BESLUT AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL
(tredje avdelningen)
den 28 februari 2013
Mål F-33/12
Jean Pepi
mot
Genomförandeorganet för Europeiska forskningsrådet (Ercea)
”Personalmål – Kontraktsanställda – Kontraktsanställda för övriga uppgifter – Rekrytering – Placering i tjänstegrad vid rekrytering – Artiklarna 3a, 3b och 86 i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna – Ercea – Interna bestämmelser om placering av kontraktsanställda i tjänstegrad”
Fullständig text på rättegångsspråket (franska) …I-A-1-0000
Saken: Talan väckt med stöd av artikel 270 FEUF, som enligt artikel 106a i Euratomfördraget är tillämplig även på sistnämnda fördrag, med yrkande från Jean Pepi om ogiltigförklaring av det avtal som han den 3 oktober 2011 ingick med Genomförandeorganet för Europeiska forskningsrådet (Ercea), såtillvida som han enligt avtalet placerats i lönegrad 10 löneklass 1 i tjänstegrupp III, samt om ersättning för den skada han påstår sig ha lidit
Avgörande: Talan ogillas, eftersom det är uppenbart att den är ogrundad. Jean Pepi ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Erceas rättegångskostnader. Europeiska unionens råd, som intervenerat i målet, ska bära sina rättegångskostnader.
Sammanfattning
Tjänstemän – Likabehandling – Olika behandling av olika kategorier av anställda vad avser garantier enligt tjänsteföreskrifterna och sociala trygghetsförmåner – Diskriminering föreligger inte
(Anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna, artiklarna 3a och 3b; rådets direktiv 1999/70)
Det står unionslagstiftaren fritt att skapa nya kategorier av anställda när unionsadministrationen har legitima behov av det. De skillnader som finns i tjänsteföreskrifterna mellan de olika kategorierna av anställda i unionen kan inte ifrågasättas, vare sig med avseende på tjänstemän i egentlig mening eller med avseende på de olika kategorier av anställda som omfattas av anställningsvillkoren för övriga anställda, eftersom definitionen av var och en av dessa kategorier motsvarar de legitima behov som unionsadministrationen har och arten av de arbetsuppgifter, permanenta eller tillfälliga, som den har till uppgift att fullgöra. Den omständigheten att vissa kategorier av de anställda i unionen, i fråga om garantier enligt tjänsteföreskrifterna och sociala trygghetsförmåner, kan åtnjuta garantier och förmåner som inte beviljas för andra kategorier kan följaktligen inte anses utgöra diskriminering.
I synnerhet motiverar skillnaderna i anställningsvillkor mellan kontraktsanställda i den mening som avses i artikel 3a i anställningsvillkoren för övriga anställda och kontraktsanställda för övriga uppgifter i den mening som avses i artikel 3b i nämnda regelverk att de placeras i olika tjänstegrader och följaktligen får olika hög lön. Den relativa anställningsotryggheten för kontraktsanställda för övriga uppgifter kan således motivera att de placeras i högre tjänstegrader än kontraktsanställda i den mening som avses i artikel 3a i anställningsvillkoren för övriga anställda. Det kan därför inte vara fråga om bristande likabehandling, även om kontraktsanställda i den mening som avses i nämnda artikel 3a och kontraktsanställda i den mening som avses i artikel 3b tillhör samma tjänstegrupp ges samma arbetsuppgifter och det vid rekryteringen inom samma tjänstegrupp av dessa två kategorier av kontraktsanställda ställs samma krav på utbildningsnivå eller yrkeserfarenhet.
Eftersom situationen för kontraktsanställda i den mening som avses i artikel 3a i anställningsvillkoren för övriga anställda inte är jämförbar med situationen för kontraktsanställda för övriga uppgifter, kan det inte heller vara fråga om en överträdelse av direktiv 1999/70 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP.
(se punkterna 40, 41, 43, 44 och 58)
Hänvisning till
Domstolen: 6 oktober 1983, Celant m.fl. mot kommissionen, 118/82–123/82, punkt 22
Tribunalen: 30 september 1998, Ryan mot revisionsrätten, T-121/97, punkterna 98 och 104; 21 september 2011, Adjemian m.fl. mot kommissionen, T-325/09 P, punkt 83 och där angiven rättspraxis
Personaldomstolen: 19 oktober 2006, De Smedt mot kommissionen, F-59/05, punkterna 71 och 76; 12 mars 2009, Arpaillange m.fl. mot kommissionen, F-104/06, punkterna 60, 61 och 63