Language of document :

Överklagande ingett den 3 september 2021 av Fondazione Cassa di Risparmio di Pesaro m. fl. av den dom som tribunalen (tredje avdelningen) meddelade den 30 juni 2021 i mål T-635/19, Fondazione Cassa di Risparmio di Pesaro m. fl. mot kommissionen

(Mål C-549/21 P)

Rättegångsspråk: italienska

Parter

Klagande: Fondazione Cassa di Risparmio di Pesaro, Montani Antaldi Srl, Fondazione Cassa di Risparmio di Fano, Fondazione Cassa di Risparmio di Jesi, Fondazione Cassa di Risparmio della Provincia di Macerata (ombud: A. Sandulli, S. Battini, B. Cimino, avvocati)

Övrig part i målet: Europeiska kommissionen

Klagandens yrkanden

Klagandena yrkar att domstolen ska

upphäva den dom som Europeiska unionens tribunal (tredje avdelningen) meddelade den 30 juni 2021 i mål Fondazione Cassa di Risparmio di Pesaro m.fl. mot kommissionen (T-635/19),

såsom yrkats i första instans, fastställa att Europeiska kommissionen är utomobligatoriskt skadeståndsskyldig på grund av att den – genom rättsstridiga instruktioner som lämnats till nationella italienska myndigheter – hindrat Fondo Interbancario italiano per Tutela dei Depositis rekapitalisering av Banca delle Marche,

följaktligen förplikta Europeiska kommissionen att ersätta de skador som klagandena orsakats, beräknade enligt de kriterier som anges i ansökan eller på det sätt som tribunalen finner skäligt,

eller under alla omständigheter återförvisa målet till tribunalen för prövning av övriga grunder i första instans,

förplikta Europeiska kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna i både första och andra instans.

Grunder och huvudargument

Första grunden för överklagandet: Uppenbar missuppfattning av de faktiska omständigheterna och bevisningen i första instans, underlåtelse att pröva en avgörande faktisk omständighet, samt bristande logik och fel i skälen.

Enligt tribunalen styrker inte bevisningen att de italienska myndigheternas beslut på ett avgörande sätt påverkades av kommissionen och vice versa att de myndigheterna inte har fattat beslut självständigt med beaktande av egna bedömningar avseende tid, tillvägagångssätt och förutsättningar för resolution av Banca delle Marche. Sammanfattningsvis fann tribunalen att de italienska myndigheternas upplösning av Banca delle Marche huvudsakligen berodde på bankens ekonomiska svårigheter. Av det skälet kan kommissionen, även om den hindrade/förbjöd räddningsaktionen från FITD:s sida, inte anses vara ansvarig för beslutet om resolution av Banca delle Marche. En sådan beskrivning av de faktiska omständigheterna tyder på en fullständig missuppfattning av bevisningen. Av samtliga faktiska omständigheter, bevisning, indicier och de konfidentiella handlingar som inkommit under förfarandet följer entydigt: de italienska myndigheterna har i varje skede agerat i enlighet med de villkor som uppställts och inte kunde frångås i de precisa instruktioner som Europeiska kommissionen lämnat. Av handlingarna i målet i första instans framgår med säkerhet att: i) de italienska myndigheterna har sökt olika möjliga alternativ till resolution av Banca delle Marche, vilka inte var genomförbara på grund av att Europeiska kommissionen emotsatte sig dem, ii) de alternativa lösningarna hade i mycket stor utsträckning begränsat de negativa konsekvenserna för aktieägare och obligationsinnehavare.

Den andra grunden för överklagandet: Åsidosättande och/eller felaktig tillämpning av artikel 340.2 FEUF och särskilt villkoren för fastställelse av orsakssamband som följer av unionsrätten, samt åsidosättande av effektivitetsprincipen och principen om bevisens närhet

Det är uppenbart att tribunalen, vid fastställelsen av orsakssamband, sammanblandade den ”avgörande” orsaken och den ”enda” orsaken till skadan. Det skulle kunna vara så att kommissionens agerande inte utgör den ”enda” orsaken till resolutionen av Banca delle Marche. Såsom klagandena tydligt visade i första instans, utgör kommissionens agerande emellertid med säkerhet en ”avgörande” orsak. Tribunalen gjorde sig följaktligen skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen av begreppet ”tillräckligt direkt orsakssamband” när den uteslöt att det fanns ett orsakssamband endast av det skälet att det aktuella agerandet från unionsinstitutionens sida inte var den ”enda” orsaken. Härav följer att artikel 340 andra stycket FEUF samt effektivitetsprincipen och principen om bevisens närhet har åsidosatts och/eller tillämpats felaktigt.

____________