TRIBUNALENS DOM (tredje avdelningen)
den 19 september 2012 (*)
”Skiljedomsklausul – Avtal om stöd till åtgärder för lokal utveckling, bestående i att förbereda och starta ett europeiskt centrum för lokala företag i Millau (Frankrike) – Återbetalning av en del av de förskott som betalats ut – Huruvida en talan som väckts mot ett bolag bildat enligt fransk rätt, vilket har avförts från handels- och bolagsregistret, kan tas upp till prövning – Tillämpning av fransk rätt – Förvaltningsrättsligt avtal – Återbetalning av felaktigt betalda belopp – Preskription – Möjligheten att göra gällande en skiljedomsklausul – Skuldövertagande – Teorin om accessoritet – Tredjemansavtal”
I målen T‑168/10 och T‑572/10,
Europeiska kommissionen, företrädd av S. Petrova, i egenskap av ombud, biträdd av advokaten E. Bouttier,
sökande,
mot
Société d’économie mixte d’équipement de l’Aveyron (SEMEA), Millau (Frankrike), företrätt av advokaterna L. Hincker och F. Bleykasten,
svarande i mål T‑168/10,
Commune de Millau (Frankrike), företrädd av advokaterna L. Hincker och F. Bleykasten,
svarande i mål T‑572/10,
angående talan om återbetalning av det kapitalbelopp på 41 012 euro som kommissionen betalade ut enligt den garanti som institutionen lämnade i samband med den finansiering som SEMEA beviljades, jämte upplupen och framtida ränta samt alla andra belopp för att ersätta den skada som kommissionen har lidit,
meddelar
TRIBUNALEN (tredje avdelningen)
sammansatt av ordföranden O. Czúcz (referent) samt domarna I. Labucka och D. Gratsias,
justitiesekreterare: handläggaren C. Kristensen,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingarna den 29 februari 2012,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1 Den 6 juli 1990 ingick Europeiska ekonomiska gemenskapen, företrädd av Europeiska gemenskapernas kommission, ett avtal om stöd med Société d’économie mixte d’équipement de l’Aveyron (SEMEA), i vilket Commune de Millau (Millau kommun) (Frankrike) innehade 50 procent av aktiekapitalet.
2 Avtalet avsåg åtgärder för lokal utveckling, bestående i att förbereda och starta ett europeiskt centrum för lokala företag i Millau (nedan kallat avtalet).
3 I artikel 2 i avtalet föreskrevs följande:
”Arbetet ska utföras under en period på 18 månader från och med undertecknandet av detta avtal.”
4 Enligt artikel 4 i avtalet åtog sig SEMEA att utföra olika tjänster och att redovisa sitt arbete till kommissionen genom att översända regelbundna rapporter, medan kommissionen å sin sida åtog sig att bidra ekonomiskt till utförandet av detta arbete med högst 135 000 ecu, dock högst motsvarande 50 procent av de berättigade kostnaderna för arbetet.
5 I artikel 6 i avtalet föreskrevs följande:
”Fransk rätt är tillämplig på detta avtal.”
6 Artikel 10 i avtalet hade följande lydelse:
”Om det inte finns några medel tillgängliga eller om tillgängliga medel är otillräckliga för att fullgöra detta avtal, förbehåller sig kommissionen rätten att häva detta avtal utan något domstolsförfarande eller att anpassa avtalet till nya tillgängliga budgetmedel.”
7 I artikel 9.1 i avtalets allmänna villkor föreskrevs följande:
”Om motparten inte fullgör en av de skyldigheter som följer av avtalet, har kommissionen, oberoende av de följder som föreskrivs i den lagstiftning som är tillämplig på avtalet, automatiskt rätt att häva avtalet utan någon rättslig formalitet, efter att ha skickat en anmodan till motparten genom rekommenderat brev och om fullgörelse därefter inte har skett inom en månad.”
8 I artikel 10 i avtalets allmänna villkor föreskrevs följande:
”Om en uppgörelse i godo inte kan nås, är Europeiska gemenskapernas domstol ensam behörig att pröva alla tvister rörande avtalet som uppstår mellan avtalsparterna.”
9 I skrivelse av den 16 maj 1991 bad SEMEA att kommissionen skulle tillåta att avtalet kunde fullgöras av ett annat organ, nämligen Centre européen d’entreprise et d’innovation (nedan kallat Association CEI 12), vilket kommissionen accepterade genom skrivelse av den 2 juli 1991, med preciseringen att denna överenskommelse inte befriade SEMEA från dess skyldigheter. I skrivelse av den 22 oktober 1991 bekräftade SEMEA att det garanterade att tjänsterna som föreskrevs i avtalet skulle utföras korrekt.
10 Under juni och juli år 1992 gjorde kommissionen en kontroll av hur arbetet fortskred. Efter denna kontroll konstaterades det att de sammanlagda stödberättigade utgifterna uppgick till 187 977 ecu och att kommissionens andel således skulle fastställas till 50 procent av detta belopp, det vill säga 93 988 ecu.
11 Eftersom SEMEA redan hade erhållit 135 000 ecu enligt avtalet, krävde kommissionen att SEMEA skulle återbetala 41 012 ecu (nedan kallad den omtvistade fordran) genom skrivelse av den 27 april 1993. SEMEA efterkom inte denna begäran.
12 Den 17 februari 1997 beslutades det vid SEMEA:s extra bolagsstämma att SEMEA frivilligt skulle avvecklas i förtid från och med den 31 mars 1997, och en likvidator utsågs.
13 Genom rekommenderat brev med mottagningsbevis av den 18 november 2005, begärde kommissionen på nytt att SEMEA skulle betala den omtvistade fordran.
14 Den 11 januari 2006 skickade kommissionen en debetnota på 41 012 euro till SEMEA.
15 I svarsskrivelse daterad den 31 januari 2006 uppgav SEMEA:s likvidator att bolagets räkenskaper inte möjliggjorde en betalning av ett sådant belopp, att likvidatorn såg sig tvungen att lämna in en konkursansökan och att den omtvistade fordran skulle anses som preskriberad enligt fransk rätt, eftersom fransk rätt inte tillåter återkrav av belopp som inte har krävts sedan mer än fyra år tillbaka och kommissionens senaste krav hade framställts den 27 april 1993, det vill säga för mer än tolv år sedan.
16 Genom rekommenderat brev med mottagningsbevis av den 16 februari 2006 begärde kommissionen formellt att den omtvistade fordran skulle beaktas i likvidationsförfarandet och att fordran skulle tas upp bland bolagets skulder.
17 Genom skrivelse av den 20 september 2006 informerade SEMEA kommissionen om att det vid bolagets extra bolagsstämma hade beslutats att ingivandet av konkursansökan skulle skjutas upp, och bolaget hänvisade till ett protokoll från Association CEI 12, vari det angavs att kommissionen till slut hade avstått från att driva in den omtvistade fordran.
18 Genom skrivelse av den 29 november 2006 skickade kommissionen, genom sin advokat, en anmodan till SEMEA att betala den omtvistade fordran. I skrivelsen angav kommissionen att den aldrig hade haft för avsikt att avstå från denna fordran.
19 Genom skrivelse av den 30 januari 2007 skickade kommissionens advokat en ny anmodan om att betala den omtvistade fordran och av SEMEA:s passivitet drog advokaten slutsatsen att bolaget hade ställt in sina betalningar.
20 Genom skrivelse av den 5 februari 2007 uppgav SEMEA att det inte hade ställt in sina betalningar.
21 Genom skrivelse av den 12 februari 2007 skickade SEMEA en kopia av beslutet från Association CEI 12, vari det konstaterades att kommissionen hade avstått från att kräva betalning av den omtvistade fordran.
22 Den 26 oktober 2007 skickade kommissionen, genom delgivningsman, en betalningsanmodan till SEMEA:s likvidators bostad.
23 Den 10 december 2007 skickade kommissionen, genom delgivningsman, en betalningsanmodan till bolagets delgivningsadress under det frivilliga likvidationsförfarandet.
24 Genom skrivelse av den 14 december 2007, riktad till den delgivningsman som hade överlämnat betalningsanmodan, upprepade SEMEA:s likvidator sin begäran om att få upplysningar om kommissionens beslut att avstå från betalning av den omtvistade fordran. Likvidatorn hävdade i sin skrivelse att de nya aktieägarna och likvidatorn inte hade underrättats om SEMEA:s åtaganden gentemot Association CEI 12.
25 Genom skrivelse av den 7 januari 2008 bestred kommissionens advokat påståendena av SEMEA:s likvidator, anmodade på nytt vederbörande att betala den omtvistade fordran och skickade en kopia av denna skrivelse till åklagarmyndigheten, för att likvidatorns handlande skulle kunna bedömas, särskilt med avseende på brottet bedrägeri.
26 Som svar på sistnämnda anmodan, anförde SEMEA:s likvidator att den omtvistade fordran kunde vara preskriberad. I denna skrivelse erinrade likvidatorn om att han i början av år 2007, under ett samtal med kommissionens advokat, hade åtagit sig att betala den omtvistade fordran så snart frågorna huruvida fordran var godtagbar hade besvarats.
27 Genom skrivelse av den 21 februari 2008 skickade kommissionens advokat en sista anmodan till SEMEA om att betala den omtvistade fordran.
28 Vid SEMEA:s extra bolagsstämma den 21 november 2008 fördes beslutet av Commune de Millau, bolagets största aktieägare, att överta bolagets tillgångar och skulder, till protokollet, och det beslutades att ett belopp på 82 719,76 euro, motsvarande SEMEA:s tillgängliga likvida medel, skulle betalas till Commune de Millau. Enligt den slutredovisning som likvidatorn lade fram, vari den omtvistade fordran omnämndes, skulle all verksamhet som omfattades av uppdraget anses vara avvecklad.
29 Den 9 december 2008 avslutade SEMEA:s likvidator likvidationsförfarandet och lät avföra SEMEA från handels- och bolagsregistret.
30 Den 18 december 2008 protokollförde kommunfullmäktige i Commune de Millau att SEMEA:s tillgångar och skulder hade övertagits. Bland bolagets skulder fanns uttryckligen tvisten mellan bolaget och Europeiska kommissionen angiven.
31 På begäran av kommissionen utsåg Tribunal de commerce de Rodez den 12 februari 2010 ett särskilt ombud som skulle företräda SEMEA.
Förfarandet vid tribunalen och parternas yrkanden
A – I mål T‑168/10
32 Kommissionen har, genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 15 april 2010, yrkat att tribunalen ska
— förplikta SEMEA, genom dess särskilda förvaltare, att till kommissionen betala ett kapitalbelopp på 41 012 euro jämte ränta enligt den lagstadgade årliga räntesats som tillämpas i Frankrike, i första hand från den 10 mars 1992 och i andra hand från den 27 april 1993,
— besluta att upplupen ränta ska kapitaliseras,
— förplikta SEMEA att betala 5 000 euro på grund av dess tredska, och
— förplikta SEMEA att ersätta rättegångskostnaderna.
33 Denna ansökan var riktad till SEMEA, ”genom dess särskilda ombud” C. G. Eftersom den sistnämnde inte är särskilt ombud, utan ordförande för Tribunal de commerce de Rodez som utsåg det särskilda ombudet, informerade kansliet den 4 maj 2010 kommissionen om att ansökan inte hade delgetts SEMEA och fastställde en tidsfrist för att uppge en ny delgivningsadress. Kommissionen efterkom denna begäran och angav namnet på och adressen till SEMEA:s särskilda ombud. Delgivning av ansökan kunde ske på denna adress.
34 SEMEA har, i sin invändning om rättegångshinder som inkom till tribunalens kansli den 26 juli 2010, yrkat att tribunalen ska
— avvisa talan, och
— förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
35 Kommissionen har, i sitt yttrande över invändningen om rättegångshinder som inkom till tribunalens kansli den 30 augusti 2010, yrkat att tribunalen ska
— underkänna de skäl för avvisning som SEMEA har åberopat och slå fast att talan kan tas upp till sakprövning,
— förklara målet vilande i avvaktan på att en talan väcks mot Commune de Millau, och
— förplikta SEMEA att ersätta rättegångskostnaderna.
36 Som en åtgärd för processledning enligt artikel 64 i tribunalens rättegångsregler besvarade kommissionen och SEMEA, genom skrivelser som inkom till tribunalens kansli den 8 respektive den 9 november 2010, tribunalens frågor och efterkom dess anmodan om att inge handlingar.
37 Ordföranden på tribunalens tredje avdelning beslutade den 29 november 2010 att förklara mål T‑168/10 vilande fram till och med den 31 januari 2011.
38 Tribunalen (tredje avdelningen) beslutade den 24 maj 2011 att låta beslutet angående invändningen om rättegångshinder anstå till den slutliga domen.
39 I sitt svaromål, som inkom till tribunalens kansli den 8 juli 2011, har SEMEA yrkat att tribunalen ska
— i första hand ogilla kommissionens talan,
— i andra hand, för det fall tribunalen skulle bifalla kommissionens talan om återbetalning,
— förplikta kommissionen att till SEMEA betala 41 012 euro jämte ett belopp motsvarande den ränta och andra accessoriska belopp som tribunalen tillerkänner kommissionen i sin dom,
— ogilla kommissionens yrkande såvitt avser ränta och kapitalisering av upplupen ränta för perioden före den 18 november 2005,
— ogilla kommissionens alla övriga yrkanden, och
— under alla omständigheter förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
40 På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen (tredje avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet. Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens muntliga frågor vid förhandlingen den 29 februari 2012.
B – I mål T‑572/10
41 Efter att under förfarandet i mål T‑168/10 ha fått veta att Commune de Millau hade beslutat att överta SEMEA:s samtliga tillgångar och skulder, väckte kommissionen talan mot Commune de Millau genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 21 december 2010.
42 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
— förplikta Commune de Millau att, solidariskt med SEMEA, till kommissionen betala ett kapitalbelopp på 41 012 euro jämte upplupen ränta i första hand från den 10 mars 1992 och i andra hand från den 27 april 1993,
— besluta att upplupen ränta ska kapitaliseras,
— förplikta Commune de Millau att, solidariskt med SEMEA, betala 5 000 euro på grund av SEMEA:s tredska,
— förplikta Commune de Millau att, solidariskt med SEMEA, ersätta rättegångskostnaderna, och
— förena målen T‑168/10 och T‑572/10.
43 Commune de Millau har yrkat att tribunalen ska
— i första hand förklara sig obehörig och hänvisa kommissionen till behörig fransk domstol,
— i andra hand ogilla kommissionens talan,
— för det fall tribunalen skulle bifalla kommissionens talan om återbetalning,
— förplikta kommissionen att till kommunen betala 41 012 euro jämte ett belopp motsvarande den ränta och andra accessoriska belopp som tribunalen tillerkänner kommissionen i sin dom,
— ogilla kommissionens yrkande såvitt avser ränta och kapitalisering av upplupen ränta för perioden före den 18 november 2005,
— ogilla kommissionens alla övriga yrkanden, och
— under alla omständigheter förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
44 På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen (tredje avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet. Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens muntliga frågor vid förhandlingen den 29 februari 2012.
Rättslig bedömning
45 Efter att ha hört parterna beslutar tribunalen att förena målen T‑168/10 och T‑572/10 vad gäller förevarande dom, med hänsyn till sambandet dem emellan.
A – Prövning i mål T‑168/10
46 Mål T‑168/10 avser kommissionens talan mot SEMEA och SEMEA:s anslutningsyrkande.
1. Kommissionens talan
a) Upptagande till sakprövning
47 Enligt artiklarna 272 FEUF och 256.1 första stycket FEUF är tribunalen behörig att träffa avgöranden med stöd av en skiljedomsklausul i ett offentligrättsligt eller privaträttsligt avtal, som ingåtts av Europeiska unionen eller för dess räkning.
48 Enligt artikel 10 i avtalets allmänna villkor är Europeiska unionens domstol ensam behörig att pröva alla tvister rörande avtalet som uppstår mellan avtalsparterna.
49 Med tillämpning av artiklarna 272 FEUF och 256.1 första stycket FEUF och artikel 10 i avtalets allmänna villkor är således tribunalen behörig att pröva kommissionens talan. Artikel 10 i de allmänna villkoren är nämligen formulerad på ett tillräckligt vidsträckt sätt för att omfatta kommissionens samtliga yrkanden avseende avtalet, både de yrkanden som grundar sig direkt på villkoren i avtalet och de yrkanden som grundar sig på subsidiära bestämmelser i tillämplig lagstiftning avseende avtalet, såsom bestämmelserna om återbetalning av felaktigt betalda belopp.
50 Inom ramen för sin invändning om rättegångshinder har SEMEA anfört två skäl för avvisning. Det ena skälet avser det förhållandet att SEMEA har avförts från handels- och bolagsregistret och det andra avser SEMEA:s företrädare. Endast det första skälet kommer att prövas i förevarande dom, eftersom SEMEA avstod från att åberopa det andra skälet vid förhandlingen.
51 SEMEA:s företrädare anser att bolaget inte längre är en juridisk person, till följd av att bolagets räkenskaper avslutades den 21 november 2008 och det avfördes från handels- och bolagsregistret, vilket skedde den 9 december 2008. Följaktligen kan kommissionens talan inte tas upp till prövning.
52 Enligt domstolens praxis kan talan mot ett företag inte tas upp till prövning om företaget varken hade rättskapacitet eller partsbehörighet när talan väcktes. Tillämplig lag är i det avseendet den lag enligt vilken det ifrågavarande företaget bildats (domstolens dom av den 17 mars 2005 i mål C‑294/02, kommissionen mot AMI Semiconductor Belgium m.fl., REG 2005, s. I‑2175, punkt 60).
53 SEMEA bildades i form av ett lokalt halvoffentligt bolag som regleras av fransk rätt, närmare bestämt av artikel L 1522‑1 i den allmänna lagen om regionala och lokala myndigheter (code général des collectivités territoriales). I nämnda artikel föreskrivs att lokala halvoffentliga bolag juridiskt sett är aktiebolag, som regleras av andra avdelningen i handelslagen (code de commerce). Det är således med beaktande av denna lagstiftning som det ska prövas huruvida SEMEA hade rättskapacitet och partsbehörighet när ansökan ingavs.
54 I fransk rätt föreskrivs det visserligen i artikel L 237‑2 andra stycket i handelslagen, vilken är tillämplig på sådana rörelsedrivande bolag som SEMEA, att bolaget fortsätter att vara en juridisk person endast med avseende på likvidationen och endast fram till dess att likvidationen har avslutats. I fransk rättspraxis har det dock, på vissa villkor, ansetts att ställningen som juridisk person kan bestå, även efter avslutat likvidationsförfarande eller offentliggörandet av tillkännagivandet att likvidationen har avslutats.
55 Närmare bestämt har Cour de cassation slagit fast att ett bolag bildat enligt fransk rätt fortsätter att vara en juridisk person så länge rättigheterna och skyldigheterna av bolagskaraktär inte har avvecklats (Cass. com., avgörande av den 12 april 1983 i mål nr 81‑14055, Bull. com., nr 113, och Cass. 3e civ., avgörande av den 31 maj 2000 i mål nr 98‑19435, Bull. 2000, III, nr 120, s. 80). Ett upplöst bolag fortsätter således att vara en juridisk person, när bolaget fortfarande var part i en pågående rättegång (Cass. com., avgörande av den 26 januari 1993 i mål nr 91-11285, Bull. civ. 1193, IV, nr 33) eller när tredje man gör gällande en fordran gentemot bolaget som har sitt ursprung i bolagets verksamhet (Cass. com., avgörande av den 2 maj 1985 i mål nr 83‑17409, Bull. civ. 1985, IV, nr 139). Det ankommer således på den borgenär som anser sig ha lidit skada och som vill att likvidationsförfarandet ska återupptas att vid domstol begära att det ska utses ett särskilt ombud för att företräda bolaget inom ramen för den talan som väcks mot detsamma.
56 I förevarande fall ska det konstateras att kommissionen, genom skrivelser av den 27 april 1993, den 18 november 2005, den 16 februari 2006, den 29 november 2006, den 30 januari 2007, den 26 oktober 2007, den 10 december 2007, den 7 januari 2008 och den 21 februari 2008, begärde att SEMEA skulle betala den omtvistade fordran (se ovan punkterna 11–27). Kommissionen kontaktade således SEMEA upprepade gånger under det frivilliga likvidationsförfarandet och även före detta. Den 9 december 2008 avslutades dock likvidationen och SEMEA avfördes från handels- och bolagsregistret, utan att bolaget hade tillmötesgått kommissionens krav på återbetalning och således utan att tvisten med kommissionen hade avslutats. Följaktligen kan SEMEA:s rättigheter och skyldigheter av bolagskaraktär inte anses ha avvecklats.
57 Följaktligen fortsätter SEMEA att vara en juridisk person med avseende på förevarande mål. Det skäl för avvisning som avser att bolaget har avförts från handels- och bolagsregistret kan således inte godtas.
58 Kommissionens talan mot SEMEA kan således tas upp till prövning.
b) Huruvida talan är välgrundad
59 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska förplikta SEMEA att återbetala kapitalbeloppet på 41 012 euro, betala ränta samt betala 5 000 euro i skadestånd.
Yrkandet om återbetalning av kapitalbeloppet
60 Inom ramen för sitt första yrkande har kommissionen, för det första, yrkat att tribunalen ska förplikta SEMEA att återbetala ett belopp på 41 012 euro. Kommissionen anser att den har rätt till detta belopp.
– Tillämpliga rättsregler
61 Tribunalen ska först fastställa vilka rättsregler som är tillämpliga.
62 Det framgår av artikel 6 i avtalet att fransk rätt är tillämplig på avtalet. I fransk rätt föreskrivs det dock olika rättsregler för avtal som är hänförliga till civilrätten respektive till förvaltningsrätten. Eftersom artiklarna 272 FEUF och 340 FEUF inte utgör något hinder för att ett avtal som ingåtts med unionen kan omfattas av offentligrättsliga bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 10 april 2003 i mål C‑167/99, parlamentet mot SERS och Ville de Strasbourg, REG 2003, s. I‑3269, punkt 113), ska det först fastställas huruvida det omtvistade avtalet är av privaträttslig eller förvaltningsrättslig karaktär, för att fastställa vilka rättsregler som är tillämpliga i förevarande fall.
63 Enligt praxis från Tribunal des conflits och Conseil d’État krävs det i princip att två villkor är uppfyllda för att ett avtal ska vara av förvaltningsrättslig karaktär. Det ena villkoret är organisatoriskt och det andra materiellt. Om inte annat följer av lagstadgade behörighetsregler är ett avtal förvaltningsrättsligt, om minst en av parterna är en offentligrättslig juridisk person och avtalet antingen innehåller bestämmelser som innebär avsteg från allmänna rättsregler (Conseil d’État, avgörande av den 31 juli 1912 i mål nr 30701, rättsfallssamlingen s. 909, och Tribunal des conflits, avgörande av den 21 maj 2011 i mål nr 3228) eller avser själva utförandet av en offentlig tjänst (Conseil d’État, avgörande av den 20 april 1956 i mål nr 98637, rättsfallssamlingen s. 167, och av den 20 april 1956 i mål nr 33961, rättsfallssamlingen s. 168, och Tribunal des conflits, avgörande av den 29 december 2004 i mål nr 3437) eller gör motparten eller förvaltningen delaktig i detta utförande.
64 En bestämmelse som ger den offentligrättsliga juridiska personen rättigheter och ålägger motparten skyldigheter som till sin art inte hör till sådana skyldigheter som någon kan samtycka till inom ramen för civilrättslig och handelsrättslig lagstiftning innebär ett avsteg från allmänna rättsregler (Conseil d’État, avgörande av den 20 oktober 1950, rättsfallssamlingen s. 505, och Tribunal des conflits, avgörande av den 15 november 1999 i mål nr 3144). Av det skälet anses bestämmelser som juridiskt sett är otänkbara i privaträttsliga avtal innebära ett avsteg från allmänna rättsregler, eftersom de ger uttryck för myndighetsutövning.
65 I förevarande fall ingicks det omtvistade avtalet mellan, å ena sidan, gemenskapen, vilken enligt domstolens praxis utgör en offentligrättslig juridisk person i den mening som avses i fransk rätt (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 62 nämnda målet parlamentet mot SERS och Ville de Strasbourg, punkterna 2 och 113), och, å andra sidan, SEMEA, en fransk privaträttslig juridisk person.
66 Enligt fransk förvaltningsrätt anses dessutom varje handling som syftar till att genomföra själva kärnan i en offentlig politik, i synnerhet en unionspolitik som regionalpolitiken, utgöra en offentlig tjänst. Av artikel 1 i avtalet framgår att avtalet avser det ekonomiska bidrag som gemenskapen ska betala ut inom ramen för sin regionalpolitik för att förbereda och starta ett europeiskt centrum för lokala företag i Millau. Detta avtal rör således själva utförandet av den offentliga tjänst som gemenskapens regionalpolitik utgör.
67 I artikel 10 i avtalet föreskrivs för övrigt en möjlighet att ensidigt häva avtalet, om det inte finns några medel tillgängliga eller om tillgängliga medel är otillräckliga. I det avseendet ska det visserligen påpekas att en befogenhet att ensidigt häva avtalet inte nödvändigtvis är kännetecknande för att det föreligger en bestämmelse som innebär avsteg från allmänna rättsregler (Tribunal des conflits, avgörande av den 20 februari 2008 i mål nr 3623). Allt beror på avtalets särdrag och syfte (se, för ett liknande resonemang, föredraganden Da Costas förslag till avgörande i mål nr 331837, där Conseil d’État meddelade sitt avgörande den 19 november 2010). I förevarande fall tycks dock en sådan bestämmelse, med hänsyn till avtalets syfte som har omnämnts i föregående punkt, innebära avsteg från allmänna rättsregler, genom att den ger kommissionen rätt att avbryta avtalsförhållanden av rent ekonomiska skäl.
68 Härav följer att avtalet är av förvaltningsrättslig karaktär.
– Unionens fordran gentemot SEMEA
69 Därefter ska det fastställas på vilken rättslig grund kommissionen kan grunda sitt yrkande om återbetalning.
70 Med tillämpning av artikel 4 i avtalet fick kommissionens bidrag inte överstiga 50 procent av de berättigade kostnaderna för arbetet. I denna artikel regleras således det belopp som kommissionen skulle betala. Avtalet innehåller dock inte något villkor om återbetalning av belopp som felaktigt betalats ut. Därför ska reglerna om återbetalning av felaktigt betalda belopp tillämpas.
71 Bestämmelserna i artikel 1376 i civillagen (code civil) har allmän giltighet och är tillämpliga både på offentligrättsliga och privaträttsliga subjekt (Conseil d’État, avgörande av den 1 december 1961, rättsfallssamlingen s. 675). Enligt denna regel är den som av misstag eller avsiktligt tar emot något från förvaltningen som vederbörande inte har rätt till skyldig att återlämna detta till förvaltningen.
72 Dessa villkor är uppfyllda i förevarande fall. Kommissionen hade betalat totalt 135 000 ecu till SEMEA. Som framgår av artikel 4 i avtalet fick unionens bidrag inte överstiga 50 procent av de berättigade kostnaderna för arbetet. Efter en kontroll som gjordes i juni och juli 1992 hade kommissionen konstaterat att de stödberättigade utgifterna uppgick till endast 187 977 ecu. Eftersom SEMEA inte bestred detta konstaterande, var unionens betalningar till SEMEA endast berättigade upp till 93 988 ecu.
73 Enligt artikel 2 i rådets förordning (EG) nr 1103/97 av den 17 juni 1997 om vissa bestämmelser som har samband med införandet av euron (EGT L 162, s. 1) ska slutligen varje hänvisning till ecun ersättas med en hänvisning till euron till en kurs av en euro för en ecu.
74 SEMEA var således skyldigt att återbetala det felaktigt erhållna beloppet på 41 012 euro till unionen.
– SEMEA:s invändningar
75 SEMEA har inte bestritt att den omtvistade fordran har uppstått, men det har gjort gällande att kommissionen inte längre kan göra gällande denna fordran. Först och främst anser SEMEA att den omtvistade fordran har upphört på grund av att kommissionen har avstått från eller eftergett denna. Vidare har SEMEA befriats från skulden till följd av att Commune de Millau övertog den. Den omtvistade fordran är dessutom preskriberad. Under alla omständigheter kan SEMEA inte vara skyldigt att betala den omtvistade fordran på grund av att bolaget har avförts från handels- och bolagsregistret.
76 Dessa invändningar är ogrundade.
77 Vad först beträffar SEMEA:s invändning om att kommissionen har avstått från eller eftergett fordran, ska det konstateras att det av uppgifterna bland handlingarna i målet inte går att fastställa att så har skett. Enbart den omständigheten att det i protokollet som Association CEI 12 upprättade i februari 1995 anges att kommissionen till slut avstod från att driva in sin fordran räcker inte för att visa att kommissionen har avstått från eller eftergett fordran. Tvärtom framgår det av fastställda omständigheter att kommissionen aldrig upphörde att kräva betalning av den omtvistade fordran (se, bland annat, punkterna 11, 13, 14, 16, 18, 19, 22, 23, 25 och 27 ovan).
78 Vidare kan tribunalen inte godta SEMEA:s argument att bolaget har befriats från sin skuld till följd av att Commune de Millau övertog densamma. Enligt artikel 1165 i civillagen har nämligen avtal endast rättsverkningar mellan avtalsparterna, och avtal kan inte alls vara till men för eller gynna tredje man, utom i de fall som föreskrivs i artikel 1121 i civillagen. En gäldenär kan således inte befria sig från sin skuld genom ett avtal som har ingåtts med tredje man utan borgenärens samtycke (se Cass. 1re civ., avgörande av den 2 juni 1992 i mål nr 90‑17499, Bull. 1992, I, nr 168, s. 115, och Cass. 1re civ., avgörande av den 30 april 2009 i mål nr 08-11093, Bull. 2009, I, nr 82). Det är utrett att kommissionen inte har gett sitt samtycke till att Commune de Millau övertog SEMEA:s skuld.
79 Vidare kan inte SEMEA åberopa artikel 1844‑5 tredje stycket i civillagen, i vilken det föreskrivs att ”[n]är ett bolag upplöses, ska bolagets alla tillgångar och skulder överföras till den enda delägaren, utan att likvidation sker”, eftersom de villkor som uppställs i denna bestämmelse inte är uppfyllda i förevarande fall. Det framgår nämligen av protokollet från SEMEA:s extra bolagsstämma den 21 november 2008 att Commune de Millau inte var den enda delägaren i SEMEA.
80 Slutligen föreskrivs det i artikel L 2131‑1 i den allmänna lagen om regionala och lokala myndigheter jämförd med artikel L 2132‑2 i samma lag att vissa rättsakter antagna av kommunala myndigheter, vilka uppräknas uttömmande, automatiskt träder i kraft så snart de har offentliggjorts, anslagits offentligt eller delgetts berörda och översänts till statens företrädare i departementet eller dess representant i arrondissementet. Commune de Millau överlämnade beslutet daterat den 18 december 2008 – i vilket kommunen dels ”protokollförde likvidationen av SEMEA”, dels ”övertog bolagets tillgångar och skulder” – för en lagenlighetsprövning. Kommunen kan dock inte därigenom anses ha befriat SEMEA från dess skuld gentemot gemenskapen. Enbart den omständigheten att en av dess rättsakter överlämnades för en lagenlighetsprövning är nämligen inte av sådant slag att det är tillåtet för en regional eller lokal myndighet att avvika från de lagbestämmelser som omnämnts ovan i punkt 78, enligt vilka tredje mans övertagande av en skuld inte kan befria gäldenären gentemot borgenären, utan borgenärens samtycke.
81 SEMEA har vidare gjort gällande att den omtvistade fordran är preskriberad. Den omfattas av en tioårig preskriptionstid enligt artikel L 100‑4 i handelslagen, i dess lydelse före ikraftträdandet av lag nr 2008-561 av den 17 juni 2008 om ändring av preskriptionstiden i civilrättsliga mål och ärenden (JORF av den 18 juni 2008, s. 9856), vilken trädde i kraft den 19 juni 2008 (nedan kallad lagen av den 17 juni 2008). Kommissionen anser däremot att den omtvistade fordran omfattas av en trettioårig preskriptionstid och således inte är preskriberad.
82 I det sammanhanget ska tribunalen först pröva huruvida den omtvistade fordran omfattas av den tioåriga preskriptionstid som föreskrivs i artikel L 110‑4 i handelslagen, i dess lydelse före ikraftträdandet av lagen av den 17 juni 2008. Enligt denna bestämmelse ska förpliktelser som uppkommit vid handel mellan näringsidkare eller mellan näringsidkare och personer som inte är näringsidkare preskriberas efter tio år, om de inte omfattas av särskilda preskriptionstider som är kortare.
83 Avtalet avsåg betalning av ett stöd från kommissionen för själva utförandet av den offentliga tjänst som unionens regionalpolitik utgör. De förpliktelser som följer av avtalet, till vilka den omtvistade fordran hör, kan följaktligen inte anses ha uppkommit vid handel mellan kommissionen och SEMEA. Härav följer att den tioåriga preskriptionstid som föreskrivs i artikel L 110‑4 i handelslagen, i dess lydelse före ikraftträdandet av lagen av den 17 juni 2008, inte gäller för den omtvistade fordran (Conseil d’État, avgörande av den 31 juli 1992 i mål nr 69661, RTD 1993, s. 87).
84 Vidare ska det anses att den omtvistade fordran, vilken inte heller omfattas av någon särskild preskriptionstid, inte är preskriberad.
85 När den omtvistade fordran uppstod, vilket skedde tidigast i juni 1992, det vill säga den månad då kommissionen påbörjade en kontroll av utförandet av de tjänster som föreskrevs i avtalet, omfattades nämligen fordran av en trettioårig preskriptionstid med tillämpning av de principer som låg till grund för den då gällande artikel 2262 i civillagen (Conseil d’État, avgörande av den 8 juli 2005 i mål nr 247976, Dalloz rättsfallssamling 2005, s. 3075). Denna trettioåriga preskriptionstid hade inte löpt ut den dag då talan väcktes.
86 Det är visserligen riktigt att bestämmelserna i ovannämnda artikel 2262 i civillagen upphävdes genom lagen av den 17 juni 2008 och att det genom sistnämnda lag infördes en ny artikel 2224, enligt vilken förpliktelserna i princip preskriberas fem år från och med den dag då innehavaren av en rättighet fick kännedom eller borde ha fått kännedom om omständigheter som möjliggör för vederbörande att utöva denna rättighet.
87 Även om det antas att denna femåriga preskriptionstid är tillämplig på den omtvistade fordran, ska det emellertid påpekas att enligt artikel 2222 andra stycket i civillagen, i dess lydelse efter ikraftträdandet av lagen av den 17 juni 2008, börjar den nya preskriptionstiden att löpa från och med dagen för ikraftträdandet av lagen av den 17 juni 2008, det vill säga den 19 juni 2008, vilket gör att preskription inte hade inträtt den dag då talan väcktes.
88 Den omtvistade fordran är således inte preskriberad.
89 Tribunalen kan inte heller godta SEMEA:s invändning om att dess avslutade likvidation och bolagets avförande från handels- och bolagsregistret medförde att den omtvistade fordran upphörde. Såsom angetts (se ovan punkt 55) fortsätter nämligen SEMEA att vara en juridisk person även efter det att det avfördes från nämnda register, eftersom den omtvistade fordran inte har betalats.
90 SEMEA ska därför förpliktas att återbetala 41 012 euro.
Yrkandet om betalning av dröjsmålsränta
91 Inom ramen för sitt första yrkande har kommissionen, för det andra, yrkat att tribunalen ska förplikta SEMEA att betala dröjsmålsränta enligt den lagstadgade årliga räntesats som tillämpas i Frankrike. I första hand har kommissionen yrkat att SEMEA ska förpliktas att betala ränta från den 10 mars 1992 enligt artikel 1378 i civillagen och i andra hand från den 27 april 1993 enligt artikel 1153 i civillagen. Inom ramen för sitt andra yrkande har kommissionen yrkat att tribunalen ska besluta att ränta ska utgå på själva räntan enligt artikel 1154 i civillagen.
92 Vad beträffar yrkandet om betalning av ränta från den 10 mars 1992, det vill säga från och med dagen för kommissionens sista utbetalning, erinrar tribunalen om att ränta löper från och med dagen för utbetalningarna endast om den som har mottagit de felaktiga utbetalningarna är i ond tro. I sådant fall är det lämpligt att utgå från bestämmelserna i artikel 1378 i civillagen, vari det föreskrivs att ”den som har mottagit en betalning i ond tro är skyldig att återbetala både kapitalbeloppet och ränta eller eventuell avkastning från och med dagen för betalningen”. Om mottagaren inte är i ond tro är det huvudregeln i artikel 1153 i samma lag som ska tillämpas (Conseil d’État, avgörande av den 4 februari 2000 i mål nr 202981, rättsfallssamlingen s. 31).
93 I förevarande mål har kommissionen inte åberopat några omständigheter som kan leda till slutsatsen att SEMEA var i ond tro innan kommissionen framställde sin begäran om återbetalning. Kommissionens förstahandsyrkande om att SEMEA ska förpliktas att betala dröjsmålsränta från den 10 mars 1992 ska därför ogillas.
94 Vad gäller yrkandet om betalning av ränta från den 27 april 1993, ska det erinras om att artikel 1153 i civillagen har följande lydelse: ”I fråga om förpliktelser som endast avser erläggande av en viss summa, utgår skadestånd för skada som följer av att fullgörelsen försenas endast i form av lagstadgad ränta ...” Om dröjsmålsränta har yrkats ska, oavsett vilket datum detta yrkande har framställts, dröjsmålsränta enligt artikel 1153 i civillagen löpa från den dag då begäran om betalning av kapitalbeloppet kom gäldenären till handa eller, för det fall en sådan begäran inte har framställts innan talan väcktes vid domstol, från dagen för talans väckande (Conseil d’État, avgörande av den 13 december 2002 i mål nr 203429, rättsfallssamlingen s. 460).
95 I förevarande fall begärde kommissionen att den omtvistade fordran skulle betalas första gången den 27 april 1993. SEMEA ska därför förpliktas att betala dröjsmålsränta enligt den lagstadgade årliga räntesats som tillämpas i Frankrike från och med detta datum.
96 Slutligen föreskrivs det i artikel 1154 i civillagen att ”[r]änta kan utgå på upplupen ränta på kapitalbeloppet antingen genom ett yrkande vid domstol eller genom särskilt avtal, förutsatt att det i yrkandet eller i avtalet är fråga om upplupen ränta för minst ett helt år”. Vid tillämpningen av ovannämnda bestämmelser kan ett yrkande om att upplupen ränta ska kapitaliseras när som helst framställas vid den domstol som har att pröva talan i sak. Ett sådant yrkande får dock verkan tidigast det datum då yrkandet framställs vid domstol och förutsatt att det vid detta datum är fråga om upplupen ränta för minst ett helt år. I förekommande fall sker en kapitalisering på nytt vid varje senare årlig förfallodag, utan att något nytt yrkande behöver framställas (Conseil d’État, avgörande av den 13 december 2002, punkt 94 ovan).
97 I förevarande fall yrkade kommissionen, i sin ansökan som inkom till tribunalens kansli den 15 april 2010, att upplupen ränta skulle kapitaliseras. Vid detta datum omfattade den upplupna räntan minst ett helt år. Tribunalen beslutar därför att ränta ska utgå på själva räntan både vid detta datum och vid varje årlig förfallodag från och med detta datum.
Yrkandet om betalning av skadestånd
98 Inom ramen för sitt tredje yrkande har kommissionen yrkat att tribunalen ska förplikta SEMEA att betala 5 000 euro i skadestånd. Kommissionen anser att den har rätt till detta belopp enligt artikel 1147 i civillagen på grund av den skada som uppkommit till följd av SEMEA:s tredska. I det sammanhanget har kommissionen gjort gällande att den var tvungen att uppbåda ett stort antal personer för att skicka ett flertal skrivelser, anmodanden och andra handlingar för att övertyga SEMEA om att dess krav var befogade. SEMEA upphörde däremot inte att åberopa grundlösa och verkningslösa argument för att kringgå sina förpliktelser eller försena fullgörelsen av dessa.
99 I det sammanhanget erinrar tribunalen om att enligt artikel 21 första stycket i domstolens stadga, som är tillämplig på förfarandet vid tribunalen enligt artikel 53 första stycket i samma stadga, och enligt artikel 44.1 c i tribunalens rättegångsregler ska en ansökan innehålla uppgifter om föremålet för talan samt en kortfattad framställning av grunderna för denna. Dessa uppgifter ska vara så klara och precisa att svaranden kan förbereda sitt försvar och att tribunalen kan pröva talan, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter. I syfte att säkerställa rättssäkerheten och en god rättskipning kan en talan endast tas upp till sakprövning om de väsentliga, faktiska och rättsliga, omständigheter som talan grundas på, åtminstone kort men på ett konsekvent och begripligt sätt, framgår av innehållet i själva ansökan.
100 I förevarande fall har kommissionen inskränkt sig till att yrka betalning av ett belopp på 5 000 euro, utan att visa på vilket sätt detta belopp motsvarar summan av de olika skador som den har gjort gällande. Yrkandet ska därför ogillas på grund av att det grundar sig på argument som inte är tillräckligt precisa.
c) Slutsatser med avseende på kommissionens talan
101 Tribunalen bifaller följaktligen kommissionens yrkanden om att SEMEA ska förpliktas att återbetala kapitalbeloppet på 41 012 euro och förpliktas att betala dröjsmålsränta enligt den lagstadgade årliga räntesats som tillämpas i Frankrike från den 27 april 1993 till dess full betalning av kapitalbeloppet sker. Dessutom beslutar tribunalen att ränta ska utgå på själva dröjsmålsräntan både per den 15 april 2010 och vid varje årlig förfallodag från och med detta datum.
102 Kommissionens talan ogillas i övrigt.
2. SEMEA:s anslutningsyrkande
103 För det fall tribunalen skulle bifalla kommissionens talan om återbetalning har SEMEA framställt ett anslutningsyrkande. Detta anslutningsyrkande grundar sig på artikel 340 FEUF och artikel 41.3 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 1). Det utgör således ett yrkande som grundar sig på unionens utomobligatoriska ansvar.
104 SEMEA anser att kommissionen åsidosatte sin skyldighet att iaktta god förvaltningssed och rättssäkerhetsprincipen genom att vänta tolv år efter sin begäran om återbetalning, av den 27 april 1993, innan den på nytt kontaktade bolaget den 18 november 2005. Följaktligen är kommissionen skyldig att ersätta det belopp som tribunalen har förpliktat bolaget att betala.
105 Tribunalen anser att det först bör prövas huruvida detta anslutningsyrkande är välgrundat (domstolens dom av den 26 februari 2002 i mål C‑23/00 P, rådet mot Boehringer, REG 2002, s. I‑1873, punkterna 51 och 52, och av den 23 mars 2004 i mål C‑233/02, Frankrike mot kommissionen, REG 2004, s. I‑2759, punkt 26).
106 Enligt fast rättspraxis förutsätter unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det handlande som läggs institutionerna till last är rättsstridigt, att det föreligger en faktisk och säker skada samt att det finns ett direkt orsakssamband mellan den berörda institutionens handlande och den åberopade skadan (domstolens dom av den 29 september 1982 i mål 26/81, Oleifici Mediterranei mot EEG, REG 1982, s. 3057, punkt 16, och förstainstansrättens dom av den 9 juli 1999 i mål T‑231/97, New Europe Consulting och Brown mot kommissionen, REG 1999, s. II‑2403, punkt 29).
107 Om ett av dessa villkor inte är uppfyllt ska talan ogillas i sin helhet utan att det är nödvändigt att pröva de andra villkoren för att unionen ska kunna ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar (domstolens dom av den 15 september 1994 i mål C‑146/91, KYDEP mot rådet och kommissionen, REG 1994, s. I‑4199, punkt 81, och tribunalens dom av den 10 december 2009 i mål T‑195/08, Antwerpse Bouwwerken mot kommissionen, REU 2009, s. II‑4439, punkt 91).
108 I förevarande mål räcker det att konstatera att det inte finns något direkt orsakssamband mellan kommissionens handlande och den åberopade skadan.
109 Vad beträffar kapitalbeloppet på 41 012 euro som SEMEA ska återbetala till kommissionen, räcker det att konstatera att det rör sig om en fordran grundad på återbetalning av felaktigt betalda belopp och att SEMEA, eftersom denna fordran inte är preskriberad, under alla omständigheter skulle ha varit tvunget att betala den, även om kommissionen inte hade väntat tolv år med att kontakta bolaget på nytt.
110 Vad beträffar betalningen av dröjsmålsränta, erinrar tribunalen om att ackumuleringen av ränta är en direkt följd av SEMEA:s handlande, eftersom bolaget inte efterkom kommissionens begäran om återbetalning. Det finns således inte något direkt orsakssamband mellan kommissionens handlande och skadan.
111 SEMEA:s anslutningsyrkande ska således ogillas, utan att det är nödvändigt att pröva huruvida det kan tas upp till sakprövning.
B – Prövning i mål T‑572/10
112 Mål T‑572/10 avser kommissionens talan mot Commune de Millau och den sistnämnda partens anslutningsyrkande.
1. Kommissionens talan
113 Kommissionen väckte talan mot Commune de Millau efter att ha fått veta att kommunen hade beslutat att överta SEMEA:s samtliga tillgångar och skulder.
a) Tribunalens behörighet
114 Kommissionen anser att Commune de Millau omfattas av en skiljedomsklausul i den mening som avses i artikel 272 FEUF. Utan att formellt framställa en invändning om att tribunalen saknar behörighet genom särskild handling enligt artikel 114 i rättegångsreglerna, har Commune de Millau däremot gjort gällande att kommissionens talan ska ogillas på grund av att den har väckts vid en domstol som saknar behörighet att pröva denna. Commune de Millau anser att kommissionen inte kan göra gällande en skiljedomsklausul i den mening som avses i artikel 272 FEUF gentemot kommunen.
115 I det sammanhanget ska det erinras om att tribunalen endast är behörig att i första instans pröva avtalstvister om talan väckts med stöd av en skiljedomsklausul. I annat fall skulle den utvidga sin behörighet till att omfatta även andra tvister än de som uteslutande förbehålls den enligt artikel 272 FEUF (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens beslut av den 3 oktober 1997 i mål T‑186/96, Mutual Aid Administration Services mot kommissionen, REG 1997, s. II‑1633, punkt 47, och av den 12 december 2005 i mål T‑360/05, Natexis Banques Populaires mot Robobat, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 12).
116 Tribunalens behörighet till följd av artikel 272 FEUF utgör ett undantag från allmänna rättsregler och ska därför tolkas restriktivt (domstolens dom av den 18 december 1986 i mål 426/85, kommissionen mot Zoubek, REG 1986, s. 4057, punkt 11). Tribunalen får således endast pröva en avtalstvist om parterna har gett uttryck för sin avsikt att ge den en sådan behörighet (beslutet i det ovan i punkt 115 nämnda målet Mutual Aid Administration Services mot kommissionen, punkt 46, och tribunalens dom av den 16 december 2010 i mål T‑259/09, kommissionen mot Arci Nuova associazione comitato di Cagliari och Gessa, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 39). Endast de parter som avtalat om en skiljedomsklausul kan således vara parter i en talan som väcks med stöd av artikel 272 FEUF (domstolens dom av den 7 december 1976 i mål 23/76, Pellegrini mot kommissionen och Flexon-Italia, REG 1976, s. 1807, punkt 31, och domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Arci Nuova associazione comitato di Cagliari och Gessa, punkt 40).
117 Vad beträffar frågan enligt vilka rättsregler det ska undersökas huruvida en giltig skiljedomsklausul har avtalats mellan parterna i tvisten, ska det erinras om att tribunalens behörighet att pröva en avtalstvist med stöd av en skiljedomsklausul i princip ska bedömas enbart mot bakgrund av bestämmelserna i artikel 272 FEUF och villkoren i själva skiljedomsklausulen.
118 Detta synsätt står i överensstämmelse med en allmänt erkänd rättsprincip, enligt vilken varje domstol ska tillämpa sina egna förfaranderegler, vilket inbegriper behörighetsregler. Tribunalens förfaranderegler omfattar artikel 272 FEUF och inte de motsvarande förfarandebestämmelserna i nationella rättsordningar. Vidare ska artikel 272 FEUF betraktas på samma sätt av alla domstolar som en specialbestämmelse som har företräde framför nationell rätt som avviker från denna (generaladvokaten Lenz förslag till avgörande i mål C‑209/90, kommissionen mot Feilhauer, där domstolen meddelade dom den 8 april 1992, REG 1992, s. I‑2613, I‑2622, punkt 18).
119 Denna regel är tillämplig även om tribunalen ska tillämpa den nationella rätt som reglerar avtalet i samband med prövningen av huruvida talan är välgrundad (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 116 nämnda målet kommissionen mot Zoubek, punkt 10, domen i det ovan i punkt 118 nämnda målet kommissionen mot Feilhauer, punkt 13, och förstainstansrättens beslut av den 17 februari 2006 i mål T‑449/04, kommissionen mot Trends, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 29).
120 Det är mot bakgrund av ovannämnda rättspraxis som det ska prövas huruvida tribunalens behörighet att pröva kommissionens talan mot Commune de Millau kan grundas på en skiljedomsklausul i den mening som avses i artikel 272 FEUF.
Teorin om accessoritet
121 Kommissionen anser att Commune de Millau är bunden av den skiljedomsklausul som föreskrivs i artikel 10 i avtalets allmänna villkor, eftersom kommunen har övertagit SEMEA:s skuld, och enligt fransk rätt har skiljedomsklausulen automatiskt överförts på grund av att den är accessorisk till fordran. Commune de Millau har däremot gjort gällande att skiljedomsklausulen inte är oskiljaktigt accessorisk till kommissionens fordran. Vidare pågick det inte något förfarande vid tidpunkten för skuldövertagandet.
122 Eftersom kommissionens argument är grundat på en tillämpning av fransk rätt, ska tribunalen först fastställa vilka rättsregler som är tillämpliga.
123 Såsom angetts ska tribunalens behörighet att pröva en avtalstvist med stöd av en skiljedomsklausul i princip bedömas enbart mot bakgrund av bestämmelserna i artikel 272 FEUF och villkoren i själva skiljedomsklausulen (se ovan punkt 117).
124 I det sammanhanget ska det dock erinras om domstolens praxis avseende prorogationsklausuler i den mening som avses i artikel 17 i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32), i dess lydelse enligt på varandra följande konventioner om nya medlemsstaters tillträde till denna konvention (nedan kallad Brysselkonventionen), vilken även gäller prorogationsklausuler i den mening som avses i artikel 23 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1). Av denna rättspraxis framgår att trots att en prorogationsklausuls giltighet enbart regleras av unionsrätten, det vill säga av artikel 23 i förordning nr 44/2001, ska frågan – huruvida en prorogationsklausul som avtalats mellan en transportör och en lastare och som tagits in i ett konossement har verkningar mot tredje man, som är innehavare av konossementet och som övertagit lastarens rättigheter och skyldigheter genom att förvärva detta – bedömas enligt de rättsregler som är tillämpliga på avtalet (domstolens dom av den 19 juni 1984 i mål 71/83, Russ, REG 1984, s. 2417, punkt 24, av den 16 mars 1999 i mål C‑159/97, Castelletti, REG 1999, s. I‑1597, punkt 41, och av den 9 november 2000 i mål C‑387/98, Coreck, REG 2000, s. I‑9337, punkterna 22–27).
125 I princip ska det således undersökas huruvida denna rättspraxis, enligt vilken de rättsregler som är tillämpliga på avtalet reglerar frågor om övertagande av rättigheter och skyldigheter, kan tillämpas i förevarande mål. Det skulle kräva en dubbelt analog tillämpning. För det första uppkommer nämligen frågan huruvida denna rättspraxis kan tillämpas inte bara på tredje man som är innehavare av ett konossement, utan även på tredje man som på grund av ett skuldövertagande träder i den ursprungliga gäldenärens ställe och enligt lag övertar de förpliktelser som är accessoriska till denna skuld. För det andra uppkommer frågan huruvida denna rättspraxis avseende prorogationsklausuler i den mening som avses i artikel 17 i Brysselkonventionen och artikel 23 i förordning nr 44/2001 även är tillämplig på en skiljedomsklausul i den mening som avses i artikel 272 FEUF.
126 Med avseende på förevarande mål är det dock inte nödvändigt att besvara dessa frågor. Det ska nämligen konstateras att även om fransk rätt vore tillämplig, har den skiljedomsklausul som SEMEA och kommissionen avtalade om inte överförts till Commune de Millau som en accessorisk del av SEMEA:s skuld.
127 Såsom angetts (se ovan punkt 78) kan nämligen kommunens eventuella övertagande av SEMEA:s skuld inte ha medfört att SEMEA befriades från sin skuld gentemot unionen och att kommunen Millau trädde i bolagets ställe som gäldenär, utan kommissionens samtycke. I den mån kommunens skuldövertagande har medfört att det uppstått en skuld för kommunen gentemot unionen, kan det bara röra sig om ett tredjemansavtal. Ett sådant avtal medför att det uppstår en ny skyldighet för Commune de Millau som rättsligt sett skiljer sig från den skyldighet som SEMEA är bundet av. Om SEMEA:s skuld inte har överförts till Commune de Millau, kan följaktligen den skiljedomsklausul som SEMEA är bundet av inte ha överförts som en accessorisk del av SEMEA:s skuld.
128 Fransk rätt utgör visserligen i princip inte något hinder mot att Commune de Millau, i egenskap av den part som gör en utfästelse, och SEMEA, i egenskap av den part som får en utfästelse inom ramen för ett tredjemansavtal, låter kommunens skuld gentemot unionen få samma innehåll och omfattas av samma regelverk som SEMEA:s skuld gentemot unionen. I ett sådant fall är dock övertagandet av skiljedomsklausulen inte en följd av övertagandet av rättigheterna och skyldigheterna i den mening som avses i ovannämnda rättspraxis, utan följer av den gemensamma partsavsikten. Följaktligen regleras inte denna fråga av fransk rätt, utan direkt av artikel 272 FEUF (se ovan punkterna 117 och 118).
Huruvida det har avtalats om en skiljedomsklausul
129 Tribunalen ska därefter pröva kommissionens argument att Commune de Millau godtog en sådan skiljedomsklausul som den som föreskrivs i artikel 10 i avtalets allmänna villkor genom att överta SEMEA:s skuld.
130 Det ska först konstateras att Commune de Millau och kommissionen inte har ingått något avtal och följaktligen inte har avtalat om en skiljedomsklausul.
131 Vidare ska det, med tillämpning av ovannämnda rättspraxis (se ovan punkterna 115–119), slås fast att enbart den omständigheten att SEMEA och Commune de Millau, enligt fransk rätt som är tillämplig på avtalet, eventuellt är gemensamt och solidariskt ansvariga för skulden inte kan ligga till grund för tribunalens behörighet enligt artikel 272 FEUF (tribunalens dom av den 7 juli 2010 i mål T-44/06, kommissionen mot Hellenic Ventures m.fl., ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 54).
132 Med hänsyn till omständigheterna i förevarande mål uppkommer dock frågan huruvida Commune de Millau, genom ett tredjemansavtal som ingåtts mellan SEMEA och Commune de Millau, har underkastat sig en skiljedomsklausul till förmån för unionen.
133 I artikel 272 FEUF föreskrivs visserligen endast en möjlighet att införa en skiljedomsklausul i ett avtal som ingåtts av unionen. Däri föreskrivs således inte uttryckligen att en sådan klausul kan avtalas till förmån för tredje man. Dessutom ska tribunalens behörighet till följd av artikel 272 FEUF tolkas restriktivt (se ovan punkt 116).
134 Eftersom en skiljedomsklausul grundar sig på avtal finns det emellertid inte något som hindrar att bedömningen av huruvida det föreligger en sådan klausul görs med beaktande av de allmänna avtalsrättsliga principer som följer av medlemsstaternas rättsordningar. Även om en av dessa principer anger att ett avtal endast är bindande för avtalsparterna, utgör denna princip inte något hinder mot att två parter, genom ett tredjemansavtal, kan tillerkänna tredje man rättigheter.
135 Införandet av en skiljedomsklausul i avtalet mellan Commune de Millau och SEMEA, vilken möjliggör för unionen att låta en tvist mellan unionen och Commune de Millau underställas tribunalens prövning, är inte heller oförenligt med kravet i artikel 272 FEUF, enligt vilket en sådan klausul ska finnas i ett avtal som ingåtts av unionen eller för dess räkning. Ett tredjemansavtal kan nämligen anses som ett avtal som ingåtts för unionens räkning. Visserligen ska detta krav i artikel 272 FEUF tolkas på ett sådant sätt att det utgör hinder för att tribunalen kan anses behörig i avtalstvister mot unionens vilja. När det gäller en skiljedomsklausul som avtalats enbart till förmån för unionen, kan denna klausul dock inte göras gällande gentemot unionen mot dess vilja.
136 Det förhållandet att en skiljedomsklausul är av processuell art utgör slutligen inte något hinder för att en sådan klausul kan avtalas till förmån för tredje man. Vad beträffar prorogationsklausuler i den mening som avses i artikel 17 i Brysselkonventionen och artikel 23 i förordning nr 44/2001 har nämligen domstolen redan godtagit en sådan klausul (domstolens dom av den 14 juli 1983 i mål 201/82, Gerling Konzern Speziale Kreditversicherung m.fl., REG 1983, s. 2503, punkterna 10–20).
137 I förevarande mål ska tribunalen således pröva huruvida SEMEA och Commune de Millau kom överens om att kommunen skulle omfattas av en skiljedomsklausul i den mening som avses i artikel 272 FEUF, vilken avtalades till förmån för unionen.
138 Det framgår av allmänna avtalsrättsliga principer att det kan föreligga ett tredjemansavtal till följd av en uttrycklig överenskommelse mellan den part som får en utfästelse och den part som gör en utfästelse i syfte att tillerkänna tredje man rättigheter. Det går även att sluta sig till att det föreligger ett sådant tredjemansavtal utifrån syftet med avtalet eller omständigheterna i det enskilda fallet.
139 Det framgår av omständigheterna i förevarande mål, särskilt av de faktiska och rättsliga omständigheter som fastslogs i det protokoll som kommunfullmäktige i Commune de Millau upprättade den 18 december 2010, att Commune de Millau och SEMEA ingick ett avtal om att Commune de Millau skulle överta SEMEA:s skulder och i gengäld få bolagets tillgångar. Det framgår nämligen av protokollet att Commune de Millau hade informerats om SEMEA:s tvist med unionen och att den skulle överta SEMEA:s skuld ”med full kännedom om omständigheterna”. Vidare framgår det av protokollet att SEMEA i gengäld skulle överföra ett belopp på 82 719,76 euro, vilket motsvarade bolagets tillgångar, till Commune de Millau för att göra det möjligt för kommunen att avsätta medel för att täcka risken för tvister till följd av övertagandet av bolagets skuld.
140 Ett avtal om att en skuld som den ena parten har ska betalas av den andra parten får visserligen inte nödvändigtvis till följd att det uppstår en ny rättighet till förmån för borgenären. Det kan vara fråga om ett rent internt skuldövertagande eller en uppgift om betalningen. I förevarande fall framgår det dock av syftet med avtalet mellan SEMEA och Commune de Millau och av omständigheterna i förevarande mål att dessa två parter hade för avsikt att det skulle uppstå en fordran för unionen gentemot Commune de Millau. Det eftersträvade målet för SEMEA och Commune de Millau var nämligen att hänvisa SEMEA:s faktiska eller potentiella borgenärer till Commune de Millau. Vidare överförde SEMEA alla sina tillgångar till Commune de Millau, det vill säga 82 719,76 euro, i utbyte mot att Commune de Millau övertog bolagets skuld. Som framgår av ovannämnda protokoll skulle betalningen av detta belopp göra det möjligt för Commune de Millau att avsätta medel för att täcka risken för tvister till följd av övertagandet av skulden, vilket också talar för att det uppstod en skuld för Commune de Millau gentemot unionen. Slutligen kan det inte antas att Commune de Millau, vilken är bunden av principen om lojalt samarbete mellan unionen och medlemsstaterna, hade för avsikt att överta SEMEA:s samtliga tillgångar och på så sätt låta SEMEA bli en utblottad gäldenär, utan att förplikta sig gentemot unionen att betala SEMEA:s skuld.
141 När det gäller övertagandet av skiljedomsklausulen, har Commune de Millau gjort gällande att den endast gick med på att överta SEMEA:s skuld, men inte skiljedomsklausulen. Tribunalen konstaterar dock att det framgår av syftet med avtalet mellan SEMEA och Commune de Millau samt av omständigheterna i förevarande mål att Commune de Millau, vid övertagandet, hade för avsikt att underkasta sig en sådan skiljedomsklausul som den som föreskrivs i artikel 10 i avtalets allmänna villkor. Som angetts ovan övertog nämligen Commune de Millau SEMEA:s skuld gentemot unionen med full kännedom om omständigheterna, och därmed med kännedom om tvisten mellan SEMEA och unionen rörande den omtvistade fordran. Kommunen åtog sig således att betala en skuld som hade samma innehåll och som omfattades av samma regelverk som SEMEA:s skuld. Eftersom SEMEA var bundet av den skiljedomsklausul som föreskrivs i artikel 10 i avtalets allmänna villkor i fråga om alla tvister rörande avtalet, har således Commune de Millau också underkastat sig en sådan klausul. Det ska dessutom konstateras att varken Commune de Millau eller SEMEA har åberopat några omständigheter som visar att de reserverade sig mot att Commune de Millau skulle överta skiljedomsklausulen före ingivandet av kommissionens ansökan om att väcka talan mot SEMEA. Det förhållandet att SEMEA och Commune de Millau inte med fog kunde förvänta sig att SEMEA:s faktiska eller potentiella borgenärer skulle acceptera att rikta sina anspråk mot Commune de Millau, om innehållet i eller regelverket för deras fordran gentemot Commune de Millau var mindre förmånligt än innehållet i eller regelverket för deras fordran gentemot SEMEA, talar också för att Commune de Millau omfattas av en skiljedomsklausul.
142 Slutligen kan det inte invändas mot denna tolkning av kommunens och SEMEA:s avsikter att de hade för avsikt att överföra SEMEA:s skuld till Commune de Millau med en befriande verkan för SEMEA och att Commune de Millau, utan en sådan verkan, inte hade gått med på att underkasta sig skiljedomsklausulen. Ett sådant fel skulle vara oursäktligt, eftersom en sådan skuldöverföring, av uppenbar hänsyn till borgenärsskyddet, inte hade kunnat ske utan unionens samtycke.
143 Följaktligen konstaterar tribunalen att Commune de Millau och SEMEA till förmån för unionen kom överens om att unionen kan åberopa en sådan skiljedomsklausul som den som föreskrivs i artikel 10 i avtalets allmänna villkor gentemot Commune de Millau.
144 Förekomsten av en sådan skiljedomsklausul påverkas inte av det faktum att Commune de Millau bestred dess förekomst efter ingivandet av kommissionens ansökan. Den part som får en utfästelse och den part som gör en utfästelse i samband med ett tredjemansavtal kan visserligen, på vissa villkor, avskaffa eller ändra den klausul varigenom den aktuella rättigheten tillerkänns. Med tillämpning av allmänna avtalsrättsliga principer är dock detta inte längre möjligt efter det att tredje man som är förmånstagare har meddelat den som gjort utfästelsen eller den part som fått utfästelsen att vederbörande vill utnyttja sin rättighet.
145 Vad beträffar den form som krävs för en sådan skiljedomsklausul som avses i artikel 272 FEUF, ska det konstateras att det inte föreskrivs något särskilt formkrav i denna bestämmelse. I artikel 44.5a i rättegångsreglerna föreskrivs dock att en ansökan som sker med stöd av artikel 272 FEUF ska åtföljas av en utskrift av den klausul som ger unionsdomstolarna behörighet. Det framgår av denna bestämmelse att skiljedomsklausulen i princip ska vara skriftlig.
146 Denna artikel i rättegångsreglerna syftar till att säkra bevisningen, och de föreskrivna formkraven ska således anses uppfyllda när de handlingar som företes av sökanden gör det möjligt för tribunalen att få tillräcklig kännedom om den överenskommelse som parterna i målet har ingått så att deras tvist angående avtalet, i stället för att avgöras av de nationella domstolarna, kan avgöras av unionsdomstolarna (förstainstansrättens dom av den 8 maj 2007 i mål T‑271/04, Citymo mot kommissionen, REG 2007, s. II‑1375, punkt 56).
147 I förevarande mål bifogade kommissionen till sin ansökan dels protokollet av den 18 december 2008, av vilket det framgår att Commune de Millau och SEMEA hade beslutat att Commune de Millau skulle överta SEMEA:s skulder, dels avtalet, vilket visar innehållet i den skiljedomsklausul som avtalades mellan unionen och SEMEA. Kommissionens ansökan uppfyller således de formkrav som ställs i artikel 44.5a i rättegångsreglerna.
148 Vad slutligen beträffar kommunens argument att artikel 2060 i civillagen och artikel 48 i civilprocesslagen (code de procédure civile) utgör hinder för att kommunen omfattas av en skiljedomsklausul i den mening som avses i artikel 272 FEUF, räcker det att erinra om att även om det förelåg en konflikt mellan dessa normer, ska artikel 272 FEUF betraktas på samma sätt av alla domstolar som en specialbestämmelse som har företräde framför nationell rätt som avviker från denna (se ovan punkterna 117 och 118).
149 Med hänsyn till det ovan anförda finner tribunalen att kommissionen kan åberopa en skiljedomsklausul mot Commune de Millau och att tribunalen således är behörig att pröva kommissionens talan mot Commune de Millau med tillämpning av artiklarna 272 FEUF och 256.1 första stycket FEUF.
b) Huruvida talan är välgrundad
150 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska förplikta Commune de Millau att återbetala kapitalbeloppet på 41 012 euro, betala ränta samt betala 5 000 euro i skadestånd.
Yrkandet om återbetalning av kapitalbeloppet
151 Inom ramen för sitt första yrkande har kommissionen, för det första, yrkat att tribunalen ska förplikta Commune de Millau att betala 41 012 euro.
152 Eftersom samma yrkande har bifallits med avseende på SEMEA (punkterna 60–89 ovan), uppkommer endast frågan huruvida Commune de Millau enligt fransk rätt även är betalningsansvarig för SEMEA:s skuld.
153 Eftersom unionen inte har gett sitt samtycke till att Commune de Millau övertog SEMEA:s skuld, ska tribunalen pröva huruvida Commune de Millau har lovat unionen att betala SEMEA:s skuld genom ett tredjemansavtal.
154 I artikel 1165 i civillagen föreskrivs visserligen att avtal endast har rättsverkningar mellan avtalsparterna. Det framgår dock även av denna artikel att avtal kan gynna tredje man när det är fråga om ett sådant tredjemansavtal som föreskrivs i artikel 1121 i civillagen (Conseil d’État, avgörande av den 20 december 1989 i mål nr 50815, Conseil d’État, avgörande av den 20 januari 1992 i mål nr 46624, Conseil d’État, avgörande av den 19 juli 2010 i mål nr 318126, och Cour administrative d’appel de Marseille, avgörande av den 21 oktober 2011 i mål nr 09MA00782).
155 I det sammanhanget ska det först erinras om att det framgår av punkterna 139 och 140 ovan att Commune de Millau och SEMEA samtyckte till att det skulle uppstå en ny fordran för unionen gentemot Commune de Millau.
156 Vidare ska det konstateras att de ytterligare villkor som uppställs i artikel 1121 i civillagen för ingåendet av ett tredjemansavtal är uppfyllda. I den mån det fortfarande krävs ett direkt och omedelbart intresse hos den part som får en utfästelse, räcker det även med ett rent ideellt intresse (Cass. 1re civ., avgörande av den 26 februari 1962, Bull. civ. I, nr 124, s. 119, och Cass.com., Cass. 1re civ, avgörande av den 5 juni 1984, Bull. civ. I, nr 182). I förevarande fall föreligger ett sådant intresse genom att SEMEA kan kräva att Commune de Millau ska betala bolagets skuld gentemot unionen.
157 Vidare kan det inte invändas mot giltigheten av kommunens skuldövertagande att detta övertagande saknar grund med anledning av att övertagandet inte har någon befriande verkan för SEMEA. Avsaknaden av grund medför nämligen endast en relativ ogiltighet och Commune de Millau har inte gjort gällande att övertagandet av SEMEA:s skuld är ogiltigt. Detta skuldövertagande har vidare sin grund i att SEMEA:s samtliga tillgångar också har överförts till Commune de Millau.
158 Följaktligen konstaterar tribunalen att enligt artikel 1121 i civillagen har Commune de Millau lovat att betala SEMEA:s skuld. Unionens yrkande gentemot Commune de Millau om återbetalning av 41 012 euro ska således bifallas.
Yrkandet om betalning av ränta
159 Inom ramen för sitt första yrkande har kommissionen, för det andra, yrkat att tribunalen ska förplikta Commune de Millau att betala dröjsmålsränta enligt den lagstadgade årliga räntesats som tillämpas i Frankrike. I första hand har kommissionen yrkat att Commune de Millau ska förpliktas att betala ränta från den 10 mars 1992 enligt artikel 1378 i civillagen och i andra hand från den 27 april 1993 enligt artikel 1153 i civillagen. Inom ramen för sitt andra yrkande har kommissionen yrkat att tribunalen ska besluta att ränta ska utgå på själva räntan enligt artikel 1154 i civillagen.
160 Av de skäl som angetts ovan (se punkterna 152–158 och 92–95 ovan), ska yrkandet om betalning av dröjsmålsränta från den 10 mars 1992 ogillas och Commune de Millau ska förpliktas att betala sådan ränta från den 27 april 1993.
161 Vad beträffar yrkandet om att upplupen ränta ska kapitaliseras enligt artikel 1154 i civillagen, ska det först hänvisas till punkt 97 ovan. Vidare ska det konstateras att med avseende på Commune de Millau framställdes yrkandet om kapitalisering av upplupen ränta först i kommissionens ansökan, vilken inkom till tribunalens kansli den 21 december 2010. Vid detta datum skulle ränta betalas för minst ett helt år. På denna rättsliga grund kan således kommissionen yrka att den upplupna räntan ska kapitaliseras först från den 21 december 2010.
162 På grund av att SEMEA:s skuld övertogs av Commune de Millau, kan kommissionen begära att upplupen ränta ska kapitaliseras från och med det datum då kommissionens ansökan om att väcka talan mot SEMEA inkom, det vill säga från den 15 april 2010. Det framgår nämligen av syftet med avtalet mellan Commune de Millau och SEMEA samt av omständigheterna i förevarande mål att Commune de Millau är skyldig att betala all den ränta som SEMEA ska erlägga. För det första har Commune de Millau lovat unionen att betala SEMEA:s skuld. För det andra har SEMEA:s samtliga tillgångar överförts till Commune de Millau, vilket gör att SEMEA inte längre kan efterkomma kommissionens begäran. Med hänsyn till dessa omständigheter konstaterar således tribunalen av ovannämnda skäl (punkterna 139 och 140 ovan) att det framgår av SEMEA:s och kommunens gemensamma avsikt att kommunen skulle vara skyldig att betala all den ränta som SEMEA ska erlägga och således även de upplupna räntor som kapitaliserats från och med ingivandet av kommissionens ansökan om att väcka talan mot SEMEA.
163 Tribunalen beslutar således att ränta ska utgå på själva räntan både vid det datum då kommissionens ansökan om att väcka talan mot SEMEA inkom, det vill säga den 15 april 2010, och vid varje årlig förfallodag från och med detta datum.
Yrkandet om betalning av skadestånd
164 Inom ramen för sitt tredje yrkande har kommissionen yrkat att tribunalen ska förplikta Commune de Millau att betala 5 000 euro som ersättning för den skada som uppkommit till följd av SEMEA:s tredska.
165 Yrkandet ska ogillas av de skäl som har angetts ovan i punkterna 98–100.
c) Slutsatser med avseende på kommissionens talan
166 Tribunalen bifaller följaktligen kommissionens yrkanden om att Commune de Millau ska förpliktas att återbetala kapitalbeloppet på 41 012 euro och förpliktas att betala dröjsmålsränta enligt den lagstadgade årliga räntesats som tillämpas i Frankrike från den 27 april 1993 till dess full betalning av kapitalbeloppet sker. Dessutom beslutar tribunalen att ränta ska utgå på själva dröjsmålsräntan både per den 15 april 2010 och vid varje årlig förfallodag från och med detta datum.
167 Kommissionens talan ogillas i övrigt.
2. Det av Commune de Millau framställda anslutningsyrkandet
168 För det fall tribunalen skulle bifalla kommissionens talan om återbetalning har Commune de Millau framställt ett anslutningsyrkande. Detta yrkande grundar sig på artikel 340 FEUF och artikel 41.3 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Det utgör således ett yrkande som grundar sig på unionens utomobligatoriska ansvar.
169 Commune de Millau anser att kommissionen åsidosatte sin skyldighet att iaktta god förvaltningssed och rättssäkerhetsprincipen genom att vänta tolv år efter sin ursprungliga begäran om återbetalning, av den 27 april 1993, innan den på nytt kontaktade SEMEA den 18 november 2005. Följaktligen är kommissionen skyldig att ersätta det belopp som tribunalen har förpliktat kommunen att betala.
170 Tribunalen anser att det först bör prövas huruvida detta anslutningsyrkande är välgrundat (domarna i de ovan i punkt 105 nämnda målen rådet mot Boehringer, punkterna 51 och 52, och Frankrike mot kommissionen, punkt 26).
171 Av samma skäl som har angetts ovan i punkterna 106–110 kan anslutningsyrkandet från Commune de Millau inte godtas.
172 Anslutningsyrkandet från Commune de Millau ska således ogillas.
C – Gemensamt och solidariskt betalningsansvar
173 Eftersom både SEMEA och Commune de Millau är skyldiga att återbetala kapitalbeloppet jämte dröjsmålsränta och kommissionen har rätt till endast en betalning, ska SEMEA och Commune de Millau förpliktas att gemensamt och solidariskt betala dessa belopp, i enlighet med kommissionens yrkande.
Rättegångskostnader
174 Enligt artikel 87.2 och 87.3 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats, och finns det flera tappande parter, ska tribunalen besluta om fördelningen av rättegångskostnaderna. Kommissionen har yrkat att SEMEA och Commune de Millau ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom SEMEA och Commune de Millau i huvudsak har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (tredje avdelningen)
följande:
1) Målen T‑168/10 och T‑572/10 förenas vad gäller domen.
2) Société d’économie mixte d’équipement de l’Aveyron (SEMEA) och Commune de Millau (Frankrike) ska gemensamt och solidariskt betala kapitalbeloppet på 41 012 euro till Europeiska kommissionen, jämte dröjsmålsränta enligt den lagstadgade årliga räntesats som tillämpas i Frankrike från den 27 april 1993 till dess full betalning av kapitalbeloppet sker. Den upplupna räntan per den 15 april 2010, och därefter vid varje årlig förfallodag från och med detta datum, ska kapitaliseras så att ränta utgår på själva räntan.
3) Kommissionens talan i målen T‑168/10 och T‑572/10 ogillas i övrigt.
4) SEMEA:s anslutningsyrkande i mål T‑168/10 och anslutningsyrkandet från Commune de Millau i mål T‑572/10 ogillas.
5) SEMEA ska bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader i mål T‑168/10.
6) Commune de Millau ska bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader i mål T‑572/10.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 19 september 2012.
Underskrifter
Innehållsförteckning
Bakgrund till tvisten
Förfarandet vid tribunalen och parternas yrkanden
A – I mål T‑168/10
B – I mål T‑572/10
Rättslig bedömning
A – Prövning i mål T‑168/10
1. Kommissionens talan
a) Upptagande till sakprövning
b) Huruvida talan är välgrundad
Yrkandet om återbetalning av kapitalbeloppet
– Tillämpliga rättsregler
– Unionens fordran gentemot SEMEA
– SEMEA:s invändningar
Yrkandet om betalning av dröjsmålsränta
Yrkandet om betalning av skadestånd
c) Slutsatser med avseende på kommissionens talan
2. SEMEA:s anslutningsyrkande
B – Prövning i mål T‑572/10
1. Kommissionens talan
a) Tribunalens behörighet
Teorin om accessoritet
Huruvida det har avtalats om en skiljedomsklausul
b) Huruvida talan är välgrundad
Yrkandet om återbetalning av kapitalbeloppet
Yrkandet om betalning av ränta
Yrkandet om betalning av skadestånd
c) Slutsatser med avseende på kommissionens talan
2. Det av Commune de Millau framställda anslutningsyrkandet
C – Gemensamt och solidariskt betalningsansvar
Rättegångskostnader