FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
NICHOLAS EMILIOU
föredraget den 7 mars 2024(1)
Mål C‑774/22
JX
mot
FTI Touristik GmbH
(begäran om förhandsavgörande från Amtsgericht Nürnberg (Distriktsdomstolen i Nürnberg, Tyskland))
”Begäran om förhandsavgörande – Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa – Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet – Förordning (EU) nr 1215/2012 – Räckvidd – Förfarande med internationell anknytning – Begrepp – Behörighet i fråga om konsumentavtal – Kapitel II avsnitt 4 – Paketreseavtal mellan en konsument och en researrangör – Avtalsparter med hemvist i samma medlemsstat – Avtal som har ingåtts för en resa till ett annat land”
I. Inledning
1. Begäran om förhandsavgörande från Amtsgericht Nürnberg (Distriktsdomstolen i Nürnberg, Tyskland) avser tolkningen av förordning (EU) nr 1215/2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område(2) (nedan kallad Bryssel Ia‑förordningen).
2. Begäran har framställts i ett mål mellan en konsument med hemvist i Tyskland och en researrangör som är etablerad i samma stat avseende ett paketreseavtal som konsumenten bokat för en utlandsresa. I samband med resan uppkom vissa problem för konsumenten, som han anser berodde på att researrangören inte hade uppfyllt sina lagstadgade skyldigheter. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida Bryssel Ia‑förordningen är tillämplig på en sådan tvist, så att konsumenten kan åberopa de skyddande behörighetsregler som fastställs i den.
3. Förevarande begäran om förhandsavgörande är viktig i två avseenden. Den ger för det första EU-domstolen möjlighet att lämna värdefulla klargöranden om Bryssel Ia‑förordningens räckvidd och tillämpningen av de särskilda behörighetsreglerna. För det andra kommer EU‑domstolens svar att vara av betydelse för resenärer och företag i turismsektorn, där sådana tvister ofta uppkommer.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Bryssel Ia-förordningen
4. I artikel 18.1 i Bryssel Ia‑förordningen föreskrivs att ”[k]onsumenten får väcka talan mot den andra avtalsparten antingen vid domstolarna i den medlemsstat där denne har hemvist eller, oberoende av var den andra parten har hemvist, vid domstolen för den ort där konsumenten har hemvist”.
B. Tysk rätt
5. I 12 § Zivilprozessordnung (civilprocesslagen) (nedan kallad ZPO), under rubriken ”Allmän behörighet; begrepp”, föreskrivs att ”[d]en domstol som har allmän behörighet avseende en viss person är behörig att handlägga varje talan som väcks mot denne, i den mån som det inte förskrivits en exklusiv behörighet för en annan domstol avseende en talan”.
6. I 17 § ZPO, under rubriken ”Allmän behörighet avseende juridiska personer”, anges i första stycket att ”[d]en domstol som har allmän behörighet avseende … bolag … är den för den ort där de har sitt säte. Sätet ska, om inget annat föreskrivits, anses vara orten där förvaltningen förlagts”.
III. Bakgrund, målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
7. JX är en privatperson med hemvist i Nürnberg (Tyskland). Den 15 december 2021 ingick han, via en resebyrå i Nürnberg, ett paketreseavtal för en utlandsresa med FTI Touristik GmbH (nedan kallat FTI), som är en researrangör etablerad i München (Tyskland).
8. JX väckte sedermera talan mot FTI vid Amtsgericht Nürnberg (Distriktsdomstolen i Nürnberg). JX hävdade att han inte hade fått tillfredställande information om inrese- och viseringskraven i landet i fråga och yrkade skadestånd om 1 499,86 euro.
9. JX hävdade att enligt artikel 18.1 i Bryssel Ia‑förordningen har den domstol vid vilken han väckt talan både internationell och territoriell behörighet, i egenskap av domstol för den ort där han har hemvist. I sitt svaromål hävdade FTI att domstolen i fråga saknar territoriell behörighet och borde avvisa talan på den grunden. Bryssel Ia‑förordningens bestämmelser är inte tillämpliga på rent inhemska situationer. Tvisten i fråga rör en inhemsk situation eftersom båda parterna har hemvist i samma medlemsstat. Enligt FTI är bestämmelserna i ZPO tillämpliga och enligt dessa bestämmelser är andra domstolar behöriga att pröva talan.
10. Mot denna bakgrund beslutade Amtsgericht Nürnberg (Distriktsdomstolen i Nürnberg) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:
”Ska artikel 18.1 i [Bryssel Ia‑förordningen] tolkas så att den, förutom att reglera internationell behörighet, även innehåller en bestämmelse avseende nationella domstolars territoriella behörighet i tvister angående reseavtal, vilken ska beaktas av den domstol vid vilken talan väckts om både konsumenten, i egenskap av resande, och dennes avtalspartner, researrangören, har hemvist i samma medlemsstat, men resedestinationen inte är belägen i denna medlemsstat utan i utlandet (så kallad oäkta inhemsk situation), vilket får till följd att konsumenten, som ett komplement till nationella behörighetsregler, kan göra gällande avtalsgrundade anspråk gentemot researrangören vid domstolen för den ort där konsumenten har hemvist?”
11. Skriftliga yttranden har inkommit från FTI, den tjeckiska regeringen och Europeiska kommissionen. Ingen förhandling har hållits i målet.
IV. Bedömning
12. Bakgrunden till målet är att problem uppkom för en konsument i samband med en paketresa(3) som en researrangör hade sålt till honom. Detta är tyvärr en ganska vanlig situation. Under omkring de senaste tre årtiondena har turism blivit en massindustri och paketresor utgör en betydande andel av resemarknaden. Även om många konsumenter lockas av den bekvämlighet som paketresor erbjuder vad gäller researrangemangen, levereras inte alltid det som dessa resor utlovar. Alltför ofta får resenärer problem (såsom var fallet för JX(4)) under resan till sin semesterdestination, eller upptäcker vid ankomsten att hotellet inte möter utlovad standard eller, än värre, råkar ut för olyckor på plats till följd av försumlighet från lokala leverantörer som inte har valts ut med omsorg.(5)
13. För att skydda resenärer mot sådana problem har unionslagstiftaren antagit paketresedirektivet. I detta instrument fastställs viktiga rättigheter för konsumenten och motsvarande skyldigheter för researrangörer i samband med paketresor. Bland annat föreskrivs det en skyldighet för researrangörer att innan något avtal ingås tillhandahålla resenären information om bland annat pass- och viseringskrav i det avsedda destinationslandet.(6) I det nationella målet anser JX att FTI underlät att uppfylla denna informationsskyldighet, vilket medförde skada för honom, och han vill ha ersättning. Han väckte därför talan vid den hänskjutande domstolen, som är domstolen för den ort där han har hemvist, det vill säga Nürnberg.
14. I det nationella målets nuvarande preliminära stadium behöver den hänskjutande domstolen avgöra huruvida den faktiskt har behörighet att pröva och avgöra målet. Den vill få klarhet i huruvida artikel 18.1 i Bryssel Ia‑förordningen är relevant i detta sammanhang. Denna bestämmelse, som ingår i ett avsnitt i förordningen som rör tvister avseende vissa konsumentavtal, nämligen avsnitt 4 i kapitel II (nedan kallat avsnitt 4), innehåller två behörighetsregler till fördel för konsumenten i egenskap av kärande. Närmare bestämt får konsumenten enligt artikel 18.1 väcka talan mot ”den andra avtalsparten” (det vill säga leverantören) antingen i) ”vid domstolarna i den medlemsstat där denne har hemvist” (forum rei) eller ii) ”vid domstolen för den ort där konsumenten har hemvist” (forum actoris).
15. Den hänskjutande domstolens fråga avser bestämmelsen om forum actoris i artikel 18.1 i Bryssel Ia-förordningen och innehåller två frågeställningar. För det första vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida denna bestämmelse är tillämplig på en sådan tvist som den mellan JX och FTI. Om så är fallet vill den vidare få klarhet i huruvida denna bestämmelse endast ger domstolarna i den medlemsstat där konsumenten har hemvist (internationell) behörighet, medan det är medlemsstatens processuella regler som avgör vilken domstol inom medlemsstatens territorium som har (territoriell) behörighet att pröva en sådan tvist, eller huruvida nämnda bestämmelse direkt ger domstolen för den ort där konsumenten har hemvist (både internationell och intern) behörighet.
16. Pragmatiska överväganden ligger bakom dessa frågeställningar. Om nyssnämnda bestämmelse är tillämplig på tvisten mellan JX och FTI och ger både internationell och territoriell behörighet, är den hänskjutande domstolen på denna grund behörig att avgöra målet (eftersom den är domstolen för konsumentens hemvist). Om denna bestämmelse däremot inte är tillämplig på tvisten i fråga eller endast ger de tyska domstolarna internationell behörighet har den hänskjutande domstolen ingen sådan behörighet. I sådant fall följer det av tyska processrättsliga bestämmelser att domstolen för svarandens hemvist i München har territoriell behörighet.(7)
17. Som jag kommer att förklara i de följande punkterna står det klart att den bestämmelse om forum actoris för konsumenter som fastställs i artikel 18.1 i Bryssel Ia‑förordningen direkt ger både internationell och territoriell behörighet till domstolen för konsumentens hemvist (avsnitt A). Denna bestämmelse är emellertid endast tillämplig på mål som har anknytning till ett annat land (avsnitt B). Däri ligger kruxet i förevarande mål. Det råder nämligen osäkerhet om huruvida detta krav är uppfyllt när båda parterna i tvisten (konsumenten och leverantören) har hemvist i samma medlemsstat och den enda anknytningen till ett annat land är den resedestination för vilken det omtvistade paketreseavtalet ingicks (avsnitt C).
A. Bestämmelsen om forum actoris för konsumenter reglerar både internationell och territoriell behörighet
18. Den hänskjutande domstolens tvivel vad gäller hur bestämmelsen om forum actoris för konsumenter fungerar kan besvaras omgående och svaret kan utläsas av själva lydelsen i artikel 18.1 i Bryssel Ia‑förordningen. En jämförelse av de två bestämmelserna i denna artikel är upplysande i detta hänseende. I bestämmelsen om forum rei hänvisas till ”domstolarna i den medlemsstat” där näringsidkaren har hemvist. I bestämmelsen om forum actoris däremot hänvisas till ”domstolen för den ort” där konsumenten har hemvist. Denna skillnad i ordval är inte betydelselös. Den är avsedd att ange att medan den första bestämmelsen endast ger internationell behörighet till domstolssystemet i den utpekade staten taget som helhet, ger den andra bestämmelsen de facto både internationell och territoriell behörighet till domstolen för den ort där konsumenten har hemvist, oberoende av den behörighetsfördelning som annars följer av den statens processrätt.(8)
19. I motsats till vad FTI har hävdat återspeglar denna tolkning exakt unionslagstiftarens avsikt. Genom denna bestämmelse avsåg unionslagstiftaren att göra det möjligt för konsumenten att väcka talan ”så nära sin egen hemvist som möjligt”.(9) Om de processuella reglerna i den medlemsstat där konsumenten har hemvist skulle avgöra vilken domstol i medlemsstaten som har behörighet att pröva konsumentens talan skulle detta syfte ofta inte kunna uppnås, eftersom dessa regler i medlemsstater som Tyskland skulle peka ut domstolen för den ort där leverantören har sitt säte, vilken kan ligga långt från konsumentens hemvist (vilket jag kommer att återkomma till senare).(10)
B. Bestämmelsen om forum actoris för konsumenter är endast tillämplig på mål med internationell anknytning
20. För att bestämmelsen om forum actoris i artikel 18.1 i Bryssel Ia‑förordningen ska vara tillämplig och reglera behörigheten i ett givet mål, måste två kumulativa krav vara uppfyllda. För det första måste målet logiskt nog omfattas av det materiella tillämpningsområdet för den behörighetsordning (nedan kallad Brysselordningen) som denna bestämmelse utgör en del av. För det andra måste vissa villkor som är specifika för denna bestämmelse vara uppfyllda.
21. Att det andra kravet är uppfyllt har inte ifrågasatts i förevarande mål. Det står klart att villkoren i fråga, vilka följer av artikel 17.1, jämförd med artikel 18.1 i Bryssel Ia‑förordningen, är uppfyllda: käranden är en ”konsument”, eftersom talan ”avser ett avtal”(11) som ingåtts med en leverantör ”för ändamål som kan anses ligga utanför [konsumentens] affärsverksamhet eller yrkesverksamhet”, avtalet omfattas av någon av de kategorier som anges i artikel 17.1 (en aspekt som jag kommer att undersöka närmare nedan)(12) och svaranden i tvisten är ”den andra avtalsparten”.
22. Av det första kravet följer dock att ytterligare ett villkor måste vara uppfyllt för att artikel 18.1 i Bryssel Ia‑förordningen ska vara tillämplig. Även om det i artikel 1.1 i förordningen, där Brysselordningens tillämpningsområde anges, inte sägs något om denna fråga,(13) har domstolen upprepade gånger, alltsedan domen i målet Owusu,(14) slagit fast att denna ordning endast är tillämplig på rättsförhållanden av ”internationell karaktär”, det vill säga rättsförhållanden som har kopplingar till mer än ett land.(15)
23. Detta underförstådda krav på internationell anknytning härrör från (och är ofrånkomligt mot bakgrund av) den rättsliga grunden för Bryssel Ia‑förordningen, det vill säga artikel 81.2 FEUF. Denna bestämmelse möjliggör för Europeiska unionen att besluta om åtgärder i syfte att genomföra de mål som anges i artikel 81.1 i samma fördrag, vilken avser rättsligt samarbete i ”civilrättsliga frågor som har gränsöverskridande följder”. Omvänt har Europeiska unionen inte befogenhet att reglera behörigheten i civilrättsliga frågor som inte har gränsöverskridande följder. Förordningen måste tolkas i överensstämmelse härmed.
24. Detta krav är också förenligt med själva syftet med Bryssel Ia‑förordningen. Som ett instrument för unionens internationella privaträtt har den utformats för ett scenario där en inhemsk domstol har att avgöra ett mål som har kopplingar till ett annat land (eller andra länder). Sådana kopplingar innebär att domstolarna i det andra landet (eller de andra länderna) också kan pröva och avgöra målet, vilket i förlängningen ger upphov till frågan huruvida det är lämpligt att den domstol vid vilken talan har väckts prövar målet. Brysselordningens primära syfte är att lösa sådana internationella behörighetskonflikter. Även om vissa av dess bestämmelser, inbegripet den om forum actoris för konsumenter, reglerar både internationell och territoriell behörighet (se punkt 18 ovan), reglerar dessa bestämmelser den territoriella behörigheten på ett underordnat sätt och endast med avseende på mål där frågan om internationell behörighet kan uppkomma. Deras funktion är inte att reglera behörighetskonflikter mellan nationella domstolar i rent interna situationer.(16)
25. Av det ovan anförda följer att bestämmelsen om forum actoris för konsumenter, liksom alla andra behörighetsregler i Bryssel Ia‑förordningen, är tillämplig endast när en domstol i en medlemsstat har att avgöra ett mål med anknytning till ett annat land (det vill säga en relevant koppling till ett annat land). I ett sådant mål reglerar denna bestämmelse både den internationella och den territoriella behörigheten. Däremot är den inte tillämplig på behörighetsfördelningen mellan nationella domstolar i rent interna situationer.
C. Huruvida det föreligger en tillräcklig anknytning till ett annat land i förevarande fall
26. Sedan detta klargjorts ska det påpekas att enligt den hänskjutande domstolen pågår det en livlig diskussion i Tyskland(17) om huruvida den anknytning till ett annat land som krävs för tillämpningen av artikel 18.1 i Bryssel Ia‑förordningen föreligger när en domstol i en medlemsstat har att avgöra en tvist mellan en konsument som har hemvist i den staten och en lokal researrangör avseende uppfyllandet av ett paketreseavtal för en utlandsresa (ett scenario som är ganska vanligt).(18) Bortsett från teknikaliteten i denna fråga är det verkliga spörsmålet huruvida konsumenten även i ett sådant fall kan väcka talan vid domstolen för sin hemvist enligt bestämmelsen om forum actoris i nyssnämnda artikel 18.1
27. Den hänskjutande domstolen har förklarat att i tysk rättspraxis och doktrin går åsikterna om sådana ”oäkta inhemska situationer” isär (unechte Inlandsfälle, för att använda den hänskjutande domstolens ord). Det förhärskande synsättet, som vid EU‑domstolen har förespråkats av FTI och den tjeckiska regeringen, är att artikel 18.1 i Bryssel Ia‑förordningen inte är tillämplig på sådana mål. När parterna (konsument och researrangör) har hemvist i samma medlemsstat uppvisar avtalsförhållandet i fråga inte den internationalitet som krävs. Den omständigheten att den resedestination för vilken avtalet ingicks ligger i utlandet är härvid inte ett relevant övervägande. Enligt minoritetens synsätt, som här stöds av kommissionen, är denna bestämmelse tillämplig även om de tvistande parterna har hemvist i samma stat. Den omständigheten att avtalet avser en utlandsresa ger avtalsförhållandet en tillräckligt internationell karaktär.
28. Jag anser att det synsätt som förespråkas av minoriteten är korrekt. En bred tolkning av begreppet internationalitet krävs när det gäller tillämpningen av Bryssel Ia‑förordningen (1). I mål som rör uppfyllandet av ett paketreseavtal utgör den omständigheten att avtalet avser en utlandsresa en relevant anknytning till ett annat land (2). Slutligen kräver varken lydelsen i eller syftet med avsnitt 4 en annan tolkning (3).
1. En bred tolkning av begreppet internationell anknytning
29. Det står inledningsvis klart att även om det i Bryssel Ia‑förordningen inte definieras vad som avses med den internationella anknytning som krävs för att förordningen ska vara tillämplig måste detta begrepp ges en självständig tolkning, med beaktande av förordningens systematik och mål, för att säkerställa att den tillämpas enhetligt i samtliga medlemsstater.(19)
30. I sin praxis alltsedan domen i målet Owusu har domstolen generellt sett antagit ett pragmatiskt synsätt i detta avseende. Enligt EU‑domstolen, och i enlighet med den förklaring som ges i punkt 24 ovan, innehåller ett mål där talan väckts vid en domstol i en medlemsstat en relevant anknytning till ett annat land när tvisten ”kan ge upphov till frågor om huruvida nämnda domstol har internationell behörighet”.(20) Uttryckt på ett annat sätt är Brysselordningen tillämplig när målet har en tillräcklig koppling till ett annat land – vare sig det är en annan medlemsstat eller ett tredjeland – för att domstolarna i det landet eventuellt ska vara behöriga att pröva och avgöra målet,(21) och för att ge upphov till frågan huruvida det är lämpligt (eller ej) att domstolarna i den medlemsstat där talan väckts ska göra detta. I ett sådant fall ska den berörda domstolen besvara denna fråga med hjälp av Brysselordningen.
31. Detta kriterium bör enligt min mening tillämpas generöst. För att Bryssel Ia‑förordningen ska fylla sitt syfte bör den tillämpas så snart(22) frågor om internationell behörighet uppkommer, bland annat för att undvika att potentiella behörighetskonflikter omvandlas till faktiska konflikter. Eftersom de rättssäkerhets- och förutsebarhetsintressen som eftersträvas med detta instrument(23) kräver att tvistande parter lätt kan förutse vilken behörighetsordning som kommer att tillämpas på deras tvist och att den nationella domstolen obehindrat kan fastställa sin egen behörighet,(24) bör saken vidare inte kompliceras alltför mycket. Det är inte en fråga om att kontrollera huruvida utländska domstolar faktiskt är behöriga att pröva det aktuella målet.(25) Det räcker att den faktor som ger målet anknytning till det utlandet utgör ett rimligt skäl för dess domstolar att pröva och avgöra målet.
32. Ett måls internationella anknytning härrör ofta från den omständigheten att käranden och svaranden har hemvist i olika stater. Den omständigheten att de tvistande parterna har hemvist i olika stater utgör ett rimligt skäl för respektive stats domstolar att förklara sig behöriga att pröva och avgöra målet (vilket olika bestämmelser i Bryssel Ia‑förordningen, inbegripet artikel 18.1, visar). Detta är emellertid inte det enda möjliga scenariot. När de tvistande parterna har hemvist i samma stat kan målets internationella anknytning, såsom kommissionen har hävdat, följa av olika faktorer som bland annat avser saken i målet.(26)
33. Även om jag vill lämna frågan om hur det ovannämnda resonemanget ska tillämpas på förevarande mål till nästa avsnitt, kan jag ge några exempel här. Om till exempel en domstol i en medlemsstat har att avgöra ett mål som involverar två tvistande parter som har hemvist i den staten, men som avser en skadeståndsgrundande händelse som ägt rum utomlands eller nyttjanderätten till fast egendom som ligger i ett annat land, är Bryssel Ia‑förordningen tillämplig.(27) I båda dessa fall ger den internationella anknytningen upphov till frågor om huruvida nämnda domstol har internationell behörighet. Den omständigheten att den skadeståndsgrundande händelsen ägde rum utomlands eller att egendomen i fråga är belägen där utgör rimliga skäl för att det berörda landets domstolar ska förklara sig behöriga i målet.(28) Detta bekräftas i Bryssel Ia-förordningen, eftersom dessa faktorer utgör uttryckliga behörighetsgrunder enligt dess artikel 7.2 respektive artikel 24.1.(29) I domen i målet IRnova(30) ansåg domstolen, med rätta, på liknande sätt att en talan mellan två tvistande parter med hemvist i samma medlemsstat, avseende rätten till patent registrerade i tredjeland, hade en internationell anknytning. När ett land har beviljat ett patent är det rimligt att dess domstolar vill pröva tvister som rör patentet.(31)
34. Det ska medges att i de förenade målen Parking och Interplastics(32), målet Generalno konsulstvo na Republika Bulgaria(33) och målet Inkreal(34) antog EU-domstolen ett något annorlunda synsätt vad gäller den anknytning till ett annat land som krävs för att Bryssel Ia‑förordningen ska vara tillämplig.
35. I det ena av de förenade mål som ledde till den förstnämnda domen hade talan mot en svarande som hade hemvist i en medlemsstat väckts vid domstol i den staten av en kärande som hade hemvist i en annan stat. Kommissionen var tveksam till huruvida den anknytning till ett annat land som krävs för tillämpning av Brysselordningen förelåg. Även om detta var uppenbart till följd av domen i målet Owusu, och domstolen hänvisade till den domen, lade den till ett kompletterande argument. Domstolen hänvisade nämligen till ett annat unionsinstrument, förordning (EG) nr 1896/2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande,(35) som endast är tillämplig på ”gränsöverskridande fall” och definierar detta begrepp som ”[e]tt fall där åtminstone en av parterna har sitt hemvist eller sin vanliga vistelseort i en annan stat än den medlemsstat där den domstol vid vilken talan väckts är belägen”. Enligt domstolen kan denna definition ”i princip” användas för att avgöra huruvida en tvist är av internationell karaktär i den mening som avses i Bryssel Ia‑förordningen, eftersom enhetlighet bör säkerställas mellan motsvarande begrepp i dessa båda instrument. Lämpligt nog hade domstolen några månader tidigare slagit fast att en situation där käranden har hemvist i en annan medlemsstat än den där den domstol vid vilken talan har väckts är belägen uppfyller denna definition.(36)
36. I det andra av de ovannämnda avgörandena följde domstolen helt sonika den tidigare domen och tillämpade, utan någon hänvisning till sitt huvudsakliga synsätt i rättspraxis, den definition av en gränsöverskridande tvist som föreskrivs i förordning nr 1896/2006 för att konstatera att en talan som en person med hemvist i en medlemsstat har väckt mot den statens konsulat i ett annat land, avseende tjänster som vederbörande hade tillhandahållit konsulatet i det landet, (uppenbart) var av internationell karaktär i den mening som avses i Bryssel Ia‑förordningen. I det tredje avgörandet slutligen hänvisade domstolen först till nyssnämnda definition och därefter till det kriterium som det redogjorts för i punkt 30 ovan, när den konstaterade att den omständigheten att tvistande parter med hemvist i en medlemsstat har ingått ett avtal om val av behörig domstol till förmån för en domstol i en annan medlemsstat utgör en tillräcklig internationell anknytning för att Bryssel Ia‑förordningen ska vara tillämplig.(37)
37. Jag instämmer i den kritik som doktrinen har riktat mot detta nya synsätt på begreppet internationalitet.(38) Viljan att säkerställa unionsrättens enhetlighet är visserligen lovvärd. De definitioner och den tolkning som görs inom ramen för ett unionsrättsligt instrument kan ibland överföras på ett annat. Detta är emellertid inte alltid fallet. Härvid behövs försiktighet, eftersom liknande begrepp kan ha (mycket) olika betydelse i olika sammanhang. Endast när det finns en tillräcklig överensstämmelse mellan de ifrågavarande instrumentens systematik och mål är en sådan överföring berättigad. Så är inte fallet här. Även om Bryssel Ia‑förordningen och förordning nr 1896/2006, som domstolen har konstaterat, hör till området privaträttsligt samarbete med gränsöverskridande verkningar, upphör likheterna där.
38. Förordning nr 1896/2006, å ena sidan, antogs för att avhjälpa svårigheterna för borgenärer som vill driva in obestridda penningfordringar från gäldenärer i andra medlemsstater. Den syftar till att förenkla och påskynda indrivningen av sådana fordringar genom att inrätta ett enhetligt förfarande som gör det möjligt för en borgenär att från en domstol i en medlemsstat erhålla ett rättsligt avgörande avseende en sådan fordran, som lätt kan verkställas i den medlemsstat där gäldenären har sina tillgångar, samtidigt som lika villkor garanteras i hela Europeiska unionen vad gäller rätten till försvar.(39) Definitionen av gränsöverskridande fall i den förordningen, som grundas på parternas respektive hemvist och den ort där den domstol vid vilken talan har väckts är belägen, har en viss logik i det sammanhanget. Om parterna har hemvist i samma stat, är de rättsmedel som tillhandahålls av domstolarna i den staten enligt den nationella processlagstiftningen vanligen tillräckliga för att säkerställa att borgenären snabbt kan kräva fullgörelse för sin fordran. Det förfarande som fastställs i den förordningen är då inte nödvändigt.
39. Bryssel Ia‑förordningen, å andra sidan, syftar till att förena reglerna om behörighetskonflikter på privaträttens område. Nyssnämnda definition är för smal och således dåligt lämpad för detta syfte. Som det förklaras i punkterna 32 och 33 ovan kan frågor om internationell behörighet uppkomma även när de tvistande parterna har hemvist i samma medlemsstat och talan har väckts vid domstol i den staten.(40) Dessutom innehåller detta instrument även bestämmelser om erkännande och verkställighet av domar som meddelats av medlemsstaternas domstolar. För att dessa bestämmelser ska vara andamålsenliga i detta avseende måste de tillämpas så snart en medlemsstats myndigheter har att erkänna eller verkställa ett avgörande som har meddelats av en domstol i en annan medlemsstat, även om det rör en inhemsk tvist mellan två personer som har hemvist i sistnämnda stat.(41) Definitionen i fråga är inte heller lämpad för denna situation.
40. Domen i de förenade målen Parking och Interplastics,(42) domen i målet Generalno konsulstvo na Republika Bulgaria(43) och domen i målet Inkreal(44) kan emellertid förenas med det synsätt som huvudsakligen förespråkats i rättspraxis, förutsatt att de tolkas på följande sätt. Eftersom begreppet gränsöverskridande fall, som det definieras i förordning nr 1896/2006, är snävare än begreppet internationell anknytning, som används inom ramen för Bryssel Ia‑förordningen, är ett mål i ännu högre grad internationellt i den mening som avses i denna förordning, om det är gränsöverskridande i den mening som avses i förordning nr 1896/2006. En tvist kan emellertid mycket väl vara internationell utan att vara gränsöverskridande.
41. För att undvika vidare osäkerhet beträffande Brysselordningens internationella tillämpningsområde, uppmanar jag domstolen att i framtiden avstå från att hänvisa till förordning 1896/2006 i detta sammanhang. Om domstolen skulle vilja hämta inspiration från och säkerställa överensstämmelse med andra instrument på detta område är förordning (EG) nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser(45) (nedan kallad Rom I‑förordningen) och förordning (EG) nr 864/2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser(46) (nedan kallad Rom II‑förordningen) lämpligare, såsom kommer att visas nedan. Dessa instrument är Bryssel Ia‑förordningens motsvarigheter vad gäller lagkonflikter och unionslagstiftaren själv avsåg att dessa tre förordningars materiella tillämpningsområde skulle tolkas på ett överensstämmande sätt.(47)
2. Resedestinationen utgör en relevant anknytning till ett annat land
42. När talan har väckts vid en domstol i en medlemsstat i ett mål som, å ena sidan, involverar tvistande parter som har hemvist i den staten, men, å andra sidan, avser uppfyllandet av ett paketreseavtal för en utlandsresa, råder det mot bakgrund av den förklaring som har getts i föregående avsnitt, enligt min mening och som kommissionen har hävdat, ingen tvekan om att resedestinationen utgör en relevant anknytning till ett annat land, som innebär att de behörighetsregler som fastställs i Bryssel Ia‑förordningen är tillämpliga.(48)
43. Resedestinationen är också den plats där resenären tillhandahölls eller skulle ha tillhandahållits (merparten) av tjänsterna enligt paketreseavtalet (flyget skulle landa i närheten, hotellet skull vara beläget där etc.). Med andra ord uppfylldes avtalet huvudsakligen där eller skulle huvudsakligen ha uppfyllts där. När en domstol i en medlemsstat har att avgöra en tvist som avser uppfyllandet av ett avtal och uppfyllelseorten ligger i ett annat land kan denna faktor enligt min mening ”ge upphov till frågor rörande fastställandet av den internationella behörigheten för domstolar”.(49) En anknytning av detta innebär att domstolarna i det landet kan komma att pröva och avgöra målet. FTI:s invändning att denna koppling är ”rent faktisk” och inte ”normerande” (vad som nu exakt menas med det sistnämnda)(50) förbryllar mig. Denna ”faktiska” koppling är själva skälet till varför man kan anta att domstolarna i det landet är behöriga att avgöra tvisten (eftersom deras geografiska närhet till uppfyllelseorten kan visa sig underlätta avgörandet i ett sådant mål, särskilt när det gäller att samla in relevant bevisning). Detta bekräftas av och är skälet till att uppfyllelseorten utgör en alternativ behörighetsgrund vid avtalstvister, både i Europeiska unionen enligt artikel 7.1 i Bryssel Ia‑förordningen,(51) och i många tredjeländer.(52)
44. Domen i målet Owusu stöder direkt denna tolkning. Det ska erinras om att i det målet hade Andrew Owusu, som hade hemvist i Förenade kungariket (som då var en medlemsstat), ingått ett avtal om att hyra en semesterbostad på Jamaica med Anm.: Jackson, som också hade hemvist i Förenade kungariket. Andrew Owusu råkade ut för en tragisk olycka där, som han hävdade berodde på riskabla förhållanden på platsen, och väckte talan mot Anm.: Jackson för avtalsbrott. EU-domstolen ansåg utan vidare att målet hade en relevant anknytning till ett annat land och att Brysselordningen var tillämplig.(53) Den omständigheten att målet avsåg (bristfälligt) uppfyllande av ett avtal på Jamaica var tillräckligt i det avseendet, eftersom det stod klart att detta kunde innebära att domstolarna i Jamaica ansåg sig behöriga att pröva och avgöra målet. Den situation som avses i förevarande mål är liknande.
45. Enligt min mening kan en parallell också dras till Rom I‑förordningen och domstolens relevanta praxis. I detta instrument fastställs, på liknande sätt som i Bryssel Ia‑förordningen avseende behörighet, vilken lag som är tillämplig på avtal i situationer ”som innebär lagkonflikt”.(54) Härvidlag följer det av domstolens praxis att bestämmelserna i Rom I förordningen är tillämpliga på alla avtalsförhållanden med internationell anknytning. Det förhåller sig nämligen så, att det är endast när ett avtal har anknytning till ett annat land (eller andra länder) än det där den domstol vid vilken talan har väckts är belägen som avtalet eventuellt kan omfattas av olika, motstridiga nationella lagar, och denna domstol kan behöva överväga vilket lands lag som ska tillämpas för att avgöra tvisten. Av domstolens praxis följer även att begreppet internationell anknytning inte är begränsat till de avtalsslutande parternas respektive hemvist. Den omständigheten att avtalet ska uppfyllas i ett annat land kan utgöra en sådan anknytning.(55) Det är uppenbart att en anknytning av detta slag innebär en lagkonflikt. Den domstol vid vilken talan har väckts kan överväga möjligheten att lagen i landet för avtalets uppfyllande kan vara tillämplig i stället för det egna landets lag.(56) Bestämmelserna i sistnämnda förordning måste således tillämpas för att avgöra denna konflikt.(57)
46. I motsats till vad FTI har gjort gällande påverkas inte denna tolkning av domstolens dom i målet Maletic,(58) även om jag medger att sistnämnda dom har skapat viss osäkerhet i detta sammanhang.
47. I det målet hade ett par konsumenter med hemvist i Österrike bokat en paketresa till Egypten med en researrangör som också var etablerad i Österrike. Bokningen hade gjorts via en webbplats tillhörande en resebyrå som var etablerad i Tyskland. På grund av problem med hotellet i Egypten väckte resenärerna talan om avtalsbrott mot både resebyrån och researrangören vid domstolen för den ort där de hade hemvist, enligt bestämmelsen om forum actoris som (då) framgick av artikel 16.1 i Bryssel Ia‑förordningen. Den hänskjutande domstolen ville få klarhet i huruvida denna regel var tillämplig med avseende på researrangören, med beaktande av att denna hade sitt säte i den stat där konsumenterna hade hemvist.
48. EU-domstolen svarade att denna bestämmelse var tillämplig med avseende på båda svarandena, men använde sig därvid av ett ganska komplicerat resonemang. Den slog fast att ”[ä]ven om det antas att en enda handling, såsom den genom vilken [konsumenterna] bokade och betalade sin paketresa på [resebyråns] webbplats, kan delas in i två olika avtalsförhållanden med, å ena sidan, online-resebyrån … och, å andra sidan, researrangören …, kan sistnämnda avtalsförhållande emellertid inte betecknas som ’rent inhemskt’, eftersom det var oskiljaktigt samhörigt med det förstnämnda avtalsförhållandet, för vilket avtalshandlingen företogs genom den i en annan medlemsstat etablerade resebyrån”.(59)
49. I doktrinen har många påpekat att detta resonemang är invecklat och förbryllats över att domstolen inte hänvisade till det utländska resmålet, då detta var en faktor som på ett uppenbart sätt visade att målet hade internationell anknytning.(60) Att domstolen inte nämnde denna faktor bör, enligt min mening, dock inte förstås så, att domstolen inte ansåg att den utgjorde en relevant internationell anknytning. Det finns en enkel förklaring till varför domstolen i stället fokuserade på den ”oskiljaktiga” samhörigheten mellan konsumenter, resebyrå och researrangör. I målet aktualiserades nämligen två separata frågor rörande tillämpningen av bestämmelsen om forum actoris för konsumenter, närmare bestämt i) huruvida talan mot båda svarandena hade internationell anknytning och ii) huruvida vardera svarande kunde betraktas som den andra avtalsparten i den mening som avses enligt den bestämmelsen.(61) Med sitt resonemang gav domstolen ett brett formulerat svar på båda frågorna: enligt bestämmelsen om forum actoris fanns det endast ett internationellt avtalsförhållande och talan kunde väckas mot resebyrån och researrangören gemensamt, i egenskap av ”andra part[er]” i det förhållandet, vid domstolarna för den ort där konsumenterna hade hemvist. En hänvisning till resedestinationen skulle ha besvarat den första frågan, men inte den andra. Detta är skälet till att domstolen inte stödde sig på denna faktor i sitt avgörande.
50. Jag övertygas inte heller av den tjeckiska regeringens argument att den tolkning som jag förslår i det här förslaget innebär att talan oväntat kan väckas mot researrangörer vid domstolarna på den ort där deras kunder har hemvist, i strid med det mål om förutsebarhet som eftersträvas med Bryssel Ia‑förordningen. Det står klart att ett företag som är verksamt inom en så internationell sektor som turism rimligen kan förutse att det kan komma att omfattas av en behörighetsordning som utformats för internationella mål, när det organiserar och säljer utlandsresor.(62)
51. Avslutningsvis ska det specificeras att det enligt min åsikt inte finns något behov av att göra en åtskillnad beroende på om en resenärs talan specifikt avser en olycka som denne råkat ut för på resmålet (fullständigt analogt med domen i målet Owusu), den undermåliga standarden på hotellrummen eller, som i det nationella målet, den omständigheten att resenären aldrig kom iväg på sin resa av det skälet att han inte informerades om att han behövde visering eller på grund av att han aldrig fick sina flygbiljetter (och så vidare). Även om anknytningen mellan talan och det andra landet kan vara starkare i en del fall än i andra, ska det erinras om att bedömningen av den internationella anknytningen inte ska göras alltför komplicerad (se punkt 31 ovan). Domstolen i den medlemsstat där talan har väckts behöver inte göra någon omfattande bedömning av föremålet för talan för att fastställa en så enkel sak. Varje mål där en resenär har väckt talan mot en researrangör avseende problem som resenären haft i samband med en utlandsresa som researrangören har organiserat och sålt som ett paket, bör av ovan angivna skäl, oavsett problemens karaktär, betraktas som internationellt enligt Bryssel Ia‑förordningen. Resmålet är en faktor som är lätt att kontrollera och detta gör det lätt för parterna att förutse vilken behörighetsordning som är tillämplig, såsom har förklarats i föregående punkt.
3. Varken lydelsen i eller syftet med avsnitt 4 kräver en annan tolkning
52. I motsats till vad FTI har hävdat kan den tolkning som föreslås i det här förslaget till avgörande inte påverkas av den omständigheten att bestämmelsen om forum actoris i artikel 18.1 i Bryssel Ia‑förordningen ska tolkas strikt, eftersom det är en undantagsbestämmelse.(63)
53. Det ska inledningsvis erinras om att det (underförstådda) kravet på en internationell anknytning, som utgör kärnan i förevarande mål, allmänt definierar Bryssel Ia‑förordningens tillämpningsområde. Detta krav hänför sig noga talat till förordningens artikel 1.1 (se punkt 22 ovan), snarare än dess artikel 18.1. Det Logiskt sett borde det därför mätas enligt den måttstock som gäller för alla behörighetsregler i förordningen, oberoende av om specifika bestämmelsen utgör ett undantag eller ej.(64)
54. Bortsett från denna preliminära anmärkning står det enligt min mening klart att det inte strider mot lydelsen i avsnitt 4 att tolka detta krav så, att bestämmelsen om forum actoris i artikel 18.1 i Bryssel Ia‑förordningen är tillämplig i mål som involverar en konsument och en leverantör med hemvist i samma stat och avser ett avtal som har eller skulle ha uppfyllts i en annan stat.
55. När det först gäller artikel 17.1 i Bryssel Ia‑förordningen, ska det erinras om att för att avsnitt 4 ska vara tillämpligt krävs enligt den bestämmelsen att ett avtal har ingåtts mellan en konsument och en leverantör och att detta avtal omfattas av någon av de kategorier som avses i leden a–c i samma bestämmelse. Leden a och b avser olika typer av avtal (avtal som gäller köp av varor där betalningen ska erläggas i särskilda poster respektive kreditavtal), utan någon hänvisning till avtalsparternas respektive hemvist. Enligt led c krävs, för alla övriga avtal (således också paketreseavtal), att leverantören ”bedriver kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet i den medlemsstat där konsumenten har hemvist eller, på något sätt, riktar sådan verksamhet till den medlemsstaten eller flera stater, däribland den medlemsstaten, och avtalet faller inom ramen för sådan verksamhet”. I denna bestämmelse anges inte, inte ens underförstått, att konsumenten och leverantören nödvändigtvis måste ha hemvist i olika stater.(65) Det står klart att en leverantör kan bedriva kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet i den medlemsstat där konsumenten har hemvist och samtidigt ha sitt säte där.
56. Vad vidare gäller lydelsen i artikel 18.1 i Bryssel Ia‑förordningen begränsar den inte bestämmelsen om forum actoris till mål där konsumenten och näringsidkaren har hemvist i olika stater. Tvärtom anges i den bestämmelsen att bestämmelsen i fråga är tillämplig ”oberoende av var den andra parten har hemvist”. Jag är väl medveten om att avsikten bakom tillägget av denna formulering var att konsumenter skulle kunna åberopa denna regel mot leveranterör med hemvist i tredjeländer, såsom FTI har betonat.(66) Faktum kvarstår, som kommissionen har påpekat, att denna formulering är tillräckligt vid för att även omfatta situationer där leverantören har hemvist i samma medlemsstat som konsumenten.
57. I artikel 19 i Bryssel Ia‑förordningen, slutligen, som fastställer gränserna för användningen av avtal om val av behörig domstol i konsumentförhållanden, tillåts uttryckligen sådana avtal på vissa villkor när de har ingåtts av en konsument och en leverantör ”vilka vid avtalets ingående hade hemvist eller sin vanliga vistelseort i samma medlemsstat”. Uppenbarligen avsåg unionslagstiftaren möjligheten att bestämmelserna i avsnitt 4, inklusive artikel 18.1, ska vara tillämpliga även i ett sådant fall (förutsatt att målet uppvisar någon annan relevant internationell anknytning).
58. Att tillämpa bestämmelsen om forum actoris i artikel 18.1 i Bryssel Ia‑förordningen på mål där konsumenten och leverantören har hemvist i samma stat, men avtalet i fråga har eller skulle ha uppfyllts i ett annat land går inte heller utöver vad det särskilda syftet med avsnitt 4 kräver.
59. Det ska erinras om att bestämmelserna i avsnitt 4 syftar till att skydda konsumenten i egenskap av den part som anses vara ekonomiskt svagare och mindre erfaren i rättsliga frågor än leverantören.(67) Bestämmelsen om forum actoris bidrar särskilt till att uppnå detta syfte genom att (i hög grad) underlätta konsumentens tillgång till rättslig prövning, så att denne inte ska avskräckas från att göra gällande sina rättigheter.(68)
60. FTI har i enlighet med det förhärskande synsätt som det redogjorts för ovan hävdat att det enda scenario som unionslagstiftaren ville förhindra med denna regel var att konsumenten skulle tvingas att väcka talan vid domstol i en annan medlemsstat. Lagstiftaren ville skydda konsumenten från att behöva underkasta sig ett utländskt rättssystem, på ett språk som kanske är okänt för vederbörande, och för det betungande avstånd som kan skilja konsumenten från dessa utländska domstolar. Detta särskilda skydd är inte motiverat när konsumenten och leverantören har hemvist i samma stat. Då är domstolarna i den staten nödvändigtvis behöriga.
61. Även om det står klart att det huvudsakliga scenario som lagstiftaren hade i åtanke var att konsumenten kunde avskräckas från att göra gällande sina rättigheter på grund av de svårigheter det innebär att behöva väcka talan i ett annat land mot en leverantör,(69) var detta enligt min mening inte det enda scenariot. I så fall hade lagstiftaren begränsat sig till att låta konsumenter väcka talan vid domstolarna i den medlemsstat där de har hemvist. Den omständigheten att artikel 18.1 i Bryssel Ia-förordningen går ett steg längre och tillåter konsumenten att väcka talan vid domstolen för den ort där denne har hemvist visar att lagstiftaren var oroad över att konsumenten kunde avskräckas från att väcka talan också om den behöriga domstolen, även om den låg i den medlemsstat där konsumenten var bosatt, inte var domstolen för den ort där konsumenten hade hemvist. Som domstolen tidigare har påpekat i ett annat sammanhang(70) kan avståndet mellan konsumenten och den behöriga domstolen vara betungande även inom en och samma medlemsstat (till exempel om domstolen där näringsidkaren har hemvist var belägen i en avlägsen stad), ibland till och med mer betungande än avståndet mellan två medlemsstater,(71) och göra det svårt för konsumenten att inställa sig.(72) Det står klart att lagstiftaren ville undvika även detta scenario.
62. FTI:s invändning att medlemsstaternas processuella regler inte alltid kräver att konsumenten ska inställa sig personligen eller ibland tillåter att domstolsförhandlingarna hålls på distans, så att sådana svårigheter kanske inte skulle uppkomma i praktiken, är inte övertygande. Det skulle också kunna invändas att enligt dessa processuella regler råkar den domstol som är behörig ibland ligga relativt nära konsumentens hemvist.(73) I andra fall skulle konsumenten emellertid kunna behöva inställa sig personligen och den behöriga domstolen skulle kanske ligga långt borta. På samma sätt skulle det, om konsumenten måste väcka talan i en annan medlemsstat, kunna hända att vederbörande kan språket och är insatt i domstolsförfarandet, och att domstolen i fråga ligger nära konsumentens hemvist. I ytterligare andra fall skulle hela processen kunna vara helt främmande för konsumenten. Sammanfattningsvis, och som kommissionen har hävdat, kan tillämpningen av bestämmelsen om forum actoris i artikel 18.1 i Bryssel Ia‑förordningen inte vara beroende av en sådan in casu-bedömning av de praktiska svårigheter som konsumenten skulle möta i det enskilda fallet. I sådant fall skulle bestämmelsens räckvidd bli oförutsägbar. Sådana svårigheter antas existera i de flesta fall och hanteras i enlighet därmed.
V. Förslag till avgörande
63. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar den fråga som ställts av Amtsgericht Nürnberg (Distriktsdomstolen i Nürnberg, Tyskland) enligt följande:
Artikel 1.1, jämförd med artikel 18.1, i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område
ska tolkas så,
att regeln i sistnämnda bestämmelse om behörighet för domstolarna för den ort där konsumenten har hemvist är tillämplig på en talan som en konsument med hemvist i en medlemsstat har väckt mot en researrangör med hemvist i samma medlemsstat, angående ett paketreseavtal för en utlandsresa. Denna regel ger dessa domstolar såväl internationell som territoriell behörighet, utan hänvisning till medlemsstatens regler om fördelningen av territoriell behörighet.