TRIBUNALENS DOM (fjärde avdelningen i utökad sammansättning)

den 25 januari 2017 (*)

”Dumpning – Import av viss aluminiumfolie med ursprung i Armenien, Brasilien och Kina – Slutgiltig antidumpningstull – Status som företag som verkar i en marknadsekonomi – Artikel 2.7 b och 2.7 c andra strecksatsen i förordning (EG) nr 384/96 – Sammantagen bedömning av den import som är föremål för antidumpningsundersökningen – Artikel 3.4 a och 3.4 b i förordning nr 384/96 – Erbjudande om åtagande – Artikel 8.3 i förordning nr 384/96”

I mål T‑512/09 RENV,

Rusal Armenal ZAO, Jerevan (Armenien), företrätt av B. Evtimov och E. Borovikov, avocats, samt D. O’Keeffe, solicitor,

sökande,

mot

Europeiska unionens råd, inledningsvis företrätt av S. Boelaert och J.-P. Hix, båda i egenskap av ombud, därefter av M. Hix, biträdd av B. O’Connor, solicitor, och S. Gubel, avocat,

svarande,

med stöd av

Europaparlamentet, företrätt av D. Warin och A. Auersperger Matić, båda i egenskap av ombud,

och

Europeiska kommissionen, företrädd av J.-F. Brakeland, M. França och A. Demeneix, samtliga i egenskap av ombud,

intervenienter,

angående en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 FEUF av rådets förordning (EG) nr 925/2009 av den 24 september 2009 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av viss aluminiumfolie med ursprung i Armenien, Brasilien och Folkrepubliken Kina (EUT L 262, 2009, s. 1),

meddelar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen i utökad sammansättning),

sammansatt av ordföranden M. Prek (referent) samt domarna I. Labucka, J. Schwarcz, V. Tomljenović och V. Kreuschitz,

justitiesekreterare: handläggaren C. Heeren,

efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 1 juni 2016,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten

1        Sökanden Rusal Armenal ZAO är ett bolag som tillverkar och exporterar aluminiumprodukter. Bolaget bildades i Armenien år 2000. Den 5 februari 2003 anslöt sig Armenien till avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen (WTO) (EGT L 336, 1994 s. 3; svensk specialutgåva, område 1, volym 38, s. 5).

2        Till följd av ett klagomål från Eurométaux som inkom den 28 maj 2008 inledde kommissionen ett antidumpningsförfarande avseende import av viss aluminiumfolie med ursprung i Armenien, Brasilien och Folkrepubliken Kina (nedan kallad Kina). Meddelandet om att förfarandet inletts publicerades i Europeiska unionens officiella tidning den 12 juli 2008 (EUT C 177, 2008, s. 13).

3        I skrivelser av den 25 juli och den 1 september 2008 ifrågasatte sökanden särskilt att Armenien hade valts ut som ett av de länder utan marknadsekonomi enligt artikel 2.7 i rådets förordning (EG) nr 384/96 av den 22 december 1995 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EGT L 56, 1996, s. 1) (nedan kallad grundförordningen), som då var tillämplig. I samband med en analys av prisunderskridande eller målprisunderskridande anförde sökanden dessutom att det fanns brister hos dess produkter, avseende vilket det ingav ytterligare upplysningar i en skrivelse av den 7 oktober 2008.

4        Sökanden ansökte i övrigt om att tillerkännas status som företag som verkar i en marknadsekonomi eller, åtminstone, individuell behandling (nedan kallad SEM/TI-ansökan). I en skrivelse av den 19 december 2008 meddelade kommissionen sökanden av vilka skäl den hade kommit till slutsatsen att kriterierna avseende bokföring och tillverkningskostnader i artikel 2.7 c andra och tredje strecksatserna i grundförordningen inte var uppfyllda. I en skrivelse av den 5 januari 2009 upprepade sökanden sina anmärkningar mot att artikel 2.7 i grundförordningen tillämpades med avseende på Armenien och bestred kommissionens slutsatser beträffande de kriterier som denna inte ansåg uppfyllda. I en skrivelse av den 13 mars 2009 meddelade sökanden kommissionen ytterligare omständigheter avseende sin SEM/TI-ansökan.

5        Den 7 april 2009 antog kommissionen förordning (EG) nr 287/2009 om införande av en preliminär antidumpningstull på import av viss aluminiumfolie med ursprung i Armenien, Brasilien och Folkrepubliken Kina (EUT L 94, 2009 s. 17) (nedan kallad förordningen om preliminär tull). I en skrivelse av den 8 april 2009 överlämnade kommissionen, i enlighet med artiklarna 14.2 och 20.1 i grundförordningen, till sökanden förordningen om preliminär tull samt överväganden om beräkningen av dumpningsmarginalen och om skada med avseende på sökanden.

6        Turkiet bestämdes vara jämförbart land för beräkning av ett normalvärde för de exporterande tillverkare som inte beviljades status som företag som verkar i en marknadsekonomi. En turkisk tillverkare av liknande produkter besvarade det frågeformulär som kommissionen sände ut (skälen 10, 12 och 52 i förordningen om preliminär tull).

7        Enligt skäl 13 i förordningen om preliminär tull omfattade undersökningen av dumpning och skada tiden mellan den 1 juli 2007 och den 30 juni 2008 (nedan kallad undersökningsperioden). Undersökningen av utvecklingstendenser som är av betydelse för bedömningen av skadan omfattade tiden mellan den 1 januari 2005 och den 30 juni 2008 (nedan kallad skadeundersökningsperioden).

8        Enligt skäl 19 i förordningen om preliminär tull utgjordes den ifrågavarande produkten av aluminiumfolie med en tjocklek av minst 0,008 mm, men högst 0,018 mm, utan förstärkning, valsad men inte vidare bearbetad, på rullar med en bredd av högst 650 mm och en vikt av minst 10 kg, med ursprung i Armenien, Brasilien och Kina och klassificerad enligt KN-nummer ex 7607 11 19. I fråga om likartad produkt föreskrivs i skäl 20 i förordningen om preliminär tull att den aluminiumfolie som unionsindustrin tillverkar och säljer inom unionen, den aluminiumfolie som tillverkas och säljs på de inhemska marknaderna i Armenien, Brasilien och Kina, den aluminiumfolie som importeras till unionen från dessa länder samt den aluminiumfolie som tillverkas och säljs i Turkiet har i stort sett samma grundläggande fysiska och tekniska egenskaper och samma grundläggande slutanvändningsområden.

9        Beträffande beviljandet av status som företag som verkar i en marknadsekonomi drog kommissionen slutsatsen att Armenien inte kunde anses vara en marknadsekonomi, eftersom landet nämns i fotnoten till artikel 2.7 a i grundförordningen. Kommissionen angav vidare att sökanden inte uppfyllde kriterierna avseende bokföring och tillverkningskostnader i artikel 2.7 c andra och tredje strecksatserna i grundförordningen. I detta avseende påpekade kommissionen för det första att sökandens räkenskaper för räkenskapsåret 2006 innehöll ett negativt yttrande från dess revisor, eftersom företaget inte hade lämnat in reviderade räkenskaper för räkenskapsåret 2007, och för det andra att det pris som betalades till den armeniska staten för aktierna i det företag som drev den äldre produktionsanläggningen motsvarade ungefär en tredjedel av deras nominella värde och att sökanden för övrigt fick nyttjanderätt till fast egendom utan kostnad (skälen 24 och 25 samt 27–31 i förordningen om preliminär tull).

10      Beträffande beräkningen av dumpningsmarginalen angav kommissionen, i en bilaga till sin skrivelse av den 8 april 2009 (se punkt 5 ovan) att sökanden uppfyllde villkoren för att beviljas individuell behandling. Jämförelsen mellan å ena sidan de vägda genomsnittliga normalvärdena för varje typ av den berörda produkten som exporterades till unionen och som kom från den turkiske tillverkare som hade besvarat frågeformuläret avseende dessa och å andra sidan sökandens motsvarande vägda genomsnittliga exportpris hade vidare gett upphov till en dumpningsmarginal på 37 procent. Dessa omständigheter anges i skälen 42, 74 och 77 i förordningen om preliminär tull.

11      Kommissionen ansåg dessutom att det var möjligt att göra en sammantagen bedömning av den berörda importens verkningar, eftersom villkoren i artikel 3.4 i grundförordningen för en sådan bedömning var uppfyllda (skälen 91–94 i förordningen om preliminär tull).

12      Enligt kommissionen visade dessutom analysen av förbrukningen i unionen, importvolymen och priset på importen från de berörda länderna samt unionsindustrins situation att denna hade lidit stor skada, i den mening som avses i artikel 3.5 i grundförordningen (skälen 88–90 och 95–118 i förordningen om preliminär tull). Efter en analys av verkningarna av den dumpade importen och andra faktorer fann kommission att skadan kunde tillskrivas den stora ökningen av dumpad import från de berörda tredjeländerna (skälen 119–138 i förordningen om preliminär tull).

13      Eftersom kommissionen inte hade upptäckt några tvingande skäl införde den en preliminär antidumpningstull på en nivå som var nödvändig för att undanröja skada och med beaktande av ett icke-skadevållande pris som unionsindustrin måste få ut. Den preliminära antidumpningstullen fastställdes därför till 20 procent för de varor som sökanden tillverkade (skälen 164–170 i förordningen om preliminär tull).

14      I en skrivelse av den 15 juli 2009 tillsände kommissionen, i enlighet med artikel 20.2–20.4 i grundförordningen, sökanden en handling med slutliga upplysningar om de huvudsakliga omständigheter och överväganden som legat till grund för förslaget att påföra slutgiltig antidumpningstull. Kommissionen anmodade sökanden att inkomma med synpunkter rörande den slutliga upplysningshandlingen senast den 30 juli 2009.

15      Genom skrivelse av den 22 juli 2009 yttrade sig sökanden över den slutliga upplysningshandlingen och erbjöd sig att göra ett åtagande enligt artikel 8.1 i grundförordningen. Sökanden begärde även ett möte för att analysera nämnda åtagande. Genom en skrivelse av den 27 juli 2009 översände kommissionen en åtagandeblankett och föreslog att ett möte skulle hållas den 29 juli samma år samt påminde om att fristen för att inge ett slutgiltigt åtagande löpte ut den 30 juli. Genom skrivelse av den 30 juli 2009 ingav sökanden ett åtagande till kommissionen.

16      I en skrivelse av den 7 augusti 2009 förklarade kommissionen för sökanden varför det åtagande som företaget föreslagit inte kunde godtas. Kommissionen uppmanade sökanden att inkomma med synpunkter på detta senast den 12 augusti 2009, vilket sökanden gjorde i ett e-postmeddelande av den 10 augusti 2009.

17      Den 24 september 2009 antog Europeiska unionens råd förordning (EG) nr 925/2009 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av viss aluminiumfolie med ursprung i Armenien, Brasilien och Folkrepubliken Kina (EUT L 262, 2009, s. 1) (nedan kallad den angripna förordningen). I sitt beslut 2009/736/EG av den 5 oktober 2009 om godtagande av ett åtagande som gjorts i samband med antidumpningsförfarandet rörande import av viss aluminiumfolie med ursprung i bland annat Brasilien (EUT L 262, 2009, s. 50), har kommissionen dessutom godtagit de åtaganden som gjordes av den brasilianska tillverkaren och exportören Companhia Brasileira de Aluminio (CBA).

18      Beträffande sökandens SEM/TI-ansökan fastställde rådet i skälen 18–26 och 32 i den angripna förordningen bedömningen i förordningen om preliminär tull i fråga om Armeniens status, de kriterier som kommissionen ansåg att sökanden inte uppfyllde och huruvida Armenien skulle beviljas individuell behandling (se punkterna 9 och 10 ovan). Sökandens dumpningsmarginal fastställdes härvid till 33,4 procent (punkt 4.4 i den angripna förordningen). I skälen 55 och 56 i den angripna förordningen fastställde rådet i övrigt den sammantagna bedömning av verkningarna av den berörda importen som hade gjorts i förordningen om preliminär tull (se punkt 11 ovan). I skälen 44–48 och 59–109 fastställde rådet slutligen även den bedömning som gjorts i förordningen om preliminär tull och som sammanfattas i punkterna 12 och 13 ovan samt slog fast nivån för undanröjande av den skada som importen av sökandens produkter orsakat till 13,4 procent.

19      Beträffande det åtagande som sökanden gjort förklarade rådet i skäl 114 i den angripna förordningen att detta inte kunde godtas av skäl hänförliga till i huvudsak risken för korsvis priskompensation, på grund av den komplicerade strukturen hos den företagsgrupp som sökanden tillhör och de resulterande affärsrelationerna mellan sökanden och dennes kunder i Europeiska unionen. Enligt skäl 115 i den angripna förordningen kunde åtagandet inte heller godtas på grund av de problem med företagets bokföring som beskrivs i skälen 21 och 22 i samma förordning.

20      I enlighet med artikel 1.2 i den angripna förordningen föreskrev rådet under dessa förhållanden en slutgiltig antidumpningstull på 13,4 procent på import av sökandens produkter.

 Förfarandet vid tribunalen och domstolen

21      Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 21 december 2009 väckte sökanden talan om ogiltigförklaring av den angripna förordningen.

22      Efter ansökan om intervention tilläts kommissionen att intervenera till stöd för rådets yrkanden.

23      Sökanden yrkade att tribunalen skulle

–        ogiltigförklara den angripna förordningen i den del den berör sökanden, och

–        förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

24      Rådet yrkade, med stöd av kommissionen, att tribunalen skulle

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

25      Sökanden åberopade fem grunder till stöd för sin talan. Som första grund riktade sökanden en invändning om rättsstridighet mot artikel 2.7 i grundförordningen, vilken framför allt hävdades strida mot artikel 2.7 i avtalet om tillämpning av artikel VI i Allmänna tull- och handelsavtalet 1994 (EGT L 336, 1994, s. 103; svensk specialutgåva, område 11, volym 38, s. 105) (nedan kallat antidumpningsavtalet), som återges i bilaga I A till avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen (WTO). De övriga grunderna avsåg åsidosättande av artikel 2 7.c i grundförordningen (den andra grunden), åsidosättande av artikel 3.4 i grundförordningen och bristfällig motivering (den tredje grunden) åsidosättande av principen om likabehandling och uppenbart oriktig bedömning (den fjärde grunden) samt åsidosättande av principen om god förvaltning (den femte grunden).

26      I sin dom av den 5 november 2013, Rusal Armenal/rådet (T‑512/09, EU:T:2013:571) fann tribunalen att talan kunde vinna bifall på den första grunden och ogiltigförklarade den angripna förordningen i den mån den berörde sökanden.

27      Genom ett överklagande som ingavs till domstolens kansli den 16 januari 2014 yrkade kommissionen att domstolen skulle upphäva tribunalens dom av den 5 november 2013, Rusal Armenal/rådet (T‑512/09, EU:T:2013:571).

28      Efter ansökan om intervention tilläts Europaparlamentet intervenera till stöd för kommissionens yrkande.

29      Kommissionen åberopade tre grunder till stöd för sitt överklagande. Som första grund gjordes gällande att tribunalen hade dömt utöver vad som hade yrkats av parterna (ultra petita). Såvitt avser den andra grunden anförde kommissionen att tribunalen hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den konstaterade att artikel 2.7 i grundförordningen syftar till att genomföra särskilda förpliktelser som åligger unionen enligt WTO:s regelverk. Som tredje grund gjorde kommissionen gällande att den allmänna principen om jämvikt mellan institutionerna hade åsidosatts.

30      Genom sin dom av den 16 juli 2015, kommissionen/Rusal Armenal (C‑21/14 P, EU:C:2015:494) (nedan kallad domen efter överklagande), fann domstolen att överklagandet kunde bifallas såvitt avsåg den andra grunden och upphävde domen av den 5 november 2013, Rusal Armenal/rådet (T‑512/09, EU:T:2013:571).

31      Domstolen påpekade att bestämmelserna i ett internationellt avtal, i vilket unionen är part, endast kan åberopas till stöd för en talan om ogiltigförklaring av en unionsrättslig sekundärrättsakt, eller en invändning om rättsstridighet som riktas mot en sådan rättsakt, om avtalets beskaffenhet och systematik inte utgör hinder för detta, och dessa bestämmelser, till sitt innehåll, framstår som ovillkorliga och tillräckligt precisa och att det endast är när dessa båda villkor är kumulativt uppfyllda som sådana bestämmelser kan åberopas vid unionsdomstolen såsom ett kriterium för att bedöma en unionsrättsakts lagenlighet. Domstolen framhöll vidare att WTO-avtalen, med hänsyn till deras beskaffenhet och systematik, i princip inte ingår bland de regler som domstolen ska beakta när den prövar lagenligheten av unionsinstitutionernas rättsakter (punkterna 37 och 38 i domen efter överklagande).

32      I två undantagssituationer, som följer av unionslagstiftarens önskan att begränsa sitt eget handlingsutrymme vid tillämpningen av WTO-bestämmelserna, fastställde domstolen emellertid att det ankommer på unionsdomstolen att i förekommande fall pröva lagenligheten av en unionsrättsakt och akter som antagits för dess tillämpning i förhållande till WTO-avtalen. Den första situationen avser det fall då unionen avsett att fullgöra en särskild förpliktelse som den åtagit sig inom ramen för dessa avtal, och den andra situationen avser det fall då den aktuella unionsrättsakten uttryckligen hänvisar till precisa bestämmelser i samma avtal (punkterna 40 och 41 i domen efter överklagande).

33      Domstolen slog vidare fast att artikel 2.7 i grundförordningen inrättar en särskild ordning innehållande detaljerade regler för beräkning av normalvärdet för import från WTO-länder utan marknadsekonomi, däribland Armenien, och att denna ger uttryck för unionslagstiftarens vilja att på detta område anta en egen ordning inom unionens rättsordning (punkterna 47 och 48 i domen efter överklagande). Med hänsyn till att antidumpningsavtalet inte innehåller några särskilda regler angående denna kategori av länder, kan det inte anses föreligga någon överensstämmelse mellan, å ena sidan reglerna i artikel 2.7 i grundförordningen som avser all import från länder som är medlemmar i WTO, men som saknar marknadsekonomi, och å andra sidan de regler som anges i artikel 2 i antidumpningsavtalet. Domstolen fann att nämnda bestämmelse i grundförordningen inte kan anses utgöra en åtgärd i syfte att i unionens rättsordning säkerställa genomförandet av en särskild förpliktelse som unionen ålagt sig inom ramen för WTO (punkterna 49–53 i domen efter överklagande).

34      I enlighet med artikel 61 i domstolens stadga upphävde domstolen domen av den 5 november 2013, Rusal Armenal/rådet (T‑512/09, EU:T:2013:571) och fann efter slutlig prövning av den första grunden som sökanden hade åberopat att talan inte kunde vinna bifall på den grunden (punkterna 57–60 i domen efter överklagande). Domstolen återförvisade målet till tribunalen för prövning av den andra, den tredje, den fjärde och den femte grunden.

35      Efter att ha återförvisats tilldelades målet tribunalens fjärde avdelning i utökad sammansättning.

36      Parterna har inte utnyttjat den möjlighet att ge in skriftliga yttranden som anges i artikel 217.1 tribunalens rättegångsregler.

37      På förslag av referenten beslutade tribunalen (fjärde avdelningen i utökad sammansättning) att inleda det muntliga förfarandet.

38      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 1 juni 2016. Vid detta tillfälle uppmanades parterna att yttra sig om den betydelse som domen efter överklagande eventuellt har för den andra, den tredje, den fjärde och den femte grunden. Yttrandena har beaktats i protokollet från förhandlingen.

 Rättslig bedömning

39      Efter meddelandet av domen efter överklagande återstår det att ta ställning till fyra grunder: åsidosättande av artikel 2.7 c i grundförordningen (den andra grunden), åsidosättande av artikel 3.4 i grundförordningen och bristfällig motivering (den tredje grunden), åsidosättande av principen om likabehandling och uppenbart oriktig bedömning (den fjärde grunden) samt åsidosättande av principen om god förvaltning (den femte grunden).

 Den andra grunden: Åsidosättande av artikel 2.7 c i grundförordningen

40      Som sin andra grund har sökanden gjort gällande att institutionernas bedömning av sökandens SEM/TI-ansökan innehöll uppenbara felaktigheter. Denna grund kan delas upp i två delar. Som första delgrund har sökanden bestritt slutsatserna beträffande åsidosättandet av artikel 2.7 c andra strecksatsen i grundförordningen. Som andra delgrund har sökanden bestritt slutsatserna beträffande åsidosättandet av artikel 2.7 c tredje strecksatsen i grundförordningen.

41      Rådet, som stöds av kommissionen, har yrkat att talan inte ska bifallas såvitt avser denna grund.

42      Enligt artikel 2.7 c andra och tredje strecksatserna i grundförordningen, ska ”[e]tt krav enligt led b … göras skriftligen och innehålla tillräcklig bevisning för att tillverkarna är verksamma under marknadsmässiga förhållanden, det vill säga … företagen har en enda uppsättning räkenskaper som är föremål för en självständig revision i överensstämmelse med internationella redovisnings[standarder] och som tillämpas för alla ändamål [den andra strecksatsen], … företagens tillverkningskostnader och ekonomiska situation inte är föremål för betydande snedvridningar till följd av det tidigare icke-marknadsekonomiska systemet, särskilt vad gäller avskrivning av tillgångar, andra nedskrivningar, byteshandel och betalning genom skuldavskrivning [den tredje strecksatsen]”.

43      Eftersom de villkor som räknas upp i artikel 2.7 c i grundförordningen är av kumulativ karaktär (dom av den 18 mars 2009, Shanghai Excell M&E Enterprise och Shanghai Adeptech Precision/rådet, T‑299/05, EU:T:2009:72, punkt 76) och sökanden genom den andra grundens två delgrunder dessutom har bestritt slutsatserna beträffande åsidosättandet av artikel 2.7 c andra och tredje strecksatserna, erinrar tribunalen om att det räcker att talan inte kan bifallas såvitt avser en av dessa delgrunder för att talan inte ska bifallas såvitt avser någon del av denna grund.

44      Den första delgrunden bör därför prövas först.

45      Tribunalen erinrar om att rådet i skälen 21 och 22 i den angripna förordningen fann att den bevisning som sökanden hade ingett inte uppfyllde villkoren i artikel 2.7 c andra strecksatsen i grundförordningen och fastställde bedömningen i förordningen om preliminär tull.

46      Skäl 22 i den angripna förordningen har följande lydelse: ”… Företaget är skyldigt att föra en tydlig redovisning enligt internationella redovisningsstandarder. De brister som revisorerna konstaterade för både budgetåren 2006 och 2007 var sådana att de tydligt visade att företagets redovisning inte hade utarbetats enligt IAS och företaget kunde därför inte bevisa att det andra kriteriet för marknadsekonomisk status var uppfyllt. Kriterierna för marknadsekonomisk status innehåller faktiskt en hänvisning till internationella redovisningsstandarder och WTO-medlemskapet ändrar inte detta. Dessutom är ett WTO-medlemskap i sig ingen garanti för att ett företag bedriver sin verksamhet på ett marknadsekonomiskt sätt”.

47      I skäl 27 i förordningen om preliminär tull påpekade kommissionen att företagets räkenskaper för 2006 innehöll ett negativt yttrande från dess revisorer, och att företaget inte hade lämnat in några reviderade räkenskaper för 2007.

48      I skälen 28 och 29 i samma förordning avvisade kommissonen sökandens argument, enligt vilka revisionsförfarandet för år 2006 hade efterlevts, sökanden hade åtagit sig att lämna in reviderade räkenskaper för år 2007 i enlighet med internationella redovisningsstandarder samt att det saknade betydelse att revisorn hade lämnat ett negativt yttrande eftersom revisionen genomfördes i enlighet med internationella redovisningsstandarder. Kommissionen erinrade för det första om att de reviderade räkenskaperna för år 2007 inte hade lämnats in, trots att kommissionen hade begärt detta, och påpekade för det andra att artikel 2.7 b i grundförordningen, som innebär en möjlighet att beviljas status som ett företag som är verksamt under marknadsmässiga förhållanden (nedan kallat marknadsekonomisk status), utgjorde ett undantag och därför skulle ha getts en restriktiv tolkning. Härav följer att räkenskaperna inte bara skulle ha reviderats enligt internationella revisionsstandarder, utan också att de skulle ha utarbetats enligt de internationella redovisningsstandarderna.

49      Sökanden har riktat två invändningar mot denna bedömning. I första hand har sökanden invänt att rådet har gjort sig skyldigt till felaktig rättstillämpning genom att tillämpa ett felaktigt rättsligt kriterium vid tolkningen av artikel 2.7 c andra strecksatsen i grundförordningen. I andra hand har sökanden gjort gällande att rådet har gjort sig skyldigt till en uppenbart oriktig bedömning vid tillämpningen av det valda kriteriet.

 Invändningen om att ett felaktigt rättsligt kriterium har tillämpats

50      Enligt sökanden ska artikel 2.7 c i grundförordningen tolkas så att hänsyn tas till Republiken Armeniens medlemskap i WTO och så att en orimlig bevisbörda inte uppstår. Sökanden anser att rådet har tillämpat ett felaktigt rättsligt kriterium genom att ge kravet på ”en självständig revision i överensstämmelse med internationella redovisnings[standarder]” i artikel 2.7 c andra strecksatsen i grundförordningen en för vid tolkning. Sökanden ålades i och med detta att säkerställa att räkenskaperna utarbetades enligt samtliga internationella redovisningsstandarder, inte uppvisade några brister eller innehöll några reservationer samt intygades genom en revisionsrapport utan reservationer. Ett sådant krav går längre än de villkor som fastställs i artikel 2.7 c andra strecksatsen, enligt vilken räkenskaperna endast ska vara tydliga, föremål för en självständig revision i överensstämmelse med internationella redovisningsstandarder och tillämpas för alla ändamål.

51      Rådet har därför fel i sitt påstående att en tolkning av hänvisningen till ”en självständig revision i överensstämmelse med internationella redovisnings[standarder]” som innebär att denna enbart avser en revision enligt internationella redovisningsstandarder strider mot logiken i artikel 2.7 c i grundförordningen.

52      Sökanden har för det första hävdat att genomförandet av en revision inte bara innebär att internationella redovisningsstandarder ska iakttas utan även att räkenskaperna ska granskas enligt internationella redovisningsstandarder (International Financial Reporting Standards, IFRS). Av detta drar sökanden i huvudsak slutsatsen att företaget inte är skyldigt att utarbeta sina räkenskaper enligt internationella redovisningsstandarder, utan att det är tillräckligt att genomföra en revision. Sökanden framhåller att revisionsrapporten för år 2007 (nedan kallad 2007 års revisionsrapport) presenterar sina finansiella resultat och kassaflöde med hänvisning till internationella redovisningsstandarder. Sökanden har dessutom hävdat att om revisorerna upptäcker allvarliga oegentligheter, så kan de inte avge ett positivt yttrande. Slutligen har sökanden anfört att det vore ologiskt att behandla sökanden på samma sätt som ett företag som inte har genomfört en revision av sina räkenskaper eller endast genomfört en revision enligt lokala och inte internationellt erkända standarder.

53      Till detta har sökanden i huvudsak tillagt att om företaget hade beviljats marknadsekonomisk status hade institutionerna under alla omständigheter haft rätt att justera dess kostnader genom att tillämpa artikel 2.5 i grundförordningen.

54      Rådet har yrkat att denna invändning ska underkännas.

55      Tvistefrågan är vilken betydelse som ska tillskrivas kravet i artikel 2.7 c i grundförordningen om att företaget ska använda ”en enda uppsättning räkenskaper som är föremål för en självständig revision i överensstämmelse med internationella redovisnings[standarder] och som tillämpas för alla ändamål”.

56      Vad gäller vilka regler som ska styra prövningen av denna invändning erinras för det första om att vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska enligt fast rättspraxis inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (se dom av den 7 juni 2005, VEMW m.fl., C‑17/03, EU:C:2005:362, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

57      Eftersom tvistefrågan rör tolkningen av ett av de villkor för att bevilja marknadsekonomisk status som anges i artikel 2.7 b i grundförordningen ska det dessutom beaktas att den metod för att bestämma normalvärdet som avses i den bestämmelsen utgör ett undantag till den särskilda metod som föreskrivs i artikel 2.7 a i samma förordning, vilken i princip är tillämplig på import från länder som inte är marknadsekonomier. Enligt fast praxis ska emellertid varje avvikelse eller undantag från en huvudregel tolkas restriktivt (dom av den 10 oktober 2012, Gem-Year och Jinn-Well Auto-Parts (Zhejiang)/rådet, T‑172/09, ej publicerad, EU:T:2012:532, punkt 118 och där angiven rättspraxis). Eftersom artikel 2.7 c i grundförordningen fastställer vilka villkor som måste vara uppfyllda för att detta undantag ska kunna tillämpas, ska dessa villkor tolkas restriktivt.

58      Sökanden har som argument mot principen om en restriktiv tolkning hävdat att det vid tolkningen av villkoren för att beviljas marknadsekonomisk status tvärtom ska tas hänsyn till att Republiken Armenien är medlem i WTO.

59      Enligt fast praxis vid domstolen ska visserligen unionsrättsliga texter, i den mån det är möjligt, tolkas mot bakgrund av folkrätten, i synnerhet när dessa texter syftar just till att genomföra ett internationellt avtal som unionen har ingått (se dom av den 15 mars 2012, SCF Consorzio Fonografici, C‑135/10, EU:C:2012:140, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

60      Det bör emellertid understrykas att en av de grundläggande premisserna i domen efter överklagande grundas på den specifika karaktär som artikel 2.7 i grundförordningen har, eftersom denna följer av unionslagstiftarens val att införa särskilda regler för import från WTO-länder utan marknadsekonomi, medan antidumpningsavtalet inte innehåller några särskilda regler för import från denna kategori länder (se punkt 33 ovan).

61      Domstolens framhållande av att unionens tillvägagångssätt har en specifik karaktär och att det inte finns någon motsvarande bestämmelse i antidumpningsavtalet innebär att den omständigheten att Republiken Armenien är medlem i WTO saknar relevans för tolkningen av de villkor som anges i artikel 2.7 c i grundförordningen.

62      Vad gäller tolkningen av artikel 2.7 c andra strecksatsen i grundförordningen erinrar tribunalen, för det andra, om att det enligt artikel 2.7 b i samma förordning, i undantagsfall, är tillåtet för ett land som inte är en marknadsekonomi att bestämma normalvärdet på sina produkter i enlighet med de regler som gäller för länder som är marknadsekonomier.

63      Syftet med de villkor som anges i artikel 2.7 c i grundförordningen är att ålägga den som ansöker om marknadsekonomisk status ett antal skyldigheter för att göra det möjligt för institutionerna att fastställa huruvida företaget är verksamt under marknadsmässiga förhållanden. Ur det perspektivet är det särskilt viktigt att de räkenskapshandlingar som ett företag använder visar företagets faktiska tillverkningskostnader, eftersom det är på grundval av dessa kostnader som normalvärdet på dess produkters fastställs.

64      Mot bakgrund av detta syfte kan hänvisningen i artikel 2.7 c i grundförordningen till ”en enda uppsättning räkenskaper som är föremål för en självständig revision i överensstämmelse med internationella redovisnings[standarder] och som tillämpas för alla ändamål” inte förstås på annat sätt än att avsikten är att göra det möjligt för institutionerna att försäkra sig om att det berörda företagets räkenskaper är tillförlitliga.

65      Sökanden har därför felaktigt gjort gällande att det för att ett sådant villkor ska vara uppfyllt räcker att revisionen sker enligt internationella redovisningsstandarder, oberoende av huruvida resultatet av revisionen visar att företagets räkenskaper är förenliga med internationella redovisningsstandarder. Ett sådant tillvägagångssätt skulle strida mot syftet med artikel 2.7 c andra strecksatsen i grundförordningen, eftersom resultatet skulle kunna bli att ett företag beviljas marknadsekonomisk status trots att dess räkenskaper inte är tillräckligt tillförlitliga. Ett sådant tillvägagångssätt skulle dessutom strida mot den ovan i punkt 57 nämnda principen om att artikel 2.7 b och 2.7 c i grundförordningen ska tolkas restriktivt.

66      Av ovanstående följer att det rättsliga kriterium som rådet var skyldigt att tillämpa bestod i att fastställa huruvida den bevisning som sökanden har lagt fram i enlighet med artikel 2.7 c andra strecksatsen i grundförordningen gör det möjligt att bedöma huruvida räkenskaperna är tillförlitliga. Rådet var således skyldigt att ta hänsyn till resultatet av granskningen av huruvida räkenskaperna var förenliga med internationella redovisningsstandarder.

67      Genom att i skäl 22 i den angripna förordningen finna att ”[d]e brister som revisorerna konstaterade för både budgetåren 2006 och 2007 var sådana att de tydligt visade att företagets redovisning inte hade utarbetats enligt [internationella redovisningsstandarder] och företaget … därför inte [kunde] bevisa att det andra kriteriet för marknadsekonomisk status var uppfyllt” har rådet således inte gjort sig skyldigt till felaktig rättstillämpning på det sätt som sökanden påstått.

68      Denna slutsats kullkastas inte av sökandens hänvisning till artikel 2.5 i grundförordningen. Enligt denna får institutionerna, beträffande ett företag som är verksamt i ett land med marknadsekonomi, om kostnaderna i samband med produktion och försäljning av den undersökta produkten inte på ett rimligt sätt återspeglas i dess bokföring, justera eller fastställa dessa kostnader på grundval av kostnaderna för andra tillverkare eller exportörer i samma land eller, om sådana uppgifter inte finns tillgängliga eller inte kan användas, på någon annan skälig grund, inbegripet uppgifter från andra representativa marknader.

69      Sökanden förefaller i huvudsak ha gjort gällande att eventuella felaktigheter i dess räkenskaper inte utgör ett hinder för att beviljas marknadsekonomisk status, eftersom företaget då skulle befinna sig i motsvarande situation som ett företag från ett land med marknadsekonomi på vilket artikel 2.5 i grundförordningen tillämpas.

70      Detta argument övertygar inte.

71      För det första står det i direkt strid med den princip om en restriktiv tolkning av villkoren för att beviljas marknadsekonomisk status som anges i den rättspraxis som citerats i punkt 57 ovan.

72      För det andra ska det påpekas att artikel 2.5 i grundförordningen i första hand bygger på att det berörda företagets kostnader ska justeras eller fastställas på grundval av kostnaderna för andra tillverkare eller exportörer i samma land. En jämförelse inom samma land är dock bara möjlig om det rör sig om ett företag från en marknadsekonomi och omöjlig om det rör sig om ett företag som ansökt om marknadsekonomisk status, som per definition är från ett land utan marknadsekonomi. Vid tvivel beträffande de faktiska kostnaderna för ett företag som ansökt om marknadsekonomisk status ska således en sådan ansökan avslås och produktens normalvärde bestämmas på grundval av en jämförelse med ett tredjeland med marknadsekonomi i enlighet med artikel 2.7 a i grundförordningen.

73      Den första invändningen ska således underkännas.

 Invändningen om en uppenbart oriktig bedömning.

74      I andra hand har sökanden gjort gällande att skäl 22 i den angripna förordningen innehåller en uppenbart oriktig bedömning med motiveringen att rådet fäste för stor vikt vid reservationen beträffande revisionsrapporten för räkenskapsåret 2007, som i huvudsak var positiv.

75      Sökanden har för det första gjort gällande att hänvisningen till att revisionen ska ske ”i överensstämmelse med” internationella standarder inte hindrar att det kan förekomma vissa reservationer, men att dessa inte påverkar tillförlitligheten hos räkenskaperna som helhet.

76      För det andra har sökanden erinrat om att företaget lade fram sin årsredovisning för räkenskapsåret 2007 den 12 och 13 mars 2009, det vill säga dagen efter det att de oberoende revisorerna hade översänt redovisningen och tre veckor innan förordningen om preliminär tull antogs. Med undantag av en reservation beträffande aktievärdet den 31 december 2006 har revisorerna avgett ett positivt yttrande, och intygat att revisionen skett i överensstämmelse med internationella standarder, däribland internationella redovisningsstandarder.

77      Sökanden har för det tredje gjort gällande att det inte var möjligt för revisorerna att lägga fram en revisionsrapport för år 2007 utan reservationer, eftersom årsredovisningen för räkenskapsåret 2007 måste grundas på bokslutet för räkenskapsåret 2006, för vilket ett negativt yttrande avgetts. Sökanden har påstått att ett yttrande med reservation som avges efter ett negativt yttrande innebär ett erkännande av att det gjorts stora framsteg i hur räkenskaperna presenteras och att räkenskaperna som helhet inte påverkas av reservationen utan har utarbetats i överensstämmelse med internationella standarder. Sökanden har i detta avseende erinrat om att ett yttrande med reservation endast får avges om reservationen inte är så betydande att den vederlägger principen om ett positivt yttrande och inte rör ett stort antal poster i årsredovisningen. Rådet har således gjort en uppenbart oriktig bedömning när det ansåg att reservationen beträffande aktievärdet hade en så stor inverkan på kostnaderna under undersökningsperioden att räkenskaperna inte ansågs ha utarbetats i överensstämmelse med internationella standarder.

78      För det fjärde har sökanden kritiserat institutionerna för att de inte har tagit hänsyn till att sökandens fabrik var stängd i nästan tre år (2004–2006) för att byta ut eller modernisera utrustningen, vilket påverkade bokföringen för räkenskapsåret 2006. Sökanden har gjort gällande att företaget var tvunget, och lyckades, kvantifiera och korrigera bristerna avseende det räkenskapsåret, vilket förklarar varför revisionsrapporten för år 2007 lades fram så sent. Sökanden har påstått att det är orimligt att begära att det ska korrigera alla felaktigheter avseende räkenskapsåret 2006. I sin replik har företaget hävdat att snedvridningen av utvärderingen och inventeringsrapporten hade korrigerats redan i revisionsrapporten för år 2007 och att reservationerna sannolikt inte skulle upprepas i revisionsrapporten för år 2008.

79      Tribunalen påpekar till att börja med att denna invändning rör tillämpningen av artikel 2.7 c andra strecksatsen i grundförordningen på omständigheter i förevarande mål och att omfattningen av den kontroll som görs måste ta hänsyn till att unionsinstitutionerna i fråga om handelspolitiska skyddsåtgärder förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning med hänsyn till de komplicerade ekonomiska, politiska och juridiska situationer som de ska bedöma (se dom av den 18 mars 2009, Shanghai Excell M&E Enterprise och Shanghai Adeptech Precision/rådet, T‑299/05, EU:T:2009:72, punkt 79 och där angiven rättspraxis).

80      Därav följer att unionsdomstolens prövning av institutionernas bedömningar endast ska avse en kontroll av att reglerna för handläggning har följts, att de faktiska omständigheter som lagts till grund för det omtvistade valet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk (se dom av den 18 mars 2009, Shanghai Excell M&E Enterprise och Shanghai Adeptech Precision/rådet, T‑299/05, EU:T:2009:72, punkt 80 och där angiven rättspraxis).

81      Det bör emellertid erinras om att även om kommissionen, på de områden som kräver komplicerade ekonomiska bedömningar, har ett utrymme för skönsmässig bedömning i ekonomiska frågor, så innebär detta emellertid inte att unionsdomstolarna ska avstå från att pröva kommissionens tolkning av ekonomiska uppgifter. Unionsdomstolarna ska nämligen inte bara pröva huruvida de bevis som åberopats är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, utan även om dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som ska beaktas för att bedöma en komplicerad situation och om de styrker de slutsatser som dragits (dom av den 29 januari 2014, Hubei Xinyegang Steel/rådet, T‑528/09, EU:T:2014:35, punkt 53).

82      Det bör slutligen understrykas att bevisbördan ligger på den exporterande tillverkare som vill erhålla status som företag som är verksamt i en marknadsekonomi. I artikel 2.7 c i grundförordningen anges nämligen att ansökan ”måste … innehålla tillräcklig bevisning”. Följaktligen åligger det inte unionsinstitutionerna att bevisa att den exporterande tillverkaren inte uppfyller de angivna villkoren för att tillerkännas sådan status. Däremot åligger det unionsinstitutionerna att bedöma huruvida de uppgifter som lämnats av den exporterande tillverkaren utgör tillräcklig bevisning för att villkoren i artikel 2.7 c i grundförordningen är uppfyllda, och det åligger unionsdomstolen att pröva huruvida något uppenbart fel har begåtts vid denna bedömning (se dom av den 18 mars 2009, Shanghai Excell M&E Enterprise och Shanghai Adeptech Precision/rådet, T‑299/05, EU:T:2009:72, punkt 83 och där angiven rättspraxis).

83      Mot bakgrund av ovanstående innebär den aktuella invändningen att det ska fastställas huruvida rådet gjorde en uppenbart oriktig bedömning när det fann att de brister som revisorerna upptäckt var av sådan art att sökandens räkenskaper inte kunde anses tillförlitliga.

84      För det första ska det påpekas att undersökningsperioden varade mellan den 1 juli 2007 och den 30 juni 2008 och att sökanden endast har kunnat lägga fram en revisionsrapport för en del av denna period, nämligen för år 2007.

85      För det andra framgår det av handlingarna i målet att revisionsrapporten för år 2007 innehöll en reservation med följande motivering: ”Företaget upptäckte en mängd skillnader mellan den fysiska inventeringen och bokföringen den 31 december 2006 men kunde vid den tidpunkten inte ge någon tillfredsställande förklaring till skillnaderna. Det gick inte att med säkerhet fastställa de inventerade kvantiteterna med hjälp av andra revisionsförfaranden. Följaktligen kunde vi inte fastställa huruvida det var nödvändigt att justera de inventerade kvantiteterna den 31 december 2006 samt försäljningskostnaderna och nettoförlusterna för de räkenskapsår som avslutades den 31 december 2006 och 2007”. Detta ledde till att följande reservation infördes i revisorernas positiva yttrande: ”Med förbehåll för effekterna på nuvarande och motsvarande belopp av eventuella justeringar som kunde ha ansetts nödvändiga om det hade varit möjligt att inhämta tillräckliga och ändamålsenliga revisionsbevis enligt riktlinjerna för yttranden med reservation, ger redovisningen enligt vår uppfattning, i alla materiella avseenden, en rättvisande bild av företaget den 31 december 2007, och dess finansiella resultat och kassaflöde för det räkenskapsår som då avslutades, i överensstämmelse med internationella redovisningsstandarder”.

86      Reservationen grundas således på tre faktorer, lagerinventeringen den 31 december 2006, försäljningskostnaderna och nettoförlusterna under åren 2006 och 2007.

87      För det tredje har sökanden korrekt uppmärksammat att det framgår av avsnitt (m) i revisionsrapporten att det under år 2007 gjordes insatser för att rätta till de felaktigheter som hade identifierats i revisionsrapporten för år 2006. Avsnitt (m) i revisionsrapporten kan emellertid inte läsas isolerat från den reservation som revisorerna har gjort. Även om sökanden gjorde en omprövning av vissa felaktiga uppgifter avseende år 2006 (däribland värdet på utrustning och lager) är det därför fortfarande oklart hur tillförlitliga dessa rättelser är.

88      I detta avseende kan det konstateras att sökanden i sina inlagor själv har medgett att omprövningen var ofullständig, eftersom sökanden i sin replik har hävdat att ”om företaget under antidumpningsundersökningen hade rättat varje av revisorerna påpekat skrivfel i bokföringen för det räkenskapsår som avslutades den 31 december hade företagsledningen fått en orimlig arbetsbörda”.

89      För det fjärde framgår det att det av de uppgifter som sökanden har tillhandahållit för att styrka att villkoren i artikel 2.7 c i grundförordningen har uppfyllts i enlighet med den rättspraxis som citeras i punkt 82 ovan att institutionerna inte kan slå fast att sökandens räkenskaper är tillförlitliga i fråga om följande aspekter: lagerinventeringen den 31 december 2006, försäljningskostnaderna och nettoförlusterna för åren 2006 och 2007.

90      Det kan dock inte förnekas att dessa faktorer rör sådana kostnader för sökanden som kan inverka på fastställandet av normalvärdet på företagets produkt.

91      Dessutom följer härav, med nödvändighet, att sökandens räkenskaper inte gjorde det möjligt för institutionerna att fastställa normalvärdet enligt den metod som anges i artikel 2.7 b i grundförordningen.

92      Rådet gjorde sig därför inte skyldigt till en uppenbart oriktig bedömning när det fann att sökanden inte hade visat att villkoren i artikel 2.7 c andra strecksatsen i grundförordningen var uppfyllda.

93      Mot bakgrund av ovanstående ska den andra invändningen underkännas, och talan kan således inte bifallas såvitt avser någon del av den första delgrunden. Enligt de ovan i punkt 43 angivna skälen räcker detta för att konstatera att talan inte kan bifallas såvitt avser den första grunden. Den andra delgrunden behöver därför inte prövas.

 Den tredje grunden: Åsidosättande av artikel 3.4 i grundförordningen samt bristfällig motivering

94      I denna grund kritiserar sökanden rådet för att ha åsidosatt artikel 3.4 i grundförordningen genom att slå samman import från Armenien med import från Brasilien och Kina.

95      Rådet, som stöds av kommissionen, har yrkat att talan inte ska bifallas såvitt avser denna grund.

96      Artikel 3.4 i grundförordningen har följande lydelse: ”Om en antidumpningsundersökning samtidigt inbegriper import av en produkt från mer än ett land, ska verkan av denna import slås samman endast om det fastställs att a) varje lands dumpningsmarginal är högre än miniminivån enligt artikel 9.3 och omfattningen av importen från varje enskilt land inte är försumbar samt b) det är lämpligt att slå samman verkan av importen vid skadebedömningen med hänsyn till konkurrensvillkoren mellan de olika importerade produkterna och konkurrensvillkoren mellan de importerade produkterna och den likadana gemenskapsprodukten”.

97      I skälen 55–57 i den angripna förordningen har rådet förkastat sökandens argument till stöd för att importen från Armenien inte ska slås samman med importen från Brasilien och Kina genom att konstatera följande:

”(55)            Efter det preliminära meddelandet av uppgifter hävdade den armeniska exporterande tillverkaren att den armeniska importen borde delas upp i analysen av skada med tanke på Armeniens låga importvolymer, landets låga marknadsandel, de tröga importtendenserna samt de påstådda kvalitetsskillnaderna mellan de produkter som exporteras från Armenien och de produkter som exporteras från Brasilien och Kina.

(56)            Detta påstående kunde inte godtas eftersom alla villkor för sammantagning i artikel 3.4 i grundförordningen befanns vara uppfyllda:

–        Som det preliminärt fastställs och bekräftas ovan i skälen 38–39 översteg den dumpningsmarginal som fastställts för Armenien miniminivån enligt artikel 9.3 i grundförordningen.

–        Importvolymen från Armenien var inte försumbar i den mening som avses i artikel 5.7 i grundförordningen. Armeniens marknadsandel uppgick i själva verket till 5,26 %, vilket anges i skäl 96 (tabell 4) i förordningen om preliminär tull. Det kunde även konstateras att importen från Armenien ökade betydligt från och med 2006 och fram till slutet på undersökningsperioden, trots att importen från Kina kommit tillbaka och importen från Brasilien varit betydande under skadeundersökningsperioden,

–        När det gäller konkurrensvillkoren mellan de importerade produkterna från de berörda länderna, och i synnerhet de argument som framförts om betydande kvalitetsskillnader mellan de importerade produkterna enligt vad som anges i skäl 52, befanns produkterna från Armenien ha liknande grundläggande fysiska och tekniska egenskaper och i stort sett samma användningsområden, oavsett varje produkts kvalitet. Det bör även påpekas att denna exporterande tillverkare förklarade att den hade för avsikt att ställa om produktionen till folie för vidare förädling av ännu högre kvalitet, vilket tyder på att argumentet om den påstådda dåliga kvaliteten på de tillverkade produkterna kan vara överdrivet.

(57)            Den armeniska exporterande tillverkarens påståenden i detta avseende avvisades därför.”

98      I skäl 52 i den angripna förordningen, som rör avvisningen av argument som framförts av en brasiliansk exporterande tillverkare, men som det hänvisas till i skäl 56 tredje strecksatsen, anges dessutom följande: ”När det gäller det första påståendet, dvs. skillnader i kvalitet, visade undersökningen att marknaden för aluminiumfolie, trots kvalitetsskillnaderna, huvudsakligen är prisstyrd och att kvalitetsskillnaderna endast spelade en underordnad roll för valet av leverantör. Dessa resultat bekräftades av de berörda samarbetande importörerna och användarna. Det obekräftade påståendet från den brasilianska exporterande tillverkaren, dvs. att marknaden för aluminiumfolie är uppdelad i flera segment efter produkternas kvalitetsskillnader, kunde inte heller bekräftas under undersökningen och detta påstående avvisades därför”.

99      Tribunalen anser att de argument som sökanden har anfört i denna grund kan delas in i två delgrunder. Sökanden har nämligen dels bestritt bedömningen av de villkor som anges i artikel 3.4 a i grundförordningen, om att den import som slås samman inte får vara försumbar, dels bestritt bedömningen i artikel 3.4 b i grundförordningen, om prövningen av konkurrensvillkoren. Det är inom ramen för denna andra delgrund som sökandens påstående om att den angripna förordningen innehåller en bristfällig motivering vad gäller tillämpningen av artikel 3.4 i grundförordningen ska prövas.

 Den första delgrunden: Villkoret att den import som slås samman inte får vara försumbar

100    Sökanden har i huvudsak riktat fem invändningar mot rådets bedömning att den import som slagits samman inte är försumbar.

101    Den första invändningen rör tolkningen av villkoret att den importvolym från varje land som anges i artikel 3.4 a i grundförordningen inte får vara försumbar. Sökanden har kritiserat rådet för att felaktigt ha tillämpat kriteriet om en marknadsandel på 1 procent i artikel 5.7 i grundförordningen för att bedöma huruvida importen inte var försumbar i den mening som avses i artikel 3.4 a i samma förordning. Sökanden har dels påpekat att artikel 3.4 i grundförordningen inte innehåller någon hänvisning till artikel 5.7 i samma förordning, dels gjort gällande att den låga importnivån inte har samma verkan i dessa två bestämmelser. I artikel 5.7 i grundförordningen innebär en låg importnivå att förfarandet avslutas. Detta är emellertid inte nödvändigtvis fallet vid tillämpning av artikel 3.4 a i samma förordning. Sökanden har dessutom konstaterat att rådet, vad gäller tolkningen av grundförordningen, inte kan åberopa något utrymme för skönsmässig bedömning.

102    Det bör inledningsvis påpekas att rådet, i skäl 56 andra strecksatsen i den angripna förordningen, inte gjorde någon separat bedömning av omfattningen av importen för att klassificera den som ”inte försumbar”, utan grundade sig på en kombinerad tolkning av artikel 3.4 a i grundförordningen och artikel 5.7 i samma förordning.

103    Av rättspraxis framgår att artikel 3.4 a i grundförordningen har tolkats så, att det inte är tillåtet att beakta import med ursprung i ett visst land om den inte härrör från en exporterande tillverkare som har konstaterats ägna sig åt dumpning (dom av den 28 oktober 2004, Shanghai Teraoka Electronic/rådet, T‑35/01, EU:T:2004:317, punkt 161). Härav följer att syftet med denna bestämmelse är att undvika en sammantagen bedömning av importens verkningar genom att inkludera ett land vars import från den aktuella exporterande tillverkaren inte orsakar dumpning, antingen för att dumpningsmarginalen är lägre än de minimi‑nivån eller för att importvolymerna är försumbara.

104    Eftersom det i artikel 5.7 i grundförordningen anges att ”[f]örfaranden [inte] ska … inledas mot länder vars import motsvarar en marknadsandel om mindre än 1 %, om inte dessa länder tillsammans svarar för 3 % eller mer av gemenskapens konsumtion”, kan det konstateras att syftet med denna bestämmelse är att uttryckligen ange under vilka omständigheter importens marknadsandel av unionens konsumtion är för låg för att importen ska anses orsaka dumpning.

105    De två bestämmelserna kompletterar därför varandra och rådet gjorde sig därmed inte skyldigt till felaktig rättstillämpning när det tog hänsyn till det tak på 1 procent som nämns i artikel 5.7 i grundförordningen vid tolkningen av villkoret om inte försumbar import i artikel 3.4 a i grundförordningen.

106    Den första invändningen ska således underkännas.

107    Den andra invändningen grundas på en jämförelse med rådets klassificering av import från Ryssland. Rådet kritiseras för att ha funnit att import från Armenien hade en väsentlig marknadspåverkan, samtidigt som import från Ryssland, trots att den var större, ansågs begränsad och inte ansågs ha en negativ inverkan på unionsindustrins situation.

108    Det bör påpekas att sökanden inte har gjort någon rättslig klassificering av denna invändning.

109    Om syftet med invändningen är att visa att institutionerna felaktigt ansåg att sökandens import inte var försumbar, i den mening som avses i artikel 3.4 a i grundförordningen, ska den direkt underkännas, eftersom det i punkterna 103–105 ovan konstaterades att det inte på något sätt var fel att tolka uttrycket ”inte försumbar” med stöd av artikel 5.7 i grundförordningen.

110    Invändningen kan inte heller godtas om den i huvudsak ska förstås som att principen om likabehandling har åsidosatts till nackdel för sökanden. Det är inte nödvändigt att undersöka huruvida den ryska och den armeniska importen befinner sig i samma situation. Det räcker att erinra om att iakttagandet av principen om likabehandling måste vara förenligt med legalitetsprincipen, vilket innebär att en person inte till sin egen förmån får åberopa en rättsstridig åtgärd som gynnat någon annan (se dom av den 14 april 2011, Visa Europe och Visa International Service/kommissionen, T‑461/07, EU:T:2011:181, punkt 219 och där angiven rättspraxis). Även om det presumeras att rådet felaktigt klassificerade den ryska importen som begränsad påverkar ett sådant fel inte klassificeringen av den armeniska importen som ”inte försumbar”.

111    Den andra invändningen ska således underkännas.

112    Den tredje, fjärde och femte invändningen rör valet av vilken period som ska beaktas för att bedöma huruvida sökandens import var försumbar eller inte.

113    I den tredje invändningen kritiseras rådet för att ha fastställt sökandens importvolym efter att enbart ha beaktat undersökningsperioden (juli 2007–juni 2008) och inte hela skadeundersökningsperioden (januari 2005–juni 2008). Det har i huvudsak anförts att undersökningsperioden inte är en representativ tidsperiod för beräkningen av sökandens import, eftersom hänsyn i så fall inte tas till effekten av att sökandens verksamhet var helt nedlagd mellan år 2004 och år 2006. Undersökningsperioden speglar därför inte att det saknades armenisk import fram till slutet av år 2006, och ger en snedvriden bild av importen. Det hade räckt att beakta importvolymen under skadeundersökningsperioden för att visa att denna import var försumbar. Sökanden har tillagt att det inte räcker att enbart beakta import under undersökningsperioden för att fastställa skadan, i den mening som avses i artikel 3.2 i grundförordningen. Sökanden har dessutom gjort gällande att rådets bedömning är motsägelsefull, eftersom rådet, samtidigt som det underlät att ta hänsyn till effekten av stängningen av sökandens fabrik vid beräkningen av den genomsnittliga importen, hänvisade till ökad import till följd av denna stängningsperiod.

114    I skäl 3 i den angripna förordningen görs en åtskillnad mellan perioden för undersökning av dumpning och skada (1 juli 2007–30 juni 2008) och perioden för undersökning av tendenser som är av betydelse för bedömningen (1 januari 2005–30 juni 2008).

115    I skäl 56 andra strecksatsen i den angripna förordningen beaktade rådet importvolymen från Armenien under undersökningsperioden (5,26 procent) och fastställde att denna inte var försumbar. Rådet konstaterade även att importen från Armenien ökade betydligt från och med år 2006 och fram till slutet på undersökningsperioden, trots att importen från Kina återupptagits och importen från Brasilien varit betydande under skadeundersökningsperioden.

116    Rådet grundade sin slutsats om att importen inte var försumbar på dels sökandens importvolym under undersökningsperioden, dels importens utveckling under en längre tidsperiod, nämligen skadeundersökningsperioden.

117    Eftersom det framgår av punkterna 104 och 105 ovan att slutsatsen i skäl 56 andra strecksatsen i den angripna förordningen, det vill säga att en marknadsandel på 5,26 procent i sig är tillräcklig för att visa att sökandens import inte är försumbar, anser tribunalen att de räcker att fastställa att rådet inte gjorde sig skyldigt till felaktig rättstillämpning när det fastställde marknadsandelen enbart på uppgifter avseende undersökningsperioden den 1 juli 2007–30 juni 2008.

118    Enligt artikel 6.1 i grundförordningen ska kommissionen ”[e]fter det att förfarandet har inletts … i samarbete med medlemsstaterna inleda en undersökning på gemenskapsnivå. Denna undersökning ska omfatta såväl dumpning som skada och dessa företeelser ska undersökas samtidigt. För att säkerställa att undersökningsresultaten blir representativa ska en undersökningsperiod väljas som i fråga om dumpning normalt ska omfatta en period om minst sex månader omedelbart innan förfarandet inleds”.

119    Av rättspraxis framgår att det är nödvändigt att utföra undersökningen på grundval av så aktuella uppgifter som möjligt för att kunna fastställa lämpliga antidumpningstullar för att skydda unionsindustrin mot dumpning (dom av den 3 oktober 2000, Industrie des poudres sphériques/rådet, C‑458/98 P, EU:C:2000:531, punkt 92, och dom av den 28 januari 2016, CM Eurologistik och GLS, C‑283/14 och C‑284/14, EU:C:2016:57, punkt 66).

120    Av rättspraxis följer även att rådet får fastställa den skada som unionsindustrin lidit över en längre tidsperiod än den som omfattas av undersökningen om förekomsten av dumpning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 maj 1991, Nakajima/rådet, C‑69/89, EU:C:1991:186, punkt 87), till följd av undersökningen av tendenser som är av betydelse för bedömningen av skada inom ramen för skadeundersökningsperioden.

121    Det är denna längre period som enligt sökanden borde ha legat till grund för bedömningen av huruvida importen inte var försumbar.

122    Härvidlag räcker det att understryka att rådet med rätta har invänt att detta skulle ha gett en snedvriden bild av den faktiska exportvolymen till EU, eftersom hänsyn då hade tagits till en period under vilken sökandens fabrik var stängd, vilket inte kan anses spegla sökandens faktiska produktions- och exportnivåer.

123    Den omständigheten att rådet enbart låtit uppgifter avseende undersökningsperioden, och inte hela skadeundersökningsperioden, ligga till grund för fastställandet av att sökandens import inte var försumbar innebär således inte att rådet har gjort sig skyldigt till felaktig rättstillämpning.

124    Den slutsatsen kullkastas inte av det argument som sökanden har anfört i sin replik och som bygger på att institutionerna enligt artikel 3.2 i grundförordningen är skyldiga att göra en objektiv granskning. Även om det inte är nödvändigt att pröva huruvida det argumentet kan tas upp till sakprövning, vilket rådet har bestritt, räcker det att framhålla att underlåtenhet att ta hänsyn till en period som inte speglar sökandens normala verksamhet är förenligt med att samla in så aktuella uppgifter som möjligt, och därför förenligt med logiken bakom den objektiva granskning som det hänvisas till i artikel 3.2 i grundförordningen.

125    Den tredje invändningen ska således underkännas.

126    I sin fjärde invändning har sökanden gjort gällande att företagets import undersöktes under en period av 18 månader, medan importen från de andra exporterande länderna undersöktes under 24 månader, och att sökanden därför har utsatts för diskriminerande behandling.

127    Denna invändning är helt grundlös. Av skäl 93 andra strecksatsen i förordningen om preliminär tull, som det hänvisas till i skäl 58 i den angripna förordningen, framgår att importvolymerna från såväl Armenien som Brasilien och Kina fastställdes på grundval av samma tidsperiod, nämligen undersökningsperioden.

128    I sin femte invändning har sökanden kritiserat rådet för att inte ha tagit hänsyn till importvolymerna efter undersökningsperioden. Sökanden har påpekat att företagets försäljning till unionen började visa en starkt nedåtgående trend under år 2008 och att denna utveckling fortsatte efter undersökningsperiodens slut. Sökanden har gjort gällande att syftet med att ta hänsyn till importvolymerna efter undersökningsperiodens slut är att kunna beakta så aktuella uppgifter som möjligt, och att eftersom försäljningen började minska två månader innan det administrativa förfarandet inleddes kan nedgången inte ha orsakats av att det förfarande inleddes.

129    Som tribunalen redan har haft tillfälle att framhålla syftar undersökningsperioden och förbudet att beakta faktiska omständigheter som hänför sig till tiden efter denna till att garantera att resultaten från undersökningen är representativa och tillförlitliga genom att säkerställa att grunderna för fastställandet av dumpningen och av skadan inte påverkas av de berörda tillverkarnas uppträdande efter det att antidumpningsförfarandet har inletts och att den slutgiltiga tull som införs när förfarandet har avslutats är ägnad att effektivt avhjälpa den skada som orsakas av dumpningen (se dom av den 17 december 2008, HEG och Graphite India/rådet, T‑462/04, EU:T:2008:586, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

130    Användningen av ordet normalt i artikel 6.1 i grundförordningen innebär dessutom att sådana undantag från förbudet att beakta upplysningar som hänför sig till tiden efter undersökningsperioden är tillåtna. När det är fråga om omständigheter som är till fördel för de företag som berörs av undersökningen har det slagits fast i rättspraxis att det inte kan åligga unionsinstitutionerna att beakta omständigheter som hänför sig till tiden efter undersökningsperioden, om inte dessa omständigheter visar på en ny utveckling som gör det planerade införandet av en antidumpningstull uppenbart olämpligt. Om däremot omständigheter som hänför sig till tiden efter undersökningsperioden utgör skäl för införande av en antidumpningstull eller till ökning av en sådan tull på grund av att omständigheterna i fråga avspeglar de berörda företagens aktuella uppträdande, måste det mot bakgrund av det ovan anförda konstateras att unionsinstitutionerna har rätt, och rentav en skyldighet, att beakta dessa omständigheter (se dom av den 17 december 2008, HEG och Graphite India/rådet, T‑462/04, EU:T:2008:586, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

131    I sina kommentarer till de preliminära slutsatserna har sökanden hänvisat till ett diagram från Europeiska unionens statistikkontor (Eurostat). Av detta framgår att sökandens import minskade mellan mars och april 2008, för att sedan stabiliseras fram till slutet av undersökningsperioden, det vill säga januari 2009.

132    Av det dokumentet framgår visserligen att importen framför allt minskade mellan april och maj 2008, alltså inte enbart innan kommissionen inledde antidumpningsförfarandet (den 12 juli 2008), utan även innan unionsindustrin ingav sitt klagomål (den 28 maj 2008), vilket skulle kunna tyda på att minskningen av importen inte orsakades av att antidumpningsförfarandet inleddes.

133    När det är fråga om omständigheter som är till fördel för de företag som berörs av undersökningen bör det dock påpekas att enligt den rättspraxis som nämnts i punkt 130 ska omständigheter som hänför sig till tiden efter undersökningsperioden inte beaktas, om inte dessa omständigheter visar på en ny utveckling som gör det planerade införandet av en antidumpningstull uppenbart olämpligt.

134    Minskningen av importen skedde dock precis innan antidumpningsförfarandet inleddes och i praktiken mer eller mindre samtidigt med unionsindustrins klagomål. Ett orsakssamband mellan dessa båda händelser kan således inte uteslutas. Antidumpningsförfarandet kan dessutom ha påverkat sökandens uppträdande, och föranlett sökanden att behålla en relativt låg nivå på importen fram till dess att detta förfarande avslutades. Den motivering som bygger på att sökandens uppträdande berodde på inledandet av ett antidumpningsförfarande saknar således inte uppenbart relevans.

135    Rådet gjorde sig därför inte skyldigt till en uppenbart oriktig bedömning genom att inte beakta importvolymerna efter undersökningsperioden.

136    Den femte invändningen ska således underkännas och talan kan följaktligen inte bifallas såvitt avser någon del av den första delgrunden.

 Den andra delgrunden: Bedömning av konkurrensvillkoren

137    Denna delgrund kan delas upp i tre invändningar i vilka sökanden har riktat kritik mot, för det första, motiveringen till den angripna förordningen vad gäller tillämpningen av artikel 3.4 b i grundförordningen, för det andra, tillämpningen av irrelevanta kriterier och, för det tredje, en uppenbart oriktig bedömning i fråga om tillämpningen av denna bestämmelse på omständigheterna i förevarande mål.

138    I sin första invändning har sökanden kritiserat motiveringen i den angripna förordningen när det gäller att inte godta den bevisning som sökanden har anfört för att visa att dess produkts låga kvalitet ger företaget konkurrensnackdelar jämfört med både importörer från såväl Brasilien och Kina som unionstillverkare. Sökanden har i detta avseende konstaterat att rådet har nöjt sig med att framhålla att sökanden hade för avsikt att ställa om produktionen till aluminiumfolie för vidare förädling av ännu högre kvalitet.

139    Det framgår av fast rättspraxis att det av den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF klart och tydligt ska framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för det angripna beslutet och så att unionsdomstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt (dom av den 11 juli 2013, Hangzhou Duralamp Electronics/rådet, T‑459/07, ej publicerad, EU:T:2013:369, punkt 86 och där angiven rättspraxis).

140    Det fordras inte att motiveringen anger samtliga relevanta sakförhållanden och rättsliga överväganden, eftersom frågan huruvida motiveringen uppfyller kraven inte enbart ska bedömas mot bakgrund av motiveringens lydelse, utan även mot bakgrund av det sammanhang i vilket motiveringen ingår samt alla rättsregler som reglerar det ifrågavarande området. Det räcker att rådet anger de omständigheter och rättsliga överväganden som är av väsentlig betydelse för förordningen (dom av den 11 juli 2013, Hangzhou Duralamp Electronics/rådet, T‑459/07, ej publicerad, EU:T:2013:369, punkt 87 och där angiven rättspraxis).

141    I synnerhet är inte institutionerna skyldiga att ta ställning till samtliga argument som de som berörs har åberopat vid kommissionen, utan det räcker att ange de omständigheter och rättsliga överväganden som är av väsentlig betydelse för beslutet (dom av den 16 december 2015, VTZ m.fl./rådet, T‑108/13, ej publicerad, EU:T:2015:980, punkt 157 och där angiven rättspraxis).

142    För det första bör det påpekas att skäl 52 jämfört med skäl 56 tredje strecksatsen i grundförordningen klart och tydligt visar hur rådet har resonerat beträffande villkoret i artikel 3.4 b i grundförordningen. Av dessa skäl framgår att rådets resonemang i huvudsak bygger på tre faktorer, nämligen prisets betydelse för konkurrensen på marknaden för aluminiumfolie (skäl 52), slutsatsen att sökandens produkter hade liknande grundläggande fysiska och tekniska egenskaper och i stort sett samma användningsområden, oavsett varje produkts kvalitet (skäl 56 tredje strecksatsen), och den exporterande tillverkarens förklaring om att den hade för avsikt att ställa om produktionen till aluminiumfolie för vidare förädling av ännu högre kvalitet, vilket tyder på att argumentet om den påstådda dåliga kvaliteten på de tillverkade produkterna kan vara överdrivet. (skäl 56 tredje strecksatsen). Härvidlag uppfyller motiveringen till den angripna förordningen således de krav som anges i punkt 139 ovan.

143    Enligt den rättspraxis som citerats i punkterna 140 och 141 ovan är för det andra de motiv som anges i skäl 52 och skäl 56 tredje strecksatsen i den angripna förordningen, beträffande villkoren i artikel 3.4 b i grundförordningen, följaktligen tillräckliga för att uppfylla kraven i artikel 296 FEUF vad gäller den aspekten av rådets resonemang, utan att rådet uttryckligen behöver ta ställning till de olika bevis som sökanden har anfört under det administrativa förfarandet.

144    Den första invändningen ska således underkännas.

145    I sin andra invändning har sökanden gjort gällande att den angripna förordningen innehåller en uppenbart oriktig bedömning, eftersom sökandens argument beträffande konkurrensvillkoren förkastades på grund av en omständighet som saknar relevans. Slutsatsen i skäl 56 tredje strecksatsen i den angripna förordningen – att produkterna från Armenien hade liknande grundläggande fysiska och tekniska egenskaper och i stort sett samma användningsområden, oavsett varje produkts kvalitet – är endast relevant för fastställandet av likadana och berörda produkter enligt artikel 1.4 i grundförordningen, och inte för att bedöma konkurrensvillkoren enligt artikel 3.4 b i samma förordning.

146    Tribunalen erinrar om att rådet i skäl 56 i den angripna förordningen slog fast att ”produkterna från Armenien [har] liknande grundläggande fysiska och tekniska egenskaper och i stort sett samma användningsområden, oavsett varje produkts kvalitet”. Sökanden har anfört att dessa kriterier är relevanta vad avser tillämpningen av artikel 1.4 i grundförordningen, som avser fastställandet av likadana produkter, men inte vad avser tillämpningen av artikel 3.4 b i samma förordning.

147    Genom denna invändning har sökanden således kritiserat rådet för att ha tillämpat irrelevanta kriterier vid den bedömning av konkurrensvillkoren som avses i artikel 3.4 b i grundförordningen. Tvistefrågan är därför huruvida rådet eventuellt har gjort sig skyldigt till felaktig rättstillämpning och inte, vilket sökanden har påstått, huruvida rådet har gjort en uppenbart oriktig bedömning.

148    I punkt 103 ovan erinras om att tribunalen har tolkat artikel 3.4 a i grundförordningen så, att en sammantagen bedömning av importens verkningar inte får inkludera ett land vars import från den aktuella exporterande tillverkaren inte orsakar dumpning, antingen för att dumpningsmarginalen är lägre än miniminivån eller för att importvolymerna är försumbara.

149    Ett motsvarande tillvägagångssätt bör tillämpas vid tolkningen av artikel 3.4 b i grundförordningen. Hänvisningen till att det är lämpligt att slå samman ”verkan av importen vid skadebedömningen med hänsyn till konkurrensvillkoren mellan de olika importerade produkterna” ska således förstås som syftande till att undvika att en sammanslagning av verkningarna av import av produkter som inte i tillräckligt hög grad konkurrerar med varandra orsakar samma skada som unionsindustrin lidit. På samma sätt ska hänvisningen till att det är lämpligt med en sammantagen bedömning av ”konkurrensvillkoren mellan de importerade produkterna och den likadana gemenskapsprodukten” förstås som syftande till att undvika att import av produkter som inte i tillräckligt hög grad konkurrerar med unionsindustrins produkter, och följaktligen inte kan skada den industrin, kan bli föremål för en sammantagen bedömning tillsammans med annan import.

150    Rådet gjorde sig därför inte skyldigt till felaktig rättstillämpning när det tillämpade kriterier som motsvarar de kriterier som är relevanta för att fastställa en likadan produkt enligt artikel 1.4 i grundförordningen, eftersom syftet med de kriterierna i huvudsak är att fastställa att det råder tillräcklig konkurrens mellan den berörda produkten och den likadana produkten.

151    I artikel 1.4 i grundförordningen definieras nämligen en likadan produkt som ”en produkt som är identisk med, dvs. i alla avseenden likadan som, produkten i fråga, eller, om en sådan produkt inte finns, en annan produkt som har egenskaper som nära påminner om den berörda produktens egenskaper, även om den inte i alla avseenden är likadan”. Av fast rättspraxis framgår att definitionen av den berörda produkten inom ramen för en antidumpningsundersökning syftar till att vara till hjälp vid utarbetandet av en förteckning över produkter som det i förekommande fall kommer att införas antidumpningstullar på. Vid definitionen kan institutionerna beakta flera faktorer, som till exempel produkternas fysiska, tekniska och kemiska egenskaper, deras användningsområde, deras utbytbarhet, konsumenternas uppfattning av dem, distributionskanaler, tillverkningsprocess, tillverkningskostnader och kvalitet (dom av den 10 oktober 2012, Gem-Year och Jinn-Well Auto-Parts (Zhejiang)/rådet, T‑172/09, ej publicerad, EU:T:2012:532, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

152    Av det ovan anförda följer att rådet, genom att ta hänsyn till den omständigheten att ”produkterna från Armenien [har] liknande grundläggande fysiska och tekniska egenskaper och i stort sett samma användningsområden, oavsett varje produkts kvalitet”, inte har gjort sig skyldigt till felaktig rättstillämpning.

153    Den andra invändningen ska således underkännas.

154    I sin tredje invändning har sökandet gjort gällande att rådet vid bedömningen av konkurrensvillkoren inte har tagit tillräcklig hänsyn till den låga kvaliteten på sökandens produkter och den bevisning som sökanden har anfört för att styrka denna låga kvalitet.

155    Inom ramen för prövningen av denna invändning ska, enligt den rättspraxis som citerats i punkt 79 ovan, hänsyn tas till att unionsinstitutionerna i fråga om handelspolitiska skyddsåtgärder förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning med hänsyn till de komplicerade ekonomiska, politiska och juridiska situationer som de ska bedöma.

156    Det ankommer därför på sökanden att visa att den låga kvaliteten på dess import gjorde att företagets konkurrenssituation skiljde sig så mycket från konkurrenssituationen för annan import och den berörda produkten att rådet genom sitt val att tillämpa artikel 3.4 b gjorde sig skyldigt till en uppenbart oriktig bedömning.

157    Såsom redan påpekats i punkt 142 ovan grundade rådet sin slutsats att villkoret i artikel 3.4 b var uppfyllt på i huvudsak tre faktorer, nämligen prisets betydelse för konkurrensen på marknaden för aluminiumfolie och den begränsade roll som kvalitetsskillnader spelar, slutsatsen att sökandens produkter hade liknande grundläggande fysiska och tekniska egenskaper och i stort sett samma användningsområden, oavsett varje produkts kvalitet, samt sökandens förklaring om att företaget hade för avsikt att ställa om produktionen till folie för vidare förädling av ännu högre kvalitet.

158    För det första kan det konstateras att den bevisning som sökanden har anfört inte påverkar den samlade bevisning som rådet har beaktat. Sökandens bevisning vederlägger således inte bedömningen att sökanden hade för avsikt att förbättra kvaliteten på sina produkter, vilket sökanden inte heller har bestritt i sina inlagor.

159    I detta avseende finns det skäl att påpeka att tribunalen redan har haft tillfälle att inom ramen för fastställandet av en likadan produkt ta hänsyn till inte bara utbytbarheten på efterfrågesidan utan även utbytbarheten på utbudssidan, genom möjligheten att ställa om tillverkningen från produkter av en viss kvalitet till produkter av en annan kvalitet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 oktober 2012, Gem-Year och Jinn-Well Auto-Parts (Zhejiang)/rådet, T‑172/09, ej publicerad, EU:T:2012:532, punkt 75). Av de ovan i punkterna 149–151 anförda skälen är ett resonemang som bygger på en analys av den berörda produkten enligt artikel 1.4 i grundförordningen även relevant i fråga om den bedömning av konkurrensvillkor som avses i artikel 3.4 b i samma förordning.

160    Härav följer med nödvändighet att möjligheten att ställa om tillverkningen till produkter av högre kvalitet, vilket är en möjlighet som sökanden inte har bestritt, kraftigt försvagar sökandens argument om att den påstått låga produktkvaliteten påverkar konkurrensvillkoren.

161    För det andra bör det under alla omständigheter även påpekas att rådet med rätta har lyft fram att den bevisning som sökanden har anfört har ett lågt bevisvärde.

162    Enligt fast praxis är den förhärskande principen i unionsrätten fri bevisprövning och att det enda relevanta kriteriet för att bedöma den bevisning som läggs fram är dess trovärdighet. När en handlings bevisvärde bedöms måste det därför kontrolleras huruvida uppgifterna i handlingen är tillförlitliga och hänsyn bland annat tas till handlingens ursprung, omständigheterna kring dess tillkomst, till vem den är ställd och huruvida dess innehåll verkar rimligt och trovärdigt (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 29 juni 2012, GDF Suez/kommissionen, T‑370/09, EU:T:2012:333, punkt 161 och där angiven rättspraxis).

163    Vad gäller skrivelserna från företagen Timos, DLR, RONCORNI, SPHERE France, FRIO COMSET och Cogepack finns det för det första skäl att påpeka att dessa författat på begäran av sökanden efter det att förfarandet hade inletts, att de innehåller mycket likartade, för att inte säga identiska formuleringar, och att det i samtliga skrivelser begärs att det antidumpningsförfarande som inletts mot sökanden ska avslutas. Under dessa omständigheter kan dessa skrivelser inte anses ge en objektiv bild av kvaliteten på sökandens produkter. De punkter i skrivelserna som avhandlar den låga kvaliteten på sökandens produkter kan därför endast tillmätas ett begränsat bevisvärde.

164    Vad gäller korrespondensen från företaget Achenbach förefaller för det andra även denna skrivelse ha författats på sökandens begäran och efter det att förfarandet inletts. I denna skrivelse anges i huvudsak att idrifttagandet av de nya maskiner som det företaget hade levererat till sökanden stördes av vissa problem som påverkade kostnaden för att tillverka aluminiumfolie. En sådan korrespondens har därför inget egentligt bevisvärde när det gäller att styrka påståendet att sökandens produktion höll låg kvalitet.

165    För det tredje är den enda handling i vilken det verkligen intygas att en sändning av sökandens produkter höll låg kvalitet en reklamation från företaget LENZING, om avslutande av leveranserna från sökanden. Det klagomålet rörde emellertid ett relativt litet belopp (3 176 euro), vilket rimligtvis inte kan anses representativt för hela eller merparten av sökandens produktion.

166    Mot bakgrund av samtliga dessa faktorer finner tribunalen att sökanden inte har lyckats visa att det var uppenbart oriktigt att tillämpa artikel 3.4 b i grundförordningen på företagets import.

167    Den tredje invändningen ska således underkännas och talan kan följaktligen inte bifallas såvitt avser någon del av den tredje grunden.

 Den fjärde grunden: Huruvida beslutet att avslå sökandens erbjudande om åtagande utgör ett åsidosättande av principen om likabehandling och en uppenbart oriktig bedömning

168    Sökanden anser att beslutet att avslå dess erbjudande om åtagande strider mot principen om likabehandling och har grundats på en uppenbart oriktig bedömning.

169    Rådet, som stöds av kommissionen, har yrkat att talan inte ska bifallas såvitt avser denna grund.

170    Enligt artikel 8.1 i grundförordningen får kommissionen, ”[u]nder förutsättning att det preliminärt har fastställts att dumpning och skada föreligger, … godta ett tillfredsställande åtagande som en exportör frivilligt gör för att ändra sina priser eller upphöra med export till dumpade priser, om kommissionen efter särskilt samråd med rådgivande kommittén är övertygad om att dumpningens skadliga verkan därigenom undanröjs”.

171    I artikel 8.3 i grundförordningen anges följande: ”Åtaganden som erbjudits behöver inte godtas om det är praktiskt svårt att tillämpa dem, till exempel om antalet faktiska eller möjliga exportörer är alltför stort eller av andra skäl, inbegripet skäl av allmänpolitisk karaktär. Den berörde exportören kan få ta del av de skäl som ligger till grund för förslaget att avslå erbjudandet om åtagande och ges tillfälle att yttra sig. Skälen för avslaget ska anges i det slutgiltiga beslutet.”

172    Skälen 113–115 i den angripna förordningen har följande lydelse:

”(113)      Under undersökningen erbjöd den enda samarbetsvilliga exporterande tillverkaren i Armenien och den enda samarbetsvilliga exporterande tillverkaren i Brasilien prisåtaganden i enlighet med artikel 8.1 i grundförordningen.

(114)            Båda erbjudandena granskades. Den brasilianska exportörens åtagande leder till att dumpningens skadevållande effekter undanröjs och till att risken för kringgående begränsas i tillräcklig grad. När det gäller den armeniska exportörens åtagande finns det på grund av företagsgruppens komplicerade struktur och försäljningskanaler en stor risk för priskompensation, där samma produkt säljs till samma kunder men från andra länder eller att andra produkter säljs till samma kunder från andra företag som ingår i samma företagsgrupp. Den armeniska exportören lämnade ett åtagande som ändrats betydligt efter fastslagen tidsfrist enligt artikel 8.2 i grundförordningen. Förutom att det ändrade åtagandet lämnades efter det att tidsfristen gått ut kan det inte heller godtas av följande skäl: även om företaget erbjöd sig att sälja endast direkt till den första oberoende kunden i EU, dvs. att inte låta de två närstående företagen ingå i försäljningskanalen, visade undersökningen att företaget sålde andra produkter till samma kunder i EU. Vidare meddelade företaget att det planerade att tillverka och sälja en ny produkttyp, dvs. aluminiumfolie för vidare förädling, till EU. Eftersom det är möjligt att denna nya produkttyp säljs till samma kunder i EU kan inte ens det ändrade åtagandet i tillräcklig grad begränsa risken för priskompensation.

(115)            Kommissionen har genom beslut 2009/736 … godtagit [CBA:s] åtagande. Rådet konstaterar att åtagandet leder till att dumpningens skadevållande effekter undanröjs och till att risken för kringgående begränsas i tillräcklig grad. Rusal Armenals åtagande avvisades av de skäl som anges i skäl 114 samt på grund av de problem med företagets bokföring som beskrivs i skälen 21 och 22.”

173    Inom ramen för denna grund har sökanden bestritt lagenligheten i vad företaget upplever som de fyra skäl som har anförts för att motivera beslutet att avslå dess erbjudande om åtagande, nämligen att åtagandet lämnades efter det att den fastslagna tidsfristen hade löpt ut, att åtagandet bedömdes ha ”ändrats betydligt”, att det förelåg ”en stor risk för priskompensation” om åtagandet beviljades samt att det fanns brister i sökandens bokföring.

174    Vid en närmare läsning av skälen 114 och 115 i den angripna förordningen visar det sig emellertid att dessa endast innehåller två skäl för att avslå sökandens erbjudande om åtagande. För det första har den reviderade versionen av åtagandet inte i tillräckligt hög grad begränsat den stora risken för priskompensation, ”där samma produkt säljs till samma kunder men från andra länder eller att andra produkter säljs till samma kunder från andra företag som ingår i samma företagsgrupp” (skäl 114). För det andra anges att det finns brister i sökandens bokföring (skäl 115). Av skäl 114 i den angripna förordningen framgår däremot inte att de övriga två faktorer som sökanden har nämnt utgör sådana skäl som ligger till grund för rådets beslut att avslå erbjudandet om åtagande.

175    Vad gäller frågan huruvida det skäl som grundas på bristerna i sökandens bokföring, och som anges i skäl 115 i den angripna förordningen, är lagenligt bör det noteras att kommissionen förklarade detta skäl mer utförligt för sökanden i en skrivelse av den 7 augusti 2009. I denna framhöll kommissionen i huvudsak att kontrollen av efterlevnaden av åtagandet innebär att kommissionen måste kunna granska sökandens bokföring och att de brister i bokföringen som upptäcktes under prövningen av sökandens SEM/TI-ansökan gjorde att det var tveksamt om en sådan granskning verkligen kunde genomföras.

176    Tribunalen har redan haft tillfälle att framhålla att det framgår av artikel 8.3 i grundförordningen att unionsinstitutionerna kan beakta alla slags faktiska omständigheter vid bedömningen av ett erbjudande om åtagande (dom av den 10 mars 2009, Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP/rådet, T‑249/06, EU:T:2009:62, punkt 224). Dessutom finns det inte någon bestämmelse i grundförordningen som innebär en skyldighet för unionsinstitutionerna att godta erbjudanden om åtagande som avser priser som fastställts av de ekonomiska aktörer som ingår i den undersökning som föregått fastställandet av antidumpningstullar. Tvärtom framgår det av nämnda förordning att frågan huruvida sådana åtaganden är godtagbara bestäms av institutionerna inom ramen för deras utrymme för skönsmässig bedömning (se dom av den 10 mars 2009, Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP/rådet, T‑249/06, EU:T:2009:62, punkt 225 och där angiven rättspraxis).

177    En logisk följd av detta är att tribunalen endast får genomföra en begränsad granskning av huruvida ett beslut att avslå ett erbjudande om åtagande är välunderbyggt. Det bör i detta avseende noteras att institutionernas stora utrymme för skönsmässig bedömning inte enbart följer av de komplicerade ekonomiska, politiska och juridiska situationer som de handelspolitiska skyddsåtgärderna innebär. Det är också en följd av lagstiftarens val att ge institutionerna frihet att fatta beslut om huruvida det är lämpligt att godta ett erbjudande om åtagande.

178    För det första finns det skäl att påpeka att kravet på att säkerställa lämplig kontroll av åtaganden är en aspekt som institutionerna rimligtvis kan beakta vid prövningen av sökandens erbjudande om åtagande.

179    Såvitt det slås fast att de brister som upptäckts i sökandens bokföring var av en sådan art att kontrollen av efterlevnaden av sökandens åtaganden kan ifrågasättas är det för det andra, och som en följd av ovanstående, nödvändigt att kontrollera huruvida den omtvistade förordningen innehåller en uppenbart oriktig bedömning.

180    Som redan påpekats i punkt 89 ovan framgår det av skäl 22 i den angripna förordningen, som skäl 115 i samma förordning hänvisar till, att institutionerna endast hade tillgång till revisionsrapporter för åren 2006 och 2007. I dessa konstaterades brister på tre områden, nämligen i fråga om lagerinventeringen den 31 december 2006, försäljningskostnaderna och nettoförlusterna för åren 2006 och 2007.

181    Utöver den inverkan som dessa brister har på beräkningen av normalvärdet på sökandens produkter ger de upphov till berättigade tvivel beträffande tillförlitligheten i sökandens bokföring.

182    Som sökanden påpekat påverkas denna slutsats inte av den omständigheten att sökanden beviljades individuell behandling, eftersom artikel 9.5 i grundförordningen inte innehåller något villkor avseende det berörda företagets bokföring. En sådan omständighet saknar därför relevans.

183    Vidare har rådet i sina inlagor med rätta gjort gällande att den risk för priskompensation som sökandens åtagande var tänkt att åtgärda gjorde det ännu viktigare för kommissionen att granska sökandens bokföring, inköp, tillverkning och lagerhållning. Om sökandens föreslagna åtagande hade godtagits hade det ankommit på kommissionen att säkerställa att sökanden inte, direkt eller via ett företag i den företagsgrupp som sökanden tillhör, sålde en annan produkt till en av sina kunder i Europeiska unionen genom att sänka priset, eftersom detta skulle upphäva eller begränsa effekten av den höjning av priset på sökandens produkt som företagets åtagande innebär. Det finns skäl att påpeka att ett villkor för att kunna genomföra en sådan granskning är att sökandens bokföring är tillförlitlig.

184    Mot bakgrund av ovanstående är det inte uppenbart att skäl 115 i den angripna förordningen innehåller en uppenbart oriktig bedömning. Eftersom det skälet i sig räcker som rättslig motivering av institutionens beslut att avslå sökandens erbjudande om åtagande, är det inte nödvändigt att pröva den kritik som riktats mot skäl 114 i samma förordning.

185    Talan kan således inte bifallas såvitt avser den fjärde grunden.

 Den femte grunden: Åsidosättande av principen om god förvaltning

186    I sin femte grund har sökanden hänvisat till en artikel som publicerades i den brittiska tidningen Sunday Times den 12 oktober 2008. I artikeln framhölls dels de sociala kontakter som hade förekommit mellan sökandens ägare, D., och en före detta kommissionsledamot med ansvar för generaldirektoratet för handel, dels att det hade inletts ett antidumpningsförfarande mot sökanden. Sökanden har i huvudsak hävdat att de anklagelser om favorisering som blev föremål för en parlamentsfråga härrör från denna och efterföljande artiklar. Sökanden har även konstaterat att generaldirektören för generaldirektoratet för handel i en skrivelse av den 16 oktober 2008, som offentliggjordes den 19 oktober 2008, uppgav att om det i sökandens fall fastställdes att företaget hade gjort sig skyldigt till dumpning skulle tullar troligen påföras och sökanden kunde ”i stället för att ges en förmånlig behandling” tvingas betala tull på sin export.

187    Sökanden har i huvudsak kritiserat kommissionen för att den offentligt har hänvisat till det pågående förfarandet mot sökanden för att försvara sig mot anklagelser om favorisering. Sökanden har vidare hävdat att kommissionens personal, för att visa sitt oberoende, sannolikt tolkade skrivelsen av den 16 oktober 2008 som en uppmaning att genomföra undersökningen på ett sådant sätt att resultatet blev till nackdel för sökanden. Detta skulle kunna utgöra ett sådant brott mot principen om god förvaltning att den angripna förordningen måste ogiltigförklaras.

188    Rådet, som stöds av kommissionen, har yrkat att talan inte ska bifallas såvitt avser denna grund.

189    Av fast praxis följer att kommissionen och rådet är skyldiga att iaktta de grundläggande rättigheterna enligt unionsrätten under ett administrativt förfarande beträffande skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen, däribland den rätt till god förvaltning som anges i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (se dom av den 12 december 2014, Crown Equipment (Suzhou) och Crown Gabelstapler/rådet, T‑643/11, EU:T:2014:1076, punkt 45 och där angiven rättspraxis). Enligt rättspraxis angående principen om god förvaltnings är det av än mer grundläggande betydelse att de skyddsregler som enligt unionsrätten tillerkänns i administrativa förfaranden iakttas när unionsinstitutionerna förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning. Dessa garantier innebär bland annat att den behöriga institutionen är skyldig att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet (dom av den 21 november 1991, Technische Universität München, C‑269/90, EU:C:1991:438, punkt 14, och dom av den 10 oktober 2012, Ningbo Yonghong Fasteners/rådet, T‑150/09, ej publicerad, EU:T:2012:529, punkt 77).

190    I det aktuella fallet kan det konstateras att kommissionen enbart hänvisade till uppgifter av offentlig karaktär, utan att avvika från sin skyldighet att vara opartisk.

191    Eftersom sökanden har gjort gällande att de uppgifter som anges i artikeln i Sunday Times härrör från kommissionen, ska det för det första påpekas att det redan hade kommit till allmänhetens kännedom att det förekom en undersökning om import av viss aluminiumfolie med ursprung i Armenien, eftersom publiceringen av tidningsartikeln skedde efter det att meddelandet om inledande av förfarandet hade offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning den 12 juli 2008. Vad gäller den omständigheten att D. är ägare till det företag som är föremål för undersökningen räcker det dessutom att påpeka att den informationen utan svårighet hade gått att få fram från offentliga källor. Det är nämligen rimligt att betrakta både att sökanden är den enda tillverkaren av aluminium i Armenien och att D. är ägare till företaget som välkända fakta.

192    Vad gäller innehållet i skrivelsen av den 16 oktober 2008 kan det för det andra konstateras att det i den skrivelsen endast erinras om den logik som grundförordningen bygger på, nämligen att import som dumpas och orsakar skada för unionsindustrin kan blir föremål för antidumpningsåtgärder.

193    Principen om god förvaltning förefaller därför inte ha åsidosatts.

194    Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte bifallas såvitt avser den femte grunden. Talan ska således ogillas i sin helhet.

 Rättegångskostnader

195    Enligt artikel 219 i rättegångsreglerna ska tribunalen besluta om rättegångskostnader som uppkommit under rättegången dels i målet vid tribunalen, dels i målet om överklagande vid domstolen. Eftersom domstolen, i domen efter överklagande, förordnade att frågan om rättegångskostnader skulle anstå, ankommer det följaktligen på tribunalen att i förevarande dom även besluta om de rättegångskostnader som avser överklagandeförfarandet.

196    Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Rådet har yrkat att sökanden ska ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet ska rådets yrkande bifallas.

197    Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska institutioner som har intervenerat i ett mål bära sina rättegångskostnader. Parlamentet och kommissionen ska därför bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      Rusal Armenal ZAO ska bära sina rättegångskostnader samt ersätta Europeiska unionens rättegångskostnader i tribunalen och domstolen.

3)      Europaparlamentet och Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader.

Prek Labucka Schwarcz

Tomljenović       Kreuschitz

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 25 januari 2017.

Underskrifter

*      Rättegångsspråk: engelska.