Language of document : ECLI:EU:T:2020:406

TRIBUNALENS DOM (sjunde avdelningen)

den 9 september 2020 (*)

”Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Utvecklingssamarbete – Genomförande av unionens budget genom indirekt förvaltning – Beslut enligt vilket sökanden tills vidare inte har möjlighet att med kommissionen ingå nya avtal om delegering enligt metoden för indirekt förvaltning – Rättsstridighet – Tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge rättigheter åt enskilda – Ansökan om föreläggande – Talan har väckts för sent – Ändring av arten av yrkad ersättning – Avvisning”

I mål T‑381/15 RENV,

International Management Group (IMG), Bryssel (Belgien), företrädd av advokaterna L. Levi och J.-Y. de Cara,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av J. Baquero Cruz och J. Norris, båda i egenskap av ombud,

svarande,

angående en talan enligt artikel 268 FEUF om ersättning för den skada som sökanden påstår sig ha lidit till följd av kommissionens beslut, i dess skrivelse av den 8 maj 2015, att inte ingå nya avtal med sökanden om delegering med indirekt förvaltning ”till dess att det föreligger absolut visshet om [dess] ställning som internationell organisation”,

meddelar

TRIBUNALEN (sjunde avdelningen)

sammansatt av ordföranden R. da Silva Passos samt domarna L. Truchot (referent) och M. Sampol Pucurull,

justitiesekreterare: handläggaren L. Ramette,

efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 12 mars 2020,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten

 Beskrivning av sökanden

1        Enligt dess stadgar, såsom de framgår av de handlingar som ingetts till tribunalen, bildades International Management Group (IMG), som är sökande i målet, den 25 november 1994 som en internationell organisation med namnet ”International Management Group – Infrastructure for Bosnia and Herzegovina”, med säte i Belgrad (Serbien), med målet att göra det möjligt för de stater som deltar i återuppbyggnaden av Bosnien och Hercegovina att ha en särskild enhet för detta ändamål. Sedan dess har sökanden gradvis utökat sitt verksamhetsområde och ingick den 13 juni 2012 ett avtal om säte med Konungariket Belgien.

2        Sökanden har i samband med sin verksamhet ingått flera avtal med Europeiska kommissionen, bland annat med tillämpning av hur Europeiska unionens budget ska genomföras, kallad ”indirekt eller gemensam förvaltning” enligt unionens finansiella bestämmelser (nedan kallade avtalen om delegering genom indirekt förvaltning), vilka beskrivs nedan.

 Gemensam förvaltning tillsammans med internationella organisationer (indirekt förvaltning)

3        Indirekt förvaltning är ett sätt att genomföra unionens budget enligt artiklarna 53 och 53d i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EGT L 248, 2002, s. 1), i dess ändrade lydelse enligt rådets förordning (EG, Euratom) nr 1995/2006 av den 13 december 2006 (EUT L 390, 2006, s. 1), och enligt artikel 43 i kommissionens förordning (EG, Euratom) nr 2342/2002 av den 23 december 2002 om fastställande av genomförandebestämmelser av förordning nr 1605/2002 (EGT L 357, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG, Euratom) nr 478/2007 av den 23 april 2007 (EUT L 111, 2007, s. 13) (nedan, tillsammans med förordning nr 1605/2002, kallade 2002 års budgetregler).

4        I artikel 53 i förordning nr 1605/2002 föreskrivs följande:

”Kommissionen skall genomföra budgeten i enlighet med bestämmelserna i artiklarna 53a–53d på något av följande sätt:

a)      centralt,

b)      genom delad eller decentraliserad förvaltning,

c)      gemensam förvaltning tillsammans med internationella organisationer.”

5        I artikel 53d i den förordningen anges följande:

”1.      Om kommissionen genomför en del av budgeten gemensamt med en internationell organisation skall vissa genomförandeuppgifter delegeras till denna organisation …

2.      Enskilda överenskommelser om finansiering som ingås med internationella organisationer skall innehålla detaljerade bestämmelser om hur de uppgifter dessa organisationer har anförtrotts skall genomföras.

…”

6        Artikel 43.2 i förordning nr 2342/2002 har följande lydelse:

”De internationella organisationer som avses i artikel 53d i [förordning nr 1605/2002] skall vara följande:

a)      Organisationer som omfattas av internationella offentligrättsliga bestämmelser och som inrättats genom mellanstatliga överenskommelser, samt specialiserade organ som inrättats av dessa.

…”

7        Förordning nr 1605/2002 upphävdes med verkan från den 1 januari 2013 genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 av den 25 oktober 2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget och om upphävande av förordning nr 1605/2002 (EUT L 298, 2012, s. 1). I artikel 212 a i förordning nr 966/2012 föreskrivs emellertid bland annat att artiklarna 53 och 53d i förordning nr 1605/2002 ska fortsätta att tillämpas på alla åtaganden som ingåtts fram till den 31 december 2013.

8        Förordning nr 2342/2002 ersattes, med verkan från och med den 1 januari 2013, av kommissionens delegerade förordning (EU) nr 1268/2012 av den 29 oktober 2012 om tillämpningsföreskrifter för förordning nr 966/2012 (EUT L 362, 2012, s. 1) (nedan, tillsammans med förordning nr 966/2012, kallade 2012 års budgetregler).

9        Förordning nr 966/2012 trädde i kraft den 27 oktober 2012 i enlighet med dess artikel 214 första stycket. Den är tillämplig från och med den 1 januari 2013, enligt andra stycket i den artikeln, utan att det påverkar tillämpningen av särskilda tidpunkter för tillämpning av vissa artiklar i förordningen.

10      Bland de sistnämnda artiklarna återfinns artikel 58, med rubriken ”Metoder för genomförandet av budgeten”, som är tillämplig på åtaganden som gjorts från och med den 1 januari 2014. Punkt 1 i denna artikel har följande lydelse:

”Kommissionen ska genomföra budgeten på följande sätt:

a)      Direkt (direkt förvaltning) genom sina egna avdelningar …

b)      Delad förvaltning med medlemsstaterna (delad förvaltning).

c)      Indirekt (indirekt förvaltning), genom att genomförandeuppgifter anförtros åt

i)      tredjeländer eller organ som utsetts av dem,

ii)      internationella organisationer och deras underordnade organ,

…”

11      I artikel 43.1 i delegerad förordning nr 1268/2012, med rubriken ”Särskilda bestämmelser för indirekt förvaltning med internationella organisationer”, föreskrivs följande:

”De internationella organisationer som avses i [artikel] 58.1 c ii i budgetförordning [nr 966/2012] är följande:

a)      Organisationer som omfattas av internationella offentligrättsliga bestämmelser och som inrättats genom mellanstatliga överenskommelser, samt specialiserade organ som inrättats av dessa.

…”

 Olafs utredning och uppföljning av denna

12      Den 17 februari 2014 underrättade Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) kommissionen, i enlighet med artikel 7.6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 av den 11 september 2013 om utredningar som utförs av Olaf och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/1999 och rådets förordning (Euratom) 1074/1999 (EUT L 248, 2013, s. 1), om att Olaf hade inlett en utredning (utredning OF/2011/1002) om sökandens rättsliga ställning, i egenskap av ”internationell organisation” i den mening som avses i 2002 och 2012 års budgetregler.

13      Den 9 december 2014 upprättade Olaf sin slutrapport (nedan kallad Olafs rapport), som kommissionen mottog den 15 december 2014. Olafs rapport innehöll en rad rekommendationer om vilka administrativa och ekonomiska åtgärder som skulle vidtas.

14      Olaf ansåg i sin rapport i huvudsak att sökanden inte är en ”internationell organisation” i den mening som avses i 2002 och 2012 års budgetregler och att sökanden inte ens torde vara ett rättssubjekt. Olaf rekommenderar således kommissionen att gentemot sökanden vidta administrativa och ekonomiska sanktionsåtgärder och återkräva de belopp som utbetalats till sökanden.

15      Den 8 maj 2015 sände kommissionen en skrivelse (nedan kallad skrivelsen av den 8 maj 2015) till sökanden i syfte att informera om de åtgärder som den avsåg att vidta med anledning av Olafs rapport.

16      I skrivelsen av den 8 maj 2015 angav kommissionen för det första att den hade godtagit Olafs rekommendation avseende förstärkta revisioner och övervakningsverksamhet och att en kontrollvarning hade införts i systemet för tidig varning (nedan kallat systemet för tidig varning) avseende sökanden.

17      För det andra påpekade kommissionen att den inte skulle kräva återbetalning av de medel som sökanden hade beviljats enligt avtal om direkt förvaltning, och att kommissionen inte på grundval av tillgänglig bevisning avsåg att begära återbetalning av de medel som hade beviljats sökanden genom indirekt förvaltning. Enligt kommissionen skulle således de pågående avtal som ingåtts med sökanden även fortsättningsvis genomföras, vilket innebar att kommissionen betalade de belopp som skulle betalas till sökanden som vederlag för den verksamhet som sökanden faktiskt hade utfört. Kommissionen preciserade emellertid att genomförandet av de pågående avtalen skulle bli föremål för en ”omfattande övervakning” och ”ytterligare lämpliga åtgärder” för att skydda unionens ekonomiska intressen.

18      För det tredje angav kommissionen att ”fram till dess att det råder absolut visshet om [sökandens] ställning som internationell organisation”, skulle dess avdelningar inte ingå nya avtal med sökanden om delegering med indirekt förvaltning.

 Tidigare förfaranden vid tribunalen och domstolen

19      Sökanden väckte, genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 14 juli 2015, talan som registrerades under målnumret T‑381/15. Talan avsåg i huvudsak ogiltigförklaring av skrivelsen av den 8 maj 2015, i den del kommissionen dels ålade skärpta revisions- och tillsynsåtgärder samt en varning om kontroll i systemet för tidig varning, dels vägrade att betrakta sökanden som en internationell organisation i den mening som avses i 2002 och 2012 års budgetregler. Sökanden yrkade dessutom ersättning för ekonomisk och ideell skada.

20      Kommissionen yrkade att talan helt eller delvis skulle avvisas och i andra hand att talan skulle ogillas.

21      Genom dom av den 2 februari 2017, IMG/kommissionen (T‑381/15, ej publicerad, EU:T:2017:57) (nedan kallad den ursprungliga domen),

–        fastställde tribunalen att det inte längre fanns anledning att döma i saken, i den del sökanden yrkade ogiltigförklaring av registreringen av bolaget i en kontrollvarning i systemet för tidig varning,

–        avvisade talan i den del den avsåg dels skärpta revisions- och tillsynsåtgärder, dels ytterligare åtgärder för att skydda unionens ekonomiska intressen, eftersom det inte var fråga om rättsakter mot vilka talan kan väckas,

–        ogillade talan om ogiltigförklaring i övrigt, och

–        ogillade skadeståndstalan.

22      Genom inlaga som inkom till domstolens kansli den 11 april 2017 överklagade sökanden den ursprungliga domen, och målet vid domstolen registrerades under målnummer C‑184/17 P. Sökanden yrkade att domstolen skulle

–        ”upphäva den [ursprungliga domen],

–        följaktligen bifalla sökandens yrkanden i första instans, såsom de justerats, och följaktligen

–        ogiltigförklara kommissionens beslut av den 8 maj 2015 att neka [sökanden] ställning som internationell organisation enligt budgetförordningen,

–        förplikta svaranden att betala skadestånd uppskattat till 28 miljoner euro för ekonomisk skada respektive en euro för ideell skada,

–        …”

23      Kommissionen, utöver att ha yrkat att huvudöverklagandet skulle ogillas, ingav ett anslutningsöverklagande och yrkade därvid dels att domstolen skulle upphäva den ursprungliga domen i den del tribunalen ogillat kommissionens invändningar om rättegångshinder, dels att domstolen slutligt skulle avgöra målet och avvisa talan.

24      Domstolens ordförande beslutade den 20 mars 2018 att förena mål C‑184/17 P med mål C‑183/17 P, vilket avsåg ett överklagande från sökanden av domen av den 2 februari 2017, International Management Group/kommissionen (T‑29/15, ej publicerad, EU:T:2017:56); i denna dom ogillade tribunalen sökandens talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut att omfördela genomförandet, genom indirekt förvaltning, av ett program för utveckling av handeln avseende Myanmar/Burma till en annan enhet än sökanden.

25      I dom av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen (C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78) (nedan kallad domen i målet om överklagande), slog domstolen fast följande:

”1)      [Domen] av den 2 februari 2017, International Management Group/kommissionen (T‑29/15, ej publicerad, EU:T:2017:56), och [den ursprungliga domen] upphävs.

3)      Europeiska kommissionens beslut att inte ingå nya avtal om delegering med International Management Group enligt metoden för indirekt förvaltning, vilket återfinns i skrivelsen av den 8 maj 2015, ogiltigförklaras.

4)      Mål T‑381/15 återförvisas till Europeiska unionens tribunal för att denna ska pröva [sökandens] yrkande om ersättning för den skada som ska ha uppstått för den enheten på grund av kommissionens beslut som avses i punkt 3 i detta domslut.

5)      Anslutningsöverklagandena ogillas.

6)      Kommissionen förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i målen C‑183/17 P, C‑184/17 P och T‑29/15.

7)      Beslutet om rättegångskostnader anstår i mål T‑381/15.”

 Förfarandet och parternas yrkanden efter ogiltigförklaring och återförvisning

26      Genom skrivelser av den 6 februari 2019 anmodade tribunalens kansli parterna att i enlighet med artikel 217.1 i tribunalens rättegångsregler inkomma med skriftliga yttranden avseende målets fortsatta handläggning (nedan kallade yttrandena avseende målets fortsatta handläggning). Sökanden och kommissionen inkom med sina yttranden till tribunalens kansli inom angiven frist.

27      Genom skrivelser av den 26 april 2019 anmodade tribunalens kansli parterna att inkomma med kompletterande skriftliga yttranden i enlighet med artikel 217.3 i rättegångsreglerna (nedan kallade de kompletterande inlagorna). Sökanden och kommissionen inkom med sina kompletterande inlagor till tribunalens kansli inom angiven frist, såsom denna förlängts till följd av en anståndsbegäran från sökanden.

28      I sin kompletterande inlaga begärde kommissionen att förfarandet skulle vilandeförklaras enligt artikel 69 i rättegångsreglerna till dess att kommissionen gjort en ny bedömning av sökandens rättsliga ställning i samband med genomförandet av domen i målet om överklagande.

29      Genom skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 12 juli 2019 motsatte sig sökanden kommissionens begäran om vilandeförklaring. Ordföranden på tribunalens sjunde avdelning avslog denna begäran genom beslut av den 16 juli 2019.

30      Enligt artikel 106.2 i rättegångsreglerna inkom kommissionen den 24 juli 2019 med en begäran om att få yttra sig vid en muntlig förhandling.

31      I samband med att tribunalens sammansättning ändrades genom beslut av den 16 oktober 2019 beslutade tribunalens ordförande att enligt artikel 27.3 i rättegångsreglerna omfördela målet till en ny referent, som tjänstgör på sjunde avdelningen, i dess nya sammansättning.

32      På förslag av referenten beslutade tribunalen (sjunde avdelningen) att inleda den muntliga delen av förfarandet och ställde, som en åtgärd för processledning enligt artikel 89 i rättegångsreglerna, frågor till parterna som skulle besvaras skriftligen före förhandlingen. Parterna inkom med svar på frågorna inom angiven frist.

33      I sitt svar på tribunalens frågor angav kommissionen att sökanden hade framställt en begäran till domstolen om tolkning av domen i målet om överklagande och begärt att tribunalen skulle vilandeförklara målet till dess att domstolen avgjort begäran.

34      I beslut av den 28 februari 2020 avslog ordföranden på tribunalens sjunde avdelning kommissionens begäran om vilandeförklaring.

35      I beslut av den 9 juni 2020, International Management Group/kommissionen (C‑183/17 P-INT, ej publicerat, EU:C:2020:447), avvisade domstolen begäran om tolkning, eftersom det var uppenbart att den inte kunde tas upp till sakprövning.

36      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens muntliga frågor vid förhandlingen den 12 mars 2020.

37      Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        fastställa att talan kan prövas i sak och att den ska bifallas,

–        förplikta kommissionen att utge ersättning för ekonomisk och ideell skada, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

38      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla sökandens skadeståndstalan, eftersom den i vissa delar inte kan tas upp till sakprövning och i övriga delar är ogrundad, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

 Saken i målet efter ogiltigförklaring och återförvisning

39      Vid förhandlingen bekräftade parterna, som svar på en fråga från tribunalen, att saken i förevarande mål inte gick utöver ersättningen för den skada som följde av kommissionens beslut i skrivelsen av den 8 maj 2015, som ogiltigförklarades av domstolen, att inte ingå nya avtal med sökanden om delegering med indirekt förvaltning ”till dess att det fanns absolut visshet om [dennes] ställning som internationell organisation” (nedan kallat det omtvistade beslutet). Parternas uttalanden i detta avseende antecknades i förhandlingsprotokollet.

 Upptagande till prövning

40      Sökanden har i sitt yttrande avseende målets fortsatta handläggning, angående ersättning för ekonomisk skada, yrkat att tribunalen ska

–        ”förplikta kommissionen att anförtro [sökanden] … en verksamhetsvolym på 68,5 miljoner euro … för att kompensera förlusten av verksamhet [mellan åren 2015 och 2019]”,

–        förelägga kommissionen att ”handla på detta sätt under en begränsad tid, som [den] anser rimligt att fastställa till [tre] år”,

–        ”förena föreläggandet med en skyldighet för kommissionen att betala dröjsmålsränta, beräknad enligt den räntesats på 3,5 procent som gäller från och med den 1 januari 2021 och som är tillämplig på den verksamhetsvolym på 68,5 miljoner [euro] som inte tilldelats sökanden per den 31 december 2020”,

–        förplikta kommissionen att till sökanden betala 6,841 miljoner euro, jämte dröjsmålsränta beräknad enligt en årlig räntesats på 3,5 procent, bestående av följande belopp:

–        2,45 miljoner euro ”för återställandet av reserver”, både vad gäller minskningen av befintliga reserver mellan slutet av år 2014 och slutet av år 2018 och de ytterligare reserver som sökanden normalt skulle ha kunnat bygga upp.

–        3 miljoner euro för de ”indirekta kostnadskomponenter” som sökanden skulle ha erhållit om kommissionen hade ingått avtal med sökanden om delegering som indirekt förvaltning för 42,5 miljoner euro, med precisering att en sådan skada skulle försvinna om sådana avtal ingicks till följd av tribunalens åtgärder.

–        120 000 euro för avgångsvederlag till personalen,

–        516 000 euro för återanställning av personal,

–        305 000 euro för återupprättande av datorverksamheten,

–        150 000 euro för att täcka övriga driftskostnader,

–        300 000 euro för den kommunikationskampanj som varit nödvändig för att återställa sökandens internationella anseende och rykte.

41      Vad gäller den ideella skadan har sökanden yrkat ersättning med 10 miljoner euro jämte lagstadgad årlig ränta på 3,5 procent från och med den 8 maj 2015.

42      För det andra har sökanden, som skälig gottgörelse, yrkat att tribunalen ska förplikta kommissionen att

–        ”offentliggöra ett pressmeddelande i vilket [kommissionen] på ett tydligt och offentligt sätt noterar att [sökanden] verkligen är en internationell organisation i den mening som avses i budgetförordningen och internationell rätt”,

–        ”medge att [sökanden] följaktligen har fullständig tillgång till det system för delegering av krediter som är förbehållet internationella organisationer och andra bemyndigade organ”,

–        ”stå för kostnaderna för publiceringen på första sidan av de tidningar och tidskrifter som [sökanden] anger i väsentliga artiklar genom vilka de anklagelser och rykten som [sökanden] varit föremål för ska vederläggas formellt”.

43      Kommissionen har för det första gjort gällande att sökandens yrkanden om att tribunalen ska rikta förelägganden till kommissionen ska avvisas, eftersom de inte framställts i den ursprungliga ansökan och eftersom sökanden inte får ändra arten av sina yrkanden i det förfarande som följer på en återförvisning efter ogiltigförklaring.  Vad gäller yrkandena om föreläggande avseende ekonomisk skada har kommissionen tillagt att unionsdomstolen inte får inkräkta på förvaltningsmyndighetens befogenheter och således inte kan rikta förelägganden till institutionerna. De förelägganden som yrkats av sökanden strider dessutom mot principen om sund ekonomisk förvaltning och mot kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning vid valet av genomförandeåtgärder för unionens budget.

44      Kommissionen har för det andra påpekat att det belopp på 6,841 miljoner euro som sökanden har yrkat att kommissionen ska betala delvis motsvarar andra skador än de som åberopats i förfarandet före ogiltigförklaring och återförvisning. Sökanden har enligt kommissionen ändrat saken i målet på ett sätt som är oförenligt med de regler som gäller för förfarandet vid tribunalen. Kommissionen har emellertid medgett att yrkandet om betalning av tre miljoner euro, som framställts avseende ”indirekta kostnadskomponenter”, inte utgör något nytt yrkande.

45      För det tredje har kommissionen understrukit att sökanden i sin ansökan begärt symbolisk betalning av en euro för ideell skada. Enligt kommissionen har sökanden visserligen preciserat att denna begäran framställdes ”med förbehåll för eventuella justeringar”, men sökanden har inte förklarat varför denna skada hädanefter uppgår till 10 miljoner euro. Kommissionen har påpekat att den bevisning som sökanden har lagt fram som bilaga till sitt yttrande avseende målets fortsatta handläggning, till stöd för sin nya begäran, är tidningsartiklar från tiden före ingivandet av den ursprungliga ansökan, utan att sökanden har motiverat dröjsmålet med att inge dessa handlingar. Denna bevisning ska således avvisas i enlighet med artikel 85 i rättegångsreglerna.

46      I sitt skriftliga svar på tribunalens frågor (se ovan punkt 32) avseende kommissionens invändning om rättegångshinder i den kompletterande inlagan, har sökanden för det första hävdat att de skador som sökanden begär ersättning för och de som anges i ansökan är identiska. Sökanden har begränsat sig till att precisera sina yrkanden, utveckla de yrkade beloppen och förtydliga den skada som hänför sig till dess ”återupprättande”. Vad gäller den ideella skadan har sökanden understrukit att ansökan om en symbolisk euro hade framställts ”med förbehåll för eventuella justeringar”.

47      Med hänvisning särskilt till domen av den 10 maj 2006, Galileo International Technology m.fl./kommissionen (T‑279/03, EU:T:2006:121), har sökanden vidare gjort gällande att det i rättspraxis redan har slagits fast att en part, i en skadeståndstalan, kan yrka att tribunalen ska förelägga svarandeinstitutionen att vidta eller inte vidta åtgärder. Sökanden har understrukit att det är betecknande för ett föreläggande att en institutions utrymme för skönsmässig bedömning begränsas när det gäller att bestämma vilka åtgärder som ska vidtas för att fullgöra institutionens public service-uppdrag. Principen om maktdelning, som kommissionen har åberopat, utgör inte hinder för att rätten begränsar förvaltningens befogenheter. För övrigt ger, enligt sökanden, dess begäran kommissionen ett utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller det sätt på vilket den avser att definiera den verksamhetsvolym på 68,5 miljoner euro som ska tilldelas sökanden.

48      Sökanden har slutligen preciserat att de yrkanden som anges i första till tredje strecksatserna i punkt 40 ovan ersatte det skadeståndsyrkande som sökanden hade framställt vid tribunalen i förfarandet före ogiltigförklaring och återförvisning, vilket syftade till att erhålla betalning av ett belopp på 14 miljoner euro om året för åren 2015 och 2016.

49      Vad för det första gäller sökandens yrkanden i punkt 40 första–tredje strecksatserna ovan om ersättning för ekonomisk skada, och i punkt 42 första–tredje strecksatserna ovan avseende ersättning för ideell skada, erinrar tribunalen om att sökanden enligt artikel 76 e i rättegångsreglerna är skyldig att ange sina yrkanden i sin ansökan. I princip är det således endast de yrkanden som anges i den ansökan genom vilken talan väcks som kan beaktas, och prövningen av huruvida talan är välgrundad ska endast göras med hänsyn till yrkandena i den ansökan genom vilken talan väcks (dom av den 24 oktober 2018, Epsilon International/kommissionen, T‑477/16, ej publicerad, EU:T:2018:714, punkt 45; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juli 1965, Krawczynski/kommissionen, 83/63, EU:C:1965:70, s. 785, och dom av den 25 september 1979, kommissionen/Frankrike, 232/78, EU:C:1979:215, punkt 3).

50      Enligt artikel 84.1 i rättegångsreglerna är det endast tillåtet att åberopa nya grunder under förutsättning att de grundas på rättsliga och faktiska omständigheter som framkommit under förfarandet. Det framgår av rättspraxis att detta villkor a fortiori styr varje ändring av yrkandena och att det, i avsaknad av rättsliga och faktiska omständigheter som framkommit under den skriftliga delen av förfarandet, endast är yrkandena i ansökan som kan beaktas (dom av den 13 september 2013, Berliner Institut für Vergleichende Sozialforschung/kommissionen, T‑73/08, ej publicerad, EU:T:2013:433, punkt 43, och dom av den 24 oktober 2018, Epsilon International/kommissionen, T‑477/16, ej publicerad, EU:T:2018:714, punkt 46).

51      Dessa principer är tillämpliga i förevarande förfarande efter ogiltigförklaring och återförvisning, eftersom förfarandet delvis är en förlängning av samma tvist som inleddes genom att ansökan ingavs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 2018, Kakol/kommissionen, T‑641/16 RENV och T‑137/17, ej publicerad, EU:T:2018:958, punkt 70).

52      Härav följer att det visserligen, på grund av den tid som har förflutit sedan ansökan gavs in, kan godtas att sökanden, i det här skedet av förfarandet, justerar de belopp som anges i de ursprungliga skadeståndsyrkandena, förutsatt att skälen härför förklaras. Sökanden får däremot inte ändra arten av den yrkade ersättningen (se för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 1963, Plaumann/kommissionen, 25/62, EU:C:1963:17, punkt 224, och dom av den 11 januari 2002, Biret et Cie/rådet, T‑210/00, EU:T:2002:3, punkterna 48 och 49; se även, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 8 mars 1990, Schwedler/parlamentet, T‑41/89, EU:T:1990:19, punkt 34).

53      I förevarande mål kan det konstateras att sökanden i den ansökan genom vilken talan väcktes inte framställde de yrkanden om föreläggande för att vidta åtgärder eller inte som nämns ovan i punkt 40 första–tredje strecksatserna och i punkt 42 första–tredje strecksatserna, vilka sökanden framställde i sitt yttrande avseende målets fortsatta handläggning. Några sådana yrkanden förekommer inte heller i repliken eller i protokollet från förhandlingen vid tribunalen den 20 oktober 2016, vilket enligt artikel 114.1 i rättegångsreglerna utgör en officiell handling. Det framgår nämligen av ansökan, repliken och det nämnda protokollet att sökanden under förfarandet före återförvisningen yrkat ersättning för ideell skada med ett symboliskt belopp på en euro och för ekonomisk skada med 14 miljoner euro per år från och med antagandet av det omtvistade beslutet (se ovan punkt 22).

54      Sökanden har dessutom vidhållit dessa krav när den, i sitt överklagande av den ursprungliga domen, yrkat bifall till yrkandena i första instans (se punkt 22 ovan). Domstolen ansåg att villkoren inte var uppfyllda för att den själv skulle kunna avgöra sökandens skadeståndsyrkanden, varför det var lämpligt att återförvisa målet till tribunalen på denna punkt. Sökandens skadeståndsyrkanden är emellertid inte desamma som i förevarande förfarande efter ogiltigförklaring och återförvisning.

55      Mot bakgrund av de yrkanden från sökanden som nämnts i punkt 40 första–tredje strecksatserna ovan avseende ersättning in natura för ekonomisk skada, ska det även påpekas att det i rättspraxis har slagits fast att det följer av artikel 268 FEUF och artikel 340 andra stycket FEUF, som inte utesluter beviljande av skadestånd in natura, att unionsdomstolen är behörig att ålägga unionen alla former av skadestånd som är förenliga med de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar i fråga om utomobligatoriskt skadeståndsansvar, inbegripet, om det förefaller följa de principerna, ersättning in natura, i förekommande fall i form av ett föreläggande att vidta eller inte vidta åtgärder (dom av den 10 maj 2006, Galileo International Technology m.fl./kommissionen, T‑279/03, EU:T:2006:121, punkterna 62 och 63, och dom av den 8 november 2011, Idromacchine m.fl./kommissionen, T‑88/09, EU:T:2011:641, punkt 81).

56      I förevarande mål är det emellertid inte möjligt att säkerställa iakttagandet av principen om sund ekonomisk förvaltning, vilken är en allmän princip i unionsrätten som bland annat nämns i artikel 310.5 FEUF och artikel 317 första stycket FEUF, genom de förelägganden som sökanden har begärt i syfte att för en period på högst tre år sluta avtal om delegering med indirekt förvaltning till ett belopp på 68,5 miljoner euro. Om tribunalen tvingade kommissionen att ingå de ovannämnda avtalen om delegering med indirekt förvaltning med sökanden, skulle den nämligen inte längre, inom sitt utrymme för skönsmässig bedömning och med iakttagande av principerna om god förvaltning och sund ekonomisk förvaltning, kunna fastställa vare sig storleken på unionens budget som ska avsättas för vissa typer av projekt, det lämpligaste sättet att genomföra nämnda budget, eller, för indirekt förvaltning, vilken partner som är bäst lämpad för ett visst projekt.

57      Ett beslut från tribunalen om att utfärda förelägganden för de syften som angetts ovan skulle dessutom påverka utgången av kommissionens bedömning, efter det att det omtvistade beslutet hade ogiltigförklarats genom domen i målet om överklagande, av sökandens ställning som internationell organisation i den mening som avses i relevanta unionsbestämmelser. Denna bedömning är nödvändig för att besvara frågan huruvida kommissionen kan tilldela sökanden projekt för utvecklingssamarbete genom att ingå avtal om delegering genom indirekt förvaltning.

58      Övervägandena ovan i punkt 57 är även tillämpliga på sökandens yrkanden om föreläggande ovan i punkt 42 första–tredje strecksatserna, vilka i huvudsak syftar till att kommissionen ska avge offentliga uttalanden som erkänner sökandens ställning som internationell organisation och dennes rätt att ingå delegeringsavtal om indirekt förvaltning med kommissionen.

59      Sökandens yrkanden som nämnts i punkt 40 första–tredje strecksatserna och i punkt 42 första–tredje strecksatserna ovan ska följaktligen avvisas.

60      Vad för det andra gäller sökandens yrkande i punkt 40 fjärde strecksatsen ovan, ska det påpekas att de belopp som avses i detta yrkande motsvarar annan ekonomisk skada än den som gjorts gällande i förfarandet före ogiltigförklaring och återförvisning, såsom framgår av punkterna 53 och 54 ovan, med undantag av beloppet på tre miljoner euro för ”indirekta kostnadskomponenter”. Sökanden får således inte i detta skede av förfarandet yrka ersättning för denna nya skada.

61      Det belopp på tre miljoner euro som motsvarar ”indirekta kostnadskomponenter” avser, såsom parterna bekräftade vid förhandlingen, de ”indirekta kostnader” som avses i artikel 14.4 i dokumentet med rubriken ”Allmänna villkor för Europeiska unionens bidragsavtal med internationella organisationer”, som bilagts kommissionens yttrande avseende målets fortsatta handläggning. I denna bestämmelse anges att den enhet som valts ut kan erhålla ett schablonmässigt beräknat procenttal av de faktiska ersättningsgilla kostnaderna, på upp till 7 procent för indirekta kostnader, för att täcka enhetens allmänna administrativa kostnader. Det belopp på tre miljoner euro som yrkats i detta skede av förfarandet följer i huvudsak av att denna procentsats tillämpats på beloppet 42,5 miljoner euro; detta belopp motsvarar sökandens uppskattning av värdet på de avtal om delegering med indirekt förvaltning som sökanden hade kunnat ingå med kommissionen mellan åren 2015 och 2019, om det omtvistade beslutet inte hade fattats.

62      Eftersom – vilket medgetts av kommissionen vid förhandlingen (se punkt 44 ovan) – beloppet på tre miljoner euro motsvarar justeringen av den ekonomiska skada som ingick bland de skador som sökanden hade yrkat ersättning för i förfarandet före ogiltigförklaring och återförvisning, kan yrkandet om betalning av detta belopp tas upp till sakprövning.

63      För det tredje, beträffande yrkandet om ersättning för ideell skada uppskattad till 10 miljoner euro (se punkt 41 ovan), ska det först påpekas att när sökanden som ersättning för samma skada yrkat symbolisk ersättning med en euro så preciserade sökanden att detta yrkande framställdes ”med förbehåll för eventuella justeringar”. Det ska emellertid konstateras att eftersom yrkat belopp i detta förfarande efter ogiltigförklaring och återförvisning inte längre kan anses vara symboliskt, har sökanden ändrat arten av sitt yrkande om ersättning för åberopad ideell skada.

64      Vidare ska tribunalen pröva kommissionens yrkande om avvisning av den bevisning som sökanden åberopat i bilagan till sitt yttrande avseende målets fortsatta handläggning (se punkt 45 ovan).

65      Enligt artikel 85.1 i rättegångsreglerna ska bevisning och bevisuppgifter ges in i samband med den första skriftväxlingen. Enligt punkt 2 i denna bestämmelse får parterna i repliken och dupliken åberopa bevisning eller inkomma med bevisuppgifter till stöd för sina argument, under förutsättning att de anger godtagbara skäl till att detta inte har gjorts tidigare. Enligt punkt 3 får parterna undantagsvis ge in bevisning eller inkomma med bevisuppgifter innan den muntliga delen av förfarandet har avslutats eller innan tribunalen har beslutat att avgöra målet utan den muntliga delen av förfarandet, under förutsättning att de anger godtagbara skäl till att detta inte har gjorts tidigare.

66      I förevarande mål inkom ansökan till tribunalens kansli den 14 juli 2015 och repliken den 13 maj 2016. Med två undantag är de tidningsartiklar som återfinns i den bilaga som nämnts i punkt 64 ovan daterade före det datum då ansökan gavs in. Det första undantaget utgörs av en artikel som publicerades i augusti 2015 och det andra av en artikel som inte är daterad men vars innehåll gör det möjligt att förstå att den publicerades under år 2015.

67      Eftersom sökanden inte har gett någon förklaring till varför dessa artiklar inte har bilagts ansökan eller, åtminstone, bilagts repliken, är villkoren i artikel 85 i rättegångsreglerna inte uppfyllda, varför dessa artiklar inte kan tillåtas som bevisning.

68      Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att förevarande skadeståndstalan inte kan tas upp till sakprövning, utom i den del talan avser ersättning för den ekonomiska skada som sökanden påstår sig ha lidit i form av ”indirekta kostnadskomponenter”, vilka uppskattats till tre miljoner euro, och ersättning för ideell skada som i den ansökan genom vilken talan väckts uppskattas till ett symboliskt belopp på en euro.

 Prövning i sak

69      Enligt fast rättspraxis förutsätter unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar enligt artikel 340 andra stycket FEUF att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det handlande som läggs unionsinstitutionen till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan institutionens handlande och den åberopade skadan (se dom av den 5 september 2019, Europeiska unionen/Guardian Europe och Guardian Europe/Europeiska unionen, C‑447/17 P och C‑479/17 P, EU:C:2019:672, punkt 147 och där angiven rättspraxis).

 Huruvida det handlande som läggs kommissionen till last är rättsstridigt

70      Villkoret om att det handlande som läggs institutionerna till last är rättsstridigt förutsätter att det visas att det skett en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge rättigheter till enskilda (se dom av den 19 april 2007, Holcim (Deutschland)/kommissionen, C‑282/05 P, EU:C:2007:226, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

71      Parterna är oense om hur denna princip ska tillämpas i målet.

72      Sökanden har för det första gjort gällande att de relevanta bestämmelserna i 2002 och 2012 års budgetregler ger de internationella organisationer som avses rättigheter. Till dessa rättigheter hör bland annat rätten för en enhet att erkännas som internationell organisation, om enheten uppfyller de villkor som föreskrivs för detta ändamål i nämnda bestämmelser, liksom den faktiska möjligheten att få uppdrag om budgetgenomförande och att få motsvarande medel i samband med indirekt förvaltning. Enligt sökanden kan kommissionen, när den väl har tillerkänt en enhet ställning som internationell organisation, inte längre ändra denna ställning, vilken har förvärvats i enlighet med internationell rätt. Det åligger kommissionen att iaktta denna rätt, framför allt när den tillämpar unionsbestämmelser som hänvisar till begrepp som är specifika för internationell rätt. Sökanden har vidare gjort gällande att principen om god förvaltning utgör hinder för kommissionen att ifrågasätta sökandens ställning som internationell organisation. Vid förhandlingen preciserade sökanden, som svar på en fråga från tribunalen, att denna princip innebär en skyldighet för kommissionen att omsorgsfullt och opartiskt pröva sökandens situation mot bakgrund av alla nödvändiga upplysningar.

73      För det andra anser sökanden att de relevanta bestämmelserna i 2002 och 2012 års budgetregler inte ger kommissionen något utrymme för skönsmässig bedömning, vilket innebär att åsidosättande av dessa bestämmelser i sig utgör en tillräckligt klar överträdelse.

74      Kommissionen har bestritt sökandens argument.

75      Det ska inledningsvis erinras om att det ankommer på den part som avser att göra gällande unionens skadeståndsansvar att visa att villkoren i detta avseende är uppfyllda, bland annat villkoret att det ska föreligga en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge rättigheter till enskilda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 mars 2004, ombudsmannen/Lamberts, C‑234/02 P, EU:C:2004:174, punkt 52, dom av den 6 juni 2019, Dalli/kommissionen, T‑399/17, ej publicerad, överklagad, EU:T:2019:384, punkt 217, och dom av den 18 november 2014, McCoy/regionkommittén, F‑156/12, EU:F:2014:247, punkt 90).

76      I förevarande mål har sökanden gjort en riktig bedömning när den påpekat att 2002 och 2012 års budgetregler, när de använder begreppen ”internationella organisationer” och ”organisationer som omfattas av internationella offentligrättsliga bestämmelser” i bestämmelserna om indirekt förvaltning, hämtat dessa begrepp från internationell rätt.

77      Det följer av fast rättspraxis att unionsrättsakter så långt det är möjligt ska tolkas mot bakgrund av internationell rätt (dom av den 14 juli 1998, Bettati, C‑341/95, EU:C:1998:353, punkt 20, och dom av den 8 september 2015, Philips Lighting Poland och Philips Lighting/rådet, C‑511/13 P, EU:C:2015:553, punkt 60).

78      Så är fallet med begreppet internationell organisation, som återfinns bland annat i Wienkonventionen om traktaträtten av den 23 maj 1969, genom vilken internationella sedvanerättsliga regler kodifierades. Enligt rättspraxis är dessa regler bindande för unionens institutioner och ingår i unionens rättsordning (dom av den 16 juni 1998, Racke, C‑162/96, EU:C:1998:293, punkt 46). Det ska emellertid preciseras att begreppet internationell organisation, som har hämtats från internationell rätt, förekommer i 2002 och 2012 års budgetregler för ändamål som, på grund av att de ingår i genomförandet av unionens budget, är specifika för unionsrätten.

79      Det ska påpekas att kommissionen, när den genomför unionens budget, framför allt måste iaktta principen om sund ekonomisk förvaltning (se ovan punkt 56).

80      Av detta följer att kommissionen, när den prövar frågan huruvida sökanden är en internationell organisation för att ingå avtal om delegering genom indirekt förvaltning, inte bara ska beakta principer i internationell rätt avseende internationella organisationer utan även vidta alla nödvändiga åtgärder för att skydda unionens ekonomiska intressen, i enlighet med ovannämnda princip.

81      Även om det, såsom sökanden har gjort gällande, antas att det enligt internationell rätt är förbjudet att ifrågasätta en enhets ställning som internationell organisation av det skälet att denna ställning slutgiltigt har förvärvats, kan ett sådant förbud emellertid inte tillämpas på kommissionen när den, vid utövandet av sitt uppdrag att genomföra unionens budget, tillämpar begreppet internationell organisation, som återfinns i 2002 och 2012 års budgetregler, enbart med avseende på dessa regler.

82      Att ett sådant förbud inte existerar följer även av domen i målet om överklagande, i vilken domstolen slog fast följande:

”88      I detta avseende ska det påpekas att det följer av artiklarna 53 och 53d.1 i förordning nr 1605/2002 och av artikel 58.1 i förordning nr 966/2012 … att kommissionen kan genomföra unionens budget genom delegering till internationella organisationer.

89      Det följer av dessa bestämmelser att kommissionen, när den har för avsikt att anta ett beslut om delegering till en viss enhet, är skyldig att se till att denna enhet har ställning som en internationell organisation.

90      Om kommissionen, efter antagandet av ett beslut om delegering till en viss enhet i egenskap av internationell organisation, antar sådana beslut som [det omtvistade beslutet] på grundval av omständigheter som enligt kommissionen äventyrar enhetens ställning som internationell organisation måste dessa beslut motiveras både i rättsligt och faktiskt hänseende.”

83      Av detta följer, enligt domstolen och i motsats till vad sökanden har hävdat, vars argument anges i punkt 72 ovan, att kommissionen kan sätta den ställning som internationell organisation i fråga som den har tillerkänt vissa enheter för att ingå delegeringsavtal med indirekt förvaltning, förutsatt att ifrågasättandet är faktiskt och rättsligt motiverat.

84      Det är riktigt att domstolen i domen i målet om överklagande upphävde den ursprungliga domen och ogiltigförklarade det omtvistade beslutet i den del kommissionen och tribunalen, efter det att sökandens talan ogillats, hade ifrågasatt sökandens ställning som internationell organisation. Domstolen påpekade emellertid följande:

”91      Begreppet ’internationell organisation’ som avses i [2002 och 2012 års budgetregler] … omfattar … bland annat ’organisationer som omfattas av internationella offentligrättsliga bestämmelser och som inrättats genom mellanstatliga överenskommelser, samt specialiserade organ som inrättats av dessa’.

92      I förevarande fall är det uppenbart att tribunalen underlåtit att pröva lagenligheten av de omtvistade besluten mot bakgrund av denna definition, utan begränsade sig till att påpeka att [sökandens] argument och den bevisning som [den] åberopat inte påverkade bedömningen av kommissionens tvivel när det gällde [sökandens] ställning som internationell organisation.

93      Detta påstående är dock behäftat med ett rättsligt fel, eftersom ingen av de omständigheter som tribunalen anfört till stöd för slutsatsen att kommissionens tvivel var motiverade, …, kan rättsligt motivera dessa tvivel.

94      När det gäller den första av dessa omständigheter, vilken rör frågan huruvida flera av de stater som [sökanden] angett som sina medlemmar faktiskt var det, framgår det nämligen av tribunalens egna konstateranden att kommissionens tvivel i detta avseende endast rörde ’vissa’ av [sökandens] medlemmar och, mer specifikt, fem av totalt sexton. Även om det antas att dessa tvivel var välgrundade innebär inte detta, enligt internationell rätt, att den enhet, som dessa stater inte är eller inte längre är medlemmar i, fråntas sin ställning som ’internationell organisation’, särskilt inte när de berörda medlemsstaterna, som i detta fall, klart utgör en minoritet av det totala antalet medlemmar.

95      Vad gäller den andra omständigheten, som avser förekomsten av tvivel beträffande behörigheten för personerna som företrädde vissa medlemsstater vid undertecknandet av överenskommelsen som inrättade [sökanden], bör det påpekas att denna omständighet skulle kunna väcka tvivel vad avser giltigheten av dessa staters undertecknande av överenskommelsen som inrättade [sökanden], men inte vad avser giltigheten av själva inrättandet av [sökanden], eftersom de oegentligheter som åberopats endast gällde ett begränsat antal deltagande stater.

97      Mot bakgrund av det ovan anförda kan det konstateras att talan ska vinna bifall såvitt avser den andra grunden som … avser att tribunalen … felaktigt fann att kommissionen inte hade gjort en felaktig rättstillämpning eller en uppenbart oriktig bedömning när den motiverade antagandet av [det omtvistade beslutet] med de tvivel som den hyste när det gällde [sökandens] ställning som ’internationell organisation’ i den mening som avses i budgetförordningarna 2002 och 2012. …

104 … Som framgår av punkterna 92–96 i förevarande dom är [det omtvistade beslutet rättsstridigt], eftersom de omständigheter som har åberopats av kommissionen till stöd för [detta] inte är av den arten att det uppstår tvivel om [sökandens] ställning som internationell organisation, i den mening som avses i budgetförordningarna från 2002 och 2012. [Beslutet] ska följaktligen upphävas helt.”

85      Av dessa skäl följer att domstolen grundade upphävandet av tribunalens dom och ogiltigförklaringen av kommissionens beslut på den felaktiga rättstillämpning och den uppenbart oriktiga bedömning som kommissionen hade gjort när den ifrågasatte sökandens ställning som internationell organisation, enbart på grundval av omständigheter som i faktiskt och rättsligt hänseende inte motiverade antagandet av ett sådant beslut.

86      Domstolens bedömning härvid påverkar emellertid inte den princip som följer av punkterna 89 och 90 i domen i målet om överklagande, enligt vilken kommissionens erkännande av ställningen som internationell organisation med avseende på 2002 och 2012 års budgetregler inte är slutgiltigt och fortfarande kan ifrågasättas på vissa villkor. Det följer således inte av upphävandet av tribunalens dom och av ogiltigförklaringen kommissionens beslut att budgetreglerna gav sökanden rätt att fortsättningsvis erkännas som internationell organisation och därmed att kunna ingå nya delegeringsavtal med kommissionen om indirekt förvaltning.

87      Det ska tilläggas att sökanden inte har angett på vilket sätt den felaktiga rättstillämpning och den uppenbart oriktiga bedömning som domstolen konstaterade i domen i målet om överklagande skulle utgöra ett åsidosättande av unionsbestämmelser som innehåller en rättsregel som har till syfte att ge rättigheter till enskilda. Sökanden har nämligen, efter att ha erinrat om dessa fel och hävdat att bestämmelserna i 2002 och 2012 års budgetregler om ”organisationer enligt internationell rätt” gav dessa organisationer rättigheter, grundat sina yrkanden på argumentet att internationell rätt hindrar kommissionen från att ompröva sin tidigare ståndpunkt. Detta argument kan inte godtas av de skäl som angetts ovan i punkterna 81–83. Sökanden har inte preciserat vilka rättsregler som syftar till att ge den rättigheter och som kommissionen ska ha åsidosatt när den grundade sitt beslut att inte med sökanden ingå nya delegeringsavtal om indirekt förvaltning på grundval av tvivel som domstolen inte ansåg tillräckligt underbyggda.

88      Tribunalen konstaterar därmed att de bestämmelser i 2002 och 2012 års budgetregler om indirekt förvaltning som hänför sig till internationella organisationer inte kan anses utgöra rättsregler som syftar till att ge enheter, som kommissionen har erkänt som internationella organisationer, rätt att inte få denna status ifrågasatt, samt att sökanden inte har visat att kommissionens tvivel i det angripna beslutet utgjorde en rättsstridighet som medförde utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen.

89      Beträffande principen om god förvaltning i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, vilken sökanden anser har åsidosatts, ska det erinras om att denna princip enligt fast rättspraxis inte i sig ger några rättigheter till enskilda, utom när den ger uttryck för särskilda rättigheter såsom rätten att få sina angelägenheter behandlade opartiskt, rättvist och inom skälig tid (dom av den 4 oktober 2006, Tillack/kommissionen, T‑193/04, EU:T:2006:292, punkt 127, och dom av den 29 november 2016, T & L Sugars och Sidul Açúcares/kommissionen, T‑103/12, ej publicerad, EU:T:2016:682, punkt 65; se även, för ett liknande resonemang, beslut av den 22 mars 2010, SPM/rådet och kommissionen, C‑39/09 P, ej publicerat, EU:C:2010:157, punkterna 65–67).

90      I förevarande förfarande, efter ogiltigförklaring och återförvisning, har sökanden åberopat principen om god förvaltning till stöd för argumentet att kommissionen inte kunde ifrågasätta den ställning som internationell organisation som den tidigare hade tillerkänt sökanden. Sökanden har vid förhandlingen, som svar på en fråga från tribunalen, gjort gällande att kommissionen enligt denna princip ska undersöka sökandens situation omsorgsfullt och opartiskt mot bakgrund av all relevant information.

91      Det ska erinras om att kommissionen är skyldig att försäkra sig om att den enhet med vilken den ingår ett avtal om delegering genom indirekt förvaltning är en internationell organisation, även när den har ingått ett avtal av samma slag med denna enhet, eftersom erkännandet av en sådan ställning inte kan anses definitivt fastställt (se punkterna 81, 83 och 86 ovan). Enligt principerna om god förvaltning och om sund ekonomisk förvaltning (se punkt 56 ovan) kan kommissionen inte klandras för att inte ingå nya delegeringsavtal om indirekt förvaltning med en enhet, när enhetens ställning som internationell organisation kan komma att ifrågasättas till följd av omständigheter som kommit till kommissionens kännedom.

92      Sökanden har inte heller angett på vilket sätt den felaktiga rättstillämpning och den uppenbart oriktiga bedömning som föranledde domstolen att ogiltigförklara det omtvistade beslutet skulle utgöra ett sådant åsidosättande av principen om god förvaltning, särskilt vad gäller kommissionens skyldighet att handla opartiskt, som skulle uppfylla de villkor som anges i den rättspraxis som tribunalen erinrat om i punkt 89 ovan och som således kan medföra skadeståndsansvar för unionen.

93      Med beaktande av det ovan anförda finner tribunalen att sökanden inte har visat att kommissionen har överträtt en rättsregel som har till syfte att ge rättigheter till enskilda.

94      Även om det antas att kommissionen har gjort sig skyldig till en sådan överträdelse måste det i vart fall, för att unionens skadeståndsansvar ska kunna göras gällande, även konstateras att överträdelsen är tillräckligt klar.

95      Enligt rättspraxis innebär en tillräckligt klar överträdelse att den berörda institutionen uppenbart och allvarligt har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, varvid de omständigheter som ska beaktas i detta avseende bland annat är komplexiteten i de situationer som ska regleras, graden av klarhet och precision hos den rättsregel som överträtts samt omfattningen av det utrymme för skönsmässig bedömning som unionsinstitutionen har enligt den regel som överträtts (se dom av den 10 september 2019, HTTS/rådet, C‑123/18 P, EU:C:2019:694, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

96      Sökanden har påstått (se punkt 73 ovan) att redan åsidosättandet av bestämmelserna i 2002 och 2012 års budgetregler om indirekt förvaltning utgör en tillräckligt klar överträdelse, eftersom kommissionen, enligt sökanden, inte har något utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller iakttagandet av de bestämmelserna.

97      Att utrymme för skönsmässig bedömning saknas, såsom sökanden har hävdat, följer emellertid av sökandens argument att internationell rätt utgör hinder för att kommissionen ifrågasätter sökandens ställning som internationell organisation, som kommissionen hade tillerkänt sökanden. Eftersom detta argument har underkänts, kan det konstateras att sökanden inte har visat att frågan huruvida kommissionen ska tillerkänna sökanden en sådan ställning inte är komplicerad. Av dessa omständigheter följer att kommissionen har ett utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende.

98      Under dessa omständigheter kan det konstateras att det första villkoret för att unionen ska ådra sig skadeståndsansvar inte är uppfyllt.

 Slutsatser

99      Enligt fast rättspraxis innebär den kumulativa karaktären av de tre villkoren för att unionen ska ådra sig skadeståndsansvar att om ett av dessa villkor inte är uppfyllt ska skadeståndstalan ogillas, och det saknas därvid anledning att pröva de andra villkoren (dom av den 9 september 1999, Lucaccioni/kommissionen, C‑257/98 P, EU:C:1999:402, punkt 14, dom av den 30 april 2009, CAS Succhi di Frutta/kommissionen, C‑497/06 P, ej publicerad, EU:C:2009:273, punkt 40, och dom av den 22 maj 2007, Mebrom/kommissionen, T‑198/05, ej publicerad, EU:T:2007:147, punkt 34).

100    Förevarande skadeståndstalan ska följaktligen ogillas i den del den avser ersättning för den ekonomiska skada som sökanden påstår sig ha lidit till ett belopp av tre miljoner euro för ”indirekta kostnadskomponenter” och ersättning för ideell skada med ett symboliskt belopp på en euro.

101    Av vad ovan anförts följer att talan ska ogillas i sin helhet.

 Rättegångskostnader

102    Enligt artikel 219 i rättegångsreglerna ska tribunalen, i beslut som meddelas efter upphävande och återförvisning, besluta om rättegångskostnader som uppkommit dels i förfarandena vid tribunalen, dels i målet om överklagande vid domstolen.

103    I domen i målet om överklagande förordnade domstolen emellertid att frågan om rättegångskostnader i mål T‑381/15 skulle anstå, men den prövade själv rättegångskostnaderna i mål C‑184/17 P (se punkt 25 ovan).

104    Det ankommer således på tribunalen att besluta om de rättegångskostnader som uppkommit i förfarandena vid tribunalen.

105    Enligt artikel 134.3 i rättegångsreglerna ska vardera rättegångsdeltagaren bära sina rättegångskostnader, om de ömsom tappar målet på en eller flera punkter. Enligt artikel 137 i rättegångsreglerna ska tribunalen i mål där det inte finns anledning att döma i saken besluta om rättegångskostnaderna enligt vad den finner skäligt.

106    För det första ska det erinras om att i enlighet med domen i målet om överklagande, genom vilken det omtvistade beslutet ogiltigförklarades, vann sökanden delvis framgång med de yrkanden om ogiltigförklaring som sökanden hade framställt i sin ansökan till tribunalen. För det andra ifrågasattes i den domen inte att det delvis saknades anledning att döma i saken och att sökandens yrkande om ogiltigförklaring (se punkt 21 första och andra strecksatserna ovan) delvis inte kunde tas upp till sakprövning. För det tredje följer det av punkterna 68 och 100 ovan att sökandens skadeståndsyrkanden ska ogillas.

107    Mot denna bakgrund beslutar tribunalen att vardera parten ska bära sina rättegångskostnader för förfarandena vid tribunalen.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (sjunde avdelningen)

följande:

1)      Talan om skadestånd ogillas.

2)      Vardera parten ska bära sina rättegångskostnader för förfarandena vid tribunalen.

da Silva Passos

Truchot

Sampol Pucurull

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 9 september 2020.

Underskrifter


*      Rättegångsspråk: franska.