Language of document : ECLI:EU:C:2016:127

Förenade målen C‑443/14 och C‑444/14

Kreis Warendorf

mot

Ibrahim Alo

och

Amira Osso

mot

Region Hannover

(begäran om förhandsavgörande från Bundesverwaltungsgericht)

”Begäran om förhandsavgörande – Konvention angående flyktingars rättsliga ställning, undertecknad i Genève den 28 juli 1951 – Artiklarna 23 och 26 – Område med frihet, säkerhet och rättvisa – Direktiv 2011/95/EU – Normer för innebörden av internationellt skydd – Status som alternativt skyddsbehövande – Artikel 29 – Social trygghet – Villkor för tillträde – Artikel 33 – Fri rörlighet inom värdmedlemsstaten – Begrepp – Begränsning – Skyldighet att bo på en viss ort – Åtskillnad i behandling – Jämförbara situationer – Balanserad fördelning av kostnaderna mellan olika administrativa enheter – Skäl hänförliga till migrations- och integrationspolitik”

Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 1 mars 2016

1.        EU-rätt – Tolkning – Texter på flera språk – Enhetlig tolkning – Bristande överensstämmelse mellan de olika språkversionerna – Beaktande av lagstiftningens allmänna systematik och syfte

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95, artikel 33)

2.        Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Flyktingstatus eller status som alternativt skyddsbehövande – Direktiv 2011/95 – Fri rörlighet inom en medlemsstat – Räckvidd – Frihet att flytta och att välja bostadsort – Nationell lagstiftning som innebär en bosättningsskyldighet för subsidiärt skyddsbehövande – Otillåtet

(Artikel 78.1 FEUF; Genèvekonventionen angående flyktingars rättsliga ställning, artikel 26; Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95, skälen 3, 4, 8, 9, 23, 24 och 39 samt artiklarna 20.2 och 33)

3.        Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Flyktingstatus eller status som alternativt skyddsbehövande – Direktiv 2011/95 – Fri rörlighet inom en medlemsstat – Räckvidd – Frihet att flytta och att välja bostadsort – Nationell lagstiftning som innebär en bosättningsskyldighet för subsidiärt skyddsbehövande som erhåller vissa specifika sociala förmåner – Åtgärd för att säkerställa en lämplig fördelning av kostnaderna för dessa förmåner – Otillåtet

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95, artiklarna 29 och 33)

4.        Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Flyktingstatus eller status som alternativt skyddsbehövande – Direktiv 2011/95 – Fri rörlighet inom en medlemsstat – Nationell lagstiftning som innebär en bosättningsskyldighet för subsidiärt skyddsbehövande som erhåller vissa specifika sociala förmåner – Motivering – Integration av tredjelandsmedborgare i den berörda medlemsstaten – Tillåtet – Villkor – Likabehandling av tredjelandsmedborgare i en jämförbar situation

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95, artikel 33)

1.        Se domen.

(se punkterna 23–27)

2.        Artikel 33 i direktiv 2011/95 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som alternativt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet ska tolkas på så sätt att villkor i fråga om bosättningsort, såsom det som är aktuellt i de nationella målen, som åläggs alternativt skyddsbehövande utgör en begränsning av den fria rörlighet som garanteras i den bestämmelsen, även när den åtgärden inte förbjuder personerna i fråga att röra sig fritt inom den medlemsstat som beviljat skyddet eller att tillfälligt vistas där, utanför den ort som anges i villkoret i fråga om bosättningsort.

Det framgår av skälen 8, 9 och 39 i det direktivet att unionslagstiftaren, som svar på Stockholmsprogrammet, önskat upprätta en enhetlig status för personer som beviljats internationellt skydd och därför valt att ge alternativt skyddsbehövande samma rättigheter och fördelar som flyktingar, med förbehåll för nödvändiga och objektivt motiverade undantag. Artikel 33 i direktivet preciserar att fri rörlighet ska medges personer som har beviljats internationellt skydd, vilket betyder att flyktingar och alternativt skyddsbehövande i detta avseende omfattas av samma regler.

Artikel 26 i Genèvekonventionen angående flyktingars rättsliga ställning, grundpelaren i den internationella rättsordningen om skydd för flyktingar – som direktivet syftar till att främja att medlemsstaternas behöriga myndigheter tillämpar, på grundval av gemensamma begrepp och kriterier – garanterar flyktingar fri rörlighet genom att uttryckligen föreskriva att denna frihet innefattar inte bara rätten att röra sig fritt inom den stat som beviljat dem flyktingstatus, utan även rätten att välja bosättningsort inom landet. Det finns inget som visar att unionslagstiftaren valt att endast överföra den första av dessa rättigheter till direktiv 2011/95 och inte den andra. Motsatt tolkning skulle innebära att endast flyktingar gavs den rätten och skulle därmed skapa en åtskillnad – trots att inga uttryckliga föreskrifter om detta finns i direktivet och i strid med syftet med en enhetlig status för alla som beviljats internationellt skydd – mellan det skydd som beviljas flyktingar och det som beviljas alternativt skyddsbehövande.

(se punkterna 28, 32, 34–36 och 40 samt punkt 1 i domslutet)

3.        Artiklarna 29 och 33 i direktiv 2011/95 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som alternativt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för att ett villkor i fråga om bosättningsort, såsom det som är aktuellt i de nationella målen, åläggs alternativt skyddsbehövande som erhåller vissa specifika sociala förmåner i syfte att uppnå en lämplig fördelning av kostnaderna för dessa förmåner mellan de olika ansvariga myndigheterna, när den tillämpliga nationella lagstiftningen inte föreskriver motsvarande villkor för flyktingar, tredjelandsmedborgare som är lagligen bosatta i medlemsstaten av andra än humanitära, politiska eller folkrättsliga skäl eller landets egna medborgare som erhåller dessa förmåner.

Enligt artikel 33 i direktiv 2011/95 liksom enligt artikel 26 i Genèvekonventionen angående flyktingars rättsliga ställning, som är relevant för att avgöra räckvidden av den fria rörligheten för alternativt skyddsbehövande, får sådana skyddsbehövande inte princip inte underkastas striktare bestämmelser beträffande valet av bosättningsort än vad som gäller för andra tredjelandsmedborgare som är lagligen bosatta i den medlemsstat som beviljat detta skydd.

I de två fall som avses i artikel 29 i direktiv 2011/95 ska villkoren för alternativt skyddsbehövandes tillgång till socialt stöd i den medlemsstat som beviljat dem skydd vara desamma som för den statens egna medborgare.

Det är tillåtet att ställa upp ett villkor i fråga om bosättningsort i nationell lagstiftning för alternativt skyddsbehövande utan att göra detsamma för flyktingar, för tredjelandsmedborgare som är lagligen bosatta i den berörda medlemsstaten och har beviljats skydd av andra än humanitära, politiska eller folkrättsliga skäl och för medlemsstatens egna medborgare, förutsatt att dessa kategorier av personer inte befinner sig i en objektivt jämförbar situation sett till lagstiftningens syften.

Omflyttning av personer som åtnjuter sådana förmåner eller en ojämn koncentration av dem till vissa delar av den berörda medlemsstaten kan medföra en olämplig fördelning av kostnaderna mellan de olika ansvariga myndigheterna, utan att dessa personers eventuella status som alternativt skyddsbehövande är av särskild relevans i sammanhanget.

(se punkterna 42–45, 50, 54 och 55 samt punkt 2 i domslutet)

4.        Artikel 33 i direktiv 2011/95 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som alternativt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet ska tolkas på så sätt att den inte utgör hinder för att ett villkor i fråga om bosättningsort åläggs alternativt skyddsbehövande som erhåller vissa specifika sociala förmåner i syfte att underlätta integrationen av tredjelandsmedborgare i den medlemsstat som beviljat skyddet, när den tillämpliga nationella lagstiftningen inte föreskriver motsvarande villkor för tredjelandsmedborgare som är lagligen bosatta i denna medlemsstat av andra än humanitära, politiska eller folkrättsliga skäl och erhåller sådana förmåner. Detta gäller under förutsättning att alternativt skyddsbehövande inte befinner sig i en situation som, mot bakgrund av nämnda integrationssyfte, är objektivt jämförbar med situationen för tredjelandsmedborgare som är lagligen bosatta i den berörda medlemsstaten av andra än humanitära, politiska eller folkrättsliga skäl.

En sådan skillnad i situation skulle kunna vara om en tredjelandsmedborgare som erhåller sociala förmåner och som har beviljats internationellt skydd möter större integrationssvårigheter än en annan tredjelandsmedborgare som är lagligen bosatt i den berörda medlemsstaten och erhåller socialt bistånd.

Så skulle kunna vara fallet i synnerhet om – till följd av en nationell regel enligt vilken rätten för tredjelandsmedborgare som är lagligen bosatta i medlemsstaten i fråga av andra än humanitära, politiska eller folkrättsliga skäl att uppehålla sig där är generellt villkorad av att de kan försörja sig själva – dessa medborgare kunde erhålla socialt bistånd först efter en viss tids oavbruten laglig vistelse i värdmedlemsstaten. En sådan vistelse skulle kunna medföra en presumtion för att tredjelandsmedborgarna i fråga är tillräckligt integrerade i medlemsstaten och därmed inte befinner sig i en jämförbar situation med personer som beviljats internationellt skydd mot bakgrund av målet att underlätta integrationen av tredjelandsmedborgare.

(se punkterna 62–64 samt punkt 3 i domslutet)