Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

JEAN RICHARD DE LA TOUR

av den 16 november 2023(1)

Mål C‑14/23 [Perle](i)

XXX

mot

État belge, företrädd av Secrétaire d’État à l’Asile et la Migration

(begäran om förhandsavgörande framställd av Conseil d’État (Belgien))

”Begäran om förhandsavgörande – Migrationspolitik – Direktiv (EU) 2016/801 – Villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för studier – Artikel 20.2 f – Fakultativt skäl för att avslå ansökan om inresa och vistelse – Ansökan som avser andra ändamål – Bedömningsmetoder – Beaktande av sökandens avsikt att studera – Underlåtenhet att införliva – Artikel 34.5 – Förfarandegarantier – Medlemsstaternas processuella autonomi – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artikel 47 – Rätten till ett effektivt rättsmedel – Principerna om likvärdighet och effektivitet – Omfattningen av de befogenheter som tillkommer administrativa myndigheter eller domstolar som ska pröva ett överklagande – Rätt att ändra ett beslut föreligger inte”

I.      Inledning

1.        Förevarande begäran om förhandsavgörande ger domstolen tillfälle att precisera villkoren för inresa och vistelse för tredjelandsmedborgare som önskar studera vid en läroanstalt för högre utbildning i en medlemsstat och de förfarandegarantier som de åtnjuter enligt direktiv (EU) 2016/801.(2)

2.        Begäran har framställts i ett mål mellan en kamerunsk medborgare och État belge (belgiska staten), företrädd av Secrétaire d’État à l’Asile et la Migration (statssekreteraren för asyl och migration) angående lagenligheten av dess avslag på hennes ansökan om visum med motiveringen att hon inte hade för avsikt att studera i Belgien. Även om artikel 20.2 f i direktiv 2016/801 ger medlemsstaterna möjlighet att avslå en sådan ansökan när det finns bevis eller skäl som visar att tredjelandsmedborgarens vistelse skulle avse andra ändamål än de för vilka han eller hon ansöker om inresa och vistelse, föreskrevs ett sådant skäl för avslag inte uttryckligen i den belgiska lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet.

3.        I domen av den 10 september 2014, Ben Alaya(3) avseende tolkningen av direktiv 2004/114/EG(4) slog domstolen fast att det står medlemsstaterna fritt att kräva alla de bevis som är nödvändiga för att bedöma samstämmigheten av den ansökan som lämnats in av tredjelandsmedborgaren, för att på så sätt bekämpa missbruk och felaktig användning av det förfarande som anges i detta direktiv.(5) Denna tolkning grundade sig på en granskning av såväl ordalydelsen i artiklarna 6 och 7 i direktivet, som avser de allmänna och särskilda villkoren för en tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för studier, som systematiken i och syftet med direktivet.

4.        Förevarande mål anhängiggjordes när direktiv 2004/114 upphävdes och ersattes av direktiv 2016/801, vars syfte är att förbättra och förenkla dessa villkor, säkerställa ett skyndsamt förfarande för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse och stärka deras processuella rättigheter.

5.        Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Belgien) har begärt att EU-domstolen ska ta ställning till tre aspekter av förfarandet för inresa och vistelse för studier.

6.        För det första har den anmodat EU-domstolen att ange på vilka villkor en medlemsstat får avslå en ansökan om uppehållstillstånd eller visering för studier (nedan kallat uppehållstillstånd eller visering för studerande) med motiveringen att tredjelandsmedborgarens vistelse i landet i själva verket skulle avse ett annat ändamål. Domstolen ska således tolka artikel 20.2 f i direktiv 2016/801 och särskilt undersöka vilka strategier som medlemsstaterna kan anta under den period som föregår en sådan medborgares inresa i landet för att bekämpa riskerna för missbruk av uppehållstillstånd eller visering för ”studerande”. Enligt den undersökning som genomfördes av det europeiska migrationsnätverket i mars 2022 hade tolv medlemsstater, däribland Konungariket Belgien, antagit sådana strategier.(6)

7.        I förevarande förslag till avgörande kommer jag att redogöra för skälen till varför jag anser att en behörig myndighet i en medlemsstat endast kan avslå en ansökan om uppehållstillstånd eller visering för ”studerande” om den har bevis eller allvarliga och objektiva skäl som visar att tredjelandsmedborgarens vistelse i landet varken har som huvudsakligt syfte eller ändamål att som huvudsaklig verksamhet på heltid följa ett studieprogram som leder till en högskoleexamen som erkänns av den medlemsstaten.

8.        För det andra har Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) begärt att EU-domstolen ska ta ställning hur artikel 20.2 f i direktiv 2016/801, vilken är en fakultativ bestämmelse, ska införlivas med nationell rätt.(7)

9.        I detta avseende kommer jag att förklara att det enligt principen om rättssäkerhet och öppenhet krävs att en medlemsstat som avser att införliva denna bestämmelse med sin nationella rättsordning uttryckligen på ett klart, precist och förutsebart sätt föreskriver att den har möjlighet att avslå en ansökan om uppehållstillstånd eller visering för ”studerande” på den grunden att den har bevis eller allvarliga och objektiva skäl som visar att den berörde tredjelandsmedborgarens vistelse skulle avse andra ändamål än de för vilka han eller hon ansöker om inresa och vistelse.

10.      För det tredje vill Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) slutligen få klarhet i fråga om de förfarandebestämmelser för överklagande av ett beslut om avslag på ansökan om uppehållstillstånd eller visering för ”studerande”, som föreskrivs i artikel 34.5 i direktiv 2016/801, och särskilt om omfattningen av de befogenheter som den administrativa myndighet eller domstol som ska pröva överklagandet ska ges i detta avseende.

11.      På denna punkt kommer jag att redogöra för skälen till varför jag anser att denna bestämmelse, jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,(8) ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att en medlemsstat ger den administrativa myndighet eller domstol som ska pröva ett överklagande av ett beslut om avslag på en ansökan om uppehållstillstånd eller visering för ”studerande” befogenhet att ogiltigförklara ett beslut, men inte befogenhet att ändra ett beslut, under förutsättning att den behöriga myndigheten har meddelat det nya beslutet före läsårets början vid den läroanstalt för högre utbildning där tredjelandsmedborgaren är regelrätt inskriven.

II.    Tillämpliga bestämmelser

A.      Unionsrätt

12.      I skälen 41 och 60 i direktiv 2016/801 anges följande:

”(41)      Om medlemsstaterna hyser betänkligheter mot grunderna för ansökan om inresa och vistelse bör de kunna genomföra lämpliga kontroller eller kräva bevis för att från fall till fall bedöma sökandens planerade … studier … och bekämpa missbruk och felaktig användning av det förfarande som anges i detta direktiv.

…

(60)      Varje medlemsstat bör se till att allmänheten tillhandahålls lämplig och regelbundet uppdaterad information, särskilt via internet, om värdenheter som godkänts enligt detta direktiv, och om villkoren och förfarandena för tredjelandsmedborgares inresa till och vistelse på medlemsstaternas territorium enligt detta direktiv.”

13.      I artikel 3 punkterna 3 och 21 i detta direktiv föreskrivs följande:

”I detta direktiv avses med

…

3.      studerande: en tredjelandsmedborgare som har antagits vid en läroanstalt för högre utbildning och som beviljas inresa till och vistelse på en medlemsstats territorium för att som huvudsaklig verksamhet på heltid följa ett studieprogram som leder till ett bevis på högre utbildning som erkänns av den medlemsstaten, inbegripet examensbevis, utbildningsbevis eller doktorsexamen från en läroanstalt för högre utbildning, vilket kan omfatta en förberedande kurs före sådan utbildning, i enlighet med nationell rätt, eller obligatorisk praktik,

…

21.      tillstånd: ett uppehållstillstånd eller, om detta fastställs i nationell rätt, en visering för längre vistelse som utfärdas enligt detta direktiv.”

14.      Kapitel II i direktivet, med rubriken ”Villkor för inresa och vistelse”, innehåller artiklarna 5–16. Artikel 5 i samma direktiv, med rubriken ”Principer”, har följande lydelse:

”1.      För att en tredjelandsmedborgares ska ha rätt till inresa och vistelse enligt detta direktiv måste det framgå av styrkande handlingar att tredjelandsmedborgaren uppfyller

a)      de allmänna villkoren i artikel 7, och

b)       de relevanta särskilda villkoren i artikel 8, 11, 12, 13, 14 eller 16.

2.      Medlemsstaterna får kräva att sökanden ska uppvisa de styrkande handlingar som avses i punkt 1 på ett av den berörda medlemsstatens officiella språk eller på något av [europeiska] unionens officiella språk, vilket fastställs av den medlemsstaten.

3.      Om de allmänna villkoren och de relevanta särskilda villkoren är uppfyllda ska tredjelandsmedborgare ha rätt till ett tillstånd.

Om en medlemsstat utfärdar uppehållstillstånd enbart på sitt territorium och alla villkor för inresa och vistelse som anges i detta direktiv är uppfyllda ska den berörda medlemsstaten utfärda erforderlig visering till tredjelandsmedborgaren.”

15.      I artikel 7 i direktiv 2016/801, med rubriken ”Allmänna villkor”, föreskrivs följande:

”1.      Vad gäller inresa och vistelse för en tredjelandsmedborgare enligt detta direktiv ska sökanden

a)      uppvisa en giltig resehandling såsom denna fastställs i nationell rätt och, om så krävs, en viseringsansökan eller en giltig visering eller, i tillämpliga fall, ett giltigt uppehållstillstånd eller en giltig visering för längre vistelse; medlemsstaterna får kräva att resehandlingens giltighetstid omfattar minst den planerade vistelsens längd,

b)      om tredjelandsmedborgaren är underårig enligt den berörda medlemsstatens nationella rätt, uppvisa ett medgivande från föräldrarna eller en likvärdig handling avseende den planerade vistelsen,

c)      styrka att tredjelandsmedborgaren innehar en sjukförsäkring eller, om detta föreskrivs i den berörda medlemsstatens nationella rätt, har ansökt om en sjukförsäkring som täcker alla de risker som medborgarna i den medlemsstaten normalt har täckning för och som är giltig för hela den planerade vistelsen,

d)      styrka, om medlemsstaten kräver det, att den avgift för handläggning av ansökan som anges i artikel 36 i detta direktiv är betald,

e)      styrka, genom sådana bevis som den berörda medlemsstaten begär, att tredjelandsmedborgaren under den planerade vistelsen kommer att ha tillräckliga medel för att bekosta sitt uppehälle utan att behöva ta medlemsstatens sociala biståndssystem i anspråk, och för att bekosta sin återresa. Bedömningen av huruvida det finns tillräckliga medel ska grundas på en individuell granskning av ärendet och beakta medel som kommer från till exempel ett bidrag, ett stipendium, ett giltigt anställningsavtal eller ett bindande anställningserbjudande eller ett finansiellt åtagande av en organisation för elevutbytesprogram, en värdenhet för praktikanter, en organisation för volontärprogram, en värdfamilj eller en organisation som förmedlar au pairer.

2.      Medlemsstaterna får kräva att sökanden uppger den berörda tredjelandsmedborgarens adress på deras territorium.

…

3.      Medlemsstaterna får ange ett referensbelopp som de anser utgör ’tillräckliga medel’ enligt punkt 1 e. Bedömningen av frågan om tillräckliga medel ska grundas på en individuell granskning av ärendet.

4.      Ansökan ska ges in och prövas antingen när den berörda tredjelandsmedborgaren vistas utanför den medlemsstat som tredjelandsmedborgaren vill resa in i eller när tredjelandsmedborgaren redan vistas i den medlemsstaten i egenskap av innehavare av ett giltigt uppehållstillstånd eller en visering för längre vistelse.

En medlemsstat får undantagsvis, i enlighet med sin nationella rätt, godta en ansökan som getts in vid en tidpunkt då den berörda tredjelandsmedborgaren inte innehar ett giltigt uppehållstillstånd eller en visering för längre vistelse men vistas lagligen på dess territorium.

5.      Medlemsstaterna ska fastställa huruvida ansökningar ska ges in av den berörda tredjelandsmedborgaren eller av värdenheten eller av endera av dessa två.

6.      Tredjelandsmedborgare som anses utgöra ett hot mot allmän ordning, allmän säkerhet eller folkhälsan får inte beviljas inresa.”

16.      I artikel 11 i direktivet föreskrivs, såsom framgår av dess rubrik, ”[s]ärskilda villkor för studerande”. Bestämmelsen har följande lydelse:

”1.      Utöver de allmänna villkoren i artikel 7 ska sökanden, vad gäller inresa och vistelse för en tredjelandsmedborgare i studiesyfte, styrka

a)      att tredjelandsmedborgaren har antagits vid en läroanstalt för högre utbildning för att följa ett studieprogram,

b)      om medlemsstaten kräver det, att de avgifter som tas ut av läroanstalten för högre utbildning är betalda,

c)      om medlemsstaten kräver det, tillräckliga kunskaper i undervisningsspråket för det studieprogram som tredjelandsmedborgaren följer,

d)       om medlemsstaten kräver det, att tredjelandsmedborgaren kommer att ha tillräckliga medel för att täcka studiekostnaderna.

2.      Tredjelandsmedborgare som automatiskt omfattas av en sjukförsäkring som täcker alla de risker som medborgarna i den berörda medlemsstaten normalt har täckning för när de är inskrivna vid en läroanstalt för högre utbildning, ska presumeras uppfylla villkoret i artikel 7.1 c.

3.       En medlemsstat som har inrättat ett godkännandeförfarande för läroanstalter för högre utbildning i enlighet med artikel 15 ska befria sökande från skyldigheten att uppvisa en eller flera av de handlingar eller bevis som avses i punkt 1 b, c eller d, i artikel 7.1 d eller i artikel 7.2, i de fall då tredjelandsmedborgare ska tas emot av godkända läroanstalter för högre utbildning.”

17.      I kapitel IV i direktivet, som har rubriken ”Grunder för avslag på ansökan om, återkallelse av eller beslut att inte förlänga tillstånd” återfinns artikel 20, som har rubriken ”Grunder för avslag”. Artikeln har följande lydelse:

”1.      Medlemsstaterna ska avslå en ansökan i följande fall:

a)      Om de allmänna villkoren i artikel 7 eller de relevanta särskilda villkoren i artiklarna 8, 11, 12, 13, 14 eller 16 inte är uppfyllda.

…

2.      Medlemsstaterna får avslå en ansökan i följande fall:

…

f)      Om medlemsstaten har bevis eller allvarliga och objektiva skäl för att fastställa att tredjelandsmedborgarens vistelse skulle avse andra ändamål än de för vilka han eller hon ansöker om inresa och vistelse.

…

4.      Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1 ska alla beslut att avslå en ansökan fattas med beaktande av de särskilda omständigheterna i fallet och med respekt för proportionalitetsprincipen.”

18.      Kapitel IV innehåller även artikel 21 i vilken det, i enlighet med rubriken, föreskrivs ”Grunder för återkallelse av eller beslut att inte förlänga ett tillstånd”.

19.      Kapitel VII i direktiv 2016/801 har rubriken ”Förfarande och öppenhet” och består av artiklarna 33-36. Iartikel 34 i direktivet, med rubriken ”Förfarandegarantier och öppenhet”, föreskrivs följande:

”1.      De behöriga myndigheterna i den berörda medlemsstaten ska fatta beslut om ansökan om tillstånd eller ansökan om förlängning av ett tillstånd och skriftligen underrätta sökanden om beslutet i enlighet med förfarandena enligt nationell rätt så snart som möjligt, dock senast inom 90 dagar efter det att den fullständiga ansökan lämnades in.

2.      Om förfarandet för inresa och vistelse rör en godkänd värdenhet enligt artiklarna 9 och 15 ska beslutet om den fullständiga ansökan, med avvikelse från punkt 1 i den här artikeln, fattas så snart som möjligt, dock senast inom 60 dagar.

3.      Om de uppgifter eller handlingar som getts in till stöd för ansökan är ofullständiga, ska de behöriga myndigheterna inom rimlig tid underrätta sökanden om vilka ytterligare uppgifter som krävs och fastställa en rimlig tidsfrist för att tillhandahålla dem. Den tidsfrist som anges i punkterna 1 och 2 ska upphöra att löpa fram till dess att de behöriga myndigheterna har mottagit de ytterligare uppgifter som krävs. Om dessa ytterligare uppgifter eller handlingar inte har ingetts inom tidsfristen får ansökan avslås.

4.      Motiveringen till ett beslut att avvisa eller avslå en ansökan om tillstånd eller att inte förlänga ett tillstånd ska lämnas skriftligen till sökanden. Motiveringen till ett beslut att återkalla ett tillstånd ska lämnas skriftligen till tredjelandsmedborgaren. Motiveringen till ett beslut att återkalla ett tillstånd får lämnas skriftligen även till värdenheten.

5.      Alla beslut att avvisa eller avslå en ansökan, att inte förlänga eller att återkalla ett tillstånd ska kunna överklagas i den berörda medlemsstaten i enlighet med nationell rätt. I den skriftliga underrättelsen ska den domstol eller administrativa myndighet till vilken det går att överklaga anges, liksom tidsfristen för att ge in överklagandet.”

20.      I artikel 35 i direktivet, med rubriken ”Öppenhet och tillgång till information”, föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska se till att det är lätt för sökande att få tillgång till information om all skriftlig bevisning som behövs för en ansökan och om villkoren för inresa och vistelse, inbegripet rättigheter, skyldigheter och rättssäkerhetsgarantier för tredjelandsmedborgare som omfattas av detta direktiv och, i förekommande fall, deras familjemedlemmar. Informationen ska i tillämpliga fall omfatta uppgift om tillräckliga medel per månad, inbegripet för att täcka kostnaderna för studier eller praktik, utan att det påverkar individuella bedömningar av varje enskilt fall, samt tillämpliga avgifter.

De behöriga myndigheterna i varje medlemsstat ska offentliggöra förteckningar över de värdenheter som godkänts i enlighet med detta direktiv. När en förteckning ändras ska en uppdaterad version offentliggöras så snart som möjligt.”

21.      I kapitel VIII i direktiv 2016/801, med rubriken ”Slutbestämmelser”, återfinns artikel 40, rörande ”[i]nförlivande”. I denna artikel föreskrivs följande:

”1.      Medlemsstaterna ska senast den 23 maj 2018 sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv. De ska genast överlämna texten till dessa bestämmelser till [europeiska] kommissionen.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. De ska även innehålla en uppgift om att hänvisningar i befintliga lagar och andra författningar till de direktiv som upphävs genom det här direktivet ska anses som hänvisningar till det här direktivet. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras och om hur uppgiften ska formuleras ska varje medlemsstat själv utfärda.

2.      Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell rätt som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.”

B.      Belgisk rätt

22.      I artikel 3 i loi sur l’accès au territoire, le séjour, l’établissement et l’éloignement des étrangers (lagen om inresa, vistelse, bosättning och avlägsnande av utlänningar) av den 15 december 1980(9) föreskrevs följande:

”Såvida inte annat föreskrivs i ett internationellt fördrag eller i lag, kan inresa nekas en utlänning i något av följande fall:

1°      han eller hon grips i transitzonen på en flygplats utan att inneha de handlingar som krävs enligt artikel 2;

…

5°      han eller hon finns registrerad i [Schengens informationssystem(10)] eller i Banque de données nationale générale (den allmänna nationella databasen, BNG) i syfte att nekas inresa och vistelse.

6°      han eller hon anses kunna undergräva de internationella förbindelserna mellan Belgien eller en stat som är part i en för Belgien bindande internationell konvention om passerande av yttre gränser,

7°      han eller hon anses kunna äventyra det allmänna lugnet, den allmänna ordningen eller den nationella säkerheten,

8°      han eller hon har återsänts eller utvisats från Konungariket sedan mindre än tio år, om åtgärden inte har upphävts eller uppskjutits.”

23.      I artikel 39/2 § 2 i denna lag föreskrevs följande:

”Conseil du contentieux des étrangers (Utlänningsdomstolen, Belgien(11)) ska genom dom upphäva övriga beslut där överklagandet avser ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter eller ett åsidosättande av formföreskrifter som medför nullitet, samt befogenhetsöverskridande eller maktmissbruk.”

24.      Artikel 58 i lag av den 15 december 1980 hade följande lydelse:

”När en utlänning som önskar studera inom en högre utbildning i Belgien eller genomgå ett förberedande år för högre utbildning i Belgien ansöker om uppehållstillstånd för mer än tre månader i Konungariket vid Belgiens diplomatiska eller konsulära beskickning ska ett sådant tillstånd beviljas om den berörda personen inte befinner sig i någon av de situationer som avses i artikel 3 stycke 1 punkterna 5–8 och om han eller hon ger in följande handlingar:

1°      ett intyg som utfärdats av en läroanstalt i enlighet med artikel 59,

2°      bevis för att han eller hon har tillräckliga medel för att försörja sig själv,

3°      ett läkarintyg som visar att han eller hon inte lider av någon av de sjukdomar eller handikapp som anges i bilagan till denna lag,

4°      ett intyg om att han eller hon inte har dömts för brott eller lagöverträdelser på det allmänna området, om den berörda personen är äldre än 21 år.

Om det intyg som anges i [punkt 3] och [punkt 4] i stycke 1 inte har företetts, kan ministern [som har befogenhet i frågor om inresa, vistelse, bosättning och avlägsnande av utlänningar(12)] eller dennes ställföreträdare, emellertid, med hänsyn till omständigheterna, ge utlänningen tillstånd att vistas i Belgien i studiesyfte.

En utlänning kan ansöka om uppehållstillstånd för längre tid än tre månader i Konungariket på de villkor som fastställs av konungen i enlighet med artikel 9.2.”

25.      Genom loi du 11 juillet 2021 modifiant la loi du 15 décembre 1980 sur l’accès au territoire, le séjour, l’établissement et l’éloignement des étrangers en ce qui concerne les étudiants (lagen av den 11 juli 2021 om ändring av lagen av den 15 december 1980 om inresa, vistelse, bosättning och avlägsnande av utlänningar i fråga om studenter)(13) införlivades direktiv 2016/801 partiellt med nationell rätt efter det att den frist för införlivande av direktivet som föreskrivs i artikel 40 i direktivet hade löpt ut.

III. Faktiska omständigheter i målet och tolkningsfrågorna

26.      Den 6 augusti 2020 ansökte klaganden i det nationella målet, som är kamerunsk medborgare, om visering för ”studerande” vid Belgiens ambassad i Yaoundé (Kamerun) med stöd av artikel 58 i lagen av den 15 december 1980.

27.      Ansökan om visering avslogs genom beslut av den 18 september 2020. Klaganden i det nationella målet begärde den 28 september 2020 att detta beslut skulle ogiltigförklaras vid Conseil du contentieux des étrangers (Utlänningsdomstolen), som avslog hennes ansökan genom dom av den 23 december 2020.

28.      Conseil du contentieux des étrangers (Utlänningsdomstolen) slog i huvudsak fast att Konungariket Belgien enligt artikel 58 i lagen av den 15 december 1980 ska kontrollera viljan hos sökanden att studera i Belgien. Den fann vidare att Konungariket Belgien kunde avslå ansökan om visering med stöd av nämnda artikel 58, även om artikel 20.2 f i direktiv 2016/801 inte hade införlivats, eftersom det i nämnda artikel 58 även föreskrevs en möjlighet att avslå en sådan viseringsansökan. Enligt Conseil du contentieux des étrangers (Utlänningsdomstolen) är Konungariket Belgien enligt artikel 58 i lagen av den 15 december 1980 skyldigt att kontrollera att det verkligen fanns en önskan att studera i Belgien och Konungariket Belgien har enligt denna artikel således möjlighet att avslå ansökan om det visar sig att tredjelandsmedborgarens verkliga vilja inte var att studera.

29.      Genom ansökan av den 19 januari 2021 överklagade klaganden i det nationella målet domen till Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen).

30.      För det första har hon gjort gällande att Conseil du contentieux des étrangers (Utlänningsdomstolen) inte gjorde en riktig bedömning när den slog fast att tillämpningen av artikel 58 i lagen av den 15 december 1980 var förenlig med artikel 20.2 f i direktiv 2016/801, trots att sistnämnda bestämmelse inte hade införlivats med belgisk rätt och att det i belgisk rätt, i strid med kraven på öppenhet och rättssäkerhet, inte angavs några allvarliga och objektiva skäl för att kunna fastställa att hennes vistelse skulle avse andra ändamål än de för vilka hon ansökte om inresa och vistelse.

31.      Medan belgiska staten i svaromålet har hävdat att direktivet, bland annat skäl 41 i detsamma, gör det möjligt för de behöriga myndigheterna att kontrollera att sökandens planer på och avsikt att studera är verkliga, vilket innebär att medlemsstaterna får kräva de bevis som är nödvändiga för att bedöma om ansökan om inresa och vistelse är samstämmig, anser klaganden i det nationella målet att definitionen av begreppet studerande i artikel 3.3 i direktivet endast gör det möjligt att försäkra sig om att sökanden har antagits vid en läroanstalt för högre utbildning, men inte kontrollera att han eller hon önskade att studera där.

32.      Belgiska staten har gjort gällande att artikel 58 i lagen av den 15 december 1980, i vilken det föreskrivs att uppehållstillstånd ska beviljas en utlänning som önskar studera i Belgien, säkerställer ett införlivande av artikel 20.2 f i direktiv 2016/801, vilket klaganden i det nationella målet har bestritt.

33.      Den hänskjutande domstolen vill följaktligen få klarhet i huruvida uttrycket ”önskar studera” är tillräckligt för att införliva artikel 20.2 f och huruvida en direktivkonform tolkning uppfyller kraven på öppenhet och rättssäkerhet. Den hänskjutande domstolen har vidare påpekat att definitionen, eller till och med angivelsen, av bevis eller allvarliga och objektiva skäl för att fastställa att tredjelandsmedborgarens vistelse skulle avse andra ändamål än de för vilka han eller hon ansöker om inresa och vistelse inte återfinns i artikel 58 i lagen av den 15 december 1980 och vill således få klarhet i huruvida den uttryckligen ska föreskrivas i de nationella införlivandeåtgärderna.

34.      Den hänskjutande domstolen anser att argumentet från klaganden i det nationella målet saknar grund, eftersom det enligt artikel 20.2 f i direktiv 2016/801 är möjligt att avslå ansökan om det visar sig att tredjelandsmedborgarens vistelse skulle avse andra ändamål än de för vilka han eller hon ansöker om inresa och vistelse, vilket innebär att medlemsstaterna nödvändigtvis kan kontrollera att sökanden verkligen har för avsikt att vistas i landet för det ändamål som motiverar hans eller hennes ansökan. Den hänskjutande domstolen anser emellertid att det finns anledning att fråga EU-domstolen om detta.

35.      Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida en tillämpning i enlighet med artikel 20.2 f i direktivet, med iakttagande av principerna om öppenhet och rättssäkerhet, dels kräver att det i nationell rätt uttryckligen föreskrivs att en sådan ansökan får avslås om medlemsstaten har bevis eller allvarliga och objektiva skäl för att fastställa att tredjelandsmedborgarens vistelse skulle avse andra ändamål än de för vilka han eller hon ansöker om inresa och vistelse, dels att det i nationell rätt anges vilka bevis eller allvarliga och objektiva skäl som gör det möjligt att fastställa att tredjelandsmedborgarens vistelse skulle avse andra ändamål än de för vilka han eller hon ansöker om inresa och vistelse.

36.      För det andra har klaganden i det nationella målet gjort gällande att de kontrollmetoder som Conseil du contentieux des étrangers (Utlänningsdomstolen) använder sig av strider mot de krav som följer av unionsrätten. Enligt artikel 39/2 § 2 i lagen av den 15 december 1980 är denna kontroll en prövning av lagenligheten, vilket innebär att Conseil du contentieux des étrangers (Utlänningsdomstolen) visserligen kan fastställa en rättsstridighet, men saknar befogenhet att ändra beslut. Om det angripna beslutet ogiltigförklaras ska motparten emellertid vara bunden av den rättskraft som domslutet och de domskäl som utgör det nödvändiga stödet för detta erhållit.

37.      Den hänskjutande domstolen anser följaktligen att det finns anledning att få klarhet i om artikel 39/2 § 2 i lagen av den 15 december 1980, såsom klaganden i det nationella målet har hävdat, uppfyller de krav som följer av artikel 34.5 i direktiv 2016/801, effektivitetsprincipen och artikel 47 i stadgan.

38.      Mot denna bakgrund beslutade Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1)      Ska, mot bakgrund av artikel 288 [FEUF], artiklarna 14 och 52 i [stadgan], artiklarna 3, 5, 7, 11, 20, 34, 35 och 40 i direktiv [2016/801], och [skälen 2 och 60], [samt] rättssäkerhetsprincipen och principen om insyn, den möjlighet att avslå en ansökan om uppehållstillstånd som en medlemsstat har enligt artikel [20.2 f] i direktiv [2016/801], för att den ska kunna användas av nämnda medlemsstat, uttryckligen föreskrivas i den nationella lagstiftningen? Om så är fallet, måste de allvarliga och objektiva skälen anges i lagstiftningen?

2)      Innebär prövningen av ansökan om visering för studier att medlemsstaten är skyldig att kontrollera utlänningens vilja och avsikt att studera, trots att en studerande i artikel 3 i direktiv [2016/801] definieras som en person som har antagits vid en läroanstalt för högre utbildning och skälen för avslag på ansökan enligt artikel [20 f i direktivet] är fakultativa och inte bindande, såsom de skäl som anges i artikel [20.1] i [nämnda] direktiv?

3)      Krävs det enligt artikel 47 i [stadgan], effektivitetsprincipen och artikel [34.5] i direktiv 2016/801 att ett överklagande som föreskrivs i nationell rätt av ett beslut om avslag på en ansökan om inresa och vistelse på medlemsstatens territorium för studier gör det möjligt för domstolen att ersätta förvaltningsmyndighetens bedömning med sin egen bedömning och att ändra myndighetens beslut eller är en lagenlighetsprövning som gör det möjligt för domstolen att fastställa en rättsstridighet, bland annat en uppenbart oriktig bedömning, genom att ogiltigförklara förvaltningsmyndighetens beslut tillräcklig?”

39.      Skriftliga yttranden har inkommit från klaganden i målet vid den nationella domstolen, den belgiska regeringen och kommissionen. Dessa parter deltog i förhandlingen den 11 oktober 2023, vid vilken även den tjeckiska, den litauiska, den luxemburgska, den ungerska och den nederländska regeringen yttrade sig muntligen.(14)

IV. Bedömning

40.      Jag föreslår att domstolen för det första prövar den andra tolkningsfrågan, som rör villkoren för att en medlemsstat ska kunna avslå en ansökan om uppehållstillstånd eller visering för ”studerande” av det skäl som anges i artikel 20.2 f i direktiv 2016/801. För det andra kommer jag att undersöka hur denna bestämmelse har införlivats med den nationella lagstiftningen, vilken den hänskjutande domstolen har fokuserat på i sin första tolkningsfråga. Slutligen, för det tredje, kommer jag att analysera de förfarandebestämmelser för överklagande av ett beslut om avslag på en ansökan om uppehållstillstånd eller visering för ”studerande” som föreskrivs i artikel 34.5 i detta direktiv och som är föremål för den tredje tolkningsfrågan.

A.      Omfattningen av medlemsstatens möjlighet att avslå en ansökan om uppehållstillstånd eller visering för ”studerande” av det skäl som anges i artikel 20.2 f i direktiv 2016/801 (den andra tolkningsfrågan)

41.      Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida den behöriga myndigheten, vid prövningen av en ansökan om uppehållstillstånd eller visering för ”studerande” som ingetts med stöd av direktiv 2016/801, är skyldig att kontrollera tredjelandsmedborgarens vilja och avsikt att studera och, i förekommande fall, villkoren för att myndigheten ska kunna göra denna kontroll.

42.      Den hänskjutande domstolen har inte uttryckligen hänvisat till den prövning som krävs enligt artikel 20.2 f i direktivet, utan mer allmänt till ”prövningen av ansökan om visering för studier”. Av de skäl som jag nu kommer att redogöra för är det emellertid endast denna bestämmelse som innebär att den behöriga myndigheten ska kontrollera tredjelandsmedborgarens avsikt att studera i värdmedlemsstaten vid bedömningen av en sådan ansökan.

43.      Av artikel 5 i direktiv 2016/801, jämförd med skäl 30 i samma direktiv, följer att tredjelandsmedborgaren har rätt till uppehållstillstånd eller visering för ”studerande” om den behöriga myndigheten fastställer att ansökan uppfyller de allmänna och särskilda villkoren i artiklarna 7 och 11 i direktivet. (15)

44.      Inget av dessa villkor, vare sig de är allmänna eller särskilda, innebär att den behöriga myndigheten i egentlig mening ska kontrollera tredjelandsmedborgarens avsikt och vilja att studera. Antagning vid en läroanstalt för högre utbildning för att där följa ett studieprogram,(16) betalning av inskrivningsavgifter eller tillräckliga kunskaper i undervisningsspråket för studieprogrammet är objektiva kriterier som normalt gör det möjligt att fastställa den sökandes avsikt att studera. Dessa konstateranden som avser sakförhållandena gör det emellertid inte möjligt att utesluta situationer där den behöriga myndigheten, avsiktligt eller oavsiktligt, kan vilseledas med avseende på syftet med tredjelandsmedborgarens vistelse.

45.      I skäl 36 i direktiv 2016/801 anges således att ”[d]et bör vara möjligt [för medlemsstaterna] att neka inresa och vistelse enligt detta direktiv på vederbörligen motiverade grunder”. Såsom kommissionen erinrade om vid förhandlingen anges dessa skäl på ett uttömmande sätt i artikel 20 i direktivet, och medlemsstaterna får inte lägga till andra skäl.

46.      I artikel 20.1 i direktiv 2016/801 anges på vilka grunder medlemsstaten ska avslå ansökan om inresa och vistelse. Det rör sig om tvingande skäl. I artikel 20.2 i direktivet anges däremot på vilka grunder medlemsstaten får avslå en sådan ansökan. Såsom framgår av unionslagstiftarens användning av verbet ”få” är dessa skäl fakultativa för medlemsstaten.

47.      Av samtliga dessa skäl är det endast det skäl för avslag som avses i artikel 20.2 f i direktivet som i egentlig mening rör syftet med sökandens vistelse.(17)

48.      Det ska således nu fastställas i vilken utsträckning den behöriga myndigheten i en medlemsstat, till vilken en ansökan om uppehållstillstånd eller visering för ”studerande” har lämnats in, är skyldig att kontrollera tredjelandsmedborgarens avsikt att studera. I detta syfte kommer jag att inleda min undersökning med en bokstavstolkning av artikel 20.2 f i direktiv 2016/801, innan jag undersöker sammanhanget och de mål som eftersträvas med den lagstiftning i vilken denna bestämmelse ingår.

1.      Bokstavstolkning av artikel 20.2 f i direktiv 2016/801

49.      Enligt artikel 20.2 f i direktiv 2016/801 har den behöriga myndigheten i en medlemsstat möjlighet att avslå en ansökan om inresa och vistelse på grund av att den har ”bevis eller allvarliga och objektiva skäl för att fastställa att tredjelandsmedborgarens vistelse skulle avse andra ändamål än de för vilka han eller hon ansöker om inresa och vistelse.”

50.      För det första ska denna bestämmelse tolkas restriktivt. Den möjliggör för den behöriga myndigheten att avslå en ansökan om uppehållstillstånd eller visering för ”studerande” och därmed neka en tredjelandsmedborgare inresa och vistelse för studier på värdmedlemsstatens territorium, även om det har fastställts att denna ansökan inte är behäftad med någon av de brister som anges i artikel 20.1 i direktiv 2016/801, det vill säga att den uppfyller de villkor för inresa och vistelse som anges i artiklarna 7 och 11 i det direktivet, att de handlingar och uppgifter som ansökan grundar sig på är äkta och korrekta och, i förekommande fall, att den berörda värdenheten är godkänd.

51.      En restriktiv tolkning av artikel 20.2 f i direktiv 2016/801 gör sig än mer gällande eftersom det skäl för avslag på ansökan om inresa och vistelse som anges i denna bestämmelse även utgör en grund för återkallelse av eller beslut att inte förlänga ett tillstånd som beviljats studenten i enlighet med artikel 21.1 d i direktivet samt ett skäl för att avslå den ansökan om rörlighet som studenten lämnat in i en andra medlemsstat i enlighet med artikel 31.7 b i direktivet. Under dessa omständigheter kan ett sådant skäl få ännu allvarligare konsekvenser, inte bara för sökanden utan även för hans eller hennes familjemedlemmar.(18)

52.      För det andra framgår det av ordalydelsen i artikel 20.2 f i direktiv 2016/801 att denna bestämmelse avser fall där uppehållstillståndet eller viseringen har ”andra ändamål” än de för vilka ansökan därom ingetts. Unionslagstiftaren har angett syftet med vistelsen som ett väsentligt villkor, vilket är logiskt med hänsyn till ”den specifika karaktären på vistelsen för varje kategori av tredjelandsmedborgare” som omfattas av detta direktiv.(19)

53.      Vad gäller uppehållstillstånd eller studerandevisum framgår syftet med vistelsen av definitionen av begreppet studerande i artikel 3.3 i direktiv 2016/801, enligt vilken en studerande är ”en tredjelandsmedborgare som har antagits vid en läroanstalt för högre utbildning och som beviljas inresa till och vistelse på en medlemsstats territorium för att som huvudsaklig verksamhet på heltid följa ett studieprogram som leder till ett bevis på högre utbildning som erkänns av den medlemsstaten”.  (20)

54.      I motsats till vad klaganden i det nationella målet har hävdat är en tredjelandsmedborgare som har antagits vid en läroanstalt för högre utbildning, men vars ansökan om inresa och vistelse för närvarande prövas av den behöriga myndigheten, följaktligen inte en ”studerande” i den mening som avses i artikel 3.3 i direktivet.

55.      Det följer av denna definition, särskilt av användningen av den samordnande konjunktionen ”och”, att ställningen som ”studerande” kräver att två kumulativa villkor är uppfyllda, nämligen dels att tredjelandsmedborgaren har antagits vid en läroanstalt för högre utbildning, dels att han eller hon har tillåtits resa in på värdmedlemsstatens territorium för att fullfölja sina studier som huvudsaklig verksamhet på heltid vid den läroanstalt för högre utbildning där han eller hon är regelrätt inskriven. Såsom den belgiska regeringen underströk vid förhandlingen, uttrycks detta syfte även i artikel 11.1 a i direktiv 2016/801, enligt vilken det krävs att tredjelandsmedborgaren har antagits vid en läroanstalt för högre utbildning ”för att följa ett studieprogram”. Mot bakgrund av denna definition anser jag att den behöriga myndigheten i en medlemsstat således kan avslå en ansökan om uppehållstillstånd eller visering för ”studerande” med stöd av artikel 20.2 f i direktivet när den fastställer att nämnda medborgares vistelse avser ett annat ändamål.

56.      En sådan situation kan bero på ett oavsiktligt fel. Så kan vara fallet när den behöriga myndigheten konstaterar att tredjelandsmedborgaren har för avsikt att utöva ekonomisk verksamhet på villkor som inte gör det möjligt för honom eller henne att ägna tid åt ”studierna” – för att använda formuleringen i artikel 24 i direktivet(21) – varigenom vistelsen således berövas sitt syfte och huvudsakliga ändamål.

57.      En sådan situation kan även ha sitt ursprung i ett försök att avsiktligt kringgå förfarandet. I detta fall vilseleds den behöriga myndigheten i fråga om det verkliga syftet med vistelsen genom värdenhetens eller tredjelandsmedborgarens uppsåt till missbruk eller bedrägeri.(22) Tredjelandsmedborgaren skulle således kunna lämna in en ansökan om uppehållstillstånd eller visering för ”studerande” i det enda syftet att missbruka de möjligheter som EU-lagstiftningen ger utländska studenter, nämligen att åtnjuta de rättigheter och fördelar som är knutna till ställningen som student,(23) kringgå de villkor för inresa och vistelse som annars skulle gälla för tredjelandsmedborgaren, eller till och med stanna kvar i medlemsstaten. Syftet med artikel 20.2 f i direktiv 2016/801 är följaktligen att förebygga situationer där det har fastställts att uppehållsrätt eller visering för ”studenter” missbrukas vad gäller dess syfte, genom att ge medlemsstaterna möjligheter att uppdaga dem, i likhet med de åtgärder som medlemsstaterna kan vidta vid sina ambassader eller konsulat för att uppdaga och förhindra att rätten till familjeåterförening missbrukas, exempelvis genom skenäktenskap.(24)

58.      Denna tolkning av artikel 20.2 f i direktiv 2016/801 bekräftas av skäl 41 i direktivet, där det anges att ”[o]m medlemsstaterna hyser betänkligheter mot grunderna för ansökan om inresa och vistelse bör de kunna genomföra lämpliga kontroller eller kräva bevis för att från fall till fall bedöma sökandens … studier … och bekämpa missbruk och felaktig användning av det förfarande som anges i detta direktiv”.(25)

59.      För det tredje gör användningen av konditionalis (”vistelse skulle”) i artikel 20.2 f i direktiv 2016/801 det möjligt att klargöra vilken slags bedömning som den behöriga myndigheten ska göra. Det rör sig om en förhandsbedömning, eftersom denna myndighet i ett hypotetiskt sammanhang ska fastställa sökandens avsikter vad gäller syftet och ändamålet med vistelsen.(26)

60.      Denna bedömning skiljer sig således från den bedömning som nämnda myndighet ska göra enligt artikel 21.1 d i direktiv 2016/801. Enligt denna bestämmelse ska myndigheten återkalla eller besluta att inte förlänga ett tidigare beviljat tillstånd om den fastställer att ”tredjelandsmedborgaren vistas i landet för andra ändamål än de för vilka tredjelandsmedborgarens tillstånd utfärdades”.(27) I ett sådant fall är objektiva omständigheter, såsom det förhållandet att tredjelandsmedborgaren inte har påbörjat de berörda studierna, tillfälligt har avbrutit dem, har lämnat dem i förtid, eller det förhållandet att han eller hon utövar en yrkesverksamhet som överstiger det högsta tillåtna antalet arbetstimmar, att han eller hon är bosatt långt från studieorten eller till och med i en annan medlemsstat utöver sin rätt till rörlighet inom unionen, konstateranden som avser sakförhållandena som gör det lättare att fastställa syftet och ändamålet med tredjelandsmedborgarens vistelse och, i synnerhet, de fall där det föreligger ett missbruk av förfarandet. Sådana konstateranden är svårare att göra när ansökan lämnas in medan tredjelandsmedborgaren fortfarande är bosatt utanför den berörda medlemsstatens territorium.

61.      I brist på bestämmelser i artikel 20.2 f i direktiv 2016/801 i detta avseende är bevisföreningen fri. Unionslagstiftaren har inte uppställt något särskilt krav vad gäller dess form, utan anger i skäl 41 i direktivet att medlemsstaterna bör kunna genomföra ”lämpliga kontroller” och kräva ”bevis”(28) för att, i varje enskilt fall, bedöma tredjelandsmedborgaren planerade studier samt risken för missbruk eller bedrägeri. Det framgår dessutom av ordalydelsen i denna artikel att de skäl som den behöriga myndigheten grundar sig på ska vara ”objektiva och allvarliga”,(29) vilket innebär att myndigheten förfogar över utförliga och starka skäl till följd av en individuell prövning av ansökan som motiverar avslaget.

62.      Mot bakgrund av dessa uppgifter i texten vill jag göra två anmärkningar.

63.      Den första avser bevisbördan. Det är enligt min mening inte tillräckligt att den behöriga myndigheten ifrågasätter syftet och ändamålet med ansökan om uppehållstillstånd eller visering för ”studerande”. Tvärtom anser jag att det är nödvändigt att den är övertygad om att syftet eller ändamålet med vistelsen inte är att studera vid den läroanstalt för högre utbildning som anges i ansökan. Denna bedömning ska grunda sig på en rad objektiva och subjektiva indicier och kan kräva samarbete från samtliga berörda aktörer, inte bara från sökanden, diplomatiska beskickningar, ambassader eller konsulat (beroende på hur de berörda nationella organen är organiserade), utan även från läroanstalter för högre utbildning, eller till och med från enheter med ansvar för invandring. Tredjelandsmedborgarens avsikt är en subjektiv faktor som normalt kommer att fastställas med hänvisning till objektiva kriterier, såsom inskrivning vid en läroanstalt för högre utbildning, studieavgifter, kunskaper i värdmedlemsstatens språk och lagenligheten av hans eller hennes tidigare vistelser i en av unionens medlemsstater. Vissa medlemsstater kan i detta sammanhang fästa särskild uppmärksamhet vid samstämmigheten i sökandens studieplaner. I Frankrike ska ansökningar som lämnas in av egyptiska medborgare åtföljas av en motiverad plan som är ”samstämmig och, så långt det är möjligt, är en fortsättning på föregående studier.”(30) I Belgien innehåller den ansökan om inresa och vistelse som ingetts till de konsulära myndigheterna i Kamerun, såsom framgår av de handlingar som bifogats klagandens yttrande i målet vid den nationella domstolen, liksom av de uppgifter som den belgiska regeringen lämnade vid förhandlingen, ett frågeformulär och åtföljs av en intervju som ska möjliggöra för tredjelandsmedborgaren att visa att han eller hon verkligen har för avsikt att vistas i Belgien som student.(31) I dessa fall bedöms samstämmigheten i studieplanerna mot bakgrund av de färdigheter som tredjelandsmedborgaren förvärvat, särskilt genom dennas akademiska bana, och mot bakgrund av dennas yrkesmässiga strävanden och ambitioner. Tredjelandsmedborgaren ska också ha möjlighet att förklara eller försvara sina studieplaner i en intervju med en studievägledare.

64.      Vid förhandlingen ägnades särskild uppmärksamhet åt betydelsen av att beakta samstämmigheten i tredjelandsmedborgarens studieplaner i samband med uppdagande och förebyggande av missbruk av förfarandet. Även om unionslagstiftaren uttryckligen hänvisade till denna omständighet i skäl 15 i direktiv 2004/114, återgavs den inte i skäl 41 i direktiv 2016/801, utan lagstiftaren föredrog en mer allmän formulering som fokuserar på tredjelandsmedborgarens planerade ”studier”. Enligt min mening finns det inget som hindrar den behöriga myndigheten från att beakta samstämmigheten i tredjelandsmedborgarens studieplaner, dock under förutsättning att bedömningen sker individuellt, görs med försiktighet av kvalificerad personal och i samarbete med nämnda medborgare. Jag anser även att det är nödvändigt att beakta situationer där tredjelandsmedborgaren har kunnat påbörja en icke-konventionell akademisk bana eller har för avsikt att omorientera sig. Samstämmigheten i studieplanen är således en omständighet som den behöriga myndigheten kan beakta, men vikten av denna varierar beroende på omständigheterna i varje enskilt fall.

65.      I förevarande fall framgår det av de handlingar som bifogats yttrandet från klaganden i målet vid den nationella domstolen att de belgiska konsulära myndigheterna fäste stor vikt vid denna. På grundval av de svar som klaganden hade lämnat i det frågeformulär som bifogats hennes ansökan om inresa och vistelse och efter hennes intervju med en studievägledare, ansåg nämligen dessa myndigheter att hennes studieplaner var behäftade med ”uppenbara inkonsekvenser” inte bara med hänsyn till hennes akademiska bana, utan även med avseende på hennes yrkesplaner. De yrkade att ansökan skulle avslås på grund av att den utgjorde ett försök till missbruk av förfarandet för utfärdande av visering för ”studerande” för migrationsändamål.(32) Jag ska här enbart påpeka att en medlemsstat enligt min mening endast kan avslå en ansökan om inresa och vistelse på den grunden att tredjelandsmedborgarens studieplaner är inkonsekventa dels om den ger sökanden möjlighet att redogöra för och motivera dessa planer för kvalificerad personal, dels om dessa inkonsekvenser är uppenbara.

66.      Den andra anmärkningen som jag vill göra avser införlivandet av artikel 20.2 f i direktiv 2016/801 med den nationella rättsordningen. Det finns inget som kräver att medlemsstaten i sin lag om införlivande anger de skäl som kan visa att tredjelandsmedborgarens vistelse skulle avse andra ändamål än de för vilka han eller hon ansöker om inresa och vistelse. Dessa skäl beror på bedömningen i varje enskilt fall och en sådan angivelse skulle kunna frånta den behöriga myndigheten dess utrymme för skönsmässig bedömning. Myndigheten är däremot enligt artikel 34.4 i direktivet skyldig att skriftligen meddela skälet till att ansökan avslås, vilket gör det möjligt för tredjelandsmedborgaren att åberopa samtliga omständigheter som visar att hans eller hennes studieplaner verkligen föreligger eller samstämmigheten i dessa planer inom ramen för det överklagande som tredjelandsmedborgaren kan inge i enlighet med punkt 5 i denna artikel.

67.      Till följd av denna bokstavstolkning anser jag att en behörig myndighet i en medlemsstat endast får avslå en ansökan om uppehållstillstånd eller visering för ”studerande” med stöd av artikel 20.2 f i direktiv 2016/801 om den efter en individuell bedömning av ansökan och på grundval av bevis eller allvarliga och objektiva skäl fastställer att det huvudsakliga syftet eller ändamålet med tredjelandsmedborgarens vistelse inte skulle vara att som huvudsaklig verksamhet på heltid följa ett studieprogram som leder till ett bevis på högre utbildning som erkänns av den medlemsstaten. Det finns inget som hindrar att den behöriga myndigheten inom ramen för denna prövning tar hänsyn till samstämmigheten i studieplanerna.

68.      En systematisk och teleologisk analys av direktiv 2016/801 stöder denna tolkning.

2.      Systematisk och teleologisk analys av direktiv 2016/801

69.      Vad för det första gäller den systematiska analysen av direktiv 2016/801, anser jag att en sådan tolkning gör det möjligt att säkerställa att proportionalitetsprincipen och den berörda personens grundläggande rättigheter iakttas.

70.      Det följer av skäl 61 i nämnda direktiv att ett beslut om avslag på en ansökan om inresa och vistelse måste vara förenligt med den berörda personens grundläggande rättigheter, såsom de säkerställs i stadgan, däribland rätten till utbildning.

71.      I artikel 20.4 i direktivet föreskrivs dessutom att ”alla beslut att avslå en ansökan [ska] fattas med beaktande av de särskilda omständigheterna i fallet och med respekt för proportionalitetsprincipen”. Detta innebär att den behöriga myndigheten, innan den fattar beslut om ansökan, ska göra en individuell prövning av ansökan, inom ramen för vilken myndigheten på ett uttömmande sätt ska bedöma såväl objektiva som subjektiva tillgängliga omständigheter och på ett väl avvägt och rimligt sätt beakta alla inblandade intressen.(33)

72.      Proportionalitetsprincipen utgör en allmän princip i unionsrätten som medlemsstaterna är skyldiga att iaktta när de tillämpar denna rätt.(34) Även om bedrägeribekämpning utgör ett legitimt mål som motiverar kontroller och, i förekommande fall, avslag på ansökan, vill jag erinra om att tredjelandsmedborgaren, i ett sådant fall som det nu aktuella, uppfyller såväl de allmänna som de särskilda villkoren för inresa och vistelse enligt artiklarna 7 och 11 i direktiv 2016/801. Detta innebär att tredjelandsmedborgaren har antagits vid en läroanstalt för högre utbildning och, i förekommande fall, har styrkt att studieavgifterna har betalats. Denna medborgare riskerar följaktligen att hans eller hennes ansökan om uppehållstillstånd eller visering för ”studerande” avslås och att han eller hon därmed fråntas möjligheten att studera vid den läroanstalt för högre utbildning där han eller hon är inskriven. Under dessa omständigheter, och med undantag för situationer där det föreligger ett uppenbart rättsmissbruk, är det enligt min mening nödvändigt att den behöriga myndigheten gör en bedömning från fall till fall av huruvida avslaget på ansökan inte är oproportionerligt och inte riskerar att kränka vissa av de grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan.

73.      Vad för det andra gäller den teleologiska analysen av direktiv 2016/801, bidrar ett beslut genom vilket en behörig myndighet i en medlemsstat avslår en ansökan om inresa och vistelse för studier, med motiveringen att tredjelandsmedborgaren inte skulle vistas i landet för att som huvudsaklig verksamhet på heltid följa ett studieprogram som leder till ett bevis på högre utbildning som erkänns av den staten, till att uppnå de mål som eftersträvas med direktivet.

74.      Först och främst syftar direktiv 2016/801 till att fastställa villkoren för inresa till och vistelse på såväl värdmedlemsstatens territorium som på andra medlemsstaters territorium för flera kategorier av tredjelandsmedborgare, eftersom dessa villkor bestäms utifrån den specifika karaktären på vistelsen för var och en av dessa kategorier.

75.      När det gäller vistelser för studier är syftet med direktiv 2016/801 att verka för att Europa får en ställning som världsledande expertiscentrum för studier genom att förbättra och förenkla ”villkoren för inresa och vistelse för dem som vill komma till unionen för dessa ändamål”.(35) Det framgår dessutom av skälen 15 och 44 i direktivet att syftet med direktivet är att underlätta rörligheten för studerande inom EU för att göra den högre utbildningen i Europa mer attraktiv och konkurrenskraftig. För detta ändamål syftar direktivet till att, i enlighet med skälen 44 och 48 i direktivet, inrätta ett ”särskilt system för rörlighet” för studerande inom EU som innehåller fristående regler om inresa och vistelse för studier i andra medlemsstater än värdmedlemsstaten. Det uppehållstillstånd som utfärdats av värdmedlemsstaten ger således tredjelandsmedborgare rätt att resa in i och vistas på en annan medlemsstats territorium för att bedriva en del av sina studier där under högst 360 dagar, i enlighet med bestämmelserna om rörlighet enligt artikel 31 i samma direktiv.

76.      Vidare syftar direktiv 2016/801, i enlighet med artikel 1 i direktivet, till att fastställa de rättigheter som tillkommer tredjelandsmedborgare i samband med studier såväl på den mottagande medlemsstatens territorium som på de övriga medlemsstaternas territorium. Det framgår av skäl 54 i direktivet att direktivet syftar till att tillnärma dessa medborgares rättigheter till de rättigheter som medborgarna i den berörda medlemsstaten åtnjuter, eftersom ett uppehållstillstånd gör det möjligt för den studerande att åtnjuta likabehandling i enlighet med villkoren i artikel 22.3 i nämnda direktiv.

77.      Ett beslut varigenom en behörig myndighet avslår en ansökan om inresa och vistelse för studier, med motiveringen att tredjelandsmedborgaren inte skulle vistas på en medlemsstats territorium för att som huvudsaklig verksamhet på heltid följa ett studieprogram som leder till ett bevis på högre utbildning som erkänns av den staten, gör det möjligt att förebygga situationer där tredjelandsmedborgaren skulle åtnjuta förenklade villkor för inresa och vistelse och beviljas ställning som studerande samt de utvidgade rättigheter som följer av denna ställning utan legitima skäl. Ett sådant beslut gör det således även möjligt att säkerställa den specifika karaktären på de villkor för inresa och vistelse för olika kategorier av tredjelandsmedborgare som direktiv 2016/801 grundar sig på, och att förhindra att vissa tredjelandsmedborgare kringgår de villkor för utfärdande av uppehållstillstånd som annars skulle vara tillämpliga på dem.

78.      Med hänsyn till de omfattande rättigheter som är knutna till uppehållstillståndet eller viseringen för ”studerande” ska artikel 20.2 f i direktivet slutligen göra det möjligt för medlemsstaterna att på ett effektivt sätt bekämpa bedrägeri eller rättsmissbruk genom att ge dem möjlighet att neka inresa och vistelse när det har fastställts att sökanden ansöker om inresa och vistelse på ett otillbörligt eller bedrägligt sätt. Enligt fast rättspraxis kan ingen göra anspråk på att få förvärva eller behålla rättigheter som beviljats genom bedrägeri, oavsett om bedrägeriet begåtts av den som beviljats rättigheterna eller av någon för denne känd person.(36)

79.      Det är mot bakgrund av samtliga ovan angivna överväganden som jag föreslår att domstolen ska slå fast att artikel 20.2 f i direktiv 2016/801 ska tolkas så, att en behörig myndighet i en medlemsstat endast får avslå en ansökan om uppehållstillstånd eller visering för ”studerande” om den har bevis eller allvarliga och objektiva skäl för att visa att tredjelandsmedborgarens vistelse i landet varken har som huvudsakligt syfte eller ändamål att som huvudsaklig verksamhet på heltid följa ett studieprogram som leder till ett bevis på högre utbildning som erkänns av den staten. Ett beslut om avslag på en sådan ansökan ska föregås av en individuell prövning av ansökan, inom ramen för vilken tredjelandsmedborgarens avsikt att studera i landet ska bedömas på grundval av såväl objektiva som subjektiva omständigheter, däribland samstämmigheten i hans eller hennes studieplaner.

B.      Bestämmelser för införlivande av artikel 20.2 f i direktiv 2016/801 i nationell rätt (den första tolkningsfrågan)

80.      Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida en medlemsstat som avser att avslå en ansökan om uppehållstillstånd eller visering för studerande, mot bakgrund av artikel 288 FEUF, artiklarna 14 och 52 i stadgan, artiklarna 3, 5, 7, 11, 20, 34, 35 och 40 och skälen 2 och 60 i direktiv 2016/801 samt rättssäkerhetsprincipen och öppenhetsprincipen, av det skäl som anges i artikel 20.2 f i detta direktiv är skyldig att i sin nationella rätt uttryckligen föreskriva en sådan möjlighet och, i förekommande fall, de skäl som gör det möjligt för den att fastställa att tredjelandsmedborgaren vistelse i landet skulle avse andra ändamål än de för vilka han eller hon ansöker om inresa och vistelse.

81.      Denna fråga uppkommer eftersom det, till skillnad från den gällande belgiska lagstiftningen, genom vilken artikel 20.2 f i direktiv 2016/801 införlivas formellt, föreskrivs att den minister som har befogenhet i frågor om inresa, vistelse, bosättning och avlägsnande av utlänningar eller dennes ställföreträdare får avslå en ansökan när ”bevis eller allvarliga och objektiva skäl gör det möjligt att fastställa att vistelsen skulle avse andra ändamål än studier”, inte var fallet med den lagstiftning som är tillämplig på de faktiska omständigheterna i det nationella målet.(37)

82.      Jag kommer att inleda min bedömning med att precisera att de skäl för avslag på ansökningar som föreskrivs i artikel 20.2 i direktiv 2016/801 är fakultativa för medlemsstaterna. I direktivet föreskrivs således endast en viss grad av harmonisering vad gäller villkoren för inresa och vistelse för de kategorier av tredjelandsmedborgare som omfattas av direktivets tillämpningsområde, eftersom införlivandet av denna bestämmelse i de nationella rättsordningarna överlåts till varje medlemsstats eget skön. Det står medlemsstaterna fritt att självständigt besluta att införliva dem på grundval av politiska, rättsliga, ekonomiska eller till och med sociala överväganden. Vissa medlemsstater, bland de som är mest utsatta för risken för missbruk av förfarandet för utfärdande av visering för studerande, förefaller således göra en mer ingående prövning av ansökningar som lämnas in av medborgare från vissa tredjeländer eller som avser studieprogram vid vissa läroanstalter för högre utbildning.(38)

83.      Den omständigheten att artikel 20.2 i direktiv 2016/801 är en fakultativ bestämmelse innebär däremot inte att medlemsstaterna har full frihet att genomföra denna bestämmelse för att efter eget gottfinnande vägra låta en tredjelandsmedborgare som omfattas av tillämpningsområdet för denna bestämmelse vistas i medlemsstaten.

84.      För det första är medlemsstaterna skyldiga att utöva sina befogenheter i enlighet med de allmänna principerna i unionsrätten, däribland rättssäkerhetsprincipen.(39) Domstolen har således nyligen påpekat att införlivandet i nationell rätt av unionsrättsliga bestämmelser ska ske på ett sådant sätt att de genomförs genom bestämmelser som är så tydliga, precisa och klara att kravet på rättssäkerhet uppfylls.(40) Denna princip syftar till att säkerställa förutsebarheten rörande de situationer och rättsförhållanden som följer av unionsrätten och kräver att varje rättsakt från administrationen som har rättsverkningar ska vara klar och precis så att de berörda på ett otvetydigt sätt kan få kännedom om sina rättigheter och skyldigheter och vidta åtgärder i enlighet därmed. Detta krav gäller i än högre grad när rättsakten i fråga kan få negativa konsekvenser för de berörda.(41)

85.      Vad särskilt gäller artikel 20.2 f i direktiv 2016/801 kan den behöriga myndigheten i medlemsstaten, om det skulle visa sig att den medlemsstaten inte iakttar nämnda princip, inte åberopa denna bestämmelse för att avslå ansökan om uppehållstillstånd eller visering för ”studerande”.

86.      För det andra framgår det av EU-domstolens praxis att medlemsstaternas handlingsfrihet ska användas på ett sätt som tar hänsyn till de uttryck som unionslagstiftaren har fastställt och som varken strider mot syftet med direktiv 2016/801 eller dess ändamålsenliga verkan.(42)

87.      Genom att anta direktiv 2016/801 har unionslagstiftaren avsett att avhjälpa bristerna i det system som tidigare införts genom direktiv 2004/114 och förbättra det för att ”säkerställa ökad insyn och rättssäkerhet … för olika kategorier av tredjelandsmedborgare som kommer till unionen”, såsom uttryckligen anges i skäl 2 i direktiv 2016/801.(43) I detta avseende föreskrivs i artikel 35 i direktivet, med rubriken ”Öppenhet och tillgång till information”, att medlemsstaterna ska till sökandena överlämna information om villkoren för inresa och vistelse, inbegripet rättigheter, skyldigheter och rättssäkerhetsgarantier som omfattas av detta direktiv. I detta sammanhang anser jag att det är nödvändigt att en tredjelandsmedborgare som lämnar in en ansökan om uppehållstillstånd eller visering för ”studerande” som uppfyller villkoren för inresa och vistelse underrättas om att denna ansökan, oavsett om den lämnats in i god tro eller i ond tro, kan avslås om hans eller hennes vistelse avser ett annat ändamål.

88.      Följaktligen kräver såväl principen om rättssäkerhet som principen om öppenhet att den medlemsstat som avser att åberopa bestämmelserna i artikel 20.2 f i direktiv 2016/801 uttryckligen, på ett klart, precist och förutsebart sätt har möjlighet att avslå en ansökan om inresa och vistelse på grund av att den har bevis eller allvarliga och objektiva skäl som visar att tredjelandsmedborgarens vistelse skulle avse andra ändamål än de för vilka han eller hon ansöker om inresa och vistelse.

89.      Av de skäl som anges i punkt 66 i detta förslag till avgörande krävs det för införlivandet av denna artikel däremot inte att medlemsstaten anger dessa skäl.

90.      Det ska nu undersökas huruvida artikel 20.2 f i direktiv 2016/801 har införlivats med den lagstiftning som var i kraft vid tidpunkten för omständigheterna i målet vid den nationella domstolen.

91.      Den belgiska regeringen har vid förhandlingen medgett att det inte har vidtagits någon uttrycklig införlivandeåtgärd med avseende på denna bestämmelse. Den har i detta avseende, i linje med sitt skriftliga yttrande, påpekat att artikel 58 i lagen av den 15 december 1980 kunde anses utgöra en redan befintlig nationell bestämmelse som säkerställde ett tillräckligt införlivande av unionsrätten i nationell rätt.(44) Det är också ostridigt att denna text inte innehöll någon hänvisning till direktiv 2016/801 och inte åtföljdes av en sådan hänvisning, vilket strider mot bestämmelserna i artikel 40.1 andra stycket i detta direktiv.

92.      I artikel 58 i lagen av den 15 december 1980 föreskrivs att ”[n]är en utlänning som önskar studera inom en högre utbildning i Belgien eller genomgå ett förberedande år för högre utbildning i Belgien ansöker om uppehållstillstånd för mer än tre månader i Konungariket vid Belgiens diplomatiska eller konsulära beskickning”(45) ska ett sådant tillstånd beviljas om tredjelandsmedborgaren inte befinner sig i någon av de situationer som anges i artikel 3 stycke 1 punkterna 5–8 och om han eller hon inger ett intyg som utfärdats av en läroanstalt, bevis för att han eller hon har tillräckliga medel för att försörja sig själv, ett läkarintyg och ett intyg om att han eller hon inte har dömts för brott eller lagöverträdelser på det allmänna området.

93.      Det framgår otvetydigt av denna artikel att uppehållstillstånd kan vägras om tredjelandsmedborgaren inte uppfyller vissa av de allmänna och särskilda villkor som uppställs i artiklarna 7 och 11 i direktiv 2016/801 för att ansökan ska kunna beviljas.

94.      I artikel 58 i lagen av den 15 december 1980 föreskrivs emellertid inte uttryckligen att visering för ”studerande” kan nekas om det, med stöd av bevis eller allvarliga och objektiva skäl, visas att tredjelandsmedborgarens vistelse skulle avse ett annat ändamål än att studera i Belgien. Den omständighet som anges i denna nationella bestämmelse, enligt vilken ansökan ges in av en utlänning som ”önskar studera inom en högre utbildning i Belgien”, har av Conseil du contentieux des étrangers (Utlänningsdomstolen) tolkats så, att den innebär en prövning av tredjelandsmedborgarens vilja att studera inom en högre utbildning. Det rör sig om en del av ansökan, vilket innebär att belgiska staten har rätt att avslå en ansökan om det visar sig att medborgaren inte har någon sådan avsikt. Jag anser emellertid att en sådan omständighet inte kan förstås som en hänvisning till det skäl för avslag på en ansökan om inresa och vistelse som föreskrivs i artikel 20.2 f i direktiv 2016/801 och inte kan tolkas så, att den säkerställer införlivandet av denna bestämmelse i enlighet med de ovannämnda kraven på klarhet, precision och förutsebarhet.

95.      Jag anser följaktligen att artikel 58 i lagen av den 15 december 1980, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, inte säkerställer ett införlivande av artikel 20.2 f i direktiv 2016/801 på villkor som tar hänsyn till principerna om rättssäkerhet och öppenhet.

C.      Förfaranderegler för överklagande vid domstol av ett beslut om avslag på en ansökan om uppehållstillstånd eller visering för ”studerande” (den tredje tolkningsfrågan)

96.      Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 34.5 i direktiv 2016/801, jämförd med artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att den innebär ett krav på att medlemsstaterna ska ge den administrativa myndighet eller domstol som ska pröva ett överklagande av ett beslut om avslag på en ansökan om uppehållstillstånd eller visering för ”studerande” befogenhet att ändra detta beslut och ersätta den behöriga myndighetens bedömning med sin egen.(46)

97.      Artikel 34.5 första meningen i direktiv 2016/801 ger uttryckligen sökande möjlighet att överklaga ett beslut om avslag på en ansökan om inresa och vistelse i den berörda medlemsstaten ”i enlighet med nationell rätt”. Direktivet innehåller emellertid inte någon bestämmelse om dels omfattningen av och villkoren för ett sådant överklagande, i synnerhet de tidsfrister inom vilka överklagandet ska inges och prövas, och de befogenheter som i detta syfte tillkommer den administrativa myndighet eller domstol som ska pröva överklagandet, dels verkningarna av en ogiltigförklaring av det beslut som antagits av den behöriga myndigheten, bland annat frågan inom vilken frist den ska anta ett nytt beslut. Medlemsstaterna har följaktligen ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Unionslagstiftaren har endast i artikel 34.5 andra meningen i direktivet preciserat att de behöriga myndigheterna i den berörda medlemsstaten i en skriftlig underrättelse ska ange den domstol eller den administrativa myndighet vid vilken ett överklagande kan inges, liksom tidsfristen för att inge överklagandet.

98.      EU-domstolen tolkade räckvidden av artikel 34.5 första meningen i direktiv 2016/801 i domen av den 10 mars 2021, Konsul Rzeczypospolitej Polskiej w N.,(47) som rörde en polsk konsulär myndighets avslag på en tredjelandsmedborgares ansökan om utfärdande av en visering för ”studerande”. EU-domstolen konstaterade att unionslagstiftaren, i enlighet med principen om processuell autonomi, har överlåtit åt medlemsstaterna att besluta om vilken typ av rättsmedel som är tillgängliga för viseringssökande för längre vistelser som omfattas av detta direktiv och de konkreta reglerna för nämnda rättsmedel. Det står således medlemsstaterna fritt att ge den administrativa myndighet eller den domstol som ska pröva ett överklagande befogenhet att ogiltigförklara eller ändra ett beslut. En jämförande analys av de olika nationella lagstiftningarna visar i detta avseende att medlemsstaterna har antagit mycket varierande processuella lösningar beroende på deras rättstraditioner.(48)

99.      I enlighet med sin fasta praxis har EU-domstolen emellertid erinrat om att utformningen av det prövningsförfarande som avses i artikel 34.5 i direktiv 2016/801 ska fastställas i enlighet med dels artikel 47 i stadgan, enligt vilken medlemsstaterna ska säkerställa ett effektivt domstolsskydd av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten,(49) dels likvärdighetsprincipen (de processuella reglerna får inte vara mindre förmånliga än dem som reglerar liknande situationer som regleras av nationell rätt) och effektivitetsprincipen (de processuella bestämmelserna får inte göra det praktiskt omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten.).(50)

100. I det nationella målet uppkommer endast frågan huruvida artikel 47 i stadgan och effektivitetsprincipen har iakttagits.

101. När det gäller förevarande mål ska tre aspekter framhållas.

102. Den första aspekten avser förekomsten av en rätt att överklaga. Det framgår av beslutet om hänskjutande att det i den belgiska lagstiftningen föreskrivs en rätt att överklaga beslut om avslag på en ansökan om uppehållstillstånd eller visering för ”studerande”. Ett sådant överklagande ska inges vid Conseil du contentieux des étrangers (Utlänningsdomstolen), som enligt artikel 39/1 § 1 i lagen av den 15 december 1980 är en administrativ domstol som är ensam behörig att pröva överklaganden av enskilda beslut som fattats med tillämpning av lagarna om inresa, vistelse, bosättning och avlägsnande av utlänningar.

103. Den andra aspekten rör omfattningen av de befogenheter som tillkommer den administrativa myndighet eller den domstol som ska pröva överklagandet. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende preciserat att enligt artikel 39/2 § 2 i denna lag är Conseil du contentieux des étrangers (Utlänningsdomstolen) behörig att ogiltigförklara ett beslut om avslag på en ansökan om visering för studerande. Den har emellertid inte angett i vilken utsträckning denna dom ska följas av den behöriga myndigheten.

104. Den tredje aspekten rör fristerna för att meddela dom. Även om den hänskjutande domstolen inte har hänvisat till dessa frister i sin begäran om förhandsavgörande, framgår det, mot bakgrund av EU-domstolens praxis, emellertid att dessa frister är av särskild betydelse när befogenheterna för den administrativa myndighet eller domstol som ska pröva talan är begränsade till ogiltigförklaring, såsom är fallet i Belgien.(51) Enligt artikel 39/82 § 1 och § 4 i lagen av den 15 december 1980 har Conseil du contentieux des étrangers (Utlänningsdomstolen) befogenhet att besluta om uppskov med verkställigheten av det beslut som överklagas och ska i detta syfte fatta beslut om ansökan inom 30 dagar.(52) Om uppskov beviljas, ska överklagandet prövas inom fyra månader efter det att avgörandet meddelades.

105. Jag kommer att inleda min bedömning med att undersöka villkoret avseende garantin för ett effektivt rättsmedel som krävs enligt artikel 47 i stadgan.

106. Domen av den 25 juli 2018, Alheto,(53) domen av den 29 juli 2019, Torubarov,(54) och domen av den 19 mars 2020, Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal,(55) som avsåg bedömningen av lagenligheten av beslut om beviljande av internationellt skydd, ger användbara preciseringar i samband med nationella bestämmelser som endast ger behörig administrativ myndighet eller domstol befogenhet att ogiltigförklara ett beslut, men inte befogenhet att ändra ett beslut.

107. Sådana bestämmelser strider inte i sig mot kravet på ett effektivt rättsmedel. EU-domstolen anser däremot att varje medlemsstat måste utforma sin nationella rätt på ett sådant sätt att den behöriga myndigheten, när det ursprungliga beslutet har ogiltigförklarats och ärendet har återförvisats till den administrativa myndigheten, fattar ett nytt beslut och att detta beslut dels fattas inom kort tid dels är förenligt med det avgörande genom vilket det ursprungliga beslutet ogiltigförklarades.(56) EU-domstolen grundar sitt resonemang på tre huvudsakliga överväganden: behovet av att säkerställa en så snabb handläggning som möjligt av ansökningar om internationellt skydd, strävan att säkerställa en ändamålsenlig verkan av bestämmelserna om rätt till rättsmedel och slutligen behovet av att säkerställa ett effektivt rättsmedel i enlighet med artikel 47 i stadgan.

108. Av andra skäl än de som ligger till grund för antagandet av ett beslut om beviljande av internationellt skydd ska ett beslut om beviljande av uppehållstillstånd eller visering för ”studerande” fattas så snart som möjligt, så att tredjelandsmedborgaren kan påbörja sitt läsår vid den läroanstalt för högre utbildning där han eller hon är regelrätt inskriven och betala sin inskrivningsavgift.

109. Unionslagstiftaren underströk redan inom ramen för direktiv 2004/114 att varje beslut om en ansökan om uppehållstillstånd eller visering för ”studerande” ska fattas inom en ”period som inte hindrar att det relevanta studieprogrammet fullföljs, samtidigt som de behöriga myndigheterna får tillräckligt med tid för att behandla ansökan”. (57)

110. Syftet med antagandet av direktiv 2016/801 var att förbättra och underlätta villkoren för inresa och vistelse för tredjelandsmedborgare som önskar resa till Europa för att fullfölja sina studier, säkerställa skyndsamhet i deras förfarande för inresa och vistelse och stärka deras processuella rättigheter.(58) Dessa mål kräver att en tredjelandsmedborgare som uppfyller de materiella kraven för att erhålla sitt uppehållstillstånd eller sin visering för ”studerande” får detta tillstånd eller denna visering inom en period som gör det möjligt för honom eller henne att åtnjuta de rättigheter och förmåner som är knutna till denna ställning.

111. Det följer således av artikel 34.1 i direktiv 2016/801 att de behöriga myndigheterna ska fatta beslut så snart som möjligt, dock senast inom 90 dagar efter det att den fullständiga ansökan lämnades in. Betydelsen av tidsfristerna kommer även till uttryck dels i skäl 42 i detta direktiv, där unionslagstiftaren insisterar på att sökanden ska lämna de ytterligare uppgifter som krävs inom ”rimlig tid”, dels i skäl 43 i detta direktiv, i vilket unionslagstiftaren rekommenderar de behöriga myndigheterna att ”så snart som möjligt” skriftligen underrätta om beslutet.

112. Detta krav på skyndsamhet följer av den specifika karaktären på vistelse för ”studerande” som föreskrivs i direktiv 2016/801 till förmån för tredjelandsmedborgare.

113. Vistelsens karaktär innebär att tredjelandsmedborgaren måste visa den omsorg som krävs för att lämna in sin ansökan om uppehållstillstånd eller visering för ”studerande” inom rimlig tid och, i förekommande fall, för att komplettera ansökan, enligt den tidsplan som antagits av vart och ett av de berörda läroanstalterna för högre utbildning. Den innebär att medlemsstaten kan meddela ett slutligt beslut, i förekommande fall efter det att ett första beslut har ogiltigförklarats av en administrativ myndighet eller en domstol, före läsårets början, för att ge tredjelandsmedborgaren tillräckligt med tid för att vidta de andra åtgärder som krävs för att resa in i och vistas på värdmedlemsstatens territorium, i synnerhet om han eller hon är bosatt utanför detta territorium.

114. Även om det, såsom förefaller vara fallet i belgisk rätt, står medlemsstaterna fritt att ge den administrativa myndighet eller domstol som ska pröva ett överklagande av ett sådant beslut befogenhet att ogiltigförklara ett sådant beslut, men inte att ändra ett sådant beslut, ska överklagandeförfarandet dock uppfylla ett krav på skyndsamhet, så att tredjelandsmedborgare inte bara garanteras ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i stadgan, utan även den fulla verkan av de rättigheter som tillkommer dem enligt direktiv 2016/801. Detta krav på skyndsamhet förefaller mig inte vara oförenligt med arten av den prövning som kräver att en ansökan om uppehållstillstånd eller visering för ”studerande” lämnas in, eftersom denna prövning enligt min mening saknar komplicerade bedömningar av de faktiska omständigheterna.

115. Av detta följer enligt min mening att varje medlemsstat ska utforma sin nationella rätt på ett sådant sätt att den behöriga myndigheten, efter det att det första beslutet har upphävts och ärendet har visats åter till den behöriga myndigheten, ska fatta ett nytt beslut och att detta nya beslut ska överensstämma med bedömningen i det avgörande genom vilket det första beslutet upphävdes och som dessutom meddelats före läsårets början vid den läroanstalt för högre utbildning där tredjelandsmedborgaren är regelrätt inskriven.

116. Det ska tilläggas att medlemsstaterna vid fastställandet av dessa förfaranderegler ska ägna särskild uppmärksamhet åt situationen för sökande som lämnar in sina ansökningar när de är bosatta utanför den berörda medlemsstatens territorium – genom att göra det möjligt för dem att effektivt utöva rätten att överklaga till domstol – och situationen för sökande som, trots att de befinner sig på denna medlemsstats territorium, har ett uppehållstillstånd eller en visering som löper ut inom kort.

117. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen ska slå fast att artikel 34.5 i direktiv 2016/801, jämförd med artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att en medlemsstat ger den administrativa myndighet eller domstol som ska pröva ett överklagande av ett beslut om avslag på en ansökan om uppehållstillstånd eller visering för ”studerande”, en befogenhet att ogiltigförklara beslutet, men inte att ändra beslutet, under förutsättning att den behöriga myndigheten har meddelat det nya beslutet före läsårets början vid den läroanstalt för högre utbildning där tredjelandsmedborgaren är regelrätt inskriven.

IV.    Förslag till avgörande

118. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som ställts av Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Belgien) på följande sätt:

1)      Artikel 20.2 f i Europaparlamentets och rådets direktiv 2016/801/EU av den 11 maj 2016 om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för forskning, studier, praktik, volontärarbete, deltagande i elevutbytesprogram eller utbildningsprojekt och för au pairarbete,

ska tolkas på följande sätt.

–        Rättssäkerhetsprincipen och öppenhetsprincipen kräver att en medlemsstat som avser att införliva denna bestämmelse i sin nationella rättsordning uttryckligen, på ett klart, precist och förutsebart sätt, föreskriver att den har möjlighet att avslå en ansökan om inresa och vistelse på grund av att den har bevis eller allvarliga och objektiva skäl för att fastställa att tredjelandsmedborgarens vistelse skulle avse andra ändamål än de för vilka han eller hon ansöker om inresa och vistelse. Införlivandet av denna bestämmelse innebär inte att medlemsstaten är skyldig att ange dessa skäl.

–        En behörig myndighet i en medlemsstat får avslå en ansökan om inresa och vistelse för studier endast om den har bevis eller allvarliga och objektiva skäl för att fastställa att tredjelandsmedborgarens vistelse i landet varken har som huvudsakligt syfte eller ändamål att som huvudsaklig verksamhet på heltid följa ett studieprogram som leder till en högskoleexamen som erkänns av den medlemsstaten.

Ett beslut om avslag på denna ansökan ska föregås av en individuell prövning av ansökan, inom ramen för vilken tredjelandsmedborgarens avsikt att studera i landet ska bedömas på grundval av såväl objektiva som subjektiva omständigheter, däribland samstämmigheten i hans eller hennes studieplaner.

2)      Artikel 34.5 i direktiv 2016/801, jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

ska tolkas så, att

den inte utgör hinder för att en medlemsstat ger den administrativa myndighet eller domstol som ska pröva ett överklagande av ett beslut om avslag på en ansökan om inresa och vistelse för studier befogenhet att ogiltigförklara beslutet, men inte att ändra beslutet, under förutsättning att det nya beslutet meddelas av den behöriga myndigheten före läsårets början vid den läroanstalt för högre utbildning där tredjelandsmedborgaren är regelrätt inskriven.

1      Originalspråk: franska.

i       Det förevarande målets namn är ett fiktivt namn. Det överensstämmer inte med det verkliga namnet på någon av parterna i målet.

2      Europaparlamentets och rådets direktiv av den 11 maj 2016 om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för forskning, studier, praktik, volontärarbete, deltagande i elevutbytesprogram eller utbildningsprojekt och för au pairarbete (EUT L 132, 2016, s. 21).

3      C‑491/13, EU:C:2014:2187.

4      Rådets direktiv av den 13 december 2004 om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för studier, elevutbyte, oavlönad yrkesutbildning eller volontärarbete (EUT L 375, 2004, s. 12).

5      Se dom av den 10 september 2014, Ben Alaya (C‑491/13, EU:C:2014:2187, punkt 34).

6      Se det sammanfattande meddelandet från det europeiska migrationsnätverket, med rubriken ”Förebyggande, upptäckt och bekämpning av missbruk av uppehållstillstånd i EU för studier”, mars 2022 (nedan kallat sammanfattande meddelande från det europeiska migrationsnätverket), punkt 2.

7      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 januari 2019, M.A. m.fl. (C‑661/17, EU:C:2019:53, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

8      Nedan kallad stadgan.

9      Moniteur belge av den 31 december 1980, s. 14584, i dess senaste lydelse av den 5 maj 2019 (Moniteur belge av den 22 augusti 2019, s. 80425) (nedan kallad lagen av den 15 december 1980).

10      Som anges i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1987/2006 av den 20 december 2006 om inrättande, drift och användning av andra generationen av Schengens informationssystem (SIS II) (EUT L 381, 2006, s. 4), i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 312, 2018, s. 1) och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006 (EUT L 312, 2018, s. 14) (se artikel 1 punkt 17 i lagen av den 15 december 1980).

11      Se artikel 39/1 i lag av den 15 december 1980.

12      Se artikel 1 punkt 2 i lagen av den 15 december 1980.

13      Moniteur belge av den 5 augusti 2021, s. 77965.

14      Vid förhandlingen koncentrerade den tjeckiska, den litauiska, den luxemburgska, den ungerska och den nederländska regeringen sina yttranden till den första frågan som svar på en fråga från EU-domstolen avseende införlivandet av direktiv 2016/801.

15      Uppehållstillståndets form och varaktighet anges i artiklarna 17–19 i direktivet.

16      Med förbehåll för en grundligare prövning av det särskilda villkoret i artikel 11.1 a i direktiv 2016/801, anser jag att uttrycket ”för att följa ett studieprogram” inte i sig gör det möjligt att kräva att medlemsstaten ska kontrollera sökandens vilja och avsikt att studera. Enligt min mening ska detta uttryck göra det möjligt att skilja mellan en sökande som avser att följa ett studieprogram och en sökande som endast gör ett utbyte under en begränsad tid.

17      Det obligatoriska skäl för avslag som avses i artikel 20.1 b i direktiv 2016/801 avser det fall då sökanden har lämnat in förfalskade handlingar eller har erhållit dem på ett bedrägligt sätt. Utan att det påverkar tolkningen av denna bestämmelse innebär konstaterandet av bedrägeri även att den behöriga myndigheten ska beakta tredjelandsmedborgarens avsikt, i förevarande fall avsikten att kringgå eller undandra sig en tillämpning av de villkor som gäller för utfärdande av uppehållstillstånd i syfte att erhålla tillhörande förmåner. Se, i detta avseende, de principer som domstolen har slagit fast i fråga om konstaterandet av bedrägeri i dom av den 6 februari 2018, Altun m.fl. (C‑359/16, EU:C:2018:63). För att kunna konstatera att ett bedrägeri har begåtts krävs det att det undersöks huruvida det föreligger en mängd samstämmiga indicier som visar att såväl ett objektivt som ett subjektivt rekvisit är uppfyllt (punkt 50 i domen). Det är således endast det bedrägeri som faktiskt har begåtts avsiktligen av en tredjelandsmedborgare som har ansökt om uppehållstillstånd eller studentvisum som kan beivras. I enlighet med den definition som fastställts i dom av den 6 februari 2018, Altun m.fl. (C‑359/16, EU:C:2018:63, punkt 52), och som ska tillämpas mot bakgrund av omständigheterna i det nationella målet, motsvaras det subjektiva rekvisit som krävs för att det ska anses vara fråga om bedrägeri av den berörda personens avsikt att kringgå eller undandra sig en tillämpning av de villkor som gäller för utfärdande av uppehållstillstånd för familjeåterförening, i syfte att erhålla tillhörande förmåner (punkt 52 i den domen).

18      I skäl 11 i direktiv 2016/801 anges nämligen att ”alla bestämmelser i [rådets] direktiv 2003/86/EG [av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening (EUT L 251, 2003, s. 12)] [bör] gälla, inbegripet grunder för avslag på ansökan om, återkallelse av eller avslag på ansökan om förlängning av tillstånd. Följaktligen kan uppehållstillstånd för familjemedlemmar återkallas, eller en ansökan om att förlänga dessa avslås, om tillståndet för den forskare som de medföljer upphör att gälla och de inte har en självständig rätt till uppehållstillstånd.”

19      Se skäl 32 i direktiv 2016/801.

20      Min kursivering.

21      I artikel 24 i direktivet anges på vilka villkor och inom vilka gränser en studerande får utöva yrkesverksamhet parallellt med sina studier.

22      Se, i detta avseende, artikel 20.2 d i direktiv 2016/801.

23      Det framgår av skäl 54 i direktiv 2016/801 att studerande som omfattas av bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/98/EU av den 13 december 2011 om ett enda ansökningsförfarande för ett kombinerat tillstånd för tredjelandsmedborgare att vistas och arbeta på en medlemsstats territorium och om en gemensam uppsättning rättigheter för arbetstagare från tredjeland som vistas lagligen i en medlemsstat (EUT L 343, 2011, s. 1), i vilket det föreskrivs en gemensam uppsättning rättigheter som baseras på likabehandling med medborgarna i deras mottagande medlemsstat [skäl 20 och artikel 1.1b i direktiv 2011/98].

24      Se artikel 16.4 i direktiv 2003/86 och, vad gäller rättspraxis, dom av den 23 september 2003, Akrich (C‑109/01, EU:C:2003:491, punkt 57).

25      I övriga språkversioner av detta skäl, såsom den spanska, den engelska och den italienska, används inte uttrycken ”å ena sidan … å andra sidan”, utan den samordnande konjunktionen ”och”.

26      I den italienska språkversionen av denna artikel hänvisas för övrigt uttryckligen till begreppet avsikt (”che il cittadino di paese terzo intende soggiornare”, min kursivering).

27      Min kursivering.

28      Enligt artikel 34.3 i direktivet får den behöriga myndigheten begära ytterligare uppgifter från sökanden till stöd för sin ansökan.

29      Av en jämförande språklig bedömning av de olika språkversionerna av artikel 20.2 f i direktiv 2016/801 framgår för det första att adjektiven ”allvarliga och objektiva” hänför sig till ”skälen” och inte ”bevisen” (se, exempelvis, den engelska (”the Member State has evidence or serious and objective grounds”)) eller den italienska (”lo Stato membro è in possesso di prove o ha motivi seri e oggettivi”) språkversionen, och, för det andra, att begreppet ”allvarliga skäl” skiljer sig från begreppet ”tungt tvingande hänsyn” som unionslagstiftaren har använt i ett stort antal sekundärrättsakter om unionsmedborgares eller tredjelandsmedborgares vistelse i unionen, såsom Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77, och rättelser i EUT L 229, 2004, s. 35 och EUT L 197, 2005, s. 34).

30      Se till exempel webbplatsen Campus France Égypte: https://www.egypte.campusfrance.org/fr/preparer-un-projet-d-etudes-clair-et-coherent.

31      Det framgår av europeiska migrationsnätverkets sammanfattande meddelande att validering av handlingar och intervjuer med sökandena är de två vanligaste metoderna som används under den fas som föregår ankomsten till landet (punkt 2).

32      Det framgår av handlingarna i det nationella målet att den ansökan om inresa och vistelse som getts in vid de belgiska konsulära myndigheterna ska göra det möjligt för tredjelandsmedborgaren att visa att han eller hon verkligen har för avsikt att vistas i Belgien i egenskap av studerande för att där fullfölja högre studier. Frågeformuläret ska göra det möjligt för medborgaren att redogöra för och motivera sina studieplaner med hänsyn till hans eller hennes akademiska bana och yrkesambitioner, medan intervjun ska ge honom eller henne tillfälle att förtydliga eller försvara dessa planer.

33      Jag vill även påpeka att domstolen i domen av den 18 december 2014, McCarthy m.fl. (C‑202/13, EU:C:2014:2450), avseende tolkningen av artikel 35 i direktiv 2004/38, slog fast att den omständigheten att en medlemsstat står inför ett stort antal fall av missbruk av rättigheter och bedrägerier som begås av tredjelandsmedborgare inte kan motivera en åtgärd vilken bygger på allmänpreventiva hänsyn och inte grundar sig på någon individuell prövning av den aktuella personens agerande (punkt 55).

34      Se även skäl 36 i direktiv 2016/801, där det anges att ”[d]et bör vara möjligt att neka inresa och vistelse om en medlemsstat i ett enskilt fall, efter en bedömning som grundar sig på fakta och med beaktande av proportionalitetsprincipen, anser att den berörda tredjelandsmedborgaren är ett potentiellt hot mot allmän ordning, allmän säkerhet eller folkhälsan.”

35      Se skäl 14 i direktiv 2016/801 (min kursivering).

36      Se, analogt, dom av den 14 mars 2019, Y. Z. m.fl. (Vilseledande eller bedrägeri i samband med familjeåterförening) (C‑557/17, EU:C:2019:203, punkterna 64 och 65).

37      I loi du 11 juillet 2021 modifiant la loi du 15 décembre 1980 sur l’accès au territoire, le séjour, l’établissement et l’éloignement des étrangers en ce qui concerne les étudiants (lagen av den 11 juli 2021 om ändring av lagen av den 15 december 1980 om inresa, vistelse, bosättning och avlägsnande av utlänningar vad gäller studerande) föreskrivs i artikel 2 att denna lag ”partiellt införlivar direktiv 2016/801” och i artikel 15 i denna lag föreskrivs att den införlivar det skäl för avslag som anges i artikel 20.2 f i det direktivet.

38      Se, i detta avseende europeiska migrationsnätverkets sammanfattande meddelande, punkt 5.

39      Se dom av den 16 februari 2023, DGRFP Cluj (C‑519/21, EU:C:2023:106, punkt 105).

40      Se dom av den 29 juni 2023, Stadt Frankfurt am Main och Stadt Offenbach am Main (Förnyelse av ett uppehållstillstånd i den andra medlemsstaten) (C‑829/21 och C‑129/22, EU:C:2023:525, punkt 77 och där angiven rättspraxis). Även om detta övervägande avser de tvingande bestämmelserna i artikel 9.4 andra stycket och artikel 22.1 b i rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning (EUT L 16, 2004, s. 44), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/51/EU av den 11 maj 2011 (EUT L 132, 2011, s. 1), anser jag att det är analogt tillämpligt på en sådan fakultativ bestämmelse som artikel 20.2 f i direktiv 2016/801.

41      Se dom av den 16 februari 2023, DGRFP Cluj (C‑519/21, EU:C:2023:106, punkt 105).

42      Se, analogt, dom av den 13 mars 2019, E. (C‑635/17, EU:C:2019:192, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

43      Se även rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet av den 28 september 2011 om tillämpningen av direktiv 2004/114/EG om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för studier, elevutbyte, oavlönad yrkesutbildning eller volontärarbete (KOM(2011) 587 slutlig), i vilken kommissionen framhöll den ”övergripande skyldighet[en] att underrätta tredjelandsmedborgare om de regler som gäller för studerandes inresa och vistelse, för att garantera öppenhet och rättslig förutsebarhet för framtida studerande och därigenom uppmuntra dem att studera i EU.” (s. 4 ”Särskilda villkor för studerande”).

44      Domstolen har slagit fast att det inte endast är de nationella bestämmelser som uttryckligen har till syfte att införliva ett direktiv som kan anses omfattas av dess tillämpningsområde, utan även – från och med den tidpunkt då direktivet träder i kraft – de redan gällande nationella bestämmelser som är ägnade att säkerställa direktivets införlivande med nationell rätt (se dom av den 25 juli 2018, Alheto, C‑585/16, EU:C:2018:584, punkt 77 och där angiven rättspraxis).

45      Min kursivering.

46      Till stöd för sitt yttrande har klaganden i det nationella målet hänvisat till artikel 46.1 och 46.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60). Jag anser emellertid att en sådan parallell inte kan dras, eftersom det i denna artikel uttryckligen föreskrivs att ett effektivt rättsmedel mot ett beslut om att en ansökan om internationellt skydd ska avvisas eller saknar grund ska medföra full omprövning och prövning av det aktuella behovet av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna.

47      C‑949/19, EU:C:2021:186, punkterna 37–46, och där angiven rättspraxis.

48      Se europeiska migrationsnätverkets sammanfattande meddelande, punkt 7.

49      Se dom av den 8 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Prövning ex officio av förvar) (C‑704/20 och C‑39/21, EU:C:2022:858, punkt 81 och där angiven rättspraxis).

50      Se dom av den 10 mars 2021, Konsul Rzeczypospolitej Polskiej w N. (C‑949/19, EU:C:2021:186, punkterna 42–44, och där angiven rättspraxis).

51      Det ska preciseras att målet Darvate m.fl. (C‑299/23), som för närvarande är anhängigt vid domstolen, uttryckligen avser de tidsfrister för att meddela dom som föreskrivs i den belgiska lagstiftningen i samband med artikel 34.5 i direktiv 2016/801.

52      En ansökan om uppskov i mycket brådskande fall, som handläggs inom 48 timmar, är förbehållen beslut om återsändande och avvisning med avseende på vilka verkställighet är nära förestående.

53      C‑585/16, EU:C:2018:584.

54      C‑556/17, EU:C:2019:626.

55      C‑406/18, EU:C:2020:216.

56      Se dom av den 19 mars 2020, Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal (C‑406/18, EU:C:2020:216, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

57      Artikel 18.1 i direktiv 2004/114.

58      Se arbetsdokument från kommissionen, konsekvensbedömning, som åtföljer förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för forskning, studier, elevutbyte, avlönad och oavlönad yrkesutbildning, volontärarbete och au pair-arbete (COM(2013) 151 final), tillgänglig på följande internetadress: https://data.consilium.europa.eu/doc/document/ST-7869–2013-ADD-1/en/pdf (s. 19).