Förenade målen T‑204/08 och T‑212/08

Team Relocations NV m.fl.

mot

Europeiska kommissionen

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Belgiska marknaden för internationella flyttjänster – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG konstateras – Fastställande av priser – Uppdelning av marknaden – Manipulering av anbudsinfordran – En enda, fortlöpande överträdelse – Ansvar för överträdelsen – Böter – 2006 års riktlinjer för beräkning av böter”

Sammanfattning av domen

1.      Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Avtal och samordnade förfaranden som utgör en enda överträdelse – Begrepp

(Artikel 81.1 EG)

2.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Omsättning

(Kommissionens tillkännagivande 2006/C 210/02, punkt 13)

3.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Principen att påföljder ska vara individuella

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens tillkännagivande 2006/C 210/02)

4.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens varaktighet

(Kommissionens tillkännagivande 2006/C 210/02)

5.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Avskräckande verkan – Bedömning

(Kommissionens tillkännagivande 2006/C 210/02, punkt 25)

6.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Förmildrande omständigheter – Bedömning

(Kommissionens tillkännagivande 2006/C 210/02, punkt 29)

7.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Förmildrande omständigheter – Konkurrensbegränsande beteende som godkänts eller uppmuntrats av myndigheterna

(Kommissionens tillkännagivande 2006/C 210/02, punkt 29, sista strecksatsen)

8.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Nedsättning på grund av företagets ekonomiska situation – Villkor

(Kommissionens tillkännagivande 2006/C 210/02, punkt 35)

1.      Det vore konstlat att dela upp ett fortgående beteende, som kännetecknas av en samlad målsättning, i flera separata överträdelser, när det tvärtom rör sig om en enda överträdelse som gradvis tagit konkret form genom såväl avtal som samordnade förfaranden.

Under sådana omständigheter kan ett företag som har deltagit i en överträdelse genom egna beteenden – vilka utgör konkurrensbegränsande avtal eller samordnade förfaranden med ett konkurrensbegränsande syfte i den mening som avses i artikel 81.1 EG och vars syfte är att bidra till förverkligandet av överträdelsen i sin helhet – även vara ansvarigt, under den tid som företaget deltog i överträdelsen, för andra företags beteenden inom ramen för en och samma överträdelse.

För att styrka att en enda, fortlöpande överträdelse förelegat, måste kommissionen visa att företaget genom sitt eget beteende hade för avsikt att bidra till att uppnå de gemensamma mål som alla deltagarna eftersträvade och visa att det hade kännedom om de konkreta beteenden som planerades eller som genomfördes av andra företag i samma syfte eller visa att företaget rimligen borde ha förutsett dem och att det var berett att godta den risk som detta innebar.

Överenskommelser kan nämligen endast anses vara beståndsdelar i ett enda konkurrensbegränsande avtal om det är styrkt att de ingår i en övergripande plan med ett gemensamt mål. Vidare är det endast om företaget – när det deltog i dessa överenskommelser – kände till eller borde ha känt till att det därmed kom att delta i det enda konkurrensbegränsande avtalet, som dess delaktighet i de ifrågavarande överenskommelserna kan anses vara ett uttryck för att det anslöt sig till sagda avtal.

Tre villkor måste vara uppfyllda för att deltagande i en enda, fortlöpande överträdelse ska anses styrkt. Dessa är att det finns en övergripande plan med ett gemensamt mål, att företaget avsiktligen bidragit till denna plan, och att det är styrkt att företaget kände till de övriga deltagarnas konkurrensbegränsande beteenden, eller att företaget får antas känna till dessa beteenden.

Beträffande förekomsten av en övergripande plan med ett gemensamt mål kan begreppet gemensamt mål inte definieras genom en allmän hänvisning till snedvridningen av konkurrensen på den aktuella marknaden. Skälet till detta är att påverkan på konkurrensen, oavsett om denna påverkan är syftet eller resultatet, utgör en grundläggande del i alla beteenden som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 81.1 EG. En sådan definition av begreppet gemensamt mål riskerar att frånta begreppet en enda, fortgående överträdelse en del av dess betydelse, eftersom det skulle leda till att flera beteenden som berör en ekonomisk sektor och som är förbjudna enligt artikel 81.1 EG regelmässigt skulle kvalificeras som beteenden som tillsammans utgör en enda överträdelse. För att fastställa huruvida olika handlanden utgör en enda och fortlöpande överträdelse ska samtliga omständigheter som kan läggas till grund för eller ifrågasätta ett samband beaktas, såsom den period under vilken handlandena tillämpades, innehållet (inbegripet de tillämpade metoderna) och, i samband härmed, syftet med de olika handlandena i fråga.

(se punkterna 33–37 och 40)

2.      I punkt 13 i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 anges att ”kommissionen fastställer grundbeloppet genom att utgå från försäljningsvärdet [för] de varor eller tjänster som har ett direkt eller indirekt samband med överträdelsen …”. Det framgår inte av denna bestämmelse att endast det försäljningsvärde som är ett resultat av de transaktioner som faktiskt har påverkats av de konkurrensbegränsande förfarandena kan beaktas vid beräkningen av det relevanta försäljningsvärdet. I punkt 13 i riktlinjerna hänvisas till ”försäljningsvärdet … som har ett direkt eller indirekt samband med överträdelsen” och inte till ”försäljning som påverkats av överträdelsen”. Punkt 13 är således formulerad på ett sätt som avser försäljningen på den relevanta marknaden.

Denna tolkning stöds av syftet med gemenskapens konkurrensregler. Kommissionen är vid fastställandet av grundbeloppet för böter som ska påföras i konkurrensärenden inte tvungen att i varje enskilt fall fastställa vilka enskilda affärer som berörts av det konkurrensbegränsande samarbetet. Unionsdomstolarna har aldrig ställt något sådant krav, och ingenting tyder på att kommissionen har haft för avsikt att ålägga sig själv en sådan skyldighet i riktlinjerna.

Den del av företagets omsättning som härrör från de varor som är föremål för överträdelsen ger en god anvisning om en överträdelses omfattning på den relevanta marknaden. I synnerhet utgör omsättningen av de produkter som omfattas av ett konkurrensbegränsande förfarande ett objektivt kriterium som gör det möjligt att uppskatta hur skadligt detta förfarande är för den normala konkurrensen.

(se punkterna 61–66)

3.      I de fall flera företag har deltagit i en överträdelse ska, för vart och ett av företagen, prövas hur allvarlig den enskilda överträdelsen var. Denna slutsats är en logisk följd av principen att straff och påföljder ska vara individuella, enligt vilken ett företag endast kan påföras sanktioner för gärningar som är hänförliga till detta företag. Den principen gäller i varje administrativt förfarande som kan leda till sanktioner enligt gemenskapens konkurrensregler. Det ska göras en individuell bedömning av överträdelsens allvar, vid vilken hänsyn ska tas till ett stort antal omständigheter, såsom omständigheterna i det enskilda fallet, det sammanhang i vilket överträdelsen ingår och böternas avskräckande verkan. Den omständigheten att ett företag inte har deltagit i ett konkurrensbegränsande samarbetes samtliga led, eller att det har spelat en mindre roll i de delar av samarbetet som det deltagit i, ska beaktas vid bedömningen av hur allvarlig överträdelsen är och i förekommande fall vid fastställelsen av böterna.

Den individuella bedömningen görs emellertid inte i samband med bedömningen av överträdelsens allvar, det vill säga vid fastställandet av grundbeloppet för böterna, utan vid justeringen av grundbeloppet på grundval av försvårande eller förmildrande omständigheter.

Kommissionen har följaktligen rätt att beakta vissa aspekter av ”allvaret” i den mening som avses i artikel 23 i förordning nr 1/2003 inom ramen för förmildrande och försvårande omständigheter och inte inom ramen för ”allvaret” i den mening som avses i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003.

Riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 innebar en grundläggande förändring av metoden för att beräkna böterna. För det första avskaffades indelningen av överträdelserna i tre klasser (”mindre allvarliga”, ”allvarliga” och ”mycket allvarliga”). Det nuvarande systemet, med en skala som går från 0 till 30 procent, möjliggör en mycket precisare differentiering på grundval av överträdelsernas allvar. För det andra avskaffades schablonbeloppen. Hädanefter beräknas grundbeloppet på grundval av varje företags försäljningsvärde, med direkt eller indirekt samband till överträdelsen. Denna nya metod gör det således möjligt att enklare ta hänsyn till varje företags eget deltagande i överträdelsen, vid bedömningen av överträdelsens allvar. Metoden gör det även möjligt att beakta om en enda, fortlöpande överträdelse blir mindre allvarlig med tiden.

Även om kommissionen ska beakta hur allvarligt deltagandet i överträdelsen varit och de särskilda omständigheterna i ärendet, har institutionen fortfarande rätt att vid tillämpningen av riktlinjerna ta sådana hänsyn vid bedömningen av överträdelsens allvar eller justeringen av grundbeloppet på grundval av förmildrande eller försvårande omständigheter. För det fallet att kommissionen använder detta tillvägagångssätt måste dock beaktandet av förmildrande och försvårande omständigheter göra det möjligt att i tillräcklig grad ta hänsyn till det relativa allvaret av deltagandet i en enda, fortlöpande överträdelse, liksom till eventuella förändringar över tiden av deltagandets allvarlighetsgrad.

(se punkterna 84–87, 89, 90 och 92)

4.      Beträffande multipliceringen av det belopp som bestämts på grundval av försäljningsvärdet med det antal år ett företag deltagit i överträdelsen anges i artikel 23.3 i förordning nr 1/2003 endast att ”[n]är bötesbeloppet fastställs, skall hänsyn tas både till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått”, utan att det närmare anges hur överträdelsens varaktighet ska beaktas rent praktiskt. En multiplicering med antal år företaget deltagit i överträdelsen, såsom föreskrivs i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003, är däremot detsamma som att höja beloppet med 100 procent per år. Detta tillvägagångssätt innebär en grundläggande förändring av metoden vad gäller hur överträdelsens varaktighet beaktas. Artikel 23.3 i förordning nr 1/2003 utgör emellertid inte hinder för en sådan utveckling.

Även om kommissionen vid höjningen av böterna på grundval av varaktigheten tidigare ibland har beaktat en överträdelses utveckling i tiden, finns det ingen bestämmelse i riktlinjerna som tvingar kommissionen att i ett sådant fall tillämpa en multiplikationsfaktor som inte överstiger 2, eller minska den procentuella andelen av försäljningsvärdet som fastställts på grundval av överträdelsens allvar.

(se punkterna 107–110)

5.      I punkt 25 i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 anges att ”kommissionen [ska], oavsett varaktigheten av företagets överträdelse, höja grundbeloppet med ett belopp på mellan 15 och 25 % av försäljningsvärdet … för att avskräcka företagen från att över huvud taget delta i horisontella avtal om fastställande av priser, uppdelning av marknaden och produktionsbegränsningar”.

Likabehandlingsprincipen har inte åsidosatts, eftersom kommissionen har tillämpat samma tilläggsbelopp för samtliga företag mot vilka beslutet var riktat, med motiveringen att de alla deltagit i en enda, fortlöpande överträdelse i vilken ingick fastställande av priser och uppdelning av marknaden.

Ordalydelsen i punkt 25 i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 (”skall … höja”, ”will include”, ”fügt hinzu”) visar dessutom att påförandet av ett tilläggsbelopp sker med automatik och inte förutsätter att några andra omständigheter föreligger.

(se punkterna 116 och 117)

6.      Enligt tredje strecksatsen i punkt 29 i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 ska det berörda företaget för att erhålla nedsättning av böterna med hänvisning till förmildrande omständigheter ”[kunna] visa att dess deltagande i överträdelsen har varit mycket begränsat” och detta ”eftersom företaget under den tid då det var bundet av de otillåtna avtalen i realiteten undvek att tillämpa dem genom att bete sig på ett konkurrensinriktat sätt på marknaden”.

Emellertid visar användningen av uttrycket ”till exempel följande” att uppräkningen av omständigheter i punkt 29 i riktlinjerna inte är uttömmande. Omständigheterna i det enskilda fallet ska beaktas, bland annat huruvida företaget deltagit i en överträdelses samtliga led. Detta ska ske, om inte vid bedömningen av hur allvarlig överträdelsen är, så åtminstone vid justeringen av grundbeloppet med hänsyn till försvårande eller förmildrande omständigheter. Denna skyldighet var faktiskt ett av skälen till att domstolen kunde dra slutsatsen att begreppet en enda, fortlöpande överträdelse inte strider mot principen om personligt ansvar för överträdelser av konkurrensrätten. De krav som anges i tredje strecksatsen i punkt 29 räcker inte för att säkerställa denna möjlighet.

(se punkterna 126 och 127)

7.      I punkt 29 sista strecksatsen i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 anges att ”[g]rundbeloppet kan sänkas om … [f]öretagets konkurrensbegränsande beteende har godkänts eller uppmuntrats av de offentliga myndigheterna eller lagstiftningen”. Enbart kännedom om ett konkurrensbegränsande beteende innebär vidare inte i sig att detta beteende underförstått har ”godkänts eller uppmuntrats” av kommissionen i den mening som avses i artikel 29 sista strecksatsen i riktlinjerna. Ett påstått avstående från att agera kan nämligen inte jämställas med ett aktivt agerande som ett godkännande eller en uppmuntran.

(se punkterna 131 och 134)

8.      En nedsättning av böterna med stöd av punkt 35 i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 förutsätter att tre kumulativa villkor är uppfyllda, nämligen följande: En ansökan har inlämnats under det administrativa förfarandet, ett visst samhällssammanhang och en viss ekonomisk kontext föreligger och företaget saknar betalningsförmåga. Företaget måste inkomma med objektiva bevis som visar att åläggande av böter oåterkalleligen skulle äventyra det berörda företagets ekonomiska bärkraft och leda till att företagets tillgångar förlorade allt värde.

Inlämnandet av en ansökan om en nedsättning av böterna är inte ett rent formkrav. Om en ansökan inte inlämnats kan ingen rättvisande bedömning av situationen göras, eftersom kommissionen då inte har tillgång till sådana nödvändiga upplysningar – såsom interna uppgifter om det berörda företaget – som gör det möjligt att bedöma företagets ekonomiska bärkraft.

(se punkterna 171 och 176)