FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM

(första avdelningen i utökad sammansättning)

den 22 mars 2000 (1)

”Konkurrens - Förordning (EEG) nr 4064/89 - Beslut om att förklara enföretagskoncentration förenlig med den gemensamma marknaden - Talan omogiltigförklaring - Motivering - Upptagande till sakprövning”

I de förenade målen T-125/97 och T-127/97,

The Coca-Cola Company, Wilmington, Delaware (Förenta staterna), företrätt avadvokaten M. Siragusa, Rom, och advokaten N. Levy, England och Wales,delgivningsadress: advokatbyrån Elvinger och Hoss, 15, Côte d'Eich, Luxemburg,

Coca-Cola Enterprises Inc., Atlanta, Georgia (Förenta staterna), företrätt avP. Lasok, QC, och M. Reynolds, solicitor, England och Wales, delgivningsadress:advokatbyrån Zeyen, Beghin et Feider, 56-58, rue Charles Martel, Luxemburg,

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av W. Wils, rättstjänsten, iegenskap av ombud, delgivningsadress: rättstjänsten, C. Gómez de la Cruz,Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,

svarande,

med stöd av

The Virgin Trading Company Ltd, London (Förenade kungariket), företrätt avI. Forrester, QC, Skottland, delgivningsadress: advokatbyrån A. May, 31, Grand-rue,Luxemburg,

och

Förbundsrepubliken Tyskland, företrädd av W.-D. Plessing, Ministerialrat,förbundsfinansministeriet, och C.-D. Quassowski, Regierungsdirektor vid sammaministerium, båda i egenskap av ombud, Graurheindorfarstraße 108, Bonn(Tyskland),

intervenienter,

angående en talan om ogiltigförklaring av en del av motiveringen tillkommissionens beslut 97/540/EG av den 22 januari 1997, som förklarar enkoncentration förenlig med den gemensamma marknaden och med EES-avtaletsfunktion (Ärende nr IV/M. 794 - Coca-Cola/Amalgamated Beverages GB)(EGT L 218, s. 15),

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN

(första avdelningen i utökad sammansättning)

sammansatt av ordföranden B. Vesterdorf samt domarna V. Tiili, J. Pirrung,A.W.H. Meij och Vilaras,

justitiesekreterare: H. Jung,

med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter det muntliga förfarandetden 8 juli 1999,

följande

Dom

Parterna

1.

    Sökanden, The Coca-Cola Company (nedan kallat TCCC), och det enligt engelskrätt bildade bolaget Cadbury Schweppes plc (nedan kallat CS) inneharrättigheterna till olika märken av kolsyrade läskedrycker som marknadsförs iStorbritannien och i andra länder. De levererar de koncentrat och de ingrediensersom används för att framställa drycker som marknadsförs under dessa märken tilloberoende tapperier och ger dessa tillåtelse att distribuera bolagens drycker inomett bestämt område.

2.

    Amalgamated Beverages Great Britain (nedan kallat ABGB) är ett dotterbolag tillTCCC och CS med uppgift att sköta tappning, distribution, reklam ochmarknadsföring av bolagens drycker. ABGB bedrev denna verksamhet genom sittdotterbolag Coca-Cola & Schweppes Beverages Limited (nedan kallat CCSB).

3.

    Coca-Cola Enterprises Inc. (nedan kallat CCE) är världens största tapperi för deprodukter som TCCC framställer. CCE bildades år 1986, då TCCC börjadekonsolidera den tapperiverksamhet som företaget bedrev i USA och allmänhetenerbjöds att köpa 51 procent av CCE:s aktier. Vid sidan av bolagets verksamhet iUSA blev CCE efter en rad företagsköp från och med år 1993 TCCC:s tapperi iBelgien, Nederländerna och Frankrike.

Bakgrund och tillämpliga bestämmelser

4.

    De förevarande målen ingår i ett större sammanhang av konkurrensförfarandensom kommissionen har inlett enligt artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget (nuartiklarna 81 EG och 82 EG), och som inbegriper TCCC och/eller bolagetstapperier i Europa. Bakgrunden till det första målet är ett förfarande som inleddesi september 1987 enligt artikel 86 i fördraget mot ett italienskt dotterbolag tillTCCC, The Coca-Cola Export Corporation (nedan kallat TCCEC), i vilketkommissionen ansåg att TCCEC innehade en dominerande ställning på marknadenför kolsyrade läskedrycker med colasmak (nedan kallade cola-drycker). Även omTCCEC under detta förfarande ifrågasatte förekomsten av en relevant marknad förcola-drycker och bolagets påstådda dominerande ställning på denna marknad, åtogsig bolaget att iaktta vissa särskilda förpliktelser rörande de avtal som det har ingåttmed distributörer i medlemsstaterna (se pressmeddelande IP/90/7). CCE ingicksamma åtagande i det beslut som är föremål för förevarande talan.

5.

    Det framgår av handlingarna i målet att TCCC:s påstådda dominerande ställningpå marknaden för cola-drycker på nytt blev aktuell efter ett klagomål omöverträdelse av artikel 86 i fördraget som ingavs år 1993 [...](2) mot TCCC:sdotterbolag, det franska tapperiet Coca-Cola Beverages SA (nedan kallat CCBSA).Det framgår vidare av handlingarna i målet att kommissionen i augusti 1995 hadegjort gällande att CCBSA dominerade den franska marknaden för cola-drycker ochatt bolaget hade gjort sig skyldigt till missbruk i den mening som avses i artikel 86i fördraget.

6.

    Den 9 augusti 1996 mottog kommissionen en anmälan från CCE enligt rådetsförordning (EEG) nr 4064/89 av den 21 december 1989 om kontroll avföretagskoncentrationer (EGT L 395, s. 1; svensk specialutgåva, annex, s. 16).

7.

    Den anmälda transaktionen avsåg avtalet mellan CS och TCCC om att likvideraABGB genom försäljning av de bägge bolagens aktier i ABGB till CCE, som vidden aktuella tidpunkten inte bedrev någon verksamhet i Storbritannien.

8.

    Genom beslut 97/540/EG av den 22 januari 1997 förklarade kommissionen denanmälda transaktionen förenlig med den gemensamma marknaden, i enlighet medartikel 8.2 i förordning nr 4064/89 och med EES-avtalets funktion(Ärende IV/M.794 - Coca-Cola/Amalgamated Beverages GB) (EGT L 218, s. 15,nedan kallat beslutet eller det ifrågasatta beslutet).

9.

    I beslutets motivering konstaterade kommissionen bland annat för det första attTCCC har möjlighet att utöva avgörande inflytande på CCE och kontrollerarföljaktligen detta bolag i den mening som avses i artikel 3.3 i förordning nr 4064/89,för det andra att de cola-drycker som säljs i Storbritannien utgör den relevantamarknaden för att bedöma den anmälda koncentrationen samt för det tredje attCCSB innehar en dominerande ställning på den brittiska marknaden förcola-drycker. Kommissionen drog emellertid följande slutsats (punkt 214):

”Fastän den föreslagna transaktionen alltså leder till en strukturell förändring somockså kan medföra en förändring i CCSB:s beteende på marknaden ... [är det intemöjligt] att i tillräcklig grad göra åtskillnad mellan de möjligheter som direkt härrörfrån den föreslagna transaktionen och de möjligheter som redan föreligger inomCCSB:s nuvarande struktur för att man skall kunna dra slutsatsen att denföreslagna transaktionen leder till en förstärkning av CCSB:s dominerande ställningpå cola-marknaden i Storbritannien enligt artikel 2 [i förordning nr 4064/89].”

10.

    I beslutet anförde kommissionen vidare att CCE hade åtagit sig att, så länge somdet kontrollerade CCSB, se till att detta bolag iakttog samma åtaganden somTCCEC ingick år 1989 (se ovan, punkt 4), vilka bestod i att avhålla sig från vissthandelsbruk som betraktas som olagligt när det begagnas av ett företag sominnehar en dominerande ställning. I punkt 212 i beslutet heter det att ”dettaåtagande skulle undanröja en del av de farhågor som tredje man gett uttryck förunder förfarandet”.

Förfarandet

11.

    Det är mot bakgrund av dessa omständigheter som TCCC och CCE, genomansökningar som gavs in till förstainstansrättens kansli den 22 april 1997, har väckttalan om ogiltigförklaring av beslutet (målen T-125/97 och T-127/97).

12.

    Genom handlingar som gavs in till förstainstansrättens kansli den 2 juni 1997framställde kommissionen en invändning om rättegångshinder. CCE och TCCCinkom den 5 respektive den 8 september 1997 med yttranden över dennainvändning.

13.

    Genom ansökningar som gavs in till förstainstansrättens kansliden 29 september 1997 ansökte Virgin Trading Company Ltd (nedan kallat Virgin)om att få intervenera i de båda målen till stöd för kommissionens yrkanden.

14.

    Genom skrivelser av den 16 oktober 1997 bestred TCCC och CCE att Virgin hadeintresse av att intervenera samt framställde, i enlighet med artikel 116.2 irättegångsreglerna, yrkanden om konfidentiell behandling av vissa handlingar somingetts till förstainstansrätten i samband med de förevarande målen.

15.

    Genom skrivelser av den 30 oktober 1997 ansökte Förbundsrepubliken Tysklandom att få intervenera i de båda målen till stöd för kommissionens yrkanden.

16.

    Genom ansökningar som gavs in till förstainstansrättens kansliden 3 november 1997 ansökte CCCE och TCCC om att få intervenera imålen T-125/97 och T-127/97 till stöd för varandras yrkanden.

17.

    Genom skrivelser av den 10 november 1997 anförde kommissionen att TCCC:s ochCCE:s yrkanden om konfidentiell behandling inte var motiverade med avseende påVirgins interventionsansökan och att det inte kan förordnas om konfidentiellbehandling gentemot Förbundsrepubliken Tyskland.

18.

    Genom skrivelse av den 12 november 1997 motsatte sig kommissionen CCE:s ochTCCC:s ovannämnda interventionsansökningar.

19.

    Genom skrivelser som gavs in till förstainstansrättens kansli den 19 respektiveden 21 november 1997 framställde CCE och TCCC yrkanden om ömsesidigkonfidentiell behandling av vissa av deras handlingar.

20.

    Genom skrivelse av den 7 juli 1998 åberopade TCCC, till stöd för att bolagets talanskall tas upp till sakprövning, handlingar från vissa konkurrensmyndigheter för attvisa att det ifrågasatta beslutet, och särskilt konstaterandena däri avseendedefinitionen av den relevanta marknaden, redan hade beaktats av domstolar ochkonkurrensmyndigheter i Frankrike, Italien och Litauen till skada för bolagetsintressen [...]. Genom skrivelse av den 28 augusti 1998 tog kommissionen ställningtill innehållet i dessa handlingar.

21.

    Genom beslut av den 18 mars 1998 biföll ordföranden på förstainstansrättens förstaavdelning Virgins och Förbundsrepubliken Tysklands ansökningar om att fåintervenera i de båda målen och avslog TCCC:s och CCE:sinterventionsansökningar.

22.

    Genom samma beslut bifölls TCCC:s och CCE:s yrkanden om ömsesidigkonfidentiell behandling interimistiskt med avseende på prövningen avinvändningen om rättegångshinder.

23.

    Genom beslut av förstainstansrätten den 9 april 1999 hänsköts målet till den förstaavdelningen i utökad sammansättning.

24.

    På grundval av referentens rapport beslutade rätten att inleda den muntligaförhandlingen för att pröva invändningen om rättegångshinder. Som enprocessledningsåtgärd enligt artikel 64 i rättegångsreglerna anmodadeskommissionen och CCE att skriftligen besvara vissa frågor. Kommissionenanmodades även att inkomma med protokollet från Rådgivande kommitténssammanträde den 7 januari 1997 samt alla andra handlingar som tillställtskommitténs ledamöter i samband med detta sammanträde. Parterna utvecklade sintalan och svarade på förstainstansrättens muntliga frågor vid sammanträdetden 8 juli 1999.

25.

    I enlighet med artikel 50 i rättegångsreglerna beslutar rätten att målen T-125/97och T-127/97 skall förenas vad gäller domen.

Parternas yrkanden

26.

    TCCC har i sin ansökan yrkat att förstainstansrätten skall

-    ogiltigförklara beslutet i den mån kommissionen däri fastslår att utbudet avcola-drycker i Storbritannien utgör en relevant marknad, att CCSB inneharen dominerande ställning på den marknaden, och att TCCC kontrollerarCCE i den mening som avses i artikel 3.3 i rådets förordning nr 4064/89,

i andra hand,

-    ogiltigförklara beslutet i dess helhet i den mån detta är nödvändigt för attogiltigförklara de ovannämnda konstaterandena och fastslå att CCE:sförvärv av ABGB är tillåtet i enlighet med artikel 10.6 i förordning nr4064/89,

och i varje fall,

-    ogiltigförklara det åtagande som CCE ingick gentemot kommissionen den17 februari 1997 samt det konstaterande på grundval av vilketkommissionen begärde och erhöll detta åtagande, nämligen att CCSBinnehar en dominerande ställning på en relevant marknad som utgörs avutbudet av cola-drycker i Storbritannien,

-    förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna,

-    vidta varje annan åtgärd som den finner lämplig.

27.

    I sitt yttrande över invändningen om rättegångshinder har TCCC yrkat att rättenskall dels antingen ogilla denna invändning eller fastslå att åtagandet samtkommissionens omtvistade konstateranden i det ifrågasatta beslutet saknarrättsverkningar, dels förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna ienlighet med artikel 87.3 i rättegångsreglerna.

28.

    CCE har i sin ansökan yrkat att förstainstansrätten skall

-    ogiltigförklara beslutet i den mån kommissionen däri fastslår att TCCCkontrollerar CCE i den mening som avses i artikel 3.3 i förordning nr4064/89, att utbudet av cola-drycker i Storbritannien utgör en avgränsadmarknad, samt att CCSB innehar en dominerande ställning på denmarknaden,

i andra hand,

-    ogiltigförklara de ”beslut i beslutet” vilkas innebörd är att TCCCkontrollerar CCE i den mening som avses i artikel 3.3 i förordning nr4064/89, att utbudet av cola-drycker i Storbritannien utgör en avgränsadmarknad, samt att CCSB innehar en dominerande ställning på marknadenför cola-drycker i Storbritannien,

-    förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

29.

    I sitt yttrande över invändningen om rättegångshinder har CCE yrkat att rättenskall ta upp bolagets talan till sakprövning och i varje fall förplikta kommissionenatt ersätta rättegångskostnaderna i enlighet med artikel 87.3 i rättegångsreglerna.

30.

    Kommissionen har i båda målen yrkat att förstainstansrätten skall

-    avvisa talan,

-    förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

31.

    Virgin har i sina interventionsinlagor, som gavs in den 12 maj 1999, yrkat attförstainstansrätten skall

-    avvisa talan,

-    förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

32.

    Förbundsrepubliken Tyskland har i sina interventionsinlagor, som gavs inden 12 maj 1999, yrkat att förstainstansrätten skall avvisa sökandenas talan.

Invändningen om rättegångshinder

Parternas argument i mål T-125/97

33.

    TCCC har gjort gällande att bolaget är direkt och personligen berört av detifrågasatta beslutet och detta utgör en rättsakt mot vilken talan kan väckas i denmening som avses i artikel 173 fjärde stycket i EG-fördraget (nu artikel 230 fjärdestycket EG i ändrad lydelse).

34.

    TCCC har beträffande bolagets talerätt för det första anfört att det är uppenbartatt bolaget är berört av det ifrågasatta beslutet. Kommissionens huvudsakligaståndpunkt, enligt vilken CCSB som enda brittiska tapperi för TCCC:s produkterinnehar en dominerande ställning på marknaden för cola-drycker i Storbritannien,grundar sig på det förhållandet att CCSB tappar och distribuerar det bolagetsprodukt, det vill säga ”Coca-Cola”. För det andra har TCCC gjort gällande att såvälpåståendet om att CCSB innehar en dominerande ställning som CCE:s åtagandekommer att medföra en avsevärd begränsning av CCSB:s kommersiella beteende,vilket skadar försäljningen av TCCC:s produkter.

35.

    Slutligen har TCCC anfört att om det fanns grund för kommissionens ifrågasattakonstaterande av att TCCC kontrollerar CCE, skulle detta innebära att TCCC ärdirekt och personligen berört av det ifrågasatta beslutet (domstolens dom avden 29 mars 1979 i mål 113/77, NTN Toyo Bearing m.fl. mot rådet, REG 1979,s. 1185, punkt 9; svensk specialutgåva, volym 4, s. 415, och av den 28 februari 1984i de förenade målen 228/82 och 229/82, Ford mot kommissionen, REG 1984,s. 1129, punkt 13).

36.

    Vad beträffar frågan huruvida det föreligger en rättsakt mot vilken talan kanväckas, har TCCC anfört att konstaterandet i beslutet av en dominerande ställningmedför betydande och varaktiga följder för CCSB, vilka kan ha skadligarättsverkningar i den mening som avses i domstolens dom avden 11 november 1981 i mål 60/81, IBM mot kommissionen (REG 1981, s. 2639;svensk specialutgåva, volym 6, s. 225, nedan kallad domen i målet IBM).

37.

    För det första innebär detta konstaterande att CCSB åläggs ett ”särskilt ansvar”,så att ett beteende som i allmänhet anses vara tillåtet på den ifrågavarandemarknaden kan anses utgöra ett missbruk av dominerande ställning, vilket iföreliggande fall medför att CCSB:s kommersiella handlingsfrihet begränsas.

38.

    För det andra skulle detta konstaterande kunna användas av kommissionen ipågående och framtida ärenden. TCCC har i detta sammanhang anfört att bolagetinte känner till något fall där kommissionen har ändrat sin ståndpunkt i fråga omdefinitionen av marknaden eller förekomsten av en dominerande ställning iefterföljande ärenden rörande samma företag (kommissionens beslut 80/182/EEGav den 28 november 1979 (IV/29.672 - Floral) och 82/203/EEG avden 27 november 1981 (IV/30.188 - Moët et Chandon (London) Ltd) om ettförfarande enligt artikel 85 i EEG-fördraget (EGT L 39, 1980, s. 51, respektiveEGT L 94, 1982, s. 7)). Enligt TCCC är risken för att det väcks talan mot bådeTCCC och CCSB inte hypotetisk. Virgin Cola Company, som är konkurrent tillTCCC, har nämligen gett in ett klagomål till kommissionen angående missbruk avdominerande ställning i Förenade kungariket i strid med artikel 86 i fördraget.Konstaterandet i det ifrågasatta beslutet av att CCSB innehar en dominerandeställning medför sålunda att TCCC fråntas möjligheten att bestrida dennaanmärkning som Virgin Cola Company har anfört i sitt klagomål. Likaså inleddekommissionen i augusti 1995 ett förfarande mot CCBSA och gjorde gällande attdetta bolag hade missbrukat sin dominerande ställning på den franska marknadenför cola-drycker. Den avgörande frågan om definitionen av marknaden lämnadesemellertid öppen i avvaktan på utgången av det förfarande som ledde tillantagandet av det ifrågasatta beslutet.

39.

    TCCC har tillagt att det omtvistade konstaterandet kan öka sannolikheten för attbolaget åläggs böter i ett senare ärende och har i detta avseende åberopatdomstolens dom av den 15 mars 1967 i de förenade målen 8/66-11/66, CimenteriesCBR m.fl. mot kommissionen (REG 1967, s. 93; svensk specialutgåva, volym 1,s. 317).

40.

    TCCC har för det tredje anfört att det finns en överhängande risk för att nationelladomstolar, särskilt i Förenade kungariket, kommer att anse sig bundna av detomtvistade konstaterandet, vilket skulle skada TCCC i förhållande till innehavareav konkurrerande märken samt CCSB i förhållande till framtida klagande(kommissionens meddelande av den 13 januari 1993 om samarbete mellankommissionen och de nationella domstolarna vid tillämpningen av artiklarna 85 och86 i EG-fördraget (EGT C 39, s. 6, punkt 20, och domstolens dom avden 28 februari 1991 i mål C-234/89, Delimitis, REG 1991, s. I-935; svenskspecialutgåva, volym 11, s. 65). TCCC har i detta avseende åberopat domstolensdom av den 29 juni 1978 i mål 77/77, BP mot kommissionen (REG 1978, s. 1513),där domstolen ansåg att sökandens talan kunde tas upp till sakprövning. Sökandeni det målet hade gjort gällande att en potentiell klagande kunde åberopakommissionens konstaterande av missbruk av en dominerande ställning tillsökandens nackdel i ett senare mål vid nationell domstol (se också domstolens domav den 1 februari 1979 i mål 17/78, Deshormes mot kommissionen, REG 1979,s. 189, av den 24 november 1987 i mål 223/85, RSV mot kommissionen, REG 1987,s. 4617, samt av den 31 maj 1988 i mål 167/86, Rousseau mot revisionsrätten,REG 1988, s. 2705, punkt 7, och förstainstansrättens dom avden 18 september 1996 i mål T-353/94, Postbank mot kommissionen, REG 1996,s. II-921).

41.

    TCCC har för det fjärde påpekat att det följer av lagstiftningen i vissamedlemsstater, däribland Förenade kungariket, att kommissionens beslut skall varabindande för de nationella domstolarna. TCCC har i detta avseende hänvisat tilldom meddelad av High Court of Justice (Förenade kungariket) i målet BritishLeyland Motor Corp. Ltd mot Wyatt Interpart Co. Ltd, där rätten fastslog dels atten dom från EG-domstolen där denna uttalar sig om ett konstaterande frånkommissionen om ett företags missbruk av en dominerande ställning skall ha lagakraft enligt European Communities Act från 1972, dels att ett kommissionsbeslutsom inte har ifrågasatts vid gemenskapsdomstolarna skall ha samma verkan somen dom från EG-domstolen (1979 CMLR 79). TCCC har även hänvisat till domeni målet Iberian UK Ltd mot BPD Industries Ltd, där High Court of Justice fastslogatt det skulle strida mot grunderna för rättsordningen (ordre public) om personersom har varit parter i konkurrensförfaranden på gemenskapsnivå gavs möjlighet attvid nationell domstol på nytt bestrida giltigheten av ett kommissionsbeslut(1996 CMLR 601).

42.

    TCCC har vidare anfört att det åtagande som CCE har ingått medförrättsverkningar och utgör därmed en urskiljbar och självständig grund för attbolagets talan skall tas upp till sakprövning, i enlighet med rättspraxis (domstolensdom av den 31 mars 1993 i de förenade målen C-89/85, C-104/85, C-114/85,C-116/85, C-117/85 och C-125/85-C-129/85, Ahlström Osakeyhtiö m.fl. motkommissionen (REG 1993, s. I-1307, svensk specialutgåva, volym 14, nedan kalladpappersmassedomen). Detta åtagande medför att CCSB förhindras att använda sigav potentiellt sett lönsamma affärsstrategier, som bolagets konkurrenter kanfortsätta att dra fördel av, och att CCSB riskerar att åläggas böter.

43.

    TCCC har därefter gjort gällande att det förhållandet att den anmäldatransaktionen godkändes genom det ifrågasatta beslutet inte påverkar fråganhuruvida bolagets talan skall tas upp till sakprövning, eftersom det inte går att finnaargument för motsatsen i förstainstansrättens dom av den 17 september 1992 imål T-138/89, NBV och NVB mot kommissionen (REG 1992, s. II-2181, nedankallad målet NBV och NVB).

44.

    För det första medför såväl konstaterandet av det föreligger en dominerandeställning som CCE:s omtvistade åtagande negativa rättsverkningar - oberoende avgodkännandet av den anmälda koncentrationen - och påverkar detta bolag,eftersom det på grund av dessa omständigheter tvingas att åta sig särskildaförpliktelser och att upphöra med varje beteende som skulle kunna betraktas somett missbruk.

45.

    För det andra är inte TCCC - till skillnad från sökandena i målet NBV och NVB- en part som har fått rätt i förfarandet vid kommissionen.

46.

    TCCC har för det tredje anfört att det av sökandena i målet NBV och NVBanförda argumentet om att skälen i det omtvistade beslutet kunde åberopas motdem i mål vid nationella domstolar vilade på den förutsättningen att de nationelladomstolarna visserligen skulle ansluta sig till kommissionens bedömning rörande deanmälda avtalens konkurrensbegränsande verkningar, men däremot skulle förkastaden del av beslutet där det fastställdes att handeln mellan medlemsstaterna intepåverkades. I föreliggande fall innebär risken för att nationella domstolar kommeratt åberopa konstaterandet av missbruk av en dominerande ställning till TCCC:snackdel inte nödvändigtvis att de samtidigt kommer att förkasta alla andra delarav det ifrågasatta beslutet.

47.

    För det fall förstainstansrätten skulle avvisa TCCC:s talan, har bolaget, för attundvika att utsättas för de ovannämnda riskerna, i andra hand yrkat att rätten skallfastställa att kommissionens konstaterande av missbruk av en dominerande ställningvar överflödigt i föreliggande fall och att detta konstaterande saknarrättsverkningar.

48.

    TCCC har i detta avseende påpekat att kommissionen inte behövde ta ställningslutgiltigt till frågorna om dominerande ställning och den relevanta marknadensomfattning, när den antog det ifrågasatta beslutet med stöd av artikel 8.2 iförordning nr 4064/89. Sådana ställningtaganden är enligt TCCC endast nödvändigaom kommissionen fattar ett beslut med stöd av artikel 8.3 i förordning nr 4064/89,varigenom en koncentration förklaras oförenlig med den gemensamma marknaden(domstolens dom av den 2 mars 1983 i mål 7/82, GVL mot kommissionen,REG 1983, s. 483, punkt 23; svensk specialutgåva, volym 7, s. 49). TCCC har i dettaavseende hänvisat till kommissionens praxis att inte ta ställning till frågor som intebehöver diskuteras, särskilt när det som i föreliggande fall står klart att denanmälda transaktionen inte har några konkurrensbegränsande verkningar påmarknaden.

49.

    TCCC har avslutningsvis gjort gällande att det skulle skada rättsäkerheten om deomtvistade konstaterandena inte prövades i domstol, eftersom de berörda företagenantingen skulle behöva godta dem eller anse att de saknar rättsverkningar. TCCCanser sig emellertid ha rätt att på ett otvetydigt sätt få kännedom om sinarättigheter och skyldigheter för att kunna fatta beslut i enlighet härmed (domstolensdom av den 9 juli 1981 i mål 169/80, Gondrand Frères och Garancini, REG 1981,s. 1931, punkt 17, och av den 18 mars 1975 i mål 78/74, Deuka, REG 1975, s. 421).

50.

    Kommissionen har gjort gällande att det är uppenbart att talan skall avvisas,eftersom den inte avser beslutsdelen, utan endast vissa av beslutsskälen. Den harerinrat om att motiveringen till en rättsakt kan ifrågasättas endast om den utgörnödvändigt stöd för beslutsdelen i en rättsakt som går någon emot (domen i måletNBV och NVB, punkt 31). Beslutsdelen i den ifrågasatta rättsakten har emellertidinga negativa rättsverkningar, eftersom kommissionen däri förklarade den anmäldatransaktionen förenlig med den gemensamma marknaden utan att förena beslutetmed villkor eller ålägganden i den mening som avses i artikel 8.2 andra stycket iförordning nr 4064/89.

51.

    Kommissionen har anfört att CCSB:s särskilda skyldighet att inte genom sittagerande skada en icke snedvriden konkurrens på den gemensamma marknaden(domstolens dom av den 9 november 1983 i mål 322/81, Michelin motkommissionen, REG 1983, s. 3461; svensk specialutgåva, volym 7, s. 351) följer avden direkta effekten av artikel 86 i fördraget, utan att kommissionen behöver fattaett beslut i denna fråga. Kommissionen har i detta avseende tillagt att beslutsdeleni den ifrågasatta rättsakten inte innehåller något konstaterande av en dominerandeställning.

52.

    Vad beträffar frågan om vilka följder ett sådant konstaterande i motiveringen tilldet ifrågasatta beslutet kan ha för handläggningen av framtida ärenden enligtartikel 86 i fördraget, har kommissionen gjort gällande att varje beslut omtillämpning av denna artikel innehåller en motiverad bedömning av förekomstenav en dominerande ställning och av missbruk därav, som kan bli föremål för entalan vid gemenskapsdomstolarna.

53.

    Vad därefter beträffar sökandens argument om att konstaterandet av att endominerande ställning föreligger innebär att företaget riskerar att åläggas böter iandra mål, har kommissionen anfört att ett sådant konstaterande enligt fasträttspraxis inte i sig innebär någon anmärkning mot det berörda företaget (domeni det ovannämnda målet Michelin mot kommissionen, punkt 57). Under allaomständigheter kan ett intresse som avser ett ovisst framtida rättsläge inte hellermotivera att talan tas upp till sakprövning (domen i målet NBV och NVB,punkt 33).

54.

    Kommissionen har anfört att en nationell domstol, i motsats till vad sökanden hargjort gällande, endast är bunden av beslutsdelen i en rättsakt varigenom enföretagskoncentration förklaras förenlig med den gemensamma marknaden, ochinte av konstateranden som inte är nödvändigt för beslutsdelen. Dessutom kan denationella domstolarna alltid begära förhandsavgörande av EG-domstolen itveksamma fall, som förstainstansrätten framhöll i domen i målet NBV och NVB.

55.

    Vad beträffar argumentet om att kommissionens beslut enligt lagstiftningen i vissamedlemsstater, såsom Förenade kungariket, är bindande för de nationelladomstolarna, har kommissionen invänt att den rättspraxis som har åberopats avsökanden rör beslut om konstaterande av missbruk av en dominerande ställning,vilka per definition inte kan ifrågasättas vid nationell domstol om de inte harifrågasatts vid gemenskapsdomstolarna eller om talan har ogillats, vilket inte ärfallet i förevarande mål. Det skulle dessutom strida mot principerna omgemenskapsrättens autonomi och företräde att låta frågan om en talan omogiltigförklaring skall tas upp till sakprövning vara beroende av de nationellarättsordningarnas specifika karaktär.

56.

    Kommissionen har slutligen bestritt att CCE:s åtagande kan motivera att talan tasupp till sakprövning, eftersom detta åtagande inte ingår i beslutsdelen, inte ärförenat med villkor eller ålägganden i den mening som avses i artikel 8.2 andrastycket i förordning nr 4064/89 samt inte heller utgör nödvändigt stöd förbeslutsdelen. Denna analys bekräftas i övrigt av två skrivelser från direktören förkommissionens Merger Task Force (nedan kallad MTF), G. Drauz, av den 8 ochden 9 januari 1997 till CCE.

57.

    I sitt yttrande över invändningen om rättegångshinder har TCCC anfört attkommissionens huvudargument strider mot domen i målet IBM, i den mån somkommissionen grundar sig på de omtvistade konstaterandenas placering i detifrågasatta beslutet och inte på deras rättsverkningar. Dessutom fastslog domstoleni den ovannämnda pappersmassedomen - med utgångspunkt i de rättsverkningarsom åtaganden i allmänhet har och utan att hänvisa till att det omtvistadeåtagandet inte omnämndes i beslutsdelen i den aktuella rättsakten, utan var fogattill denna - att åtagandet utgjorde en rättsakt mot vilken talan kunde väckas.

58.

    TCCC har även bestritt kommissionens argument om att de ifrågasattakonstaterandena inte utgör ”nödvändigt stöd” för beslutsdelen och därför inte kanprövas av domstol. För det första tar denna argumentation inte hänsyn till att ettkonstaterande av en dominerande ställning i ett kommissionsbeslut, om det ärbefogat, har rättsverkningar, även om det inte utgör ”nödvändigt stöd” förbeslutsdelen. För det andra var det på grundval av konstaterandet att CCSBinnehar en dominerande ställning som kommissionen drog slutsatsen att denanmälda transaktionen skulle förklaras vara förenlig med den gemensammamarknaden, eftersom det inte förelåg tillräcklig bevisning till styrkande av atttransaktionen skulle stärka denna dominerande ställning (punkt 215 i beslutet).

59.

    TCCC har vidare anfört att den direkta effekten av artikel 86 i fördraget - imotsats till vad kommissionen har anfört - inte utgör hinder mot att en talan motett beslut om tillämpning av denna bestämmelse tas upp till sakprövning.

60.

    Frågan huruvida ett företag innehar en dominerande ställning kan besvaras endastefter en omfattande undersökning av de rättsliga, ekonomiska och faktiskaomständigheterna, som är baserad på en jämförelse av flera faktorer. I föreliggandefall visar det förhållandet att frågan om den bestridda dominerande ställningenkrävde 63 punkter i det ifrågasatta beslutet vilken betydelse det omtvistadekonstaterandet har i förevarande mål och medför att det kan befaras att dennafråga inte kommer att undersökas på nytt av kommissionen i framtida förfarandenrörande CCSB. Dessutom var Rådgivande kommitténs medlemmar inte eniga ifrågan om förekomsten av en dominerande ställning (yttrande från Rådgivandekommittén för koncentrationer avgivet vid dess fyrtioandra möte den 7 januari 1997om ett preliminärt utkast till beslut i ärende IV/M.794 - Coca-Cola EnterprisesInc./Amalgamated Beverages Great Britain, EGT C 243, 1997, s. 12).

61.

    Kommissionens argument om att varje framtida beslut om tillämpning av artikel 86i fördraget varigenom det fastslås att det föreligger en dominerande ställning alltidskall vara motiverat saknar enligt TCCC relevans, eftersom frågan i föreliggandefall är huruvida en sådan motivering kommer att baseras på konstateranden itidigare beslut rörande samma företag, vilket var fallet i kommissionensbeslut 92/163/EEG av den 24 juli 1991 (IV/31.043 - Tetra Pak II) (EGT L 72, 1992,s. 1, punkterna 93 och 98). Dessutom har kommissionen i sitt meddelande omanmärkningar i det senare ärendet IV/M.833, The Coca-Cola Company/CarlsbergA/S, redan hänvisat till konstaterandena rörande definitionen av den relevantamarknaden i det ifrågasatta beslutet.

62.

    När det gäller rättsverkningarna av det ifrågasatta beslutet i mål vid nationelladomstolar har TCCC anfört att det - i motsats till vad kommissionen har gjortgällande - inte följer av domen i målet NBV och NVB att en nationell domstolenbart skall ta hänsyn till beslutsdelen i en rättsakt om tillämpning avkonkurrensreglerna. TCCC har till stöd härför åberopat dels det belgiskakonkurrensrådets beslut av den 23 maj 1997 i ärende 97-C/C-12, P&G/Tambrands,dels den italienska konkurrensmyndighetens beslut i ärendet”Finmeccanica/Aviofer” (Bullettin nr 52/26, 1997), där de nämnda myndigheternabaserade sig på konstateranden och yttranden om den relevanta marknaden itidigare kommissionsbeslut för att definiera den relevanta produktmarknaden.

63.

    TCCC har tillagt att även om ett kommissionsbeslut inte är bindande för nationelladomstolar, förhåller det sig ändå så att dessa, liksom nationellakonkurrensmyndigheter, de facto är bundna av tidigare kommissionsbeslut rörandesamma parter. Kommissionens argument om att TCCC genom en begäran omförhandsavgörande enligt artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG) skullekunna uppnå en domstolsprövning av de omtvistade konstaterandena saknar ocksådet relevans. Om en nationell domstol i ett framtida mål rörande samma parterbeslutade att beakta konstaterandena i det ifrågasatta beslutet skulle det nämligeninte uppkomma frågor om giltigheten eller tolkningen av beslutet i den mening somavses i artikel 177 i fördraget.

64.

    TCCC har slutligen bestritt att det omtvistade åtagandet ingicks frivilligt och att detenbart avsåg att undanröja de farhågor som uttryckts av tredje man. Det framgårnämligen av beslutet om att inleda förfarandets andra etapp att kommissionen frånbörjan betraktade anmärkningarna från tredje man som den mest oroandeomständigheten ur konkurrenssynpunkt (punkterna 24-27). Under allaomständigheter framgår det av den ovannämnda pappersmassedomen att ettåtagande inte är en ensidig handling utan anknytning till ett beslut om tillämpningav konkurrensreglerna, eftersom de förpliktelser som uppkommer till följd av ettsådant åtagande skall likställas med ålägganden att upphöra med överträdelser.Domstolen fastslog sålunda i det målet att sökandena genom ett sådant åtagandeendast samtycker, av skäl som är deras egna, till ett beslut som kommissionen harbefogenhet att fatta ensidigt.

65.

    Intervenienten Virgin har anslutit sig till kommissionens argument.

66.

    Förbundsrepubliken Tyskland har också gjort gällande att de ifrågasattakonstaterandena inte utgör rättsakter mot vilka talan kan väckas i den mening somavses i rättspraxis. Den har i detta avseende hänvisat till tysk rättspraxis, av vilkenföljer att ett konstaterande i ett beslut om att ett företag deltar i ett oligopol intemedför negativa rättsverkningar för detta företag, eftersom det förhållandet attföretaget har förvärvat ett sådant inflytande på marknaden i själva verket är ettbevis på företagets ”höga kapacitet” och utgör till och med ett reklamargument. Isamband med ett förfarande för att kontrollera koncentrationer i Tyskland måstede berörda företagen dessutom godta konstateranden om de har ett inflytande påmarknaden, vilket är fallet på en oligopolmarknad.

Parternas argument i mål T-127/97

67.

    CCE har anfört att dels de tre konstateranden som kommissionen har gjort i detifrågasatta beslutet, det vill säga för det första att TCCC kontrollerar CCE, för detandra att det föreligger en separat marknad för cola-drycker och för det tredje attCCSB innehar en dominerande ställning på denna marknad, dels åtagandet rörandeCCSB:s beteende i konkurrenshänseende, utgör beslut eller delar av ett beslut ochkan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring i den mening som avses i artikel173 i fördraget.

68.

    CCE har gjort gällande att det är irrelevant för frågan huruvida talan skall tas upptill sakprövning att de ifrågasatta konstaterandena återfinns i beslutets motivering.Bolaget har i detta avseende åberopat domen i målet IBM och domstolens beslutav den 30 september 1987 i mål 229/86, Brother Industries m.fl. mot kommissionen(REG 1987, s. 3757), varav det framgår att skälen till ett beslut kan utgöra teckenpå att det föreligger en rättsakt mot vilken talan kan väckas som är skild frånbeslutsdelen. Dessutom utgör de ifrågasatta konstaterandena - i motsats till vadsom var fallet i domen i målet NBV och NVB - stöd för beslutsdelen i denifrågasatta rättsakten.

69.

    Det är uppenbart att konstaterandet att TCCC kontrollerar CCE ändrarsistnämnda bolags rättsliga ställning, eftersom det varje gång som CCE villgenomföra ett nyförvärv skulle vara nödvändigt att beakta TCCC:s verksamhet ochomsättning för att analysera effekterna av en sådan transaktion på konkurrensen.CCE har mot kommissionens argument om att konstaterandet inte ingår ibeslutsdelen i den ifrågasatta rättsakten och inte utgör nödvändigt stöd för detta,invänt att förfarandets andra etapp inleddes just därför att kommissionen varövertygad om att TCCC kontrollerar CCE.

70.

    Detsamma gör sig gällande beträffande det ifrågasatta konstaterandet att CCSBinnehar en dominerande ställning på den brittiska marknaden för cola-drycker. Ettsådant konstaterande ålägger CCE och CCSB ett särskilt ansvar i den mening somavses i domen i det ovannämnda målet Michelin mot kommissionen. Dessutommedför detta konstaterande - i kombination med konstaterandet att TCCCkontrollerar CCE - att CCE riskerar att åläggas böter i framtida ärenden, även ifall där TCCC är ensamt ansvarigt för överträdelser av konkurrensreglerna. Ävenom artikel 1 i det ifrågasatta beslutet inte uttryckligen hänvisar till konstaterandetav att en dominerande ställning föreligger, får den ändå förstås så att den anmäldatransaktionen förklaras förenlig med den gemensamma marknaden, trots att detföreligger en dominerande ställning.

71.

    CCE har vidare gjort gällande att det omtvistade åtagandet utgör en rättsakt motvilken talan kan väckas i den mening som avses i artikel 173 i fördraget. Det harinte endast rättsverkningar i förhållande till CCE och CCSB, utan utgör också stödför konstaterandet att TCCC kontrollerar CCE, eftersom det endast är tillämpligtpå de dotterbolag till TCCC där detta bolag äger mer än 51 procent avaktiekapitalet (den ovannämnda pappersmassedomen). CCE har påpekat attkommissionen - i motsats till vad denna har hävdat - begärde att bolaget skulleingå åtagandet dagen efter Rådgivande kommitténs möte den 7 januari 1997 (seskrivelse av den 8 januari 1997, bilaga 2 till ansökan). Kommissionen framställdeemellertid det omtvistade åtagandet för Rådgivande kommittén som om CCEredan hade ingått det. Dessutom har kommissionen redan åberopat åtagandet isamband med ett annat förfarande om tillämpning av artikel 85.1 i fördraget(godkännande av licensavtal mellan CS och CCE, IP/97/148).

72.

    CCE har vidare anfört att bolaget har ett berättigat intresse av att få beslutetogiltigförklarat, eftersom det finns risk för att det blir ett vägledande fall såväl förkommissionen som för nationella domstolar och konkurrensmyndigheter. I motsatstill vad kommissionen har hävdat är det inte fråga om framtida och ovissa fall,eftersom kommissionen redan har mottagit två klagomål som rör CCE. Ibeslut 95/421/EG av den 21 december 1994 om att förklara enföretagskoncentration förenlig med den gemensamma marknaden(Ärende IV/M.484 - Krupp/Thyssen/Riva/Falck/Tadfin/AST) (EGT L 251, 1995,s. 18) hänvisade kommissionen sålunda till ett tidigare beslut, antaget på grundvalav EKSG-fördraget, för att fastslå att den geografiska marknaden varvärldsmarknaden (punkt 42). I beslut 95/354/EG av den 14 februari 1995 om ettförfarande enligt rådets förordning (EEG) nr 4064/89 (Ärende IV/M.477 -Mercedes-Benz/Kässbohrer) (EGT L 211, s. 1) hänvisade kommissionenuttryckligen till två tidigare beslut till stöd för sin slutsats att det skulle skiljasmellan två relevanta marknader (punkterna 14 och 65). CCE har vidare nämntförstainstansrättens dom av den 9 november 1994 i mål T-46/92, Scottish Footballmot kommissionen (REG 1994, s. II-1039), där rätten tog upp sökandens talan tillsakprövning. Sökandens syfte var att skydda sig själv mot risken att bli föremål förandra kommissionsbeslut om tillämpning av artikel 11.5 i rådets förordning nr 17av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85och 86 (EGT 13, 1962, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8, nedankallad förordning nr 17). Enligt CCE kan det inte bestridas att ettkommissionsbeslut som innehåller en bedömning av en särskild faktiskomständighet mot bakgrund av konkurrensreglerna påverkar nationella domstolaroch myndigheter, även om dessa inte är rättsligt bundna av den.

73.

    Slutligen anser CCE att principen om gemenskapsrättens företräde hindrar ennationell domstol från att ogiltigförklara ett kommissionsbeslut och att denförpliktelse om att samarbeta lojalt som följer av artikel 5 i EG-fördraget innebäratt nationella myndigheter skall avhålla sig från att fatta beslut som strider motbeslut som fattas av gemenskapens institutioner (dom avkunnad av High CourtJustice i målet Iberian UK Ltd mot BPB Industries, 1996 CMLR 601, och detfranska konkurrensrådets beslut av den 29 oktober 1996, nr 96-D-67).

74.

    Kommissionen har gjort gällande att det är uppenbart att även denna talan skallavvisas av det skälet att den inte avser beslutsdelen i den ifrågasatta rättsakten,utan endast vissa av beslutsskälen, vilka inte utgör rättsakter mot vilka talan kanväckas i den mening som avses i artikel 173 i fördraget. Kommissionen har hävdatatt de argument som CCE har anfört till stöd för att bolagets talan skall tas upptill sakprövning skall förkastas av samma skäl som angetts i samband med talan imål T-125/97.

75.

    Kommissionen har även bestritt CCE:s argument om att konstaterandet att TCCCutövar faktisk kontroll över CCE skulle få rättsverkningar för det fall sistnämndabolag skulle genomföra nyförvärv i Europa, och gjort gällande att det är fråga omframtida och ovissa situationer. Kommissionen har tillagt att detta konstaterandevarken ingår i eller utgör nödvändigt stöd för beslutsdelen i den ifrågasattarättsakten.

76.

    Intervenienterna Virgin och Förbundsrepubliken Tyskland har anfört sammaargument som i mål T-125/97.

Förstainstansrättens bedömning

77.

    Enligt fast rättspraxis utgör åtgärder som har tvingande rättsverkningar som kanpåverka sökandens intressen genom att väsentligt förändra dennes rättsliga ställningrättsakter och beslut som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring i denmening som avses i artikel 173 i fördraget (det ovannämnda målet IBM, punkt 9,domstolens dom av den 31 mars 1998 i de förenade målen C-68/94 och C-30/95,Frankrike m.fl mot kommissionen, REG 1998, s. I-1375, punkt 62, ochförstainstansrättens dom av den 4 mars 1999 i mål T-87/96, Assicurazioni Generalioch Unicredito mot kommissionen, REG 1999, s. II-0000, punkt 37).

78.

    Vid bedömningen av om en rättsakt eller ett beslut ger upphov till sådanaverkningar skall hänsyn tas till dess innehåll i sak (domstolens beslut avden 13 juni 1991 i mål C-50/90, Sunzest mot kommissionen, REG 1991, s. I-2917,punkt 12, och domen i det ovannämnda målet Frankrike m.fl. mot kommissionen,punkt 63).

79.

    Härav följer i föreliggande fall att enbart det förhållandet att det ifrågasattabeslutet förklarar att den anmälda transaktionen förenlig med den gemensammamarknaden, och således i princip inte går sökandena emot, inte befriarförstainstansrätten från skyldigheten att undersöka om de ifrågasattakonstaterandena har tvingande rättsverkningar som kan påverka sökandenasintressen.

Konstaterandet av att en dominerande ställning föreligger

80.

    Det skall inledningsvis anmärkas, som kommissionen har påpekat, att företagensskyldigheter enligt artikel 86 i fördraget (domen i det ovannämnda målet Michelinmot kommissionen, punkt 57, förstainstansrättens dom av den 10 juli 1990 imål T-51/89, Tetra Pak mot kommissionen, REG 1990, s. II-309, punkt 23, avden 17 juli 1998 i mål T-111/96, ITT Promedia mot kommissionen, REG 1998,s. II-2937, punkt 139, och av den 7 oktober 1999 i mål T-228/97, Irish Sugar motkommissionen, REG 1999, s. II-0000, punkt 112) inte förutsätter att det i ettkommissionsbeslut har fastslagits att företagen innehar en dominerande ställning,utan följer direkt av denna bestämmelse. Ett företag som innehar en dominerandeställning är således enligt ovannämnda rättspraxis skyldigt att i förekommande fallanpassa sitt beteende i enlighet härmed för att inte skada en effektiv konkurrenspå marknaden, oavsett om kommissionen kan ha antagit ett beslut härom.

81.

    Även om kommissionens konstaterande att en dominerande ställning föreligger kanha ett faktiskt inflytande på det berörda företagets framtida policy ochaffärsstrategi, medför det inte tvingande rättsverkningar i den mening som avses idomen i målet IBM. Ett sådant konstaterande följer av en undersökning avmarknadsstrukturen och av den konkurrens som råder på denna marknad vid dentidpunkt då kommissionen antar det enskilda beslutet. Det beteende som ettföretag som anses inta en dominerande ställning härefter kommer att vara tvungetatt anamma för att undgå en eventuell överträdelse av artikel 86 i fördraget ärsåledes beroende av en rad faktorer, som vid varje tidpunkt avspeglar dekonkurrensvillkor som råder på marknaden.

82.

    Dessutom skall kommissionen i samband med ett eventuellt beslut om tillämpningav artikel 86 i fördraget på nytt definiera den relevanta marknaden och göra en nyundersökning av konkurrensvillkoren, vilken inte nödvändigtvis kommer att varabaserad på samma överväganden som de som legat till grund för det tidigarekonstaterandet att en dominerande ställning föreligger.

83.

    Det förhållandet att kommissionen i samband med ett eventuellt beslut omtillämpning av artikel 86 i fördraget kan komma att påverkas av det omtvistadekonstaterandet - vilket den själv har uttalat vid sammanträdet - innebär sålundai föreliggande fall inte i sig att detta konstaterande medför tvinganderättsverkningar i den mening som avses i domen i målet IBM. I motsats till vadTCCC har hävdat, är detta bolag inte förhindrat att vid förstainstansrätten väckatalan om ogiltigförklaring av ett eventuellt beslut av kommissionen där det fastslåsatt CCSB har gjort sig skyldigt till ett missbruk.

84.

    Vad beträffar de verkningar som konstaterandet av att en dominerande ställningföreligger kan ha i förhållande till de nationella domstolarnas tillämpning avkonkurrensreglerna, skall det erinras om att det ifrågasatta beslutet inte harantagits med stöd av artikel 86 i fördraget, utan med stöd av förordning nr 4064/89,och inte på något sätt påverkar de nationella domstolarnas behörighet att tillämpaartikel 86 i fördraget.

85.

    Möjligheten att en nationell domstol genom att direkt tillämpa artikel 86 i fördragetmot bakgrund av kommissionens beslutspraxis skulle komma till samma slutsats ifråga om CCSB:s dominerande ställning, innebär inte heller att det omtvistadekonstaterandet medför tvingande rättsverkningar. En nationell domstol som isamband med en tvist mellan CCSB och tredje man har att bedöma handlingar somCCSB företagit efter det ifrågasatta beslutet är inte bunden av kommissionenstidigare konstateranden. Den är inte på något sätt förhindrad att fastslå att CCSB- i motsats till vad kommissionen konstaterade vid tidpunkten för antagandet av detifrågasatta beslutet - inte längre innehar en dominerande ställning.

86.

    Dessa slutsatser vederläggs inte av den rättspraxis som TCCC har åberopat till stödför att bolagets talan skall tas upp till sakprövning. Vad inledningsvis beträffardomen i det ovannämnda målet BP mot kommissionen, skall det konstateras attdenna dom gäller frågan huruvida ett företag har rätt att väcka talan vidgemenskapsdomstolarna och bestrida lagenligheten av ett kommissionsbeslut därföretaget kritiseras för att ha överträtt artikel 86 i fördraget, även om företaget intehar ålagts böter. Eftersom ett beslut där det fastslås att ett företag har missbrukatsin dominerande ställning kan ligga till grund för en eventuell skadeståndstalan somväcks av tredje man vid nationell domstol, har det företag till vilken beslutet ärriktat ett obestridligt intresse av att väcka talan om ogiltigförklaring av beslutet. Iföreliggande fall har sökandena emellertid inte visat att de har ett sådant intresse,eftersom det i det ifrågasatta beslutet varken ifrågasätts att den anmäldatransaktionen är förenlig med den gemensamma marknaden eller påstås att CCSBhar gjort sig skyldig till ett missbruk.

87.

    Vad beträffar frågan huruvida domen i det ovannämnda målet Deshormes motkommissionen är relevant för förevarande mål, kan det konstateras att domstoleni det målet fastslog att sökanden, som i karriärmässigt hänseende hade försatts i enkomplicerad situation, hade ett berättigat och aktuellt intresse av att väcka talanmot ett beslut som skulle få verkningar först efter att hon hade gått i pension. Iföreliggande fall är konstaterandet att CCSB innehar en dominerande ställning intepå något sätt avgörande för hur företagets ställning på marknaden kan komma attutvecklas och saknar slutgiltiga rättsverkningar för framtiden. Av samma skäl kaninte heller domen i det ovannämnda målet Rousseau mot kommissionen anses hanågon relevans.

88.

    I domen i det ovannämnda målet RSV mot kommissionen medgav domstolenvisserligen att sökanden hade ett berättigat intresse av att väcka talan omogiltigförklaring av ett kommissionsbeslut om återbetalning av ett rättsstridigt stödsom Konungariket Nederländerna hade beviljat sökanden, även fast sökanden -med tillämpning av nederländsk rätt och de nationella förfaranden som redan hadeinletts mot den - var skyldig att återbetala stödet vid konkurs ellerbetalningsinställelse. Denna slutsats motiverades emellertid med att detifrågavarande beslutet skulle utgöra det enda stödet för den nederländskaregeringens återbetalningskrav, om sökanden kunde motsätta sigåterbetalningskravet med stöd av nationella rättsregler (punkterna 9 och 10). Iföreliggande fall ligger det omtvistade konstaterandet emellertid inte till grund förnågot annat kommissionsbeslut mot CCSB avseende överträdelser avkonkurrensreglerna.

89.

    Vad beträffar domen i det ovannämnda målet Postbank mot kommissionen, skalldet anmärkas att anledningen till att förstainstansrätten i det målet fastslog attsökandens talan, mot ett kommissionsbeslut om att tillåta tredje man att vidnationella domstolar förete handlingar som innehöll upplysningar som sökandenbetraktade som hemliga, kunde tas upp till sakprövning var att rätten ansåg att ettsådant beslut kunde utgöra en överträdelse av artikel 214 i EG-fördraget (nuartikel 287 EG) och artikel 20 i förordning nr 17. I föreliggande fall kankonstaterandet av att en dominerande ställning föreligger emellertid inte i sigutgöra en överträdelse av gemenskapsrättsliga bestämmelser.

90.

    TCCC:s argument om att det är nödvändigt att fastslå att det föreligger endominerande ställning endast om kommissionen fattar beslut med stöd avartikel 8.3 i förordning nr 4064/89, varigenom en koncentration förklaras oförenligmed den gemensamma marknaden, saknar relevans. När kommissionen avser attförklara en anmäld transaktion förenlig med den gemensamma marknaden är denskyldig att utifrån den enskilda transaktionens särskilda kännetecken motivera sittbeslut i tillräcklig utsträckning, för att göra det möjligt för tredje man att iförekommande fall ifrågasätta kommissionens bedömning vidgemenskapsdomstolarna. Som TCCC har påpekat framgår det visserligen avkommissionens beslutspraxis att denna i allmänhet endast gör en detaljeradundersökning av definitionen av den relevanta marknaden och av aktörerna pådenna marknad om den avser att fastslå att en transaktion är oförenlig med dengemensamma marknaden. Det finns emellertid inget hinder mot att kommissionen,med beaktande av den ovannämnda motiveringsskyldigheten, gör en sådanundersökning när den fattar beslut om att en transaktion är förenlig med dengemensamma marknaden, särskilt när det är fråga om ett beslut enligt artikel 8.2i förordning nr 4069/89.

91.

    När det slutligen gäller den av sökandena åberopade risken för att de kommer attåläggas böter för överträdelser av konkurrensreglerna, skall det erinras om attdenna risk inte uppstår endast på grund av att det fastslås att CCSB vid en visstidpunkt innehar en dominerande ställning. Detta kan emellertid hända om bolagetagerar på ett sätt som kan betraktas som att det missbrukar denna ställning.TCCC:s hänvisning till domen i det ovannämnda målet Cimenteries CBR m.fl. motkommissionen saknar relevans i detta avseende. Anledningen till att domstolen harfastslagit att parterna i ett avtal kan väcka talan mot ett kommissionsbeslut som harantagits med stöd av artikel 15.6 i förordning nr 17, är att de genom ett sådantbeslut slutgiltigt fråntas det rättsliga skydd som ges dem i artikel 15.5 samt att dehärigenom utsätts för en allvarlig risk för ekonomiska sanktioner (sidorna 105 och106, se även förstainstansrättens dom av den 27 februari 1992 i mål T-19/91, Vichymot kommissionen, REG 1991, s. II-415, punkt 16). Denna immunitet beviljasemellertid endast i förhållande till den verksamhet som beskrivs i anmälan och denger inget skydd mot andra framtida handlingar än de som omfattas av avtalet. Iföreliggande fall medför inte det omtvistade konstaterandet att sökandena fråntasett rättsligt skydd som de skulle ha haft rätt till enligt en särskild bestämmelse. Detavser inte heller att definiera ett särskilt beteende från CCSB:s sida, som redan ärföremål för undersökningsåtgärder från kommissionens sida.

92.

    Av vad ovan anförts följer att konstaterandet i det ifrågasatta beslutet att CCSBinnehar en dominerande ställning inte i sig medför tvingande rättsverkningar, varförsökandena inte har rätt att väcka talan för att bestrida att det är välgrundat.

Konstaterandet i fråga om definitionen av den relevanta marknaden

93.

    Eftersom sökandena inte har rätt att väcka talan för att bestrida att konstaterandetatt CCSB innehar en dominerande ställning är välgrundat, har de än mindre rättatt ifrågasätta det preliminära konstaterandet att det finns en marknad förcola-drycker.

Det omtvistade åtagandet

94.

    Det skall inledningsvis anmärkas CCE i sina skriftliga inlagor visserligen har gjortgällande att det omtvistade åtagandet medför rättsverkningar för bolaget, men attendast TCCC i sin ansökan har yrkat att det ifrågasatta beslutet skallogiltigförklaras på grund av att nämnda åtagande förekommer i beslutetsmotivering. I sina svar på förstainstansrättens skriftliga frågor har CCE angett attbolaget inte har framställt ett formellt yrkande om ogiltigförklaring av detomtvistade åtagandet av det skälet att detta ”är en integrerad del av det ifrågasattabeslutet och utgör inte en särskild rättsakt”. Bolaget har vid sammanträdet tillagtatt det omtvistade åtagandet i själva verket utgör en handling som bolaget självt harföretagit och därför inte kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring.

95.

    Eftersom CCE således inte har yrkat att beslutet skall ogiltigförklaras i den deldetta rör det omtvistade åtagandet, skall endast TCCC:s argument rörandeåtagandets påstådda rättsverkningar beaktas vid förstainstansrättens bedömning.

96.

    Rätten förkastar inledningsvis kommissionens argument om att sökandena inte harrätt att ifrågasätta lagenligheten av det omtvistade åtagandet på grund av att dettainte har utgjort ett formellt villkor i den mening som avses i artikel 8.2 i förordningnr 4064/89. Det framgår nämligen av rättspraxis på området att ett sådant åtagandekan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring om en undersökning av åtagandetsinnehåll i sak visar att det syftar till att ge upphov till tvingande rättsverkningar iden mening som avses i domen i målet IBM (se även domen i det ovannämndamålet Frankrike m.fl. mot kommissionen, punkterna 60-69). Dessutom harkommissionen själv i sina skriftliga svar på förstainstansrättens frågor uttalat attvissa åtaganden, som uteslutande omnämns i motiveringen till beslut som fattasmed stöd av artikel 6.1 b i förordning nr 4064/89, i förekommande fall kan medförasådana verkningar.

97.

    För att avgöra om det omtvistade åtagandet medför tvingande rättsverkningar skalldet följaktligen undersökas om det utgjorde ett villkor för förklaringen av att denanmälda transaktionen var förenlig med den gemensamma marknaden, så attkommissionen vid åsidosättande av åtagandet skulle kunna återkalla sitt beslut. Isina skriftliga svar på förstainstansrättens frågor har kommissionen uttalat att denhar befogenhet att göra detta när det gäller vissa beslut om förenlighet med dengemensamma marknaden som fattas med stöd av artikel 6.1 b i förordningnr 4064/89.

98.

    Det framgår av handlingarna i målet och av parternas svar på förstainstansrättensmuntliga frågor att kommissionens beslut av den 13 september 1996 om att inledaförfarandet i den mening som avses i artikel 6.1 c i förordning nr 4064/89 fattadesbland annat på grund av att tredje man under förfarandets första etapp hadeframfört allvarliga invändningar angående den anmälda transaktionens förenlighetmed den gemensamma marknaden (se bilaga 3 till TCCC:s yttrande överinvändningen om rättegångshinder och särskilt punkt 23 och följande punkter ikommissionens beslut enligt artikel 6.1 c i förordning nr 4064/89).

99.

    Det framgår vidare av handlingarna i målet att CCE genom skrivelse som tillsändeskommissionen dagen efter ett sammanträde mellan sökandena ochkommissionsledamoten med ansvar för konkurrensfrågor, Karel Van Miert,den 19 december 1996 erbjöd sig att göra en rad åtaganden, i den mån som dettakrävdes för att kommissionen skulle godkänna den anmälda transaktionen.Skrivelsen hade följande lydelse:

”Dessa förslag har till syfte att undanröja de farhågor som uttrycks i meddelandetom anmärkningar, för det fall det skulle anses lämpligt att föreslå att transaktionenskall förbjudas. ... . Parterna har emellertid - utan att detta påverkar nämndaståndpunkt - hela tiden visat att de är villiga att försöka undanröja de farhågor somkommissionen gett uttryck för i meddelandet om anmärkningar genom att föreslårimliga och ändamålsenliga ändringar av transaktionen med avseende på dessgrundläggande struktur ... . Parterna anser att de nedan föreslagna åtgärderna, somhar långtgående affärsrelaterade följder för dem, uppnår detta syfte och undanröjerde särskilda farhågor som påpekas i meddelandet om anmärkningar ... . Omkommissionen kan godta dessa förslag är parterna beredda att utarbeta demformellt i form av skriftliga åtaganden. Vi hoppas att det på denna grund skall varamöjligt att framlägga transaktionen för kommissionen för godkännande enligtartikel 8.2 i koncentrationsförordningen” (bilaga 13 till ansökan i mål T-125/97).

100.

    Dagen efter Rådgivande kommitténs möte den 7 januari 1997, vid vilket det avCCE föreslagna åtagandet diskuterades ingående, besvarade direktören för MTFden ovannämnda skrivelsen i följande ordalag:

”Med hänvisning till skrivelsen av den 20 december 1990 till kommissionsledamotenVan Miert, vilken innehöll formella förslag till vissa åtaganden som parterna varvilliga att göra, anmodar vi Er att skriftligen bekräfta åtagandet rörande framtidabeteende. Detta åtagande innebär att CCSB, så länge CCE kontrollerar bolaget,skall anta de föreslagna begränsningarna i det åtagande som Coca-Cola ExportCorporation ingick gentemot kommissionen år 1989. ... Vi anser att ett sådantåtagande, om det genomförs på ett korrekt sätt, skulle undanröja några av defarhågor som tredje man har gett uttryck för.”

101.

    Som framgår av Rådgivande kommitténs yttrande hade denna visserligenuttryckligen uppmanat kommissionen att ”ta vederbörlig hänsyn till alla övrigasynpunkter som framförts vid kommitténs möte, särskilt vad gäller de åtagandensom Coca-Cola Export Corporation gjorde gentemot kommissionen år 1989”.Vidare kan skrivelsen av den 8 januari 1997 tolkas så, att kommissionen avsåg attgodkänna den anmälda transaktionen endast på det villkoret att CCSB iakttogsamma förpliktelser. Det skall emellertid konstateras att direktören för MTF hadesett till att avlägsna varje tvivel i detta avseende genom att i samma skrivelseframhålla att beslutet om att godkänna den anmälda transaktionen inte var villkoratav CCE:s omtvistade åtagande. (”Godkännandet är inte beroende av Erbekräftelse, men åtagandet kommer att omnämnas i det slutgiltiga beslutet.Rådgivande kommittén har godtagit denna ståndpunkt” (se bilaga 13 till ansökani mål T-125/97).

102.

    Den 9 januari 1997 skickade direktören för MTF ett utdrag ur förslaget till detifrågasatta beslutet rörande det omtvistade åtagandet till CCE för godkännande.Genom skrivelse av den 13 januari 1997 bekräftade CCE:s General Counselskriftligen bolagets avsikt att fullgöra detta åtagande och samtyckte tillkommissionens beslut att villkorslöst godkänna den anmälda transaktionen (”CCEoch de övriga parterna välkomnar beslutet att villkorslöst godkänna den föreslagnatransaktionen och det gläder mig att bekräfta att CCSB, så länge CCE kontrollerarbolaget, kommer att fullgöra det åtagande som Coca-Cola Export Corporationingick gentemot kommissionen år 1989. Vi utgår från att denna försäkran gör detmöjligt att reglera samtliga olösta frågor rörande denna transaktion medkommissionen”).

103.

    Innehållet i denna skriftväxling mellan kommissionen och CCE återges i punkt 212i det ifrågasatta beslutet. Det framgår av denna punkt att kommissionen noteradeCCE:s åtagande utan att göra det till en formell förpliktelse i den mening somavses i artikel 8.2 i förordning nr 4064/89. (”Kommissionen noterar likväl att detfaktum att CCE, så länge CCE kontrollerar CCSB, garanterar att CCSB kommeratt fullgöra Coca-Cola Export Corporations åtaganden från 1989 gentemotkommissionen. Detta åtagande skulle undanröja en del av de farhågor som tredjeman gett uttryck för under förfarandet.”

104.

    Av vad ovan anförts följer således att kommissionen när den antog det ifrågasattabeslutet inte ville låta godkännandet vara beroende av det omtvistade åtagandet,som den hade angett i sin skriftväxling med CCE.

105.

    Under alla omständigheter motsägs TCCC:s argument om att kommissionen krävdedetta åtagande av det förhållandet att CCE en månad efter antagandet av detifrågasatta beslutet på nytt erbjöd sig att göra samma åtagande, denna gång för attfå exklusiva licensavtal mellan bolaget och CS godkända. Dessa avtal utgjordevisserligen en integrerad del av den anmälda transaktionen, men skulle ändåundersökas mot bakgrund av artikel 85 i fördraget (se CCE:s skrivelse tillkommissionen av den 17 februari 1997, ”enligt överenskommelse bifogas härmedi slutgiltig form det åtagande som CCE frivilligt ingår i detta ärende”, ochkommissionens pressmeddelande, IP/97/148).

106.

    Härav följer att det omtvistade åtagandet inte medför några tvinganderättsverkningar, eftersom ett åsidosättande av det inte på något sätt skulle påverkadet ifrågasatta beslutets lagenlighet eller leda till att beslutet återkallades.Åtagandet utgör följaktligen inte en rättsakt mot vilken talan kan väckas i denmening som avses i artikel 173 i fördraget, varför TCCC:s talan skall avvisas såvittden avser lagenligheten av detta åtagande.

Konstaterandet att TCCC kontrollerar CCE

107.

    Vad beträffar frågan huruvida kommissionens konstaterande att TCCC kontrollerarCCE utgör en rättsakt mot vilken talan kan väckas i den mening som avses iovannämnda rättspraxis (se ovan, punkt 96), skall det anmärkas att kommissionenuteslutande baserade sig på CCE:s och ABGB:s omsättning i hela världen och inomgemenskapen när den fastslog att den anmälda transaktionen hadegemenskapsdimension i den mening som avses i artikel 1.2 i förordning nr 4064/89.Det omtvistade konstaterandet har inga rättsverkningar gentemot sökandena,eftersom kommissionen inte tog hänsyn till TCCC:s omsättning som berört företagi den mening som avses i artikel 5.1 och 5.4 i i förordning nr 4064/89 för attmotivera sin exklusiva behörighet att kontrollera den anmälda transaktionen(förstainstansrättens dom av den 24 mars 1994 i mål T-3/93, Air France motkommissionen, REG 1994, s. I-121, punkterna 45 och 47; svensk specialutgåva,volym 15).

108.

    Denna slutsats vederläggs inte av CCE:s argument om att det omtvistadekonstaterandet skulle medföra rättsverkningar genom att CCE på grund av bolagetsoch TCCC:s sammanlagda omsättning skulle vara skyldigt att anmäla alla framtidakoncentrationsplaner till kommissionen - med risk för att i annat fall åläggas böterenligt artiklarna 4 och 14 i förordning nr 4064/89 - och genom att bolaget skulleriskera böter enligt förordning nr 17 för TCCC:s konkurrensbegränsandehandlingar. Liksom konstaterandet av att en dominerande ställning föreligger, ärkonstaterandet att TCCC utövar ett avgörande inflytande på CCE - i den meningsom avses i artikel 3.3 i förordning nr 4064/89 - beroende av en rad faktorer somständigt utvecklas, såsom aktieägarnas närvaro vid CCE:s årliga bolagsstämma. Detifrågasatta beslutet innebär således inte att det slutgiltigt har fastslagits vilkenkaraktär affärsförbindelserna mellan TCCC och CCE har eller vilket slag avstrukturella band eller andra förbindelser som finns mellan dessa bolag. Beslutetkan sålunda inte läggas till grund för att dra in sökandena i eventuella förfarandenom tillämpning av konkurrensreglerna till följd av att TCCC enligt kommissionenkontrollerade CCE vid tidpunkten för antagandet av det ifrågasatta beslutet.

109.

    Härav följer att sökandenas talan skall avvisas såvitt avser yrkandena omogiltigförklaring av kommissionens konstaterande att TCCC kontrollerar CCE.

TCCC:s andrahandsyrkande om ogiltigförklaring

110.

    TCCC:s andrahandsyrkande om att det ifrågasatta beslutet skall ogiltigförklaras isin helhet, för såvitt detta är nödvändigt för att ogiltigförklara kommissionensifrågasatta konstateranden i fråga om definitionen av den relevanta marknaden,CCSB:s dominerande ställning samt TCCC:s kontroll över CCE, skall också avvisas,eftersom nämnda konstateranden inte medför tvingande rättsverkningar sompåverkar sökandenas intressen och således inte utgör rättsakter mot vilka talan kanväckas i den mening som avses i artikel 173 i fördraget.

111.

    Härav följer att sökandenas talan skall avvisas i sin helhet.

Rättegångskostnader

112.

    Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersättarättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 87.4 tredje stycket kanförstainstansrätten emellertid förordna att en annan intervenient än en medlemsstatskall bära sin rättegångskostnad.

113.

    I enlighet med vad som yrkats skall TCCC och CCE förpliktas att ersättarättegångskostnaderna i mål T-125/97 respektive mål T-127/97. IntervenientenVirgin skall bära sin rättegångskostnad.

114.

    Enligt artikel 87.4 i rättegångsreglerna skall Förbundrepubliken Tyskland bära sinrättegångskostnad.

På dessa grunder beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN

(första avdelningen i utökad sammansättning)

följande dom:

1)    Sökandenas talan avvisas.

2)    The Coca-Cola Company och Coca-Cola Enterprises Inc. skall ersättarättegångskostnaderna i mål T-125/97 respektive mål T-127/97.

3)    The Virgin Trading Company Ltd och Förbundsrepubliken Tyskland skallbära sina rättegångskostnader.

VesterdorfTiili Pirrung             Meij                            Vilaras

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 22 mars 2000.

H. Jung

B. Vesterdorf

Justitiesekreterare

Ordförande

1: Rättegångsspråk: engelska.

2: -    Utelämnade hemliga uppgifter.