TRIBUNALENS BESLUT (sjätte avdelningen)
den 3 september 2014 (*)
”Talan om ogiltigförklaring – Registrering av en skyddad geografisk beteckning – ’Edam Holland’ – Berättigat intresse av att få saken prövad saknas – Villkoret direkt berörd ej uppfyllt – Avvisning”
I mål T‑112/11,
Schutzgemeinschaft Milch und Milcherzeugnisse eV, Berlin (Tyskland), företrädd av advokaterna M. Loschelder och V. Schoene,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, inledningsvis företrädd av G. von Rintelen och M. Vollkommer, därefter av G. von Rintelen och F. Jimeno Fernández, samtliga i egenskap av ombud,
svarande,
med stöd av
Konungariket Nederländerna, företrätt av C. Wissels, J. Langer, M. Noort, B. Koopman och M. Bulterman, samtliga i egenskap av ombud,
och av
Nederlandse Zuivelorganisatie, Zoetermeer (Nederländerna), företrädd av advokaterna P. van Ginneken, F. Gerritzen och C. van Veen,
intervenienter,
angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens förordning (EU) nr 1121/2010 av den 2 december 2010 om införande av en beteckning i registret över skyddade ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar [Edam Holland (SGB)] (EUT L 317, s. 14),
meddelar
TRIBUNALEN (sjätte avdelningen),
sammansatt av ordföranden S. Frimodt Nielsen samt domarna F. Dehousse (referent) och A. M. Collins,
justitiesekreterare: E. Coulon,
följande
Beslut
Bakgrund till tvisten
1 Europeiska gemenskapernas kommission offentliggjorde den 1 mars 2008 en ansökan om registrering i enlighet med artikel 6.2 i rådets förordning (EG) nr 510/2006 om skydd av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel (sammanfattning i EUT C 57, s. 39). Denna ansökan kom från Nederlandse Zuivelorganisatie (nedan kallad NZO) och ingavs till kommissionen av Konungariket Nederländerna. Ansökan avsåg registrering av den skyddade geografiska beteckningen ”Edam Holland”.
2 Den 26 juni 2008 framställde sökanden, Schutzgemeinschaft Milch und Milcherzeugnisse eV, en invändning till de tyska myndigheterna mot registreringen av den aktuella skyddade geografiska beteckningen, i enlighet med artikel 7.2 i rådets förordning (EG) nr 510/2006 av den 20 mars 2006 om skydd av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel (EUT L 93, s. 12).
3 I invändningen uppgav sökanden sig vara en branschorganisation för producenter och distributörer av Edamerost. De företag som är medlemmar i organisationen sålde år 2007 141 385 ton Edamerost (varav 94 361 ton kom från deras egen produktion). Till stöd för sin invändning angav sökanden bland annat att registreringen av benämningen ”Edam Holland”, i avsaknad av en uttrycklig precisering, inverkar på möjligheten att använda den generiska benämningen ”Edam”.
4 Den 18 juli 2008 inkom Förbundsrepubliken Tyskland till kommissionen med en invändning mot registrering av den aktuella skyddade geografiska beteckningen. Sökandens invändning av den 26 juni 2008 (punkt 2 ovan) hade bifogats Förbundsrepubliken Tysklands invändning.
5 Den 21 oktober 2008 meddelade kommissionen Konungariket Nederländerna att den ansåg att Förbundsrepubliken Tysklands invändning kunde prövas. Kommissionen uppmanade även Konungariket Nederländerna och Förbundsrepubliken Tyskland att inleda lämpligt samråd i syfte att nå en överenskommelse, i den mening som avses i artikel 7.5 i förordning nr 510/2006.
6 Den 29 maj 2009 upplyste Konungariket Nederländerna kommissionen om att det inte gått att nå en överenskommelse med, bland annat, Förbundsrepubliken Tyskland.
7 Den 2 december 2010 antog kommissionen förordning (EU) nr 1121/2010 om införande av en beteckning i registret över skyddade ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar [Edam Holland (SGB)] (EUT L 317, s. 14) (nedan kallad den angripna förordningen). I produktspecifikationen för den aktuella skyddade geografiska beteckningen anges bland annat att osten ”Edam Holland” produceras i Nederländerna av komjölk från nederländska mjölkgårdar (punkt 4.2 i produktspecifikationen).
Förfarandet och parternas yrkanden
8 Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 23 februari 2011.
9 Tribunalen beslutade den 19 april 2011 att målet skulle tilldelas första avdelningen.
10 Genom beslut av ordföranden för tribunalens första avdelning den 8 november 2011 tilläts Konungariket Nederländerna och NZO intervenera till stöd för kommissionens yrkanden.
11 Genom beslut av den 31 januari 2013 utsågs en ny referent i målet.
12 I samband med att sammansättningen av tribunalens avdelningar ändrades, förordnades referenten att tjänstgöra på sjätte avdelningen, varför målet tilldelades denna avdelning.
13 Såsom en åtgärd för processledning uppmanade tribunalen den 15 november 2013 parterna att besvara vissa frågor. Parterna tillfrågades särskilt angående den förutsättning för att ta upp talan till sakprövning som består i att sökanden ska ha ett berättigat intresse av att få saken prövad. Parterna efterkom denna anmodan inom utsatt tid.
14 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara den angripna förordningen, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
15 Kommissionen, Konungariket Nederländerna och NZO har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
16 Enligt artikel 113 i tribunalens rättegångsregler kan tribunalen när som helst på eget initiativ, efter att ha hört parterna, avgöra om talan ska avvisas till följd av att det föreligger ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas. Ett sådant beslut fattas i enlighet med bestämmelserna i artikel 114.3 och 114.4 i rättegångsreglerna.
17 I detta fall anser tribunalen att den har fått tillräckliga upplysningar genom handlingarna i målet för att kunna meddela beslut utan att fortsätta förfarandet.
18 Eftersom sökanden är en sammanslutning har den i princip endast rätt att väcka en ogiltighetstalan om den med framgång kan göra gällande vissa särskilda omständigheter, främst vad gäller förfarandet, eller om en eller flera av de medlemmar som sökanden representerar själva hade haft möjlighet att väcka en talan som hade kunnat prövas i sak (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 12 december 1996 i mål T‑380/94, AIUFFASS och AKT mot kommissionen, REG 1996, s. II‑2169, punkt 50, förstainstansrättens beslut av den 29 april 1999 i mål T‑78/98, Unione provinciale degli agricoltori di Firenze m.fl. mot kommissionen, REG 1999, s. II‑1377, punkt 36, och tribunalens beslut av den 14 februari 2012 i mål T‑366/08, Federcoopesca m.fl. mot kommissionen, punkt 34).
19 Kommissionen, Konungariket Nederländerna och NZO anser att talan ska avvisas på grund av att sökanden eller sökandens medlemmar saknar ett berättigat intresse av att få saken prövad eller saknar talerätt.
20 Sökanden har hävdat att talan kan upptas till sakprövning. För det första har sökanden anfört att, eftersom det aktuella skyddet som ges den skyddade geografiska beteckningen inte preciseras närmare i den angripna förordningen, ska detta anses omfatta de två beståndsdelar som utgör den skyddade beteckningen, vilket inbegriper ordet ˮEdamˮ. Den affärsverksamhet som sökandens medlemmar bedriver skulle därmed påverkas. För det andra medför den angripna förordningen en risk för att vissa förpackningar på vilka ordet ˮEdamˮ används tillsammans med bilder som anspelar på Konungariket Nederländerna skulle kunna anses strida mot förordning nr 510/2006. Sökanden har för det tredje anfört att de företag som är verksamma inom mjölksektorn inte längre kan sälja mjölk som producerats i Tyskland i syfte att tillverka Edam Holland. Detta utgör ett hinder för den ekonomiska verksamhet som sökandens medlemmar bedriver. För det fjärde har sökanden åberopat att den har ett eget intresse av utgången i målet, eftersom kommissionen avslog sökandens invändning i det aktuella ärendet. För det femte har sökanden i sitt yttrande angående processledningsåtgärder anfört att den har ett berättigat intresse av att få saken prövad, eftersom den angripna förordningen innebär att organisationens medlemmar riskerar att lagföras för att ha använt ordet ˮEdamˮ och att de producenter som har rätt att använda en kvalitetsmärkning avseende den aktuella skyddade geografiska beteckningen har en konkurrensfördel framför organisationens medlemmar.
21 Enligt fast rättspraxis krävs det för att en talan om ogiltigförklaring ska tas upp till sakprövning att den fysiska eller juridiska person som har väckt talan har ett intresse av att få den angripna rättsakten ogiltigförklarad. Det ska vara fråga om ett faktiskt intresse och det ska bedömas den dag talan väcks (förstainstansrättens dom av den 14 april 2005 i mål T‑141/03, Sniace mot kommissionen, REG 2005, s. II‑1197, punkt 25, och av den 20 september 2007 i mål T‑136/05, Salvat père & fils m.fl. mot kommissionen, REG 2007, s. II‑4063, punkt 34).
22 Ett sådant intresse förutsätter att själva ogiltigförklaringen av rättsakten kan få rättsverkningar och att talan således kan medföra en fördel för den person som har väckt den (se tribunalens dom av den 28 september 2004 i mål C‑310/00, MCI mot kommissionen, REG 2004, s. II‑3253, punkt 44, och där angiven rättspraxis).
23 Vidare är det sökanden som måste lägga fram bevis för att den har ett berättigat intresse av att få saken prövad (beslut av ordföranden för domstolens andra avdelning av den 31 juli 1989 i mål C‑206/89 R, S. mot kommissionen, REG 1989, s. 2841, punkt 8, förstainstansrättens beslut av den 30 april 2003 i mål T‑167/01, Schmitz-Gotha Fahrzeugwerke mot kommissionen, REG 2003, s. II‑1873, punkt 58, och tribunalens beslut av den 15 maj 2013 i mål T‑413/12, Post Invest Europe mot kommissionen, punkt 23).
24 Tribunalen erinrar vidare om att villkoret i artikel 263 fjärde stycket FEUF, att en fysisk eller juridisk person måste vara direkt berörd av det angripna beslutet, bland annat innebär att den ifrågasatta åtgärden måste ha direkt inverkan på den enskildes rättsliga ställning.
25 Vad för det första gäller den av sökanden åberopade omständigheten att den verksamhet som sökandens medlemmar bedriver skulle påverkas om ordet ˮEdamˮ inte längre kan användas fritt, konstaterar tribunalen att det i artikel 1 i den angripna förordningen anges följande:
”Den beteckning som anges i bilaga I till denna förordning ska registreras.
Utan hinder av punkt 1 får namnet ”Edam” även fortsättningsvis användas inom Europeiska unionen förutsatt att […] principerna och bestämmelserna i unionens rättsordning följs.”
26 I skäl 8 i den angripna förordningen anges att ˮ[e]nligt andra stycket i artikel 13.1 i förordning … nr 510/2006 kan uttrycket ’Edam’ även fortsättningsvis användas, förutsatt att principerna och bestämmelserna i unionens rättsordning följsˮ.
27 I artikel 13.1 andra stycket i förordning nr 510/2006, till vilken skäl 8 i den angripna förordningen hänvisar, föreskrivs att ”[n]är det i en registrerad beteckning ingår en benämning på en jordbruksprodukt eller ett livsmedel och denna benämning anses generisk, skall det inte anses strida mot bestämmelserna i första stycket led a eller b att använda denna generiska benämning om jordbruksprodukten eller livsmedlet i fråga”.
28 Slutligen anges i punkt 4.8 i den sammanfattning av produktspecifikationen för den aktuella skyddade geografiska beteckningen, som återges i en bilaga till den angripna förordningen, att det genom att beteckningen ”Edam Holland” används måste stå klart för konsumenterna att Edam Holland är en produkt som skiljer sig från ”andra Edamerostar”.
29 Av ovanstående följer att den angripna förordningen klart föreskriver att beteckningen ˮEdamˮ kan fortsätta att användas, bland annat för marknadsföring av ost, under iakttagande av de principer och bestämmelser som är tillämpliga i Europeiska unionens rättsordning.
30 Således skulle en eventuell ogiltigförklaring av den angripna förordningen inte innebära någon fördel härvidlag för sökandens medlemmar (se, för ett liknande resonemang, angående en annan skyddad geografisk beteckning, det ovan i punkt 18 nämnda beslutet i målet Unione provinciale degli agricoltori di Firenze m.fl. mot kommissionen, punkt 33). Dessa medlemmar kommer fortfarande att kunna använda beteckningen ˮEdamˮ och måste under alla omständigheter fortsätta att iaktta de principer och bestämmelser som är tillämpliga i Europeiska unionens rättsordning.
31 Vidare gäller att eftersom den angripna förordningen föreskriver att ordet ˮEdamˮ även i fortsättningen kan användas för marknadsföringen av ost, har förordningen inte någon direkt inverkan på den rättsliga ställningen för sökandens medlemmar (se, för ett liknande resonemang, angående en annan skyddad geografisk beteckning, domstolens dom av den 2 juli 2009 i mål C‑343/07, Bavaria och Bavaria Italia, REG 2009, s. I‑5491, punkterna 41–45).
32 Angående den omständighet som sökanden har åberopat i sitt yttrande angående processledningsåtgärder, nämligen att den angripna förordningen innebär att organisationens medlemmar riskerar att lagföras för att ha använt ordet ˮEdamˮ, erinrar tribunalen om att en sökande inte kan åberopa framtida och osäkra förhållanden för att motivera sitt intresse av att få den angripna rättsakten ogiltigförklarad (se tribunalens dom av den 18 mars 2010 i mål T‑189/08, Forum 187 mot kommissionen, REU 2010, s. II‑1039, punkt 84, och där angiven rättspraxis).
33 Ett berättigat intresse av att få saken prövad kan föreligga på grund av en bevisad risk för att sökandens rättsliga ställning påverkas av rättsliga förfaranden eller att det förelåg en faktisk risk för rättsliga förfaranden vid den tidpunkt då talan väcktes vid unionsdomstolen (se förstainstansrättens dom av den 22 oktober 2008 i de förenade målen T‑309/04, T‑317/04, T‑329/04 och T‑336/04, TV 2/Danmark m.fl. mot kommissionen, REG 2008, s. II‑2935, punkt 79, och där angiven rättspraxis).
34 I förevarande fall räcker det med att konstatera att sökanden i detta avseende endast framfört rena påståenden, utan att på något sätt styrka att den påstådda risken var bevisad eller faktiskt förelåg vid den tidpunkt då talan väcktes. Sökanden kan således inte vinna framgång med detta argument.
35 Vad för det andra gäller omständigheten att den angripna förordningen innebär en risk för att vissa förpackningar på vilka ordet ˮEdamˮ används tillsammans med bilder som anspelar på Konungariket Nederländerna skulle kunna anses strida mot förordning nr 510/2006, rör det sig även i detta fall om rena påståenden från sökandens sida som inte kan visa att den påstådda risken är bevisad eller faktiskt förelåg vid den tidpunkt då talan väcktes.
36 Vidare tillåter inte unionsrätten märkning av livsmedel som kan vilseleda konsumenten, bland annat avseende livsmedlets ursprung eller härkomstort (se, i detta avseende, den allmänna princip som fastställs i artikel 16 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet (EGT L 31, s. 1), se även, och mer specifikt, artikel 2.1 a i) i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/13/EG av den 20 mars 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning och presentation av livsmedel samt om reklam för livsmedel (EGT L 109, s. 29)).
37 För övrigt har sökanden medgett, i sitt yttrande angående processledningsåtgärder, att de ovan i punkt 36 nämnda bestämmelserna syftade till att ˮförhindra att konsumenten vilseleds, bland annat på grund av användningen av ordet ’Edam’ tillsammans med referenser [till Nederländerna]ˮ.
38 Av detta följer att en ogiltigförklaring av den angripna förordningen inte skulle medföra någon fördel för sökandens medlemmar, i den meningen att en sådan ogiltigförklaring inte skulle befria dem från att uppfylla den i unionsrätten fastslagna skyldigheten att inte vilseleda konsumenten avseende livsmedels ursprung eller härkomstort (se, för ett liknande resonemang, angående en befintlig rättslig skyldighet, förstasinstansrättens beslut av den 3 juli 2007 i mål T‑212/02, Commune de Champagne m.fl. mot rådet och kommissionen, REG 2007, s. II‑2017, punkt 132).
39 Argumentet att den ekonomiska verksamhet som sökandens medlemmar bedriver skulle hindras, eftersom de företag som är verksamma inom mjölksektorn inte längre kan sälja mjölk som producerats i Tyskland i syfte att tillverka Edam Holland bygger för det tredje på rena påståenden som inte styrkts. När sökanden som en del av processledningsåtgärderna tillfrågades om detta medgav sökanden i huvudsak att även om sökandens medlemmar faktiskt har sålt mjölk i Nederländerna har det inte varit möjligt att fastställa vad mjölken skulle användas till. Det framförda argumentet vinner följaktligen inte stöd av de faktiska omständigheterna.
40 Vad gäller den begäran som sökanden har framfört i sitt yttrande angående processledningsåtgärder, nämligen att kommissionen och intervenienterna skulle föreläggas att inkomma med bevisning för att den tyska mjölk som sålts i Nederländerna inte hade använts för att tillverka Edamerost, ska denna avslås, eftersom det ankommer på sökanden själv att inkomma med bevisning för att den har ett berättigat intresse av att få saken prövad.
41 Under alla förhållanden anges det i artikel 2 i sökandens stadga att denna har till syfte, att i sina medlemmars intresse – medlemmar som består av företag som bearbetar mjölk och mjölkprodukter – driva förfaranden både inom och utanför domstol angående, bland annat, invändningar om registrering av skyddade ursprungsbeteckningar i enlighet med unionsrätten. I punkt 3 i sökandens arbetsordning, som antagits efter nämnda stadga, anges att sökanden ”endast ska agera om dess medlemmar inkommit med ansökningar om registrering eller begär att en ansökan om registrering ska avslås”. I förevarande fall är det utrett att de av sökandens medlemmar vilka genom organisationen inkommit med ansökningar om avslag är producenter eller distributörer av Edamerost, såsom framgår av den invändning som inlämnats till tyska myndigheter och sökandens beskrivning av sin talan vid tribunalen. Mjölkproducenterna, vilka eventuellt är medlemmar i sökandeorganisationen, har inte motsatt sig registreringen av den aktuella skyddade geografiska beteckningen. Av detta följer att sökanden under alla förhållanden inte kan föra talan vid tribunalen för att företräda dem av sina medlemmar som inte har begärt att ansökan om den aktuella skyddade geografiska beteckningen ska avslås.
42 Vad för det fjärde gäller sökandens argument att den har ett eget intresse av utgången i målet, eftersom kommissionen avslagit sökandens invändning i det aktuella ärendet, bygger detta argument på en felaktig premiss. Det framgår klart av de handlingar som inkommit i målet att kommissionen anser att endast de invändningar som framförts av Förbundsrepubliken Tyskland kan tas upp till prövning – och inte dem som sökanden framfört (skäl 2 i den angripna förordningen). Sökanden har inte ifrågasatt denna slutsats inom ramen för sin talan. Vidare uppmanade kommissionen endast Förbundsrepubliken Tyskland – och inte sökanden – att inleda lämpligt samråd i syfte att nå en överenskommelse, i den mening som avses i artikel 7.5 i förordning nr 510/2006. Sökanden har således inte erkänts av kommissionen som en ˮberörd partˮ i den mening som avses i nämnda artikel. Sökanden har inte ifrågasatt denna slutsats inom ramen för sin talan. Mot denna bakgrund kan sökanden inte med framgång åberopa att kommissionen i förevarande fall har avslagit dess invändning. Det kan för övrigt påpekas att det i artikel 7.2 andra stycket i förordning nr 510/2006 föreskrivs att alla fysiska eller juridiska personer som har ett legitimt intresse, och är etablerade eller bosatta i en medlemsstat, kan göra invändningar mot den föreslagna registreringen genom att lämna in en motiverad förklaring i den medlemsstaten inom den tidsfrist för invändningar som fastställs i punkt 1 i nämnda artikel. I artikel 7.1 i förordning nr 510/2006 föreskrivs bland annat att ˮmedlemsstaternaˮ får göra invändningar mot den föreslagna registreringen genom att till kommissionen lämna in en motiverad förklaring. Av detta följer, tvärtemot vad sökanden i huvudsak har gjort gällande i sina inlagor, att fysiska eller juridiska personer som har ett legitimt intresse, och är etablerade eller bosatta i en medlemsstat, inte kan lämna in invändningar direkt till kommissionen (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens beslut av den 11 september 2007 i mål T‑35/06, Honig-Verband mot kommissionen, REG 2007, s. II‑2865, punkt 51).
43 Vad för det femte gäller den omständighet som sökanden åberopat i sitt yttrande angående processledningsåtgärder, nämligen att de tillverkare som har rätt att använda en kvalitetsmärkning avseende den aktuella skyddade geografiska beteckningen har en konkurrensfördel framför organisationens medlemmar, är även detta ett rent påstående som inte på något sätt är styrkt. I synnerhet har sökanden inte inkommit med någon bevisning för att dess medlemmars varor faktiskt konkurrerar med varor som kan använda den aktuella skyddade geografiska beteckningen eller att den märkning som används på varor som sökanden anser vara konkurrerande varor, med nödvändighet innebär en konkurrensfördel.
44 Det går vidare inte att av förordning nr 510/2006 dra slutsatsen att denna syftade till att ge en konkurrensfördel till de producenter som kan använda en skyddad geografisk beteckning. Förordning nr 510/2006 syftade härvidlag, bland andra syften, endast till att säkerställa ”konkurrens på lika villkor” för producenterna av produkter med ursprungsbeteckningar (skäl 6 i nämnda förordning). I avsaknad av mer detaljerad bevisning kan sökanden därmed inte vinna framgång med detta argument.
45 Vidare syftar den angripna förordningen inte till att ta bort någon rätt som sökandens medlemmar innehar. Istället syftar förordningen till att skapa en ny rätt för alla aktörer – inbegripet sökandens medlemmar om de så önskar – vilkas produkter motsvarar den produktspecifikation som slås fast i nämnda förordning. Den av sökanden åberopade omständigheten är således endast en ren sakomständighet från vilken det inte går att härleda att den angripna förordningen skulle ha någon som helst negativ verkan på den rättsliga ställningen för sökandens medlemmar (se, för ett liknande resonemang, tribunalens beslut av den 15 oktober 2013 i mål T‑13/12, Andechser Molkerei Scheitz mot kommissionen, vilket har överklagats, punkterna 38 och 39).
46 Dessutom kan den omständighet som sökanden har åberopat inte visa att villkoret att nämnda medlemmar är direkt berörda är uppfyllt, såvida inte särskilda omständigheter föreligger (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 10 december 1969 i de förenade målen 10/68 och 18/68, Eridania m.fl. mot kommissionen, REG 1969, s. 459, punkt 7, förstainstansrättens beslut av den 18 februari 1998 i mål T‑189/97, Comité d’entreprise de la Société française de production m.fl. mot kommissionen, REG 1998, s. II‑335, punkt 48, och tribunalens beslut av den 21 september 2011 i mål T‑343/10, Etimine och Etiproducts mot Echa, REU 2011, s. II‑6611, punkt 41). Mot denna bakgrund, och då sökanden inte anfört någon särskild omständighet, kan det aktuella argumentet inte föranleda att sökandens medlemmar ska anses vara direkt berörda av den angripna förordningen.
47 Mot bakgrund av ovanstående ska talan avvisas.
Rättegångskostnader
48 Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att sökanden ska förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader. Eftersom sökanden har tappat målet ska kommissionens yrkande bifallas.
49 Konungariket Nederländerna ska bära sina rättegångskostnader i enlighet med artikel 87.4 första stycket i rättegångsreglerna. NZO ska bära sina rättegångskostnader i enlighet med artikel 87.4 tredje stycket i rättegångsreglerna.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (sjätte avdelningen)
följande:
1) Talan avvisas.
2) Schutzgemeinschaft Milch und Milcherzeugnisse eV ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.
3) Konungariket Nederländerna och Nederlandse Zuivelorganisatie ska bära sina egna rättegångskostnader.
Luxemburg den
Justitiesekreterare | | Ordförande |
E. Coulon | | S. Frimodt Nielsen |