BESLUT AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(tredje avdelningen)

den 22 mars 2012

Mål F‑5/08 DEP

Markus Brune

mot

Europeiska kommissionen

”Förfarande – Fastställande av rättegångskostnader – Verkliga rättegångskostnader – Advokatarvoden – Sökande som är verksam som advokat”

Saken:      Ansökan om fastställande av rättegångskostnader som är ersättningsgilla enligt artikel 92 i rättegångsreglerna, genom vilken Markus Brune har ansökt om fastställande av rättegångskostnader i mål F‑5/08, Brune mot kommissionen, i enlighet med artikel 92.1 i rättegångsreglerna.

Avgörande:      Markus Brunes ersättningsgilla kostnader i mål F‑5/08, Brune mot kommissionen uppgår till 11 140,05 euro.

Sammanfattning

1.      Förfarande – Rättegångskostnader – Ersättningsgilla kostnader – Huruvida de kostnader som ansökan om ersättning avser motsvarar de verkliga förhållandena – Bevisbörda

(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 91 b)

2.      Förfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Omständigheter som ska beaktas

(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 91 b)

3.      Förfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Ersättningsgilla kostnader – En advokats kostnader för resa till förhandlingen

(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 91 b)

4.      Förfarande – Rättegångskostnader – Ersättningsgilla kostnader – En advokats fakturering av den tid som denne tillbringat i transportmedel på väg till förhandlingen

(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 91 b)

5.      Förfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Ersättningsgilla kostnader – Kontors- och telekommunikationskostnader

(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 91 b)

6.      Förfarande – Rättegångskostnader – Ersättningsgilla kostnader – Kostnader med avseende på förfarandet för fastställande av rättegångskostnader – Anledning saknas att döma i saken

(Personaldomstolens rättegångsregler, artiklarna 86, 91 och 92)

1.      Om svarandeinstitutionen anser att sökanden och dennes advokat kommit överens om att fuska genom att på ett konstlat sätt bestämma de kostnader som ansökan avser, ska nämnda institution delge behöriga nationella yrkessammanslutningar sina misstankar så att yrkessammanslutningarna i fråga med full kännedom om saken kan bedöma huruvida ett sådant förfarande är förenligt med relevanta etiska regler. Det ankommer visserligen på sökanden att styrka att de kostnader som ansökan om ersättning avser motsvarar de verkliga förhållandena, men man kan utgå från att en advokat som ingett en ansökan, deltagit i förhandlingen och inkommit med diverse skrivelser, på ett fullgott sätt har utfört det arbete som ankommer på denne inom ramen för förfarandet vid personaldomstolen. Sökanden har därför rätt att ansöka om att tribunalen ska fastställa hur stor del av det advokatarvode som sökanden har att betala som ska ersättas av den part som förpliktats att ersätta rättegångskostnaderna.

(se punkterna 18 och 19)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 16 maj 2007, Chatziioannidou mot kommissionen, F‑100/05 DEP, punkt 19; 10 november 2009, X mot parlamentet, F‑14/08 DEP, punkt 21; 8 november 2011, U mot parlamentet, F‑92/09 DEP, punkterna 37 och 38

2.      Unionsdomstolen saknar behörighet att besluta om storleken på de arvoden som parterna ska utge till de egna ombuden men ska avgöra storleken på det arvodesbelopp som ska ersättas av den part som förpliktats att ersätta rättegångskostnaderna. I avsaknad av unionsrättsliga bestämmelser om arvodens omfattning, ankommer det på unionsdomstolen att fastställa i vilken omfattning arvodena är ersättningsgilla mot bakgrund av det antal arbetstimmar som objektivt sett får anses vara nödvändigt att lägga ned på ett mål. Härvid ska i princip tvistens föremål och art beaktas liksom tvistens betydelse från unionsrättslig synpunkt samt även sakens svårighetsgrad, den arbetsbörda som domstolsförfarandet har medfört för berörda ombud och rådgivare och tvistens betydelse för parterna i ekonomiskt hänseende. Timarvodet kan motsvara arvodet för en advokat med specialkunskaper i sådana fall där tvisten, för en skäligen insatt part, kan anses avse särskilt svåra rättsfrågor eller om tvisten är av särskild betydelse för den parten som motiverar valet av en advokat med specialkunskaper. Unionsdomstolen är emellertid inte tvungen att beakta vare sig en nationell taxa där advokatarvoden fastställs, eller ett eventuellt avtal som ingåtts i detta avseende mellan den berörda parten och dess ombud eller rådgivare.

(se punkterna 18 och 21–23)

Hänvisning till

Personaldomstolen: ovannämnda målet Chatziioannidou mot kommissionen, punkt 19; 1 juli 2009, Suvikas mot rådet, F‑6/07 DEP, punkt 18; ovannämnda målet U mot parlamentet, punkt 38

3.      Advokatens kostnader för resan från sitt kontor till förhandlingen vid personaldomstolen kan vara ersättningsgilla. Med beaktande av svårigheterna att slå fast hur omfattande advokatens kostnader är när denne använder sin egen bil, eftersom såväl bränsleförbrukning som fordonets värdeminskning i så fall ska beaktas, kan resekostnadernas omfattning fastställas mot bakgrund av det genomsnittliga priset för en tågbiljett i första klass.

(se punkt 35)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 8 juli 2004, De Nicola mot investeringsbanken, T‑7/98 DEP, T‑208/98 DEP och T‑109/99 DEP, punkt 40

Personaldomstolen: ovannämnda målet Chatziioannidou mot kommissionen, punkt 30

4.      Vad beträffar advokatens fakturering av den tid som denne tillbringat i transportmedel på väg till förhandlingen, saknar advokaten inte skäl att begära ersättning för tid som tillbringats i transportmedel men sådan tid som krävs för att ta sig till förhandlingen kan inte faktureras med samma taxa som för arbetstid.

(se punkt 36)

5.      Advokatens telekommunikationskostnader anses inte vara överdrivet höga, om de, tillsammans med kontorskostnaderna, inte överstiger 5 procent av de ersättningsgilla kostnaderna.

(se punkt 38)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 26 januari 2006, Camar mot rådet och kommissionen, T‑79/96 DEP och T‑260/97 DEP, punkt 71

Personaldomstolen: det ovannämnda målet Suvikas mot rådet, punkt 41

6.      Artikel 92 i personaldomstolens rättegångsregler angående tvist om rättegångskostnader föreskriver, till skillnad från artikel 86 i samma rättegångsregler, inte att det ska beslutas om rättegångskostnaderna i den dom eller det beslut varigenom målet slutligt avgörs. Om det vore så att personaldomstolen, enligt artikel 92 i rättegångsreglerna, skulle fatta ett beslut i en tvist om rättegångskostnaderna vad rör huvudförfarandet och ett separat beslut om rättegångskostnaderna i tvisten om rättegångskostnaderna, skulle detta nämligen kunna leda till att personaldomstolen återigen måste avgöra en tvist om rättegångskostnaderna.

Det ankommer på personaldomstolen att fastställa de ersättningsgilla kostnaderna med beaktande av samtliga omständigheter i målet fram till den tidpunkt då beslutet om fastställande av rättegångskostnaderna fattas. Personaldomstolen kan även fastställa nödvändiga kostnader som parterna haft med anledning av förfarandet i den mening som avses i artikel 91 i rättegångsreglerna i syfte att undvika att återigen behöva avgöra en tvist om rättegångskostnaderna.

(se punkterna 40 och 41)

Hänvisning till

Personaldomstolen: det ovannämnda målet av den 27 september 2011, De Nicola mot investeringsbanken, F‑55/08 DEP, punkterna 51och 52; det ovannämnda målet U mot parlamentet, punkterna 63 och 64