PERSONALDOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)

den 13 januari 2011

Mål F-77/09

Bart Nijs

mot

Europeiska unionens revisionsrätt

”Personalmål – Tjänstemän – Disciplinordning – Disciplinärt förfarande – Artiklarna 22a och 22b i tjänsteföreskrifterna – Opartiskhet – Rimlig tidsfrist”

Saken: Talan väckt med stöd av artiklarna 236 EG och 152 EA, genom vilken Bart Nijs har yrkat, i första hand, ogiltigförklaring av beslutet av den 15 januari 2009 att avsätta honom från tjänsten, av revisionsrättens beslut nr 81‑2007 av den 20 september 2007 att tilldela en särskilt utnämnd kommitté tillsättningsmyndighetens befogenheter, av alla förberedande beslut som den särskilt utnämnda tillsättningsmyndigheten har meddelat samt, i andra hand, att personaldomstolen ska finna att avsättningsbeslutet är en oproportionerlig påföljd.

Avgörande: Talan ogillas. Sökanden ska bära sina egna och ersätta revisionsrättens rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Talan – Personaldomstolens behörighet – Gränser

(Artikel 266 FEUF och 270 FEUF; domstolens stadga, bilaga I, artikel 1)

2.      Tjänstemän – Rättigheter och skyldigheter – Yttrandefrihet – Lämnande av uppgifter om förhållanden som kan ge anledning att misstänka olaglig verksamhet eller ett allvarligt åsidosättande – Skydd mot disciplinåtgärder – Villkor

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 22a.1 och 22.b 1)

3.      Tjänstemän – Disciplinordning – Disciplinärt förfarande – Överklagande till en särskilt utnämnd tillsättningsmyndighet sammansatt av ledamöter av en institution, i det här fallet revisionsrätten – Tillåtet

(Artikel 247.2 EG)

4.      Tjänstemän – Disciplinordning – Disciplinärt förfarande – Administrationens skyldighet att utöva sina befogenheter omsorgsfullt och opartiskt

5.      Tjänstemän – Talan – Föregående administrativa klagomål – Överensstämmelse mellan klagomålet och talan – Objektiv identitet – Grunder och argument som inte finns med i klagomålet men som har ett nära samband därmed – Upptagande till sakprövning

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

6.      Tjänstemän – Disciplinordning – Disciplinåtgärd – Tillsättningsmyndighetens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Räckvidd – Gränser

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 17 och 17a samt 86–89)

7.      Tjänstemän – Disciplinordning – Disciplinärt förfarande – Tidsfrister – Administrationens skyldighet att handla inom en rimlig tidsfrist – Bedömning

(Tjänsteföreskrifterna, bilaga IX)

1.      Personaldomstolen är inte behörig att ändra en disciplinåtgärd eller att slå fast att en sådan åtgärd är oproportionerlig och återförvisa ärendet till den administrativa myndigheten i syfte att denna ska besluta om en annan. Det är nämligen den som har antagit beslutet om disciplinåtgärden som i förekommande fall i enlighet med artikel 266 FEUF ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa en eventuell dom om ogiltigförklaring.

(se punkt 55)

2.      I artikel 22b.1 i tjänsteföreskrifterna hänvisas det till artikel 22a.1 första stycket i tjänsteföreskrifterna för definitionen av vilken information vars utlämnande inte får leda till disciplinåtgärder. Dessa två bestämmelser avser enbart fall där en tjänsteman har lämnat information om konkreta omständigheter som efter en första bedömning rimligen kan ha gett tjänstemannen i fråga anledning att misstänka olaglig verksamhet eller ett allvarligt åsidosättande.

Utlämnande av information enligt dessa artiklar är skyddat mot disciplinåtgärder enbart under förutsättning att det uppfyller nämnda villkor och görs med hänsyn till skyldigheterna att förhålla sig objektiv och opartisk, respektera tjänstens anseende och andra personers heder samt tillämpa oskuldpresumtionen.

Det skydd som artikel 22b.1 i tjänsteföreskrifterna ger kan inte tillämpas på tjänstemän som har gjort sig skyldiga till åsidosättanden såsom skyldigheten att visa den allra största försiktighet och den allra största återhållsamhet vid publicering av anklagelser som omfattas av Europeiska byrån för bedrägeribekämpnings (Olaf) behörighet.

(se punkterna 65, 66, 70 och 80)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 2 maj 2007, F‑23/05, Giraudy mot kommissionen, punkt 162

3.      En särskilt utnämnd tillsättningsmyndighet, sammansatt av ledamöter av revisionsrätten, erbjuder alla nödvändiga garantier för likabehandling i ett disciplinärt förfarande, eftersom det ställs krav på ledamöterna att de erbjuder alla nödvändiga garantier för oavhängighet och opartiskhet och rättar sig efter detta krav under mandattiden. I den uppförandekod som gäller för revisionsrättens ledamöter stadgas det också att de ska undvika varje situation som kan ge upphov till en intressekonflikt.

Varje administrativ myndighet har dessutom en skyldighet, speciellt vid disciplinära förfaranden, att iaktta principen om opartiskhet.

(se punkt 102)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 29 september 2009, F‑125/07, Hau mot parlamentet, punkt 27 och där angiven rättspraxis

4.      Administrationen ska utöva sin behörighet att utfärda disciplinåtgärder med omsorg och opartiskhet.

Det uppdrag som innehas av tjänstemannen som handlägger den administrativa utredningen innebär ofrånkomligen att han eller hon fastställer relevanta fakta och omständigheter och således bedömer dessa för att avgöra huruvida de är relevanta. Han eller hon ska också bedöma värdet av den bevisning som kan användas inom ramen för disciplinära förfaranden. Detta utrymme för skönsmässig bedömning varierar i sig beroende på arten av det uppförande som kan ge upphov till en disciplinåtgärd och den utredning som krävs. De efterforskningar som den för utredningen ansvarige tjänstemannen gör kräver att han eller hon bedömer de omständigheter som kan utgöra ett åsidosättande av respekten för tjänstens anseende, vilken är en viktig förpliktelse för alla tjänstemän, i syfte att fastställa eventuella relevanta omständigheter. Att förbjuda den utredande tjänstemannen att göra en bedömning skulle hindra varje administrativ utredning rörande sådana omständigheter.

(se punkterna 110, 115 och 118)

5.      För att värna om syftet med det administrativa förfarandet, vilket består i att göra det möjligt för administrationen att se över sitt beslut och på så sätt reglera den tvistiga frågan utanför domstol, har det slagits fast att regeln om överensstämmelse mellan klagomålet och talan i domstol endast kan gälla för det fall talan ändrar klagomålets föremål eller saken. Begreppet saken ska härvid tolkas i vid bemärkelse, nämligen som ett bestridande av den angripna rättsaktens materiella lagenlighet, alternativt dess formella lagenlighet. Följaktligen, och med förbehåll för invändningar om rättsstridighet och grunder som utgör tvingande rätt, är det normalt sett fråga om en ändring av saken i målet – med följden att talan inte kan tas upp till sakprövning på grund av att regeln om överensstämmelse inte har följts – endast om sökanden i sitt klagomål enbart har kritiserat den formella giltigheten av den rättsakt som går honom emot, däribland dess processuella aspekter, och därefter i sin ansökan åberopar materiella grunder, eller i det motsatta fallet då sökanden, efter att i sitt klagomål endast ha bestritt lagenligheten i sak av den rättsakt som går honom emot, inger en ansökan som innehåller grunder rörande rättsaktens formella giltighet, däribland dess processuella aspekter.

(se punkt 129)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 1 juli 2010, F‑45/07, Mandt mot parlamentet, punkterna 110, 119 och 120

6.      I disciplinordningen i tjänsteföreskrifterna stadgas inte något exakt förhållande mellan disciplinåtgärden och åsidosättandet. När det har fastställts att de omständigheter som har anförts mot tjänstemannen är korrekta är det vidare tillsättningsmyndigheten som ska välja en lämplig disciplinåtgärd, och unionsdomstolen kan inte ersätta myndighetens bedömning med sin egen såvida det inte är fråga om en uppenbart oriktig bedömning eller maktmissbruk.

Institutionerna har rätt att förvänta sig att tjänstemän av en viss lönegrad uppträder med omdöme och försiktighet. Den tjänsteman som har upprättat de kränkande skrivelserna, till vilka han har gett en vidsträckt spridning, är därför ansvarig för två fall av allvarligt åsidosättande av artiklarna 17 och 17a i tjänsteföreskrifterna. Beslutet att avsätta nämnda tjänsteman var således inte oproportionerligt.

(se punkterna 131, 132 och 135)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 18 december 1997, T‑12/94, Daffix mot kommissionen, punkterna 63 och 89; 12 september 2000, T‑259/97, Teixeira Neves mot domstolen, punkt 108

7.      Det följer av principen om god förvaltningssed att de disciplinära myndigheterna är skyldiga att genomföra det disciplinära förfarandet skyndsamt och handla på ett sådant sätt att varje åtgärd för beivrande vidtas inom en rimlig tidsfrist i förhållande till den föregående handlingen. Frågan huruvida det disciplinära förfarandet, när det väl har inletts, har genomförts med erforderlig skyndsamhet påverkas av den omständigheten att en mer eller mindre lång tid har förflutit från det att den påstådda disciplinöverträdelsen begicks till dess att beslutet att inleda förfarandet antogs.

Ett åsidosättande av principen om iakttagande av en rimlig tidsfrist motiverar emellertid som huvudregel inte att det beslut som antagits efter ett administrativt förfarande ogiltigförklaras. Det är nämligen endast när den omständigheten att det tagit orimligt lång tid inverkar på själva innehållet i det beslut som antagits efter det administrativa förfarandet som giltigheten av det administrativa förfarandet påverkas av att principen om iakttagande av en rimlig tidsfrist inte iakttagits. I disciplinära förfaranden kan precis detta inträffa när den orimliga tidsutdräkten inverkar på de berörda personernas möjlighet att tillvarata sin rätt till försvar.

(se punkterna 141 och 146)

Hänvisning till

Domstolen: 13 december 2000, C‑39/00 P, SGA mot kommissionen, punkt 44

Förstainstansrätten: 13 januari 2004, T‑67/01, JCB Service mot kommissionen, punkterna 36 och 40 och där angiven rättspraxis

Personaldomstolen: 13 januari 2001, F‑124/05 och F‑96/06, A och G mot kommissionen, punkterna 390 och 392