Talan väckt den 8 mars 2010 - Spanien mot kommissionen
(Mål T-113/10)
Rättegångsspråk: spanska
Parter
Sökande: Konungariket Spanien (ombud: J. Rodríguez Cárcamo)
Svarande: Europeiska kommissionen
Sökandens yrkanden
Sökanden yrkar att tribunalen ska
ogiltigförklara kommissionens beslut K (2009) 10678 om nedsättning av stödet från Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF) till Programa Operativo País Vasco Objetivo 2 (1997-1999) i Spanien enligt beslut K (98) 121 av den 5 februari 1998, ERUF nr 97 11 09 007, och
förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.
Grunder och huvudargument
Kommissionen beviljade stöd från Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF) och Europeiska socialfonden (ESF) till ett operativt program i regionen Baskien genom beslut K (98) 121 av den 5 februari 1998. Programmet ingick i ramen för gemenskapsstöd för gemenskapens strukturella verksamheter i de regioner som omfattas av mål 2 i Spanien för programperioden 1997-1999 för ett maximalt belopp från ERUF om 291 862 367 euro.
Enligt det nu angripna beslutet har det under tiden för nämnda operativa program förekommit oegentligheter i 24 av de 37 kontrollerade projekten, vilket påverkar ett belopp på 4 844 712 820 pesetas och medför en finansiell korrigering på 27 794 540,77 euro.
Sökanden anför följande grunder till stöd för sin talan:
Kommissionen har åsidosatt artikel 24 i rådets förordning (EEG) nr 4253/88 av den 19 december 1988
1 genom att i det omtvistade beslutet använda extrapoleringsmetoden. I nämnda artikel föreskrivs det inte någon möjlighet att extrapolera oegentligheter som fastställts beträffande vissa konkreta åtgärder till samtliga åtgärder som omfattas av de operativa program som finansieras genom ERUF. Det saknas rättslig grund för kommissionens korrigering i det angripna beslutet. För det första framgår det av domstolens dom av den 6 april 2000 i mål C-443/97, Spanien mot kommissionen, att kommissionens interna riktlinjer av den 15 oktober 1997 om finansiella nettokorrigeringar i samband med tillämpningen av artikel 24 i rådets förordning (EEG) nr 4253/88 inte kan ha rättsverkningar i förhållande till medlemsstaterna. För det andra föreskrivs det i nämnda artikel 24 bara en möjlighet att sätta ned stöd när det i samband med en granskning av stödet i fråga fastställs att oegentligheter har förekommit. Korrigeringar till följd av extrapolering strider mot denna princip.
I andra hand har kommissionen åsidosatt artikel 24 i rådets förordning (EEG) nr 4253/88 av den 19 december 1988 i förening med artikel 4.3 i FEU (principen om lojalt samarbete) genom att tillämpa korrigeringen genom extrapolering trots att det inte har framkommit någon brist i systemet för förvaltning, kontroll och bokföring i samband med de ändrade kontrakten. De förvaltande organen tillämpade nämligen den spanska lagstiftningen, som EU-domstolen inte har förklarat strida mot unionsrätten. Konungariket Spanien anser att de förvaltande myndigheternas handlande inte kan ligga till grund för en extrapolering av eventuell ineffektivitet i systemet för förvaltning så länge som myndigheterna har iakttagit nationell rätt, såvida inte domstolen har förklarat att den lag som nämnda organ tillämpar strider mot unionsrätten eller kommissionen har väckt talan mot medlemsstaten med stöd av artikel 258 FEUF. Detta gäller oberoende av att de nationella myndigheternas handlande kan leda till att kommissionen konstaterar konkreta oegentligheter eller överträdelser av unionsrätten.
I tredje hand har kommissionen åsidosatt artikel 24 i rådets förordning (EEG) nr 4253/88 till följd av att de referensuppgifter som kommissionen använde vid tillämpningen av den finansiella korrigeringen genom extrapolering inte var representativa. Kommissionen utgick från ett mycket begränsat antal projekt (37 av 3 348) utan att därvid beakta samtliga delar av det aktuella operativa programmet. Kommissionen inkluderade utgifter som de spanska myndigheterna tidigare hade dragit tillbaka. Vidare utgick den från de deklarerade utgifterna i stället för från beviljat stöd och använde ett dataprogram som gav resultat med en tillförlitlighet på under 85 procent. Konungariket Spanien anser därför att referensuppgifterna inte uppfyller de villkor för representativitet som krävs för att de ska kunna användas som utgångspunkt för extrapolering.
Konungariket Spanien anser slutligen att den omständigheten att underrättelsen till de spanska myndigheterna om att det förelåg oegentligheter delgavs i augusti 2005 men till största delen rörde oegentligheter under åren 1998 och 1999, innebär att oegentligheterna har preskriberats med tillämpning av fyraårsfristen enligt artikel 3 i förordning nr 2988/95.
2