Language of document : ECLI:EU:C:2016:689

Mål C‑484/14

Tobias Mc Fadden

mot

Sony Music Entertainment Germany GmbH

(begäran om förhandsavgörande från Landgericht München I)

”Begäran om förhandsavgörande – Informationssamhället – Fri rörlighet för tjänster – Lokalt trådlöst nätverk (WLAN) som drivs av en näringsidkare – Tillhandahålls kostnadsfritt till allmänheten – Tjänstelevererande mellanhänders ansvar – Enbart vidarefordran – Direktiv 2000/31/EG – Artikel 12 – Ansvarsbegränsning – Okänd användare av nätverket – Åsidosättande av rättighetsinnehavarnas rätt till ett skyddat verk – Skyldighet att skydda åtkomsten till nätverket – Näringsidkarens civilrättsliga ansvar”

Sammanfattning – Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 15 september 2016

1.        Tillnärmning av lagstiftning – Elektronisk handel – Direktiv 2000/31 – Tillhandahållande av informationssamhällets tjänster – Begrepp – En tjänst tillhandahålls av en person som förfogar över ett kommunikationsnät och består i att denne kostnadsfritt ger allmänheten tillträde till detta nätverk, i syfte att göra reklam för de varor denne säljer eller de tjänster denne tillhandahåller – Omfattas

(Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34, artikel 1 led 2, och 2000/31, artiklarna 2 a och 12.1)

2.        Tillnärmning av lagstiftning – Elektronisk handel – Direktiv 2000/31 – Undantag från ansvar för tjänsteleverantörer när de tillhandahåller tillgång till ett kommunikationsnätverk – Begreppet tillhandahållande – Tillräckligt att allmänheten ges tillgång – Ytterligare villkor om att det måste föreligga ett avtalsförhållande mellan tjänstemottagaren och tjänsteleverantören eller att tjänsteleverantören gör reklam för denna tjänst – Föreligger inte

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31, artiklarna 12.1 och 14.1 b)

3.        Tillnärmning av lagstiftning – Elektronisk handel – Direktiv 2000/31 – Tjänstelevererande mellanhänders ansvar – Undantag för vidarebefordran, lagring och värdtjänster – Andra krav som en tjänsteleverantör som ger tillgång till ett kommunikationsnät måste uppfylla – Föreligger inte

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31, artiklarna 2 b och 12.1)

4.        Tillnärmning av lagstiftning – Elektronisk handel – Direktiv 2000/31 – Tjänstelevererande mellanhänders ansvar – Undantag för vidarebefordran, lagring och värdtjänster – Räckvidd – Tredje mans åsidosättande av rättighetsinnehavarnas rätt till ett skyddat verk – Omfattas inte – Rättighetsinnehavarna har rätt att yrka förbud mot fortsatta överträdelser för det fall att de nationella domstolarna utfärdar ett föreläggande

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31, artikel 12.1)

5.        Tillnärmning av lagstiftning – Elektronisk handel – Direktiv 2000/31 – Tjänstelevererande mellanhänders ansvar – Undantag för vidarebefordran, lagring och värdtjänster – Föreläggande om att en tjänsteleverantör som ger tillgång till ett kommunikationsnät ska hindra tredje man från att via internetanslutning tillhandahålla ett visst verk eller delar av detta verk, som har upphovsrättsligt skydd – Tillåtlighet – Prövas av den nationella domstolen

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31, artikel 12.1 och 12.3, 2001/29 och 2004/48)

1.        Artikel 12.1 i direktiv 2000/31 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden, jämförd med artikel 2 a i samma direktiv och med artikel 1 led 2 i direktiv 98/34 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster, i dess lydelse enligt direktiv 98/48, ska tolkas så, att en tjänst som tillhandahålls av en person som förfogar över ett kommunikationsnät och som består i att kostnadsfritt ge allmänheten tillträde till detta nätverk, omfattas av begreppet ”informationssamhällets tjänster”, i den mening som avses i förstnämnda bestämmelse, när den tillhandahålls av den berörda näringsidkaren för att göra reklam för de varor denne säljer eller de tjänster denne tillhandahåller.

Det framgår härvidlag av skälen 2 och 19 i direktiv 98/48 om ändring av direktiv 98/34 och artikel 1 led 2 i direktiv 98/34 att med begreppet ”informationssamhällets tjänster” i artikel 12.1 i direktiv 2000/31 avses endast tjänster som normalt utförs mot ersättning. Detta innebär emellertid inte att en ekonomisk tjänst som tillhandahålls kostnadsfritt aldrig kan anses omfattas av begreppet ”informationssamhällets tjänster”, i den mening som avses i artikel 12.1 i direktiv 2000/31. Det är nämligen inte nödvändigtvis de personer som drar nytta av en tjänst, som en tjänsteleverantör tillhandahåller inom ramen för dennes näringsverksamhet, som är de som betalar för denna tjänst. Så är exempelvis fallet när den kostnadsfria tjänsten tillhandahålls av en näringsidkare för att göra reklam för de varor denne säljer eller de tjänster denne tillhandahåller, varvid kostnaden för denna verksamhet läggs på priset för dessa varor eller tjänster.

(se punkterna 37–39 och 41–43 samt punkt 1 i domslutet)

2.        Artikel 12.1 i direktiv 2000/31 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden ska tolkas så, att för att någon ska anses ha gett tillgång till en tjänst som avses i denna bestämmelse, som består i att det ges tillgång till ett kommunikationsnät, behöver denna tillgång inte gå utöver ett tekniskt, automatiskt och passivt förfarande som möjliggör den informationsöverföring som krävs. Inget ytterligare villkor behöver vara uppfyllt.

Det framgår nämligen av denna bestämmelses lydelse att tillhandahållandet av en tjänst måste innefatta överföring av information i ett kommunikationsnät. Av skäl 42 i samma direktiv framgår vidare att verksamhet som består i ”enbart vidarefordran” är av rent teknisk, automatisk och passiv natur. Dessutom framgår det varken av övriga bestämmelser i direktiv 2000/31 eller av de mål som eftersträvas med samma direktiv att ytterligare villkor måste vara uppfyllda – såsom att det föreligger ett avtalsförhållande mellan tjänstemottagaren och tjänsteleverantören eller att tjänsteleverantören gör reklam för denna tjänst – för att någon ska anses ha gett tillgång till ett kommunikationsnätverk.

Denna bestämmelse ska slutligen tolkas så, att villkoret i artikel 14.1 b i samma direktiv inte ska tillämpas analogt med nämnda artikel 12.1. Undantagen från ansvar enligt dessa bestämmelser är nämligen förenade med skilda villkor för tillämpning beroende på vilken typ av verksamhet som berörs. Det ska särskilt beaktas att det i artikel 14.1 i direktiv 2000/31 bland annat föreskrivs att den som tillhandahåller värdtjänster för webbplatser, så snart denne fått kännedom om olaglig information, utan dröjsmål måste agera för att avlägsna informationen eller göra den oåtkomlig, för att kunna utnyttja undantaget från ansvar enligt samma bestämmelse, medan det däremot i artikel 12.1 i direktiv 2000/31 inte uppställs något sådant villkor för att den som ger tillgång till ett kommunikationsnät ska kunna utnyttja undantaget från ansvar enligt samma bestämmelse.

(se punkterna 46–48, 50, 54, 57–59, 64 och 65 samt punkterna 2 och 3 i domslutet)

3.        Artikel 12.1 första delen av meningen i direktiv 2000/31 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden, jämförd med artikel 2 b i samma direktiv, ska tolkas så, att det inte finns några andra krav förutom det som anges i nämnda bestämmelse, som en tjänsteleverantör som ger tillgång till ett kommunikationsnät måste uppfylla.

(se punkt 71 samt punkt 4 i domslutet)

4.        Artikel 12.1 i direktiv 2000/31 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden ska tolkas så, att den utgör hinder mot att en person vars rätt till ett verk har kränkts begär skadestånd från en person som tillhandahåller tillträde till ett nätverk på den grunden att en av dennes anslutningar använts av tredje man för att göra intrång i denna persons rättigheter, jämte ersättning för de förfarandekostnader eller domstolskostnader denne haft för att begära skadestånd. Denna bestämmelse ska, om man ser till bestämmelsen isolerat, däremot tolkas så, att den inte utgör hinder mot att denna person yrkar förbud mot fortsatta intrång, samt betalning av förfarandekostnader och domstolskostnader gentemot en tjänsteleverantör som ger tillgång till ett kommunikationsnät och vars tjänster använts för detta intrång, om dessa yrkanden avser eller har sin grund i att en nationell myndighet eller en nationell domstol utfärdat ett föreläggande som innebär att denne tjänsteleverantör förbjuds från att möjliggöra fortsatt intrång.

(se punkt 79 samt punkt 5 i domslutet)

5.        Artikel 12.1 i direktiv 2000/31 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden, jämförd med artikel 12.3 i samma direktiv, ska – med hänsyn till skyddet för grundläggande rättigheter och de regler som föreskrivs i direktiven 2001/29 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället och 2004/48 om säkerställandet av skyddet för immateriella rättigheter – tolkas så, att den i princip inte utgör hinder mot att det antas ett föreläggande, av det slag som är aktuellt i det nationella målet, som innebär att den som tillhandahåller tillgång till ett kommunikationsnätverk som ger allmänheten möjlighet till internetanslutning, vid äventyr av vite, föreläggs ett förbud att i framtiden göra det möjligt för tredje man att via internetanslutning tillhandahålla ett visst verk eller delar av detta verk, som har upphovsrättsligt skydd, på en webbplats för fildelning (peer-to-peer), när det står denne tjänsteleverantör fritt att välja vilka tekniska åtgärder som ska vidtas för att efterleva föreläggandet, även om denna valmöjlighet inskränker sig till möjligheten att lösenordsskydda internetanslutningen, så att de som använder sig av detta nätverk blir tvungna att avslöja sin identitet för att få reda på det lösenord som krävs, och således inte kan agera anonymt. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva om så är fallet.

Ett sådant föreläggande innebär att nämnde tjänsteleverantör åläggs ett krav som påverkar dennes näringsverksamhet. Det innebär vidare en inskränkning i tjänstemottagarnas frihet att utnyttja detta tillträde till internet. Det inskränker således näringsfriheten, vilken är en frihet som skyddas av artikel 16 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, och informationsfriheten, vilken skyddas av artikel 11 i stadgan. När grundläggande rättigheter står i motsättning till varandra ankommer det emellertid på de berörda nationella myndigheterna eller den berörda nationella domstolen att säkerställa en korrekt balans mellan dessa rättigheter.

I ett fall där den tjänsteleverantör som är föremål för detta föreläggande endast har tre möjligheter, nämligen att undersöka all kommunikation som sker över internetanslutningen, stänga den eller lösenordsskydda den, är, för det första, åtgärden att undersöka all kommunikation under alla omständigheter utesluten, eftersom den strider mot artikel 15.1 i direktiv 2000/31, vilken bland annat förbjuder att en tjänsteleverantör som ger tillgång till ett kommunikationsnät åläggs en allmän skyldighet att övervaka den information denne överför.

Vad för det andra rör åtgärden att helt stänga internetanslutningen står det klart att om en sådan åtgärd vidtas, så innebär detta en klar kränkning av den näringsfrihet som tillkommer denna person, som – om än endast som en underordnad tjänst – ägnar sig åt näringsverksamhet bestående i att ge tillgång till internet, genom att denne i praktiken helt förbjuds att ägna sig åt denna verksamhet, varvid detta sker i syfte att begränsa ett begränsat intrång i en upphovsrätt, utan att man beaktar möjligheten att vidta åtgärder som inte innebär lika långtgående inskränkningar i denna frihet. En sådan åtgärd kan således inte anses uppfylla kravet på att säkerställa en korrekt balans mellan de grundläggande rättigheter som ska förenas.

Vad för det tredje rör åtgärden att lösenordsskydda internetanslutningen står det klart att en sådan åtgärd kan antas inskränka både näringsfriheten för den tjänsteleverantör som ger tillgång till ett kommunikationsnät och informationsfriheten för dem som denna tjänst är riktad till. En sådan åtgärd innebär däremot inte ett intrång i den viktigaste delen av näringsfriheten för den tjänsteleverantör som ger tillgång till internet, eftersom denna åtgärd endast marginellt påverkar en teknisk aspekt av denne tjänsteleverantörs verksamhet.

Vidare framstår åtgärden att lösenordsskydda internetanslutningen inte som en åtgärd som strider mot den viktigaste delen av informationsfriheten för dem som en tjänst avseende internetanslutning är riktad till, eftersom den endast innebär att dessa måste begära att få reda på lösenordet, särskilt med tanke på att just denna anslutning endast är ett medel bland flera för att få tillgång till internet.

De åtgärder som vidtas av den tjänsteleverantör som är föremål för ett föreläggande måste vara välriktade. En åtgärd som består i att internetleverantören lösenordsskyddar internetanslutningen framstår emellertid inte som en åtgärd som kan antas påverka möjligheten för de internetanvändare som har tillgång till denne leverantörs tjänster, eftersom denna åtgärd inte innebär att internetanslutningen stängs.

De åtgärder som vidtagits av mottagaren av ett föreläggande vid verkställandet av detta måste vara tillräckligt effektiva för att säkerställa ett verkningsfullt skydd av den grundläggande rättigheten i fråga. Detta innebär att åtgärderna måste hindra, eller åtminstone göra det svårt att få, otillåten tillgång till alster och i betydande utsträckning avhålla de internetanvändare som nyttjar tjänster från mottagaren av föreläggandet från att ta del av alster som gjorts tillgängliga för dem i strid med rätten till immateriell egendom. Åtgärden att lösenordsskydda internetanslutningen kan emellertid avskräcka dem som använder denna anslutning från att kränka en upphovsrätt eller närstående rättigheter, genom att dessa användare blir tvungna att avslöja sin identitet för att få reda på det lösenord som krävs och således inte kan agera anonymt. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva om så är fallet.

Eftersom den hänskjutande domstolen inte kan se några andra åtgärder som kan antas vara förenliga med unionsrätten, skulle slutsatsen att en tjänsteleverantör som ger tillgång till ett kommunikationsnät inte behöver lösenordsskydda internetanslutningen således innebära att den grundläggande rätten till skydd av immateriella rättigheter helt går förlorad, vilket är oförenligt med den önskade korrekta balansen. Åtgärden att lösenordsskydda internetanslutningen ska således anses nödvändig för att skapa ett effektivt skydd för den grundläggande rätten till skydd av upphovsrätten. Åtgärden att lösenordsskydda internetanslutningen ska således anses som en lämplig åtgärd för att åstadkomma en korrekt balans mellan, å ena sidan, den grundläggande rätten till skydd av immateriella rättigheter och, å andra sidan, näringsfriheten för den tjänsteleverantör som ger tillgång till ett kommunikationsnät och informationsfriheten för dem som denna tjänst är riktad till.

(se punkterna 82, 83, 85 och 87–101 samt punkt 6 i domslutet)