Förenade målen C‑570/07 och C‑571/07

José Manuel Blanco Pérez

och

María del Pilar Chao Gómez

mot

Consejería de Salud y Servicios Sanitarios

och

Principado de Asturias

(begäran om förhandsavgörande från Tribunal Superior de Justicia de Asturias)

”Artikel 49 FEUF – Direktiv 2005/36/EG – Etableringsfrihet – Folkhälsa – Apotek – Närhet – Läkemedelsförsörjning till befolkningen – Driftstillstånd – Geografisk fördelning av apotek – Fastställande av gränser på grundval av ett kriterium om befolkningstäthet – Minimiavstånd mellan apoteken – Tillståndssökande som har utövat yrkesverksamhet inom en del av det nationella territoriet – Prioritet – Diskriminering”

Sammanfattning av domen

1.        Etableringsfrihet – Restriktioner – Nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs att myndighetstillstånd måste inhämtas innan nya apotek kan öppnas i en viss region

(Artikel 49 FEUF)

2.        Etableringsfrihet – Restriktioner – Nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs att myndighetstillstånd måste inhämtas innan nya apotek kan öppnas i en viss region

(Artikel 49 FEUF; rådets direktiv 85/432, artikel 1.1 och 1.2; Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36, artikel 45.2 e och g)

1.        Artikel 49 FEUF ska tolkas så att den i princip inte är till hinder för nationell lagstiftning som begränsar möjligheten att utfärda tillstånd att öppna nya apotek, genom att det däri föreskrivs

– att det i varje apoteksområde som huvudregel får finnas högst ett apotek per 2 800 invånare,

– att ytterligare ett apotek får etableras enbart om invånarantalet överstiger nämnda gräns med mer än 2 000 invånare, och

– att apotek endast får etableras med beaktande av ett minimiavstånd, som huvudregel 250 meter, till redan befintliga apotek.

Artikel 49 FEUF utgör emellertid hinder för sådan lagstiftning i den mån huvudreglerna angående 2 800 invånare respektive 250 meter hindrar att ett tillräckligt stort antal apotek som kan säkerställa adekvata apotekstjänster etableras i geografiska områden med särskilda demografiska egenskaper. Det ankommer på den nationella domstolen att kontrollera detta förhållande.

En medlemsstat kan nämligen anse att det i vissa delar av landet föreligger en risk för brist på apotek och, följaktligen, en risk för att en säker och högkvalitativ läkemedelsförsörjning inte kan säkerställas, och den får då, med hänsyn till denna risk, anta lagstiftning i vilken det föreskrivs att högst ett apotek får inrättas vid en viss befolkningsmängd så att apoteken fördelas jämnt över landet. Vid prövningen av huruvida den nationella lagstiftningen medför att målet att säkerställa en säker och högkvalitativ läkemedelsförsörjning till befolkningen eftersträvas på ett konsekvent och systematiskt sätt ankommer det på den nationella domstolen att kontrollera huruvida de behöriga myndigheterna tillämpar vissa justeringsåtgärder som föreskrivs i nämnda lagstiftning och som gör det möjligt att 1) mildra effekterna av en tillämpning av huvudregeln om 2 800 invånare, 2) i relation till befolkningskoncentrationen tillåta kortare avstånd mellan apoteken och på så sätt öka antalet tillgängliga apotek inom områden med hög befolkningstäthet och 3) tolka huvudregeln på så sätt att det är tillåtet att utfärda ett tillstånd för att inrätta ett apotek inom ett kortare avstånd än 250 meter, inte bara i undantagsfall utan varje gång som det finns risk för att en strikt tillämpning av huvudregeln 250 meter inte säkerställer adekvat tillgång till apotekstjänster i vissa geografiska områden med hög befolkningstäthet.

Eftersom en medlemsstat, med hänsyn till det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har på området för folkhälsa, kan anse att minimisystemet – bestämmelser genom vilka det fastställs ett krav på ett minsta antal apotek inom vissa fastställda geografiska områden – inte är lika effektivt som det nuvarande systemet för att uppnå målet att säkerställa en säker och högkvalitativ läkemedelsförsörjning i mindre attraktiva områden, kan det vidare inte anses att den aktuella nationella lagstiftningen går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det eftersträvade målet.

(se punkterna 75, 76, 78, 84, 95, 98, 100–102, 105, 106, 112 och 113 samt punkt 1 i domslutet)

2.        Artikel 49 FEUF i förening med artikel 1.1 och 1.2 i direktiv 85/432 om samordning av bestämmelserna i lagar och andra författningar om viss farmaceutisk verksamhet samt med artikel 45.2 e och g i direktiv 2005/36 om erkännande av yrkeskvalifikationer ska tolkas så, att den utgör hinder för kriterier i nationell lagstiftning, som är tillämpliga vid urval av innehavare av nya apotek, enligt vilka meriter som avser utövande av yrket som förvärvats inom en viss del av landet ska ökas med 20 procent och enligt vilka tillstånden, vid lika poängställning efter tillämpning av bedömningsmallen, ska utfärdas i enlighet med en ordning där prioritet ges till apotekare som har utövat sin yrkesverksamhet i nämnda del av landet.

Sådana kriterier är nämligen givetvis lättare att uppfylla för nationella apotekare som oftare utövar sin ekonomiska verksamhet inom det nationella territoriet än för apotekare som är medborgare i andra medlemsstater, som oftare utövar verksamhet i en annan medlemsstat.

(se punkterna 21 och 122–125 samt punkt 2 i domslutet)