Preliminär utgåva
TRIBUNALENS DOM (åttonde avdelningen i utökad sammansättning)
den 21 februari 2024 (*)
”Statligt stöd – Stöd som beviljats av de spanska myndigheterna till förmån för vissa ekonomiska intressegrupperingar och deras investerare – Skattesystem tillämpligt på vissa avtal avseende finansiell leasing för förvärv av fartyg (’tax lease’-systemet) – Beslut som förklarar stödet delvis oförenligt med den inre marknaden och i vilket det förordnas att en del av stödet ska återkrävas – Ändamålet med talan har delvis förfallit – Anledning saknas att döma i viss del av saken – Nytt stöd – Återkrav – Avtalsklausuler som skyddar stödmottagarna mot återkrav av ett olagligt statligt stöd som är oförenligt med den inre marknaden – Fördelning av befogenheter mellan kommissionen och de nationella myndigheterna”
I de förenade målen T‑29/14 och T‑31/14,
Telefónica Gestión Integral de Edificios y Servicios, SL, tidigare Taetel, SL, Madrid (Spanien), företrädd av advokaterna E. Navarro Varona, P. Vidal Martínez, J. López-Quiroga Teijero, G. Canalejo Lasarte och A. Pérez Hernández,
sökande i mål T‑29/14,
Banco Santander, SA, tidigare Banco Popular Español, SA, Madrid, företrädd av advokaterna E. Abad Valdenebro, R. Calvo Salinero och A. Lamadrid de Pablo,
sökande i mål T‑31/14,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av J. Carpi Badía och P. Němečková, båda i egenskap av ombud, biträdda av advokaten M. Segura Catalán,
svarande,
meddelar
TRIBUNALEN (åttonde avdelningen i utökad sammansättning),
sammansatt av ordföranden A. Kornezov samt domarna G. De Baere, D. Petrlík, K. Kecsmár och S. Kingston (referent),
justitiesekreterare: handläggaren P. Nuñez Ruiz,
med beaktande av det skriftliga förfarandet, särskilt
– beslutet av den 18 mars 2014 om förening av målen T‑29/14 och T‑31/14 såvitt avser det muntliga förfarandet och den slutliga domen,
– beslutet av den 2 mars 2016 att vilandeförklara målet till dess att det meddelats ett slutligt avgörande i det mål som gett upphov till domen av den 25 juli 2018, kommissionen/Spanien m.fl. (C‑128/16 P, EU:C:2018:591),
– beslutet av den 21 november 2018 att vilandeförklara målet till dess att de slutliga avgörandena i målen T‑515/13 RENV och T‑719/13 RENV vunnit laga kraft,
– beslutet av den 20 april 2021 att återuppta förfarandet,
– beslutet av den 12 april 2022 att vilandeförklara förfarandet till dess att det meddelats ett slutligt avgörande i de mål som gett upphov till domen av den 2 februari 2023, Spanien m.fl./kommissionen (C‑649/20 P, C‑658/20 P och C‑662/20 P, EU:C:2023:60),
– åtgärden för processledning av den 22 februari 2023, genom vilken parterna anmodades att yttra sig över vilka slutsatser som ska dras av domen av den 2 februari 2023, Spanien m.fl./kommissionen (C‑649/20 P, C‑658/20 P och C‑662/20 P, EU:C:2023:60), för handläggningen av målen,
– sökandens svar i mål T‑29/14 av den 16 mars 2023, i vilket sökanden begärde att tribunalen skulle pröva de grunder som inte prövades i domen av den 2 februari 2023, Spanien m.fl./kommissionen (C‑649/20 P, C‑658/20 P och C‑662/20 P, EU:C:2023:60), och sökandens svar i mål T‑31/14 av den 16 mars 2023, där sökanden i huvudsak angav att sökanden inte motsatte sig att tribunalen ex officio konstaterade att ändamålet med talan hade förfallit och att det inte längre fanns anledning att döma i saken, med tillämpning av artikel 131.1 i tribunalens rättegångsregler.
– kommissionens svar av den 16 mars 2023, enligt vilket samtliga frågor som uppkommit inom ramen för förevarande talan har avgjorts i de mål som berörs av domen av den 2 februari 2023, Spanien m.fl./kommissionen (C‑649/20 P, C‑658/20 P och C‑662/20 P, EU:C:2023:60), och respektive talan ska ogillas, utom såvitt avser den fjärde grunden i respektive talan, som det inte längre finns anledning att pröva när kommissionen har vidtagit de åtgärder som är nödvändiga för att följa nämnda dom,
– åtgärden för processledning av den 26 maj 2023, genom vilken sökanden i mål T‑31/14 anmodades dels att rätta sig efter kraven i artikel 130.2 om den avser att yrka att tribunalen ska förklara att det inte längre finns anledning att döma i saken detta mål, dels att precisera huruvida nämnda yrkande, om tribunalen skulle finna att det finns anledning att döma i saken, ska förstås som en begäran om återkallande av talan,
– sökandens svar i mål T‑31/14 av den 9 juni 2023 där det anges, i huvudsak, att sökanden inte avser att yrka att tribunalen ska förklara att det inte längre finns anledning att döma i saken eller att återkalla sin talan,
efter förhandlingen den 16 november 2023,
följande
Dom
1 Sökandena Telefónica Gestión Integral de Edificios y Servicios, SL, tidigare Taetel, SL, och Banco Santander, SA, tidigare Banco Popular Español, SA har med sin talan enligt artikel 263 FEUF yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara kommissionens beslut 2014/200/EU av den 17 juli 2013 om den stödordning SA.21233 C/11 (f.d. NN/11, f.d. CP 137/06) som Spanien har genomfört – Skatteordning tillämplig för vissa finansiella leasingavtal, även känd som ”tax lease”-systemet (EUT L 114, 2014, s. 1) (nedan kallat det angripna beslutet).
Bakgrund till tvisten
Det angripna beslutet
2 Efter klagomål avseende den omständigheten att det spanska tax lease-systemet som det tillämpades på vissa avtal avseende finansiell leasing för förvärv av fartyg (nedan kallat tax lease-systemet) gjort det möjligt för rederier att förvärva fartyg som hade byggts av spanska varv till 20–30 procent lägre priser, inledde Europeiska kommissionen ett formellt granskningsförfarande enligt artikel 108.2 FEUF genom beslut K(2011) 4494 slutlig av den 29 juni 2011 (EUT C 276, 2011, s. 5) (nedan kallat beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet).
3 Under det formella granskningsförfarandet slog kommissionen fast att det spanska tax lease-systemet, fram till dagen för kommissionens beslut, som nämns i punkt 2 ovan, hade använts för transaktioner avseende konstruktion av fartyg vid varv och rederiers förvärv av dessa fartyg samt finansiering av dessa transaktioner genom en tillfällig rättslig och finansiell struktur som upprättats av en bank. Tax lease-systemet innebar att varje fartygsbeställning involverade ett rederi, ett varv, en bank, ett leasingföretag och en ekonomisk intressegruppering (EIG) bestående av banken och de investerare som köpte andelar i denna ekonomiska intressegruppering. Den sistnämnda hyrde fartyget från ett leasingföretag från början av byggandet av fartyget och hyrde sedan ut fartyget till rederiet genom ”bareboat charter”. Den ekonomiska intressegrupperingen åtog sig att köpa fartyget efter det att leasingavtalet hade löpt ut medan rederiet åtog sig att köpa fartyget när bareboat charter-kontraktet hade löpt ut. Enligt det angripna beslutet rörde det sig om ett skattearrangemang som var avsett att skapa skattefördelar till förmån för investerare i en ”skatterättsligt transparent” ekonomisk intressegruppering på så sätt att de ekonomiska intressegrupperingarnas vinster och förluster överfördes automatiskt till de investerare som hade hemvist i Spanien i proportion till deras andelar i den ekonomiska intressegrupperingen, och att överföra delar av dessa skattefördelar till ett rederi i form av rabatt på fartygspriset.
4 Kommissionen konstaterade att transaktionerna enligt tax lease-systemet kombinerade fem åtgärder som återfinns i flera bestämmelser i Real Decreto Legislativo 4/2004, por el que se aprueba el texto refundido de la Ley del Impuesto sobre Sociedades (kungligt lagstiftningsdekret 4/2004, genom vilket den konsoliderade versionen av lagen om bolagsskatt godkändes), av den 5 mars 2004 (BOE nr 61 av den 11 mars 2004, s. 10951) (nedan kallad lagen om bolagsskatt), och Real Decreto 1777/2004, por el que se aprueba el Reglamento del Impuesto sobre Sociedades (kungligt dekret 1777/2004, genom vilket förordningen om bolagsskatt godkändes), av den 30 juli 2004 (BOE nr 189 av den 6 augusti 2004, s. 28377) (nedan kallad förordningen om bolagsskatt). Dessa åtgärder var accelererad avskrivning av leasade tillgångar enligt artikel 115.6 i denna lag, skönsmässig tillämpning av den tidiga avskrivningen enligt artiklarna 48.4 och 115.11 i denna lag samt artikel 49 i den förordningen, bestämmelser om ekonomiska intressegrupperingar, ordningen med tonnageskatt enligt artiklarna 124–128 i samma lag samt bestämmelserna i artikel 50.3 i förordningen.
5 Enligt artikel 115.6 i lagen om bolagsskatt inleddes tidig avskrivning vid den tidpunkt då den uthyrda tillgången togs i drift, det vill säga inte innan denna tillgång överlämnades till leasingtagaren och denne började använda den. Enligt artikel 115.11 i den lagen kunde dock det spanska finansministeriet på formell begäran av leasingtagaren bestämma ett tidigare startdatum för avskrivningen. I denna artikel uppställdes två allmänna villkor för tidig avskrivning. De särskilda villkor som gällde för ekonomiska intressegrupperingar återfanns i artikel 48.4 i samma lag. Det förfarande för godkännande som föreskrevs i artikel 115.11 i den lagen beskrevs närmare i artikel 49 i förordningen om bolagsskatt.
6 Ordningen med tonnageskatt godkändes som ett statligt stöd som var förenligt med den inre marknaden i enlighet med gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till sjötransport av den 5 juli 1997 (EGT C 205, 1997, s. 5), i deras lydelse enligt kommissionens meddelande K(2004) 43 (EUT C 13, 2004, s. 3) (nedan kallade riktlinjerna för sjöfart) genom kommissionens beslut K(2002) 582 slutlig av den 27 februari 2002 om det statliga stöd N 736/2001 som Spanien genomfört – System för tonnagebaserad beskattning av rederier (EUT C 38, 2004, s. 4) i dess lydelse enligt kommissionens beslut K(2004) 1931 final av den 2 juni 2004 om det statliga stöd N 528/2003 som Spanien genomfört – System för tonnagebaserad beskattning av rederier (EUT C 77, 2005, s. 29). I denna ordning beskattas de företag som är införda i något av registren över rederier och som fått ett godkännande från skattemyndigheten för ändamålet inte på grundval av deras vinster och förluster, utan på grundval av tonnage. Den spanska lagstiftningen ger ekonomiska intressegrupperingar rätt att skriva in sig i något av dessa register, även om de inte är rederier.
7 I artikel 125.2 i lagen om bolagsskatt föreskrevs ett särskilt förfarande för fartyg som redan förvärvats vid tidpunkten för övergången till ordningen med tonnageskatt och begagnade fartyg som förvärvats när företaget redan omfattades av denna ordning. Vid normal tillämpning av denna ordning beskattades potentiell vinst när objektet började omfattas av ordningen med tonnageskatt och det antogs att beskattningen av vinsten, även om den var fördröjd, ägde rum senare när fartyget såldes eller demonterades. Med undantag från denna bestämmelse föreskrevs emellertid i artikel 50.3 i förordningen om bolagsskatt att när fartyg köptes genom en köpoption som ingick i ett leasingkontrakt som godkänts av skattemyndigheterna skulle de anses vara nya, inte begagnade, fartyg enligt artikel 125.2 i den lagen, oavsett om de redan hade skrivits av, vilket innebar att eventuella vinster inte beskattades. Detta undantag, som kommissionen inte hade underrättats om, tillämpades endast på särskilda leasingkontrakt som skattemyndigheterna hade godkänt inom ramen för ansökningar om tillämpning av tidig avskrivning enligt artikel 115.11 i nämnda lag, det vill säga för leasade nybyggda fartyg som anskaffats genom tax lease-transaktioner och – med ett enda undantag – från spanska varv.
8 Genom tillämpning av samtliga dessa åtgärder erhöll den ekonomiska intressegrupperingen, enligt det angripna beslutet, skattefördelarna i två skeden. I ett första skede tillämpades en tidig och accelererad avskrivning av det leasade fartyget enligt det normala systemet för företagsbeskattning, vilket ledde till betydande förluster för de ekonomiska intressegrupperingarna som, med anledning av grupperingarnas skattemässiga transparens, kan dras av från investerarens egna intäkter i proportion till dennes andel i den ekonomiska intressegrupperingen. Även om denna tidiga och accelererade avskrivning av kostnaden för fartyget normalt kompenserades av ökad skatt som betalades när fartyget är fullständigt avskrivet eller när fartyget såldes och skapar ett mervärde, behålls den skattenedsättning som följer av de ursprungliga förlusterna för investerarna i ett andra skede, eftersom den ekonomiska intressegrupperingen kom att omfattas av ordningen med tonnageskatt, som möjliggjorde ett fullständigt undantag av vinster från försäljning av fartyget till rederiet.
9 Trots att tax lease-systemet ansågs vara en skatteordning analyserade kommissionen också var och en av de aktuella åtgärderna för sig. I det angripna beslutet slog kommissionen fast att bland dessa åtgärder utgjorde åtgärderna enligt artikel 115.11 i lagen om bolagsskatt avseende tidig avskrivning, tillämpningen av ordningen med tonnageskatt på icke-stödberättigade företag, fartyg eller verksamheter samt åtgärderna enligt artikel 50.3 i förordningen om bolagsskatt statligt stöd till de ekonomiska intressegrupperingarna och deras investerare, olagligen genomfört av Konungariket Spanien från den 1 januari 2002 i strid mot artikel 108.3 FEUF. Kommissionen angav att skatteåtgärderna i fråga var oförenliga med den inre marknaden, utom i den utsträckning som stödet motsvarade en marknadsmässig ersättning för förmedling av finansiella investerare och kanaliserades till sjötransportföretag som är stödberättigade enligt riktlinjerna för sjöfart. Kommissionen beslutade att Konungariket Spanien skulle avskaffa denna stödordning i den mån den var oförenlig med den inre marknaden och återkräva det oförenliga stödet från de investerare i ekonomiska intressegrupperingar som har gynnats av stödet, utan att sådana mottagare hade möjlighet att överföra återkravsbördan till andra personer.
10 Kommissionen beslutade emellertid att det inte skulle göras något återkrav av stöd som beviljats som en del av finansieringstransaktioner för vilka de behöriga nationella myndigheterna hade åtagit sig att bevilja åtgärderna genom en lagligen bindande akt som antagits före den 30 april 2007, dagen för offentliggörandet i Europeiska unionens officiella tidning av beslut 2007/256/EG av den 20 december 2006 om den stödordning som Frankrike har genomfört enligt artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen – Statligt stöd C 46/04 (f.d. NN 65/04) (EUT L 112, 2007, s. 41).
Talan i övriga mål mot det angripna beslutet
11 Genom domen av den 17 december 2015, Spanien m.fl./kommissionen (T‑515/13 och T‑719/13, EU:T:2015:1004), biföll tribunalen talan om ogiltigförklaring av det angripna beslutet i två andra mål, där talan hade väckts av Konungariket Spanien samt Lico Leasing, SA och Pequeños y Medianos Astilleros Sociedad de Reconversión, SA (nedan kallat PYMAR), vilka, som grund för talan, hade anfört åsidosättande av artikel 107.1 FEUF och av artikel 296 FEUF, och tribunalen ogiltigförklarade det angripna beslutet.
12 Genom dom av den 25 juli 2018, kommissionen/Spanien m.fl. (C‑128/16 P, EU:C:2018:591), upphävde domstolen domen av den 17 december 2015, Spanien m.fl./kommissionen (T‑515/13 och T‑719/13, EU:T:2015:1004), och återförvisade målen T‑515/13 och T‑719/13 till tribunalen.
13 Genom dom av den 23 september 2020, Spanien m.fl./kommissionen (T‑515/13 RENV och T‑719/13 RENV, EU:T:2020:434), ogillade tribunalen respektive talan.
14 Genom dom av den 2 februari 2023, Spanien m.fl./kommissionen (C‑649/20 P, C‑658/20 P och C‑662/20 P, EU:C:2023:60), upphävde domstolen delvis domen av den 23 september 2020, Spanien m.fl./kommissionen (T‑515/13 RENV och T‑719/13 RENV, EU:T:2020:434), och avgjorde respektive berörda talan slutligt och ogiltigförklarade delvis det angripna beslutet.
15 I domen av den 2 februari 2023, Spanien m.fl./kommissionen (C‑649/20 P, C‑658/20 P och C‑662/20 P, EU:C:2023:60), ogillade domstolen först överklagandena såvitt avsåg klagandenas argument avseende att det påstods att tax lease-systemet inte var selektivt. Domstolen ogillade även överklagandena såvitt avsåg de grunder som avsåg tillämpningen av principen om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen, samtidigt som den påpekade att tribunalen hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning, vilken dock saknade betydelse för dess bedömning. Slutligen biföll domstolen Konungariket Spaniens överklagande såvitt avsåg grunden avseende bristfällig motivering i domen av den 23 september 2020, Spanien m.fl./kommissionen (T‑515/13 RENV och T‑719/13 RENV, EU:T:2020:434), vad gäller återkravet av det aktuella stödet. Genom att tribunalen begränsade sig till att konstatera att sökandena inte hade bestritt utpekandet av stödmottagarna som gjorts i det angripna beslutet, och hänvisade till beslutets logik och innehåll, trots att det av den anförda grunden framgick att dessa parter underförstått men nödvändigtvis gjorde gällande att de inte var de enda mottagarna av det aktuella stödet, då en stor del av det överförts till rederierna, hade denna grund enligt domstolen inte bemötts av tribunalen. Domstolen drog slutsatsen att tribunalen hade åsidosatt motiveringsskyldigheten och upphävde tribunalens dom i detta avseende.
16 Domstolen avgjorde målet slutligt och biföll överklagandet såvitt avsåg den grund som åberopats av Lico Leasing och PYMAR, genom vilken dessa parter gjorde gällande att investerarna i de ekonomiska intressegrupperingarna inte hade varit de enda mottagarna av det aktuella stödet, eftersom en stor del av stödet hade överförts till rederierna. Den ogiltigförklarade således artikel 1 i det angripna beslutet i den del den angav att de ekonomiska intressegrupperingarna och deras investerare är de enda mottagarna av det stöd som avses i detta beslut. Vidare ogiltigförklarade domstolen artikel 4.1 i samma beslut i den del Konungariket Spanien där ålades att återkräva hela det aktuella stödbeloppet från de investerare i ekonomiska intressegrupperingar som gynnats av stödet.
Parternas yrkanden
17 Sökandena har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara det angripna beslutet i den del det där fastställs att det föreligger ett statligt stöd och att detta stöd ska återkrävas från investerarna i de ekonomiska intressegrupperingarna,
– i andra hand, förklara att återbetalningsskyldigheten, som avser investerarna i de ekonomiska intressegrupperingarna, i artikel 4.1 i detta beslut, ska lämnas utan avseende, på grund av att detta strider mot principen om rättssäkerhet och principen berättigade förväntningar,
– i tredje hand, ogiltigförklara artikel 2 i beslutet och fastställa att metoden för att beräkna den påstådda fördel som investerarna i de ekonomiska intressegrupperingarna är skyldiga att återbetala inte är rättsenlig,
– fastställa att artikel 4.1 i samma beslut är en nullitet eller delvis ogiltigförklara denna bestämmelse, i den mån den förbjuder att ”överföra återkravsbördan till andra personer”, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
18 Sökanden i mål T‑29/14 har dessutom, i andra hand i förhållande till sitt första yrkande, yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara artiklarna 1, 2 och artikel 4.1 i det angripna beslutet, i den mån investerarna i de ekonomiska intressegrupperingarna där identifieras som stödmottagare som ska återbetala det påstådda stödet.
19 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– i första hand, förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna, och, i andra hand, förplikta dem att förutom att bära sina rättegångskostnader även ersätta tre fjärdedelar av kommissionens rättegångskostnader.
Rättslig bedömning
20 Till stöd för sin talan har var och en av sökandena åberopat fem grunder:
– Den första grunden avser åsidosättande av artikel 107.1 FEUF, genom att det i det angripna beslutet konstateras att det föreligger statligt stöd.
– Genom den andra grunden anförs åsidosättande av artikel 107 FEUF, på grund av att kommissionen felaktigt fann att vissa skatteåtgärder som tax lease-systemet bestod av betraktade var för sig utgjorde nytt statligt stöd.
– Den tredje grunden avser åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar.
– Den fjärde grunden avser åsidosättande av artiklarna 107 och 108 FEUF, motiveringsskyldigheten och proportionalitetsprincipen vad gäller identifieringen av mottagarna och metoden för att återkräva stödet.
– Den femte grunden avser åsidosättande av artikel 108 FEUF, artikel 14 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [108 FEUF] (EGT L 83, 1999, s. 1), artikel 3.6 FEU samt artiklarna 16 och 17 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) på grund av att det i artikel 4.1 i det angripna beslutet föreskrivs ett förbud mot att ”överföra återkravsbördan till andra personer”.
21 I sitt svar på tribunalens åtgärd för processledning avseende de slutsatser som ska dras av domen av den 2 februari 2023, Spanien m.fl./kommissionen (C‑649/20 P, C‑658/20 P och C‑662/20 P, EU:C:2023:60), för handläggningen av respektive talan, angav sökanden i mål T‑29/14 att den frånföll den första och den tredje grunden. I sitt svar på tribunalens åtgärd för processledning av den 28 september 2023 angav sökanden i mål T‑31/14 att den skulle frånfalla samma grunder för det fall tribunalen skulle anse att ändamålet med talan kvarstår och att det finns anledning att döma i saken. Vid förhandlingen uppgav sökanden även att sökanden hade frånfallit den fjärde grundens andra del.
Huruvida ändamålet med talan delvis har förfallit
22 Enligt fast rättspraxis får ändamålet med talan, såsom det har bestämts i ansökan, inte ha förfallit innan domstolsavgörandet meddelas, och en sökandes berättigade intresse av att få saken prövad måste också bestå fram till denna tidpunkt – vid äventyr av att det beslutas att det saknas anledning att döma i målet – vilket förutsätter att ett bifall till talan kan medföra en fördel för sökanden (se dom av den 7 juni 2007, Wunenburger/kommissionen, C‑362/05 P, EU:C:2007:322, punkt 42 och där angiven rättspraxis, och beslut av den 14 januari 2014, Miettinen/rådet, T‑303/13, ej publicerat, EU:T:2014:48, punkt 16 och där angiven rättspraxis).
23 Inom ramen för en talan som väckts med stöd av artikel 263 FEUF ansågs det således att ogiltigförklaringen av det angripna beslutet under förfarandets gång medförde att saken i målet förföll med avseende på yrkandena om ogiltigförklaring av detta beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 april 2004, Italien/kommissionen, C‑372/97, EU:C:2004:234, punkt 37, och dom av den 19 oktober 2005, CDA Datenträger Albrechts/kommissionen, T‑324/00, EU:T:2005:364, punkterna 116 och 117).
24 Genom en ogiltigförklaring av den angripna rättsakten erhåller sökanden nämligen det enda resultat som sökandens talan kan ge sökanden och det finns därmed inte längre någon fråga för domstolen att pröva (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 8 mars 1993, Lezzi Pietro/kommissionen, C‑123/92, EU:C:1993:87, punkt 10).
25 Detsamma gäller när den omständigheten att den angripna rättsakten delvis ogiltigförklarats har gett sökanden det resultat som den avsåg i en del av sin talan, och det därför inte längre finns anledning att döma i saken i denna del (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 april 2004, Italien/kommissionen, C‑372/97, EU:C:2004:234, punkterna 37 och 38).
26 Den bindande verkan som en unionsdomstols dom om ogiltigförklaring har gäller dessutom både domslutet och domskälen till stöd för domslutet (se dom av den 29 april 2004, Italien/kommissionen, C‑372/97, EU:C:2004:234, punkt 36 och där angiven rättspraxis).
27 I förevarande fall ska det konstateras att domstolen i domen av den 2 februari 2023, Spanien m.fl./kommissionen (C‑649/20 P, C‑658/20 P och C‑662/20 P, EU:C:2023:60), endast delvis ogiltigförklarade det angripna beslutet. Såsom jag angav i punkt 16 ovan ogiltigförklarade den artikel 1 i det angripna beslutet i den del det där angavs att de ekonomiska intressegrupperingarna och deras investerare är de enda mottagarna av det stöd som avses i detta beslut, och artikel 4.1 i den del Konungariket Spanien där ålades att återkräva hela det aktuella stödbeloppet från de investerare i de ekonomiska intressegrupperingarna som gynnats av stödet.
28 I punkterna 138 och 139 i domen av den 2 februari 2023, Spanien m.fl./kommissionen (C‑649/20 P, C‑658/20 P och C‑662/20 P, EU:C:2023:60), preciserade domstolen att kommissionen hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid identifieringen av mottagarna av det aktuella stödet, eftersom de ekonomiska intressegrupperingarna, enligt rättsligt bindande avtal som ingåtts med rederierna och underställts skattemyndigheterna, var skyldiga att överföra en del av den erhållna skattefördelen till rederierna.
29 Inom ramen för sin talan har sökandena, som har efterträtt företag som gjort investeringar i ekonomiska intressegrupperingar i tax lease-systemet, genom den första delen av den fjärde grunden i respektive talan, gjort gällande att kommissionen gjorde en felaktig bedömning när den i det angripna beslutet kvalificerade de ekonomiska intressegrupperingarna och investerarna som de enda mottagarna av stödet och när den beslutade att hela stödbeloppet skulle återkrävas från investerarna, trots att även andra företag som deltagit transaktionerna i tax lease-systemet, såsom varven och rederierna, var mottagare inom denna ordning och också drog nytta av den. Sökanden i mål T‑29/14 har inom ramen för denna delgrund även hävdat att det angripna beslutet är otillräckligt motiverat vad gäller identifieringen av mottagarna i tax lease-systemet.
30 Genom den första delen av den fjärde grunden i respektive talan har sökandena således i huvudsak yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara artikel 1 och artikel 4.1 i det angripna beslutet, i den del de ekonomiska intressegrupperingarna och deras investerare anges som de enda mottagarna i tax lease-systemet och i den del de ålägger Konungariket Spanien att återkräva hela det aktuella stödbeloppet från nämnda investerare.
31 Såsom har angetts i punkterna 16 och 27 ovan ogiltigförklarade domstolen delvis artiklarna 1 och 4.1 i det angripna beslutet i denna del.
32 Härav följer att den omständigheten att domstolen delvis ogiltigförklarade det angripna beslutet gav sökandena det resultat som de eftersträvade genom en del av respektive talan, nämligen att denna aspekt av beslutet försvann från unionens rättsordning (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 16 september 2014, Justice & Environment/kommissionen, T‑405/10, ej publicerat, EU:T:2014:821, punkt 20 och där angiven rättspraxis).
33 Även om det antogs att de invändningar som avses i punkt 29 ovan var rättsligt välgrundade, skulle de nämligen inte leda till en ogiltigförklaring av det angripna beslutet som går utöver den ogiltigförklaring som domstolen slog fast i domen av den 2 februari 2023, Spanien m.fl./kommissionen (C‑649/20 P, C‑658/20 P och C‑662/20 P, EU:C:2023:60). Invändningen enligt vilken även andra företag som deltagit i tax lease-transaktioner, såsom bland annat varv, ska anses ingå i kretsen av de mottagare i tax lease-systemet och de företag som omfattas av återbetalningsskyldigheten, skulle, om det antogs att den var välgrundad, i synnerhet leda till en ogiltigförklaring av artikel 1 i det angripna beslutet, i den del den anger att de ekonomiska intressegrupperingarna och deras investerare är de enda mottagarna av det aktuella stödet, samt av artikel 4.1 i detta beslut, i den del Konungariket Spanien där åläggs att återkräva hela det aktuella stödbeloppet från investerarna i de ekonomiska intressegrupperingar som mottagit stödet. Såsom det har erinrats om i punkterna 16, 27 och 31 ovan har dessa artiklar dock delvis ogiltigförklarats av domstolen i domen av den 2 februari 2023, Spanien m.fl./kommissionen (C‑649/20 P, C‑658/20 P och C‑662/20 P, EU:C:2023:60).
34 Ändamålet med respektive talan i de förevarande målen har således förfallit i detta avseende.
35 När det gäller sökandenas argumentation genom vilken de bestrider att varven uteslöts som stödmottagare i tax lease-systemet och som företag som omfattades av återbetalningsskyldigheten, kan det dessutom påpekas att sökandena inte har visat att en sådan argumentation, om den antogs vara välgrundad, skulle kunna medföra en fördel för dem utöver den fördel som följer av domen av den 2 februari 2023, Spanien m.fl./kommissionen (C‑649/20 P, C‑658/20 P och C‑662/20 P, EU:C:2023:60).
36 Enligt sökandena behöll de ekonomiska intressegrupperingarna endast 10–15 procent av fördelarna av de transaktioner som genomfördes inom ramen för tax lease-systemet. Den största delen av de fördelar som erhölls genom dessa transaktioner, nämligen 85–90 procent av den finansiella och skattemässiga besparingen som varje transaktion medförde, överfördes till tredje man. Sökandena har angett att dessa tredje parter är rederierna enligt det angripna beslutet, men att de verkliga mottagarna i tax lease-systemet i själva verket är varven, närmare bestämt de spanska varven.
37 I punkt 138 i domen av den 2 februari 2023, Spanien m.fl./kommissionen (C‑649/20 P, C‑658/20 P och C‑662/20 P, EU:C:2023:60), konstaterade domstolen dock att de ekonomiska intressegrupperingarna ”enligt de rättsregler som var tillämpliga på avtal som ingåtts med rederierna, [var] skyldiga att överföra en del av den erhållna skattefördelen till dem”. I punkt 131 i den domen påpekade domstolen att kommissionen, i skäl 11 i det angripna beslutet, hade angett att ett rederi tack vare tax lease-systemet kunde låta bygga ett nytt fartyg med 20–30 procent rabatt på varvets ordinarie pris och att kommissionen, i skäl 12 i detta beslut, hade ansett att tax lease-systemet var en skatteplaneringsordning som i regel inrättades av en bank i syfte att ge skattefördelar till investerare i en ”skatterättsligt transparent ekonomisk intressegruppering” och överföra delar av dessa skattefördelar till rederiet i form av rabatt på fartygspriset, varvid investerarna i den ekonomiska intressegrupperingen behöll resten av fördelarna. I punkt 132 i samma dom erinrade domstolen även om att kommissionen i skäl 162 i samma beslut hade angett att en betydande del av den skattefördel som gått till den ekonomiska intressegrupperingen överfördes till rederiet genom en prisrabatt.
38 I detta avseende framgår det av skäl 19 i det angripna beslutet att ”en skattefördel på cirka 30 % av fartygets ursprungliga bruttopris … – som ursprungligen gått till den ekonomiska intressegrupperingen/investerarna – [bibehöll] investerarna (10–15 %) och delar av den [överfördes] till rederiet (85–90 %), som i slutändan [blev] ägare till fartyget med 20–30 % rabatt på fartygets ursprungliga bruttopris”.
39 Under dessa omständigheter, och även om domstolen i de mål som gav upphov till domen av den 2 februari 2023, Spanien m.fl./kommissionen (C‑649/20 P, C‑658/20 P och C‑662/20 P, EU:C:2023:60), inte hade att ta ställning till frågan huruvida även varven skulle anses vara mottagare i tax lease-systemet, varför domstolen inte fick tillfälle att uttala sig i denna fråga, kan det konstateras att det inte finns något i sökandenas argumentation som tyder på att storleken på den fördel som investerarna har åtnjutit, det vill säga omkring 10–15 procent av fördelarna med de transaktioner som genomfördes i tax lease-systemet, och som de måste återbetala till Konungariket Spanien, skulle bli annorlunda om varven också ansågs vara mottagare inom tax lease-systemet. Såsom sökanden i mål T‑29/14 för övrigt medgav vid förhandlingen, varierar nämligen inte den del av fördelen som de ekonomiska intressegrupperingarna behöll på grund av tax lease-systemet beroende på frågan huruvida endast rederierna eller både rederierna och varven ingår bland de övriga mottagarna inom tax lease-systemet.
40 Tribunalen finner således att sökandena i vart fall inte har visat att de hade ett berättigat intresse av att åberopa den första delen av den fjärde grunden i respektive talan i den del den syftar till att bestrida att varven uteslöts som mottagare i tax lease-systemet.
41 Sökandena har vidare, genom den fjärde grundens andra del i respektive talan, ifrågasatt den metod som beskrivs i skälen 263–269 i det angripna beslutet för att beräkna det belopp som investerarna ska återbetala. De har särskilt gjort gällande att kommissionen gjorde fel genom att i nämnda metod inte beakta investeringar som sökandena anger att de gjort ”med förlust”. Enligt sökandena borde kommissionen, genom att besluta om återkrav, ha beaktat de förlustinvesteringar som gjordes av investerarna i de ekonomiska intressegrupperingarna för att generera skattefördelen, vilka investeringar utgör särskilda kostnader som hänger samman med denna fördel. Inom ramen för denna delgrund har sökandena även gjort gällande att kommissionen borde ha dragit av beloppen för de fördelar som investerarna i de ekonomiska intressegrupperingarna överförde till tredje man inom ramen för tax lease-systemet.
42 Det ska i detta hänseende påpekas att skälen 263–269 i det angripna beslutet innehåller ett avsnitt med rubriken ”Bestämning av belopp som ska återkrävas”, i vilket kommissionen angav en metod med fyra steg som den anser att Konungariket Spanien ska tillämpa för att i varje enskilt fall fastställa det oförenliga stödbelopp som ska återkrävas från stödmottagarna. Kommissionen har preciserat att denna metod kan bli föremål för en betydande justering, bland annat för att fastställa det faktiska beloppet av den skattefördel som investerarna har åtnjutit med hänsyn till deras individuella skattemässiga situation.
43 De fyra stegen är följande:
– För det första ska den totala skattefördel som uppstått genom operationen beräknas (eller nettonuvärdet för de skattefördelar som den ekonomiska intressegrupperingen eller dess investerare faktiskt har fått (det vill säga före avdrag av den del av fördelarna som har överförts till rederiet genom en prisrabatt);
– För det andra ska den skattefördel som genererats genom allmänna skatteåtgärder som tillämpats på operationen beräknas (det vill säga nettonuvärdet – beräknat på samma sätt som i steg 1 – för storleken på de skattefördelar som den ekonomiska intressegrupperingen eller dess investerare skulle ha fått i en referenssituation i vilken endast åtgärden för accelererad avskrivning skulle ha använts från den tidpunkt då fartyget togs i drift eller driften beskattats enligt normala regler för bolagsbeskattning);
– För det tredje ska den fördel som motsvarar statligt stöd beräknas, det vill säga skillnaden mellan de belopp som erhållits genom det första och det andra steget.
– För det fjärde ska storleken på det förenliga stöd som följer av beräkningen i steg 3 beräknas (det vill säga den fördel som överförts till rederiet och som är förenlig enligt kapitel 11 i riktlinjerna för sjöfart, eftersom kommissionen i skäl 202 och följande skäl i det angripna beslutet ansåg att en del av den fördel som överförts till rederiet kunde anses vara förenlig om rederiet, fartyget i fråga och dess transportverksamhet var stödberättigat enligt riktlinjerna för sjöfart, såsom anges i punkt 9 ovan).
44 Såsom sökanden i mål T‑29/14 i huvudsak medgav vid förhandlingen bygger sökandenas argument, som syftar till att bestrida den metod som beskrivs i skälen 263–269 i det angripna beslutet, bland annat avsaknaden av avdrag för investeringar ”med förlust” och, allmänt, av belopp som överförts till tredje man, på antagandet att återkravet av det olagliga stödet som är oförenligt med den inre marknaden kommer att följa denna metod.
45 Efter att artikel 1 och artikel 4.1 i det angripna beslutet delvis ogiltigförklarats anses de ekonomiska intressegrupperingarna och deras investerare emellertid inte längre vara de enda stödmottagarna i tax lease-systemet och investerarna anses inte längre vara de enda företag från vilka Konungariket Spanien ska åläggas att återkräva stödet. Den metod som beskrivs i skälen 263–269 i det angripna beslutet har således blivit obsolet till följd av domen av den 2 februari 2023, Spanien m.fl./kommissionen (C‑649/20 P, C‑658/20 P och C‑662/20 P, EU:C:2023:60), eftersom den grundar sig på den numera felaktiga premissen att hela fördelen ska återkrävas enbart från investerarna i de ekonomiska intressegrupperingarna.
46 I synnerhet kan en betydande del av fördelen behöva återbetalas av andra mottagare i tax lease-systemet. Den metod som beskrivs i skälen 263–269 i det angripna beslutet grundar sig på ett annat antagande, som domstolen fann vara felaktigt i domen av den 2 februari 2023, Spanien m.fl./kommissionen (C‑649/20 P, C‑658/20 P och C‑662/20 P, EU:C:2023:60), enligt vilket den oförenliga fördelen i sin helhet ska återbetalas av investerarna i de ekonomiska intressegrupperingarna. I exempelvis det tredje steget i denna metod, som avser ”beräkning av skattefördelen som motsvarar statligt stöd” (skäl 266 i detta beslut), slås det fast att ”det stöd som den ekonomiska intressegrupperingen och dess investerare har erhållit som förmånstagare av de berörda skatteåtgärderna” motsvarar ”nettonuvärdet för den totala fördel som härrör från användning av tidig avskrivning, tonnageskatt … och den skattebefrielse för realisationsvinst som erhållits”.
47 Enligt artikel 266 FEUF, enligt vilken kommissionen är skyldig att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen av den 2 februari 2023, Spanien m.fl./kommissionen (C‑649/20 P, C‑658/20 P och C‑662/20 P, EU:C:2023:60), ska kommissionen bland annat göra en fullständig omprövning av metoden för beräkning av de belopp som ska återkrävas. Kommissionen har för övrigt, i sitt svar på en åtgärd för processledning som tribunalen vidtog den 25 maj 2023 och vid förhandlingen, angett att anmodan om återkrav måste anpassas för att säkerställa att nämnda dom följs.
48 Av detta följer, såsom sökandena medgav vid förhandlingen, att saken i målen har förfallit i den mån den syftar till att bestrida den metod som beskrivs i skälen 263–269 i det angripna beslutet. Sökanden i mål T‑31/14 har för övrigt frånfallit de invändningar som den hade framställt i detta avseende, såsom anges i punkt 21 ovan.
49 Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att ändamålet med respektive talan har förfallit, eftersom de syftar till att bestrida dels identifieringen av stödmottagarna inom tax lease-systemet och de företag som omfattas av återbetalningsskyldigheten samt motiveringen i det angripna beslutet i detta avseende, dels den metod som beskrivs i skälen 263–269 i det angripna beslutet.
50 Däremot finns det fortfarande anledning att pröva sökandenas yrkanden i den del de avser ogiltigförklaring av de delar av det angripna beslutet som inte ogiltigförklarats av domstolen i domen av den 2 februari 2023, Spanien m.fl./kommissionen (C‑649/20 P, C‑658/20 P och C‑662/20 P, EU:C:2023:60).
51 Vissa av sökandenas yrkanden avser nämligen en ogiltigförklaring av det angripna beslutet som går utöver den ogiltigförklaring som domstolen slog fast i domen av den 2 februari 2023, Spanien m.fl./kommissionen (C‑649/20 P, C‑658/20 P och C‑662/20 P, EU:C:2023:60). Var och en av sökandena har, särskilt inom ramen för det första yrkandet i respektive talan, yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara nämnda beslut i den del det där konstateras att det föreligger statligt stöd och förordnas att detta stöd ska återkrävas från investerarna i de ekonomiska intressegrupperingarna. Inom ramen för det andra yrkandet har de vidare yrkat att beslutet att stödet ska återkrävas av investerarna i de ekonomiska intressegrupperingarna ska fråntas sin verkan, eftersom det strider mot rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar. Genom det fjärde yrkandet i respektive talan har de även yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara artikel 4.1 i detta beslut i den del den förbjuder att återkravsbördan överförs till andra personer. Sökanden i mål T‑29/14 har dessutom yrkat att artiklarna 1 och 2 samt artikel 4.1 i samma beslut ska ogiltigförklaras i den del investerarna där identifieras som stödmottagare som ska återbetala stödet.
52 När det gäller de grunder som åberopats till stöd för de yrkanden som anges i punkt 51 ovan, erinrar tribunalen inledningsvis om att var och en av sökandena, såsom angetts i punkt 21 ovan, har frånfallit den första och den tredje grunden för respektive talan.
53 Härav följer att tribunalen ska pröva den del av talan där sökandena, inom ramen för den andra grunden, har gjort gällande ett åsidosättande av artikel 107 FEUF genom att kommissionen felaktigt fann att vissa skatteåtgärder i tax lease-systemet, betraktade var för sig, utgjorde nytt statligt stöd och, inom ramen för den femte grunden, ett åsidosättande av artikel 108 FEUF, artikel 14 i förordning nr 659/1999, artikel 3.6 FEU och artiklarna 16 och 17 i stadgan, eftersom det enligt artikel 4.1 i det angripna beslutet är förbjudet att ”överföra återkravsbördan till andra personer”.
54 Om talan skulle bifallas såvitt avser den andra och den femte grunden, skulle dessa nämligen kunna leda till ogiltigförklaring av de delar av det angripna beslutet som inte ogiltigförklarades av domstolen i domen av den 2 februari 2023, Spanien m.fl./kommissionen (C‑649/20 P, C‑658/20 P och C‑662/20 P, EU:C:2023:60).
55 I motsats till vad sökanden i mål T‑31/14 har gjort gällande har identifieringen av de ekonomiska intressegrupperingarna och deras investerare som mottagare i tax lease-systemet och åläggandet i det angripna beslutet att återkräva stödet från dessa inte helt ogiltigförklarats av domstolen med följden att ändamålet med respektive talan helt skulle ha förfallit.
56 Sökandens påstående i mål T‑31/14 bygger nämligen på en felaktig tolkning av domen av den 2 februari 2023, Spanien m.fl./kommissionen (C‑649/20 P, C‑658/20 P och C‑662/20 P, EU:C:2023:60).
57 Genom domen av den 2 februari 2023, Spanien m.fl./kommissionen (C‑649/20 P, C‑658/20 P och C‑662/20 P, EU:C:2023:60), ogiltigförklarade domstolen, såsom har påpekats i punkt 16 ovan, endast delvis det angripna beslutet, det vill säga endast artikel 1 i beslutet ”i den del den anger att de ekonomiska intressegrupperingarna och deras investerare är de enda mottagarna av det stöd som avses i detta beslut” (punkt 3 i domslutet) och artikel 4.1 i beslutet ”i den del Konungariket Spanien där åläggs att återkräva hela det aktuella stödbeloppet från de investerare i ekonomiska intressegrupperingar som gynnats av stödet” (punkt 4 i domslutet).
58 Domstolen ogiltigförklarade däremot inte identifieringen av de ekonomiska intressegrupperingarna och investerarna som mottagare i tax lease-systemet och Konungariket Spaniens skyldighet att återkräva stödet, eller åtminstone en del av det, från investerarna.
59 Den logiska följden av att ett stöd har konstaterats vara olagligt är nämligen att stödet undanröjs genom återkrav för att på så sätt återställa den tidigare situationen (se dom av den 8 december 2011, Residex Capital IV, C‑275/10, EU:C:2011:814, punkt 33 och där angiven rättspraxis).
60 Genom dom av den 25 juli 2018, kommissionen/Spanien m.fl. (C‑128/16 P, EU:C:2018:591, punkt 46), slog domstolen fast att kommissionen haft skäl för att finna att de ekonomiska intressegrupperingarna var stödmottagare inom tax lease-systemet. I de mål som gav upphov till domen av den 2 februari 2023, Spanien m.fl./kommissionen (C‑649/20 P, C‑658/20 P och C‑662/20 P, EU:C:2023:60), underkändes dessutom de argument som sökandena i dessa mål hade anfört i syfte att visa att tax lease-systemet inte utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF till förmån för de ekonomiska intressegrupperingarna och deras investerare. Vidare godtog domstolen inte heller dessa parters argument som syftade till att visa att återkravet från investerarna i de ekonomiska intressegrupperingarna stred mot principen om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen.
61 Till följd av domen av den 2 februari 2023, Spanien m.fl./kommissionen (C‑649/20 P, C‑658/20 P och C‑662/20 P, EU:C:2023:60), gäller det angripna beslutet fortfarande i den del det där fastställs att det stöd som åtminstone gynnar de ekonomiska intressegrupperingarna och deras investerare är olagligt och oförenligt med den inre marknaden, och Konungariket Spanien förpliktas att återkräva stödet, eller en del av det, från investerarna. Den omständigheten att den metod som beskrivs i skälen 263–269 i det angripna beslutet, vid beräkningen av de belopp som ska återkrävas, ska ändras mot bakgrund av nämnda dom, påverkar inte på något sätt den omständigheten att denna skyldighet att återkräva stödet i sig kvarstår.
62 Av det ovan anförda följer att det inte längre finns anledning att döma i saken i den del av respektive talan som avser ogiltigförklaring av artikel 1 i det angripna beslutet i den del de ekonomiska intressegrupperingarna och deras investerare där anges vara de enda mottagarna av det stöd som avses i detta beslut och av artikel 4.1 i nämnda beslut i den del Konungariket Spanien där åläggs att återkräva hela det stöd som avses i detta beslut från investerarna i de ekonomiska intressegrupperingarna som gynnats av stödet.
Prövning i sak
Den andra grunden: Felaktig kvalificering av skatteåtgärderna i tax lease-systemet, betraktade var för sig, som nytt stöd
63 Genom den andra grunden i respektive talan har sökandena gjort gällande att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid sin analys av de olika skatteåtgärder som tax lease-systemet bestod av betraktade var för sig.
64 Sökandena har för det första gjort gällande att ordningen för tidig avskrivning har en allmän räckvidd samt att den inte utgör en selektiv åtgärd och inte ger upphov till någon ekonomisk fördel, varför den inte ska kvalificeras som statligt stöd.
65 Vad för det andra gäller tillämpningen av tonnageskatt på de ekonomiska intressegrupperingarna och artikel 50.3 i förordningen för bolagsskatt, har sökandena i huvudsak påpekat att dessa åtgärder inte är selektiva och att de redan hade godkänts av kommissionen i beslut C(2004) 1931, vilket innebär att om dessa åtgärder skulle anses utgöra statligt stöd, ska de i förekommande fall utgöra befintligt stöd.
66 Kommissionen har bestritt sökandenas argument.
67 Det ska påpekas att sökandenas argument om bestridande av att vissa skatteåtgärder i tax lease-systemet kvalificeras som nytt stöd, deras selektiva karaktär och förekomsten av en fördel i praktiken grundar sig på antagandet att dessa åtgärder ska bedömas var för sig, mot bakgrund av artikel 107 FEUF, och inte med beaktande av tax lease-systemet i dess helhet.
68 Detta antagande är dock felaktigt. Såsom kommissionen angav i skäl 116 i det angripna beslutet är de olika skatteåtgärderna i tax lease-systemet sammankopplade de jure, i huvudsak på grund av att tidig avskrivning förutsatte att ett godkännande erhölls av skattemyndigheterna, som även tillämpningen av artikel 50.3 i förordningen om bolagsskatt var beroende av, i vilken ett undantag från ordningen för tonnageskatt föreskrivs. De var dessutom sammankopplade de facto, eftersom det administrativa godkännandet för tidig avskrivning endast beviljades i samband med leasingavtal för fartyg som var godkända för nämnda ordning, och således kunde omfattas av bestämmelsen i artikel 50.3 i nämnda förordning.
69 Det var på grund av förekomsten av en sådan sammankoppling mellan skatteåtgärderna i tax lease-systemet som tribunalen, i punkt 101 i domen av den 23 september 2020, Spanien m.fl./kommissionen (T‑515/13 RENV och T‑719/13 RENV, EU:T:2020:434), slog fast att eftersom en av de åtgärder som gjorde det möjligt att gynnas av tax lease-systemet i sin helhet var selektiv, nämligen godkännandet av tidig avskrivning, hade kommissionen inte gjort någon felaktig bedömning när den fann att systemet var selektivt i sin helhet, vilket var en slutsats som hade bekräftats av domstolen i punkterna 71 och 72 i domen av den 2 februari 2023, Spanien m.fl./kommissionen (C‑649/20 P, C‑658/20 P och C‑662/20 P, EU:C:2023:60).
70 Behovet av att bedöma tax lease-systemet i dess helhet som en stödordning har dessutom underförstått bekräftats av domstolen i domen av den 2 februari 2023, Spanien m.fl./kommissionen (C‑649/20 P, C‑658/20 P och C‑662/20 P, EU:C:2023:60). I punkt 137 i den domen grundades nämligen domstolens resonemang, för att dra slutsatsen att kommissionen hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fastställde vilka som var mottagarna av det aktuella stödet och följaktligen vad gäller återkravet av stödet, bland annat på den omständigheten att kommissionen hade ansett att tax lease-systemet i sin helhet utgjorde en stödordning som följer av tillämpningen av den spanska skattelagstiftningen och av de tillstånd som beviljats av de spanska skattemyndigheterna, och som, oavsett vilka rättsliga förfaranden som använts, var avsedd att ge upphov till en fördel för bland annat de ekonomiska intressegrupperingarna och rederierna.
71 Härav följer att eftersom sökandenas samtliga argument grundar sig på det felaktiga antagandet att alla de tre skatteåtgärderna i tax lease-systemet som nämns i punkterna 64 och 65 ovan ska bedömas individuellt mot bakgrund av artikel 107 FEUF, och inte genom en bedömning av tax lease-systemet i dess helhet, är det uppenbart att respektive talan ska ogillas såvitt avser denna grund.
72 För att mer specifikt besvara klagandenas invändningar, för det första vad gäller de invändningar genom vilka sökandena bestred selektiviteten i vissa av skatteåtgärderna i tax lease-systemet, bland annat tillämpningen av ordningen för tidig avskrivning, tillämpningen av tonnageskatt på de ekonomiska intressegrupperingarna och artikel 50.3 i förordningen om bolagsskatt, bekräftade domstolen, i punkterna 57–74 i domen av den 2 februari 2023, Spanien m.fl./kommissionen (C‑649/20 P, C‑658/20 P och C‑662/20 P, EU:C:2023:60), tribunalens bedömning att den omständigheten att tax lease-systemet hade inslag av skönsmässighet var ägnad att gynna stödmottagarna jämfört med andra skattskyldiga som i faktiskt och rättsligt hänseende befann sig i en jämförbar situation, och att åtgärden därför var av selektiv karaktär. Den fann även att tribunalen gjort en riktig bedömning när den slog fast att kommissionen inte begick något fel när den fann att tidig avskrivning gjorde tax lease-systemet selektivt i dess helhet.
73 Under dessa omständigheter kan tribunalen inte godta sökandenas invändningar om att kommissionen felaktigt ansåg att ordningen för tidig avskrivning, tillämpningen av ordningen för tonnageskatt på de ekonomiska intressegrupperingarna och artikel 50.3 i bolagsskatteförordningen, betraktade var för sig såsom skatteåtgärder i tax lease-systemet, var selektiva.
74 När det för det andra gäller sökandenas invändningar avseende kommissionens slutsats att ordningen med tidig avskrivning ger mottagarna inom tax lease-systemet en ekonomisk fördel, ska det påpekas att kommissionen, i det angripna beslutet, beskrev de fördelar som beviljats de ekonomiska intressegrupperingarna och de investerare som var medlemmar av denna som bestående av följande:
– Den omständigheten att tidig avskrivning kunde inledas innan den uthyrda tillgången började användas, enligt artikel 115.11 i lagen om bolagsskatt (skäl 132 i det angripna beslutet).
– Tillämpningen av tonnageskatt på ekonomiska intressegrupperingar (skäl 142 i samma beslut).
– Undantaget från den normala tillämpningen av artikel 125.2 i denna lag, enligt vilken vissa havsgående fartyg som normalt skulle anses vara begagnade bedöms såsom nya när de övergår till ordningen för tonnageskatt, vilket får till följd att betalning av dolda skattskyldigheter annulleras definitivt (skäl 145 i samma beslut).
75 Såsom det har erinrats om i punkt 70 ovan påpekade domstolen, i punkt 137 i domen av den 2 februari 2023, Spanien m.fl./kommissionen (C‑649/20 P, C‑658/20 P och C‑662/20 P, EU:C:2023:60), för att dra slutsatsen att kommissionen hade gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning vid fastställandet av mottagarna av det aktuella stödet, att tax lease-systemet i sin helhet utgjorde en stödordning som följer av tillämpningen av den spanska skattelagstiftningen och av de tillstånd som beviljats av de spanska skattemyndigheterna, och var avsedd att ge upphov till en fördel för bland annat de ekonomiska intressegrupperingarna och rederierna.
76 Härav följer att sökandenas argument att tidig avskrivning inte ger någon ekonomisk fördel ska underkännas då det är uppenbart ogrundat, eftersom det grundar sig på det felaktiga antagandet att denna skatteåtgärd ska bedömas individuellt mot bakgrund av artikel 107 FEUF och inte vid en bedömning av tax lease-systemet i dess helhet.
77 Vad för det tredje gäller sökandenas invändningar att det inte föreligger något nytt stöd, ska det inledningsvis påpekas att även om kommissionen i skäl 238 i det angripna beslutet fastställde att ”de enskilda åtgärderna [utgjorde] statligt stöd (utom accelererad avskrivning av hyrda tillgångar)”, är det ändå så att tax lease-systemet, såsom påpekades i punkt 68 ovan, analyserades tillsammans med ordningen för tonnageskatt och det var tax lease-operationen i dess helhet som betraktades som olagligt statligt stöd som delvis var oförenligt med den inre marknaden, och att domstolen godkände detta synsätt, såsom det har erinrats om i punkt 70 ovan.
78 Såsom sökandena bekräftade vid förhandlingen har de nämligen inte bestritt att tax lease-systemet som system varken har anmälts till kommissionen eller godkänts av denna institution i ett tidigare beslut och att nämnda ordning, bedömd i sin helhet, följaktligen inte kan kvalificeras som befintligt stöd. Det är vidare utrett att åtminstone en av skatteåtgärderna i tax lease-systemet, bland annat tidig avskrivning, betraktad för sig, inte har anmälts till kommissionen och att kommissionen inte har godkänt den i ett tidigare beslut.
79 Härav följer, i motsats till vad sökandena har hävdat, att kommissionen inte var skyldig att tillämpa det förfarande som är tillämpligt på befintliga stödordningar när den granskade tax lease-systemet i det angripna beslutet.
80 Under dessa omständigheter kan talan inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden. Det är inte nödvändigt att ta ställning till sökandenas argument avseende den selektiva karaktären, förekomsten av en fördel eller kvalificeringen av de aktuella skatteåtgärderna som nytt stöd vid en bedömning av dem var för sig.
Den femte grunden i respektive talan, avseende avtalsklausuler som skyddar mottagarna mot återkrav av ett olagligt och oförenligt statligt stöd
81 Den femte grunden i respektive talan avser åsidosättande av artikel 108.3 FEUF, artikel 14 i förordning nr 659/1999, artikel 3.6 FEU, näringsfriheten och rätten till egendom i artiklarna 16 och 17 i stadgan.
82 Sökandena har särskilt gjort gällande att det i artikel 4.1 i det angripna beslutet, enligt vilken Konungariket Spanien ska återkräva stödet från stödmottagarna ”utan att dessa har möjlighet att överföra återkravsbördan till andra personer”, felaktigt föreskrivs att de avtalsklausuler enligt vilka investerarna, kan kräva de belopp som de har varit tvungna att återbetala till staten (nedan kallade ersättningsklausulerna) bland annat av varven är ogiltiga.
83 Enligt sökandena har kommissionen i förfaranden för kontroll av statligt stöd inte befogenhet att, såsom den gjorde i skäl 275 i det angripna beslutet, anse att ersättningsklausuler mellan enskilda strider mot själva kärnan i systemet för kontroll av statligt stöd. Den får inte förbjuda ekonomiska flöden eller ersättningsavtal mellan enskilda som inte påverkar staten eller dess resurser.
84 Kommissionen har bestritt sökandenas argument.
85 När det gäller principen om tilldelade befogenheter ska det inledningsvis erinras om att unionen enligt artikel 5.2 FEU endast ska handla inom ramen för de befogenheter som medlemsstaterna har tilldelat den i fördragen för att nå de mål som fastställs där. Enligt artikel 4.1 FEU och artikel 5 FEU ska varje befogenhet som inte tilldelats unionen i fördraget tillhöra medlemsstaterna.
86 När det gäller de principer som styr kommissionens och de nationella myndigheternas roller på området för statligt stöd, ska det erinras om att enligt artikel 108 FEUF och artikel 14.1 i förordning nr 659/1999, som är tillämplig i tiden (ratione temporis) på omständigheterna i det aktuella fallet, är kommissionen behörig inte bara att bedöma huruvida ett statligt stöd är förenligt med den inre marknaden, utan även att besluta om återkrav av ett stöd som är olagligt och oförenligt med den inre marknaden. Enligt artikel 14.1 i denna förordning får kommissionen vid negativa beslut i fall av olagligt stöd besluta att den berörda medlemsstaten ”skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva stödet från mottagaren”. Även om beslutet om återkrav ska verkställas av de nationella myndigheterna i enlighet med de förfaranden som föreskrivs i nationell rätt, ska det erinras om att medlemsstaternas processuella autonomi begränsas bland annat av principen om unionsrättens effektivitet, såsom framgår av artikel 14.3 i samma förordning.
87 Den medlemsstat som ett beslut att återkräva ett olagligt stöd riktar sig till är alltså, enligt artikel 288 FEUF, skyldig att vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att beslutet verkställs. Medlemsstaten måste se till att faktiskt återfå de aktuella beloppen för att undanröja den snedvridning av konkurrensen som har uppstått genom det olagliga stödet (se dom av den 24 januari 2013, kommissionen/Spanien, C‑529/09, EU:C:2013:31, punkt 91 och där angiven rättspraxis).
88 Den berörda medlemsstatens skyldighet att genom återkrav upphäva ett stöd som kommissionen anser vara oförenligt med den inre marknaden syftar enligt domstolens fasta praxis till att återställa den situation som förelåg innan stödet beviljades. Detta syfte är uppnått när stödet i fråga, i förekommande fall jämte dröjsmålsränta, har återbetalats av mottagaren eller, med andra ord, av de företag som i realiteten åtnjutit stödet. Genom denna återbetalning förlorar mottagaren de fördelar denne åtnjöt på marknaden i förhållande till sina konkurrenter, och den situation som förelåg före utbetalningen av stödet är återställd (se dom av den 2 februari 2023, Spanien m.fl./kommissionen, C‑649/20 P, C‑658/20 P och C‑662/20 P, EU:C:2023:60, punkt 130 och där angiven rättspraxis).
89 Dessutom grundas tillämpningen av unionens regler om statligt stöd på en skyldighet till lojalt samarbete mellan de nationella domstolarna, å ena sidan, och kommissionen respektive unionsdomstolarna, å andra sidan. Var och en agerar då utifrån den funktion den tilldelats enligt EUF-fördraget. Inom ramen för detta samarbete ska de nationella domstolarna vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter fullgörs som följer av unionsrätten och de ska avstå från varje åtgärd som kan äventyra fullgörandet av de mål som eftersträvas med fördraget, såsom följer av artikel 4.3 FEU (se dom av den 13 februari 2014, Mediaset, C‑69/13, EU:C:2014:71, punkt 29 och där angiven rättspraxis).
90 Inom ramen för kontrollen av att medlemsstaterna iakttar de skyldigheter som åligger dem enligt artiklarna 107 och 108 i EUF-fördraget, innehar således de nationella domstolarna och kommissionen olika och kompletterande roller. Medan uppgiften att bedöma om stödåtgärder är förenliga med den inre marknaden omfattas av den exklusiva behörighet som tillkommer kommissionen, vars beslut kan prövas av unionsdomstolen, säkerställer de nationella domstolarna skyddet för enskildas rättigheter vid åsidosättande av den skyldighet att i förväg anmäla statligt stöd till kommissionen som föreskrivs i artikel 108.3 FEUF (se dom av den 21 oktober 2003, van Calster m.fl., C‑261/01 och C‑262/01, EU:C:2003:571, punkterna 74 och 75 samt där angiven rättspraxis).
91 Det är mot bakgrund av dessa principer som den femte grunden i respektive talan ska prövas.
92 Det ska inledningsvis påpekas att preciseringen i artikel 4.1 i det angripna beslutet, enligt vilken Konungariket Spanien ska återkräva stödet från stödmottagarna ”utan att dessa har möjlighet att överföra återkravsbördan till andra personer”, är brett formulerad och inte uttryckligen begränsad till ersättningsklausuler som kommissionen analyserade i skälen 270–276 i beslutet.
93 Enligt fast rättspraxis kan emellertid artikeldelen i en rättsakt inte skiljas från sin motivering, vilket innebär att den vid behov ska tolkas med beaktande av de skäl som föranledde att rättsakten antogs (se dom av den 26 mars 2020, Hungeod m.fl., C‑496/18 och C‑497/18, EU:C:2020:240, punkt 69 och där angiven rättspraxis, och dom av den 17 september 2007, Microsoft/kommissionen, T‑201/04, EU:T:2007:289, punkt 1258 och där angiven rättspraxis).
94 Unionsrättsakter ska dessutom, enligt allmänna tolkningsprinciper, så långt det är möjligt tolkas på ett sätt som inte påverkar deras giltighet och i överensstämmelse med primärrätten i dess helhet (se dom av den 31 januari 2013, McDonagh, C‑12/11, EU:C:2013:43, punkt 44 och där angiven rättspraxis).
95 Härav följer att artikel 4.1 i det angripna beslutet i förevarande fall ska tolkas mot bakgrund av skälen 270–276 i detta beslut.
96 I detta avseende hänvisade kommissionen visserligen, i skäl 270 i det angripna beslutet, i allmänna ordalag till ”vissa klausuler som ingår i vissa kontrakt mellan investerarna, rederierna och varven”, enligt vilka ”varven [är] skyldiga att ersätta de övriga parterna om den förväntade skattefördelen inte kan fås”. Det ska emellertid påpekas att kommissionen i nämnda beslut inte konkret identifierade dessa klausuler och inte angav deras lydelse. Såsom kommissionen medgav vid förhandlingen avser dessa klausuler inte specifikt fallet med återkrav av ett stöd som är olagligt eller oförenligt med den inre marknaden, utan mer allmänt följderna av möjligheten att de behöriga myndigheterna inte godkänner de skatteförmåner som följer av tax lease-systemet, eller att deras giltighet ifrågasätts efter att de godkänts.
97 I skäl 271 och följande skäl i det angripna beslutet har kommissionen emellertid på ett mer konkret sätt identifierat de specifika aspekter av ersättningsklausulerna som enligt kommissionen visar sig vara problematiska i samband med återkrav av stöd som är olagligt och oförenligt med den inre marknaden. I skälen 272–274 i nämnda beslut preciserade kommissionen att syftet med återkravet, som är att återställa den tidigare situationen, och särskilt att undanröja den snedvridning av konkurrensen som orsakats av den konkurrensfördel som det olagliga stödet som är oförenligt med den inre marknaden har medfört, oåterkalleligen skulle äventyras om aktörerna inom den privata sektorn, tack vare avtalsklausuler, kunde ändra verkningarna av kommissionens beslut om återkrav. I skäl 275 anser kommissionen att det av detta följer att de kontraktsklausuler som skyddar stödmottagarna från återkrav av olagligt och oförenligt stöd, genom att överföra de rättsliga och ekonomiska riskerna för ett sådant återkrav till andra personer, står i strid med själva essensen hos systemet med den kontroll av statligt stöd som utgör en uppsättning regler för samhällspolitiken.
98 Trots dess breda formulering ska den precisering som görs i artikel 4.1 i det angripna beslutet följaktligen förstås så, att den endast avser ersättningsklausulerna i den mån de kan tolkas på så sätt att de skyddar mottagarna av ett stöd som är olagligt och oförenligt med den inre marknaden mot att stödet återkrävs.
99 I motsats till vad sökandena har gjort gällande innebär inte preciseringen i artikel 4.1 i det angripna beslutet att kommissionen har föreskrivit att ersättningsklausulerna är ogiltiga, eftersom en sådan behörighet i förekommande fall är förbehållen de nationella domstolarna.
100 Preciseringen i artikel 4.1 i det angripna beslutet ska nämligen förstås så, att den endast syftar till att klargöra räckvidden av den återkravsskyldighet som i enlighet med den rättspraxis som angetts ovan i punkterna 87 och 88 åligger Konungariket Spanien.
101 I synnerhet skulle ersättningsklausulerna, i den mån de kan tolkas på det sätt som anges i punkt 98 ovan, kunna hindra den berörda medlemsstaten från att uppfylla sin skyldighet att återkräva olagligt stöd som är oförenligt med den inre marknaden från de stödmottagare som i praktiken åtnjutit stödet. Genom dessa klausuler skulle medlemsstaterna nämligen undvika skyldigheten att återkräva stödet, vilket inte gör det möjligt att återställa den situation som förelåg innan stödet beviljades. Såsom kommissionen helt riktigt har gjort gällande skulle en sådan situation kunna äventyra den ändamålsenliga verkan av det system för kontroll av statligt stöd som inrättats genom fördraget. Det ankommer således på Konungariket Spanien, inbegripet de nationella domstolarna, att se till att skyldigheten att återkräva stödet från stödmottagarna eller, med andra ord, de företag som i realiteten åtnjutit stödet, i enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 88 ovan, iakttas fullt ut.
102 Preciseringen i artikel 4.1 i det angripna beslutet innebär således inte att kommissionen har överskridit sina befogenheter enligt artikel 14.1 i förordning nr 659/1999. Även om det är riktigt att återkravet ska verkställas i enlighet med de förfaranden som föreskrivs i den berörda medlemsstatens nationella rätt, i enlighet med artikel 14.3 i samma förordning, krävs det dock nämligen enligt sistnämnda bestämmelse att dessa förfaranden gör det möjligt att omedelbart och effektivt verkställa kommissionens beslut. Det finns således inget som hindrar att kommissionen i nämnda beslut preciserar att Konungariket Spanien ska se till att stödmottagarna återbetalar de stödbelopp som de i realiteten har åtnjutit, utan att kunna överföra bördan för att återkräva dessa belopp på en annan avtalspart.
103 I förevarande fall är denna slutsats desto mer motiverad med hänsyn till att ersättningsklausulerna, såsom kommissionen bekräftade vid förhandlingen, föreskrevs i ramavtal som ingåtts mellan de olika deltagarna i tax lease-systemet. Dessa ramavtal utgjorde en del av de samtliga rättsligt bindande avtal som, såsom domstolen påpekade i sin dom av den 2 februari 2023, Spanien m.fl./kommissionen (C‑649/20 P, C‑658/20 P och C‑662/20 P, EU:C:2023:60, punkt 138), underställdes skattemyndigheterna och som myndigheterna beaktade för att godkänna tidig avskrivning. I punkt 137 i den domen bekräftade domstolen att tax lease-systemet skulle bedömas i sin helhet, vilket inte endast omfattade den relevanta spanska skattelagstiftningen, utan även de tillstånd som den spanska skattemyndigheten hade beviljat och således dessa rättsligt bindande avtal.
104 Eftersom kommissionen vid bedömningen av huruvida tax lease-systemet var förenligt med reglerna om statligt stöd uppmärksammade förekomsten av de ersättningsklausuler som föreskrivs i de avtal som underställts skattemyndigheterna och som myndigheterna beaktade vid godkännandet av förtida avskrivning, överskred den under dessa omständigheter inte sina befogenheter när den, i huvudsak, påpekade att Konungariket Spanien var skyldigt att återkräva stödet från stödmottagarna, utan att mottagarna, med stöd av ersättningsklausulerna, kunde överföra återkravsbördan till en annan avtalspart, i enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 88 ovan.
105 Mot bakgrund av det ovan anförda kan tribunalen inte godta sökandenas argument enligt vilka kommissionen överskred sina befogenheter genom att tillföra en precisering av artikel 4.1 i det angripna beslutet.
106 Inget av sökandenas övriga argument kan påverka lagenligheten av denna precisering.
107 För det första har sökandena gjort gällande att det föreligger en inkonsekvens på grund av att kommissionen i det angripna beslutet ingrep i de privata avtalen genom att förbjuda ekonomiska flöden som följde av ersättningsklausuler mellan enskilda, samtidigt som varven och rederierna befriades från varje återbetalningsskyldighet, med motiveringen att de fördelar som erhållits följde av ett privaträttsligt förhållande mellan dessa enheter.
108 Det ska i detta hänseende påpekas att till följd av domstolens dom av den 2 februari 2023, Spanien m.fl./kommissionen (C‑649/20 P, C‑658/20 P och C‑662/20 P, EU:C:2023:60, punkterna 137 och 138), har en sådan eventuell motsägelse under alla omständigheter försvunnit, eftersom domstolen i nämnda dom och såsom anges i punkt 103 ovan, bekräftade att kommissionen, vid en helhetsbedömning av tax lease-systemet, skulle beakta de avtal som hade underställts skattemyndigheterna och som myndigheterna beaktade för att godkänna tidig avskrivning. Detta argument kan således till följd av den domen inte godtas.
109 För det andra anser sökandena att det angripna beslutet, genom att förbjuda ersättningsklausulerna, strider mot domstolens praxis och kommissionens beslutspraxis. Kommissionen har inte framfört några invändningar mot avtal mellan säljare och köpare som reglerar följderna, mellan privata parter, av ett eventuellt återkrav av olagligt stöd.
110 I motsats till vad klagandena har gjort gällande finns det emellertid inget i domstolens praxis som hindrar att kommissionen, genom att besluta om återkrav av ett stöd som är olagligt och oförenligt med den inre marknaden, preciserar att den berörda medlemsstaten ska återkräva stödet från stödmottagarna, utan att dessa, med stöd av sådana ersättningsklausuler som de nu aktuella, kan överföra återkravsbördan på en annan avtalspart, och detta trots de eventuella konsekvenserna av denna precisering för de avtal som ingåtts mellan privata parter.
111 I domen av den 8 december 2011, Residex Capital IV (C‑275/10, EU:C:2011:814), som citeras i skäl 274 i det angripna beslutet, påpekade domstolen tvärtom att skyldigheten att återkräva ett statligt stöd som betalats ut rättsstridigt krävde att mottagaren förlorar de fördelar som denne åtnjöt på marknaden i förhållande till sina konkurrenter och att den situation som förelåg före utbetalningen av stödet återställs (se punkt 34 i den domen). Domstolen har dessutom slagit fast att de nationella domstolarna, för att avhjälpa den snedvridning av konkurrensen som stödet orsakat, får ingripa och ogiltigförklara avtal, även till nackdel för parter som inte var stödmottagare. I förevarande fall utgör preciseringen i artikel 4.1 i det angripna beslutet endast en påminnelse för Konungariket Spanien om dess skyldighet att återkräva stödet från stödmottagarna för att den situation som förelåg före utbetalningen av stödet ska kunna återställas. I motsats till vad sökandena har gjort gällande saknar den omständigheten att det mål som ledde fram till ovannämnda dom, till skillnad från förevarande mål, rör ett stöd i form av en statlig garanti samt de nationella domstolarnas behörighet att ogiltigförklara privata avtal, betydelse i detta avseende. Som påpekats i punkt 99 ovan innebär nämligen inte preciseringen i artikel 4.1 i det angripna beslutet att kommissionen har föreskrivit att ersättningsklausulerna är ogiltiga.
112 I den mån sökandena har gjort gällande att det angripna beslutet strider mot vissa av kommissionens tidigare beslut erinrar tribunalen, även om så skulle vara fallet, om att kommissionens beslutspraxis i andra ärenden, enligt fast rättspraxis, inte kan påverka ett besluts lagenlighet, som endast kan bedömas mot bakgrund av fördragets objektiva regler (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 19 oktober 2022, Ighoga Region 10 m.fl./kommissionen, T‑582/20, ej publicerat, EU:T:2022:648, punkt 215 och där angiven rättspraxis).
113 För det tredje anser sökandena att preciseringen i artikel 4.1 i det angripna beslutet även strider mot näringsfriheten, som stadfästs i artikel 16 i stadgan. Sökandena har dessutom hävdat att denna precisering på ett orättvist sätt fråntar investerare i ekonomiska intressegrupperingar den rätt till ersättning som de har bland annat med avseende på varven, vilket således skapar en expropriation av deras privaträttsliga rättigheter, i strid med rätten till egendom enligt artikel 17 i stadgan.
114 Enligt artikel 16 i stadgan ska näringsfriheten erkännas i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis.
115 Det skydd som ges i denna artikel omfattar friheten att utöva en ekonomisk eller kommersiell verksamhet, avtalsfriheten och den fria konkurrensen (se dom av den 16 juli 2020, Adusbef m.fl. C‑686/18, EU:C:2020:567, punkt 82 och där angiven rättspraxis).
116 Enligt fast rättspraxis utgör näringsfriheten inte en absolut rättighet. Den kan bli föremål för omfattande myndighetsingrepp, som i det allmännas intresse begränsar hur näringsverksamhet får bedrivas (se dom av den 16 juli 2020, Adusbef m.fl. C‑686/18, EU:C:2020:567, punkt 83 och där angiven rättspraxis).
117 Enligt artikel 17.1 i stadgan har var och en rätt att besitta lagligen förvärvad egendom, att nyttja den, att förfoga över den och att testamentera bort den. Vidare anges att ingen får berövas sin egendom utom då samhällsnyttan kräver det, i de fall och under de förutsättningar som föreskrivs i lag och mot rättmätig ersättning för sin förlust i rätt tid. Nyttjandet av egendomen får regleras i lag om det är nödvändigt för allmänna samhällsintressen (dom av den 16 juli 2020, Adusbef m.fl. C‑686/18, EU:C:2020:567, punkt 84).
118 Tribunalen erinrar om att den rätt till egendom som garanteras i denna bestämmelse inte är en absolut rättighet och att dess utövande får inskränkas, under förutsättning att inskränkningarna faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som eftersträvas av unionen och att de inte, i förhållande till det eftersträvade målet, medför ett oproportionerligt och icke godtagbart ingrepp som påverkar själva kärnan i de garanterade rättigheterna (se dom av den 16 juli 2020, Adusbef m.fl., C‑686/18, EU:C:2020:567, punkt 85 och där angiven rättspraxis).
119 Tribunalen erinrar även om att det enligt artikel 52.1 i stadgan är tillåtet att begränsa utövandet av de rättigheter och friheter som stadgas i densamma, såsom näringsfriheten och rätten till egendom, under förutsättning att begränsningarna föreskrivs i lag, att de är förenliga med det centrala innehållet i dessa rättigheter och friheter och, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast görs om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller tillgodoser behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter (dom av den 16 juli 2020, Adusbef m.fl., C‑686/18, EU:C:2020:567, punkt 86).
120 Även om det antas att preciseringen i artikel 4.1 i det angripna beslutet ska anses begränsa näringsfriheten och rätten till egendom, ska det i förevarande fall först och främst påpekas att denna begränsning bland annat följer av skyldigheten att återkräva stöd, som föreskrivs i artikel 108.2 FEUF och artikel 14.1 i förordning nr 659/1999, vilket innebär att den är föreskriven i lag.
121 Vad gäller villkoret att det väsentliga innehållet i näringsfriheten och rätten till egendom ska iakttas, konstaterar tribunalen att sökandena inte har bestritt att preciseringen som görs av artikel 4.1 i det angripna beslutet inte påverkar detta väsentliga innehåll.
122 Vidare har denna precisering ett mål av allmänintresse. Såsom har angetts i punkterna 101 och 102 ovan syftar den nämligen till att säkerställa att ersättningsklausulerna inte äventyrar Konungariket Spaniens återkravsskyldighet och, mer allmänt, att säkerställa den ändamålsenliga verkan av det system för kontroll av statligt stöd som inrättats genom fördraget.
123 Sökandena har inte heller inkommit med några uppgifter till tribunalen som gör det möjligt att slå fast att preciseringen i artikel 4.1 i det angripna beslutet, med hänsyn till detta syfte, utgör ett oproportionerligt eller oacceptabelt ingripande som påverkar själva kärnan i näringsfriheten eller rätten till egendom.
124 Vad slutligen gäller frågan huruvida preciseringen i artikel 4.1 i det angripna beslutet är nödvändig, har sökandena inte anfört någon omständighet som gör det möjligt att anse att kommissionen, genom att göra denna precisering, har överskridit gränserna för vad som är nödvändigt för att uppnå de mål som eftersträvas och som det erinrats om i punkt 122 ovan, såsom bland annat målet att återställa den situation som förelåg innan stödet beviljades och att stödmottagarna återbetalar det aktuella stödet. Såsom tribunalen har funnit i punkt 102 ovan preciserar artikel 4.1 i nämnda beslut för övrigt endast räckvidden av Konungariket Spaniens återkravsskyldighet.
125 Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser den femte grunden i respektive talan.
126 Det kan konstateras att ändamålet med respektive talan delvis har förfallit och respektive talan ska ogillas i övrigt.
Rättegångskostnader
127 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
128 Enligt artikel 137 i rättegångsreglerna ska tribunalen vidare, i mål där det saknas anledning att döma i saken, besluta om rättegångskostnaderna enligt vad den finner skäligt.
129 I förevarande fall har det konstaterats att ändamålet med en del av tvisten har förfallit. Den omständigheten att ändamålet med talan delvis har förfallit är dock en följd av att kommissionen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning, vilket även har åberopats av sökandena inom ramen för förevarande mål, och vilket ledde till att domstolen delvis ogiltigförklarade det angripna beslutet i domen av den 2 februari 2023, Spanien m.fl./kommissionen (C‑649/20 P, C‑658/20 P och C‑662/20 P, EU:C:2023:60).
130 Sökandena har däremot tappat målet såvitt avser den del av tvisten avseende vilken det fortfarande finns anledning att döma i saken.
131 Under dessa omständigheter beslutar tribunalen att vardera parten ska bära sina rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (åttonde avdelningen i utökad sammansättning)
följande:
1) Det finns inte längre anledning att döma i den del av saken som avser artikel 1 i kommissionens beslut 2014/200/EU av den 17 juli 2013 om den stödordning SA.21233 C/11 (f.d. NN/11, f.d. CP 137/06) som Spanien har genomfört – Skatteordning tillämplig för vissa finansiella leasingavtal, även känd som ”tax lease”-systemet, i den del denna artikel anger att de ekonomiska intressegrupperingarna och deras investerare är de enda mottagarna av det stöd som avses i nämnda beslut, och artikel 4.1 i beslutet, i den del Konungariket Spanien där åläggs att återkräva hela det aktuella stödbeloppet från de investerare i ekonomiska intressegrupperingar som gynnats av stödet.
2) Respektive talan ogillas i övrigt.
3) Vardera parten ska bära sina rättegångskostnader.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 21 februari 2024.
Underskrifter