Begäran om förhandsavgörande framställd av Curtea de Apel Braşov (Rumänien) den 30 april 2024 – Straffrättsligt förfarande mot P.P.R.
(Mål C-318/24, Breian1 )
Rättegångsspråk: rumänska
Hänskjutande domstol
Curtea de Apel Braşov
Person som är föremål för den europeiska arresteringsordern
P.P.R.
Tolkningsfrågor
1. Kan artikel 15.1 i rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/2991 , tolkas så, att den lagakraftägande domen angående den verkställande rättsliga myndighetens beslut att vägra att överlämna den person som begärs överlämnad har rättskraft mot en annan verkställande rättslig myndighet i en annan medlemsstat, eller ska nämnda artikel tolkas så, att den inte utgör hinder för att begäran om överlämnande [upprepas] på grundval av samma europeiska arresteringsorder, efter det att de omständigheter som utgjorde hinder för verkställigheten av en tidigare europeisk arresteringsorder inte längre föreligger eller om beslutet att vägra verkställighet av den europeiska arresteringsordern inte var förenligt med unionsrätten, under förutsättning att verkställigheten av en ny europeisk arresteringsorder inte skulle strida mot artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 och den upprepade begäran om överlämnande är proportionerlig i överensstämmelse med den tolkning av rambeslut 2002/584 som gjordes i domen av den 31 januari 2023, [Puig Gordi m.fl., C-158/21, punkt 141 och svaret på den sjätte tolkningsfrågan]?
2. [Kan] artikel 1.3, i rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, jämförd med artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, [tolkas] så, att den verkställande rättsliga myndigheten inte får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder [som har utfärdats för verkställighet av ett straff], för det fall det i samband med bedömningen av skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheter inom förfarandet för verkställighet av en europeisk arresteringsorder – vad gäller rätten till en rättvis rättegång mot bakgrund av kravet på en domstol som har inrättats enligt lag enligt artikel 47 andra stycket i stadgan – har konstaterats oegentligheter vad gäller edsavläggelse av medlemmarna av den dömande sammansättningen i det mål [som ledde till den fällande domen], utan att det har väckts tvivel om andra offentliga myndigheters inblandning i förfarandet för utnämning av domare?
3. [Kan] artikel 1.3, i rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, jämförd med artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, [tolkas] så, att ett beslut av Interpols kommission för ärendekontroll, vilket direkt avser en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder, i en situation där han eller hon gör gällande att hans eller hennes rätt till en rättvis rättegång kommer att kränkas för det fall han eller hon överlämnas till den utfärdande medlemsstaten, inte ensamt kan motivera att den verkställande rättsliga myndigheten vägrar att verkställa denna europeiska arresteringsorder? [K]an däremot ett sådant beslut beaktas av denna rättsliga myndighet, tillsammans med andra omständigheter, för att bedöma huruvida det finns systembrister eller allmänna brister i fråga om hur systemet för rättskipning i denna medlemsstat fungerar eller brister som påverkar domstolsskyddet av en objektivt identifierbar personkrets som den nämnda personen ingår i?
4. Kan rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, tolkas så, att det inte utgör hinder för att en begäran om överlämnande av den person som begärs överlämnad upprepas på grundval av samma europeiska arresteringsorder, [vars verkställande ursprungligen har vägrats] av den verkställande rättsliga myndigheten i en medlemsstat, vid en annan verkställande rättslig myndighet i en annan medlemsstat, när den utfärdande rättsliga myndigheten själv, mot bakgrund av EU-domstolens nuvarande praxis, konstaterar att det tidigare beslutet att vägra verkställighet av den europeiska arresteringsordern inte var förenligt med unionsrätten, eller förutsätter detta att EU-domstolen har ombetts att tolka de unionsbestämmelser som är tillämpliga i det specifika målet?
5. Är det förenligt med principen om ömsesidigt erkännande, som fastställs i artikel 1.2 i rambeslutet, samt med principerna om ömsesidigt förtroende och lojalt samarbete, som fastställs i artikel 4.3 första stycket FEU, jämförda med kravet på att säkerställa ett effektivt domstolsskydd av de berörda personernas rättigheter, däribland i relation till artikel 15 och 19 i rambeslut 2002/584, att de rättsliga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten (den utfärdande rättsliga myndigheten [genom] en direkt representant eller, på denna myndighets anmodan, genom andra rättsliga organ såsom exempelvis en sambandsåklagare, den nationella ledamoten i Eurojust eller den allmänna åklagaren i den utfärdande medlemsstaten), genom att göra framställningar, inkomma med bevis och [medverka] i juridiska diskussioner, dels deltar direkt i de rättsliga förfaranden för verkställighet av en europeisk arresteringsorder som genomförs av den verkställande rättsliga myndigheten, dels använder ett rättsmedel mot beslutet att vägra överlämnandet – förutsatt att ett sådant rättsmedel är tillgängligt, och i så fall i enlighet med den verkställande medlemsstatens nationella lagstiftning – på grundval av och under iakttagande av likvärdighetsprincipen?
6. [Kan] artikel 17.1 FEU om kommissionens uppgifter, mot bakgrund av rambeslut 2002/584, tolkas så, att dess uppgifter att dels främja unionens allmänna intresse och ta lämpliga initiativ i detta syfte, dels övervaka tillämpningen av unionsrätten får utövas på området för den europeiska arresteringsordern, även på begäran av den rättsliga myndighet som har utfärdat en europeisk arresteringsorder, för det fall den sistnämnda myndigheten finner att den verkställande rättsliga myndighetens vägran att verkställa den europeiska arresteringsordern på ett allvarligt sätt skulle undergräva principerna om ömsesidigt förtroende och lojalt samarbete, och kommissionen således får vidta de åtgärder som den finner nödvändiga i enlighet med dessa uppgifter och helt oberoende?
7. Ska artikel 1.3 i rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 [om ändring av rambesluten 2002/584/RIF, 2005/214/RIF, 2006/783/RIF, 2008/909/RIF och 2008/947/RIF och om stärkande av medborgarnas processuella rättigheter och främjande av tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på ett avgörande när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen], jämförd med artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (med förbud mot omänsklig eller förnedrande behandling) tolkas så, att den verkställande rättsliga myndigheten vid en prövning av förhållandena vid frihetsberövande i den utfärdande medlemsstaten dels inte får vägra att verkställa den europeiska arresteringsordern på grundval av uppgifter som inte har kommit till den utfärdande rättsliga myndighetens kännedom och beträffande vilka den senare inte har haft möjlighet att lämna kompletterande uppgifter i den mening som avses i artikel 15.2 och 15.3 i rambeslutet, dels inte får tillämpa en högre standard än den som föreskrivs i stadgan och utan att exakt ange de regler som den hänvisar till, särskilt när det gäller sådana krav på frihetsberövande som upprättandet av en ”exakt plan för verkställigheten av påföljden”, ”exakta kriterier för att fastställa en särskild verkställighetsordning” och garantier för icke-diskriminering på grund av en ”särskilt unik och känslig situation”?
____________
1 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.
1 Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Uttalanden från vissa medlemsstater vid antagandet av rambeslutet (EUT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299 av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24).