FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
MACIEJ SZPUNAR
föredraget den 14 januari 2020(1)
Mål C‑641/18
LG
mot
Rina SpA, meddelar
Ente Registro Italiano Navale
(begäran om förhandsavgörande från Tribunale di Genova (Förstainstansdomstolen i Genua, Italien))
”Begäran om förhandsavgörande – Domstols behörighet och erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område – Tillämpningsområde för förordning (EG) nr 44/2001 – Immunitet mot domstolsprövning – Verksamhet som bedrivs av bolag som klassificerar och certifierar fartyg”
I. Inledning
1. I förordning (EG) nr 44/2001(2) anges, med samma formulering som i andra unionsrättsakter som rör internationell privaträtt, att den är tillämplig ”på privaträttens område”. Den nu aktuella begäran om förhandsavgörande ska ses mot bakgrund av den rättspraxis som avser fastställande av förordningens tillämpningsområde.
2. I det nu aktuella målet har den hänskjutande domstolens tvivel angående tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001 väckts av en invändning om immunitet mot domstolsprövning som svarandena i det nationella målet har framställt. Den hänskjutande domstolen har i huvudsak begärt att domstolen ska ta ställning i fråga om förhållandet mellan en internationell sedvanerättslig princip och en unionsrättsakt om internationell privaträtt.
3. Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida, och i så fall i vilken utsträckning, svaret på tolkningsfrågan kan påverkas av att rätten till domstolsprövning enligt artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) måste säkerställas. Sett ur den synvinkeln återspeglar frågan en aktuell diskussion om de mänskliga rättigheternas inverkan på den internationella privaträtten.
4. Förevarande begäran om förhandsavgörande är således ett tillfälle för domstolen att positionera unionens internationella privaträtt i förhållande till internationell rätt i vid bemärkelse. I detta förslag till avgörande föreslår jag att domstolen ska tolka såväl förordning nr 44/2001 som den internationella sedvanerätten så, att domen bidrar till utvecklingen av den internationella rätten i allmänhet.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Folkrätt
5. Förenta nationernas havsrättskonvention, som undertecknades i Montego Bay den 10 december 1982(3) (nedan kallad Montego Bay-konventionen), utgör en väsentlig del av havsrätten. Den trädde i kraft den 16 november 1994 och godkändes på gemenskapens vägnar genom beslut 98/392/EG.(4)
6. I artikel 90 i denna konvention anges att varje stat har rätt att låta fartyg, som för dess flagg, segla på det fria havet. I artikel 91.1 och 91.2 i konventionen anges att varje stat bland annat ska fastställa villkoren för rätten att föra dess flagg och för fartyg, som den har tillerkänt rätt att föra dess flagg, utfärda dokument som utvisar detta.
7. I artikel 94.1 i Montego Bay-konventionen föreskrivs att varje stat med avseende på administrativa, tekniska och sociala frågor ska utöva faktisk jurisdiktion och kontroll över fartyg som för dess flagg. Flaggstaten ska också enligt artikel 94.3–94.5 i denna konvention vidta sådana åtgärder i fråga om fartyg under dess flagg som är nödvändiga för att trygga säkerheten till sjöss. Dessa åtgärder ska säkerställa bland annat att varje fartyg besiktigas före registrering och därefter med lämpliga mellanrum av en sakkunnig skeppsbesiktningsman. När dessa åtgärder vidtas ska staten följa allmänt godtagna internationella regler, förfaranden och praxis.
8. Den internationella konventionen om säkerheten för människoliv till sjöss(5) (nedan kallad Solas-konventionen), i vilken alla medlemsstater är avtalsslutande parter, har som huvudsyfte att fastställa minimibestämmelser för konstruktion, utrustning och drift av fartyg som är förenliga med deras säkerhet.
9. Enligt kapitel II-1 del A-1 regel 3–1 i denna konvention ska fartyg utformas, byggas och underhållas i överensstämmelse med de strukturella, mekaniska och elektriska krav som ställs av ett klassificeringssällskap som är erkänt av administrationen – det vill säga, enligt lydelsen i nämnda konvention, av regeringen i den stat vars flagg fartyget för – i enlighet med bestämmelserna i regel XI/1, eller i enlighet med de nationella bestämmelser som gäller för administrationen och som föreskriver en likvärdig säkerhet.
10. I kapitel I regel 6 i Solas-konventionen anges följande:
”a) Inspektion och tillsyn av fartyg ska, vad gäller tillämpning av vad som föreskrivs i dessa regler och beviljande av de undantag som kan medges, utföras av administrationens tjänstemän. Administrationen får emellertid överlåta inspektion och tillsyn på särskilt utsedda inspektörer eller på organisationer som erkänts av administrationen.
b) En administration som utser inspektörer eller erkända organisationer för inspektion och tillsyn enligt led a ska åtminstone bemyndiga varje utsedd inspektör eller erkänd organisation att
i) kräva att ett fartyg genomgår reparationer,
ii) utföra inspektioner och tillsyn på begäran av de behöriga myndigheterna i hamnstaten.
Administrationen ska anmäla till organisationen vilket särskilt ansvar som överlåtits på de utsedda inspektörerna eller på de erkända organisationerna samt vilka befogenheter som delegerats till dem.
c) När en utsedd inspektör eller en erkänd organisation fastställer att fartygets eller fartygsutrustningens skick inte motsvarar vad som anges i certifikatet eller att skicket är sådant att fartyget inte kan lämna kaj utan fara för fartyget eller för personerna ombord, ska inspektören eller organisationen omgående se till att korrigerande åtgärder vidtas och underrätta administrationen snarast möjligt. Om dessa korrigerande åtgärder inte vidtas ska det relevanta certifikatet återkallas och administrationen omedelbart underrättas. …
d) Administrationen ska alltid ansvara för att inspektion och tillsyn utförs i sin helhet och på ett verkningsfullt sätt samt vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att denna skyldighet uppfylls.”
B. Unionsrätt
11. I artikel 1.1 i förordning nr 44/2001 anges att denna förordning är ”tillämplig på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. Den omfattar i synnerhet inte skattefrågor, tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor.”
12. I artikel 2.1 i förordningen anges följande: ”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, skall talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap.”
III. Målet vid den nationella domstolen, förfarandet vid domstolen och tolkningsfrågan
13. Fartyget Al Salam Boccaccio ’98, som förde Republiken Panamas flagg, förliste i Röda havet år 2006. Över 1 000 personer miste livet. Anhöriga till de avlidna och överlevande passagerarna har väckt talan vid den hänskjutande domstolen, Tribunale di Genova (förstainstansdomstolen i Genua, Italien), mot bolagen Rina SpA och Ente Registro Italiano Navale.
14. Kärandena har vid den hänskjutande domstolen gjort gällande att svarandenas certifierings- och klassificeringsverksamhet samt deras beslut och undersökningar låg bakom den instabilitet hos fartyget och den osäkra sjöfart som orsakade förlisningen. Kärandena har yrkat ersättning för förmögenhetsskada och ideell skada till följd av förlisningen.
15. Svarandena har bestritt kärandenas yrkanden och särskilt framställt en invändning om immunitet mot domstolsprövning. Svarandena har angett att de anförtrotts den certifierings- och klassificeringsverksamhet som de utfört genom delegering av en självständig främmande stat, Republiken Panama. Verksamheten är ett uttryck för den främmande statens bestämmanderätt och utförs av svarandena på denna stats vägnar och i denna stats intresse.
16. Kärandena har, med avseende på svarandenas invändning om immunitet från domstolsprövning, gjort gällande att den italienska domstolen är behörig att pröva deras yrkanden enligt artikel 2.1 i förordning nr 44/2001. Kärandena har för det första anfört att det, såsom anges i artikel 1.1 i förordningen, enbart är när tvisten avser skattefrågor, tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor som förordningen inte är tillämplig. För det andra har de anfört att immunitet mot domstolsprövning inte omfattar verksamheter som regleras genom tekniska föreskrifter som inte är av skönsmässig karaktär och, i varje fall, inte avser en suverän stats politiska val eller rättigheter. För det tredje har de anfört att klassificering och certifiering inte är handlingar som företas under utövande av offentliga maktbefogenheter mot bakgrund av artikel 47 i stadgan och artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen) samt mot bakgrund av skäl 16 i direktiv 2009/15/EG.(6)
17. Mot denna bakgrund beslutade Tribunale di Genova (Förstainstansdomstolen i Genua), genom beslut av den 28 september 2018 som inkom till domstolen den 12 oktober 2018, att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:
”Ska [artikel] 1.1 och [artikel] 2.1 i förordning … nr 44/2001 … – även mot bakgrund av artikel 47 i [stadgan], artikel 6.1 i Europakonventionen och skäl 16 i direktiv [2009/15] – tolkas så, att de utesluter att domstolen i en medlemsstat inom ramen för en skadeståndstalan avseende ersättning för dödsfall och personskador som inträffade i samband med att en passagerarfärja förliste, där kärandena har yrkat att svarandena ska ådömas skadeståndsansvar för oaktsamhet, kan förklara sig obehörig med hänsyn tagen till den immunitet mot domstolsprövning som enheter och privata juridiska personer som har säte i den berörda medlemsstaten åtnjuter när de utför klassificerings- och/eller certifieringsverksamheter på ett tredjelands vägnar?”
18. Parterna i det nationella målet, den franska regeringen och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Samma parter var företrädda vid förhandlingen den 18 september 2019.
IV. Bedömning
19. Den hänskjutande domstolen har ställt frågan för att få klarhet i huruvida den är skyldig att avstå från att pröva tvisten i det nationella målet på grund av svarandenas invändning om immunitet mot domstolsprövning eller om den ska anse att förordning nr 44/2001 är tillämplig i det nationella målet, eftersom svarandena har hemvist i den stat där domstolen är belägen och med hänsyn till överväganden avseende artikel 47 i stadgan och artikel 6.1 i Europakonventionen, och med stöd av artikel 2.1 i denna förordning förklara sig behörig att avgöra målet.
20. Tolkningsfrågan är formulerad så, att den i princip ger intryck av att den hänskjutande domstolen enbart vill veta huruvida den är skyldig att avstå från att utöva sin behörighet enligt förordning nr 44/2001 på grund av svarandenas invändning om immunitet mot domstolsprövning. Tolkningsfrågan förutsätter utifrån den synvinkeln att förordningen är materiellt tillämplig under de aktuella omständigheterna.
21. Det framgår emellertid av motiveringen till begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen hyser särskilda tvivel om det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001. Den hänskjutande domstolen vill, för att använda dess egna ord, få klarhet i huruvida artikel 1.1 i denna förordning ska tolkas så, att ”förvaltningsrättsliga frågor” inbegriper de omtvistade verksamheter som bedrivs av svarandena genom delegering av en tredjestat.
22. Den hänskjutande domstolen har också hänfört sig till bland annat artikel 2.1 i förordning nr 44/2001 i tolkningsfrågan. Denna hänvisning anspelar onekligen på den omständigheten att svarandena har hemvist i den medlemsstat där den hänskjutande domstolen är belägen, det vill säga Italien.
23. Förordning nr 44/2001 har trots detta samma tillämpningsområde för alla de behörighetsregler som föreskrivs i förordningen. Den omständigheten skulle kunna vara relevant för den nu aktuella begäran om förhandsavgörande, eftersom den visar på en anknytning, eller till och med en närhet, mellan å ena sidan omständigheterna i det nationella målet och å andra sidan domstolsstatens och följaktligen unionens territorium. Det kan inte uteslutas att förekomsten av en sådan anknytning kan ha betydelse när det gäller rätten till domstolsprövning mot bakgrund av immuniteten mot domstolsprövning.(7)
24. Den hänskjutande domstolen vill, genom sin hänvisning till svarandenas invändning om immunitet mot domstolsprövning, få klarhet i huruvida den kan avstå från att utöva sin behörighet enligt förordning nr 44/2001 på grund av denna invändning.
25. För att kunna ge ett ändamålsenligt svar på den frågan är det mot den bakgrunden nödvändigt att, efter att först ha prövat huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till prövning (avsnitt A), fastställa hur den internationella sedvanerättsliga principen om staters immunitet mot domstolsprövning förhåller sig till det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001 (avsnitt B). Därefter är det relevant att undersöka om detta tillämpningsområde omfattar en skadeståndstalan som riktas mot privaträttsliga organisationer i fråga om klassificerings- och/eller certifieringsverksamhet som bedrivs av sådana enheter (avsnitt C). Slutligen, för det fallet att den föregående frågan besvaras jakande, finns det anledning att ta upp frågan huruvida en nationell domstol, på grund av att dessa organisationer åberopar immunitet mot domstolsprövning, måste avstå från att utöva behörighet som följer av någon av bestämmelserna i denna förordning (avsnitt D).(8)
A. Upptagande till sakprövning
26. Svarandena har anfört att tolkningsfrågan inte kan tas upp till sakprövning. De har för det första angett att den hänskjutande domstolen endast skulle ha kunnat utnyttja sin rätt att begära ett förhandsavgörande om den hade underkänt invändningen om immunitet från domstolsprövning. Det finns i varje fall inget samband mellan de bestämmelser i förordning nr 44/2001 som begäran avser och den invändning om immunitet mot domstolsprövning som anförts i det nationella målet med stöd av internationell sedvanerätt. Tolkningsfrågan rör för det andra inte en presumerad oförenlighet mellan en unionsrättslig och en nationell bestämmelse. För det tredje är denna förordning, enligt domstolens praxis, endast tillämplig på tvister om ansvar för handlingar som utförts jure gestionis, och den nationella domstolen är ensam behörig att pröva arten av de omtvistade handlingarna i sak.
27. Jag delar inte svarandenas förbehåll i frågan huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till sakprövning.
28. Jag anser för det första att svarandenas argument, att Tribunale di Genova (Förstainstansdomstolen i Genua) själv borde ha prövat invändningen om immunitet mot domstolsprövning och att invändningen inte har något samband med tolkningen av bestämmelserna i förordning nr 44/2001, återspeglar en tolkning som innebär att ett erkännande av en invändning om sådan immunitet innebär att det inte är nödvändigt att pröva behörighetsreglerna i unionsrätt, traktaträtt eller i nationell rätt för att kunna avgöra om den domstol vid vilken talan väckts kan pröva tvisten eller inte.(9)
29. I det mål där domen Lechouritou m.fl.(10) meddelades hade domstolen ombetts att först ta ställning till Brysselkonventionens(11) tillämpningsområde och därefter avgöra om denna konvention var tillämplig i ett mål där en av parterna åtnjöt immunitet mot domstolsprövning. Som svar på frågan om konventionens tillämpningsområde ansåg inte domstolen att frågan kunde tas upp till sakprövning. I det målet var frågan huruvida de omtvistade handlingarna skulle betraktas som handlingar som utförts jure imperii mindre oklar än när det gäller de handlingar som avses i den nu aktuella begäran om förhandsavgörande. Även i domen i målet Mahamdia(12) uttalade sig domstolen om tolkningen av en av behörighetsreglerna i förordning nr 44/2001, trots att den hänskjutande domstolen endast hade ”presumera[t]”, vilket domstolen tycks ha understrukit, att omständigheterna i det nationella målet inte var av den arten att svarandestaten kunde åberopa immunitet mot domstolsprövning.
30. Frågor som rör tolkningen av unionsrätten presumeras nämligen vara relevanta. Således är det endast i sällsynta extremfall som domstolen beslutar att inte pröva en tolkningsfråga, bland annat när det är uppenbart att den tolkning eller bedömning av giltigheten av en unionsbestämmelse som begärts av den nationella domstolen inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken eller då frågan är hypotetisk.(13) I det nu aktuella målet kan det, som i de ovan angivna målen, inte fastställas att det inte finns ett verkligt och direkt samband mellan bestämmelserna i förordning nr 44/2001 och saken i det nationella målet.
31. När det för det andra gäller argumentet att tolkningsfrågan inte kan tas upp till prövning på grund av att den inte avser en påstådd oförenlighet mellan unionsrätten och nationell rätt, är det tillräckligt att påpeka att detta argument vilar på en missuppfattning av beskaffenheten hos en begäran om förhandsavgörande. I ett förfarande angående en begäran om förhandsavgörande uttalar sig domstolen inte om tolkningen av nationella rättsregler eller tar ställning till huruvida de är förenliga med unionsrätten.(14)
32. Argumentet att förordning nr 44/2001 inte är tillämplig i det nationella målet påverkar för det tredje svaret på tolkningsfrågan. Det är, såsom framgår av diskussionen mellan parterna, långt ifrån uppenbart vilket svar som ska ges på frågan huruvida klassificering och certifiering är handlingar som utförs jure imperii, varvid dessa verksamheter inte skulle omfattas av begreppet privaträttens område i den mening som avses i artikel 1.1 i denna förordning. När domstolen meddelar ett förhandsavgörande kan den dessutom, även om den nationella domstolen är ensam behörig att bedöma de faktiska omständigheterna i det nationella målet, i enlighet med sitt uppdrag bidra med preciseringar för att vägleda den nationella domstolen i dess tolkning.
33. Begäran om förhandsavgörande kan följaktligen prövas i sak.
B. Förhållandet mellan den internationella sedvanerättsliga principen om staters immunitet mot domstolsprövning och det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001
1. Den internationella sedvanerättsliga principen om medlemsstaternas immunitet mot domstolsprövning
34. Immunitet mot domstolsprövning hindrar domstolarna i en stat från att uttala sig om en annan stats ansvar och grundar sig på den folkrättsliga principen par in parem non habet imperium, ingen har makt över sin jämlike.(15)
35. Domstolen fastställde denna tolkning av immunitet mot domstolsprövning i domen i målet Mahamdia.(16) Domstolen klargjorde även i allmänna ordalag att immunitet mot domstolsprövning i rådande internationell rättspraxis inte är absolut och kan sättas åt sidan när talan avser handlingar som utförts jure gestionis och inte utgör myndighetsutövning.(17) Domstolen medgav således implicit att doktrinen om relativ immunitet har ersatt den absoluta immuniteten, enligt vilken en stat åtnjuter immunitet oberoende av arten av de handlingar som denna stat hålls ansvarig för.
36. Jag vill i detta avseende påpeka att den immunitet mot domstolsprövning som svarandena har åberopat i det nationella målet inte grundas på att den person som åberopar den är statlig, utan på arten av de uppdrag som faktiskt utförts av denna person (funktionell immunitet eller immunitet i materiellt hänseende). Med hänsyn till erkännandet av en relativ immunitet som vilar på en åtskillnad mellan handlingar som utförts jure imperii och handlingar som utförts jure gestionis, kan staters immunitet mot domstolsprövning, som är knuten till utövandet av offentliga maktbefogenheter, huvudsakligen påstås vara funktionell.
37. Även om en relativ immunitet mot domstolsprövning, som vilar på en sådan åtskillnad, tycks vara fastställd i folkrätten,(18) är det svårt att avgöra exakt hur omfattande immuniteten mot domstolsprövning är på grund av att denna åtskillnad inte är särskilt tydlig. Detta blir särskilt svårt när hänsyn tas dels till att den moderna statens olika ingripanden till viss del har privatiserats, dels till att särskilda uppgifter av offentlig karaktär åläggs de ekonomiska aktörerna på marknaden, vilket kan väcka tvivel om huruvida dessa aktörer har en rent affärsmässig ställning i förhållande till enskilda.
38. Denna svårighet är förklaringen till att kodifieringar av den internationella sedvanerätten angående staters immunitet mot domstolsprövning inte har varit särskilt framgångsrika. Europeiska konventionen om immunitet för stater(19) (nedan kallad Baselkonventionen) har endast ratificerats av ett fåtal europeiska stater, medan konventionen om immunitet för stater och deras egendom(20) (nedan kallad New York-konventionen) inte ens har trätt i kraft ännu. Bestämmelserna i New York-konventionen ses ibland som ett uttryck för de internationella sedvanerättsliga principerna.(21) Denna konvention, som visserligen kan ge vägledning om de allmänna tendenserna i immunitetsrätten, kan dock svårligen ge några bindande och specifika lärdomar, särskilt inte när det gäller de delar av konventionen som blev föremål för invändningar under dess utarbetande.(22) Så är i synnerhet fallet med de exakta kriterierna för åtskillnaden mellan transaktioner som utförs jure imperii och dem som utförs jure gestionis.(23)
39. I avsaknad av en kodifiering på internationell nivå, regleras i varje fall principen om immunitet mot domstolsprövning för stater fortfarande i stor utsträckning genom internationell sedvanerätt.
2. Den internationella sedvanerättens inverkan på det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001
40. Såsom framgår av artikel 3.5 FEU ska unionen bidra till att folkrätten efterlevs strikt och till att den utvecklas. Följaktligen är unionen när den antar en rättsakt skyldig att iaktta folkrätten i dess helhet, inbegripet internationell sedvanerätt som är bindande för unionens institutioner.(24) På den grunden har domstolen funnit att bestämmelserna i unionens sekundärrätt ska tolkas och deras tillämpningsområden avgränsas mot bakgrund av tillämpliga bestämmelser i folkrätten.(25)
41. Ingenting hindrar att lagstiftaren antar behörighetsregler som är materiellt tillämpliga på tvister där en av parterna kan göra gällande immunitet mot domstolsprövning.(26) Kravet enligt internationell sedvanerätt är att någon jurisdiktion inte får utövas mot en sådan part i målet, mot denna parts vilja.(27)
42. Tolkningen av bestämmelserna i förordning nr 44/2001 mot bakgrund av den internationella sedvanerätten får följaktligen inte leda till att förordningens materiella tillämpningsområde inte omfattar tvister där en av parterna kan göra gällande immunitet mot domstolsprövning. Frågan huruvida nämnda förordning är materiellt tillämplig (ratione materiae) i ett mål ska dessutom i princip skiljas från frågan huruvida behörighet enligt samma förordning kan utövas med avseende på detta mål.
43. Det är visserligen riktigt att domen i målet Mahamdia(28) vid första påseende kan ge intrycket av att unionslagstiftaren ändå valt en lösning som innebär att begreppet ”på privaträttens område” sammanfaller med det negativa området för immunitet mot domstolsprövning.(29) I den domen skiljde domstolen först mellan tillämpningen av förordning nr 44/2001 i ett visst mål och förordningens materiella tillämpningsområde i det målet. Därefter tycks domstolen ha angett att frågorna huruvida immunitet mot domstolsprövning utgör hinder för tillämpning av nämnda förordning och huruvida den är materiellt tillämplig (ratione materiae) kan prövas efter en enda prövning av omständigheterna i det nationella målet.
44. Jag uppfattar emellertid denna dom så, att i tvister som i princip omfattas av förordning nr 44/2001 – vilket obestridligen är fallet i tvister om privaträttsliga avtal, såsom ett anställningsavtal(30) – ska denna förordning av desto större anledning tillämpas så snart det är fastställt att immunitet mot prövning i domstol inte utgör hinder för förordningens tillämpning.
45. Vidare skulle den väsentliga åtskillnaden mellan mål som faller inom privaträttens område och mål som inte hör dit ifrågasättas om det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001 anses sammanfalla med det negativa tillämpningsområdet för immunitet mot domstolsprövning. En regional eller lokal myndighet bedriver till exempel förvaltningsverksamhet, även om det kan diskuteras huruvida denna myndighet kan göra gällande staters immunitet mot domstolsprövning.(31) Den regionala myndigheten kan i det sammanhanget ha offentliga maktbefogenheter. Ska då samtliga handlingar som företas av regionala och lokala myndigheter anses falla inom ”privaträttens område” på grund av att denna myndighet inte kan åtnjuta immunitet mot domstolsprövning?
46. Kontroversiellt i fråga om staters rätt till immunitet är också huruvida de omtvistade handlingarna ska kvalificeras enligt domstolslandets lag eller enligt de särskilda lösningarna i folkrätten.(32) Oavsett svaret på denna fråga ska de självständiga unionsrättsliga kriterier som domstolen angett i sin praxis ligga till grund för den åtskillnad som, i fråga om förordning nr 44/2001, ska göras mellan mål som hör till privaträttens område och mål som inte hör dit. En handling som mot bakgrund av immunitetsrätten utförts under utövandet av offentliga maktbefogenheter (acta jure imperii) behöver följaktligen inte vara en handling som utförts under utövandet av offentliga maktbefogenheter enligt dessa självständiga unionsrättsliga kriterier.
47. Jag anser därför att unionslagstiftaren skulle ha kunnat hämta inspiration i den internationella sedvanerätten för att dra allmän lärdom i fråga om skillnaden mellan acta jure imperii och acta jure gestionis. Som jag ser det har unionslagstiftaren emellertid inte använt sig av begreppet immunitet mot domstolsprövning för att exakt definiera omfattningen av bestämmelserna om samarbete i civilrättsliga frågor med gränsöverskridande påverkan, i synnerhet inte det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001.
48. Jag menar att det således inte är nödvändigt att åberopa den internationella sedvanerättsliga principen om staters immunitet mot domstolsprövning i samband med överväganden om det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001.
C. Det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001
1. Begreppet privaträttens område och handlingar som utförs under utövandet av offentliga maktbefogenheter i den mening som avses i domstolens praxis
49. Den hänskjutande domstolen har, såsom anges ovan i punkt 21, i skälen till begäran om förhandsavgörande angett att det i det nu aktuella fallet ska fastställas huruvida artikel 1.1 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att begreppet förvaltningsrättsliga frågor, i den mening som avses i denna bestämmelse, omfattar den omtvistade verksamhet som svarandena bedriver genom delegering av en tredjestat.
50. Den hänskjutande domstolen har också hänvisat till svarandenas resonemang om att den klassificering och certifiering som de utfört varit handlingar som utförts under utövandet av offentliga maktbefogenheter (acta jure imperii), eftersom de handlat genom delegering av en tredjestat och för denna stats räkning. Den hänskjutande domstolen har medgett att svarandena har handlat genom delegering av en tredjestat och för denna stats räkning. Däremot tvivlar den i frågan om klassificerings- och certifieringsverksamheten ska kvalificeras som handlingar som utförts jure imperii och, följaktligen, om den är skyldig att medge den immunitet mot domstolsprövning som svarandena har gjort gällande.
51. I artikel 1.1 i förordning nr 44/2001 nämns inte uttryckligen handlingar som utförs under utövandet av offentliga maktbefogenheter (acta jure imperii) eller ansvar för sådana handlingar. Det anges endast att denna förordning är tillämplig på privaträttens område (första meningen) och att den i synnerhet inte omfattar skattefrågor, tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor (andra meningen).(33)
52. Det framgår bland annat av skäl 7 i förordning nr 44/2001 att unionslagstiftarens avsikt har varit att ge begreppet privaträttens område i artikel 1.1 i den förordningen en vid definition och följaktligen att ge förordningen ett vitt tillämpningsområde.(34) Det innebär att förfaranden där talan avser skadestånd i princip faller inom privaträttens område och därmed omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001.(35) Domstolen har också i sin fasta praxis klargjort att tillämpningsområdet för denna förordning huvudsakligen avgränsas av den karaktär som rättsförhållandet mellan parterna har eller på grund av tvistens föremål.(36)
53. Enligt denna punkt skulle praktiskt taget varje skadeståndstalan, utom i de undantagsfall som anges i artikel 1.2 i förordning nr 44/2001, oundvikligen omfattas av förordningens tillämpningsområde. Så vore fallet i än högre grad när det gäller en talan som väckts av en utomstående som, i allmänhet, inte haft något rättsförhållande med den påstådda skadevållaren före skadans uppkomst, eftersom det enda förhållandet dem emellan är det som följer av den skadevållande händelsen.
54. En skadeståndstalan riktas emellertid principiellt mot handlingar som har gett upphov till den skada som en av parterna i tvisten har åberopat. Det kan inte krävas att sådana handlingar ska vara av den arten att de undantar en talan från begreppet privaträttens område för att förordning nr 44/2001 ska vara tillämplig på den tvist i vilken en sådan talan har väckts.(37)
55. Även om handlingar som utförts jure imperii inte anges i förordning nr 44/2001, förhåller det sig annorlunda med den efterföljande förordningen, förordning nr 1215/2012, där det i artikel 1.1 andra meningen anges att den inte ska tillämpas på ”statens ansvar för handlingar och underlåtenhet vid utövandet av offentliga maktbefogenheter (acta jure imperii).”
56. Omarbetningen av artikel 1.1 i förordning nr 44/2001 förändrade inte tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012 i förhållande till förordning nr 44/2001. Att handlingar jure imperii lades till var endast ett klargörande,(38) varför artikel 1.1 i båda dessa förordningar kan anses vara likvärdiga.(39)
57. Uppräkningen av skattefrågor, tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor i artikel 1.1 andra meningen i förordning nr 44/2001 är nämligen inte uttömmande utan endast exempel på frågor som kan ge upphov till tvister som inte omfattas av privaträtten. Uppräkningen föregås av orden ”i synnerhet” och de berörda frågorna separeras, åtminstone i den engelska och den franska språkversionen, med ordet ”eller”.
58. För att avgränsa tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001 bör således gemensamma nämnare fastställas för de frågor som anges i artikel 1.1 andra meningen i förordningen. Dessa bör anses definiera, genom att ange motsatsen, privaträttens område.(40)
59. Genom just detta tankesätt har domstolen flera gånger i sin rikliga praxis angående artikel 1.1 i förordning nr 44/2001 slagit fast att det är den omständigheten att en av parterna i målet har utövat offentliga maktbefogenheter, på grund av att parten i fråga har utövat befogenheter som går utöver de rättsregler som är tillämpliga i förhållandet mellan enskilda, som innebär att tvisten utesluts från privaträttens område enligt artikel 1.1 i förordningen.(41) På den grunden har domstolen redan slagit fast att en talan genom vilken en skatteförvaltning i en medlemsstat begär skadestånd för en skada orsakad av en olaglig överenskommelse om att begå bedrägeri genom att undandra mervärdesskatt som ska betalas i den medlemsstaten omfattas av begreppet privaträttens område, på villkor att denna förvaltning befann sig i samma situation som ett privaträttsligt subjekt i berörd talan.(42) Av detta drar jag slutsatsen att fokus inte bör ligga på vilken fråga den handling för vilken skadeståndsansvar görs gällande i denna tvist kan vara hänförlig till, när det gäller att avgöra huruvida förordning nr 44/2001 är tillämplig i en tvist. Man bör i stället fråga sig huruvida handlingen härrör från utövandet av offentliga maktbefogenheter.
60. Det är mot bakgrund av denna rättspraxis som förordning nr 44/2001 är tillämplig på tvisten i det nationella målet. Först bör det fastställas vad som avses med den klassificerings- och certifieringsverksamhet som tvisten i det nationella målet har sitt ursprung i och för vilken skadeståndsansvar har gjorts gällande i denna tvist och därefter huruvida denna verksamhet härrör från utövandet av offentliga maktbefogenheter i den mening som domstolen fastställt.
2. Klassificerings- och certifieringsverksamhet
61. Medlemsstaternas skyldigheter vad gäller klassificering och certifiering av fartyg som för deras flagg härrör från internationella konventioner om sjösäkerhet och förebyggande av havsföroreningar, till exempel Montego Bay-konventionen och Solas-konventionen.
62. Det framgår av en analys av dessa konventioner och av internationell praxis i frågan(43) att klassificeringsverksamheten består i att organisationer som benämns klassificeringsbolag utfärdar ett class certificate (ett klasscertifikat som styrker att ett fartyg är byggt i enlighet med klassreglerna och hålls i ett skick som överensstämmer med dessa regler). Dessa certifikat hade ursprungligen en privat funktion och utfärdades bland annat i försäkringssyfte. Numera är det såsom kommissionen har gjort gällande ett villkor för en föreskriven certifiering att ett klasscertifikat erhålls.(44)
63. Den föreskrivna certifieringen utfördes – och utförs fortfarande – för att fullgöra skyldigheter enligt internationella konventioner om sjösäkerhet och förebyggande av havsföroreningar.(45) Certifieringen består i att ett föreskrivet certifikat (statutory certification) utfärdas av en flaggstat eller på flaggstatens vägnar av en särskilt bemyndigad organisation.
64. I praktiken är det samma ekonomiska enhet som genomför inspektioner och tillsyn inför klassificering och certifiering av ett fartyg och som utfärdar certifikaten. Denna verksamhet utförs mot ersättning, i enlighet med ett eller flera affärsavtal som ingåtts direkt med fartygets ägare.
65. Denna kortfattade beskrivning återspeglar förhållandena i det nationella målet. Svarandena har med stöd av ett avtal som ingicks med Republiken Panama år 1999 (nedan kallat 1999 års avtal), genom delegering av denna stat och för dess räkning och, får det förmodas, i dess intresse, bedrivit klassificerings- och certifieringsverksamhet. Mot den bakgrunden genomförde svarandena, mot ersättning och med stöd av ett avtal med ägaren till fartyget Al Salam Boccaccio ’98, inspektioner och tillsyn för att klassificera och certifiera fartyget. Därefter utfärdade de klasscertifikat och föreskrivna certifikat.
66. Mot bakgrund av denna beskrivning av sakförhållandena i det nationella målet ska det fastställas huruvida de omtvistade handlingarna, bestående i en privaträttslig organisations klassificering och certifiering av ett fartyg, för det första genom delegering av en stat, för det andra för denna stats räkning och i statens intresse och, för det tredje, för att fullgöra internationella förpliktelser i fråga om sjösäkerhet och förebyggande av havsföroreningar, härrör från utövandet av offentliga maktbefogenheter i enlighet med de kriterier som domstolen angett i sin praxis angående begreppet privaträttens område.
3. Handlingar som utförs genom delegering av en stat
67. Enbart den omständigheten att svarandena har utfört viss verksamhet genom delegering av en stat är inte avgörande för att en talan som har sitt ursprung i denna verksamhet inte ska anses omfattas av begreppet privaträttens område i den mening som avses i förordning nr 44/2001.
68. Domstolen har i detta sammanhang redan slagit fast att enbart den omständigheten att vissa befogenheter ges, eller till och med delegeras, genom en handling av en offentlig myndighet, inte innebär att dessa befogenheter utövas jure imperii.(46)
69. I fall som berör flera förhållanden där parterna utgörs av dels en offentlig myndighet och ett privaträttsligt subjekt, dels endast två privaträttsliga subjekt, är det nämligen nödvändigt att bestämma vilket rättsförhållande som finns mellan parterna i tvisten och att granska grunderna för talan och de närmare bestämmelserna om hur den ska väckas och föras.(47) De faktorer som karakteriserar förhållandet mellan den delegerande myndigheten och de som tar emot delegeringen, vilka kan medföra att detta förehållande inte omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001, har mot den bakgrunden ingen betydelse för hur det rättsliga förhållandet mellan den som tagit emot delegeringen och den som nyttjar dess tjänster karakteriseras.(48)
70. Detsamma måste gälla för utomstående som inte har något avtalsförhållande med den som tagit emot delegeringen. Tredje man väcker trots allt talan om skadestånd mot handlingar som härrör från förhållandet mellan den som tagit emot en delegering och den som nyttjar dess tjänster. En handling som utförs vid utövandet av offentliga maktbefogenheter ändrar inte beskaffenhet beroende på vem som lidit skada till följd av denna handling. En organisation som gentemot sin avtalspart har utfört handlingar som omfattas av begreppet privaträttens område ska dessutom inte kunna undgå en tvistemålsdomstols behörighet när det gäller en skadeståndstalan som väckts av tredje man för samma handlingar.
4. Handlingar som utförts för en stats räkning och i statens intresse
71. Den omständigheten att klassificerings- och certifieringsverksamheterna har utförts för en delegerande stats räkning och i den statens intresse är inte heller i sig avgörande för att dessa verksamheter ska anses ha utförts vid utövandet av offentliga maktbefogenheter i den mening som avses i rättspraxis angående artikel 1.1 i förordning nr 44/2001.
72. Det är riktigt att domstolens relevanta praxis skulle kunna uppfattas så, att en tvist inte kan hänföras till privaträttens område när det gäller utövande av vissa uppgifter i statens intresse.
73. I domen i målet Kuhn(49) slog domstolen fast att begreppet privaträttens område inte omfattade en tvist mellan en enskild och en medlemsstat angående en åtgärd som denna stat vidtog gentemot alla obligationsinnehavare för att genomföra en väsentlig ändring av de ekonomiska villkoren för dessa värdepapper. Domstolen tycks ha kommit fram till detta genom att först ha beaktat att en sådan åtgärd motsvarade ett utövande av befogenheter som gick utöver de rättsregler som var tillämpliga i förhållandet mellan enskilda.(50) Därefter riktade domstolen in sig på i vilket sammanhang denna åtgärd vidtogs och dess mål av allmänt intresse,(51) det vill säga statens intressen i fråga om offentliga finanser och euroområdets intressen i fråga om finansiell stabilitet. Domstolen konstaterade slutligen att tvisten i det nationella målet, med hänsyn till de särskilda villkoren och omständigheterna under vilka nämnda åtgärd vidtogs och det mål av allmänt intresse som därigenom eftersträvades, följaktligen hade sin grund i en åtgärd som innebar utövande av offentliga maktbefogenheter.(52)
74. Denna dom ska emellertid som jag ser det inte förstås så, att det allmänna syftet med en handling, lyft ur sitt sammanhang, i sig är tillräckligt för att handlingen ska förklaras utgöra ett uttryck för utövande av offentliga maktbefogenheter.
75. Det skulle nämligen strida mot fast rättspraxis, enligt vilken utövandet av maktbefogenheter utesluter att en tvist hör till privaträttens område, att medge att syftet med en handling som utförts utan att särskilda befogenheter har utövats är tillräckligt för att förklara att denna handling inte omfattas av begreppet privaträttens område.(53)
76. Att särskilda befogenheter ska utövas är visserligen ett tillförlitligt kriterium som kan kontrolleras objektivt, men så är inte fallet när det gäller syftet med en handling som utförs för en stats räkning. Syftet med en handling behöver inte nödvändigtvis vara känt av en person som lidit skada till följd av denna handling. En av de principer som ligger bakom samarbetet på privaträttens område inom unionen är förutsebarhet vad gäller behörig domstol.(54) Även om denna princip per definition avser behörighetsfördelningen mellan medlemsstaternas domstolar, är det ännu viktigare, mot bakgrund av behovet av att kunna förutse behörig domstol, att veta huruvida förordning nr 44/2001, där reglerna för denna fördelning fastställs, är tillämplig i det aktuella fallet.
77. Vidare kan all verksamhet som bedrivs av en stat eller för en stats räkning anses ha ett regeringssyfte. Om en viss talan inte anses ingå i begreppet privaträttens område på grund av syftet med de handlingar som talan har sitt ursprung i, blir följden att hela kategorier av rent civilrättsliga mål kan undantas från tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001.(55)
78. Jag menar att den omständigheten att vissa handlingar, med hänsyn till sitt syfte, utförs i ett allmänt intresse av dessa skäl endast utgör ett indicium på att handlingarna har utförts med hjälp av befogenheter som går utöver de rättsregler som är tillämpliga i förhållandet mellan enskilda.
79. Denna tolkning stöds av domen i målet Pula Parking,(56) i vilken domstolen fann att en tvist om en parkeringsavgift som tagits ut av ett bolag som ägdes av en lokal myndighet och som föranlett en begäran om förhandsavgörande omfattades av begreppet privaträttens område, trots att förvaltningen av offentlig parkering och uttaget av dessa avgifter, såsom framgår av domen, utgjorde ett uppdrag av lokalt intresse. Det framgår således av denna dom att den omständigheten att handlingar utförs i ett intresse som är jämförbart med allmänintresset inte betyder att handlingarna utförs ”vid utövandet av offentliga maktbefogenheter” i den mening som avses i rättspraxis avseende artikel 1.1 i förordning nr 44/2001.
80. I domen i målet Sonntag(57) slog domstolen dessutom fast att den omständigheten att en lärare vid en offentlig skola har ställning som statstjänsteman och agerar i denna egenskap inte kan vara avgörande för att utesluta att en talan om ersättning för skada som har väckts mot denna lärare omfattas av tillämpningsområdet för Brysselkonventionen. Domstolen fann i detta avseende att en tjänsteman som agerar för statens räkning inte alltid utövar offentliga maktbefogenheter. Av detta följer att enbart det faktum att någon agerar för statens räkning inte innebär att de berörda handlingarna har utförts vid utövandet av offentliga maktbefogenheter i den mening som avses ovan.
81. Domstolen gjorde denna tolkning trots att följderna av den berörda lärarens skadeståndsansvar omfattades av en offentlig garanti, till och med ett offentligrättsligt socialförsäkringssystem.(58) Såsom generaladvokaten Darmon påpekade i sitt förslag till avgörande i målet Sonntag(59) innebär inte förekomsten av en sådan garanti, som inte stämmer överens med de kriterier som domstolen angett i sin praxis angående begreppet privaträttens område, att en handling som till sin art ingår i tillämpningsområdet för Brysselkonventionen undantas från detta tillämpningsområde.
82. Den omständigheten att offentliga medel kan tas i anspråk för att gottgöra handlingar som utförts av en person som agerat för en stats räkning innebär således inte att tvister som har sitt ursprung i dessa handlingar undantas från det materiella tillämpningsområdet för denna konvention och följaktligen för förordning nr 44/2001. Av detta drar jag slutsatsen att tvister som har sitt ursprung i handlingar som utförts för en stats räkning inte heller undantas från tillämpningsområdet för denna förordning på grund av att denna stat kan ha ett ansvar för skador som vållats av de berörda handlingarna.(60)
83. Varken den omständigheten att de berörda handlingarna har utförts för en delegerande stats räkning och i denna stats intresse eller den omständigheten att denna stat kan ha ett eventuellt ansvar för skador som vållats av dessa handlingar är i sig avgörande för att handlingarna ska anses ha utförts med hjälp av befogenheter som går längre än tillämpliga regler i förhållanden mellan enskilda.
5. Handlingar som utförs för att fullgöra en stats internationella förpliktelser
84. Den omständigheten att en privaträttslig organisation för en stats räkning och i en stats intresse genom delegering utför handlingar för att fullgöra denna stats internationella åtaganden i fråga om sjösäkerhet och förebyggande av havsföroreningar påverkar inte det faktum att dessa handlingar utförs inom ramen för utövandet av offentliga maktbefogenheter.
85. Det är visserligen riktigt att domen i målet Rüffer(61) kan tolkas så, att en talan som väckts av en förvaltare av offentliga vattenvägar i syfte att få ersättning för kostnader för att avlägsna ett vrak inte omfattas av begreppet privaträttens område, eftersom detta avlägsnande har genomförts i syfte att fullgöra en internationell förpliktelse i fråga om miljöskydd och med stöd av nationell lagstiftning.
86. Denna dom skulle mot den bakgrunden kunna göra det möjligt att förespråka tolkningen att förordning nr 44/2001 inte är tillämplig på tvisten i det nationella målet.
87. I det mål som gav upphov till domen Rüffer, utförde, såsom domstolen själv angav,(62) den aktuella myndigheten flodpolisuppgifter och hade maktbefogenheter gentemot enskilda.
88. En markägare får nämligen inte beslagta egendom som finns på den egna marken, sälja denna egendom och använda det erhållna beloppet för att täcka kostnaderna för bortskaffande av denna egendom, utom i det fallet att befogenheter som går utöver de rättsregler som är tillämpliga i förhållandet mellan enskilda utövas.(63) Oavsett om dessa befogenheter har ett internationellt eller nationellt ursprung, och oavsett vilka enskilda som ska skyddas genom utövandet av dessa befogenheter, är det således den omständigheten att offentliga maktbefogenheter används när de berörda handlingarna utförs som utesluter tillämpning av förordning nr 44/2001.
89. Nu återstår endast att pröva huruvida de omtvistade handlingarna, det vill säga klassificering och certifiering av ett fartyg, härrör från utövandet av offentliga maktbefogenheter och följaktligen inte omfattas av begreppet privaträttens område i den mening som avses i artikel 1.1 i förordning nr 44/2001. För att göra denna prövning kan det vara ändamålsenligt att göra en bedömning av en delegering genom vilken en stat har ålagt en privaträttslig organisation vissa uppgifter och vilka lagar som gäller för fullgörandet av förpliktelser till följd av denna delegering. Syftet är att fastställa vilka olika befogenheter som tagits i anspråk för de omtvistade handlingarna och att avgöra om dessa handlingar härrör från utövandet av offentliga maktbefogenheter, i enlighet med de kriterier som domstolen har angett i sin praxis angående begreppet privaträttens område.(64)
6. Befogenheter som tagits i anspråk för genomförandet av klassificeringen och certifieringen
90. När det gäller tvisten i det nationella målet kan de inspektioner och den tillsyn som genomförs inför klassificeringen och certifieringen av ett fartyg leda till att ett certifikat upphävs eller, såsom föreskrivs i Solas-konventionen, till att en erkänd organisation kräver att ett fartyg genomgår reparationer. Denna organisation ska därvid tillämpa bestämmelserna om sjösäkerhet och förebyggande av havsföroreningar.
91. Det är för det första ingenting som tyder på att en organisation som utför klassificering och certifiering utövar offentliga maktbefogenheter gentemot andra enskilda än ägaren till ett fartyg.
92. Även om denna organisations ställning i förhållande till denna ägare sätts i fokus framgår det för det andra av 1999 års avtal att svarandena har tillhandahållit tjänster mot ersättning, enligt ett privaträttsligt avtal som ingåtts direkt med ägaren till fartyget Al Salam Boccaccio ’98. Det finns ingenting som tyder på att parterna i detta avtal inte varit fria att bestämma priset på dessa tjänster. Det framgår även av 1999 års avtal att svarandena skulle ha kunnat införa villkor om ansvarsbegränsning i avtalet. Jag drar av detta slutsatsen att villkoren för detta avtal inte fastställts ensidigt utan under utövande av avtalsfriheten. Eftersom denna frihet bland annat inbegriper frihet att välja ekonomisk motpart, bör det påpekas att kärandena har gjort gällande att ägaren till det berörda fartyget valde ut svarandena bland andra organisationer som utförde klassificering och certifiering åt flaggstaten.
93. Oavsett vilken ställning svarandena hade i förhållande till fartygets ägare, ska denna ställning således ses mot bakgrund av den avtalsrättsliga ram som upprättats med ägarens samtycke, vilken gått med på att underkasta sig inspektioner och tillsyn och bära kostnaderna för detta. Även om svarandena hade kunnat utöva korrigerande befogenheter, skulle de alltså ha gjort det inom denna ram som ägaren fritt samtyckt till.
94. Det framgår för det tredje av 1999 års avtal att det är Panamas administration som har befogenhet att tolka de tillämpliga rättsakterna och fastställa motsvarande eller andra krav än dem som fastställts genom de tillämpliga rättsakterna. I avtalet anges att denna administration även har befogenhet att medge undantag från de krav som fastställts i de tillämpliga rättsakterna och att sådana undantag ska ha godkänts av denna administration innan ett certifikat utfärdas. Lagstiftningsverksamhet utgör visserligen utövande av offentliga maktbefogenheter, men ingenting tyder på att den delegerande staten inte har behållit sin exklusiva behörighet när det gäller denna verksamhet. Sådan verksamhet som den som svarandena bedriver, vilken enligt 1999 års avtal syftar till att fastställa fartygs förenlighet med de relevanta kraven i tillämpliga rättsakter och utfärda motsvarande tekniska certifikat, tycks vara av teknisk art.
95. Den omständigheten att ett certifikat upphävs på grund av att ett fartyg inte uppfyller dessa krav är under dessa förutsättningar inte en följd av att sådana organisationer som svarandena, som endast har en granskande roll enligt ett på förhand fastställt regelverk, har beslutsbefogenheter. Om ett fartyg måste tas ur trafik till följd av att ett certifikat har upphävts, är detta på grund av en lagstadgad sanktion, vilket svarandena också medgav vid förhandlingen.
96. Slutligen, såsom kommissionen har gjort gällande, kan användbara lärdomar dras från en riklig rättspraxis angående etableringsfrihet och tillhandahållande av tjänster.(65)
97. I domen i målet Rina Services m.fl.(66) slog domstolen fast att certifieringsverksamhet som bedrivs av bolag som är certifieringsorgan inte omfattas av undantaget i artikel 51 FEUF, på grund av att dessa bolag är vinstdrivande företag som verkar under normala konkurrensförhållanden och som helt saknar befogenheter att fatta beslut med anknytning till utövandet av offentlig makt.
98. Under dessa omständigheter anser jag inte att de verksamheter som svarandena bedrivit i syfte att klassificera och certifiera fartyget Al Salam Boccaccio ’98 samt att utfärda certifikat för detta ändamål, härrörde från utövandet av offentliga maktbefogenheter.
7. Slutsats i denna del
99. Min bedömning visar för det första att enbart den omständigheten att svarandena utfört de omtvistade handlingarna genom delegering av en stat inte i sig innebär att tvisten, inom ramen för vilken ansvar för dessa handlingar har åberopats, inte omfattas av det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001.(67) Den omständigheten att nämnda handlingar har utförts för den delegerande statens räkning och i denna stats intresse får för det andra inte heller en sådan verkan.(68) Övervägandena ovan ifrågasätts för det tredje inte av den omständigheten att handlingarna har utförts för att fullgöra denna stats internationella förpliktelser.(69)
100. Att offentliga maktbefogenheter tas i anspråk vid utförande av handlingar innebär alltid att förordning nr 44/2001 inte är materiellt tillämplig (ratione materiae) i en tvist där ansvar för dessa handlingar har åberopats. Klassificeringen och certifieringen av fartyget Al Salam Boccaccio ’98 kan med hänsyn till de befogenheter som svarandena använt sig av inte anses härröra från utövandet av offentliga maktbefogenheter.(70)
101. Artikel 1.1 i förordning nr 44/2001 ska mot bakgrund av ovanstående tolkas så, att begreppet privaträttens område, i den mening som avses i denna bestämmelse, omfattar en skadeståndstalan som väcks mot privaträttsliga organisationer och avser dessa organisationers klassificerings- och certifieringsverksamhet genom delegering av en tredjestat, för denna stats räkning och i dess intresse.
D. Huruvida den internationella sedvanerättsliga principen om staters immunitet mot domstolsprövning påverkar utövandet av behörighet enligt förordning nr 44/2001
102. Den enda återstående frågan är huruvida den invändning om immunitet mot domstolsprövning som åberopats vid den hänskjutande domstolen påverkar utövandet av behörighet enligt förordning nr 44/2001. För att denna fråga ska kunna besvaras måste det först och främst fastställas huruvida svarandena, enligt nuvarande internationell praxis, kan göra gällande staters immunitet mot domstolsprövning. Om så är fallet ska det också prövas huruvida den hänskjutande domstolen ändå kan pröva målet, med hänsyn till att svarandena har hemvist i en medlemsstat och att förordning nr 44/2001 är materiellt tillämplig i det nationella målet.
103. Jag anser i detta avseende att domstolen är behörig att tolka den internationella sedvanerätten, eftersom den kan påverka tolkningen av unionsrätten.
104. Domstolen har redan slagit fast att när en situation som är föremål för en begäran om förhandsavgörande inte omfattas av unionsrättens tillämpningsområde, är den inte behörig att tolka och tillämpa de internationella sedvanerättsliga regler som den hänskjutande domstolen avser att tillämpa på den aktuella situationen, såsom de sedvanerättsliga reglerna om statens immunitet mot domstolsprövning.(71)E contrario kan domstolen även tolka en regel i internationell sedvanerätt om den aktuella situationen omfattas av unionsrätten och dess tolkning kan påverkas av en sådan regel.
105. Denna slutsats stöds av domen i målet Mahamdia,(72) där domstolen fastställde innebörden av den internationella sedvanerättsliga principen om staters immunitet mot domstolsprövning och slog fast att denna princip inte utgjorde hinder för att tillämpa förordning nr 44/2001 i det nationella målet.
106. Som jag påpekar ovan i punkt 46 är det inte utrett huruvida åtskillnad ska göras mellan handlingar som utförts jure imperii och handlingar som utförts jure gestionis i enlighet med kriterierna i domstolslandets lagstiftning eller med kriterierna i internationell rätt. Även förespråkare av principen att de omtvistade handlingarna ska kvalificeras enligt domstolslandets lagstiftning har emellertid medgett att kvalificeringen ska vara förenlig med folkrätten.(73) Om dessa tankegångar följs och immunitetsrättens innebörd fastställs enligt de särskilda lösningarna i folkrätten, bör allmänt erkända krav kunna fastställas i fråga om immunitet mot domstolsprövning.
1. Klassificerings- och certifieringsorganisationers immunitet mot domstolsprövning
107. Den hänskjutande domstolen tycks inte utesluta att svarandena kan göra gällande immunitet mot domstolsprövning, utan att ha gjort någon prövning i syfte att identifiera en relevant regel i internationell sedvanerätt. Det är endast svarandena som har gjort gällande att de kan göra gällande immunitet mot domstolsprövning för all sin verksamhet. Till stöd för detta påstående har de åberopat konventionskällor och 1999 års avtal samt domar från franska och italienska domstolar. Den franska regeringen anser att svarandena endast åtnjuter sådan immunitet när det gäller certifieringsverksamheten.
108. Jag vill erinra om att en internationell sedvanerättslig regel endast föreligger om det finns en faktisk praxis som åtföljs av en opinio juris, det vill säga att en regel har godtagits som gällande rätt. Det är mot bakgrund av denna princip som det ska fastställas huruvida principen om staters immunitet mot domstolsprövning, enligt doktrinen om relativ immunitet, innebär att svarandena kan åberopa immunitet.
109. Den rättspraxis som svarandena har hänvisat till ger för det första inte stöd för att entydigt konstatera att en organisation som bedriver klassificerings- och certifieringsverksamhet kan göra gällande immunitet mot domstolsprövning under sådana omständigheter som de nu aktuella. En mer extensiv bedömning av nationell rättspraxis ger inte heller stöd för att immunitet mot domstolsprövning konsekvent ska medges för sådana organisationer.(74)
110. I de skriftliga källorna till immunitetsrätten anges sällan hur immunitet mot domstolsprövning ska avgränsas i materiellt hänseende (ratione materiae). Även i de fall sådana källor föreligger, framträder vid en bedömning av dessa källor att immunitet mot domstolsprövning inte behandlas enhetligt när det gäller enheter som rättsligt är skilda från staten.(75)
111. Jag vill i detta avseende påpeka att domen i målet Mahamdia(76) kan ge intrycket av att domstolen hämtade inspiration från New York-konventionen för att avgöra huruvida en av parterna i det nationella målet kunde göra gällande immunitet mot domstolsprövning.
112. I den domen fann domstolen, i en tvist där en anställd vid en tredjestats ambassad begärde ersättning och angrep uppsägningen av det anställningsavtal han ingått med denna stat, att denna stat inte åtnjöt immunitet mot domstolsprövning när den anställdes uppgifter inte utgjorde myndighetsutövning eller när talan inte riskerade att vara till men för statens säkerhetsintressen.(77)
113. Domstolen förklarade visserligen inte uttryckligen varför den såg sig föranledd att göra ett förbehåll för risken att statens säkerhetsintressen skulle påverkas, men New York-konventionen innehåller en likadan formulering om förfaranden avseende anställningsavtal.
114. Jag vill påpeka, trots att jag inte är övertygad om konventionens relevans,(78) att ordet stat enligt de inledande bestämmelserna i konventionen bland annat avser statliga organ eller andra enheter, i den mån de har rätt att vidta och faktiskt vidtar åtgärder i statens suveräna myndighetsutövning. Det framgår av förarbetena till nämnda konvention att sådana enheter inte antas ha befogenhet att fullgöra regeringsfunktioner och följaktligen i allmänhet inte kan göra gällande immunitet mot domstolsprövning.(79) I konventionens bestämmelser om affärstransaktioner anges att ett statligt företag eller en annan av en stat upprättad enhet som är ett självständigt rättssubjekt och har rättsförmåga är part i ett mål som härrör från en affärstransaktion i vilken enheten i fråga deltar, ska detta inte påverka statens immunitet mot domstolsprövning. Detta gäller i än högre grad i fråga om icke statliga enheter såsom svarandena.
115. Slutligen har den hänskjutande domstolen i sina frågeställningar om invändningen om immunitet mot domstolsprövning angett skäl 16 i direktiv 2009/15. I detta skäl anges följande: ”När en erkänd organisation, dess inspektörer eller tekniska personal utfärdar relevanta certifikat för administrationens räkning, ska medlemsstaterna beakta möjligheten att, när det gäller denna delegerade verksamhet, låta dem omfattas av proportionerliga rättsliga garantier och skydd, inklusive skälig rätt till försvar, med undantag för immunitet, som är ett privilegium som enbart kan åberopas av medlemsstater, som en rättighet som inte kan skiljas från suveräniteten och som därför inte kan delegeras.”
116. Detta direktiv kompletterar medlemsstaternas förpliktelser enligt folkrätten, till exempel Montego Bay-konventionen och Solas-konventionen. I direktivet fastställs åtgärder som medlemsstaterna ska följa i sina förbindelser med de organisationer som ombesörjer inspektion, besiktning och certifiering av fartyg för att uppfylla de internationella konventionerna om säkerheten till sjöss och förhindrande av havsförorening, samtidigt som friheten att tillhandahålla tjänster främjas.
117. I direktiv 2009/15 anges att en medlemsstat som anförtror uppgifter i fråga om certifiering till en erkänd organisation, är skyldig att föra in villkor i ett avtal med denna organisation om dess ekonomiska ansvar. Genom dessa villkor förbehåller sig medlemsstaten rätten att väcka talan mot organisationen för det fall att staten i sista instans förklaras vara ansvarig för en sjöskada.
118. Det är som komplement till dessa särskilda förpliktelser i fråga om de erkända organisationernas ekonomiska ansvar som det tycks anges i skäl 16 i direktiv 2009/15 att sådana organisationer som svarandena inte omfattas av den immunitet mot domstolsprövning som en stat åtnjuter.
119. Utöver denna redogörelse för direktiv 2009/15, och i den mån det kan visa sig relevant för att besvara tolkningsfrågan, vill jag påpeka att den hänskjutande domstolen genom att ange skäl 21 i genomförandedirektiv 2014/111/EU(80) tycks antyda att direktiv 2009/15, med hänsyn till den senaste utvecklingen, inte är förenligt med folkrätten, åtminstone inte med internationell praxis i fråga om sjösäkerhet och förebyggande av havsföroreningar. Det framgår nämligen av skäl 21 i direktiv 2014/111, i fråga om unionsrätten, att de föreskrivna certifikaten är av offentlig karaktär, medan klasscertifikaten är av privat karaktär. På internationell nivå anges däremot systematiskt att ”föreskriven certifiering och föreskrivna tjänster” utförs av den erkända organisationen ”på uppdrag av flaggstaten” vilket motsäger den rättsliga åtskillnaden i unionslagstiftningen.
120. Jag har i detta förslag till avgörande utgått från premissen att ett klasscertifikat inte fyller en rent privat funktion(81) och att skäl 16 i direktiv 2009/15 avser certifikat av offentlig karaktär.
121. Svarandena har visserligen gjort gällande för det första att direktiv 2009/15 inte är tillämpligt på omständigheterna i det nationella målet, för det andra att unionen inte är behörig att tolka denna rätt åt medlemsstaterna, trots att skäl 16 i direktivet tycks vara en tolkning av den internationella sedvanerätten,(82) för det tredje att detta direktiv endast berör medlemsstaterna och, för det fjärde, att ett skäl under alla omständigheter inte har något rättsligt värde.
122. Direktiv 2009/15 och direktiv 2014/111 är visserligen inte tillämpliga i tiden (ratione temporis) på omständigheterna i det nationella målet, men för att avgöra om en part i målet kan göra gällande immunitet mot domstolsprövning är det emellertid nödvändigt att hänföra sig till staternas immunitetsrätt såsom den förelåg vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet.(83)
123. I den mån den internationella sedvanerätten avser frågor vars föremål kan hänföras till internationella organisationers mandat, kan även deras praxis bidra till att utforma och uttrycka regler i den internationella sedvanerätten.(84)
124. Montego Bay-konventionen, som unionen har ingått, drar upp gränser för flaggstaters internationella förpliktelser i fråga om sjösäkerhet och havsföroreningar. Genom direktiv 2009/15 har unionen utövat sin behörighet att reglera vilka åtgärder som medlemsstaterna ska vidta i sina förbindelser med de erkända organisationerna, eftersom dessa förbindelser har ingåtts för att fullgöra dessa internationella förpliktelser. Medlemsstaternas domstolar är dessutom behöriga att pröva tvister om de erkända organisationernas ansvar enligt unionsrätten, det vill säga förordning nr 44/2001. Frågan om immunitet mot domstolsprövning för organisationer som bedriver klassificerings- och certifieringsverksamhet är följaktligen föremål för unionens mandat.
125. Det är också riktigt att direktiv 2009/15 endast berör medlemsstaterna. Denna begränsning beror emellertid inte på unionslagstiftarens vilja att tolka den internationella sedvanerättsliga principen om immunitet mot domstolsprövning restriktivt, utan på att unionens mandat endast berör medlemsstaterna. Alla lagstiftares och alla domstolars behörighet är avgränsad med avseende på territorium eller på person. Det hindrar inte att de bidrar till att utforma eller uttrycka regler i internationell sedvanerätt som, med undantag av regional sedvänja, ska vara globalt enhetliga och inte innehålla några påtagliga motstridigheter.
126. När det gäller ett skäl, som visserligen inte är juridiskt bindande, kan det dels utgöra en form av praxis för en internationell organisation som enligt internationell rätt, ur en folkrättslig synvinkel, kan bidra till att utforma eller uttrycka regler i internationell sedvanerätt.(85) Staters och internationella organisationers praxis visar sig nämligen i folkrättslig mening genom deras handlande och kan anta många olika former.(86) Ett skäl kan också anses visa att en regel inte har godtagits som lag (opinio juris).
127. Skäl 16 i direktiv 2009/15 är, oavsett vilken typ av tolkning av den internationella sedvanerätten som kan utläsas ur detta, inget uttryck som inverkar på unionens ståndpunkt i fråga om kvalificeringen av klassificerings- och certifieringsverksamhet som bedrivs av ett privaträttsligt organ och som inte härrör från utövandet av offentliga maktbefogenheter. Denna tolkning motsvarar nämligen slutsatsen av min bedömning av förordning nr 44/2001. Av den bedömningen framgår att klassificerings- och certifieringsverksamhet som bedrivs av privaträttsliga organ ska betraktas som handlingar som utförs utan offentliga maktbefogenheter, med hänsyn till kriterierna avseende skillnaden mellan handlingar som utförs jure imperii och handlingar som utförs jure gestionis, vilka har utvecklats i domstolens praxis angående begreppet privaträttens område.(87)
128. Bilden som framträder i min bedömning kan under dessa förutsättningar inte likställas med en situation där det finns en entydig, faktisk praxis som åtföljs av en opinio juris om en regel i internationell sedvanerätt som gör att svarandena kan göra gällande staters immunitet mot domstolsprövning i tvisten i det nationella målet. Jag vill erinra om att ansvaret för en organisation som bedriver klassificerings- och certifieringsverksamhet inte påverkas av att organisationen inte medges immunitet mot domstolsprövning. Denna fråga ska behandlas i enlighet med de materiella bestämmelserna i tillämplig lag. I det sammanhanget ska det framhållas att sådana organ även kan åtnjuta materiell immunitet.(88)
129. Principen i internationell sedvanerätt om staters immunitet mot domstolsprövning utgör således inget hinder för att förordning nr 44/2001 tillämpas i en tvist angående en skadeståndstalan som väckts mot privaträttsliga organisationer avseende klassificerings- och certifieringsverksamhet som dessa organisationer bedriver genom delegering av en tredjestat, för denna stats räkning och i dess intresse.
2. Kompletterande anmärkningar om immunitet mot domstolsprövning
130. För fullständighetens skull, för det fall att domstolen inte delar min bedömning av innebörden av den internationella sedvanerättsliga principen om staters immunitet mot domstolsprövning, kan tre kortfattade påpekanden vara på sin plats.
131. För det första är det inte lätt att sätta förhållandet mellan staters immunitet mot domstolsprövning och behörighetsreglerna i förordning nr 44/2001 i sitt sammanhang.
132. Förordning nr 44/2001 innehåller, såsom svarandena har gjort gällande, en bestämmelse som reglerar förordningens förhållande till de konventioner som medlemsstaterna är bundna av, nämligen artikel 71 i förordningen. I denna bestämmelse anges att förordningen inte ska inverka på konventioner som medlemsstaterna har tillträtt och som på särskilda områden reglerar domstolars behörighet eller erkännande eller verkställighet av domar. Enligt doktrinen reglerar nämnda bestämmelse bland annat förhållandet mellan förordning nr 44/2001 och Baselkonventionen.(89) Jag drar av detta slutsatsen att frågan vilken domstol som är behörig när det gäller en invändning om immunitet mot domstolsprövning utgör en sådan särskild fråga som avses i artikel 71 i denna förordning, som omfattas av förordningens tillämpningsområde.(90)
133. Varken Republiken Italien eller Republiken Panama är parter i Baselkonventionen. Invändningen om immunitet mot domstolsprövning i det nationella målet härrör under alla omständigheter, såsom den hänskjutande domstolen har angett och svarandena anfört, från internationell sedvanerätt.
134. Artikel 71 i förordning nr 44/2001 avser endast konventioner som medlemsstaterna var parter i då förordningen antogs. Bestämmelsens statiska art motsvarar inte den evolutiva karaktären hos den internationella sedvanerätt som både medlemsstaterna och unionen dessutom är bundna av.(91) Om artikel 71 i förordning nr 44/2001 anses avgöra förhållandet mellan denna förordning och den internationella sedvanerättsliga principen om staters immunitet mot domstolsprövning skulle detta nämligen innebära att unionslagstiftaren velat frysa den internationella sedvanerätten i det läge den befann sig i då förordningen antogs. Detta skulle uppenbarligen vara oförenligt med artikel 3.5 FEU, där det anges att unionen ska bidra till en strikt efterlevnad och en utveckling av folkrätten.
135. Jag anser följaktligen att artikel 71 i förordning nr 44/2001 inte är relevant när det gäller förhållandet mellan denna förordning och immunitet mot domstolsprövning. I och med att förordningen inte innehåller några relevanta bestämmelser anser jag att detta förhållande bör granskas mot bakgrund av de klargöranden som gjorts i rättspraxis i fråga om förhållandet mellan unionsrätten och folkrätten, eftersom dessa till stor del har kodifierats i artikel 3.5 FEU.(92)
136. I det sammanhanget följer det av fast rättspraxis att internationella konventioner är en integrerad del av unionens rättsordning och bindande för unionen. De har dessutom företräde framför unionens sekundärrättsakter vilka, i den mån det är möjligt, ska tolkas i överensstämmelse med dessa avtal.(93) Med förbehåll för skillnaderna mellan internationella konventioner och reglerna i den internationella sedvanerätten(94) ska även de sistnämnda, om de ingår i unionens rättsordning och är bindande för unionen,(95) ha företräde framför unionens sekundärrättsakter. Under dessa förutsättningar ska sådana sekundärrättsakter som förordning nr 44/2001 tolkas i enlighet med reglerna i den internationella sedvanerätten.(96) Bestämmelserna i denna förordning ska samtidigt tolkas mot bakgrund av de grundläggande rättigheterna, vilka enligt fast rättspraxis utgör en integrerad del av de allmänna rättsprinciper som domstolen ska säkerställa iakttagandet av och som numera är stadfästa i stadgan.(97)
137. Dessa båda förpliktelser, det vill säga förpliktelsen att bidra till att folkrätten iakttas och förpliktelsen att se till att autonomin för unionens rättsordning iakttas, kan ge upphov till spänningar som unionen måste lösa. Så är i synnerhet fallet när folkrätten förpliktar en nationell domstol att erkänna immunitet mot domstolsprövning medan unionsrätten förpliktar samma domstol att utöva sin behörighet enligt artikel 2.1 i förordning nr 44/2001.
138. För att en förpliktelse enligt internationell traktaträtt eller sedvanerätt ska kunna utgöra en del av unionens rättsordning får förpliktelsen dessutom inte ifrågasätta unionens konstitutionella struktur och värdegrund.(98)
139. Det finns två domar som illustrerar detta. I domen i målet Ungern/Slovakien(99) fann domstolen att den omständigheten att en unionsmedborgare innehade ställningen som statschef kunde motivera en begränsning av denna unionsmedborgares utövande av sin rätt till fri rörlighet enligt artikel 21 FEUF, med stöd av såväl sedvanerättsliga regler i den allmänna folkrätten som av regler i multilaterala konventioner, enligt vilka statschefen i internationella sammanhang intar en särskild ställning som bland annat innebär vissa privilegier och viss immunitet. Domstolen slog på den grunden fast att artikel 21 FEUF, under de aktuella omständigheterna, inte innebar att en annan stat var skyldig att säkerställa hans eller hennes tillträde till dess territorium.
140. I domen i målet Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen(100) fann domstolen att de skyldigheter som följer av ett internationellt avtal inte kan få en sådan verkan att unionens konstitutionella princip, att samtliga unionsrättsakter måste iaktta de grundläggande rättigheterna, undergrävs.
141. Dessa två tolkningar av förhållandet mellan unionsrätten och folkrätten, som kan tyckas motstridiga, vittnar om vikten av att upprätthålla en jämvikt när det gäller att skydda unionens konstitutionella identitet och säkerställa att unionsrätten inte hamnar i en motsatsställning i förhållande till den internationella gemenskapen, utan blir en aktiv del av denna gemenskap.(101)
142. Att en behörig domstol medger immunitet mot domstolsprövning utgör inget hinder för att käranden väcker talan vid en domstol i svarandestaten, eftersom en sådan domstol i princip är behörig att pröva en talan som riktas mot denna stat. Det kan förhålla sig annorlunda när det gäller immunitet mot domstolsprövning som medges en privaträttslig organisation utanför den stat som immuniteten härletts från. I och med att det saknas geografisk anknytning till denna stat kan det vara så, att domstolarna i denna stat inte är behöriga att pröva en talan mot en sådan organisation. Enligt internationella domstolars tolkning är immunitet mot domstolsprövning inte beroende av förekomsten av andra rättsmedel som gör det möjligt att erhålla skadestånd(102) och följaktligen av att en domstol är tillgänglig för en kärande. Jag måste erkänna att jag är lyhörd för argumentet att en internationell sedvanerättslig regel som får sådana följder när det gäller situationer som i princip hör till en domstol i en medlemsstat inte utan urskillning bör integreras i unionens rättsordning.
143. Det rör sig emellertid om några enstaka fall där det inte finns någon domstol tillgänglig för sökanden på grund av att immunitet mot domstolsprövning har medgetts(103) och, i varje fall, är de svåra att identifiera. Den hänskjutande domstolen har medgett att en domstol i Panama, med hänsyn till omständigheterna i det nationella målet, säkert kan vara behörig att pröva det nationella målet. Att vägra att betrakta den internationella sedvanerättsliga principen om staters immunitet mot domstolsprövning som en del av unionens rättsordning vore emellertid att bryta med det internationella regelverket för alla tvister, däribland tvister där käranden har tillgång till en alternativ domstol.
144. Det finns således anledning att betrakta denna princip som en del av unionens rättsordning, utan att för den skull bortse från hur immunitet mot domstolsprövning påverkar tillgången till rättslig prövning och behovet av att upprätthålla en jämvikt mellan skyddet för unionens konstitutionella identitet och iakttagandet av folkrätten.
145. Vidare finns det med hänsyn till vad som anförs ovan skäl att undersöka om en nationell domstol, mot bakgrund av artikel 47 i stadgan och artikel 6.1 i Europakonventionen, får vägra att medge immunitet mot domstolsprövning och utöva sin behörighet enligt behörighetsreglerna i förordning nr 44/2001.
146. Rätten till domstolsprövning är en del av rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i Europakonventionen.(104) Principen om ett effektivt domstolsskydd i artikel 47 i stadgan består också av flera delar, däribland rätten till domstolsprövning.(105)
147. En granskning av Europadomstolens praxis visar att den domstolen anser att denna rätt begränsas när immunitet mot domstolsprövning medges. En sådan begränsning har ett legitimt syfte, nämligen att iaktta folkrätten för att främja god ton och goda förbindelser mellan stater genom att respektera en annan stats suveränitet. Begränsningen är i allmänhet inte heller orimlig när den återspeglar allmänt erkända folkrättsliga principer om staters immunitet.(106)
148. Supreme Court of the United Kingdom (Högsta domstolen i Förenade kungariket) förde ett liknande resonemang när den nyligen fann att en vägran att utöva jurisdiktion, i avsaknad av förpliktelse enligt principen om staters immunitet mot domstolsprövning, utgör ett åsidosättande av artikel 6 i Europakonventionen och – vad gäller yrkanden enligt unionsrätten – även av artikel 47 i stadgan.(107) I den domen prövades emellertid inte huruvida ett erkännande av immunitet mot domstolsprövning utgjorde hinder för ett utövande av behörighet enligt förordning nr 44/2001. Denna domstol tycks däremot ha funnit att artikel 47 i stadgan, på grund av att den har horisontell direkt effekt, kan åberopas mot en tredjestat för att undanröja en nationell bestämmelse i fråga om immunitet mot domstolsprövning i en tvist där talan grundas på en rättighet enligt unionens rättsordning.
149. Talan i det nu aktuella nationella målet grundar sig inte på unionsrätten.
150. Om en nationell domstol är behörig att pröva en tvist enligt förordning nr 44/2001, genomför denna domstol först och främst unionsrätten i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan.(108) Principen om ett effektivt domstolsskydd utgör dessutom en allmän unionsrättslig princip. Om räckvidden av skyddet enligt artikel 47 i stadgan av någon anledning begränsas till rättigheter och friheter i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan, ska denna allmänna princip ”fylla detta tomrum”.(109)
151. Vidare är artikel 47 i stadgan tillräcklig i sig och bör inte preciseras ytterligare genom unionsrättsliga bestämmelser eller bestämmelser i nationell rätt för att ge enskilda rättigheter som kan åberopas som sådana.(110) I och med att principen om ett effektivt domstolsskydd omfattar rätten till domstolsprövning, måste enskilda kunna åberopa sin rätt att väcka talan vid behörig domstol hos medlemsstaternas myndigheter.
152. Slutligen har domstolen redan funnit att skyldigheten att underlåta att tillämpa nationella bestämmelser som strider mot en bestämmelse i unionsrätten som har direkt effekt inte är betingad av den omständigheten att den rättsliga situationen för enskilda eventuellt kan ändras när en nationell domstol underlåter att tillämpa en nationell bestämmelse om domstols behörighet och prövar den ansökan som ingetts till denna domstol.(111) Samma sak bör gälla beträffande följderna av en avvägning mellan förpliktelser enligt folkrätten och förpliktelser enligt unionsrätten.(112)
153. Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang inte uttryckt några tvivel vad gäller den faktiska möjligheten att få sin sak prövad i domstol i Panama. Den hänskjutande domstolen har också medgett att tvisten i det nationella målet inte rör brott som begåtts i strid med tvingande allmänna folkrättsnormer (jus cogens). Under dessa omständigheter anser jag att rätten att få sin sak prövad i domstol inte utgör hinder för att den hänskjutande domstolen erkänner immunitet mot domstolsprövning i det nationella målet.
154. Jag vidhåller också min ståndpunkt ovan i punkt 129, utan att det påverkar ovanstående kompletterande anmärkningar om omfattningen av immunitet mot domstolsprövning i det nationella målet.
V. Förslag till avgörande
155. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar tolkningsfrågan från Tribunale di Genova (Förstainstansdomstolen i Genua, Italien) på följande sätt:
Artikel 1.1 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att begreppet privaträttens område i den mening som avses i denna bestämmelse omfattar en skadeståndstalan som väckts mot privaträttsliga organisationer avseende klassificerings- och certifieringsverksamhet som dessa organisationer bedriver genom delegering av en tredjestat, för denna stats räkning och i dess intresse.
Den internationella sedvanerättsliga principen om staters immunitet mot domstolsprövning utgör inte hinder för att förordning nr 44/2001 tillämpas i en tvist angående en sådan talan.