TRIBUNALENS DOM (avdelningen för överklaganden)

den 12 juli 2011(*)

”Överklagande – Personalmål – Tjänstemän – Anslutningsöverklagande – Mobbning – Artikel 12a i tjänsteföreskrifterna – Meddelande om policyn avseende mobbning vid kommissionen – Administrationens biståndsskyldighet – Artikel 24 i tjänsteföreskrifterna – Räckvidd – Ansökan om bistånd – Tillfälliga omplaceringsåtgärder – Omsorgsplikt – Ansvar – Begäran om skadestånd – Obegränsad behörighet – Villkor för genomförande – Karriärutvecklingsrapport – Talan om ogiltigförklaring – Berättigat intresse av att få saken prövad”

I mål T‑80/09 P,

angående överklagande av den dom som Europeiska unionens personaldomstol (första avdelningen) meddelade den 9 december 2008 i mål F‑52/05, Q mot kommissionen (REGP 2008, s. I‑A‑0000, s. II‑0000) med yrkande om att den domen ska upphävas,

Europeiska kommissionen, företrädd av V. Joris, D. Martin och B. Eggers, samtliga i egenskap av ombud,

klagande,

i vilket den andra parten är

Q, före detta tjänsteman vid Europeiska kommissionen, Domsjö (Sverige), företrädd av advokaterna S. Rodrigues och Y. Minatchy,

sökande i första instans,

meddelar

TRIBUNALEN (avdelningen för överklaganden),

sammansatt av ordföranden M. Jaeger samt domarna I. Pelikánová (referent) och A. Dittrich,

justitiesekreterare: handläggaren C. Kristensen,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 21 januari 2011,

följande

Dom

1        I överklagandet, vilket har ingetts med stöd av artikel 9 i bilaga I till domstolens stadga, har Europeiska kommissionen yrkat att tribunalen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens personaldomstol (första avdelningen) den 9 december 2008 i mål F‑52/05, Q mot kommissionen (REGP 2008, s. I‑A‑0000, s. II‑0000) (nedan kallad den överklagade domen). Genom den domen ogiltigförklarade personaldomstolen kommissionens tysta avslag på den ansökan om bistånd som Q ingett den 3 maj 2004 i enlighet med artikel 24 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna (nedan kallade ansökan om bistånd respektive tjänsteföreskrifterna), i den del det innebar underlåtenhet att vidta en tillfällig omplaceringsåtgärd, och förpliktade kommissionen att betala Q 15 500 euro som ersättning för den ideella skada som uppkommit till följd av det rättsstridiga tysta avslaget och administrationens underlåtenhet att uppfylla sin omsorgsplikt.

 Bakgrund till tvisten

2        I punkterna 18–101 i den överklagade domen redogörs för bakgrunden till tvisten.

 Förfarandet i första instans och den överklagade domen

3        Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 4 juli 2005 väckte Q en talan som avsåg, för det första, ogiltigförklaring av det tysta avslaget på hennes ansökan om bistånd, för det andra, ogiltigförklaring av rapporterna om hennes karriärutveckling för perioden den 1 januari till den 31 oktober 2003 respektive den 1 november till den 31 december 2003 (nedan tillsammans kallade karriärutvecklingsrapporterna för 2003) och, för det tredje, att kommissionen skulle förpliktas att betala skadestånd till henne. Målet registrerades ursprungligen vid förstainstansrättens kansli med målnummer T‑252/05.

4        Förstainstansrätten beslutade den 15 december 2005, genom tillämpning av artikel 3.3 i rådets beslut av den 2 november 2004 om upprättande av Europeiska unionens personaldomstol (2004/752/EG, Euratom) (EUT L 333, s. 7), att hänskjuta målet till personaldomstolen. Målet registrerades där med målnummer F‑52/05.

5        I den överklagade domen biföll personaldomstolen delvis talan genom att ogiltigförklara det tysta avslaget på ansökan om bistånd, i den del det innebar underlåtenhet att vidta en tillfällig omplaceringsåtgärd, och förplikta kommissionen att betala Q 18 000 euro som skadestånd. Personaldomstolen ogillade talan i övrigt.

 Förfarandet vid förstainstansrätten/tribunalen och parternas yrkanden

6        Kommissionen ingav förevarande överklagande till förstainstansrättens kansli den 27 februari 2009.

7        Den 9 juni 2009 ingav Q sin svarsskrivelse, som även innehöll ett anslutningsöverklagande. Hon lämnade även in en ansökan om att få vara anonym, vilken kansliet omedelbart beviljade.

8        Genom en skrivelse som inkom den 24 juni 2009 begärde kommissionen att få inge en kort replik.

9        Genom beslut av den 3 juli 2009 biföll ordföranden på avdelningen för överklaganden denna begäran.

10      Den 24 augusti 2009 inkom kommissionen med en replik i enlighet med artikel 143.2 i förstainstansrättens rättegångsregler, i vilken den även svarade på anslutningsöverklagandet.

11      Genom en skrivelse som inkom den 24 september 2009 begärde Q att få inge en kompletterande inlaga till anslutningsöverklagandet.

12      Genom beslut av den 6 oktober 2009 biföll ordföranden på avdelningen för överklaganden denna begäran.

13      Den 15 oktober 2009 ingav Q en duplik.

14      Den 13 november 2009 ingav Q en kompletterande inlaga till anslutningsöverklagandet.

15      Den 5 januari 2010 ingav kommissionen en svarsskrivelse på den kompletterande inlagan till anslutningsöverklagandet. Samma dag avslutades det skriftliga förfarandet.

16      Genom en skrivelse av den 11 februari 2010 inkom Q i enlighet med artikel 146 i rättegångsreglerna med en begäran om att bli hörd vid den muntliga förhandlingen.

17      På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen (avdelningen för överklaganden) att inleda det muntliga förfarandet och, i enlighet med de bestämmelser om åtgärder för processledning som föreskrivs i artikel 64 i rättegångsreglerna, ställa skriftliga frågor till parterna vilka skulle besvaras vid den muntliga förhandlingen.

18      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens skriftliga och muntliga frågor vid förhandlingen den 21 januari 2011. Svaren på tribunalens skriftliga frågor antecknades i förhandlingsprotokollet.

19      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        upphäva den överklagade domen, i den del talan i första instans bifallits såvitt avser den andra grunden avseende rättsstridighet hos det tysta avslaget på ansökan om en tillfällig omplaceringsåtgärd och såvitt avser yrkandet om skadestånd till följd av nämnda rättsstridighet och administrationens underlåtenhet att uppfylla sin omsorgsplikt,

–        ogilla anslutningsöverklagandet,

–        ogilla talan i första instans eller, i andra hand, återförvisa målet till personaldomstolen,

–        besluta om rättegångskostnaderna för förfarandet vid personaldomstolen och för huvudöverklagandet i enlighet med gällande rätt eller, i andra hand, fatta beslut om rättegångskostnaderna för förfarandet vid personaldomstolen och för huvudöverklagandet vid ett senare tillfälle,

–        förplikta Q att bära rättegångskostnaderna för anslutningsöverklagandet.

20      Q har yrkat att tribunalen ska

–        avvisa eller åtminstone ogilla huvudöverklagandet,

–        förklara att anslutningsöverklagandet kan tas upp till prövning,

–        upphäva den överklagade domen,

–        bifalla de yrkanden om ogiltigförklaring och skadestånd som hon framställde i första instans,

–        förplikta kommissionen att ersätta samtliga rättegångskostnader.

 Prövning av huvudöverklagandet

21      Huvudöverklagandet, vilket har ingetts enligt artikel 9 i bilaga I till domstolens stadga, syftar till upphävande av den överklagade domen, genom vilken personaldomstolen ogiltigförklarade det tysta avslaget på ansökan om bistånd, i den del det innebar underlåtenhet att vidta en tillfällig omplaceringsåtgärd, och förpliktade kommissionen att betala Q 15 500 euro som ersättning för den ideella skada som uppkommit till följd av det rättsstridiga tysta avslaget och administrationens underlåtenhet att uppfylla sin omsorgsplikt.

 Upptagande till sakprövning

22      Q har gjort gällande att huvudöverklagandet ska avvisas, eftersom kommissionen, inom ramen för de två grunder som den anfört till stöd för överklagandet, har begärt att överklagandeinstansen på nytt ska pröva faktiska omständigheter som slutgiltigt bedömdes i första instans. För det första kan kommissionen inte, inom ramen för den första grunden för huvudöverklagandet, begära att överklagandeinstansen ska pröva personaldomstolens bedömning, att Q bör få skadestånd för den ideella skada som hon orsakats till följd av att kommissionen åsidosatt sin omsorgsplikt, vilket visas av vissa av de ageranden som påtalats i ansökan om bistånd. För det andra kan kommissionen inte på grundval av handlingarna i målet, inom ramen för den andra grunden för huvudöverklagandet, vid överklagandeinstansen implicit bestrida bedömningen i första instans, att kommissionens tysta avslag på begäran om en tillfällig omplaceringsåtgärd under omständigheterna i förevarande fall medförde att utomobligatoriskt skadeståndsansvar uppkom för gemenskapen.

23      Kommissionen anser att Q:s invändning om rättegångshinder ska ogillas.

24      Enligt artikel 225a EG och artikel 11.1 i bilaga I till domstolens stadga ska ett överklagande till tribunalen vara begränsat till rättsfrågor och kan endast grundas på bristande behörighet hos personaldomstolen, på rättegångsfel vid den domstolen som kränker den berörda partens intressen eller på att personaldomstolen har åsidosatt gemenskapsrätten. Vidare ska överklagandet, enligt artikel 138.1 första stycket c i tribunalens rättegångsregler, innehålla de rättsliga grunder som åberopas.

25      Av ovan angivna bestämmelser framgår att ett överklagande endast ska avse rättsfrågor och inte får avse en bedömning av de faktiska omständigheterna. Domstolen i första instans är ensam behörig att dels fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, dels bedöma dessa faktiska omständigheter. Bedömningen av de faktiska omständigheterna utgör således inte, förutom i det fall att den bevisning som lagts fram vid domstolen i första instans har missuppfattats, en rättsfråga som i sig är underställd överklagandeinstansens prövning (se tribunalens dom av den 12 mars 2008 i mål T‑107/07 P, Rossi Ferreras mot kommissionen, REG 2008, s. II‑0000, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

26      Kommissionen har inte i förevarande mål, vare sig genom den första grundens två delar eller genom den andra grunden, begärt att överklagandeinstansen på nytt ska pröva faktiska omständigheter som redan har fastställts och bedömts i första instans.

27      Genom den första grundens första del har kommissionen gjort gällande att personaldomstolen i den överklagade domen åsidosatte det villkor för gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar som avser rättsstridigt beteende, såsom det tolkats av domstolen i dom av den 4 juli 2000 i mål C‑352/98 P, Bergaderm och Goupil mot kommissionen (REG 2000, s. I‑5291), punkterna 43 och 44, och av förstainstansrätten i dom av den 10 december 2008 i mål T‑57/99, Nardone mot kommissionen (REG 2008, s. II‑0000), punkterna 162–164.

28      Den första grundens första del avser således en rättsfråga och ska därför prövas i sak.

29      Den första grundens andra del omfattar i huvudsak tre invändningar.

30      Den första invändningen avser att personaldomstolen i den överklagade domen åsidosatte artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna genom att bevilja Q skadestånd på en grundval som inte hade åberopats vare sig i ansökan i den mening som avses i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, i klagomålet i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna eller i ansökan till första instans. Vid den muntliga förhandlingen preciserade kommissionen att personaldomstolen således gick utöver vad som hade yrkats (ultra petita) genom att ändra föremålet för talan.

31      Den andra invändningen avser åsidosättande av skyldigheten att motivera domen, eftersom personaldomstolen inte angav skälen till att den rättsligt klassificerade vissa av de faktiska omständigheter som påtalats i ansökan om bistånd tillsammans som ett fel i tjänsten som medförde att skadeståndsansvar uppkom för gemenskapen.

32      Den tredje invändningen slutligen, som är subsidiär i förhållande till den andra invändningen, avser att personaldomstolen gjorde sig skyldig till en felaktig rättslig klassificering av vissa av de faktiska omständigheter som påtalats i ansökan om bistånd genom att slå fast att dessa tillsammans utgjorde ett fel i tjänsten som medförde att skadeståndsansvar uppkom för gemenskapen.

33      Den första grundens andra del avser således rättsfrågor och ska därför prövas i sak.

34      Genom den andra grunden slutligen har kommissionen gjort gällande att personaldomstolen åsidosatte det villkor för gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar som avser rättsstridigt beteende, artiklarna 7 och 24 i tjänsteföreskrifterna och skyldigheten att motivera domen genom att i punkt 2 i domslutet i den överklagade domen delvis bifalla Q:s yrkande om skadestånd till följd av det rättsstridiga tysta avslaget på ansökan om bistånd, efter att i punkterna 250, 251 och 254 i den överklagade domen ha slagit fast att villkoret avseende rättsstridigt beteende var uppfyllt på grund av den rättsstridighet hos kommissionens tysta avslag på begäran om en tillfällig omplaceringsåtgärd som konstaterats i punkterna 209–214 i den överklagade domen och på grund av dröjsmålet med att inleda den administrativa utredningen.

35      Den andra grunden för huvudöverklagandet avser således rättsfrågor och ska därför prövas i sak.

36      Av det ovanstående följer att Q:s invändning om rättegångshinder avseende huvudöverklagandet och de grunder eller delgrunder som anförts till stöd för detta ska ogillas.

 Prövning i sak

37      Av punkterna 27, 29–32 och 34 ovan framgår det att kommissionen till stöd för huvudöverklagandet har anfört en första grund vars första del avser åsidosättande av det villkor för gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar som avser rättsstridigt beteende och vars andra del avser åsidosättande av artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, skyldigheten att motivera domen och det villkor för gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar som avser rättsstridigt beteende, samt en andra grund som avser åsidosättande av det villkor för gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar som avser rättsstridigt beteende, artiklarna 7 och 24 i tjänsteföreskrifterna och skyldigheten att motivera domen.

 Den första grundens första del: åsidosättande av det villkor för gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar som avser rättsstridigt beteende

–       Parternas argument

38      Kommissionen har gjort gällande att personaldomstolen slog fast att det villkor för gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar som avser rättsstridigt beteende var uppfyllt, utan att i enlighet med tillämplig rättspraxis ha konstaterat att det förelåg en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter (domen i det ovan i punkt 27 nämnda målet Bergaderm och Goupil mot kommissionen, punkterna 43 och 44, och i det ovan i punkt 27 nämnda målet Nardone mot kommissionen, punkterna 162–164).

39      Q har yrkat att överklagandet ska ogillas såvitt avser den första grundens första del, eftersom denna stöder sig på den rättspraxis som följer av domen i det ovan i punkt 27 nämnda målet Bergaderm och Goupil mot kommissionen, vilken inte är tillämplig på tvister i personalmål.

–       Tribunalens bedömning

40      En tvist mellan en tjänsteman och den institution vederbörande tillhör eller tillhörde som rör ersättning för en skada omfattas, när skadan har uppkommit till följd av det anställningsförhållande som knyter vederbörande till denna institution, av tillämpningsområdet för artikel 236 EG och artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna och faller, särskilt när det gäller huruvida den kan tas upp till sakprövning, utanför tillämpningsområdet för såväl artikel 235 EG och artikel 288 andra stycket EG som artikel 46 i domstolens stadga (se förstainstansrättens beslut av den 26 juni 2009 i mål T‑114/08 P, Marcuccio mot kommissionen, REG 2009, s. II‑0000, punkt 12 och där angiven rättspraxis).

41      Tjänsteföreskrifterna är ett autonomt instrument vars enda syfte är att reglera rättsförhållandet mellan institutionerna och tjänstemännen genom att uppställa ömsesidiga rättigheter och skyldigheter (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 22 februari 2006 i mål T‑342/04, Adam mot kommissionen, REGP 2006, s. I‑A‑2‑23 och s. II‑A‑2‑107, punkt 34). Tjänsteföreskrifterna har således skapat en jämvikt mellan ömsesidiga rättigheter och skyldigheter i förbindelserna mellan institutionerna och tjänstemännen, vilken vare sig institutionerna eller tjänstemännen får skada (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 31 maj 1988 i mål 167/86, Rousseau mot revisionsrätten, REG 1988, s. 2705, punkt 13, och förstainstansrättens dom av den 18 april 1996 i mål T‑13/95, Kyrpitsis mot Ekonomiska och sociala kommittén, REGP 1996, s. I‑A‑167 och s. II‑503, punkt 52). Denna jämvikt mellan ömsesidiga rättigheter och skyldigheter är främst avsedd att bevara det förtroende som bör finnas mellan institutionerna och deras tjänstemän, i syfte att garantera EU-medborgarna att institutionerna fullgör sina uppgifter av allmänt intresse på ett framgångsrikt sätt (se, för ett liknande resonemang och analogt, domstolens dom av den 6 mars 2001 i mål C‑274/99 P, Connolly mot kommissionen, REG 2001, s. I‑1611, punkterna 44–47).

42      I tvister mellan institutionerna och deras tjänstemän föreligger enligt fast rättspraxis rätt till skadestånd om tre villkor är uppfyllda, nämligen att det beteende som institutionerna anklagas för är rättsstridigt, att skadan är verklig och att det föreligger ett orsakssamband mellan beteendet och den åberopade skadan (förstainstansrättens dom av den 9 februari 1994 i mål T‑82/91, Latham mot kommissionen, REGP 1994, s. I‑A‑15 och s. II‑61, punkt 72, förstainstansrättens beslut av den 24 april 2001 i mål T‑172/00, Pierard mot kommissionen, REGP 2001, s. I‑A‑91 och s. II‑429, punkt 34, och förstainstansrättens dom av den 12 september 2007 i mål T‑249/04, Combescot mot kommissionen, REG 2007, s. II-0000, punkt 49).

43      Denna rättspraxis påverkas inte av domen i det ovan i punkt 27 nämnda målet Bergaderm och Goupil mot kommissionen, i vilken det, när det gäller villkoret att det beteende som institutionerna kritiseras för ska vara rättsstridigt, slås fast att det med hänsyn till behovet av en harmonisering av de olika systemen för ansvar måste föreligga en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter. Av punkterna 39–43 i domen i det ovan i punkt 27 nämnda målet Bergaderm och Goupil mot kommissionen framgår det att detta särskilda krav samt det behov av harmonisering som motiverar det endast gäller gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar enligt artikel 288 andra stycket EG och medlemsstaternas ansvar vid överträdelse av gemenskapsrätten.

44      Skillnaden mellan, å ena sidan, villkoren för gemenskapens skadeståndsansvar till följd av skada som orsakats dess tjänstemän och före detta tjänstemän genom en överträdelse av bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna och, å andra sidan, de villkor som reglerar gemenskapens skadeståndsansvar gentemot tredje man till följd av en överträdelse av andra bestämmelser i gemenskapsrätten beror på den jämvikt mellan rättigheter och skyldigheter som tjänsteföreskrifterna särskilt har upprättat i förbindelserna mellan institutionerna och tjänstemännen i syfte att garantera EU-medborgarna att institutionerna fullgör sina uppgifter av allmänt intresse på ett framgångsrikt sätt.

45      Även om gemenskapsdomstolen i domen i det ovan i punkt 27 nämnda målet Nardone mot kommissionen (punkterna 162–173) prövade huruvida den påstådda rättsstridigheten utgjorde en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som syftade till att ge enskilda rättigheter, var en sådan prövning inte nödvändig, eftersom det i tvister som avser förbindelserna mellan institutionerna och deras tjänstemän enligt fast rättspraxis räcker att en rättsstridig omständighet fastställts för att det första av de tre nödvändiga villkoren för att gemenskapen ska vara skadeståndsansvarig till följd av skada som orsakats dess tjänstemän och före detta tjänstemän genom en överträdelse av gemenskapens tjänsteföreskrifter ska anses uppfyllt (se ovan punkt 42).

46      Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första grundens första del.

 Den första grundens andra del: åsidosättande av artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, skyldigheten att motivera domen och det villkor för gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar som avser rättsstridigt beteende

–       Parternas argument

47      Kommissionen har gjort gällande att personaldomstolen i den överklagade domen åsidosatte artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, skyldigheten att motivera domen och det villkor för gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar som avser rättsstridigt beteende genom att bevilja Q skadestånd till följd av skada som orsakats av att omsorgsplikten åsidosatts, vilket visas av vissa av de ageranden som påtalats i ansökan om bistånd.

48      Kommissionen har för det första hävdat att personaldomstolen åsidosatte artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna genom att i den överklagade domen bevilja Q skadestånd på grundval av ett fel i tjänsten som inte hade åberopats vare sig i den begäran om skadestånd som lämnades in den 3 maj 2004 som en bilaga till ansökan om bistånd (nedan kallad begäran om skadestånd), i klagomålet av den 26 november 2004 eller i ansökan till första instans.

49      Kommissionen anser för det andra att personaldomstolen åsidosatte skyldigheten att motivera domen genom att inte ange skälen till att den i punkterna 236 och 237 i den överklagade domen ansåg att vissa av de ageranden som påtalats i ansökan om bistånd tillsammans rättsligt kunde klassificeras som ett fel i tjänsten som kunde föranleda skadestånd inom ramen för den aktuella talan. Fastställelse av att ”kommissionen i viss mån åsidosatt sin omsorgsplikt” är inte det samma som fastställelse av ett uppenbart och allvarligt åsidosättande av omsorgsplikten. Personaldomstolen motsade för övrigt sig själv när den slog fast att ingen av de omständigheter som påtalats i ansökan om bistånd hade inneburit en kränkning av Q:s person, värdighet eller psykiska eller fysiska integritet.

50      Kommissionen har för det tredje hävdat att personaldomstolen åsidosatte det villkor för gemenskapens skadeståndsansvar som avser rättsstridigt beteende genom att i förevarande fall slå fast att gemenskapen var skadeståndsansvarig endast på grundval av åsidosättande av omsorgsplikten.

51      Kommissionen har hävdat att de omständigheter eller ageranden som enligt personaldomstolens konstateranden i punkt 236 i den överklagade domen tillsammans visade att administrationen i viss mån åsidosatt sin omsorgsplikt under inga omständigheter kan klassificeras som ett fel i tjänsten som medför utomobligatoriskt skadeståndsansvar för gemenskapen.

52      Q har yrkat att överklagandet ska ogillas såvitt avser den första grundens andra del.

53      Q har för det första yrkat att invändningen om åsidosättande av artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna ska ogillas, eftersom hon till stöd för sin begäran om skadestånd – i begäran om skadestånd, i klagomålet av den 24 november 2004 och uttryckligen i ansökan till första instans – åberopade en skada med anledning av att hennes hälsa hade försämrats till följd av att administrationen underlät att uppfylla sin omsorgsplikt. Enligt rättspraxis kan dessa anmärkningar utvecklas inför unionsdomstolen genom att grunder och argument anförs som inte förekom i klagomålet, men som har ett nära samband med detta.

54      Q har vidare yrkat att invändningen om åsidosättande av skyldigheten att motivera domen ska ogillas. Personaldomstolen angav i punkt 236 i den överklagade domen skälen till att administrationen i förevarande fall ska anses ha åsidosatt sin omsorgsplikt. Domstolen i första instans fastställde därigenom att det förelåg ett fel i tjänsten som medför skadeståndsansvar för gemenskapen.

55      Q har slutligen yrkat att invändningen om åsidosättande av det villkor för gemenskapens skadeståndsansvar som avser rättsstridigt beteende ska ogillas. I samtliga fall där administrationen fattar beslut som rör en tjänstemans situation utan att ta hänsyn till dennes rättigheter och intressen bör tjänstemannen kunna åberopa åsidosättande av omsorgsplikten, oberoende av om administrationen har överträtt en specifik bestämmelse i tjänsteföreskrifterna.

–       Tribunalens bedömning

56      Enligt bestämmelserna i artikel 236 EG i förening med artikel 1 i domstolens stadga och artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna är personaldomstolen i första instans behörig att avgöra tvister mellan gemenskaperna och varje person som omfattas av tjänsteföreskrifterna vad gäller rättsenligheten av en åtgärd som går en sådan person emot.

57      Enligt andra satsen i artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna har personaldomstolen obegränsad behörighet i tvister av ekonomisk art. Denna behörighet innebär att personaldomstolen ska avgöra den tvist som den har att pröva fullständigt (domstolens dom av den 18 december 2007 i mål C‑135/06 P, Weißenfels mot parlamentet, REG 2007, s I‑12041, punkt 67, och av den 17 december 2009 i mål C‑197/09 RX-II, omprövning av domen i målet M mot Emea, REG 2009, s. I‑0000, punkt 56). Syftet med denna behörighet är i första hand att göra det möjligt för personaldomstolen att säkerställa att dess domar i personalmål får verkan i praktiken, och att tilldöma personer som omfattas av tjänsteföreskrifterna skadestånd ex officio, om den bedömer att ogiltigförklaring av en rättsstridig åtgärd som går vederböranden emot inte är tillräckligt för att tillvarata dennes rättigheter eller säkerställa dennes intressen på ett verkningsfullt sätt, eller att en ogiltigförklaring av denna åtgärd utgör en orimlig påföljd för den rättsstridighet som förekommit och att beviljandet av skadestånd utgör den gottgörelseform som bäst motsvarar både sökandens intressen och förvaltningens krav (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 5 juni 1980 i mål 24/79, Oberthür mot kommissionen, REG 1980, s. 1743, punkterna 13 och 14, och av den 20 maj 2010 i mål C‑583/08 P, Gogos mot kommissionen, REU 2010, s. I-0000, punkt 50, förstainstansrättens dom av den 31 mars 2004 i mål T‑10/02, Girardot mot kommissionen, REGP 2004, s. I‑A‑109 och s. II‑483, punkterna 86, 87 och 89 och där angiven rättspraxis). I ett sådant fall ankommer det på personaldomstolen att värdera den skada som vederböranden lidit utifrån rätt och billighet (ex aequo et bono), med hänsyn tagen till samtliga omständigheter i målet (domen i det ovannämnda målet Oberthür mot kommissionen, punkt 14, och i det ovannämnda målet Gogos mot kommissionen, punkt 44).

58      Enligt fast rättspraxis styr emellertid den första satsen i artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna den andra satsen, varför denna bestämmelse ger domstolen obegränsad behörighet endast i det fall då tvisten avser rättsenligheten av en åtgärd som går en tjänsteman emot i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna (se förstainstansrättens dom av den 1 december 1994 i mål T‑54/92, Schneider mot kommissionen, REGP 1994, s. I‑A‑281 och s. II‑887, punkt 49 och där angiven rättspraxis, och i mål T‑79/92, Ditterich mot kommissionen, REGP 1994, s. I‑A‑289 och s. II‑907, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

59      Enligt artikel 91.2 i tjänsteföreskrifterna kan för övrigt talan väckas vid personaldomstolen endast om ett klagomål tidigare har anförts till tillsättningsmyndigheten enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna inom den tidsfrist som där föreskrivs och klagomålet har avslagits, antingen uttryckligen eller tyst. I artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs att varje person som omfattas av tjänsteföreskrifterna kan vända sig till tillsättningsmyndigheten med klagomål mot en åtgärd som går honom emot, oavsett om tillsättningsmyndigheten har fattat ett beslut eller har underlåtit att utföra en handling som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna. En åtgärd som går en tjänsteman emot kan vara bland annat ett avslag, antingen uttryckligen eller tyst, på en ansökan som vederböranden tidigare har lämnat in till tillsättningsmyndigheten i enlighet med artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna.

60      Om en person som omfattas av tjänsteföreskrifterna vill bestrida rättsenligheten av en åtgärd som går honom emot, kan han direkt lämna in ett klagomål till tillsättningsmyndigheten och därefter väcka talan vid personaldomstolen om han får avslag på klagomålet. Enligt fast rättspraxis kan en person som omfattas av tjänsteföreskrifterna efter att ha fått avslag på ett klagomål mot en åtgärd som går honom emot väcka talan om ogiltigförklaring av den åtgärd som går honom emot, utbetalning av skadestånd eller båda dessa (se domen i det ovan i punkt 58 nämnda målet Schneider mot kommissionen, punkt 52 och där angiven rättspraxis, och domen i det ovan i punkt 58 nämnda målet Ditterich mot kommissionen, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

61      Om en person som omfattas av tjänsteföreskrifterna däremot gör gällande en rättsstridighet som inte utgörs av en åtgärd som går honom emot i den mening som avses i tjänsteföreskrifterna, utan av ett fel i tjänsten som administrationen gjort sig skyldig till, kan vederböranden inleda förfarandet endast genom att lämna in en ansökan till tillsättningsmyndigheten i enlighet med artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna. Ett eventuellt avslag på denna ansökan utgör då ett beslut som går honom emot och mot vilket han kan lämna in ett klagomål och därefter, vid behov, väcka talan (se domen i det ovan i punkt 58 nämnda målet Schneider mot kommissionen, punkt 53 och där angiven rättspraxis, och domen i det ovan i punkt 58 nämnda målet Ditterich mot kommissionen, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

62      Av det ovanstående följer att när en person som omfattas av tjänsteföreskrifterna begär skadestånd till följd av en skada som han anser sig ha lidit när det inte föreligger en åtgärd som går honom emot, måste han i princip följa ett administrativt förfarande i två steg, det vill säga först lämna in en ansökan och därefter ett klagomål mot beslutet om avslag på begäran om skadestånd i enlighet med artikel 90.1 och 90.2 i tjänsteföreskrifterna.

63      När en person som omfattas av tjänsteföreskrifterna väcker talan avseende rättsenligheten av en åtgärd som går honom emot kan personaldomstolen således enligt artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, trots den obegränsade behörighet att bevilja skadestånd ex officio som den har enligt andra satsen i artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna, bevilja vederböranden skadestånd endast om skadeståndet är avsett som ersättning för en skada som vederböranden lidit till följd av rättsstridigheten hos en åtgärd som går honom emot och som är föremål för talan, eller åtminstone för en skada som orsakats genom en rättsstridighet som har ett nära samband med åtgärden (se, för ett liknande resonemang och analogt, domstolens beslut av den 14 december 2006 i mål C‑12/05 P, Meister mot harmoniseringsbyrån, REG 2006, s. I‑0000, punkterna 112–116, och domen i det ovan i punkt 57 nämnda målet Gogos mot kommissionen, punkterna 49–53).

64      I förevarande fall framgår det av punkterna 232–242 i den överklagade domen att personaldomstolen i enlighet med ”yrkandet om skadestånd på grund av påstådd mobbning” beviljade Q ett skadestånd på 500 euro för den ”ideella skada” som hon lidit till följd av ett fel i tjänsten som kommissionen gjort sig skyldig till och som ”bidragit till att isolera [Q] inom sin enhet”. Det aktuella felet i tjänsten bestod i ”kommissionens underlåtenhet att uppfylla sin omsorgsplikt”, eller som det anges i punkt 236 i den överklagade domen ”att kommissionen i viss mån åsidosatt sin omsorgsplikt”, vilket visas av ”vissa av de omständigheter som [Q] åberopat till stöd för sin begäran om ersättning tagna tillsammans”. Enligt punkterna 156–160, 164, 171 och 180 i den överklagade domen avses med kommissionens underlåtenhet att denna, för det första, när det gäller förlängningen av Q:s provanställning inte i förväg informerade henne om sin kritik mot henne och att varken hon eller de personer som hon önskade skulle bli hörda av rapportkommittén gavs möjlighet till detta, för det andra, tilldelade Q isolerade kontor fram till sommaren 2004, för det tredje, inte tilldelade Q några arbetsuppgifter mellan januari och juni 2003 och, för det fjärde, alltför sent beviljade Q:s semesteransökan för perioden från den 19 juli till den 27 augusti 2004 och slutligen när ansökan beviljades drog av motsvarande antal dagar från Q:s innestående semesterdagar, trots att Q redan den 5 juli 2004 hade lämnat in ett läkarintyg för perioden från den 17 juli till den 27 augusti 2004 och administrationen inte hade invänt mot detta läkarintyg.

65      Av personaldomstolens konstateranden i punkterna 112, 115 och 232 i den överklagade domen, mot vilka kommissionen inte har gjort några invändningar inom ramen för detta överklagande, framgår att Q genom sin begäran om skadestånd ville få ersättning för en ekonomisk skada med anledning av den allvarliga påverkan på hennes hälsotillstånd, vilken visades av ett stort antal intyg och yttranden från läkare, och oförmågan att på ett normalt sätt utöva sin tjänst inom sin enhet till följd av mobbning i den mening som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna, vilken påtalats i ansökan om bistånd, samt att kommissionens underlåtenhet att besvara ansökan inom en tidsfrist på fyra månader innebar avslag på ansökan enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna. Av personaldomstolens ovannämnda konstateranden samt av konstaterandena i punkt 117 i den överklagade domen framgår vidare att talan i första instans i huvudsak syftade till en ogiltigförklaring av det tysta avslaget på ansökan om bistånd och skadestånd i enlighet med artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, och att kommissionen till följd av denna ogiltigförklaring skulle förpliktas att betala Q ”skadestånd på grund av påstådd mobbning”.

66      Det ska i detta sammanhang erinras om att biståndsskyldigheten i artikel 24 första stycket i tjänsteföreskrifterna syftar till att institutionen ska försvara tjänstemännen mot ageranden av tredje man och inte mot åtgärder som vidtas av institutionen själv, vilka ska kontrolleras enligt andra bestämmelser i tjänsteföreskrifterna (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 17 december 1981 i mål 178/80, Bellardi-Ricci m.fl. mot kommissionen, REG 1981, s. 3187, punkt 23, och av den 25 mars 1982 i mål 98/81, Munk mot kommissionen, REG 1982, s. 1155, punkt 21). Även om artikel 24 första stycket i tjänsteföreskrifterna framför allt syftar till att skydda tjänstemännen mot angrepp och dålig behandling från tredje man, åläggs administrationen genom denna artikel en biståndsskyldighet även i det fallet att den som gjort sig skyldig till det agerande som anges i den bestämmelsen är en annan tjänsteman (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 14 juni 1979 i mål 18/78, V. mot kommissionen, REG 1979, s. 2093, punkt 15, och förstainstansrättens dom av den 9 mars 2005 i mål T‑254/02, L mot kommissionen, REGP 2005, s. I‑A‑63 och s. II‑277, punkt 85 och där angiven rättspraxis).

67      Enligt artikel 24 andra stycket i tjänsteföreskrifterna ska tjänstemannen i fråga ersättas för den skada han lidit till följd av sådant agerande från tredje mans eller andra tjänstemäns sida som avses i första stycket i samma artikel, förutsatt att han inte har kunnat få ersättning från den som vållat skadan (se, för ett liknande resonemang, domstolens beslut av den 5 oktober 2006 i mål C‑365/05 P, Schmidt-Brown mot kommissionen, REG 2006, s. I‑0000, punkt 78). För att en talan om skadestånd som väcks av en tjänsteman i enlighet med artikel 24 andra stycket i tjänsteföreskrifterna ska kunna tas upp till prövning krävs således att de nationella rättsmedlen har uttömts, förutsatt att dessa på ett effektivt sätt garanterar skyddet för de berörda personerna och kan ge upphov till ersättning för den påstådda skadan (se den ovan i punkt 66 nämnda domen i målet L mot kommissionen, punkt 148 och där angiven rättspraxis).

68      Den särskilda ordning för skadeståndsansvar som inrättats genom artikel 24 andra stycket i tjänsteföreskrifterna grundar sig på administrationens skyldighet att skydda sina tjänstemäns och anställdas hälsa och säkerhet mot angrepp eller dålig behandling från tredje man eller andra tjänstemän som de kan utsättas för i utövandet av sin tjänst, bland annat i form av mobbning i den mening som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna. Det är en ordning med strikt skadeståndsansvar, som skiljer sig från den gemenskapsrättsliga ordning för gemenskapens skadeståndsansvar gentemot dess tjänstemän som avses i punkt 234 i den överklagade domen och ovan i punkt 42, inom ramen för vilken det krävs att en tjänsteman som önskar få ersättning från gemenskapen visar att han har lidit skada till följd av en institutions felaktiga beteende (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 26 oktober 1993 i mål T‑59/92, Caronna mot kommissionen, REG 1993, s. II‑1129, punkterna 25 och 68, och domen i det ovan i punkt 66 nämnda målet L mot kommissionen, punkterna 143–146 och 147–153). Denna särskilda ordning med strikt skadeståndsansvar ska dessutom skiljas från den ordning för ersättning till tjänstemän vid arbetsrelaterade sjukdomar eller olycksfall eller försämring av sådana sjukdomar, vilken föreskrivs i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, och de gemensamma reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring för tjänstemän som antagits på grundval av denna artikel. Eftersom reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna inte innehåller några uttryckliga bestämmelser i denna fråga, kan de inte anses utesluta att en tjänsteman eller dennes rättsinnehavare har rätt att begära ytterligare skadestånd när en institution är förpliktad att utge ersättning, antingen enligt de gemensamma reglerna för det fall att institutionen anses ansvarig för en olycka eller sjukdom som drabbat tjänstemannen, eller på grundval av artikel 24.2 i tjänsteföreskrifterna för det fall att denna olycka eller sjukdom har orsakats av angrepp av tredje man eller andra tjänstemän i samband med vederbörandens utövande av sin tjänst vid Europeiska gemenskaperna och ersättning enligt tjänsteföreskrifterna inte är tillräckligt för att fullständigt reparera den skada som tjänstemannen lidit (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 8 oktober 1986 i de förenade målen 169/83 och 136/84, Leussink mot kommissionen, REG 1986, s. 2801, punkterna 11–12).

69      Av personaldomstolens konstateranden i den överklagade domen, vilka återges ovan i punkterna 64 och 65, framgår att begäran om skadestånd uteslutande avsåg ersättning för ekonomisk skada som Q påstod sig ha lidit till följd av den mobbning som påtalats i ansökan om bistånd och som utövats av flera olika personer på olika nivåer vid kommissionens generaldirektorat (GD) för personal och administration, det vill säga ageranden som andra tjänstemän personligen gjort sig skyldiga till, och inte till följd av ett fel i tjänsten av kommissionen, vilket enligt den rättspraxis som anges ovan i punkterna 42 och 66 omfattas av andra bestämmelser i tjänsteföreskrifterna.

70      Av detta följer att talan i första instans, när det gäller yrkandet om skadestånd för den skada som Q påstått sig lida, inte hade något annat syfte än det som angetts i begäran om skadestånd enligt artikel 24 andra stycket i tjänsteföreskrifterna, utan endast syftade till att kommissionen, eftersom begäran hade avslagits, skulle förpliktas att betala skadestånd på upp till 100 000 euro för den skada som Q lidit på grund av det rättsstridiga tysta avslaget. På grundval av samma konstateranden kan man däremot inte dra slutsatsen att Q genom sin begäran om skadestånd önskade få ersättning för en ideell skada till följd av ett fel i tjänsten som kommissionen begått och som utgjordes av att kommissionen åsidosatt sin omsorgsplikt, vilket framgår av vissa av de omständigheter som påtalats i ansökan om bistånd.

71      Det kan vidare inte anses att det fel i tjänsten som kommissionen i förevarande fall tillskrivs och som det redogörs för ovan i punkt 64, har ett nära samband med det tysta avslaget på begäran om skadestånd, vilken i enlighet med artikel 24 andra stycket i tjänsteföreskrifterna syftade till att få ekonomisk ersättning för den skada som Q lidit till följd av den mobbning som påtalats i ansökan om bistånd. Medan de omständigheter som påtalades i ansökan om bistånd och angavs utgöra mobbning i den mening som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna ska betraktas som ageranden av enskilda personer, det vill säga uttryckligen angivna personer på olika nivåer inom GD Personal och administration, gäller detta inte det tysta avslaget på ansökan om bistånd och skadestånd, vilket är ett agerande som ska tillskrivas kommissionen. De ageranden som personaldomstolen beaktade när den konstaterade att kommissionen gjort sig skyldig till fel i tjänsten (se ovan punkt 64) inträffade vid en tidpunkt före det tysta avslaget på ansökan om bistånd och skadestånd, det vill säga den 3 september 2004. Nämnda fel i tjänsten, som således inträffade före det tysta avslaget, kan inte anses ha ett nära samband med det tysta avslaget i den mening som avses i den ovan i punkt 63 angivna rättspraxisen.

72      Även om talan om rättsenligheten av det tysta avslaget på begäran om skadestånd enligt artikel 24 andra stycket i tjänsteföreskrifterna således hade väckts i vederbörlig ordning i enlighet med artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, kunde personaldomstolen inte utan att åsidosätta dessa samma artiklar pröva frågan huruvida vissa av de omständigheter som påtalats i ansökan om bistånd tillsammans kan klassificeras som ett fel i tjänsten av kommissionen som orsakat Q en ideell skada för vilken ersättning ska betalas.

73      Personaldomstolen har således åsidosatt artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna och har gått utöver vad som hade yrkats (ultra petita) genom att ändra föremålet för talan, eftersom den, som det framgår av punkt 242 i domskälen och punkt 2 i domslutet i den överklagade domen, har förpliktat kommissionen att ersätta den ideella skadan som uppstått till följd av ett fel i tjänsten som bidragit till att isolera Q inom sin enhet och vilket utgjordes av att kommissionen åsidosatte sin omsorgsplikt, såsom det framgår av vissa av de ageranden som påtalats i ansökan om bistånd.

74      Utan att det finns anledning att pröva de övriga invändningar och argument som anförts till stöd för den första grundens andra del, ska överklagandet således vinna bifall på denna delgrund och punkt 2 i den överklagade domen ska upphävas, i den del kommissionen förpliktats att betala Q skadestånd på 500 euro.

 Den andra grunden: åsidosättande av det villkor för gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar som avser rättsstridigt beteende, artiklarna 7 och 24 i tjänsteföreskrifterna och skyldigheten att motivera domen

 Parternas argument

75      Kommissionen har gjort gällande att personaldomstolen åsidosatte det villkor för gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar som avser rättsstridigt beteende, artiklarna 7 och 24 i tjänsteföreskrifterna och skyldigheten att motivera domen genom att i punkt 2 i domslutet i den överklagade domen delvis bifalla Q:s yrkande om skadestånd till följd av det rättsstridiga tysta avslaget på ansökan om bistånd, efter att i punkterna 250, 251 och 254 i den överklagade domen ha slagit fast att i förevarande fall var villkoret avseende rättsstridigt beteende uppfyllt på grund av den rättsstridighet hos kommissionens tysta avslag på begäran om tillfällig omplacering vilken konstaterats i punkterna 209–212 i den överklagade domen och på grund av dröjsmålet med att inleda den administrativa utredningen.

76      Kommissionen har för det första hävdat att personaldomstolen i punkterna 209–212, 250, 251 och 254 i den överklagade domen åsidosatte det villkor för gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar som avser rättsstridigt beteende, artiklarna 7 och 24 i tjänsteföreskrifterna och skyldigheten att motivera domen, genom att, utan att i enlighet med rättspraxis (domen i det ovan i punkt 27 nämnda målet Bergaderm och Goupil mot kommissionen) ens ha fastställt att kommissionen i förevarande fall uppenbart och allvarligt hade överträtt gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, slå fast att utomobligatoriskt skadeståndsansvar uppkommit för gemenskapen, eftersom kommissionen hade underlåtit att vidta en tillfällig omplaceringsåtgärd. När det gäller tillfälliga åtgärder för omplacering av en tjänsteman som påstår sig ha utsatts för mobbning har institutionerna enligt artikel 7 i tjänsteföreskrifterna ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, som erkänns i rättspraxis (förstainstansrättens dom av den 5 december 2000 i mål T‑136/98, Campogrande mot kommissionen, REGP 2000, s. I‑A‑267 och s. II‑1225, punkt 42) och i kommissionens meddelande av den 22 oktober 2003 om policyn avseende mobbning vid kommissionen (K(2003) 3644) (nedan kallat meddelandet om mobbning). Administrationen har således inte en allmän och absolut skyldighet att automatiskt vidta förebyggande åtgärder, såsom omplacering eller förflyttning, vid minsta misstanke om mobbning. En automatisk omplacering eller förflyttning strider under alla omständigheter mot artikel 7 i tjänsteföreskrifterna, där det anges att varje tillsättning ska göras i tjänstens intresse.

77      Kommissionen har hävdat att motiveringen av punkterna 250, 251 och 254 i den överklagade domen är bristande, eftersom personaldomstolen underlät att, såsom det krävs enligt rättspraxis, undersöka om kommissionen i förevarande fall uppenbart och allvarligt hade missbedömt gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning (domen i det ovan i punkt 27 nämnda målet Bergaderm och Goupil mot kommissionen, punkterna 43 och 44).

78      När det gäller de ageranden som påtalats i ansökan om bistånd anser kommissionen att det, mot bakgrund av Q:s upprepade frånvaro av medicinska och andra skäl under större delen av år 2004, den kroniska och ej tillfälliga karaktären av de problem som skulle behandlas, de förslag till omplacering som Q redan tackat nej till och de samtal som förts med Q i syfte att hitta en lämplig tjänst åt henne vid ett av de generaldirektorat som hon hade valt, var ett lämpligt beslut att inte tvångsomplacera Q utan involvera henne i försöken att hitta en konstruktiv lösning både i syfte att ge henne möjlighet att på nytt bygga upp sin karriär och i tjänstens intresse. Efter sin provanställning hade Q redan ”flyttats” flera gånger på egen begäran och administrationen agerade i förevarande fall skyndsamt och erbjöd henne omplacering till ett generaldirektorat som hon själv fick välja.

79      Kommissionen har för det andra hävdat att personaldomstolen även åsidosatte det villkor för gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar som avser rättsstridigt beteende genom att i punkt 251 i den överklagade domen slå fast att administrationen hade betett sig rättsstridigt när den dröjt med att inleda den administrativa utredningen av det agerande som påtalats i ansökan om bistånd. För det första tog personaldomstolen inte hänsyn till det direkta sambandet mellan behandlingen av yrkandet om ogiltigförklaring och behandlingen av yrkandet om skadestånd. Eftersom personaldomstolen i punkt 200 i den överklagade domen avvisade yrkandet om ogiltigförklaring av det tysta avslaget på ansökan om bistånd, i den del det innebar underlåtenhet att inleda en administrativ utredning, borde den även ha avvisat yrkandet om skadestånd, vilket har ett nära samband med förstnämnda yrkande. För det andra godtas enligt rättspraxis ett visst dröjsmål vid inledandet av en administrativ utredning, om dröjsmålet är motiverat med hänsyn till de förevarande omständigheterna (domen i det ovan i punkt 76 nämnda målet Campogrande mot kommissionen, punkt 54). I förevarande fall motiverades dröjsmålet på omkring fyra månader vid inledandet av den administrativa utredningen av den omständigheten att utredningen måste överlåtas på ett oberoende förhörsombud vid kommissionens utrednings- och disciplinbyrå (nedan kallad IDOC), som är ett organ underställt generaldirektören för GD Personal och administration.

80      Q har för det första yrkat att invändningen avseende åsidosättande av det villkor för gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar som avser rättsstridigt beteende, artiklarna 7 och 24 i tjänsteföreskrifterna samt skyldigheten att motivera domen ska ogillas. Den rättspraxis som följer av domen i det ovan i punkt 27 nämnda målet Bergaderm och Goupil mot kommissionen är inte tillämplig på tvister i personalmål. Genom meddelandet om mobbning har kommissionen förbundit sig att ”förbjuda repressalier mot någon i personalen som anmält att den är mobbad” och att ”med beaktande av den specifika situationen” vidta tillfälliga åtgärder för omplacering som ”syftar till att skilja på berörda parter” och att ”göra det möjligt för det förmodade offret att samla sig genom att hjälpa denna person att få perspektiv på det inträffade”. I förevarande fall borde kommissionen ha beaktat inte endast den varaktiga och upprepade karaktären hos de ageranden som påtalats i ansökan om bistånd, utan också bedömningarna från flera läkare och experter, som samtliga rekommenderade en förflyttning från GD Personal och administration. En tillfällig omplaceringsåtgärd av en person som förmodas ha utsatts för mobbning kan dessutom anses vara i tjänstens intresse i den mening som avses i artikel 7 i tjänsteföreskrifterna. I kommissionens beslut K(2006) 1264/3 av den 26 april 2006 om policyn för att skydda den personliga värdigheten och bekämpa mobbning och sexuella trakasserier vid kommissionen, genom vilket meddelandet om mobbning har upphävts och ersatts, bekräftas att ”åtgärderna för omplacering vidtas i tjänstens intresse”. Med beaktande av kriterierna i domen i det ovan i punkt 76 nämnda målet Campogrande mot kommissionen gjorde sig personaldomstolen inte skyldig till felaktig rättstillämpning i den överklagade domen när den slog fast att kommissionen hade begått ett fel i tjänsten genom att inte ingripa med nödvändig kraft och besvara ansökan om bistånd med den snabbhet och omsorg som omständigheterna krävde.

81      Q har för det andra yrkat att invändningen om felaktig rättstillämpning när det gäller personaldomstolens bedömning att kommissionen kan kritiseras för att ha dröjt med att inleda den administrativa utredningen av de ageranden som påtalats i ansökan om bistånd ska ogillas. Punkt 54 i domen i det ovan i punkt 76 nämnda målet Campogrande ger inte kommissionen rätt att anse att ett visst dröjsmål kan vara motiverat vid inledandet av en administrativ utredning. I den domen insisterades det snarare på att det krävs omsorg, snabbhet och skyndsamhet vid fullgörandet av biståndsskyldigheten enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna.

 Tribunalens bedömning

82      Tribunalen ska först pröva kommissionens invändning om att personaldomstolen åsidosatte det villkor för gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar som avser rättsstridigt beteende samt artiklarna 7 och 24 i tjänsteföreskrifterna genom att slå fast att utomobligatoriskt skadeståndsansvar uppkommit för gemenskapen, eftersom tillsättningsmyndigheten genom det tysta avslaget på ansökan om bistånd underlåtit att vidta åtgärder för omplacering, trots att ”betydelsen av och allvaret i de omständigheter som [Q] påstått i sin [ansökan] om bistånd [har] visat … att … ’misstanke om mobbning’ [förekommit] i den mening som avses i … meddelande[t] om mobbning”, såsom det påpekades i punkt 209 i den överklagade domen.

83      Det ska för det första betonas att artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, genom vilken gemenskaperna åläggs en skyldighet att bistå sina tjänstemän, ingår i avdelning II om ”tjänstemännens rättigheter och skyldigheter”. Av detta följer att denna biståndsskyldighet i varje situation där kraven på de faktiska omständigheterna är uppfyllda motsvaras av en rättighet som den berörde tjänstemannen har enligt tjänsteföreskrifterna (se domen i det ovan i punkt 68 nämnda målet Caronna mot kommissionen, punkt 58).

84      Enligt fast rättspraxis ska administrationen i enlighet med den biståndsskyldighet som föreligger enligt artikel 24 första stycket i tjänsteföreskrifterna ingripa med nödvändig kraft mot händelser som är oförenliga med tjänstens ordning och lugn och handla med den snabbhet och omsorg som krävs i det enskilda fallet för att fastställa de faktiska omständigheterna och, med full kunskap, kunna vidta lämpliga åtgärder. För detta ändamål räcker det att den tjänsteman som begär sin institutions skydd gör sannolikt att de angrepp han säger sig ha utsatts för har ägt rum. När han gjort detta sannolikt ska institutionen i fråga vidta lämpliga åtgärder i samarbete med klaganden, såsom att påbörja en utredning, för att fastställa de faktiska omständigheterna (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 26 januari 1989 i mål 224/87, Koutchoumoff mot kommissionen, REG 1989, s. 99, punkterna 15 och 16, och domen i det ovan i punkt 66 nämnda målet L mot kommissionen, punkt 84 och där angiven rättspraxis), eftersom institutionen i annat fall inte kan anta en slutgiltig ståndpunkt, särskilt om huruvida klagomålet ska avslutas utan åtgärd eller ett disciplinärt förfarande ska inledas och i förekommande fall huruvida det finns anledning att vidta disciplinåtgärder (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 11 juli 1974 i mål 53/72, Guillot mot kommissionen, REG 1974, s. 791, punkterna 3, 12 och 21, och av den 9 november 1989 i mål 55/88, Katsoufros mot domstolen, REG 1989, s. 3579, punkt 16).

85      När en tjänsteman lämnar in en ansökan om bistånd till administrationen i enlighet med artikel 24 första stycket i tjänsteföreskrifterna måste denna även enligt den skyddsplikt som den är ålagd enligt denna artikel (domen i det ovan i punkt 66 nämnda målet V. mot kommissionen, punkt 16) vidta lämpliga förebyggande åtgärder, såsom omplacering eller tillfällig förflyttning av tjänstemannen, i syfte att skydda honom mot en upprepning av det påtalade beteendet under hela den tid som den administrativa utredningen varar (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 76 nämnda målet Campogrande mot kommissionen, punkt 55).

86      Administrationen har, under unionsdomstolens kontroll, ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att välja vilka tillfälliga eller slutgiltiga åtgärder som ska vidtas enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna. Unionsdomstolens kontroll begränsas till huruvida den berörda institutionen har hållit sig inom skäliga gränser och inte på ett uppenbart oriktigt sätt har missbrukat sin befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 25 oktober 2007 i mål T‑154/05, Lo Giudice mot kommissionen, REG 2007, s. I‑0000, punkt 137 och där angiven rättspraxis).

87      Det ska emellertid även betonas att meddelandet om mobbning redan hade antagits vid tidpunkten för det tysta avslaget på ansökan om bistånd, vilken lämnades in den 3 maj 2004, och att detta meddelande såväl till ordalydelse och utformning som till innehåll var likvärdigt med ett internt direktiv som var bindande för kommissionen, eftersom denna inte genom ett motiverat beslut tydligt och utförligt hade angett varför den inte avsåg att tillämpa det (se, för ett liknande resonemang och analogt, domstolens dom av den 30 januari 1974 i mål 148/73, Louwage mot kommissionen, REG 1974, s. 81, punkt 12, och förstainstansrättens dom av den 6 februari 2007 i de förenade målen T‑246/04 och T‑71/05, Wunenburger mot kommissionen, REG 2007, s. II‑0000, punkt 127).

88      Enligt punkt 4.1.1 i meddelandet om mobbning, avseende ”[å]tgärder som ska vidtas efter det att mobbning har fastställts”, är policyn för bekämpning av mobbning avsedd som ett nytt verktyg för att skydda de anställda vid institutionen och garantera att den som förmodas ha utsatts för mobbning och eventuella vittnen åtnjuter institutionens skydd. Det är för detta skydd som det i punkt 4.1.1 i i meddelandet om mobbning under rubriken ”[i]nterimistiska åtgärder” föreskrivs att ”[v]id minsta misstanke om mobbning får omplacering ske”, att ”[d]essa åtgärder syftar till att skilja på berörda parter och ska inte sammanblandas med policyn för förflyttning mellan tjänster”, att ”åtgärder kan skriftligen föreslås för tillsättningsmyndigheten av förtroendepersoner eller medlaren” och att ”[n]är det gäller interimistiska åtgärder är en sådan omplacering inte beroende av att det finns en ledig tjänst att omplacera till”. I samma bestämmelse föreskrivs även att ”[o]mplacering ska ske med beaktande av den specifika situationen och får ske omedelbart och, om så är nödvändigt, definitivt” och att ”[d]en syftar till att göra det möjligt för det förmodade offret att samla sig genom att hjälpa denna person att få perspektiv på det inträffade”.

89      Av ovannämnda bestämmelser framgår att syftet med meddelandet om mobbning, som senare har upphävts och ersatts genom beslut K(2006) 1264/3, var att administrationen inte ska vänta på att en konfliktsituation blir varaktig, utan tvärtom ska ingripa med all nödvändig kraft och handla med sådan snabbhet och omsorg som krävs i det enskilda fallet och i förebyggande syfte vidta alla nödvändiga åtgärder för omplacering. Kommissionen kan i detta sammanhang inte hänvisa till användningen av substantivet ”behörighet” i meddelandet om mobbning för att göra gällande att den under alla omständigheter har frihet att bedöma om en tillfällig omplaceringsåtgärd är nödvändig med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Inom ramen för meddelandet ska substantivet ”behörighet” förstås så att administrationen har behörighet att i förebyggande syfte vidta en åtgärd för omplacering under hela den tid som behövs för den administrativa utredningen, vilken ska ge den möjlighet att fastställa de faktiska omständigheterna och mot bakgrund av dessa anta en slutgiltig ståndpunkt. Denna ”behörighet” påverkar däremot inte den omständigheten att det är nödvändigt att säkerställa en ändamålsenlig verkan av den skyddsplikt som följer av artikel 24 första stycket i tjänsteföreskrifterna och att administrationen därför, när vissa villkor som avser de faktiska omständigheterna är uppfyllda, kan vara skyldig att bistå en tjänsteman genom att vidta en åtgärd för omplacering i förebyggande syfte.

90      Med beaktande av artikel 24 första stycket i tjänsteföreskrifterna och meddelandet om mobbning ska det således konstateras att administrationen vid tidpunkten för det tysta avslaget på ansökan om bistånd var skyldig att bistå den tjänsteman som begärt detta enligt artikel 24 första stycket i tjänsteföreskrifterna, genom att i förebyggande syfte vidta en tillfällig omplaceringsåtgärd, dels eftersom den innehade uppgifter på grundval av vilka den kunde misstänka eller rimligen borde ha misstänkt att tjänstemannen hade utsatts för ageranden som omfattas av artikel 24 första stycket i tjänsteföreskrifterna, såsom mobbning i den mening som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 86 nämnda målet Lo Giudice mot kommissionen, punkt 153), dels eftersom denna åtgärd med säkerhet var nödvändig för att skydda den berörda personens hälsa och säkerhet, särskilt med hänsyn till risken för upprepning av de ageranden som misstänktes (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 76 nämnda målet Campogrande mot kommissionen, punkt 55, och, för ett liknande resonemang och analogt, förstainstansrättens dom av den 3 mars 2004 i mål T‑48/01, Vainker mot parlamentet, REGP 2004, s. I‑A‑51 och s. II‑197, punkterna 92 och 93).

91      Av de skäl som anges ovan i punkterna 40–45 är det fel av kommissionen att i förevarande fall anse att personaldomstolen borde ha undersökt om kommissionen uppenbart och allvarligt hade missbedömt gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Emellertid har kommissionen genom sina invändningar i huvudsak gjort gällande att personaldomstolen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och åsidosatte skyldigheten att motivera domen när den ogiltigförklarade det tysta avslaget på ansökan om bistånd, i den del det innebar underlåtenhet att vidta en tillfällig omplaceringsåtgärd, utan att beakta det utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen har när det gäller att vidta en sådan åtgärd.

92      Det ska inledningsvis påpekas att de tillfälliga omplaceringsåtgärder som vidtas på grundval av artikel 24 första stycket i tjänsteföreskrifterna syftar till att på ett förebyggande sätt skydda hälsan och säkerheten för den tjänsteman som förmodas ha utsatts för sådant agerande som avses i den bestämmelsen. I enlighet med detta syfte får åtgärderna inte vara beroende av om det finns en ledig tjänst inom institutionen, såsom det med rätta preciseras i meddelandet om mobbning. Dessa biståndsåtgärder ska således inte förväxlas med beslut om omplacering i tjänstens intresse, vilka fattas på grundval av artikel 7.1 i tjänsteföreskrifterna. Dessa sistnämnda beslut syftar till att verksamheten ska fungera väl, även när de motiveras av interna relationssvårigheter, och omfattas följaktligen av det vidsträckta utrymme för skönsmässig bedömning som institutionerna enligt domstolens praxis har när de organiserar sin verksamhet för att fullgöra dem anförtrodda uppgifter och i det avseendet omplacerar sin personal, förutsatt att det vid en sådan omplacering tas hänsyn till att lönegraden ska motsvara tjänsten (se domstolens dom av den 12 november 1996 i mål C‑294/95 P, Ojha mot kommissionen, REG 1996, s. I‑5863, punkterna 40 och 41 och där angiven rättspraxis).

93      I enlighet med den rättspraxis som anges ovan i punkt 86 ska det således undersökas huruvida personaldomstolen kontrollerade att kommissionen hade hållit sig inom skäliga gränser och inte på ett uppenbart oriktigt sätt hade missbrukat sin befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar, när den avstod från att vidta en tillfällig omplaceringsåtgärd, i den mån som de villkor avseende de faktiska omständigheter som anges ovan i punkt 90, under vilka kommissionen är skyldiga att vidta en sådan åtgärd, är uppfyllda.

94      Efter att personaldomstolen i punkt 208 i den överklagade domen hade sammanfattat de faktiska omständigheter som påtalats i ansökan om bistånd och hade angett att ”bland de många handlingar som sökanden bifogat sin ansökan om bistånd fanns en förteckning över personer som enligt henne kunde bekräfta att hon utsatts för den mobbning hon påstått”, slog den i punkt 209 i den överklagade domen fast att ”betydelsen av och allvaret i de[ssa] omständigheter [har] visat, om än inte att mobbning förekommit, i vart fall ’misstanke om mobbning’ i den mening som avses i … meddelande[t] om mobbning, vilket medförde en skyldighet för kommissionen att, redan innan den undersökte sanningshalten i sökandens påståenden, vidta åtgärder för ’omplacering’”. Personaldomstolen slog därför i punkt 214 i den överklagade domen fast att kommissionens tysta avslag genom vilket den underlät att vidta åtgärder för omplacering var rättsstridigt och skulle ogiltigförklaras. Detta speglar bedömningen i punkt 196 i den överklagade domen, där det konstaterades att ”kommissionen, även innan den definitivt tar ställning till en … [ansökan om bistånd], är skyldig att fatta vissa beslut, i vart fall av rättssäkerhetsskäl”. I punkterna 250 och 253 i den överklagade domen slog personaldomstolen fast att utomobligatoriskt skadeståndsansvar uppkommit för gemenskapen, särskilt på grund av ”kommissionens underlåtenhet att vidta provisoriska åtgärder liksom dröjsmålet med att inleda den administrativa [utredningen]”, vilket beteende gav upphov till en ”ideell skada” med anledning av ”en osäkerhet och oro för [Q], som kunnat befara att kommissionen inte skulle beakta hennes ansökan om bistånd och att det rättsstridiga uppträdande som hon ditintills utsatts för från institutionens sida skulle kunna fortsätta”. I punkt 254 i den överklagade domen slog personaldomstolen således fast att kommissionen som skälig ersättning för denna ideella skada ska förpliktas att betala Q 15 000 euro.

95      Av punkt 250 i den överklagade domen framgår tydligt att det enda skäl som personaldomstolen angett för att dra slutsatsen att kommissionen i förevarande fall var skyldig att vidta en tillfällig omplaceringsåtgärd var att det fanns ”misstankar om mobbning” i den mening som avses i meddelandet om mobbning.

96      Av punkterna 207–214 och 250 i den överklagade domen framgår emellertid inte att personaldomstolen, vilket den rättsligen är förpliktad att göra enligt den regel som anges nedan i punkt 98, undersökte huruvida en tillfällig omplaceringsåtgärd var nödvändig för att skydda Q:s hälsa och säkerhet under hela den administrativa utredningen.

97      Personaldomstolen gjorde sig under dessa omständigheter skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att i punkterna 209 och 211 i den överklagade domen slå fast att kommissionen var skyldig att vidta en tillfällig omplaceringsåtgärd, utan att undersöka huruvida en sådan åtgärd i förevarande fall var nödvändig för att skydda Q:s hälsa och säkerhet under hela den administrativa utredningen.

98      Enligt domstolens praxis innebär den omständigheten att domstolen i första instans gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning emellertid inte att den dom som den avkunnat ska upphävas, om domslutet visar sig vara riktigt enligt andra rättsliga grunder (se domstolens dom av den 10 december 2002 i mål C‑312/00 P, kommissionen mot Camar och Tico, REG 2002, s. I‑11355, punkt 57, och av den 30 september 2003 i mål C‑93/02 P, Biret International mot rådet, REG 2003, s. I‑10497, punkt 60 och där angiven rättspraxis). Vid en sådan ändring av domskälen kan överklagandeinstansen ta hänsyn till de faktiska omständigheter som fastställts i första instans (se domen i det ovannämnda målet Biret International mot rådet, punkterna 60–66).

99      Det framgår för det första av punkt 41 i den överklagade domen att institutionens medicinske rådgivare i ett yttrande av den 7 maj 2004, efter att ha utfört en läkarkontroll, angav att Q var ”100 procent arbetsför från den 10 [maj] 2004”, men att ”ett byte av tjänst var önskvär[t] för [Q:s] hälsa”. Av punkt 54 i den överklagade domen framgår vidare att ”[d]en 18 maj 2004 anförde den psykiatriker som sjukvårdstjänsten uppdragit åt att lämna ett psykiatriskt expertutlåtande avseende [Q] i utlåtandet att ’problemet var av social art (en konflikt inom hennes institution), och lösningen måste således ske på social nivå (genom placering vid ett annat generaldirektorat)’”. I punkt 69 i den överklagade domen anges att ”[v]id den medicinska kontroll den 6 september 2004 som [Q] underkastats efter ingivandet av läkarintyget avseende perioden från den 28 augusti till den 25 september 2004 konstaterades att [Q] ’till 100 procent var arbetsför i dag’, men samtidigt upprepades påpekandet från psykiatriläkaren den 18 maj 2004 att ”ett byte av tjänst vore önskvärt för [hennes] hälsa’”. Av punkt 73 i den överklagade domen framgår det slutligen att ”[d]en oberoende läkare som utsetts på [Q:s] begäran … anförde som slutsats av sin medicinsk-psykiatriska undersökning i rapport av den 6 oktober 2004 att [hon] ’kunde återgå till arbetet men inom ett annat [GD]’ och att ’ett återinsättande … i hennes tidigare tjänst endast [kunde] medföra att hon tvingas återuppleva den mobbning hon upplever sig ha utsatts för och destabilisera henne’”. Av de faktiska omständigheterna framgår således, såsom det konstaterats i den överklagade domen, att det i ett stort antal läkarutlåtanden och -intyg drogs slutsatsen att en omplacering var nödvändig för att skydda Q:s hälsa, och detta redan innan administrationen inledde den administrativa utredningen för att kontrollera om Q faktiskt utsatts för mobbning och eventuella slutgiltiga åtgärder således vidtogs för att bestraffa dem som gjort sig skyldiga till mobbningen och i andra hand reparera de skador som deras agerande resulterat i.

100    Med beaktande av utlåtandena och intygen från personer som genom medicinska bedömningar kan binda kommissionens beslutsbefogenhet, måste det anses att åtminstone från och med den 6 oktober 2004 var en tillfällig omplaceringsåtgärd nödvändig för att omedelbart skydda Q:s hälsa. I förevarande fall var således de villkor avseende de faktiska omständigheterna uppfyllda på grundval av vilka det kan anses att administrationen vid tidpunkten för det tysta avslaget på ansökan om bistånd var skyldig att i förebyggande syfte vidta en sådan tillfällig omplaceringsåtgärd som avses ovan i punkt 98. Kommissionen har följaktligen inte hållit sig inom skäliga gränser och har på ett uppenbart oriktigt sätt missbrukat sin befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar genom att inte tillfälligt omplacera Q från GD Personal och administration eller enhet D 2 vid detta GD, där hon var anställd, trots att denna åtgärd med säkerhet var nödvändig för att skydda hennes hälsa.

101    Av det ovanstående följer att det, trots den felaktiga rättstillämpningen i detta avseende i den överklagade domen, var korrekt av personaldomstolen att i punkterna 1 och 2 i domslutet i den överklagade domen slå fast att det tysta avslaget på ansökan om bistånd ska ogiltigförklaras, i den del det innebar underlåtenhet att vidta en tillfällig omplaceringsåtgärd, och att kommissionen ska betala Q ersättning för den skada som hon lidit till följd av detta avslag.

102    De invändningar som anförts inom ramen för den andra grunden avseende åsidosättande av det villkor för gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar som avser rättsstridigt beteende och artiklarna 7 och 24 i tjänsteföreskrifterna är således verkningslösa och kan inte leda till bifall för överklagandet.

103    Tribunalen ska vidare pröva invändningen inom ramen för den andra grunden, att personaldomstolen i punkt 251 i den överklagade domen åsidosatte det villkor för gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar som avser rättsstridigt beteende genom att slå fast att administrationen hade betett sig rättsstridigt genom att dröja med att inleda den administrativa utredningen, utan att ta hänsyn till att tidsfristen för att inleda nämnda utredning motiverades av nödvändigheten att garantera en opartisk utredning.

104    I punkt 251 i den överklagade domen konstaterade personaldomstolen att ”[v]id tidpunkten för det tysta [avslaget på ansökan] om bistånd hade den administrativa [utredningen] ännu inte inletts, då det inte var förrän den 8 september 2004 som förhörsombudet fick sitt uppdrag från kommissionens generalsekreterare att genomföra en sådan [utredning], och de första förhören som hölls ägde rum först i oktober 2004”. I punkt 253 i den överklagade domen slog personaldomstolen fast att den ideella skada som dröjsmålet orsakat bör ersättas och att kommissionen som skälig ersättning för denna ideella skada ska förpliktas att betala Q 15 000 euro.

105    Enligt den biståndsskyldighet som föreskrivs i artikel 24 första stycket i tjänsteföreskrifterna är administrationen skyldig att handla med den snabbhet som krävs i det enskilda fallet, särskilt genom att i samarbete med klaganden påbörja en administrativ utredning i syfte att fastställa de faktiska omständigheter som ligger till grund för klagomålet (domen i det ovan i punkt 76 nämnda målet Campogrande mot kommissionen, punkterna 42 och 53). Denna rättspraxis hindrar emellertid inte att det kan finnas objektiva skäl till att det dröjer innan utredningen inleds, bland annat skäl som rör organiserandet av utredningen (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 76 nämnda målet Campogrande mot kommissionen, punkt 56).

106    Som det framgår av punkt 40 i den överklagade domen begärde Q i sin ansökan om bistånd att en administrativ utredning skulle inledas av ett ”neutralt organ” utanför GD Personal och administration och följaktligen fristående från IDOC. Av punkt 59 i den överklagade domen framgår vidare att direktören vid IDOC genom en skrivelse av den 11 juni 2004 till kommissionens generalsekreterare anförde att ”sökandens anklagelser mot samtliga överordnade inom GD Personal och administration, innefattande hennes generaldirektör, medförde att det var lämpligt att kommissionens generalsekreterare uppträdde i rollen som tillsättningsmyndighet inom ramen för den administrativa [utredningen], och att någon utanför GD Personal och administration utsågs till ’förhörsombud’ vid genomförandet av denna [utredning]”. Av punkt 64 i den överklagade domen framgår att ”[d]en 1 juli 2004 informerade kommissionens generalsekreterare direktören vid IDOC att han godtog att uppträda som tillsättningsmyndighet inom ramen för den planerade administrativa [utredningen] och angav namnet på det förhörsombud som han hade valt ut för att genomföra denna [utred]ning”. Av punkt 71 i den överklagade domen, slutligen, framgår det att ”[d]et förhörsombud som utsetts av kommissionens generalsekreterare inom ramen för den administrativa [utredning] sökanden begärt erhöll enligt en anteckning av den 8 september 2004 uppdraget att ’avgöra sanningshalten i de framförda anklagelserna, särskilt vad avser uppträdandet av den eller de tjänstemän vars namn angetts i handlingarna, för att på så sätt göra det möjligt att bedöma situationens verklighetsanknytning och de konsekvenser som den, i förekommande fall, medför’”.

107    Personaldomstolen har emellertid i förevarande fall underlåtit att undersöka om dröjsmålet i fråga kan ha orsakats av behovet att låta ett ”neutralt organ” utföra den administrativa utredningen, i enlighet med Q:s önskemål i ansökan om bistånd, och, vilket är ovanligt, anförtro ledningen av utredningen till ett förhörsombud som utsetts utanför GD Personal och administration, och inte till IDOC, såsom normalt är fallet.

108    Personaldomstolen har inte utfört alla de kontroller som rättsligen ankommer på den och har inte angett den rättsliga grunden för den överklagade domen, i den del den förpliktade kommissionen att betala Q skadestånd med anledning av dröjsmålet på omkring fyra månader innan den administrativa utredningen inleddes.

109    Överklagandet ska således bifallas såvitt avser den andra grunden och punkt 2 i domslutet i den överklagade domen ska upphävas, i den del som kommissionen har förpliktats att betala Q skadestånd på grund av dröjsmålet med att inleda det administrativa förfarandet. Eftersom personaldomstolen, som det framgår av punkterna 250–254 i den överklagade domen, inte har gjort åtskillnad mellan det skadestånd som ska betalas till Q av ovannämnda skäl och det som ska betalas med hänsyn till kommissionens underlåtenhet att vidta en tillfällig omplaceringsåtgärd, ska punkt 2 i domslutet upphävas, i den del som kommissionen förpliktats att betala Q 15 000 euro som ersättning för den ideella skada som Q lidit till följd av det påstådda dröjsmålet med att inleda den administrativa utredningen.

110    Mot bakgrund av det ovan anförda bifalls huvudöverklagandet delvis och ogillas i övrigt.

 Anslutningsöverklagandet

111    Anslutningsöverklagandet, vilket har ingetts i enlighet med artikel 142.2 i rättegångsreglerna, syftar till upphävande av den överklagade domen, i den del personaldomstolen ogillade yrkandena i första instans om ogiltigförklaring av karriärutvecklingsrapporterna för 2003 och ersättning för den ytterligare skadan till följd av det tysta avslaget på begäran om lämpliga slutgiltiga åtgärder för att bestraffa dem som gjort sig skyldiga till den påstådda mobbningen och, i andra hand, reparera skadan som orsakats av deras agerande.

112    Q har åberopat nio grunder till stöd för anslutningsöverklagandet. De första åtta grunderna för anslutningsöverklagandet riktas mot den överklagade domen, i den del domstolen i första instans ogillade yrkandet om ersättning för den ytterligare skadan till följd av det tysta avslaget på begäran om lämpliga slutgiltiga åtgärder för att bestraffa dem som gjort sig skyldiga till den påstådda mobbningen och, i andra hand, reparera skadan som orsakats av deras agerande. Den första grunden avser åsidosättande av artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna. Som andra grund har Q gjort gällande att personaldomstolen gjorde sig skyldig till en felaktig rättslig klassificering av de faktiska omständigheter som påtalats i ansökan om bistånd med hänsyn till artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna. Såvitt avser den tredje grunden har Q gjort gällande att de av personaldomstolen fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, vilket föranlett en felaktig rättstillämpning vid fastställandet av föremålet för tvisten. Den fjärde grunden avser en missuppfattning av viss bevisning som lagts fram i första instans. Som femte grund har Q gjort gällande att kommissionen åsidosatte meddelandet om mobbning. Som sjätte grund har Q gjort gällande att personaldomstolen åsidosatte skyldigheten att motivera domen. Den sjunde grunden avser åsidosättande av förbudet mot att gå utöver vad som har yrkats (ultra petita) och följaktligen av gränserna för personaldomstolens behörighet. Såvitt avser den åttonde grunden har Q gjort gällande att två administrativa skrivelser har tolkats felaktigt. Den nionde grunden riktas mot den överklagade domen, i den del domstolen i första instans ogillade yrkandet om ogiltigförklaring av karriärutvecklingsrapporterna för 2003. Denna grund avser felaktig rättstillämpning vad gäller förekomsten av ett berättigat intresse av att få karriärutvecklingsrapporterna för 2003 ogiltigförklarade.

113    Kommissionen har påpekat att den för att kunna svara på anslutningsöverklagandet måste ta ställning till personaldomstolens tolkning i den överklagade domen av begreppet mobbning i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna. Kommissionen har gjort gällande att personaldomstolen vid tolkningen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning på flera punkter. Q har vederlagt kommissionens påpekanden i detta sammanhang.

114    Med hänsyn till intresset av god rättskipning ska först den femte grunden prövas, sedan den åttonde grunden och därefter, tillsammans, den första, den andra, den tredje, den fjärde och den sjätte grunden samt kommissionens och Q:s påpekanden om begreppet mobbning i den mening som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna. Därefter prövas den sjunde grunden och slutligen den nionde grunden.

 Den femte grunden för anslutningsöverklagandet: kommissionens åsidosättande av meddelandet om mobbning

 Parternas argument

115    Q har hävdat att kommissionen har åsidosatt punkterna 2.2 och 4.1 i meddelandet om mobbning, eftersom ingen av hennes överordnade vidtog åtgärder mot den mobbning som påtalats i ansökan om bistånd.

116    Kommissionen anser att det är uppenbart att den femte grunden ska avvisas. Q har inte identifierat på vilken punkt i den överklagade domen personaldomstolen ska ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning, utan har endast upprepat de argument som hon anförde till stöd för talan i första instans. Dessutom var personaldomstolens tolkning av meddelandet om mobbning i den överklagade domen fördelaktig för Q.

117    Q anser att kommissionens invändning om rättegångshinder avseende den femte grunden ska ogillas, eftersom den felaktiga rättstillämpningen i den överklagade domen identifierats tillräckligt i anslutningsöverklagandet.

 Tribunalens bedömning

118    Av de bestämmelser som anges ovan i punkt 24 följer att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter den dom som det yrkas upphävande av ifrågasätts, samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande (se förstainstansrättens beslut av den 10 mars 2008 i mål T‑233/07 P, Lebedef-Caponi mot kommissionen, REG 2008, s. II‑0000, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

119    Ett överklagande som endast återger de grunder och argument som redan har anförts i första instans, inklusive argument som rätten uttryckligen lämnat utan avseende, uppfyller inte detta krav. Ett sådant överklagande utgör nämligen endast en begäran om omprövning av den ansökan som ingetts till första instans, vilket faller utanför överklagandeinstansens behörighet (se beslutet i det ovan i punkt 118 nämnda målet Lebedef-Caponi mot kommissionen, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

120    Q har genom den femte grunden gjort gällande att kommissionen, och inte personaldomstolen, har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning, eftersom hon har angett att ”kommissionen har åsidosatt punkt 2.2 i meddelandet om mobbning” och att ”kommissionen även har åsidosatt [punkt 4.1 i detta meddelande]”.

121    Kommissionens invändning om rättegångshinder ska följaktligen bifallas och den femte grunden ska avvisas.

 Den åttonde grunden för anslutningsöverklagandet: felaktig tolkning av två administrativa skrivelser

 Parternas argument

122    Q har gjort gällande att personaldomstolen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom en felaktig tolkning av två administrativa skrivelser som ingick i handlingarna i målet. För det första tolkade personaldomstolen i punkt 64 i den överklagade domen skrivelsen från generalsekreteraren till direktören vid IDOC av den 1 juli 2004 felaktigt, genom att slå fast att generalsekreteraren i denna skrivelse informerade direktören vid IDOC om att han godtog att uppträda som tillsättningsmyndighet inom ramen för den administrativa utredningen. Egentligen angav generalsekreteraren i denna skrivelse att han godtog att uppträda som tillsättningsmyndighet när det gällde institutionens svar på ansökan om bistånd, i syfte att undvika eventuella invändningar om partiskhet inom GD Personal och administration. För det andra gjorde personaldomstolen, i punkt 86 i den överklagade domen, en felaktig tolkning av den skrivelse av den 16 september 2005 som generaldirektören vid GD Personal och administration hade sänt till den, genom att ange att denna innehöll ett uttryckligt beslut av tillsättningsmyndigheten att avslå ansökan om bistånd. Denna skrivelse kom emellertid inte från kommissionens generalsekreterare, som ensam utsetts till tillförordnad tillsättningsmyndighet, och inget beslut av denne var heller bifogat skrivelsen, vilket innebär att tillsättningsmyndigheten inte hade fattat något uttryckligt beslut om ansökan om bistånd.

123    Kommissionen har invänt att de punkter i den överklagade domen som ifrågasätts genom den åttonde grunden återfinns under rubriken ”Målets bakgrund” och inte under ”Bedömning”. I övrigt bör denna grund avvisas, eftersom det inte angetts på vilken punkt personaldomstolen skulle ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning.

124    Q anser att kommissionens invändning om rättegångshinder avseende den åttonde grunden ska ogillas, eftersom den felaktiga rättstillämpningen identifierats tillräckligt i anslutningsöverklagandet.

 Tribunalens bedömning

125    Som det anges ovan i punkt 118 ska det i ett överklagande klart anges på vilka punkter den dom som det yrkas upphävande av ifrågasätts, samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande.

126    Q har i sina inlagor inte identifierat någon punkt i domslutet i den överklagade domen där personaldomstolen ska ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom en felaktig tolkning av innehållet i de båda ovannämnda administrativa skrivelserna som avses i punkterna 64 och 86 i den överklagade domen, vilka återfinns under den sammanfattning av ”[m]ålets bakgrund” som en dom ska innehålla enligt artikel 81 tionde strecksatsen i rättegångsreglerna.

127    Kommissionens invändning om rättegångshinder ska följaktligen bifallas och den åttonde grunden ska avvisas.

 Den första grunden: åsidosättande av artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna; den andra grunden: felaktig rättslig klassificering av de faktiska omständigheter som påtalats i ansökan om bistånd med hänsyn till artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna; den tredje grunden: materiellt oriktig beskrivning av de faktiska omständigheterna, vilket föranlett en felaktig rättstillämpning vid fastställandet av föremålet för tvisten; den fjärde grunden: missuppfattning av viss bevisning som lagts fram i första instans; den sjätte grunden: åsidosättande av skyldigheten att motivera domen

128    Den första, den andra, den tredje, den fjärde och den sjätte grunden samt kommissionens och Q:s påpekanden om begreppet mobbning i den mening som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna avser de domskäl i den överklagade domen, särskilt punkterna 189 och 236, i vilka personaldomstolen, såsom det anges i punkt 147 i den överklagade domen, prövade ”[Q:s] påstående om mobbning” och slog fast, i punkt 189 i domen, att Q ”inte visat att hon utsatts för mobbning” och således inte kunde erhålla skadestånd för mobbning. Detta påverkar inte den omständigheten att personaldomstolen i punkterna 236 och 238–242 i den överklagade domen slog fast att vissa av de omständigheter som åberopats av Q till stöd för ansökan om bistånd tillsammans visade att kommissionen begått ett fel i tjänsten genom att i viss mån ha åsidosatt sin omsorgsplikt, och beviljade Q ersättning för den ideella skada som orsakats genom detta fel i tjänsten, i den del det bidrog till att isolera Q inom sin enhet, men inte för den ekonomiska skadan till följd av den yrkessjukdom som detta samma fel i tjänsten påstås ha orsakat, eftersom det var för tidigt att uttala sig om ett sådant skadestånd på grund av att förfarandet för att erkänna sjukdomen som arbetsskada fortfarande pågick och det inte var möjligt att avgöra huruvida hela den ekonomiska skada som Q lidit kunde ersättas enligt tjänsteföreskrifternas bestämmelser om ersättning vid arbetsrelaterade sjukdomar.

129    Det ska i detta sammanhang erinras om att tribunalen med stöd av artikel 113 i rättegångsreglerna när som helst på eget initiativ kan avgöra om talan ska avvisas till följd av att det föreligger ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas.

130    Eftersom villkoren för att ta upp en talan till sakprövning enligt artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna hör till tvingande rätt, ankommer det, vid behov, på unionsdomstolen att ex officio pröva om de är uppfyllda (se tribunalens dom av den 8 juni 2009 i mål T‑498/07 P, Krcova mot domstolen, REG 2009, s. II‑0000, punkt 52 och där angiven rättspraxis), förutsatt att den dessförinnan har berett parterna tillfälle att yttra sig (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 57 nämnda målet M mot Emea, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

131    Ett nödvändigt villkor för att en talan som väcks av en tjänsteman mot den institution där han är anställd ska kunna tas upp till prövning är att det föreligger en åtgärd som går honom emot i den mening som avses i artiklarna 90.2 och 91.1 i tjänsteföreskrifterna är (se förstainstansrättens dom av den 13 juli 1993 i mål T‑20/92, Moat mot kommissionen, REG 1993, s. II‑799, punkt 39 och där angiven rättspraxis, och förstainstansrättens beslut av den 25 mars 2003 i mål T‑243/02, J mot kommissionen, REGP 2003, s. I‑A‑99 och s. II‑523, punkt 30).

132    För att pröva huruvida den mobbning som påtalats i ansökan om bistånd förekom, utgick personaldomstolen implicit i punkterna 118 och 119 i den överklagade domen från det nödvändiga antagandet att talan avsåg en åtgärd som gick vederböranden emot och som utgjordes av tillsättningsmyndighetens tysta avslag på ansökan om bistånd, i den del den underlåtit att konstatera att den påstådda mobbningen förekom.

133    Det nödvändiga antagande som personaldomstolen stödde sig på för att pröva huruvida den påstådda mobbningen förekom var emellertid felaktigt, vilket framgår av dess egna konstateranden på andra ställen i den överklagade domen.

134    Personaldomstolen konstaterade för det första, i punkt 117 i den överklagade domen, att talan i första instans skulle anses avse ”ogiltigförklaring av det underförstådda beslutet om avslag på begäran om bistånd”, ”upphävande av karriärutvecklingsrapporterna för år 2003” och ”förpliktande för kommissionen att betala skadestånd till [Q]”.

135    Av bland annat punkt 196 i den överklagade domen framgår att personaldomstolen betraktade det tysta avslaget på ansökan om bistånd som en åtgärd som gick Q emot endast i den del det innebar underlåtenhet att ”fatta vissa beslut, i vart fall av rättssäkerhetsskäl [under den tid som behövs för den administrativa utredningen]”. Personaldomstolen angav således inte att det förelåg en åtgärd som gick Q emot och som innebar underlåtenhet att konstatera att den mobbning förekom som hade påtalats i ansökan om bistånd, trots att den i punkterna 118 och 119 i den överklagade domen implicit hade utgått från det nödvändiga antagandet att en sådan åtgärd förelåg, i syfte att kunna pröva ”[Q:s] påstående om mobbning”.

136    Det ska i varje fall erinras om att Q själv, i ansökan om bistånd, begärde att en administrativ utredning skulle inledas för att fastställa att den mobbning som påtalats i ansökan om bistånd faktiskt förekommit, och uppmanade kommissionen att överlåta utredningen på ett ”neutralt organ”, och inte på IDOC, som är det organ som vanligen utför sådana utredningar. Av punkterna 198, 199 och 251 i den överklagade domen framgår att administrationen hade beviljat denna begäran innan talan väcktes den 4 juli 2005 och att den hade inlett en administrativ utredning den 8 september 2004, vilken genomfördes med vederbörlig skyndsamhet mellan oktober 2004 och den 21 mars 2005 i enlighet med de regler för administrativa utredningar som fastställs i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna, vilka antagits i enlighet med artikel 86.3 i tjänsteföreskrifterna.

137    Ett utredningsförfarande som genomförs enligt artikel 86.3 i tjänsteföreskrifterna, i syfte att fatta beslut om en tjänstemans ansökan om bistånd enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, avslutas genom ett slutgiltigt beslut av tillsättningsmyndigheten på grundval av utredningsrapporten, såsom personaldomstolen påpekade i punkt 196 i den överklagade domen, och som det för övrigt framgår av artikel 3 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom i det ovan i punkt 84 nämnda målet Guillot mot kommissionen, punkterna 21, 22 och 36, och av den 1 juni 1983 i de förenade målen 36/81, 37/81 och 218/81, Seton mot kommissionen, REG 1983, s. 1789, punkterna 29–31). Det är när detta beslut fattas som tjänstemannens rättsliga ställning påverkas (se även, för ett liknande resonemang och analogt, när det gäller ett förfarande enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, domen i det ovan i punkt 66 nämnda målet L mot kommissionen, punkt 123).

138    Eftersom det i tillsättningsmyndighetens slutgiltiga beslut hänvisas till slutsatserna i den administrativa utredningsrapporten, vilken sammanställdes efter det tysta avslaget och i vilken den berörda tjänstemannens anklagelser om mobbning granskades i detalj på grundval av handlingar och vittnesmål som lagts fram eller samlats in under utredningen, ska det beslutet inte betraktas som ett beslut som endast bekräftar det tysta avslaget, utan som ett beslut som ersätter det när administrationens omprövning av situationen är avslutad (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 86 nämnda målet Lo Giudice mot kommissionen, punkterna 47 och 48).

139    Av punkt 86 i den överklagade domen framgår att ”[i] en skrivelse av den 16 september 2005 till [Q] avslog tillsättningsmyndigheten uttryckligen hennes [ansökan] om bistånd, och angav att anklagelserna om mobbning inte, mot bakgrund av slutsatserna av den administrativa [utredningen], var välgrundade eller bevisade”. Enligt den rättspraxis som anges ovan i punkt 138 har tillsättningsmyndighetens uttryckliga beslut om att slutgiltigt avslå ansökan om bistånd, om vars innehåll Q informerats genom en skrivelse av den 16 september 2005, ersatt det tysta avslaget på ansökan om bistånd medan förfarandet i första instans pågick, efter det att tillsättningsmyndigheten omprövat situationen på grundval av slutsatserna av den administrativa utredningen i enlighet med artikel 3 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna.

140    Av punkterna 117, 196 och 197 i den överklagade domen framgår emellertid inte att tillsättningsmyndighetens uttryckliga beslut om slutgiltigt avslag på ansökan om bistånd har lämnats in till personaldomstolen. Det framgår inte heller av den överklagade domen att personaldomstolen har prövat huruvida det slutgiltiga beslutet var rättsenligt eller ens har prövat de skäl som låg till grund för det.

141    När Q tillfrågades om detta under förhandlingen bekräftade hon att den talan som hon väckt vid personaldomstolen bland annat syftade till en prövning av rättsenligheten av det tysta avslaget på ansökan om bistånd och inte av tillsättningsmyndighetens uttryckliga beslut om avslag på ansökan om bistånd, vars innehåll hon informerats om genom en skrivelse av den 16 september 2005. Enligt vad hon har angett lämnade hon under förfarandet i första instans inte in någon ansökan om att få anpassa sina yrkanden och grunder till följd av att det första beslutet om avslag ersatts med ett senare beslut (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 26 oktober 2004 i mål T‑55/03, Brendel mot kommissionen, REGP 2004, s. I‑A‑311 och s. II‑1437, punkt 50 och där angiven rättspraxis, och förstainstansrättens beslut av den 6 juli 2001 i mål T‑161/00, Tsarnavas mot kommissionen, REGP 2001, s. I‑A‑155 och s. II‑721, punkt 27 och där angiven rättspraxis). Kommissionen har å sin sida gjort gällande att tillsättningsmyndighetens uttryckliga beslut om avslag på ansökan om bistånd är den enda åtgärd som går Q emot, i den del det innebar underlåtenhet att på grundval av slutsatserna av den administrativa utredningen fastställa att den mobbning som påtalats i ansökan om bistånd förekommit. Kommissionen har vidare gjort gällande att personaldomstolen i den överklagade domen, vad gäller förekomsten av den påtalade mobbningen, fattade ett självständigt beslut i förhållande till tillsättningsmyndighetens beslut.

142    Av det ovan anförda följer att personaldomstolen, eftersom den talan som väckts vid den inte syftade till bedömning av rättsenligheten av tillsättningsmyndighetens uttryckliga beslut om avslag på ansökan om bistånd, vars innehåll Q informerades om genom en skrivelse av den 16 september 2005, har åsidosatt artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna och har överskridit gränserna för den prövning som den är behörig att göra, genom att i praktiken sätta sig i administrationens ställe genom att i punkterna 147 och 189 i den överklagade domen pröva ”[Q:s] påstående om mobbning” (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 3 april 2003 i mål C‑277/01 P, parlamentet mot Samper, REG 2003, s. I‑3019, punkterna 44 och 50) och i punkt 189 i domen slå fast att Q inte hade visat att hon utsatts för mobbning i den mening som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 16 maj 2006 i mål T‑73/05, Magone mot kommissionen, REGP 2006, s. I‑A‑2‑107 och s. II‑A‑2‑485, punkterna 14–16, och domen i det ovan i punkt 86 nämnda målet Lo Giudice mot kommissionen, punkterna 54–56).

143    Utan att den första, den andra, den tredje, den fjärde och den sjätte grunden ens behöver prövas ska den överklagade domen således upphävas, i den del personaldomstolen prövade ”[Q:s] påstående om mobbning” och slog fast att Q inte har visat att hon utsatts för mobbning i den mening som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna.

 Den sjunde grunden: åsidosättande av förbudet mot att gå utöver vad som har yrkats (ultra petita) och följaktligen av gränserna för personaldomstolens behörighet

 Parternas argument

144    Q har gjort gällande att personaldomstolen gick utöver vad som hade yrkats (ultra petita) och följaktligen åsidosatte gränserna för sin behörighet genom att i punkt 241 i den överklagade domen ogilla hennes yrkande om ekonomisk ersättning för att hon förlorat en del av sin lön, eftersom hon pensionerats på grund av arbetsoförmåga till följd av den mobbning som påtalats i ansökan om bistånd. Personaldomstolen grundade sin bedömning på den skrivelse genom vilken hon den 17 oktober 2005 hade begärt att det ”ångest-depressiva syndrom” som hon påstod sig lida av skulle erkännas som yrkessjukdom enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, trots att det är klart att parterna i tvisten inte hade lämnat in denna skrivelse till personaldomstolen för bedömning och den inte hade varit föremål för ett kontradiktoriskt förfarande.

145    Kommissionen anser att det är uppenbart att anslutningsöverklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den sjunde grunden.

 Tribunalens bedömning

146    Q har inte gjort gällande att personaldomstolen har missuppfattat de handlingar i målet i första instans som avses i punkt 241 i den överklagade domen.

147    Q har endast gjort gällande att även om det av handlingarna i målet i första instans framgick att hon hade begärt att ett förfarande skulle inledas för att hennes sjukdom skulle erkännas som yrkessjukdom, kunde personaldomstolen inte beakta denna faktiska omständighet för att avvisa hennes begäran om skadestånd, i den del denna syftade till ekonomisk ersättning för att hon förlorat en del av sin lön till följd av att hon pensionerats på grund av arbetsoförmåga, eftersom denna faktiska omständighet och dess konsekvenser för upptagandet till sakprövning av begäran om skadestånd inte särskilt hade åberopats av parterna och behandlats vid personaldomstolen.

148    Av punkterna 232 och 233 i den överklagade domen framgår det att frågan om huruvida yrkandet om den omtvistade ersättningen var för tidigt väckt och således inte kunde tas upp till prövning inte hade tagits upp av kommissionen och inte heller hade avhandlats mellan parterna i första instans.

149    Det ska emellertid erinras om att eftersom villkoren för att ta upp en talan enligt artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna till sakprövning hör till tvingande rätt, ankommer det, enligt den ovan i punkt 130 angivna rättspraxisen, vid behov på unionsdomstolen att ex officio pröva om de är uppfyllda.

150    Personaldomstolen kan för övrigt inte kritiseras för att ha fastställt faktiska omständigheter inom ramen för prövning ex officio av villkoren för upptagande till sakprövning av ett yrkande om ersättning som har framställts inom ramen för en sådan talan, när dessa framgår av de handlingar i målet som parterna har lämnat in till den för att den ska pröva deras yrkanden.

151    Q kan således inte klandra personaldomstolen för att ha gått utöver vad som hade yrkats (ultra petita) och åsidosatt gränserna för sin behörighet på grund av att den i punkt 241 i den överklagade domen, efter att ha fastställt vissa faktiska omständigheter på grundval av uppgifter i handlingarna, ex officio konstaterade att yrkandet om den omtvistade ersättningen inte kunde tas upp till sakprövning.

152    Anslutningsöverklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den sjunde grunden.

 Den nionde grunden: felaktig rättstillämpning vad gäller förekomsten av ett berättigat intresse av att få karriärutvecklingsrapporterna för 2003 ogiltigförklarade

 Parternas argument

153    Q anser att personaldomstolen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att i punkt 227 i den överklagade domen ogilla hennes yrkande om ogiltigförklaring av karriärutvecklingsrapporterna för 2003, eftersom den därigenom åsidosatte ny rättspraxis från domstolen enligt vilken en tjänsteman som bedömts lida av total bestående invaliditet icke desto mindre behåller ett intresse av att bestrida sina karriärutvecklingsrapporter. Åtskillnad ska således, såsom domstolen har slagit fast, göras mellan situationen för en tjänsteman som pensionerats automatiskt i enlighet med artiklarna 53 och 78 i tjänsteföreskrifterna och situationen för en tjänsteman som uppnått pensionsåldern, som sagt upp sig eller som sagts upp. För övrigt ska artikel 53 i tjänsteföreskrifterna tolkas i förening med artiklarna 13 och 15 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, där det anges att en tjänsteman som bedömts lida av invaliditet ska anses ha upphört med sin tjänstgöring endast tillfälligt och att det med jämna mellanrum, så länge han ännu inte har fyllt 63 år, kan kontrolleras huruvida han fortfarande lider av invaliditet. Q anser dessutom att hon behåller ett säkert och faktiskt intresse av att få karriärutvecklingsrapporterna för 2003 ogiltigförklarade på grund av de negativa bedömningar om henne som de innehåller.

154    I sin kompletterande inlaga har Q hänvisat till en handling som hon försäkrar att hon inte kände till vid tidpunkten för ingivandet av anslutningsöverklagandet, nämligen en handling undertecknad den 26 juli 2005 av kommissionens medicinske rådgivare, doktor D, i dennes egenskap av ledamot av invaliditetskommittén, i vilken doktor D anger att han inte instämmer i bedömningen att hon lider av invaliditet eller i det majoritetsbeslut som fattats av de övriga kommittéledamöterna, doktor R och doktor S. På grund av det avvikande yttrandet från den medicinske rådgivaren är det uppenbart att invaliditetskommitténs slutsatser och beslutet om invaliditet var behäftade med ett allvarligt fel, vilket ger henne rätt att begära att dessa akter ska förklaras ogiltiga. Det avvikande yttrandet visar att det är möjligt att hennes hälsa kan återställas och att det följaktligen inte är uteslutet att hon kan återinträda i tjänst vid kommissionen. Hon kan även begära att få återinträda i tjänst, om hon anser att hon inte längre uppfyller villkoren för invaliditetspension. Personaldomstolen gjorde sig således skyldig till felaktig rättstillämpning genom att dra slutsatsen att hon inte hade något intresse av att få karriärutvecklingsrapporterna för 2003 ogiltigförklarade och att det således inte fanns anledning att pröva hennes yrkande om ogiltigförklaring av dem.

155    Kommissionen anser att anslutningsöverklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den nionde grunden.

 Tribunalens bedömning

156    Enligt fast rättspraxis måste en person som omfattas av tillämpningsområdet för tjänsteföreskrifterna för att, inom ramen för en talan som väckts enligt artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, kunna yrka ogiltigförklaring av en åtgärd som går honom emot i den mening som avses i artikel 90.2, vid tiden för talans väckande ha ett säkert och faktiskt, tillräckligt tydligt intresse av att få åtgärden ogiltigförklarad. För att ett sådant intresse ska anses föreligga krävs att han kan erhålla en fördel genom yrkandet (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 29 november 2006 i de förenade målen T‑35/05, T‑61/05, T‑107/05, T‑108/05 och T‑139/05, Agne-Dapper m.fl. mot kommissionen m.fl., REGP 2006, s. I‑A‑2‑291 och s. II‑A‑2‑1497, punkt 35 och där angiven rättspraxis). Sökandens intresse av att få saken prövad, vilket utgör en sakprövningsförutsättning, ska bedömas vid tiden för talans väckande (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens beslut av den 28 juni 2005 i mål T‑147/04, Ross mot kommissionen, REGP 2005, s. I‑A‑171 och s. II‑771, punkt 25 och där angiven rättspraxis). Enligt fast rättspraxis måste en person som omfattas av tjänsteföreskrifterna, för att kunna fortsätta att driva en talan om ogiltigförklaring av ett beslut av tillsättningsmyndigheten, bibehålla ett eget intresse av att beslutet ogiltigförklaras (se förstainstansrättens dom av den 24 april 2001 i mål T‑159/98, Torre m.fl. mot kommissionen, REGP 2001, s. I‑A‑83 och s. II‑395, punkt 30 och där angiven rättspraxis). Om det inte finns något faktiskt intresse av att få saken prövad, saknas skäl att pröva talan (se domen i det ovannämnda målet Torre m.fl. mot kommissionen, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

157    När det gäller en tjänstemans eller en före detta tjänstemans intresse av att få en karriärutvecklingsrapport om sig ogiltigförklarad, ska det påpekas att denna rapport utgör ett värdeomdöme av den betygssattes chefer om på vilket sätt tjänstemannen har utfört sina arbetsuppgifter och hur denne uppfört sig i tjänsten under en viss period och att den, oavsett dess framtida användning, utgör ett skriftligt och formellt bevis på kvaliteten av det arbete som tjänstemannen utfört. En sådan bedömning är inte bara en ren beskrivning av de uppgifter som utförts under den berörda perioden, utan utgör också en bedömning av de mänskliga egenskaper som den betygssatta personen har visat vid utövandet av sin yrkesverksamhet. En tjänsteman har därför rätt att kräva en korrekt och rättvis bedömning av sin arbetsinsats. I enlighet med rätten till ett effektivt domstolsskydd ska tjänstemannen följaktligen, under alla omständigheter, ges rätt att bestrida en karriärutvecklingsrapport som avser honom på grund av rapportens innehåll eller på grund av att den inte upprättats enligt de regler som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna (domstolens dom av den 22 december 2008 i mål C‑198/07 P, Gordon mot kommissionen, REG 2008, s. I‑10701, punkterna 43–45).

158    Det är förvisso riktigt att en tjänsteman som av invaliditetskommittén bedömts lida av total bestående invaliditet pensioneras automatiskt enligt artiklarna 53 och 78 i tjänsteföreskrifterna. En sådan tjänstemans situation skiljer sig dock från situationen för en tjänsteman som uppnått pensionsåldern, som sagt upp sig eller som sagts upp då det rör sig om en situation som kan ändras (domen i det ovan i punkt 157 nämnda målet Gordon mot kommissionen, punkt 46). Det är nämligen möjligt att en tjänsteman som bedömts lida av sådan invaliditet en dag återinträder i tjänst vid en unionsinstitution. Den allmänna bestämmelsen i artikel 53 i tjänsteföreskrifterna ska jämföras med de mer specifika bestämmelserna i artiklarna 13–15 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna. En tjänsteman som bedömts lida av invaliditet har endast avbrutit sin verksamhet, eftersom utvecklingen av hans ställning vid institutionerna är beroende av huruvida de villkor som föranledde invaliditeten fortfarande är uppfyllda, vilket kan kontrolleras regelbundet (domen i det ovan i punkt 157 nämnda målet Gordon mot kommissionen, punkt 47). En tjänsteman som bedömts lida av total bestående invaliditet bibehåller, om det finns möjlighet att han återinträder i tjänst vid en unionsinstitution, sitt intresse i den mening som avses i den ovan i punkt 156 angivna rättspraxisen av en rättvis och objektiv karriärutvecklingsrapport som upprättas enligt normala rapporteringsrutiner. För det fall tjänstemannen återinträdde i tjänst skulle nämnda rapport vara till nytta för hans utveckling på den avdelning där han tjänstgör eller inom unionsinstitutionerna (domen i det ovan i punkt 157 nämnda målet Gordon mot kommissionen, punkterna 46–51).

159    En annan bedömning kan göras endast i vissa särskilda fall, när en granskning av den konkreta situationen för den tjänsteman som bedömts lida av invaliditet visar att denne aldrig kommer att kunna återinträda i tjänst vid en institution, till exempel med hänsyn till slutsatserna från den invaliditetskommitté som ansvarar för att pröva hans invaliditet att den sjukdom som lett till invaliditeten är permanent och att en medicinsk omprövning inte är nödvändig (se, för ett liknande resonemang, beslutet i det ovan i punkt 156 nämnda målet Ross mot kommissionen, punkterna 9 och 32) eller med hänsyn till förklaringar av den berörde tjänstemannen att han aldrig mer under några omständigheter kommer att återinträda i tjänst vid en institution (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 42 nämnda målet Combescot mot kommissionen, punkterna 27 och 29).

160    Personaldomstolen har i punkt 117 i den överklagade domen, utan att detta föranlett invändningar från Q inom ramen för anslutningsöverklagandet, slagit fast att Q:s talan enligt artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna bland annat syftade till ogiltigförklaring av karriärutvecklingsrapporterna för 2003. I punkterna 218–224 i den överklagade domen angav personaldomstolen skälen till att den vid tiden för talans väckande i första instans hade ansett att yrkandet om ogiltigförklaring av karriärutvecklingsrapporterna för 2003 kunde tas upp till prövning. I punkterna 225–230 i den överklagade domen bedömde personaldomstolen emellertid att det inte längre fanns anledning att pröva nämnda yrkande, eftersom Q inte längre hade intresse av en ogiltigförklaring av karriärutvecklingsrapporterna för 2003. Som motivering till att Q inte hade något som helst intresse av att få saken prövad angav personaldomstolen att hon ”är pensionerad och erhåller invaliditetspension efter beslut av tillsättningsmyndigheten den 23 augusti 2005, med verkan från den 31 augusti 2005”, att ”[i]nvaliditetskommittén bedömde att ’mot bakgrund av den stabila arten av den sjukdom som medfört arbetsoförmågan [var] det inte nödvändigt med någon medicinsk granskning’”, att ”[s]åledes kan en förändring av innehållet i karriärutvecklingsrapporterna för år 2003 inte medföra någon konsekvens för [Q:s] karriär” och att ”[f]ör övrigt har [Q] varken åberopat eller visat att det skulle föreligga några särskilda omständigheter som motiverar att hon bevarat något personligt och aktuellt intresse av en ogiltigförklaring av [karriärutvecklingsrapporterna för 2003]”.

161    Vid bedömningen av Q:s intresse av att få saken prövad var det korrekt av personaldomstolen att stödja sig på invaliditetskommitténs slutsatser av vilka det, enligt vad personaldomstolen konstaterade, framgick att samtliga de villkor som krävs för att motivera Q:s pensionering till följd av total bestående invaliditet i enlighet med artikel 13 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna kunde anses definitivt uppfyllda, dels eftersom endast nämnda kommitté är behörig, enligt artiklarna 53 och 78 i tjänsteföreskrifterna, att pröva Q:s invaliditet, dels eftersom kommitténs slutsatser inte var rättsstridiga, eftersom de såsom framgår av den handling som ingetts av kommissionen, hade antagits av kommittéledamöterna genom ett majoritetsbeslut, varvid en ledamot hade uttryckt en avvikande åsikt. De beslut som fattas av invaliditetskommittén är nämligen kollegiala beslut och fattas med en majoritet av ledamöterna.

162    Personaldomstolen beaktade emellertid inte det intresse som Q i varje fall kunde ha behållit av att bestrida karriärutvecklingsrapporterna för 2003 på grund av deras innehåll och särskilt, som det konstaterades i punkt 273 i den överklagade domen, på grund av att de ”innehåller uttryckligen negativa bedömningar av [Q:s] kapacitet”, vilket den enligt lag var skyldig att göra enligt domstolens tolkning i domen i det ovan i punkt 157 nämnda målet Gordon mot kommissionen (punkterna 43–45) av vad som ska avses med en tjänstemans eller en före detta tjänstemans intresse av att få en karriärutvecklingsrapport om sig ogiltigförklarad.

163    Domen i det ovan i punkt 157 nämnda målet Gordon mot kommissionen avkunnades visserligen några dagar efter den överklagade domen. Detta motiverar emellertid inte att tribunalen prövar frågan om huruvida den överklagade domen var välgrundad när det gäller ”intresset av att få en karriärutvecklingsrapport ogiltigförklarad” utan att ta hänsyn till domstolens tolkning av detta begrepp i domen i det ovan i punkt 157 nämnda målet Gordon mot kommissionen.

164    Den tolkning av en unionsrättslig bestämmelse som domstolen gör innebär att den aktuella bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde klargörs och förtydligas i erforderlig utsträckning, såsom den ska tolkas eller skulle ha tolkats och tillämpats från och med sitt ikraftträdande. Av detta följer att den på detta sätt tolkade bestämmelsen kan och ska tillämpas även på rättsförhållanden som har uppstått och grundats före domstolens dom, om de omständigheter som gör det möjligt att inför de behöriga domstolarna föra en tvist angående tillämpningen av nämnda bestämmelse i övrigt har uppfyllts (se, för ett liknande resonemang och analogt, när det gäller inverkan över tiden av de tolkningar som domstolen gör genom utövande av den behörighet som den har enligt artikel 234 EG, domstolens dom av den 27 mars 1980 i mål 61/79, Denkavit italiana, REG 1980, s. 1205, svensk specialutgåva, volym 5, s. 149, punkt 16, och av den 11 augusti 1995 i de förenade målen C‑367/93–C‑377/93, Roders m.fl., REG 1995, s. I‑2229, punkt 42). Mot bakgrund av dessa principer förefaller det som om verkningarna av en tolkning som domstolen gjort endast kan begränsas undantagsvis (domen i det ovannämnda målet Denkavit italiana, punkt 17, och i det ovannämnda målet Roders m.fl., punkt 43).

165    Det framgår inte av domen i det ovan i punkt 157 nämnda målet Gordon mot kommissionen att omständigheter fastställts som motiverar undantag från principen att domstolens tolkning i den domen av begreppet ”intresse av att få en karriärutvecklingsrapport ogiltigförklarad” ska gälla retroaktivt.

166    Anslutningsöverklagandet ska därför bifallas såvitt avser den nionde grunden och den överklagade domen ska följaktligen upphävas, i den del personaldomstolen slog fast att det saknades anledning att pröva yrkandet om ogiltigförklaring av karriärutvecklingsrapporterna för 2003.

167    Mot bakgrund av det ovan anförda ska anslutningsöverklagandet delvis bifallas och ogillas i övrigt.

 Återförvisning av målet till personaldomstolen

168    Enligt artikel 13.1 i bilaga I till domstolens stadga ska tribunalen, om överklagandet är välgrundat, upphäva personaldomstolens avgörande och själv avgöra ärendet. Tribunalen ska återförvisa ärendet till personaldomstolen för avgörande om det inte är färdigt för avgörande.

169    Eftersom personaldomstolen i förevarande fall, som det framgår av punkt 230 i den överklagade domen, inte har prövat yrkandet om ogiltigförklaring av karriärutvecklingsrapporterna för 2003, är förevarande ärende inte färdigt för avgörande i detta hänseende och ska återförvisas till personaldomstolen för prövning av nämnda yrkande.

170    Eftersom personaldomstolen, som det framgår av punkt 2 i domslutet i den överklagade domen mot bakgrund av punkterna 250–254 i nämnda dom, inte heller har avgjort vilket belopp som kommissionen ska utge till Q för endast den ideella skada som Q lidit till följd av att kommissionen underlät att utföra en tillfällig omplaceringsåtgärd, är förevarande ärende inte färdigt för avgörande i detta hänseende och ska återförvisas till personaldomstolen för fastställande av nämnda belopp.

 Rättegångskostnader

171    Eftersom målet ska återförvisas till personaldomstolen, kommer beslut om de rättegångskostnader som uppkommit med anledning av detta överklagande att meddelas senare.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (avdelningen för överklaganden)

följande:

1)      Den dom som Europeiska unionens personaldomstol (första avdelningen) meddelade den 9 december 2008 i mål F‑52/05, Q mot kommissionen (REGP 2008, s. I‑A‑0000, s. II‑0000) upphävs i den del som Europeiska gemenskapernas kommission, i punkt 2 i domslutet, förpliktas att till Q utge ersättning om 500 euro samt 15 000 euro, för den ideella skada som Q lidit på grund av det påstådda dröjsmålet med att inleda den administrativa utredningen. Domen upphävs även i den del som personaldomstolen i punkterna 147–189 prövade ”[Q:s] påstående om mobbning”, och i punkt 230 fann att det saknades anledning att pröva yrkandet om ogiltigförklaring av Q:s karriärutvecklingsrapporter för perioderna den 1 januari till den 31 oktober 2003 och den 1 november till den 31 december 2003, och följaktligen i punkt 3 i domslutet ogillade talan i övrigt.

2)      Huvudöverklagandet och anslutningsöverklagandet ogillas i övrigt.

3)      Målet återförvisas till personaldomstolen för prövning av dels yrkandet om ogiltigförklaring av de ovannämnda karriärutvecklingsrapporterna, dels vilket belopp som kommissionen ska utge till Q endast för den ideella skada som Q lidit till följd av att kommissionen underlät att utföra en tillfällig omplaceringsåtgärd.

4)      Beslut i fråga om rättegångskostnader kommer att meddelas senare.

Jaeger Pelikánová Dittrich

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 12 juli 2011.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: franska.