lTalan väckt den 11 februari 2009 - Schemaventotto mot kommissionen
(Mål T-58/09)
Rättegångsspråk: italienska
Parter
Sökande: Schemaventotto SpA (Milano, Italien) (ombud: advokaterna M. Siragusa, G. Scassellati Sforzolini, G. C. Rizza och M. Piergiovanni)
Svarande: Europeiska gemenskapernas kommission
Sökandens yrkanden
Sökanden yrkar att förstainstansrätten ska
ogiltigförklara de beslut som ingår i en skrivelse av den 13 augusti 2008 C(2008) 4494 som kommissionsledamoten Kroes tillställde italienska myndigheter för Europeiska kommissionens räkning avseende ett förfarande enligt artikel 21 i förordningen om kontroll av företagskoncentrationer (ärende COMP/M.4388 - Abertis/Autostrade) och
förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
Grunder och huvudargument
Förevarande talan riktas mot det beslut som ingår i en skrivelse från kommissionsledamoten Kroes av den 13 augusti 2008 vari svaranden informerade de italienska myndigheterna om sin avsikt att inte fortsätta handläggningen av ärende COMP/M.4388 - Abertis/Autostrade enligt artikel 21 i rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncentrationer (nedan kallad förordningen). Kommissionen godkänner nämligen de normgivande bestämmelser som antagits avseende förfarandet för att godkänna en "överlåtelse" av koncessioner att driva motorvägar (regler från år 2007 och dekret från år 2008). I den ovannämnda skrivelsen påpekar kommissionen emellertid att dess godkännande gäller under förutsättning att de italienska bestämmelser som reglerar förfarandet för att godkänna "överlåtelsen" av koncessionerna att driva motorvägar är förenliga med bestämmelserna om den inre marknaden.
Till stöd för sina yrkanden gör sökanden gällande att artikel 21 i förordningen om kontroll av företagskoncentrationer har åsidosatts och anför härvid följande:
Kommissionen kan inte under några omständigheter åberopa ändringar som skett av relevanta tillämpliga bestämmelser efter den 31 januari 2007 då den inledande bedömningen gjordes. Då kommissionens granskningsbefogenheter enligt artikel 21.4 i förordningen har nära samband med dess bedömning av en viss bestämd koncentration med gemenskapsdimension, vilken de omtvistade nationella bestämmelserna sammanhänger med, kan därefter gjorda ändringar i bestämmelserna inte få några verkningar för de italienska myndigheternas tidigare agerande vilket ledde till att parterna i december 2006 beslutade att inte fullfölja den aktuella koncentrationen, tre månader efter att koncentrationen godkändes enligt artikel 6.1 b i förordningen.
Sökanden klandrar vidare kommissionen för maktmissbruk då kommissionen enligt sökanden valt en olämplig rättslig grund med hänsyn till innehållet i beslutet att inte vidta några åtgärder mot de omtvistade italienska bestämmelserna. Sökanden gör i detta avseende gällande att kommissionen har antagit ett beslut med stöd av artikel 21 i förordningen som inte omfattas av denna bestämmelse, genom att fastställa att de ändringar som under mellantiden gjorts av de tillämpliga bestämmelserna innebär att de farhågor som framfördes vid den preliminära bedömningen av den 31 januari 2007 inte kan aktualiseras i framtiden. Kommissionen har nämligen använt sin befogenhet enligt artikel 21 för att slå fast att allmänna bestämmelser som en medlemsstat antagit är förenliga med gemenskapsrätten och därmed helt bortsett från den specifika företagskoncentration som de av Italien antagna bestämmelserna syftar till att hindra.
Genom att slå fast att de italienska bestämmelserna, i ändrad lydelse, är förenliga med gemenskapsrätten har kommissionen inte beaktat den senare osäkerhet som uppstått om rättsläget i Italien till följd av de ovannämnda italienska bestämmelserna, vilka inte alls bidragit till att skapa en gynnsam omgivning för eventuella framtida företagskoncentrationer som är av godo för marknaden för motorvägskoncessioner i Italien. Även de föreskrifter som den italienska administrationen antagit under åren 2007 och 2008 får under alla omständigheter anses strida mot artikel 21 i den mån den innebär mer långtgående skyldigheter vid en "överlåtelse" av en motorvägskoncession än dem som annars skulle åligga de berörda parterna.
____________