Language of document : ECLI:EU:T:2015:516

Mål T‑418/10

voestalpine AG

och

voestalpine Wire Rod Austria GmbH

mot

Europeiska kommissionen

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Den europeiska marknaden för stål för spännarmering – Fastställande av priser, uppdelning av marknaden och utbyte av känsliga affärsuppgifter – En enda, komplex och fortlöpande överträdelse – Agentavtal – Huvudmannens ansvar för agentens rättsstridiga handlande – Huvudmannens bristande kännedom om agentens rättsstridiga handlande – Delaktighet i en av överträdelsens komponenter och kännedom om den samlade planen – 2006 års riktlinjer för beräkning av böter – Proportionalitet – Principen om att påföljder och sanktionsåtgärder ska vara individuella – Obegränsad behörighet”

Sammanfattning – Tribunalens dom (sjätte avdelningen) av den 15 juli 2015

1.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Det ankommer på kommissionen att lägga fram bevis för överträdelsen och dess varaktighet – Bevisbördans omfattning – Precisionsnivå som krävs för den bevisning som kommissionen lägger till grund för sin bedömning – En rad indicier – Domstolsprövning – Räckvidd – Tribunalen anser att det föreligger tvivel avseende beslutet – Iakttagande av principen om oskuldspresumtion

(Artikel 101 FEUF; EES-avtalet, artikel 53; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 48.1; rådets förordning nr 1/2003, artikel 2)

2.      Konkurrensbegränsande samverkan – Förbud – Överträdelser – Avtal och samordnade förfaranden som utgör en enda överträdelse – Ett företag som trots sin ringa roll tillskrivs ansvar för hela överträdelsen – Tillåtet – Beaktande i samband med bedömningen av överträdelsens allvar och i samband med fastställandet av bötesbeloppet

(Artikel 101 FEUF; EES-avtalet, artikel 53)

3.      Konkurrensbegränsande samverkan – Deltagande i möten med konkurrensbegränsande syfte – Omständighet som gör det möjligt att, då företaget inte tagit avstånd från fattade beslut, slå fast att företaget deltagit i den efterföljande konkurrensbegränsande samverkan – Beteende som avviker från det som överenskommits inom den konkurrensbegränsande samverkan – Saknar betydelse – Kommissionens iakttagande av rättssäkerhetsgarantier – Domstolsprövning

(Artikel 101 FEUF; EES-avtalet, artikel 53)

4.      Konkurrens – Unionsbestämmelser – Överträdelser – Ansvar – Företag – Begrepp – Ekonomisk enhet – Företag som står i ett vertikalt förhållande – Bolag bundna av ett agentavtal – Bedömningskriterier

(Artikel 101 FEUF; EES-avtalet, artikel 53)

5.      Konkurrens – Unionsbestämmelser – Överträdelser – Ansvar – Företag – Begrepp – Ekonomisk enhet – Bolag bundna av ett agentavtal – Bedömningskriterier – Agenten står den ekonomiska risken

(Artikel 101 FEUF; EES-avtalet, artikel 53; kommissionens meddelande 2000/C 291/01)

6.      Konkurrens – Unionsbestämmelser – Överträdelser – Ansvar – Företag – Begrepp – Ekonomisk enhet – Bolag bundna av ett agentavtal – Agent som agerar för två av kartellmedlemmarnas räkning – Bedömningskriterier – Ekonomisk risk

(Artikel 101 FEUF; EES-avtalet, artikel 53)

7.      Konkurrens – Unionsbestämmelser – Överträdelser – Ansvar – Företag – Begrepp – Ekonomisk enhet – Bolag bundna av ett agentavtal – Bedömningskriterier – Huvudmannens bristande kännedom om agentens konkurrenssnedvridande agerande – Saknar betydelse

(Artikel 101 FEUF; EES-avtalet, artikel 53)

8.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Fastställande av grundbeloppet för böterna – Överträdelsens allvar – Bedömningskriterier – Kommissionens utrymme för eget skön – Gränser – Iakttagande av proportionalitetsprincipen och principen om att påföljder och sanktionsåtgärder ska vara individuella

(Artikel 101 FEUF; EES-avtalet, artikel 53; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 49.3; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2 och 23.3; kommissionens meddelande 2006/C 210/02)

9.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Beräkningsmetod som fastställs i kommissionens riktlinjer – Individualisering av påföljden i olika skeden vid fastställandet av beloppet

(Artikel 101 FEUF; EES-avtalet, artikel 53; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2 och 23.3; kommissionens meddelande 2006/C 210/02, punkterna 22, 27, 29, 36 och 37)

10.    Konkurrens – Böter – Belopp – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Obegränsad behörighet – Verkan – Riktlinjerna för beräkning av böter ska följas – Omfattas inte – Omständighet som ska beaktas

(Artikel 229 EG; EES-avtalet, artikel 53; rådets förordning nr 1/2003, artikel 31; kommissionens meddelande 2006/C 210/02)

1.      Se domen.

(se punkterna 116‒118)

2.      Se domen.

(se punkterna 119‒124)

3.      För att bevisa att ett företag har deltagit i en konkurrensbegränsande samverkan, räcker att visa att det berörda företaget har deltagit i möten där överenskommelser av konkurrensbegränsande art har ingåtts, utan att behöva bevisa att företaget öppet tagit avstånd från dessa överenskommelser. När deltagandet i dessa möten är bevisat åvilar det företaget att anföra omständigheter som visar att det har deltagit i mötena utan någon som helst konkurrensbegränsande avsikt genom att styrka att företaget förklarat för sina konkurrenter att det deltog i mötena med en annan inställning än dessa. Inte heller den omständigheten att ett företag underlåter att rätta sig efter resultaten av ett möte med konkurrensbegränsande syfte innebär att företagets ansvar på grund av att det har deltagit i överenskommelsen bortfaller, så länge det inte öppet tagit avstånd från mötets innehåll. Omständigheten att ett företag inte har deltagit i samtliga led i en överträdelse eller att det har spelat en mindre roll vad avser de aspekter där det deltagit i överträdelsen ska beaktas vid bedömningen av överträdelsens allvar, och i förekommande fall när bötesbeloppet fastställs. När företagens ansvar för konkurrensbegränsande beteenden enligt kommissionen följer av deras deltagande i sammanträden med sådana beteenden som syfte, ankommer det på tribunalen att kontrollera huruvida dessa företag har haft tillfälle under det administrativa förfarandet såväl som vid rätten, att vederlägga de sålunda dragna slutsatserna och, i förekommande fall, att framlägga omständigheter som kastar ett annat ljus över de sakförhållanden som kommissionen bevisat och som kan ersätta denna institutions förklaring av de ifrågavarande förhållandena.

(se punkterna 125, 127 och 128)

4.      Se domen.

(se punkterna 134‒139)

5.      På konkurrensområdet ska, beträffande företag som står i ett vertikalt förhållande, såsom en huvudman och hans agent eller mellanman, huvudsakligen två faktorer beaktas vid bedömningen av huruvida det föreligger en ekonomisk enhet. För det första ska det beaktas huruvida agenten påtar sig någon ekonomisk risk och, för det andra, huruvida de tjänster som agenten tillhandahåller huvudmannen inte tillhandahålls andra.

Vad gäller den ekonomiska risken kan en agent inte anses vara ett hjälporgan som ingår i huvudmannens företag när det följer av avtalet mellan huvudmannen och agenten att denne har uppgifter som ekonomiskt liknar dem som en självständig näringsidkare fullgör, eftersom agenten enligt avtalet påtar sig ekonomiska risker i samband med försäljning eller genomförandet av avtal som slutits med utomstående. När det gäller avtal som enligt punkt 12 i riktlinjerna om vertikala begränsningar ska betraktas som agentavtal, enligt vilket agenten endast står för vissa kringkostnader utan att ta annat än en försumbar risk, kan vederbörande inte anses utföra uppgifter som i ekonomiskt hänseende liknar dem som en självständig näringsidkare utför.

(se punkterna 139, 140, 145, 147 och 148)

6.      På konkurrensområdet ska frågan huruvida det föreligger en ekonomisk enhet bedömas huvudsakligen utifrån två faktorer. För det första ska det beaktas huruvida agenten påtar sig någon ekonomisk risk och, för det andra, huruvida de tjänster som agenten tillhandahåller huvudmannen inte tillhandahålls andra.

Vad gäller frågan huruvida de tjänster som agenten tillhandahåller inte tillhandahålls andra talar den omständigheten att agenten parallellt med den verksamhet han bedriver för huvudmannens räkning även som självständig näringsidkare utför transaktioner av betydande omfattning på marknaden för den aktuella varan eller tjänsten emot att det föreligger en ekonomisk enhet. När en agent agerar för två kartellmedlemmars räkning, utan att själv vara verksam på marknaden ifråga, är det, för att avgöra huruvida det föreligger en ekonomisk enhet mellan agenten och en av dess huvudmän, viktigt att veta om agenten, vad avser de uppgifter som huvudmannen har anförtrott vederbörande, kan agera som en självständig näringsidkare som fritt kan bestämma sin egen marknadsstrategi. Om agenten inte kan agera på det sättet ingår de uppgifter som agenten utför för nämnda huvudmans räkning i den sistnämndas verksamhet.

I ett fall med dubbelt företrädarskap ligger det avgörande kriteriet för att avgöra huruvida det föreligger en ekonomisk enhet i bedömningen av de ekonomiska riskerna i samband med försäljningen eller vid genomförandet av avtal som ingås med tredjeman. Om det agentavtal som ingåtts med ett av de företrädda bolagen inte ger agenten någon möjlighet att, i den mening som avses i konkurrensrätten, agera i egenskap av självständig näringsidkare med avseende på de uppgifter vederbörande har fått i uppgift att utföra, påverkar inte det dubbla företrädarskapet slutsatsen att agenten de facto agerar som ett hjälporgan och därmed utgör en enda ekonomisk enhet med detta företag. Agenten kan nämligen anses utgöra en ekonomisk enhet med såväl ena som den andra kartellmedlemmen samtidigt. När det dubbla företrädarskapet möjliggör för agenten att ta del av känsliga affärsuppgifter från två källor, kan detta användas för att förbättra samordningen inom kartellen.

(se punkterna 139, 141, 149, 151‒153, 155, 158, 160, 161 och 163)

7.      På konkurrensområdet, när agenten har agerat i huvudmannens namn och för dennes räkning utan att påta sig de ekonomiska riskerna för de uppgifter han fått i uppdrag att utföra, kan de konkurrensbegränsande förfaranden som agenten gjort sig skyldig till i samband med utförandet av dessa uppgifter ändå tillskrivas huvudmannen, på samma sätt som en arbetsgivare kan hållas ansvarig för en anställds rättsstridiga handlanden, även när det saknas bevis för att huvudmannen känt till agentens konkurrensbegränsande handlanden. Mot bakgrund av avtalet, och i likhet med ett helägt eller nästan helägt dotterbolag eller en anställd som agerar för sin arbetsgivares räkning, anses agenten nämligen agera för huvudmannens räkning och agenten bildar tillsammans med huvudmannen en enda enhet.

(se punkterna 175 och 394)

8.      Det framgår av artikel 49.3 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna att straffets stränghet inte bör vara oproportionerlig i förhållande till lagöverträdelsen.

Vid fastställandet av storleken på de böter som påförs för brott mot konkurrensreglerna, ska hänsyn tas till alla de omständigheter som kan påverka bedömningen av hur allvarliga avtal och ageranden som förklarats oförenliga med den inre marknaden enligt artikel 101.1 FEUF och artikel 53.1 i EES-avtalet har varit såsom bland annat de enskilda företagens roll i överträdelsen och den risk som överträdelser av detta slag innebär för genomförandet av unionens mål. Omständigheten att ett företag inte har deltagit i samtliga led i en överträdelse eller att det har spelat en mindre roll vad avser de aspekter där det deltagit i överträdelsen ska beaktas vid bedömningen av överträdelsens allvar, och i förekommande fall när bötesbeloppet fastställs. När det rör sig om en enda överträdelse, i betydelsen komplex överträdelse, som omfattar flera avtal och samordnade förfaranden på olika marknader där inte alla de som gjort sig skyldiga till överträdelsen är närvarande eller på vilka de endast känner till delar av den samlade planen, ska påföljderna fastställas individuellt med hänsyn till de berörda företagens agerande och beskaffenhet. Proportionalitetsprincipen innebär i det sammanhanget att böterna ska stå i proportion till de faktorer som ska beaktas vid bedömningen av såväl den objektiva svårighetsgraden av överträdelsen som sådan som vid bedömningen av överträdelsens svårighetsgrad i förhållande till det bötfällda företagets deltagande däri. Kommissionen ska därför, vid bestämmandet av påföljder för överträdelser av konkurrensrätten i kartellärenden, se till att påföljderna fastställs individuellt i förhållande till överträdelsen med beaktande av den situation som vart och ett av de överträdande företagen befinner sig i. Ett överträdande företag som inte har hållits ansvarigt för vissa delar av en enda överträdelse kan inte anses ha haft någon som helst roll vid genomförandet av nämnda delar. Det faktum att vederbörande hållits ansvarig för en begränsad del av överträdelsen innebär nödvändigtvis att överträdelsen av konkurrensrätten är mindre allvarlig än den överträdelse som de som deltagit i samtliga delar av överträdelsen gjort sig skyldiga till.

Proportionalitetsprincipen innebär följaktligen att kommissionen ska, vid beräkningen av bötesbeloppet, beakta att ett företag har deltagit, via en agent, i enbart en av den enda överträdelsens olika delar och att det, beträffande den beståndsdelen, inte går att, i avsaknad av medverkan på europeisk nivå i den samlade kartellen, slå fast att såväl föremålet som effekterna av detta deltagande har kunnat överskrida en enda medlemsstats territorium. När ett sådant företag påförs lika höga böter som det skulle ha påförts om det hade deltagit i den enda överträdelsens samtliga delar, ska kommissionens beslut ogiltigförklaras, med hänsyn till att det berörda företagets särskilda situation inte hade beaktats. Det enkla faktum att företaget ifråga hade kunnat känna till kartellens paneuropeiska dimension, även om detta inte har kunnat fastställas, räcker inte för att, vid beräkningen av böterna, beakta försäljningsvärdet på dessa marknader, eftersom det inte har fastställts med avseende på de sistnämna att nämnda företag har agerat konkurrenssnedvridande.

(se punkterna 408, 411‒415, 437 och 442‒447)

9.      Kommissionen ska, vid bestämmandet av påföljder för överträdelser av konkurrensrätten i kartellärenden, se till att påföljderna fastställs individuellt i förhållande till överträdelsen med beaktande av den situation som vart och ett av de överträdande företagen befinner sig i. I praktiken kan en individualisering av påföljden i förhållande till överträdelsen ske under olika skeden i förfarandet för fastställande av bötesbeloppet.

Kommissionen kan för det första undersöka särdragen i ett företags delaktighet i överträdelsen i samband med bedömningen av den enda överträdelsens objektiva svårighetsgrad i den mening som avses i punkt 22 i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003.

För det andra kan kommissionen undersöka särdragen i ett företags delaktighet i överträdelsen vid beaktandet av eventuella förmildrande omständigheter enligt punkt 29 i riktlinjerna i samband med en helhetsbedömning där hänsyn tas till alla relevanta omständigheter (se punkt 27 i 2006 års riktlinjer).

För det tredje kan kommissionen undersöka särdragen i ett företags deltagande i överträdelsen i ett senare skede, efter bedömningen av överträdelsens objektiva svårighetsgrad eller de förmildrande omständigheter som de berörda företagen har åberopat. I punkt 36 i riktlinjerna anges sålunda att kommissionen i vissa fall kan ålägga symboliska böter och att den, såsom anges i punkt 37 i riktlinjerna, även kan avvika från den allmänna metoden för att fastställa böter om omständigheterna i ett enskilt ärende så kräver.

(se punkterna 415‒417, 420 och 423)

10.    På konkurrensområdet innebär den obegränsade behörighet som unionsdomstolen, med tillämpning av artikel 229 EG, har getts i artikel 31 i förordning nr 1/2003 att unionsdomstolen inte bara är behörig att pröva påföljdens lagenlighet, varvid den endast kan ogilla talan om ogiltigförklaring eller ogiltigförklara den ifrågasatta rättsakten, utan även att ersätta kommissionens bedömning med sin egen bedömning. Unionsdomstolen kan följaktligen ändra den omtvistade rättsakten, även om den inte ogiltigförklaras, för att exempelvis ändra det bötesbelopp som påförts med beaktande av samtliga faktiska omständigheter när denna fråga har väckts.

Unionsdomstolens fastställande av böter är inte en exakt räkneoperation. I konkurrensmål är unionsdomstolen inte bunden av vare sig kommissionens beräkningar eller av dess riktlinjer när den gör en prövning med stöd av sin obegränsade behörighet, utan tribunalen ska göra en egen bedömning, med beaktande av samtliga omständigheter i målet.

Unionsdomstolen beaktar i det avseendet det sätt på vilket konkurrensen har snedvridits varvid tilldelning av kvoter och fastställande av priser räknas till de mest allvarliga. Vidare ska i förekommande fall särskilda omständigheter beaktas, såsom att det berörda företaget endast har deltagit i en till en enda medlemsstat begränsad del av en enda överträdelse på paneuropeisk nivå och den omständigheten att detta företags delaktighet i överträdelsen främst skett genom en mellanman och företagets kännedom om sin agents agerande inte har fastställts.

(se punkterna 450‒453 och 462‒465)