Mål T‑512/09 RENV

Rusal Armenal ZAO

mot

Europeiska unionens råd

”Dumpning – Import av viss aluminiumfolie med ursprung i Armenien, Brasilien och Kina – Slutgiltig antidumpningstull – Status som företag som verkar i en marknadsekonomi – Artikel 2.7 b och 2.7 c andra strecksatsen i förordning (EG) nr 384/96 – Sammantagen bedömning av den import som är föremål för antidumpningsundersökningen – Artikel 3.4 a och 3.4 b i förordning nr 384/96 – Erbjudande om åtagande – Artikel 8.3 i förordning nr 384/96”

Sammanfattning – Tribunalens dom (fjärde avdelningen i utökad sammansättning) av den 25 januari 2017

1.      Unionsrätt – Tolkning – Metoder – Bokstavstolkning, systematisk tolkning och teleologisk tolkning

2.      Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Dumpningsmarginal – Fastställande av normalvärdet – Import från länder utan marknadsekonomi – Beviljande av status som företag som verkar i en marknadsekonomi – Villkor – Användning av en enda uppsättning räkenskaper som är föremål för en självständig revision i överensstämmelse med internationella redovisningsstandarder och som tillämpas för alla ändamål – Restriktiv tolkning – Det saknar betydelse att berört tredjeland anslutit sig till WTO

(Rådets förordning nr 384/96, artikel 2.7 c andra strecksatsen)

3.      Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Dumpningsmarginal – Fastställande av normalvärdet – Import från länder utan marknadsekonomi – Beviljande av status som företag som verkar i en marknadsekonomi – Villkor – Producenterna har bevisbördan – Institutionernas bedömning av bevisningen – Domstolsprövning – Gränser

(Rådets förordning nr 384/96, artikel 2.7 c)

4.      Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Skada – Sammantagen bedömning av den import som är föremål för antidumpningsundersökningen – Villkor – Importen från varje land inte är försumbar – Hänsyn till taket på 1 procent som nämns i artikel 5.7 i den grundläggande antidumpningsförordningen nr 384/96 – Tillåtet

(Rådets förordning nr 384/96, artiklarna 3.4 a och 5.7)

5.      Unionsrätt – Principer – Likabehandling – Krav på att iaktta legalitetsprincipen – Ingen får till sin egen fördel åberopa en rättsstridig handling som har gynnat någon annan

6.      Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Skada – Sammantagen bedömning av den import som är föremål för antidumpningsundersökningen – Villkor – Importen från varje land inte är försumbar – Period som ska beaktas

(Rådets förordning nr 384/96, artiklarna 3.2, 4.1 a och 6.1)

7.      Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Undersökning – Beaktande av uppgifter som hänför sig till en period efter undersökningen – Förbud – Undantag

(Rådets förordning nr 384/96, artikel 6.1)

8.      Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Förordning om införande av antidumpningstullar

(Artikel 296 FEUF; rådets förordning nr 925/2009)

9.      Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Skada – Sammantagen bedömning av den import som är föremål för antidumpningsundersökningen – Villkor – Lämpligt att göra en sammantagen bedömning med hänsyn till konkurrensvillkoren – Bedömningen av konkurrensförhållandena – Beaktande av kriterier som är relevanta för att fastställa en likadan produkt – Tillåtet

(Rådets förordning nr 384/96, artiklarna 1.4 och 3.4 b)

10.    Domstolsförfarande – Bevis – Styrkande handlingar – Bevisvärde – Unionsdomstolens bedömning – Kriterier

11.    Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Erbjudanden om prisåtaganden – Godtas – Institutionernas utrymme för skönsmässig bedömning – Beaktande av kravet på att säkerställa lämplig kontroll av åtaganden – Tillåtet – Domstolsprövning – Gränser

(Rådets förordning nr 384/96, artikel 8.3)

12.    Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Antidumpningsförfarande – Rätten till god förvaltning – Räckvidd

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41; rådets förordning nr 384/96)

1.      Se domen.

(se punkt 56)

2.      Eftersom artikel 2.7 c i den grundläggande antidumpningsförordningen nr 384/96 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen fastställer vilka villkor som måste vara uppfyllda för att undantaget i artikel 2.7 b i samma förordning att detta undantag ska kunna tillämpas, ska dessa tolkas restriktivt.

Unionsdomstolarnas framhållande av att unionens tillvägagångssätt har en specifik karaktär och att det inte finns någon motsvarande bestämmelse i avtalet om tillämpning av artikel VI i Allmänna tull- och handelsavtalet 1994 (Gatt) innebär att den omständigheten att berört tredjeland är medlem i Världshandelsorganisationen (WTO) saknar relevans för tolkningen av de villkor som anges i artikel 2.7 c i den grundläggande antidumpningsförordningen.

Med hänsyn till syftet med de villkor som anges i artikel 2.7 c i nämnda förordning kan hänvisningen, i andra strecksatsen i nämnda bestämmelse, till ”en enda uppsättning räkenskaper som är föremål för en självständig revision i överensstämmelse med internationella redovisnings[standarder] och som tillämpas för alla ändamål” inte förstås på annat sätt än att avsikten är att göra det möjligt för institutionerna att försäkra sig om att det berörda företagets räkenskaper är tillförlitliga.

Sökanden har därför fel i sitt påstående att det för att ett sådant villkor ska vara uppfyllt räcker att revisionen sker enligt internationella redovisningsstandarder, oberoende av huruvida resultatet av revisionen visar att det berörda företagets räkenskaper är förenliga med internationella redovisningsstandarder.

En jämförelse inom samma land i enlighet med artikel 2.5 i den grundläggande antidumpningsförordningen är dessutom bara möjlig om det rör sig om ett företag från en marknadsekonomi, och en sådan jämförelse är omöjlig om det rör sig om ett företag som ansökt om marknadsekonomisk status, som per definition är från ett land utan marknadsekonomi. Vid tvivel beträffande de faktiska kostnaderna för ett företag som ansökt om marknadsekonomisk status ska således en sådan ansökan avslås och produktens normalvärde bestämmas på grundval av en jämförelse med ett tredjeland med marknadsekonomi i enlighet med artikel 2.7 a i den grundläggande antidumpningsförordningen.

(se punkterna 57, 61, 63–65 och 72)

3.      Se domen.

(se punkterna 79–82)

4.      Artikel 3.4 a i den grundläggande antidumpningsförordningen nr 384/96 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen har tolkats så, att det inte är tillåtet att vid en sammantagen bedömning beakta import med ursprung i ett visst land om den inte härrör från en exporterande tillverkare som har konstaterats ägna sig åt dumpning. Härav följer att syftet med denna bestämmelse är att undvika en sammantagen bedömning av importens verkningar genom att inkludera ett land vars import från den aktuella exporterande tillverkaren inte orsakar dumpning, antingen för att dumpningsmarginalen är lägre än miniminivån eller för att importvolymerna är försumbara.

I artikel 5.7 i den grundläggande antidumpningsförordningen anges att ”[f]örfaranden [inte] ska … inledas mot länder vars import motsvarar en marknadsandel om mindre än 1 %, om inte dessa länder tillsammans svarar för 3 % eller mer av gemenskapens konsumtion”. Syftet med denna bestämmelse är således att uttryckligen ange under vilka omständigheter importens marknadsandel av unionens konsumtion är för låg för att importen ska anses orsaka dumpning.

De två bestämmelserna kompletterar därför varandra och rådet gjorde sig därmed inte skyldigt till felaktig rättstillämpning när det tog hänsyn till det tak på 1 procent som nämns i artikel 5.7 i den grundläggande antidumpningsförordningen vid tolkningen av villkoret om inte försumbar import i artikel 3.4 a i samma förordning.

(se punkterna 103–105)

5.      Likabehandlingsprincipen ska tillämpas på ett sätt som är förenligt med legalitetsprincipen, enligt vilken ingen till sin egen fördel får åberopa en rättstridig handling som har gynnat någon annan.

(se punkt 110)

6.      Antidumpningsundersökningen ska utföras på grundval av så aktuella uppgifter som möjligt för att kunna fastställa lämpliga antidumpningstullar för att skydda unionsindustrin mot dumpning. Rådet får fastställa den skada som unionsindustrin lidit över en längre tidsperiod än den som omfattas av undersökningen om förekomsten av dumpning till följd av undersökningen av tendenser som är av betydelse för bedömningen av skada inom ramen för skadeundersökningsperioden.

Den omständigheten att rådet enbart låtit uppgifter avseende undersökningsperioden, och inte hela skadeundersökningsperioden, ligga till grund för fastställandet av att en exporterande tillverkares import inte var försumbar, i den mening som avses i artikel 4.1 a i den grundläggande antidumpningsförordningen nr 384/96 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen, innebär således inte att rådet har gjort sig skyldigt till felaktig rättstillämpning. Hänsyn till undersökningsperioden hade nämligen gett en snedvriden bild av den faktiska exportvolymen till unionen, eftersom hänsyn då hade tagits till en period under vilken den exporterande tillverkarens fabrik var stängd, vilket inte kan anses spegla dennes faktiska produktions- och exportnivåer.

Underlåtenhet att ta hänsyn till en period som inte speglar en exporterande tillverkares normala verksamhet är förenligt med att samla in så aktuella uppgifter som möjligt, och därför förenligt med logiken bakom den objektiva granskning som det hänvisas till i artikel 3.2 i den grundläggande antisubventionsförordningen.

(se punkterna 119, 120 och 122–124)

7.      Undersökningsperioden och förbudet att beakta faktiska omständigheter som hänför sig till tiden efter denna syftar till att garantera att resultaten från undersökningen är representativa och tillförlitliga genom att säkerställa dels att grunderna för fastställandet av dumpningen och av skadan inte påverkas av de berörda tillverkarnas uppträdande efter det att antidumpningsförfarandet har inletts, dels att den slutgiltiga tull som införs när förfarandet har avslutats är ägnad att effektivt avhjälpa den skada som orsakas av dumpningen.

Användningen av ordet normalt i artikel 6.1 i den grundläggande antidumpningsförordningen nr 384/96 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen innebär dessutom att sådana undantag från förbudet att beakta upplysningar som hänför sig till tiden efter undersökningsperioden är tillåtna. När det är fråga om omständigheter som är till fördel för de företag som berörs av undersökningen kan det inte åligga unionsinstitutionerna att beakta omständigheter som hänför sig till tiden efter undersökningsperioden, om inte dessa omständigheter visar på en ny utveckling som gör det planerade införandet av en antidumpningstull uppenbart olämpligt. Om däremot omständigheter som hänför sig till tiden efter undersökningsperioden utgör skäl för införande av en antidumpningstull eller till ökning av en sådan tull på grund av att omständigheterna i fråga avspeglar de berörda företagens aktuella uppträdande har unionsinstitutionerna rätt, och rentav en skyldighet, att beakta dessa omständigheter.

(se punkterna 129 och 130)

8.      Se domen.

(se punkterna 139–143)

9.      Vid tolkningen av artikel 3.4 b i den grundläggande antidumpningsförordningen nr 384/96 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen ska hänvisningen till att det är lämpligt att göra en sammantagen bedömning av ”verkan av importen … med hänsyn till konkurrensvillkoren mellan de olika importerade produkterna” förstås som syftande till att undvika att en sammanslagning av verkningarna av import av produkter som inte i tillräckligt hög grad konkurrerar med varandra orsakar samma skada som unionsindustrin lidit. På samma sätt ska hänvisningen till att det är lämpligt med en sammantagen bedömning av ”konkurrensvillkoren mellan de importerade produkterna och den likadana gemenskapsprodukten” förstås som syftande till att undvika att import av produkter som inte i tillräckligt hög grad konkurrerar med unionsindustrins produkter, och följaktligen inte kan skada den industrin, kan bli föremål för en sammantagen bedömning tillsammans med annan import.

Rådet gjorde sig därför inte skyldigt till felaktig rättstillämpning när det tillämpade kriterier som motsvarar de kriterier som är relevanta för att fastställa en likadan produkt enligt artikel 1.4 i den grundläggande antidumpningsförordningen, eftersom syftet med de kriterierna i huvudsak är att fastställa att det råder tillräcklig konkurrens mellan den berörda produkten och den likadana produkten.

(se punkterna 149 och 150)

10.    Se domen.

(se punkt 162)

11.    Det framgår av artikel 8.3 i den grundläggande antidumpningsförordningen nr 384/96 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen att unionsinstitutionerna kan beakta alla slags faktiska omständigheter vid bedömningen av ett erbjudande om åtagande. Dessutom finns det inte någon bestämmelse i den grundläggande antidumpningsförordningen som innebär en skyldighet för unionsinstitutionerna att godta erbjudanden om åtagande som avser priser som fastställts av de ekonomiska aktörer som ingår i den undersökning som föregått fastställandet av antidumpningstullar. Tvärtom framgår det av nämnda förordning att frågan huruvida sådana åtaganden är godtagbara bestäms av institutionerna inom ramen för deras utrymme för skönsmässig bedömning.

En logisk följd av detta är att tribunalen endast får genomföra en begränsad granskning av huruvida ett beslut att avslå ett erbjudande om åtagande är välunderbyggt. Det bör i detta avseende noteras att institutionernas stora utrymme för skönsmässig bedömning inte enbart följer av de komplicerade ekonomiska, politiska och juridiska situationer som de handelspolitiska skyddsåtgärderna innebär. Det är också en följd av lagstiftarens val att ge institutionerna frihet att fatta beslut om huruvida det är lämpligt att godta ett erbjudande om åtagande.

Kravet på att säkerställa lämplig kontroll av åtaganden är en aspekt som institutionerna rimligtvis kan beakta vid prövningen av ett erbjudande om åtagande.

(se punkterna 176–178)

12.    Se domen.

(se punkterna 189–193)