Talan väckt den 2 april 2013 – Bouwfonds Ontwikkeling och Schouten & De Jong Projectontwikkeling mot Europeiska kommissionen

(Mål T-193/13)

Rättegångsspråk: nederländska

Parter

Sökande: Bouwfonds Ontwikkeling BV (Hoevelaken, Nederländerna) och Schouten & De Jong Projectontwikkeling BV (Leidschendam, Nederländerna) (ombud: advokaterna E. Pijnacker Hordijk och X. Reintjes)

Svarande: Europeiska kommissionen

Yrkanden

Sökandena yrkar att tribunalen ska

ogiltigförklara det angripna beslutet, och

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Sökandena har väckt talan mot kommissionens beslut K(2013) 87 av den 23 januari 2013 avseende stödåtgärd SA.24123 (2012/C) (ex. 2011/NN) som Nederländerna har genomfört – Påstådd försäljning av mark under marknadspris av Leidschendam-Voorburgs kommun.

Till stöd för sin talan åberopar sökandena tre grunder.

Första grunden: Åsidosättande av det grundläggande kravet på att kommissionen ska iaktta en rimlig tidsfrist vid utövandet av sina befogenheter. Rättssäkerhetsprincipen, rätten till försvar och artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna har härvid åsidosatts.

Kommissionen fattade det angripna beslutet 38 månader efter det att den fick kännedom om de omtvistade bestämmelserna. Detta utgör ett dröjsmål som kan tillskrivas kommissionen och som därmed strider mot det grundläggande kravet på att kommissionen ska iaktta rimliga tidsfrister. Den orimligt långa undersökningstiden innebar att det var svårare för de berörda parterna att vederlägga kommissionens argument. Genom dröjsmålet åsidosatte kommissionen därför även rätten till försvar.

Andra grunden: Alvarliga brister uppkom när de relevanta omständigheterna fastställdes, åsidosättande av motiveringsskyldigheten och/eller åsidosättande av artikel 107.1 FEUF, genom att kommissionen tillämpade principen om en privat investerare på ett felaktigt sätt.

Sökandena har över huvud taget inte uppnått någon ekonomisk fördel och har i ännu mindre mån fått någon ekonomisk fördel som kan anses utgöra ett rättsstridigt statligt stöd.

Kommissionen beräknade den antagna fördelen på ett felaktigt sätt, bland annat genom att tillskriva kommunen 100 procent av den överenskomna prisminskningen, trots att denna prisminskning skulle tillskrivas ett privat och offentligt samarbete i vilket kommunen tog en risk på 50 procent. Utan att lämna någon motivering beaktade kommissionen inte heller de prisnedsättningar som tidigare överenskommits inom detta partnerskap.

Vidare tillämpade kommissionen principen om en privat investerare på ett felaktigt sätt i det angripna beslutet. Kommissionen beaktade nämligen åtgärder som kommunen hade vidtagit med avseende på hypotetiska och rättsligt ogenomförbara ageranden från en fiktiv privat investerares sida, vilka dessutom var ytterst oförmånliga.

Tredje grunden: Felaktig tillämpning av artikel 107.3 FEUF.

I den mån det är fråga om statligt stöd, är detta i vart fall fullständigt förenligt med den interna marknaden. Kommissionen gjorde en oriktig bedömning när den ansåg att kommunen inte kunde göra gällande att de omtvistade åtgärderna var av gemenskapsrättslig betydelse. Dessutom gjorde kommissionen en riktig bedömning när den bedömde de omtvistade åtgärderna från år 2009/2010 mot bakgrund av den (gynnsammare) marknadssituationen år 2004.

Kommissionen förbisåg således att de omtvistade åtgärderna var nödvändiga, lämpliga och proportionella för att ge nytt liv åt Leidschendams utarmade stadscentrum. Detta är ett mål som uttryckligen anges och erkänns som unionens mål att åstadkomma ekonomisk och social sammanhållning enligt artikel 3 FEU och artikel 174 FEUF. Det är således inte fråga om otillbörlig snedvridning av konkurrensen.