Mål T‑212/06

Bowland Dairy Products Ltd

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Skadeståndstalan – Förordning (EG) nr 178/2002 – System för snabb varning – Kompletterande anmälan – De nationella myndigheternas behörighet – Kommissionens åsikt saknar rättsverkningar – Ändring av föremålet för tvisten – Avvisning”

Sammanfattning av domen

1.      Förfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Föremål för talan – Definition – Ändring under pågående rättegång – Förbud

(Domstolens stadga, artikel 53; förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 48.2)

2.      Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor

(Artikel 288 andra stycket EG)

3.      Skadeståndstalan – Föremål för talan – Talan om ersättning för en skada som orsakats av kommissionens ställningstagande inom ramen för systemet för snabb varning i frågor som gäller livsmedelssäkerhet

(Europaparlamentets och rådets förordning nr 178/2002, artikel 50)

1.      Enligt artikel 48.2 i förstainstansrättens rättegångsregler är det under vissa förhållanden tillåtet att åberopa nya omständigheter under förfarandet. Denna bestämmelse kan emellertid under inga omständigheter tolkas så, att den ger sökanden rätt att anföra nya yrkanden under förfarandet och sålunda förändra föremålet för talan.

Inom ramen för en skadeståndstalan ingår svarandeinstitutionens rättsakt eller handlande, som ligger till grund för den påstådda skadan, i föremålet för en skadeståndstalan och ska anges i ansökan. Yrkandena i en sådan talan ska av samma skäl ingå, i den mån de hänför sig till ersättning för den skada som påstås ha orsakats av den rättsakt eller det handlande som åberopats i ansökan.

(se punkterna 36 och 38)

2.      Gemenskapens utomobligatoriska ansvar förutsätter att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det agerande som läggs institutionen till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan det påstådda agerandet och den åberopade skadan. Om ett av dessa villkor inte är uppfyllt ska talan ogillas i sin helhet utan att det är nödvändigt att pröva de andra villkoren.

(se punkt 37)

3.      Det följer av bestämmelserna i artikel 50.1 och 50.2 i förordning nr 178/2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet att den behöriga myndigheten i den berörda medlemsstaten är ensam ansvarig för att avfatta anmälningar enligt punkt 3 i samma artikel och för att de lämnas till kommissionen, som i sin tur ska vidarebefordra dem till de andra medlemmarna i nätverket.

Det kan inte uteslutas att kommissionen kan komma med synpunkter, även i de fall som omfattas av de nationella myndigheternas behörighet. Kommissionens åsikt saknar emellertid rättsverkningar och de ovannämnda myndigheterna är inte bundna av den. De skadeståndsyrkanden som har sin grund i att kommissionen har uttryckt en sådan åsikt kan således inte upptas till sakprövning.

(se punkterna 40 och 41)