FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (första avdelningen)

den 19 februari 1998 (1)

”Talan om ogiltigförklaring - Beslut av European Film Distribution Office(EFDO) - Anvisningar från kommissionen - Beslut som kommissionen kanställas till svars för - Handlingsplan för att främja utvecklingen av deneuropeiska audiovisuella industrin (Media) - Finansiering av distribution avfilmer - Bedömningskriterier - Motivering”

I de förenade målen T-369/94 och T-85/95,

DIR International Film S.r.l., bolag bildat enligt italiensk rätt, Rom,

Nostradamus Enterprises Ltd, bolag bildat enligt brittisk rätt, London,

Union PN S.r.l., bolag bildat enligt italiensk rätt, Rom,

United International Pictures BV, bolag bildat enligt nederländsk rätt, Amsterdam,

United International Pictures AB, bolag bildat enligt svensk rätt, Stockholm,

United International Pictures APS, bolag bildat enligt dansk rätt, Köpenhamn,

United International Pictures A/S, bolag bildat enligt norsk rätt, Oslo,

United International Pictures EPE, bolag bildat enligt grekisk rätt, Aten,

United International Pictures OY, bolag bildat enligt finsk rätt, Helsingfors, och

United International Pictures y Cía SRC, bolag bildat enligt spansk rätt, Madrid,

företrädda av advokaten Michel Waelbroeck, Bryssel, delgivningsadress:advokatbyrån Ernest Arendt, 8-10, rue Mathias Hardt, Luxemburg,

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av Berend Jan Drijber ochPeter Oliver, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud, delgivningsadress:rättstjänsten, Carlos Gómez de la Cruz, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,

svarande,

angående en talan om ogiltigförklaring av för det första de skrivelser av den 12september 1994 som European Film Distribution Office (EFDO) riktade tillsökandena och i vilka den uppgav att den hade bordlagt beslutet om sökandenasansökan om ett lån inom ramen för handlingsplanen för att främja utvecklingen avden europeiska audiovisuella industrin (Media) för att distribuera två filmeroch/eller den rättsakt genom vilken kommissionen gav EFDO anvisningar om dettaoch för det andra av den rättsakt av den 5 december 1994 genom vilken EFDOavslog dessa låneansökningar och/eller den rättsakt genom vilken kommissionen gavEFDO anvisningar om detta,

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (första avdelningen)

sammansatt av ordföranden A. Saggio, och domarna V. Tiili och R.M. MouraRamos,

justitiesekreterare: byrådirektören J. Palacio González,

med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter det muntliga förfarandet den1 oktober 1997,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser och bakgrund till tvisten

1.

    Den 21 december 1990 antog rådet beslut 90/685/EEG om genomförandet av enhandlingsplan för att främja utvecklingen av den europeiska audiovisuella industrin(Media) (1991 - 1995) (EGT L 380, s. 37; svensk specialutgåva, område 13, volym20, s. 56, nedan kallat beslut 90/685). Media är en akronym för ”mesures pourencorager le développement de l'industrie audiovisuelle” (åtgärder för att främjautvecklingen av den audiovisuella industrin). I beslutet konstaterar rådet till attbörja med att det anser att det är ytterst viktigt att öka ansträngningarna för attutveckla Europas audiovisuella kapacitet (första övervägandet). Det preciserardärefter att det har tagit del av kommissionens meddelande och två förslag tillbeslut om ett handlingsprogram för att främja utvecklingen av den europeiskaaudiovisuella industrin ”Media” 1991 - 1995 (KOM(90) 132 slutlig av den 4 maj1990, inte publicerat i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, nedan kallatmeddelandet om den audiovisuella politiken) (åttonde övervägandet). För övrigtframhåller rådet att den europeiska audiovisuella industrin bör agera för attavskaffa uppsplittring av marknaderna och anpassa sina produktions- ochdistributionsstrukturer, som är för begränsade och olönsamma, (fjortondeövervägandet) och att i detta sammanhang små och medelstora företag bör gessärskild uppmärksamhet (femtonde övervägandet).

2.

    I artikel 2 i beslut 90/685 anges att Media-programmet skall ha följande mål:

-    Att bidra till skapandet av en gynnsam miljö i vilken gemenskapens företagkan agera som en drivande kraft tillsammans med företagen från andraeuropeiska länder.

-    Att stimulera och öka de europeiska audiovisuella produkternaskonkurrenskraft, med särskild hänsyn till den roll som små och medelstoraföretag spelar och deras krav, de legitima intressena hos alla deyrkesverksamma som deltar i det ursprungliga skapandet av sådanaprodukter och situationen för länder i Europa med begränsad audiovisuellproduktionskapacitet eller med begränsad geografisk utsträckning ochbegränsat språkområde.

-    Att öka utbytet över de europeiska gränserna av filmer och audiovisuellaprogram och dra största möjliga nytta av de olika distributionssätt somantingen redan existerar eller som skall införas i Europa, i syfte att säkra enökad avkastning på investeringar, en ökad spridning och större offentliggenomslagskraft.

-    Att öka europeiska produktions- och distributionsföretags andel avvärldsmarknaden.

-    Att gynna tillträde till och användning av ny kommunikationsteknik, särskilteuropeisk sådan, i samband med produktion och distribution av audiovisuelltmaterial.

-    Att uppmuntra en generell strategi för den audiovisuella industrin sombeaktar det inbördes beroendet mellan dess olika sektorer.

-    Att säkerställa att åtgärder på europeisk nivå kompletterar åtgärderna pånationell nivå.

-    Att bidra, särskilt genom att förbättra den ekonomiska och kommersiellakompetensen hos de yrkesverksamma i den audiovisuella industrin igemenskapen, i samarbete med existerande institutioner i medlemsstaterna,till skapandet av villkor som möjliggör för företag i den sektorn att fullt utdra fördel av den inre marknaden.

3.

    Dessutom konstaterade kommissionen i sitt meddelande om den audiovisuellapolitiken (s. 9) att European Film Distribution Office - Europäisches Filmbüro eV(nedan kallad EFDO), en sammanslutning som är registrerad i Hamburg(Tyskland), ”bidrar till att skapa nätverk för samdistribution genom att främjasamarbetet mellan bolag som tidigare har verkat isolerat inom det nationellaterritoriet”.

4.

    I artikel 7.1 i beslut 90/685 anges att kommissionen är ansvarig för genomförandetav Media-programmet. Enligt punkt 1.1 i bilaga 1 till beslut 90/685 är en avmekanismerna för genomförandet av Media-programmet en kraftig utbyggnad avde åtgärder som EFDO vidtar för att främja distribution över gränserna aveuropeiska filmer till biografer.

5.

    Mot denna bakgrund har kommissionen slutit avtal med EFDO om de finansiellaaspekterna av genomförandet av Media-programmet. En kopia av avtalet för år1994, som är av intresse i detta fall, har ingivits i målet (nedan kallat 1994 årsavtal).

6.

    I artikel 3.2 i detta avtal hänvisas det till de samarbetsvillkor som anges i bilaga 3till avtalet. Dessa samarbetsvillkor har även ingivits i målet av kommissionen. Enligtvillkoren skall bland annat varje fråga som rör genomförandet av Media-programmet godkännas i förväg av kommissionens företrädare och i synnerhet”generellt [när det rör sig om] förhandlingar som kan få återverkningar förförbindelserna mellan kommissionen och politiska makthavare och/ellerbranschorganisationer” (första punkten g).

7.

    EFDO:s verksamhet regleras för övrigt av föreskrifter som den själv har antagit ochsom på ett obestämt sätt har godkänts av kommissionen. En version avföreskrifterna av den 15 februari 1994 har också ingivits i målet. Enligt dessaföreskrifter förvaltar EFDO en fond ur vilken filmdistributörer beviljas lån med 50procent av de beräknade distributionskostnaderna. Lånen är räntefria och behöverbara återbetalas om intäkterna för filmen täcker de beräknade kostnaderna i detland för vilket lånet har beviljats. Avsikten med lånen är att minska den risk somdistributionen av filmer är förenad med och att bidra till att säkerställa en spridningav filmer som utan en sådan finansiering skulle ha liten chans att visas på biografer.EFDO:s urvalskommitté beslutar om låneansökningarna.

8.

    I punkt VI.2 i dessa föreskrifter anges att EFDO:s urvalskommitté efter att ifackpublikationer ha kungjort ett slutdatum skall pröva ansökningarna och beviljalån till projekt som uppfyller urvalskriterierna till dess att medlen är uttömda.

9.

    Kommissionen har som svar på de skriftliga frågor som förstainstansrätten har ställtden förklarat att den kort tid före varje möte i EFDO:s urvalskommitté underrättasom alla ansökningar som har ingivits och att de ansvariga vid kommissionen, efteren undersökning av om dessa ansökningar uppfyller de fastställda villkoren(exempelvis i fråga om budget eller i fråga om huruvida distributörer i orientaliskaeuropeiska länder kan beviljas lån), ”i allmänhet meddelar EFDO sin ståndpunktmuntligen i stället för skriftligen”.

10.

    Enligt punkt III.1 a i föreskrifterna skall de som söker bidrag från EFDO blandannat uppfylla följande villkor:

”Minst tre olika distributörer som företräder åtminstone tre olika länder i[Europeiska] unionen eller länder med vilka samarbetsavtal har slutits skallsamtycka till att visa en film på biografer. Samtliga berörda distributörer skall ingesina ansökningar före samma slutdatum.”

11.

    I föreskrifterna anges dessutom en prioritetsordning för valet av distributionsprojekt(punkt VI.1):

”Första prioritet

De distributionsprojekt (filmer) som förenar det största antalet distributörer, detvill säga som garanterar en distribution i flest länder, skall ha företräde framförprojekt som förenar färre distributörer/länder.

Andra prioritet

Projekt (filmer) från länder som anses ‘svåra‘ att exportera från skall ha företrädeframför projekt från alla andra länder. Efter en utvärdering av EFDO:s pilotfas ochi enlighet med ledningskommitténs beslut skall alla länder i Europeiska unionen [...]med undantag för Frankrike, Storbritannien och Tyskland [...] anses vara ‘svåra‘att exportera från.

Tredje prioritet

Om projekt är likvärdiga med hänsyn till de föregående kriterierna skall företrädeges åt filmer från länder som ännu inte har erhållit bidrag eller till filmer frånländer som mer sällan har erhållit bidrag.

Fjärde prioritet

Om ytterligare kriterier är nödvändiga skall företräde ges åt projekt som på grundav sina distributionsformer förefaller ha störst chanser till framgång när de visas påbiografer.”

12.

    Enligt punkt VI.3 i föreskrifterna kan slutligen en bidragsansökan avslås utanmotivering om EFDO direkt eller indirekt får kännedom om omständigheter somtyder på att lånet inte kommer att återbetalas eller inte kommer att kunnaåterbetalas i vederbörlig ordning.

13.

    Den förste och den tredje sökanden, DIR International Film Srl och Union PN Srl,har producerat den italienska filmen ”Maniaci Sentimentali” och den andresökanden, Nostradamus Enterprises Ltd, har producerat filmen ”Nostradamus”,som är en engelsk-tysk samproduktion. Den fjärde sökanden, United InternationalPictures BV (nedan kallat UIP), ett gemensamt dotterbolag till bolagen ParamountCommunications Inc. (ett amerikanskt bolag), MCA Inc. (ett japanskt bolag) ochMetro-Goldwyn-Mayer Inc. (ett franskt bolag), i vilket dessa ägde lika stora andelarnär talan väcktes, ägnar sig huvudsakligen åt att distribuera långfilmer i helavärlden, med undantag för USA, Porto Rico och Kanada. Den femte, den sjätte,den sjunde, den åttonde, den nionde och den tionde sökanden, United InternationalPictures AB (Sverige), United International Pictures APS (Danmark), UnitedInternational Pictures A/S (Norge), United International Pictures EPE (Grekland),United International Pictures OY (Finland) och United International Pictures y CíaSRC (Spanien), är dotterbolag till UIP och verkar som lokala distributörer i sinarespektive länder (nedan kallade dotterbolag).

14.

    På begäran av producenterna till filmen ”Maniaci Sentimentali” skickade UIPgenom sina respektive dotterbolag (och för Filmes Lusomundo SARL:s räkning, ettbolag som inte är knutet till UIP och som är verksamt i Portugal) den 28 juli 1994

ansökningar till EFDO om finansiering av denna films distribution i Norge, Finland,Sverige, Danmark, Grekland och Spanien.

15.

    Samtidigt ingav UIP, på begäran av producenten till filmen ”Nostradamus”, enansökan till EFDO om finansiering av denna films distribution i Norge, Finland,Sverige och Danmark genom sina respektive dotterbolag.

16.

    Av skriftväxlingen mellan EFDO och kommissionen, som har ingivits i målet påförstainstansrättens begäran, framgår det att kommissionen enligt en telefax av den7 september 1994 motsatte sig att EFDO fattade ett beslut avseende deansökningar om finansiering som ingivits av dotterbolagen till UIP innan den hadetagit ställning till UIP:s ansökan om förnyat undantag. I ett annat telefax av sammadag upprepade kommissionen sin uppmaning till EFDO ”att inte [den dagen] taställning till dessa ansökningar utan bordlägga dem i avvaktan på att kommissionenslutligt avgjorde det ärende avseende UIP som den redan handlade”.

17.

    Den 12 september 1994 mottog dotterbolagen till UIP per telefax skrivelser frånEFDO, enligt vilka ”EFDO:s kommitté [hade] bordlagt beslutet om [deras] ansökanavseende filmerna ‘Nostradamus‘ och ‘Maniaci Sentimentali‘ [...] till dess attEuropeiska kommissionen har fattat ett generellt beslut om [UIP:s] ställning iEuropa” (nedan kallade de omtvistade skrivelserna). Detta generella beslut varenligt parterna det beslut som kommissionen skulle fatta i anledning av UIP:sansökan om förnyelse av det undantag som med stöd av artikel 85.3 i EG-fördragethade beviljats för avtalet mellan de tre moderbolagen om upprättandet av detgemensamma dotterbolaget och anslutande avtal om i huvudsak produktion ochdistribution av långfilmer. Det undantag som hade beviljats genom kommissionensbeslut 89/467/EEG av den 12 juli 1989 i ett förfarande för tillämpning av artikel 85i EEG-fördraget (IV/30.566 - UIP) gällde till och med den 26 juli 1993 (EGT L226, s. 25, nedan kallat beslut 89/467).

18.

    Efter mottagandet av de omtvistade skrivelserna kontaktade de fyra förstasökandena företrädare för EFDO och kommissionen för att markera sitt missnöjeoch för att erhålla vissa upplysningar och handlingar så att deras ansökningar skullekunna omprövas. Företrädarna för UIP kontaktade även den medlem avkommissionen som bland annat ansvarade för kulturella frågor, J. de DeusPinheiro, för att be honom att ingripa så att ansökningarna skulle kunna prövas pånytt. Då de underrättades om att ärendet hade överlämnats till genreladirektoraretför konkurrens, skrev UIP:s styrelse även till den medlem av kommissionen somansvarade för konkurrensfrågor, K. Van Miert, och bad honom om upplysningar.Denne framhöll i sitt svar att det inte fanns något samband mellan förfarandetavseende UIP:s ansökan om förnyelse av undantaget med stöd av artikel 85.3 i

fördraget och förfarandet avseende EFDO:s beviljande av subventioner.Kommissionen förklarade vid det offentliga sammanträdet att detta uttalande avK. Van Miert enbart betydde att UIP i alla fall inte skulle kunna åberopa ett beslutav EFDO om att bevilja ett lån till stöd för sin ansökan om förnyat undantag.

19.

    Då dessa kontakter inte ledde till önskat resultat väckte sökandena den 16november 1994 talan i fråga om de omtvistade skrivelserna.

20.

    Den 5 december 1994 prövade EFDO:s kommitté, ”efter UIP:s protester”,ansökningarna om finansiering och beslutade att avslå dem. UIP underrättades omdetta beslut genom en skrivelse från EFDO av den 10 januari 1995 (nedan kallatdet omtvistade beslutet).

21.

    Av skriftväxlingen mellan EFDO och kommissionen, som kommissionen har ingiviti målet på förstainstansrättens begäran, framgår det att kommissionen vid enopreciserad tidpunkt föreslog EFDO att avslå sökandenas ansökningar av det skäletatt de inte uppfyllde urvalskriterierna därför att flera dotterbolag till ett och sammadistributionsbolag inte var ”olika distributörer” i den mening som avses i EFDO:sföreskrifter.

22.

    Enligt det omtvistade beslutet, som har avfattats av EFDO, har ansökningarnaavslagits därför att ”Europeiska unionens kommission ännu inte har beslutat omUIP:s framtida ställning i Europa. Eftersom EFDO:s låneavtal är baserade på attde filmer som mottar stöd visas på biografer under en femårsperiod, var det intemöjligt att fatta något annat beslut för att inte blanda sig i det rättsliga förfarandesom UIP har inlett vid Europeiska unionens kommission. Dessutom anser EFDO:skommitté att UIP inte helt uppfyller de nedan angivna målen för Media-programmet: ‘[...] skapa nätverk för samdistribution genom att främja samarbetetmellan bolag som tidigare har verkat isolerat inom det nationella territoriet‘(handlingsplan för att främja utvecklingen av den europeiska audiovisuella industrin‘Media‘ 1991 - 1995)”.

Förfarandet och parternas yrkanden

Mål T-369/94

23.

    Det är under dessa omständigheter som sökandena, genom en ansökan som inkomtill förstainstansrättens kansli den 16 november 1994, har väckt talan avseende ihuvudsak ogiltigförklaring av de omtvistade skrivelserna och/eller den rättsaktgenom vilken kommissionen gav EFDO anvisningar att fatta dessa beslut. Måletregistrerades som nummer T-369/94.

24.

    Kommissionen har framställt en invändning om rättegångshinder genom en särskildhandling som inkom till förstainstansrättens kansli den 30 januari 1995.

25.

    Sökandena yttrade sig över invändningen om rättegångshinder den 5 april 1995.

26.

    De har också vid upprepade tillfällen begärt att förstainstansrätten skall vidta vissaprocessledningsåtgärder.

27.

    Den 3 maj 1995 bad sökandena, vilka ännu inte hade haft möjlighet att yttra sigöver bilaga 3 till 1994 års avtal (se ovan punkt 6), som kommissionen ingivit eftersökandenas synpunkter på invändningen om rättegångshinder, att få inge en inlagamed kompletterande synpunkter. Förstainstansrättens ordförande beslutade attinlagan skulle föras till handlingarna i målet och delges motparten.

28.

    Genom beslut av den 7 november 1995 förenade förstainstansrätten invändningenom rättegångshinder med målet i sak.

29.

    Det skriftliga förfarandet har förflutit normalt och avslutades när dupliken inkomden 12 juli 1996.

30.

    Sökandena har i sin ansökan yrkat att förstainstansrätten skall

-    ogiltigförklara de omtvistade skrivelserna och/eller den rättsakt genomvilken kommissionen gav EFDO anvisningar att fatta dessa beslut, samt

-    förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

31.

    I sina svar på förstainstansrättens skriftliga frågor har sökandena frånfallit sittyrkande om ogiltigförklaring av kommissionens anvisningar till EFDO.

32.

    Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten skall

-    avvisa talan,

-    i andra hand ogilla talan, samt

-    i båda fallen förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

33.

    Slutligen har kommissionen begärt att förstainstansrätten vid beslutet omrättegångskostnaderna skall beakta det förhållningssätt som sökandena har intagitgenom att fullfölja sin talan trots att den saknar föremål sedan juni 1995.

Mål T-85/95

34.

    Sökanden har, genom en ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 16mars 1995, väckt talan i fråga om det omtvistade beslutet och/eller den rättsaktgenom vilken kommissionen gav EFDO anvisningar att fatta detta beslut. Detta målregistrerades som nummer T-85/95.

35.

    De har också begärt att förstainstansrätten skall vidta vissa processledningsåtgärder.

36.

    Det skriftliga förfarandet har förflutit normalt och avslutades när dupliken inkomden 21 december 1996.

37.

    Sökandena har i sin ansökan yrkat att förstainstansrätten skall

-    ogiltigförklara det omtvistade beslutet och/eller den rättsakt genom vilkenkommissionen gav EFDO anvisningar att fatta detta beslut, samt

-    förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

38.

    I sina svar på förstainstansrättens skriftliga frågor har sökandena frånfallit sittyrkande om ogiltigförklaring av kommissionens anvisningar till EFDO.

39.

    Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten skall

-    ogilla talan, samt

-    förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

Föreningen av målen

40.

    I skrivelse av den 22 juni 1995 upplyste kommissionen förstainstansrätten om attden medgav att talan kunde upptas till sakprövning i mål T-85/95, men att denfortfarande bestred att talan kunde prövas i mål T-369/94 och föreslog sökandenaatt de skulle återkalla denna.

41.

    Den 13 juli 1995 ingav sökandena ett yttrande till förstainstansrätten medsynpunkter över denna skrivelse från kommissionen. I stället för att återkalla sintalan begärde de att de två målen skulle förenas.

42.

    Kommissionen genmälde i skrivelse av den 25 juli 1995 att den inte kunde se vadsökandena hade för nytta av att fullfölja den första talan, men motsatte sig inteuttryckligen att målen förenades.

43.

    Den 13 maj 1997 beslutade förstainstansrättens ordförande att förena målen T-369/94 och T-85/95 vad gällde det muntliga förfarandet och domen.

Det offentliga sammanträdet

44.

    Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens frågor vidoffentligt sammanträde den 1 oktober 1997.

Upptagandet till sakprövning

Sammanfattning av parternas argumentation

45.

    Kommissionen har medgivit att den kan ställas till svars för de beslut som EFDOfattar i samband med de finansiella aspekterna av genomförandet av Media-programmet. Den anser nämligen att förbindelserna med de privata organ som påavtalsmässig grund bistår den vid genomförandet av Media-programmet skallgarantera att befogenheten att besluta om ansökningar om finansiellt bidragtillkommer kommissionen. Den har dessutom konstaterat att ett decentraliseratsystem för beslutsfattande och domstolsprövning kan anses strida mot Media-programmets gemenskapskaraktär.

46.

    Den anser ändå att talan i mål T-369/94 inte kan upptas till sakprövning av detskälet att de omtvistade skrivelserna endast är provisoriska. Det framgår klart avsjälva lydelsen av de omtvistade skrivelserna att beslutet endast hade bordlagts.Under dessa omständigheter är dessa skrivelser inte rättsakter som kanogiltigförklaras i den mening som avses i artikel 173 i fördraget.

47.

    Kommissionen har tillagt att tillkännagivandet av att beslutet hade bordlagts inteskall tolkas som ett implicit avslag, eftersom det saknas bestämmelser om när ettbeslut senast skall fattas.

48.

    Sökandena har för det första gjort gällande att de omtvistade skrivelserna ärriktade till dem och berör dem direkt och personligen.

49.

    De anser för det andra att de omtvistade skrivelserna i själva verket är ett avslagpå ansökningarna om finansiering av EFDO, med hänsyn till att det kan dröjalänge innan kommissionen beslutar om UIP:s ansökan om förnyelse av undantagetmed stöd av artikel 85.3 i fördraget och att uppskjutandet av visningen av de tvåaktuella filmerna till denna tidpunkt skulle medföra att de förlorade praktiskt tagetallt marknadsvärde. Det är inte något realistiskt alternativ ur affärsmässig synvinkel

att uppskjuta projekt avseende filmvisning, reklam och marknadsföring påobestämd tid.

50.

    Vid det offentliga sammanträdet framhöll sökandena återigen att de omtvistadeskrivelserna är rättsakter mot vilka talan kan väckas och att det omtvistade beslutsom senare har fattats endast är en bekräftande rättsakt.

51.

    Kommissionen har inte bestridit att talan kan upptas till sakprövning i mål T-85/95.

Förstainstansrättens bedömning

52.

    Förstainstansrätten konstaterar till att börja med att enligt artikel 7.1 i beslut 90/685är kommissionen ansvarig för genomförandet av Media-programmet. Vidare följerdet av domstolens dom av den 13 juni 1958 i mål 9/56, Meroni mot Högamyndigheten (REG 1958, s. 9, 47; svensk specialutgåva, häfte 1), att ingendelegering av befogenheter som ger en bedömningsfrihet som innebär enomfattande befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar kan anses varatillåten. I enlighet med dessa principer skall enligt det relevanta avtalet mellankommissionen och EFDO om de finansiella aspekterna av genomförandet avMedia-programmet (se ovan punkterna 5 och 6) i praktiken alla beslut som fattasinom ramen för detta godkännas i förväg av kommissionens företrädare. I dettaavseende har kommissionen förklarat att den före varje möte i EFDO:survalskommitté underrättas om alla ansökningar som har ingivits och att deansvariga vid kommissionen, efter en undersökning av dessa ansökningar, medelarEFDO sin ståndpunkt (se ovan punkt 9).

53.

    Mot bakgrund av vad som har anförts ovan anser förstainstansrätten attkommissionen ligger bakom de beslut som EFDO fattar om de ansökningar omfinansiering som inges inom ramen för Media-programmet och att kommissionendärför är ansvarig för deras innehåll och kan stämmas inför rätta för att försvaradem.

54.

    I detta fall har kommissionen i huvudsak bestämt innehållet i de omtvistadeskrivelserna och det omtvistade beslutet, även om motiveringen av beslutet inte ärformulerat i exakt de ordalag som kommissionen föreslog.

55.

    Förstainstansrätten anser följaktligen att de omtvistade skrivelserna och detomtvistade beslutet i princip kan bli föremål för en talan vidgemenskapsdomstolarna riktad mot kommissionen.

56.

    Förstainstansrätten skall dock även pröva om sökandena, med hänsyn tillomständigheterna i detta fall, har ett berättigat intresse av att få saken prövad ochtalerätt.

57.

    Till att börja med konstaterar förstainstansrätten att talan i målet T-369/94 i förstahand är riktad mot de omtvistade skrivelserna och att om dessa ogiltigförklaradesär de enda åtgärder som skulle kunna vidtas för att följa domen, i enlighet medartikel 176 i fördraget, slutliga beslut om de ansökningar om finansiering somsökandena ingivit. Sådana beslut har dock fattats efter att denna talan väcktes ochär föremål för talan i mål T-85/95. En dom av förstainstansrätten omogiltigförklaring av de omtvistade skrivelserna skulle således inte kunna föranledade åtgärder som avses i artikel 176 i fördraget, vilket betyder att sökandena intelängre har något intresse av att få dessa rättsakter ogiltigförklarade.

58.

    Följaktligen saknar talan i mål T-369/94 föremål och det finns därför inte anledningatt avgöra målet.

59.

    Förstainstansrätten konstaterar för övrigt att det omtvistade beslutet som talanavser i mål T-85/95 var riktat till de av UIP:s dotterbolag som hade ingivitansökningar om finansiering, det vill säga den femte, den sjätte, den sjunde, denåttonde, den nionde och den tionde sökanden. Dessa har följaktligen talerätt iegenskap av mottagare av det omtvistade beslutet.

60.

    Slutligen konstaterar förstainstansrätten att den förste, den andre och den tredjesökanden har producerat filmer för vilka det har sökts finansiering av EFDO. Dehar gjort gällande, vilket inte har bestridits av kommissionen, att ett lån från EFDOskulle innebära att distributionskostnaderna skulle kunna täckas tidigare och attproducenten följaktligen även skulle erhålla sin royalty tidigare. Den fjärdesökanden, UIP, har förvärvat rätten att visa de aktuella filmerna på biografer ochhar sedan överlåtit denna rätt till sina dotterbolag som är etablerade i de länderdär det är planerat att filmerna skall distribueras. Det är för övrigt UIP som fördotterbolagens räkning, och enligt vad UIP har uppgivit på begäran av den berördaproducenten, har skickat deras ansökningar om finansiering till EFDO. Under dessaomständigheter är både filmproducenterna och UIP direkt och personligen berördapå grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem eller på grund av enfaktisk situation som särskiljer dem i förhållande till alla andra personer på ett sättsom motsvarar vad som gäller för en person som ett beslut är riktat till.

61.

    Talan i mål T-85/95 kan följaktligen tas upp till sakprövning.

Prövning i sak i mål T-85/95

62.

    Till stöd för sin talan har sökandena anfört tre grunder avseende åsidosättande avurvalskriterierna i EFDO:s föreskrifter, bristande förenlighet med Media-programmets filosofi och mål respektive avsaknad av motivering.

63.

    Förstainstansrätten anser att den första och den andra grunden skall prövas i ettsammanhang.

Den första och den andra grunden: Åsidosättande av urvalskriterierna i EFDO:sföreskrifter respektive bristande förenlighet med Media-programmets filosofi och mål

Sammanfattning av parternas argumentation

64.

    Inom ramen för den första grunden har sökandena för det första gjort gällande attansökningarna om finansiering helt och hållet uppfyllde alla villkoren i EFDO:sföreskrifter och i synnerhet kravet på att minst tre distributörer som företräderåtminstone tre olika länder i Europeiska unionen skall samtycka till att visa en filmpå biografer. Enligt sökandena avser uttrycket ”tre olika distributörer” tre olikajuridiska personer, oberoende av om dessa har någon anknytning till varandra, ochdet vore inte berättigat att betrakta bolag i en bolagskoncern som en endadistributör.

65.

    Mot kommissionens argument, att ett av Media-programmets centrala mål skullevara att skapa nätverk för samdistribution genom att främja samarbetet mellanbolag som tidigare har verkat isolerat inom det nationella territoriet, har sökandenainvänt att detta mål inte nämns i föreskrifterna, där det tvärtom anges att dethuvudsakliga syftet skall vara att utvidga distributionen av europeiska filmer på detpaneuropeiska planet. Föreskrifterna för den verksamhet som benämns Espacevidéo européen (nedan kallad EVE), vilken är en av de europeiskaprogramgrupper som har bildats inom ramen för Media-programmet och varssyften och metoder har stora likheter med EFDO:s, främjar för övrigt uttryckligendistribution genom koncernbolag, genom att det anges att ”särskild uppmärksamhetskall ges till bolag som bedriver verksamhet inom flera territorier”.

66.

    Sökandena har tillagt att EFDO i praktiken beviljade lån till koncernbolag när detgällde bland andra filmerna ”De Flat”, ”Jack and Sarah” och ”Carrington”. De hartill sin replik fogat en förteckning, som omfattar åren 1992-1995, över totalt 13filmer som enligt dem har distribuerats av koncernbolag med bidrag från EFDO.

67.

    Vidare har de gjort gällande att ansökningarna om finansiellt bidrag fördistributionen av filmen ”Nostradamus” ingavs av fyra bolag som är knutna till UIPoch i samförstånd med sex andra distributörer som inte är knutna vare sig tillvarandra eller till något bolag i UIP-koncernen, vilket ger totalt sju sökande enligt

svarandens tolkning av regeln om ”olika distributörer”. Ändå har baraansökningarna från de sex distributörer som inte är knutna till UIP förklaratsuppfylla urvalskriterierna. Detta är inte förenligt med svarandens ståndpunkt.

68.

    För det andra begränsas EFDO:s befogenhet att företa skönsmässiga bedömningarvid urvalet av distributionsprojekt av de urvalskriterier som anges i föreskrifterna.I föreskrifterna anges inte att ansökningar som uppfyller de föreskrivna villkorenkan avslås av andra skäl och enligt andra kriterier än de som uttryckligen nämns.

69.

    Sökandena menar nämligen att eftersom kommissionen inte kan delegerabefogenhet att företa skönsmässiga bedömningar till personer som inte ärsjälvständiga (det ovannämnda målet Meroni m.fl. mot Höga myndigheten), kanEFDO inte avslå låneansökningar på grundval av kriterier som inte ingår iföreskrifterna och inte heller erhålla någon befogenhet att göra detta. Under dessaomständigheter har EFDO inget utrymme för skönsmässig bedömning som ger denmöjlighet att välja om den skall tillämpa urvalskriterierna i föreskrifterna när enansökan uppfyller kriterierna. Sökandena har tillagt att även om EFDO skulle haen viss befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar som ger den möjlighet attavslå ansökningar som uppfyller urvalskriterierna, har denna rätt överskridits i dettafall, på så sätt att det omtvistade beslutet innebär åsidosättande av principerna omlikabehandling, rättssäkerhet och skydd för berättigade förväntningar.

70.

    Sökandena har framhållit att föreskrifterna endast ger EFDO rätt att utan någonmotivering avslå en ansökan, även om sökanden uppfyller villkoren för att få stöd,i det mycket specifika fall när den ”direkt eller indirekt får kännedom omomständigheter som tyder på att lånet inte kommer att återbetalas eller intekommer att kunna återbetalas i vederbörlig ordning”.

71.

    I detta avseende har sökandena betonat dels att det omtvistade beslutet inte geruttryck för någon oro över UIP:s soliditet, dels att all oro hade varit obefogad medhänsyn till att UIP:s moderbolag eller banker hade kunnat ställa en säkerhet förlånen, vilket sökandena till och med föreslog i en skrivelse till direktören förMedia-programmet vid kommissionens generaldirektorat - Information,kommunikation, kultur och audiovisuella medier (GD X).

72.

    Inom ramen för den andra grunden har sökandena till att börja med uppgivit atten rättsakt som strider mot Media-programmets filosofi och mål innebär enöverträdelse av beslut 90/685.

73.

    De har påpekat att Media-programmet har till syfte att öka utbytet över deeuropeiska gränserna av filmer och dra största möjliga nytta av de olika

distributionssätten, i syfte att säkra en ökad avkastning på investeringar, en ökadspridning och större offentlig genomslagskraft. Om det medgavs att EFDO kanavslå ansökningar av liknande skäl som de som har framförts i detta fall, skulle UIPinte bara vara utestängd från stöd från EFDO för de två filmer som är i fråga, utanockså för alla andra europeiska filmer som bolaget kan komma att försökadistribuera inom förutsebar framtid, oavsett om kommissionen har beslutat omförnyelse av det undantag som UIP har beviljats med stöd av artikel 85.3 ifördraget. Det förhållandet att att en distributör kan eller inte kan erhålla räntefrialån inom ramen för den verksamhet som EFDO bedriver skulle kunna vara avavgörande betydelse för producenten, eftersom ett lån innebär attdistributionskostnaderna kan täckas tidigare och att producenten följaktligen ävenkan erhålla sin royalty tidigare. Om kommissionens ståndpunkt godtogs skullefilmdistributionen i Europa bli mindre effektiv, eftersom producenterna, i brist påbättre, skulle välja en distributör som kunde erhålla finansiering av EFDO.

74.

    Vidare utgör kommissionens ståndpunkt i detta fall även en uppenbardiskriminering av UIP till förmån för de andra distributörerna.

75.

    Kommissionen har vad gäller den första grunden bestridit att EFDO skulle varajuridiskt bunden att bevilja medel till projekt som uppfyller urvalskriterierna. Dedisponibla finansiella medlen ger den nämligen inte möjlighet att tillgodose allaansökningar som har ingivits och det måste följaktligen göras ett urval i enlighetmed den ovan nämnda prioritetsordningen. Eftersom sökandenas ansökningar inteens uppfyllde urvalskriterierna, har frågan om hur prioritetsordningen skulletillämpas aldrig uppkommit.

76.

    Kommissionen har förklarat att sökandenas ansökningar inte uppfylldeurvalskriterierna, då enligt dennas mening uttrycket ”olika distributörer” i EFDO:sföreskrifter skall förstås som att det avser oberoende bolag eller bolag utan någoninbördes anknytning. Den har tillagt att om det godtogs att ansökningar från bolagsom tillhörde samma koncern uppfyllde urvalskriterierna för finansiellt bidrag,skulle det kunna uppmuntra ekonomiska aktörer att bilda separata bolag i det endasyftet att uppfylla urvalskriterierna för ett bidrag. Ett sådant handlande skulle enligtkommissionen kunna leda till missbruk som allvarligt kan hindra Media-programmets mål att främja ett verkligt gränsöverskridande samarbete mellandistributörerna.

77.

    Kommissionen har också framhållit att de bestämmelser som är tillämpliga påEVE-verksamheten, vilka sökandena har åberopat, saknar relevans i detta fall,eftersom det rör sig om ett helt annat system än EFDO:s.

78.

    Kommissionen har i sin duplik uppgivit att även om EFDO ibland har beviljat låntill bolag med inbördes anknytning, har det aldrig rört sig om så många bolag somi detta fall och de har aldrig utgjort en majoritet. Som svar på en fråga somförstainstansrätten ställde vid det offentliga sammanträdet, angående uppgifternai förteckningen över ansökningar om finansiering som EFDO har godkänt sedanbildandet, har kommissionen medgivit att EFDO vid två tillfällen år 1992 harbeviljat lån för distribution av en en film till tre bolag, av vilka två hade en inbördesanknytning. Denna beklagliga omständighet förringar emellertid inte den betydelsesom kommissionen fäster vid tolkningen av den regel om tre olika distributörer somdet har redogjorts för ovan i punkt 76.

79.

    Vad beträffar att ansökningarna avslogs på grund av att UIP:s ställning var ovissoch att det fanns tvivel om huruvida bolaget skulle kunna återbetala ett lån, harkommissionen förklarat att med hänsyn till att det endast var UIP:s dotterbolag,inte deras moderbolag, som skulle motta lånen från EFDO, rådde det en vissosäkerhet om huruvida dotterbolagen skulle kunna återbetala lånen om detta blevnödvändigt. Det förhållandet att UIP var inblandat i ett förfarande om förnyelseav ett undantag med stöd av artikel 85.3 i fördraget var inget som i sig föranleddeEFDO att avslå ansökningarna.

80.

    Av dessa skäl menar kommissionen att sökandenas talan inte kan bifallas på denförsta grunden.

81.

    Kommissionen anser att den andra grunden är för vag och därför skall förkastas.Det är nämligen först i sin replik som sökandena har nämnt vilken rättsregel somskulle ha överträtts. Vidare stöds deras argument inte av någon bevisning.Dessutom står beslutet i överensstämmelse med ett av Media-programmetsväsentliga mål, nämligen att främja samarbetet mellan bolag som tidigare harverkat isolerat inom det nationella territoriet. Sökandenas talan kan således i varjefall inte bifallas på denna grund.

Förstainstansrättens bedömning

82.

    Det är ostridigt att EFDO:s föreskrifter har godkänts av kommissionen i sambandmed genomförandet av Media-programmet, som regleras av beslut 90/685. Medhänsyn till dessa föreskrifters plats i Media-programmet och till att kommissionengenom att åberopa dem för att motivera det omtvistade beslutet anser att de ärbindande och utgör en rättskälla vid genomförandet av detta program, är de, precissom beslut 90/685, rättsregler som gemenskapsdomstolarna skall säkerställaefterlevnaden av.

83.

    EFDO:s föreskrifter skall dessutom, med beaktande av normhierarkin, tolkas motbakgrund av syftet med beslut 90/685.

84.

    Den första frågan som skall avgöras i detta fall är huruvida urvalskriteriet i EFDO:sföreskrifter (punkt III.1 a), enligt vilket ”[m]inst tre olika distributörer somföreträder åtminstone tre olika länder i [Europeiska] unionen eller länder med vilkasamarbetsavtal har slutits skall samtycka till att visa en film på biografer [...]”, hartolkats och tillämpats korrekt i detta fall.

85.

    Enligt sökandena betyder uttrycket ”tre olika distributörer” tre skilda juridiskapersoner, oavsett om dessa har någon inbördes anknytning. Enligt kommissionenär det nödvändigt att tolka uttrycket så att de olika distributörerna skall varaoberoende bolag och inte ha någon inbördes anknytning. Denna tolkning skullevara nödvändig för att respektera Media-programmets huvudsakliga mål att ”skapanätverk för samdistribution genom att främja samarbetet mellan bolag som tidigarehar verkat isolerat inom det nationella territoriet”.

86.

    Förstainstansrätten konstaterar att, som sökandena har anmärkt, detta mål inte somsådant återfinns bland de mål som uppräknas i artikel 2 i beslut 90/685. Detförekommer dock i meddelandet om den audiovisuella politiken, till vilket rådethänvisar i det åttonde övervägandet i beslutet. Närmare bestämt konstaterarkommissionen i detta att EFDO bedriver en första försöksverksamhet som syftartill att samarbetet mellan de europeiska distributörerna skall ge dem möjlighet attcirkulera filmer över gränserna och på detta sätt försöka skapa den ”storafilmmarknaden”. Kommissionen uppger bland annat i detta dokument att EFDO”bidrar till att skapa nätverk för samdistribution genom att främja samarbetetmellan bolag som tidigare har verkat isolerat inom det nationella territoriet”.

87.

    Rådet har klart givit sitt stöd till de projekt som satts igång under Media-programmets pilotfas (nionde och tionde övervägandet i beslut 90/685), inklusivede som har inletts av EFDO, vilken rådet hänför sig till i bilaga 1 till beslut 90/685,där det beskriver EFDO som en distributionsmekanism som är lämpad för ”kraftigutbyggnad”.

88.

    Vidare utgör målet att främja kontakter och samarbete mellan distributörer somär etablerade i olika europeiska länder underlag för beslut 90/685 i flera avseenden.Således anser rådet att uppsplittringen av marknaderna måste avskaffas (fjortondeövervägandet). Det anser att särskild uppmärksamhet bör ges åt små ochmedelstora företag vid anpassningen av marknadens struktur (femtondeövervägandet). I artikel 2 tredje strecksatsen anges också målet att dra störstamöjliga nytta av de olika distributionssätt som antingen redan existerar eller somskall införas i Europa.

89.

    Det är således obestridligt att rådet ansåg att Media-programmet skulle bidra tillen ny utveckling på den europeiska filmmarknaden och i synnerhet skapandet avnya samarbetsformer mellan de europeiska aktörerna i syfte att utveckla Europasaudiovisuella kapacitet.

90.

    Genom kravet på att ”[m]inst tre olika distributörer som företräder åtminstone treolika länder i [Europeiska] unionen eller länder med vilka samarbetsavtal har slutitsskall samtycka till att visa en film på biografer” åskådliggör också EFDO:sföreskrifter det mål som består i att främja skapandet av nya nätverk församarbete.

91.

    Förstainstansrätten anser därför att kommissionen och EFDO underomständigheterna i detta fall inte har överskridit gränserna för sitt utrymme förskönsmässig bedömning genom att anse att beviljandet av finansiella medel frångemenskapen till distribution av filmer måste främja skapandet, i Europa, avnätverk av distributörer som inte tidigare funnits. De har således kunnat anse attlån som beviljas av EFDO skall främja nya kontakter och samarbetet mellan isynnerhet små och medelstora distributörer som är etablerade i olika europeiskaländer, och som utan ett sådant program med finansiella förmåner förmodligen inteskulle vara så motiverade att upprätta kontakter. De har av detta rätteligen dragitslutsatsen att ett lån endast kan beviljas för ett distributionsprojekt som bidrar tilldetta mål för Media-programmet.

92.

    För övrigt kan det inte bestridas att ekonomiska aktörer skulle kunna uppmuntrasatt bilda separata bolag i det enda syftet att kunna erhålla ett finansiellt bidrag omalla nätverk, oavsett uppbyggnad, kunde erhålla lån inom ramen för Media-programmet.

93.

    Vad beträffar den så kallade EVE-verksamheten, som bedrivs inom ramen förMedia-programmet, och som enligt sökandena främjar bolag som bedriververksamhet inom flera territorier, konstaterar förstainstansrätten till att börja med,utan att ens behöva undersöka betydelsen av denna mening i urvalskriterierna, attdet omtvistade beslutet i detta fall ingår i en verksamhet som är åtskild från EVE-verksamheten och att det framför allt regleras av EFDO:s föreskrifter tolkade motbakgrund av Media-programmets mål. Med hänsyn till dessa rättsliga bestämmelserhar kommissionen dessutom, genom en skönsmässig bedömning, kunnat anse attdet under omständigheterna i detta fall är lämpligt att stödja skapandet av nätverkmellan oberoende distributörer.

94.

    Av de skäl som har anförts ovan har kommissionen och EFDO rätt att kräva attansökningar om finansiering av distribution av filmer inom ramen för Media-programmet, för att uppfylla urvalskriterierna, skall ha ingivits av minst tredistributörer som inte tidigare har något omfattande eller stadigvarande samarbete.

95.

    Det är ostridigt att UIP, som har sitt säte i Nederländerna, inledningsvis bildadesav tre amerikanska bolag för att i Europa distribuera filmer som producerasoch/eller distribueras av moderbolagen eller något av moderbolagen, dotterbolagen,koncernbolagen, generalagenterna, franchisetagarna eller licensinnehavarna, såsomkommissionen konstaterade i beslut 89/467 (sjunde övervägandet). UIP:sverksamhet står under noggrann kontroll av moderbolagen, vilket framgår avbeslutet (i synnerhet fyrtioförsta övervägandet). Bolaget har dotterbolag igemenskapen som verkar som lokala distributörer (åttonde övervägandet i beslut89/467) och som har begränsat självstyre, såsom framgår av handlingarna i målet.Mot denna bakgrund anser förstainstansrätten att det samarbete och det nätverkför distribution som UIP:s dotterbolag själva har skapat, utan medverkan av andrabolag, på grund av denna uppbyggnad och dotterbolagens ringa oberoende intemotsvarar de samarbetsformer som avses i beslut 90/685.

96.

    Under dessa omständigheter har kommissionen och EFDO haft rätt att betraktaUIP:s dotterbolag som en enda distributör vid bedömningen av om delåneansökningar som bolagen skickade till EFDO uppfyllde urvalskriterierna.

97.

    Vad för det första gäller ansökningarna om lån för filmen ”Maniaci Sentimentali”måste det konstateras att UIP:s dotterbolag inte hade slutit några avtal med andraoberoende distributörer. Eftersom dotterbolagen skall betraktas som en endadistributör vid prövningen av ansökningarna, var kravet på tre olika distributörerinte uppfyllt. I och med att projektet inte skapade nya nätverk för samarbete viddistributionen av filmer uppfyllde låneansökningarna från UIP:s dotterbolag inteurvalskriterierna.

98.

    Denna lösning, som i enlighet med vad som har konstaterats ovan är förenlig medde mål som eftersträvas med Media-programmet, kan inte ifrågasättas av denanledningen att EFDO vid två tillfällen år 1992 beviljade ett lån för distribution aven film åt tre bolag av vilka två hade en inbördes anknytning, och det således interörde sig om tre olika distributörer, vilket kommissionen medgav under detoffentliga sammanträdet. I detta avseende har sökandena gjort gällande att mellanåren 1992 och 1995 distribuerades 13 filmer av bolag med inbördes anknytning medstöd av EFDO. Förstainstansrätten konstaterar, på grundval av uppgifterna iförteckningen över projekt som EFDO har godkänt sedan bildandet, att endast tvåav de 13 filmer som sökandena har åberopat avsåg låneansökningar somframställdes av färre än tre olika distributörer, vilket kommissionen har medgivit.Med hänsyn till att totalt 196 distributionsprojekt erhöll stöd från EFDO mellanåren 1992 och 1995, kan förstainstansrätten konstatera att det i själva verket inte

fanns någon praxis att bevilja lån när distributionsprojektet inte framställdes avminst tre olika distributörer i den mening som har preciserats ovan. Under dessaomständigheter kan tillämpningen av regeln inte betecknas som godtycklig.

99.

    Vad för det andra gäller distributionen av filmen ”Nostradamus” är det ostridigtatt sex distributörer, som inte är knutna vare sig till varandra eller till något bolagi UIP-koncernen, erhöll finansiering av EFDO på grundval av ansökningar somingivits inom samma tidsgräns som ansökningarna från UIP:s fyra dotterbolag. Deberörda sökandena nämnde också i sina ansökningar - på det ställe där andrakända sökande skulle anges - fyra av de sex distributörer som hade erhållitfinansiering samt ett bolag som inte återfanns bland de som fick sina ansökningarbeviljade.

100.

    Förstainstansrätten måste av detta dra slutsatsen att de hade kommit överens omatt distribuera filmen på det sätt som krävs enligt föreskrifterna. Det var såledesinte befogat att avslå ansökningarna från de berörda dotterbolagen till UIP av detskälet att det inte skapades något nytt nätverk med minst tre olika distributörer.Förstainstansrätten anser följaktligen att vad beträffar distributionen av filmen”Nostradamus” uppfyllde de berörda sökandenas ansökningar urvalskriterierna föratt erhålla ett lån.

101.

    Den huvudsakliga anledningen till att ansökningarna avslogs var dock attkommissionen ännu inte hade ”beslutat om UIP:s framtida ställning i Europa [...och att det inte var] möjligt att fatta något annat beslut för att inte blanda sig i[förfarandet om undantag]”. Även om kommissionen under förfarandet har uppgivitatt det förhållandet att UIP var inblandat i ett förfarande om förnyelse av ettundantag med stöd av artikel 85.3 i fördraget inte var något som i sig föranleddeEFDO att avslå ansökningarna, utan att avslaget motiverades av en viss osäkerhetom huruvida dotterbolagen till UIP skulle kunna återbetala lånen om detta blevnödvändigt, som hängde samman med UIP:s ovissa ställning, anserförstainstansrätten att det utan tvivel var UIP:s och dess dotterbolags ovissaställning som var den bakomliggande orsaken till att låneansökningarna avslogs.

102.

    Förvisso framhöll den medlem av kommissionen som ansvarade förkonkurrensfrågor, K. Van Miert, i sin skrivelse till UIP:s styrelse att det inte fannsnågot samband mellan förfarandet avseende UIP:s ansökan om förnyelse avundantaget med stöd av artikel 85.3 i fördraget och förfarandet avseende EFDO:sbeviljande av subventioner. Detta svar kan dock mycket väl tolkas på så sätt, somkommissionen hävdade vid det offentliga sammanträdet, att sett specifikt utifrångemenskaprättens konkurrensbestämmelser hindrade inte på detta stadiumavsaknaden av ett beslut om UIP:s ansökan om förnyelse av undantaget med stöd

av artikel 85.3 i fördraget att den sökta subventionen beviljades, eftersom detta iförevarande fall inte alls skulle inverka på tillämpningen av konkurrensreglerna.

103.

    Vid detta skede i resonemanget anser förstainstansrätten att det är lämpligt atterinra om att undantaget för det grundläggande avtal som UIP:s tre moderlag hadeslutit om att bilda UIP som ett gemensamt bolag samt för avtalen omkoncernbolagens samarbete löpte ut den 26 juli 1993. När EFDO fattade sitt beslutår 1994 var det ovisst om UIP:s undantag skulle förnyas. Det är obestridligt attframtiden för UIP:s dotterbolag var beroende av framtidsutsikterna förmoderbolaget, som inte själv skulle kunna fortsätta att existera utan en förnyelseav undantaget med stöd av artikel 85.3 i fördraget. Under dessa omständigheter vardet säkert att dotterbolagen inte hade kunnat fortsätta sin verksamhet omkommissionen inte förnyade undantaget för UIP.

104.

    Situationen för UIP och dess dotterbolag var vid denna tidpunkt synnerligen ovissoch prekär, eftersom det krävdes ett undantag för att en samverkan som stred motartikel 85.1 i fördraget skulle vara tillåten.

105.

    Av vad som har anförts ovan följer att även om ansökningarna från UIP:sdotterbolag avseende distributionen av filmen ”Nostradamus” uppfylldeurvalskriterierna, kunde de avslås av det skälet att i och med att kommissionen intehade beslutat om den skulle förnya det undantag som UIP hade beviljats med stödav artikel 85.3 i fördraget, var bolagets och dess dotterbolags rättsliga ställningfortfarande oviss. Kommissionen och EFDO hade framför allt rätt att genomutövandet av sin befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar anse att på grundav denna prekära situation kunde dessa bolag inte ses som sådana strukturer somborde stödjas - i synnerhet vid ett avslag på ansökan om förnyelse av undantaget- även om de hade erbjudit alla begärda säkerheter för återbetalning av de söktalånen. Inför utsikten att kommissionen inte skulle godkänna deras verksamhet somden var organiserad vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna i detta fall -vilket hade kunnat föranleda deras likvidation - hade det varit svårt att förenabeviljandet av dessa lån till sökandena med dels det rimliga villkoret attkommissionen inte skulle stödja strukturer som kunde vara oförenliga medkonkurrensreglerna och dels Media-programmets väsentliga syfte att främjautvecklingen av en kraftfull europeisk audiovisuell industri som skulle kunnaövervinna allt motstånd. Om de berörda sökandena hade beviljats lån underomständigheterna i detta fall, skulle detta för övrigt ha lett till att andra företag,vars verksamhet tveklöst var förenlig med konkurrensreglerna och som var villigaoch kapabla att skapa eller utveckla ett nätverk för distribution, hade gått miste omall gemenskapsfinansiering.

106.

    Detta betyder att det omtvistade beslutet uppfyllde kraven i beslut 90/685 och heltoch hållet motsvarade Media-programmets mål att främja skapandet ochutvecklingen av nätverk för samdistribution inom gemenskapen.

107.

    För övrigt kan målet att öka utbytet över de europeiska gränserna av filmer ochdra största möjliga nytta av de olika distributionssätt som antingen redan existerareller som skall införas samt att öka spridningen av filmer i Europa (artikel 2 tredjestrecksatsen i beslut 90/685) endast eftersträvas i den mån som det är förenligt meddet mål som kommissionen i detta fall har ansett vara väsentligt, det vill säga attfrämja skapandet av nya nätverk för samdistribution. För övrigt kunde de medelsom inte anslogs till sökandena ställas till andra distributörers förfogande ochdärigenom främja detta syfte.

108.

    Slutligen kan förstainstansrätten inte godta argumentet att det förhållandet attbolagen i UIP-koncernen inte beviljades ett lån, eftersom kommissionen inte hadebeslutat om den skulle förnya det undantag som UIP hade beviljats med stöd avartikel 85.3 i fördraget, skulle utgöra en uppenbar diskriminering av UIP till förmånför andra distributörer. Det finns nämligen ingen anledning att tro att EFDO ochkommissionen skulle ha intagit en annan ståndpunkt till ansökningar från en annanbolagskoncern i samma situation.

109.

    Följaktligen saknas det fog för de två första grunderna, avseende i huvudsak fråganom det omtvistade beslutet var förenligt med EFDO:s föreskrifter och med Media-programmets mål, och talan kan därför inte bifallas på dessa grunder.

Den tredje grunden: Avsaknad av motivering

Sammanfattning av parternas argumentation

110.

    Sökandena har gjort gällande att motiveringen i det omtvistade beslutet inte skulleutgöra de verkliga skälen till detta och att de inte är giltiga.

111.

    De har till att börja med hänfört sig till det ovannämnda svaret från K. Van Miertatt det inte fanns något samband mellan förfarandet avseende UIP:s ansökan omförnyelse av undantaget med stöd av artikel 85.3 i fördraget och förfarandetavseende EFDO:s beviljande av subventioner. Enligt sökandena är påståendet attdet inte skulle ha varit möjligt att fatta något annat beslut för att inte ”blanda sigi det rättsliga förfarande som UIP har inlett vid kommissionen”, eftersom det iEFDO:s låneavtal förutsätts att de filmer som mottar stöd visas på biografer underen femårsperiod, fullständigt obegripligt.

112.

    Skälet avseende målet att skapa nätverk för samdistribution genom att främjasamarbetet mellan bolag som tidigare har verkat isolerat inom det nationellaterritoriet är enligt sökandena oriktigt, eftersom det inte rör sig om ett av Media-programmets mål utan enbart om en beskrivning av en av de förväntade effekternaav EFDO:s verksamhet på marknaden.

113.

    Vad beträffar de skäl som har framförts vid förstainstansrätten har sökandena tillatt börja med konstaterat att avsaknaden av en vederhäftig motivering inte kanavhjälpas med att den berörde underrättas om skälen till beslutet underdomstolsförfarandet (domstolens dom av den 26 november 1981 i mål 195/80,Michel mot parlamentet, REG 1981, s. 2861). Vidare har de gjort gällande attsvarandens tolkning av regeln om tre olika distributörer är felaktig. De är också avden uppfattningen att det inte kan råda några verkliga tvivel om att UIP skullekunna återbetala ett lån även om bolagets undantag inte förnyades, eftersom omdet förutsätts att denna oro var befogad skulle den ha funnits redan när EFDPbeslutade att bevilja ett lån till UIP:s tyska dotterbolag för distributionen av filmen”Fuglekrigen i Kanofleskoven” (”War of the Birds”) utan att kräva någon säkerhet.Sökandena anser följaktligen att detta inte var någon riktig anledning till oro.

114.

    De har framhållit att kravet i artikel 190 i fördraget på en vederhäftig, klar ochrelevant motivering gör sig gällande lika mycket för den myndighet som genomdelegation har mottagit beslutanderätt, det vill säga EFDO, som för dendelegerande myndigheten, i detta fall kommissionen (det ovannämnda målet CourMeroni och dom av den 4 juli 1963 i mål 24/62, Tyskland mot kommissionen, REG1963, s. 129; svensk speciaslutgåva, häfte 1). När beslutet dessutom har ennyskapande karaktär skall institutionen utförligt redogöra för sitt resonemang(domstolens dom av den 26 november 1975 i mål 73/74, Groupement des fabricantsde papiers peints m.fl. mot kommissionen, REG 1975, s. 1491; svensk specialutgåva,häfte 2). Skälen för att avslå sökandenas ansökningar var således fullständigtotillräckliga. Även om EFDO enligt föreskrifterna i ett givet fall har rätt att avslåansökningar utan att lämna någon motivering, omfattas dessa föreskrifter inte destomindre alltjämt av fördraget.

115.

    Kommissionen har hävdat att även denna tredje grund skall förkastas. Den harförklarat att motiveringen i det omtvistade beslutet är korrekt. Av motiveringenframgår utan tvekan de två delarna av motiveringen, av vilka den första avser UIP:sovissa ställning och förmåga att återbetala ett lån och den andra avser det allmännavillkoret om samarbete mellan bolag som tidigare har verkat isolerat, vilket är denprincip som ligger bakom regeln om tre olika distributörer.

Förstainstansrättens bedömning

116.

    Det skall inledningsvis erinras om att avsaknaden av motivering eller bristfälligmotivering är en grund avseende åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, somdärför skiljer sig från den grund avseende oriktiga skäl i det omtvistade beslutetsom tvärtom skall kontrolleras vid prövningen av om beslutet är välgrundat.

117.

    Det framgår av fast rättspraxis att motiveringen på ett klart och otvetydigt sätt skallvisa hur den gemenskapsinstitution som är ansvarig för den ifrågasatta rättsaktenhar resonerat, så att de berörda kan få kännedom om skälen till åtgärden för attkunna försvara sina rättigheter och så att gemenskapsdomstolarna kan utöva sinkontroll. Det är också fast rättspraxis att frågan om huruvida en motivering av ettbeslut uppfyller kraven i artikel 190 i fördraget inte bara skall bedömas iförhållande till dess ordalydelse utan också i förhållande till sammanhanget liksomtill samtliga de rättsregler som gäller på det berörda området (förstainstansrättensdom av den 28 september 1995 i mål T-95/94, Sytraval och Brink's France motkommissionen, REG 1995, s. II-2651, punkt 52, och nämnd rättspraxis).

118.

    Motiveringen av det omtvistade beslutet löd på följande sätt:

”Den 5 december avslog EFDO:s kommitté de ansökningar som UIP ingivit förfilmerna ‘Maniaci Sentimentali‘ och ‘Nostradamus‘, eftersom Europeiskagemenskapernas kommission ännu inte har beslutat om UIP:s framtida ställning iEuropa. Eftersom EFDO:s låneavtal är baserade på att de filmer som mottar stödvisas på biografer under en femårsperiod, var det inte möjligt att fatta något annatbeslut för att inte blanda sig i det rättsliga förfarande som UIP har inlett vidEuropeiska unionens kommission.

Dessutom anser EFDO:s kommitté att UIP inte helt uppfyller de nedan angivnamålen för Media-programmet:

‘... skapa nätverk för samdistribution genom att främja samarbetet mellan bolagsom tidigare har verkat isolerat inom det nationella territoriet‘ (handlingsplan föratt främja utvecklingen av den europeiska audiovisuella industrin ‘Media‘ 1991 -1995)”.

119.

    Förstainstansrätten anser att det i den första delen av motiveringen tillräckligt klarthänvisas till det förfarande om undantag som pågår vid kommissionen som skäl föravslaget. Även om lydelsen inte är särskilt precist formulerad har sökandena intekunnat hysa några tvivel om dess betydelse. Det var utan tvekan känt inom helafilmindustrin, och säkerligen för UIP:s dotterbolag, att UIP hade ansökt om förnyatundantag med stöd av artikel 85.3 i fördraget. När EFDO angav att den inte kunde”blanda sig i” detta förfarande, måste för övrigt sökandena rimligtvis ha förstått att

en sådan juridisk person som UIP, som är part i ett förfarande om tillämpning avkonkurrensregler, vare sig direkt eller indirekt genom sina dotterbolag kan erhållaett lån inom ramen för Media-programmet.

120.

    Vad beträffar den andra delen av motiveringen skall uppgiften, att ”UIP inte heltoch hållet uppfyller Media-programmets mål [som i synnerhet är att främja]samarbetet mellan bolag som tidigare har verkat isolerat inom det nationellaterritoriet”, rimligtvis förstås som en hänvisning till regeln att minst tre olikadistributörer skall samtycka till att skapa en nytt nätverk för samarbete och till denomständigheten att det nätverk som UIP:s dotterbolag bildar, utan medverkan avandra bolag, inte uppfyller detta villkor.

121.

    Vad närmare bestämt gäller det förhållandet att detta mål inte uttryckligen angesi beslut 90/685, påpekar förstainstansrätten till att börja med att målet att främjakontakter och samarbete mellan distributörer som är etablerade i olika europeiskaländer utgör underlag för beslut 90/685 i flera avseenden (se ovan punkterna 86och 88). Vad beträffar det förhållandet att kommissionens meddelande om denaudiovisuella politiken inte har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiellatidning, kan det konstateras att meddelandet inte var hemligt och lätt hade kunnaterhållas hos kommissionen. Sökandena hade utan tvekan en kopia av dettameddelande, då det var av särskilt intresse för välunderrättade aktörer i denna klartavgränsade sektor och då de själva konstaterade i sin ansökan att meningen i detomtvistade beslutet härrörde just från detta dokument. Läst mot bakgrund av dessaofficiella dokument blir således motiveringen av det omtvistade beslutet ännuklarare och uppfyller kraven i fördraget och rättspraxis i fråga om motivering avrättsakter som går någon emot.

122.

    Under dessa omständigheter skall motiveringen av det omtvistade beslutet ansesvara tillräcklig.

123.

    Av vad som har anförts ovan följer att talan inte heller kan bifallas på den tredjegrunden.

124.

    Under dessa omständigheter skall talan i mål T-85/95 ogillas i sin helhet.

Rättegångskostnader

125.

    Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersättarättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom sökandena har tappat målT-85/95 och kommissionen har yrkat att sökandena skall förpliktas att ersätta

rättegångskostnaderna, skall sökandena bära alla rättegångskostnader i mål T-85/95.

126.

    Enligt artikel 87.6 i rättegångsreglerna skall förstainstansrätten i mål där det intefinns anledning att döma i saken besluta om kostnader enligt vad den finner skäligt.I detta fall har förstainstansrätten funnit att det inte finns anledning att döma isaken i mål T-369/94. Förstainstansrätten anser att vid fördelningen avrättegångskostnaderna skall denna utgång i förevarande fall jämställas med ettogillande av talan. Den beslutar därför att sökandena även skall bära allarättegångskostnader i mål T-369/94.

På dessa grunder beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (första avdelningen)

följande dom:

1.

    Anledning saknas att döma i mål T-369/94.

2.

    Talan i mål T-85/95 ogillas.

3.

    Sökandena skall ersätta alla rättegångskostnader.

SaggioTiili Moura Ramos

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 19 februari 1998.

H. Jung

A. Saggio

Justitiesekreterare

Ordförande

1: Rättegångsspråk: engelska.