TRIBUNALENS DOM (femte avdelningen i utökad sammansättning)
den 11 oktober 2023 (*)
”Personalmål – Personal vid EIB – Lön – Barntillägg – Utbildningstillägg – Återbetalning av felaktigt utbetalda belopp – Den som antog rättsakten saknade befogenhet – Åsidosättande av preskriptionstiden”
I mål T‑529/22,
QT, företrädd av advokaten L. Levi,
sökande,
mot
Europeiska investeringsbanken (EIB), företrädd av G. Faedo och J. Pawlowicz, båda i egenskap av ombud, biträdda av advokaterna A. Glavasevic och V. Wellens,
svarande,
meddelar
TRIBUNALEN (femte avdelningen i utökad sammansättning),
sammansatt av ordföranden J. Svenningsen samt domarna C. Mac Eochaidh, J. Laitenberger, J. Martín y Pérez de Nanclares (referent) och M. Stancu,
justitiesekreterare: handläggaren H. Eriksson,
efter den skriftliga delen av förfarandet,
efter förhandlingen den 20 juni 2023,
följande
Dom
1 Sökanden, QT, har med stöd av artikel 270 FEUF och artikel 50a i stadgan för Europeiska unionens domstol yrkat dels ogiltigförklaring av Europeiska investeringsbankens (EIB) beslut av den 28 september 2021 om återkrav av ett belopp på 61 186,61 euro som felaktigt utbetalats såsom utbildningstillägg, barntillägg och därmed sammanhängande förmåner under perioden juli 2014–juni 2017 (nedan kallat beslutet om återkrav) och av EIB:s beslut av den 20 maj 2022 om avslag på hennes administrativa klagomål (nedan kallat beslutet att avslå det administrativa klagomålet), dels ersättning för den skada som sökanden påstår sig ha lidit till följd av dessa beslut.
Bakgrund till tvisten
2 Sökanden är anställd vid EIB sedan den 16 mars 2006. Från juli 2014 till juni 2017 uppbar hon bland annat barntillägg och utbildningstillägg (nedan kallade de omtvistade bidragen) för sin son med anledning av en utbildning i fridykning som sonen deltog i under denna period vid Apnea Academy West Europe i Adeje (Spanien).
3 Efter det att Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) hade mottagit upplysningar från en anställd vid EIB angående eventuella oegentligheter vid beviljandet av utbildningstillägg och liknande rättigheter vid EIB, inledde Olaf i november 2017 en utredning avseende 70 anställda vid EIB, däribland sökanden.
4 Olaf underrättade den 16 april 2018 sökanden om att en utredning hade inletts avseende henne.
5 Den 7 december 2020 översände Olaf sin slutrapport, som upprättats den 4 december 2020, till EIB. I rapporten rekommenderades EIB att inleda dels ett disciplinärt förfarande mot sökanden, dels ett förfarande för återkrav av de omtvistade förmånerna och därmed sammanhängande förmåner för perioden juli 2014–juni 2017.
6 Sökanden informerades genom skrivelse av den 29 januari 2021 om att Olaf hade delgett EIB den rapport som avslutade Olafs utredning och om Olafs rekommendationer. I skrivelsen angavs även att EIB skulle genomföra de båda förfarandena separat.
7 Genom e‑postmeddelande av den 21 juni 2021 förklarade EIB i detalj de belopp som utgjorde det totala belopp på 61 186,61 euro som EIB avsåg att återkräva och uppmanade sökanden att inkomma med sina synpunkter, vilket hon gjorde den 17 augusti 2021.
8 Den 28 juni 2021 delgav EIB sökanden Olafs slutrapport och kallade henne till ett möte inför ett eventuellt disciplinförfarande.
9 Genom e‑postmeddelande av den 28 september 2021 antog EIB beslutet om återkrav, varvid återbetalning skulle ske genom en avbetalningsplan, enligt vilken ett belopp på 565,79 euro skulle dras av från sökandens månadslön från och med september 2021 till och med december 2030.
10 Den 20 maj 2022 antog EIB beslutet att avslå det administrativa klagomål sökanden ingett den 29 november 2021.
Parternas yrkanden
11 Sökanden yrkar att tribunalen ska
– ogiltigförklara beslutet om återkrav och beslutet att avslå det administrativa klagomålet (nedan gemensamt kallade de angripna besluten),
– förplikta EIB att återbetala de återkrävda beloppen jämte dröjsmålsränta med en räntesats motsvarande Europeiska centralbankens (ECB) styrränta plus två procentenheter, och
– förplikta EIB att ersätta rättegångskostnaderna.
12 EIB har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökanden att ersätta samtliga rättegångskostnader.
Rättslig bedömning
Föremålet för yrkandet om ogiltigförklaring
13 Det framgår av fast rättspraxis att ett yrkande om ogiltigförklaring som formellt riktas mot ett beslut om avslag på ett administrativt klagomål riktat mot en rättsakt som går någon emot får till följd att tribunalen ska pröva denna rättsakt, när yrkandet som sådant saknar självständigt innehåll (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 september 2022, KL/EIB, T‑651/20, ej publicerad, EU:T:2022:512, punkt 36 och där angiven rättspraxis).
14 Ett uttryckligt beslut om avslag på ett administrativt klagomål kan emellertid, med hänsyn till sitt innehåll, vara sådant att det inte bekräftar den angripna rättsakten. Så är fallet när beslutet att avslå det administrativa klagomålet innehåller en omprövning av den berördes situation i förhållande till nya rättsliga och faktiska omständigheter eller om det medför en ändring eller komplettering av det ursprungliga beslutet. I sådana fall utgör avslaget på det administrativa klagomålet en rättsakt som är underställd domstolens prövning, vilken ska beakta denna vid bedömningen av den angripna rättsaktens lagenlighet eller rent av betrakta den som en rättsakt som går sökanden emot och som ersätter den angripna rättsakten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 april 2017, HF/parlamentet, T‑584/16, EU:T:2017:282, punkt 71 och där angiven rättspraxis).
15 I förevarande fall har sökanden gjort gällande att hennes yrkande avseende beslutet att avslå det administrativa klagomålet kan tas upp till sakprövning, eftersom hon delgetts en ny handling, nämligen noteringen i akten av den 26 april 2022, som bilagts nämnda beslut, som svar på en invändning om att den som fattade beslutet om återkrav saknade befogenhet att göra detta.
16 Även om beslutet att avslå det administrativa klagomålet inte medför någon ändring av själva beslutsdelen i beslutet om återkrav vad gäller beloppet och villkoren för återkravet, saknar detta inte helt självständigt innehåll. Även om beslutet att avslå det administrativa klagomålet bekräftar beslutet om återkrav, innehåller det nämligen, som svar på klagomålet, ytterligare skäl med preciseringar och slutsatser angående de invändningar som sökanden har anfört, i synnerhet invändningen att den som fattade beslutet om återkrav saknade befogenhet.
17 Under dessa omständigheter och med hänsyn till att sökanden inte har gjort någon åtskillnad i sin argumentation utifrån vart och ett av de angripna besluten, ska de prövas tillsammans (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 18 september 2018, Dreute/parlamentet, T‑732/17, ej publicerat, EU:T:2018:582, punkt 42).
Prövning i sak
Sökandens första yrkande
18 Sökanden har åberopat fyra grunder till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring. Den första grunden avser bristande befogenhet hos den som fattade beslutet om återkrav. Den andra grunden avser åsidosättande av den femåriga preskriptionstid som föreskrivs i artikel 16.3 i de administrativa föreskrifter som är tillämpliga på EIB:s personal (nedan kallade de administrativa föreskrifterna). Den tredje grunden avser åsidosättande av samma bestämmelse vad gäller villkoren för återkrav. Den fjärde grunden avser åsidosättande av artiklarna 2.2.3 och 2.2.4 i de administrativa föreskrifterna samt en uppenbart oriktig bedömning.
– Den första grunden: Den som fattade beslutet om återkrav saknade befogenhet
19 Den första grunden består av två delar. Den första delen avser att det inte skett någon rättsenlig vidaredelegering av befogenhet till chefen för enheten ”Individuella rättigheter och betalning” (nedan kallad enhetschefen) vad gäller antagandet av beslutet om återkrav och den andra att nämnda beslut inte försetts med dubbla underskrifter.
20 EIB har gjort gällande att beslutet om återkrav visst antogs av enhetschefen med stöd av en vidaredelegering av befogenheter, vilken bekräftades i efterhand genom anteckningen i akten av den 26 april 2022. EIB anger vidare att det e‑postmeddelande som innehöll detta beslut skickades utanför den ram för vidaredelegering som fastställts i EIB:s regler, i vilka beslut om återkrav till följd av Olafs utredningar inte nämns.
21 Tribunalen påpekar inledningsvis att parterna är överens om att den myndighet inom EIB som är behörig att fatta beslut om återkrav av felaktigt utbetalda belopp i princip är generaldirektören för personal. Det är även utrett att det inte var generaldirektören för personal utan enhetschefen som fattade det omtvistade beslutet om återkrav. EIB anser däremot att enhetschefen för detta ändamål hade erhållit en rättsenlig vidaredelegering av befogenheter från nämnda direktör.
22 För det första erinrar tribunalen om att det, enligt fast rättspraxis, inte kan presumeras att befogenhet delegerats och om att den delegerande myndigheten, även i fall där den har bemyndigats att delegera befogenhet, ska fatta ett uttryckligt beslut om överförande av befogenheterna, och att delegeringen endast får avse exakt definierade genomförandebefogenheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juni 1958, Meroni/Höga myndigheten, 9/56, EU:C:1958:7, s. 42–44, 46 och 47, och dom av den 26 maj 2005, Tralli/ECB, C‑301/02 P, EU:C:2005:306, punkt 43).
23 I förevarande fall preciserade EIB vid förhandlingen att den vidaredelegering av befogenheter, med stöd av vilken enhetschefen antog beslutet om återkrav, var en oskriven vidaredelegering. Denna vidaredelegering framgick emellertid, enligt EIB, av skrivelsen från generaldirektören för personal till sökanden av den 29 januari 2021, i vilken sökanden underrättades om EIB:s avsikt att återkräva de utbetalda beloppen samt av nämnda direktörs uttryckliga medgivande såsom det framgår av beslutet om återkrav.
24 Det kan emellertid konstateras att handlingarna i målet inte ger stöd för att det skett en sådan vidaredelegering.
25 Innehållet i skrivelsen av den 29 januari 2021 från generaldirektören för personal visar nämligen inte att generaldirektören hade beslutat att vidaredelegera det faktiska genomförandet av återkravet av de omtvistade tilläggen till de avdelningar som hon ledde, däribland enheten ”Individuella rättigheter och betalning”. I denna skrivelse informerades sökanden endast om Olafs rekommendationer till följd av dess utredning avseende henne, om EIB:s avsikt att följa upp dessa rekommendationer så snabbt som möjligt och att genomföra dem separat.
26 Dessutom kan omnämnandet i beslutet om återkrav av att generaldirektören för personal godkänt beslutet inte likställas med ett uttryckligt beslut, i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkt 22 ovan, fattat av nämnda generaldirektör, om att överföra befogenheten att genomföra det återkravsförfarande som Olaf rekommenderat till enhetschefen. Dessutom anges denna generaldirektör inte bland de mottagare som skulle erhålla en kopia av det e‑postmeddelande som innehöll beslutet om återkrav.
27 Vad gäller anteckningen i akten av den 26 april 2022, genom vilken generaldirektören för personal bekräftade att hon vidaredelegerat befogenheten att fatta beslutet om återkrav till enhetschefen, har EIB själv medgett, i sina inlagor och vid förhandlingen, att denna anteckning inte kunde utgöra en rättsenlig vidaredelegering av befogenheter, eftersom den hade upprättats efter nämnda beslut.
28 Eftersom det inte har styrkts att det skett någon vidaredelegering av befogenheter, ska slutsatsen dras att beslutet om återkrav fattades av en myndighetsperson som saknade befogenhet.
29 För det andra kan det konstateras att det av rättspraxis framgår att ett beslut som fattats av en myndighet som saknar befogenhet på grund av att reglerna om fördelning av de befogenheter som den tilldelats inte har iakttagits endast kan ogiltigförklaras om åsidosättandet av dessa regler påverkar en av de garantier som tjänstemännen har enligt tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen eller reglerna om god förvaltning i personalfrågor (dom av den 30 maj 1973, Drescig/kommissionen, 49/72, EU:C:1973:58, punkt 13, dom av den 7 februari 2007, Caló/kommissionen, T‑118/04 och T‑134/04, EU:T:2007:37, punkt 68, och dom av den 17 november 2017, Teeäär/ECB, T‑555/16, ej publicerad, EU:T:2017:817, punkt 52).
30 Det ska emellertid även erinras om att reglerna om god förvaltning i personalfrågor bland annat kräver att kompetensfördelningen inom institutionerna är klart definierad och offentliggjord. Samma skyldighet åligger EIB:s organ, vilka inte på något sätt befinner sig i en situation som skiljer sig från den som de styrande organen i unionens övriga byråer och institutioner befinner sig i vad gäller förhållandet till sina anställda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 november 2017, Teeäär/ECB, T‑555/16, ej publicerad, EU:T:2017:817, punkt 53 och där angiven rättspraxis).
31 Såsom framgår av punkterna 22–28 ovan hade den påstådda befogenheten för den som fattade beslutet om återkrav varken klart definierats eller offentliggjorts.
32 Av detta följer att beslutet om återkrav har fattats av någon som inte haft befogenhet att göra det, vilket strider mot reglerna om god förvaltning i personalfrågor, och att nämnda beslut ska ogiltigförklaras i sin helhet. Följaktligen grundar sig även beslutet att avslå sökandens administrativa klagomål på en felaktig rättstillämpning, i och med att det i det slås fast att enhetschefen var behörig att anta beslutet om återkrav.
33 Talan ska således bifallas såvitt avser den första grundens första del, utan att det är nödvändigt att pröva den andra delgrunden om dubbla underskrifter.
34 Tribunalen anser emellertid att det, för att säkerställa en god rättskipning, är lämpligt att även pröva den andra grunden.
– Den andra grunden: Åsidosättande av den femåriga preskriptionstiden
35 Sökanden har i huvudsak gjort gällande att EIB har åsidosatt den preskriptionstid på fem år som föreskrivs i artikel 16.3 i de administrativa föreskrifterna, genom att återkräva de omtvistade tillägg som utbetalats till henne från juli 2014 till juni 2017. En tillämpning av den ovannämnda femåriga preskriptionstiden innebär nämligen, enligt sökanden, att återkravet inte kunde avse belopp som utbetalats före den 28 september 2016, det vill säga fem år före den dag då beslutet om återkrav antogs.
36 EIB har tvärtom hävdat att Olafs inledande av en utredning med nödvändighet medförde att preskriptionstiden för återkrav av de omtvistade tilläggen avbröts, från den dag då sökanden underrättades om att en utredning hade inletts mot henne, den 16 april 2018, till och med Olafs slutrapport, den 4 december 2020, vilken delgavs sökanden den 7 december 2020.
37 Tribunalen erinrar inledningsvis om att artikel 16.3 i de administrativa föreskrifterna, analogt med vad som föreskrivs i artikel 85 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), har följande lydelse:
”16.3 Återkrav av felaktigt utbetalda belopp
Belopp som felaktigt utbetalats till en anställd eller dennes rättsinnehavare enligt dessa [administrativa föreskrifter] ska återkrävas om mottagaren kände till att utbetalningen var felaktig eller om felet var så uppenbart att han eller hon måste ha känt till det.
Återkravet kan fördelas över flera månader. Den får inte överstiga en femtedel av den anställdes grundlön per månad.
Återkravet ska genomföras inom fem år från den dag då beloppet felaktigt betalades ut, såvida inte [EIB] kan fastställa att mottagaren uppsåtligen har vilselett administrationen för att erhålla utbetalning av det berörda beloppet. I detta fall kan begäran om återkrav inte omfattas av preklusion, även om femårsfristen har löpt ut.”
38 Det ska preciseras att EIB inte har gjort gällande att förevarande fall omfattas av det undantag från tillämpningen av preskriptionstiden som föreskrivs i artikel 16.3 tredje stycket andra meningen i de administrativa föreskrifterna. EIB har i sina inlagor uppgett att frågan huruvida sökanden uppsåtligen vilselett EIB för att erhålla utbetalning av de omtvistade tilläggen ska avgöras inom ramen för ett eventuellt disciplinförfarande, skiljt från återkravsförfarandet. Vid förhandlingen uppgav EIB för tribunalen att den hade inlett ett sådant förfarande, vilket fortfarande pågick vid den tidpunkten.
39 EIB anser däremot att den femåriga preskriptionstid som är tillämplig i förevarande fall avbröts under den tid som Olafs utredning pågick. Enligt EIB kan ett sådant preskriptionsavbrott utläsas ur Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 av den 11 september 2013 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/1999 och rådets förordning (Euratom) nr 1074/1999 (EUT L 248, 2013, s. 1), särskilt ur artikel 5.3 i nämnda förordning. EIB har gjort gällande att det, under den tid Olaf genomför interna utredningar, enligt nämnda bestämmelse inte är tillåtet för de berörda organen eller byråerna att samtidigt inleda egna utredningar av samma omständigheter. EIB har dessutom gjort gällande att Olaf formellt, genom ett e‑postmeddelande av den 14 juni 2018, ålade EIB att avhålla sig från att genomföra parallella utredningar så länge nämnda utredning inte hade avslutats. EIB har således gjort gällande att den var helt förhindrad från att agera, varför preskriptionstiden inte kunde löpa i förhållande till EIB.
40 EIB har även gjort gällande att det enligt principen om god förvaltningssed och principen om lojalt samarbete, som följer av artikel 13 FEU, krävs att den femåriga preskriptionstiden avbryts när Olaf inleder en utredning. Enligt EIB skulle en motsatt lösning innebära att den fråntogs varje möjlighet att återkräva belopp som felaktigt utbetalats till dess anställda varje gång dessa belopp var föremål för en lång och komplex utredning av Olaf.
41 Slutligen anser EIB att principen om att Olafs utredningar medför ett avbrott i den femåriga preskriptionstiden har godtagits i rättspraxis på grundval av bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 av den 18 juli 2018 om finansiella regler för unionens allmänna budget, om ändring av förordningarna (EU) nr 1296/2013, (EU) nr 1301/2013, (EU) nr 1303/2013, (EU) nr 1304/2013, (EU) nr 1309/2013, (EU) nr 1316/2013, (EU) nr 223/2014, (EU) nr 283/2014 och beslut nr 541/2014/EU samt om upphävande av förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 (EUT L 193, 2018, s. 1) (nedan kallad budgetförordningen). Enligt EIB saknar det således betydelse huruvida det finns en positiv rättsregel som föreskriver ett sådant avbrott.
42 Tribunalen erinrar i det avseendet om att en preskriptionstid, enligt rättspraxis, har till syfte att garantera rättssäkerheten och att detta grundläggande krav utgör hinder för att administrationen på obestämd tid kan dröja med att utöva sina befogenheter (dom av den 9 juni 2021, DI/ECB, T‑514/19, EU:T:2021:332, punkt 58).
43 För att en preskriptionstid ska kunna fylla sin funktion att säkerställa rättssäkerheten måste den fastställas i förväg, och fastställandet av preskriptionstidens längd och villkoren för dess tillämpning omfattas av unionslagstiftarens befogenhet (dom av den 15 juli 1970, ACF Chemiefarma/kommissionen, 41/69, EU:C:1970:71, punkterna 19 och 20, se även dom av den 17 mars 2021, EJ/EIB, T‑585/19, ej publicerad, EU:T:2021:142, punkt 33 och där angiven rättspraxis). Preskriptionen syftar nämligen till att stärka rättssäkerheten genom att förhindra att situationer som befästs med tiden ifrågasätts i det oändliga, men kan också leda till att situationer som, åtminstone ursprungligen, var olagliga befästs. I vilken omfattning man använder sig av preskription är således resultatet av en avvägning mellan rättssäkerhetskraven och kraven på rättsenlighet med hänsyn till de historiska och sociala förhållanden som råder i samhället vid en bestämd tidpunkt. Av detta skäl är det enbart lagstiftaren som kan besluta om detta, och när lagstiftaren har fastställt en preskriptionstid kan domstolen inte ersätta den med en annan tid i det enskilda fallet (se, analogt, dom av den 23 mars 2022, ON/kommissionen, T‑730/20, ej publicerad, EU:T:2022:155, punkt 34 och där angiven rättspraxis).
44 I förevarande fall framgår det av den klara ordalydelsen i artikel 16.3 i de administrativa föreskrifterna att EIB ska återkräva belopp som felaktigt utbetalats till en av sina anställda inom fem år från det att de utbetalats, såvida det inte visas att den berörda anställde hade för avsikt att vilseleda EIB i syfte att erhålla denna utbetalning.
45 Artikel 16.3 i de administrativa föreskrifterna innehåller däremot inte någon hänvisning till att preskriptionstiden för att genomföra ett återkravsförfarande avbryts eller tillfälligt upphör att löpa när Olaf inleder en utredning av de omständigheter som ligger till grund för återkravet.
46 Rättssäkerheten utgör således hinder för att EIB kan göra gällande mot en anställd att preskriptionstiden har avbrutits eller tillfälligt upphört att löpa på grund av att Olaf har inlett en utredning.
47 I artikel 5.3 i förordning nr 883/2013 föreskrivs att ”när Olaf genomför interna utredningar får de berörda institutionerna, organen och byråerna inte samtidigt genomföra egna utredningar av samma omständigheter, om inte annat överenskommits med Olaf”.
48 Det ska emellertid understrykas att antagandet av ett beslut om återkrav av felaktigt utbetalda belopp inte kan liknas vid en utredning.
49 När det gäller EIB:s argument avseende principerna om god förvaltningssed och lojalt samarbete och i synnerhet det åläggande Olaf påstås ha riktat till EIB i e‑postmeddelandet av den 14 juni 2018, konstaterar tribunalen att det av innehållet i detta e‑postmeddelande inte går att dra slutsatsen att Olaf uttryckligen begärde att EIB inte skulle återkräva de omtvistade tilläggen. Vid förhandlingen uppgav EIB dessutom, som svar på en fråga från tribunalen, att den inte hade samrått med Olaf i detta avseende.
50 Under dessa omständigheter fanns det inget som hindrade EIB från att återkräva de belopp som EIB ansåg sig ha betalat ut felaktigt till sökanden innan Olafs utredning avseende sökanden hade avslutats.
51 I motsats till vad EIB har gjort gällande finner tribunalen således att den omständigheten att Olafs utredningar inte medför att den preskriptionstid som föreskrivs i artikel 16.3 i de administrativa föreskrifterna avbryts eller tillfälligt upphör att löpa, inte innebär att EIB fråntas alla möjligheter att återkräva belopp som utbetalats felaktigt i händelse av att Olaf genomför en lång och komplex utredning av om sådana utbetalningar är rättsenliga och inte strider mot kravet på att skydda unionens ekonomiska intressen.
52 Under alla omständigheter ankom det på EIB att anta en bestämmelse som föreskrev ett sådant avbrott eller tillfälligt uppehåll inom ramen för EIB:s regelverk.
53 Av detta följer att EIB:s argument, att principerna om lojalt samarbete och god förvaltningssed motiverade att EIB återkrävde de omtvistade tilläggen efter utgången av den frist på fem år som föreskrivs i artikel 16.3 i de administrativa föreskrifterna, inte kan godtas utan att rättssäkerhetsprincipen åsidosätts.
54 Vid tidpunkten för antagandet av beslutet om återkrav hade EIB följaktligen i princip inte längre rätt att återkräva de belopp som hade utbetalats till sökanden, i form av de omtvistade tilläggen, till och med den 28 september 2016. EIB:s övriga argument påverkar inte denna slutsats.
55 Tribunalen kan nämligen inte godta EIB:s argument att sökanden, innan den femåriga preskriptionstiden löpte ut, var medveten om att administrationen ifrågasatte hennes rätt till de omtvistade tilläggen, eftersom det i artikel 16.3 i de administrativa föreskrifterna inte föreskrivs att preskriptionstiden i ett sådant fall avbryts eller tillfälligt upphör att löpa. Det framgår för övrigt otvetydigt av nämnda bestämmelse att den femåriga fristen för återkrav av felaktigt utbetalda belopp börjar löpa från och med utbetalningen av beloppen och inte från den dag då mottagaren blev medveten om att utbetalningen var felaktig.
56 Detsamma gäller EIB:s analogi med bestämmelserna i budgetförordningen. I samband med detta argument har EIB hänvisat till domen av den 19 juli 2016, HG/kommissionen (F‑149/15, EU:F:2016:155), i vilken principen om att den femåriga preskriptionstiden avbryts för det fall Olaf genomför en utredning godtogs, och inte direkt ifrågasattes av tribunalen i dess dom av den 15 december 2021, HG/kommissionen (T‑693/16 P RENV-RX, EU:T:2021:895). Det ska emellertid konstateras att tribunalen slog fast att den preskriptionstid som föreskrivs i artikel 85 i tjänsteföreskrifterna inte var tillämplig på tvisten i det målet. Det som låg till grund för den tvisten var nämligen inte den felaktiga utbetalningen till den berörda tjänstemannen, utan den ekonomiska skada som han hade orsakat administrationen på grund av sitt beteende. Det framgår dessutom otvetydigt av den domen att tribunalen ansåg att den femåriga preskriptionstid som enligt budgetförordningen är tillämplig på unionens fordringar på tredje man, och som börjar löpa när en sådan fordran fastställts och avbryts av varje åtgärd som syftar till att driva in fordran, inte kunde tillämpas, vare sig genom direkt tillämpning eller som parameter för en rimlig tidsfrist. Detta konstaterande grundar sig på den omständigheten att den preskription som föreskrivs i dessa bestämmelser endast kan avse ett skede efter det att fordran fastställts, och inte ett tidigare skede, såsom den period under vilken de händelser som gav upphov till fordran ägde rum (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 december 2021, HG/kommissionen, T‑693/16 P RENV-RX, EU:T:2021:895, punkterna 129 och 130).
57 Tribunalen konstaterar följaktligen att de angripna besluten har fattats i strid med den femåriga preskriptionstid som föreskrivs i artikel 16.3 i de administrativa föreskrifterna, vad gäller de belopp som betalats ut till sökanden fram till den 28 september 2016.
58 Av det ovanstående följer att talan ska bifallas även på den andra grunden. De angripna besluten ska följaktligen ogiltigförklaras.
Sökandens andra yrkande
59 Genom sitt andra yrkande har sökanden yrkat återbetalning av de belopp som drivits in med stöd av de angripna besluten, jämte dröjsmålsränta som fastställts enligt ECB:s räntesats med tillägg av två procentenheter. Vid förhandlingen preciserade sökanden att hennes yrkande syftade till att tribunalen skulle utöva sin obegränsade behörighet enligt artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna.
60 EIB har bestritt behovet av att tribunalen ska utöva sin obegränsade behörighet, eftersom en ogiltigförklaring av de angripna besluten skulle leda till en återbetalning av de belopp som drivits in med stöd av nämnda beslut.
61 Det ska i förevarande fall påpekas att tribunalen inte kan utöva sin behörighet enligt artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna utan att EIB:s skyldighet enligt artikel 266 första stycket FEUF, att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa denna dom, blir verkningslös. Till följd av ogiltigförklaringen av de angripna besluten ankommer det nämligen på EIB att anta ett nytt beslut, vilket kan ske i olika former, vilket tribunalen inte kan föregripa genom att uttala sig angående sökandens andra yrkande.
62 Under dessa omständigheter ska sökandens begäran om ersättning avslås.
Rättegångskostnader
63 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
64 Sökanden har yrkat att EIB ska ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom EIB i huvudsak har tappat målet, ska sökandens yrkande bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (femte avdelningen i utökad sammansättning)
följande:
1) Det beslut som fattades av Europeiska investeringsbanken (EIB) den 28 september 2021 att återkräva 61 186,61 euro som felaktigt betalats ut till QT i form av utbildningstillägg, barntillägg och därtill kopplade förmåner under perioden juli 2014–juni 2017 och EIB:s beslut av den 20 maj 2022 att avslå QT:s administrativa klagomål ogiltigförklaras.
2) Begäran om ersättning avslås.
3) EIB ska ersätta rättegångskostnaderna.
Svenningsen | Mac Eochaidh | Laitenberger |
Martín y Pérez de Nanclares | | Stancu |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 11 oktober 2023.
Underskrifter