Mål T‑152/06

NDSHT Nya Destination Stockholm Hotell & Teaterpaket AB

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Talan om ogiltigförklaring – Statligt stöd – Förordning (EG) nr 659/1999 – Klagomål från en konkurrent – Skrivelser från kommissionen till en klagande – Befintligt stöd – Rättsakt mot vilken talan inte kan väckas – Avvisning”

Sammanfattning av domen

1.      Talan om ogiltigförklaring – Rättsakter mot vilka talan kan väckas – Rättsakter mot vilka talan kan väckas av den som ingett ett klagomål i syfte att anmäla ett statligt stöd

(Artikel 230 EG; rådets förordning nr 659/1999, artiklarna 4, 13 och 20.2)

2.      Stöd som ges av en medlemsstat – Befintligt stöd – Skyldighet för kommissionen att granska befintliga stöd – Föreligger inte

(Artikel 88 EG; rådets förordning nr 659/1999, artiklarna 4, 13, 17– 19 och 20)

3.      Stöd som ges av en medlemsstat – Befintligt stöd – Kommissionens skrivelse till den som ingett ett klagomål med underrättelse om att det utpekade stödet kvalificeras som befintligt stöd – Talan om ogiltigförklaring av nämnda skrivelse kan inte tas upp till sakprövning – Möjlighet för den som ingett ett klagomål att väcka talan vid nationella domstolar

(Artikel 88.3 andra meningen EG)

1.      Inom ramen för kommissionens kontroll av statligt stöd ska förstainstansrätten, vid bedömningen av huruvida en skrivelse som har skickats till en klagande som svar på dennes klagomål utgör en rättsakt mot vilken talan kan väckas, avgöra huruvida skrivelsen, sett till dess innehåll i sak, utgör ett beslut i den mening som avses i artikel 4 i förordning nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 88 EG, eller om den bara utgör en informell underrättelse enligt artikel 20.2 andra meningen i förordningen. Det framgår således av det förfarande som är tillämpligt på klagomål avseende statligt stöd, i enlighet med vad som föreskrivs i förordning nr 659/1999 och särskilt i artikel 20.2 i nämnda förordning, att kommissionen visserligen är skyldig att utan dröjsmål undersöka upplysningar om påstått olagligt stöd som den har erhållit från tredje man genom ett klagomål, men däremot inte att fatta ett beslut i den mening som avses i artikel 4 i förordningen till följd av varje klagomål. Kommissionens skyldighet att fatta ett beslut till följd av ett klagomål avser endast det fall som föreskrivs i artikel 13 i förordning nr 659/1999. I artikel 20.2 andra meningen i förordningen föreskrivs att kommissionen kan nöja sig med att genom en skrivelse underrätta den som anfört klagomål om att kommissionen inte har tillräckligt underlag för att ta ställning till fallet. Det är till exempel fallet när artikel 13 i förordning nr 659/1999 inte är tillämplig därför att klagomålet inte gäller olagligt stöd, utan i själva verket avser befintligt stöd.

En skrivelse från kommissionen, i vilken stöd som avses i klagomål som inkommit från företag som konkurrerar med det företag som mottar stödet kvalificeras som befintligt stöd, medför inte bindande rättsverkningar som kan påverka denne klagandes intressen. Den ska betraktas som en sådan informell underrättelse som föreskrivs i artikel 20.2 andra meningen i förordning nr 659/1999, vars innehåll inte återspeglar ett beslut i den mening som avses i artikel 4 i samma förordning, och utgör följaktligen inte en rättsakt mot vilken talan kan väckas i den mening som avses i artikel 230 EG.

(se punkterna 42–44, 68 och 70)

2.      Inom ramen för den behörighet som kommissionen har tillerkänts för att fortlöpande granska befintliga stöd kan en klagande inte, genom att inge ett klagomål till kommissionen, tvinga kommissionen att bedöma huruvida ett sådant stöd är förenligt med den gemensamma marknaden. Om kommissionen efter en första bedömning anser att klagomålet inte avser olagligt stöd utan befintligt stöd är den inte skyldig att tillställa den berörda medlemsstaten ett beslut i den mening som avses i artikel 4 i förordning nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 88 EG, och den kan inte tvingas att inleda förfarandet enligt artikel 88.1 EG.

När kommissionen i en skrivelse till klaganden slår fast att det stöd som avses i klagomålet utgör befintligt stöd, kan den inte – då artikel 13 i förordning nr 659/1999 om olagligt stöd inte är tillämplig – anta ett beslut i den mening som avses i artikel 4 i samma förordning. Den kan således inte bemöta klagandens klagomål på något annat sätt än genom att underrätta denne om det inte finns tillräckligt underlag för att ta ställning till fallet, enligt artikel 20.2 andra meningen i förordning nr 659/1999. Det skulle nämligen strida mot systematiken i förfarandet för kontroll av statligt stöd att anse att kommissionen när den underrättar en klagande om att dennes klagomål avser ett befintligt stöd nödvändigtvis därigenom fattar ett beslut i den mening som avses i artikel 4 i förordning nr 659/1999. En sådan lösning skulle innebära att kommissionen, när den mottar ett klagomål angående ett befintligt stöd, var skyldig att undersöka huruvida stödet är förenligt med den gemensamma marknaden. Det framgår dock av artikel 88.1 EG att kommissionen ensam innehar rätten att ta initiativ till genomförandet av förfarandet för den fortlöpande granskningen av befintliga stöd.

(se punkterna 60, 61 och 64)

3.      Avvisningen av en talan om ogiltigförklaring av en skrivelse från kommissionen till en klagande i vilken denne informeras om att det stöd som avses i klagomålet är befintligt stöd leder inte till att denne fråntas möjligheten att få det aktuella stödets laglighet prövad i domstol. De nationella domstolarna ska nämligen säkerställa att samtliga slutsatser dras av ett åsidosättande av artikel 88.3 sista meningen EG, i enlighet med deras nationella rätt, både vad gäller giltigheten av de rättsakter som utfärdats för genomförandet av stödåtgärderna och vad gäller återkrävande av sådant finansiellt stöd som beviljats i strid med denna bestämmelse.

(se punkterna 71 och 72)