TRIBUNALENS DOM (avdelningen för överklaganden)
den 12 juli 2012
Mål T‑308/10 P
Europeiska kommissionen
mot
Fotios Nanopoulos
”Överklagande – Personalmål – Tjänstemän – Biståndsskyldighet – Artikel 24 i tjänsteföreskrifterna – Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna – Ingivande av begäran om ersättning inom skälig tid – Svarsfrist – Inledande av ett disciplinärt förfarande – Villkoret om en ’tillräckligt klar överträdelse’ – Personuppgifter som läckt till pressen – Tjänsteman har inte tilldelats arbetsuppgifter som motsvarar dennes lönegrad – Ersättningsbelopp”
Saken: Överklagande Europeiska unionens personaldomstols dom (första avdelningen) av den 11 maj 2010 i mål F-30/08, Nanopoulos mot kommissionen, med yrkande i första hand den domen ska upphävas och i andra hand, om den överklagade domen inte upphävs, att det ska fastställas ett exakt ersättningsbelopp.
Beslut: Överklagandet ogillas. Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Fotios Nanopoulos rättegångskostnader i förevarande instans.
Sammanfattning
1. Tjänstemän – Talan – Skadeståndstalan – Fristående i förhållande till talan om ogiltigförklaring – Gränser – Skadeståndstalan som ingetts i syfte att kringgå den omständigheten att talan om ogiltigförklaring inte kan prövas
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)
2. Tjänstemän – Talan – Rättsakt som går någon emot – Begrepp – För sent antagande av beslut avseende den biståndsskyldighet som åligger administrationen – Omfattas inte
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 24, 90 och 91)
3. Tjänstemän – Administrationens biståndsskyldighet – Räckvidd – För sent antagande av beslut – Tjänstefel som medför skadeståndsansvar för administrationen
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 24, 90 och 91)
4. Tjänstemän – Talan – Tidsfrister – Begäran om ersättning riktad till en institution – Iakttagande av en skälig tidsfrist – Bedömningskriterier
(Domstolens stadga, artikel 46; tjänsteföreskrifterna, artikel 90.1)
5. Tjänstemän – Talan – Rättsakt som går någon emot – Begrepp – Förberedande rättsakt – Inledande av ett disciplinärt förfarande – Avvisning
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91)
6. Tjänstemän – Talan – Skadeståndstalan – Begäran om ersättning för en skada som följer av ett beslut att inleda ett disciplinärt förfarande – Kan prövas förutsatt att det administrativa förfarandet först iakttagits
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)
7. Unionsrätt – Principer – Grundläggande rättigheter – Oskuldspresumtion och rätt till försvar – Räckvidd
(Artikel 6.2 EU; Europeiska unionens stadga, artikel 48.1)
8. Tjänstemän – Disciplinordning – Disciplinärt förfarande – Inledande av ett disciplinärt förfarande – Åsidosättande av principen om oskuldspresumtion – Föreligger inte
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 86.2)
9. Överklagande – Grunder – Otillräcklig motivering – Personaldomstolens motivering är underförstådd – Tillåtet – Villkor
(Artikel 256 FEUF; domstolens stadga, artikel 36 och bilaga I, artikel 7.1)
10. Tjänstemän – Institutionernas utomobligatoriska ansvar – Villkor – Ersättning för skada som åsamkats en tjänsteman eller en anställd – Administrationens omsorgsplikt – Räckvidd
(Artiklarna 235 EG, 236 EG och 288 andra stycket EG, tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)
11. Tjänstemän – Yrkesutövning – Yrkesheder – Allvarliga anklagelser – Administrationens biståndsskyldighet – Räckvidd
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 24 och 90)
12. Tjänstemän – Administrationens biståndsskyldighet – Tjänstemannens möjlighet att väcka talan mot den skadevållande vid nationell domstol i väntan på administrationens svar på begäran om bistånd – Nödvändigt att tillsammans med administrationen fastställa sekretesskraven
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 17, 24 och 91)
13. Tjänstemän – Disciplinordning – Inledande av ett disciplinärt förfarande – Tillsättningsmyndighetens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Gränser
(Tjänsteföreskrifterna, avdelning VI)
14. Tjänstemän – Disciplinordning – Skyldighet att göra en administrativ utredning innan ett disciplinärt förfarande inleds – Föreligger inte
(Tjänsteföreskrifterna, bilaga IX)
15. Överklagande – Grunder – Otillräcklig motivering – Kriterier som personaldomstolen uppställt för fastställande av omfattningen av den ersättning som ska utgå för den skada som lidits – Tribunalens prövning
1. Se domen.
(se punkterna 61 och 62)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 28 juni 1996, Y mot domstolen, T‑500/93, REGP 1996, s. I‑A‑335 och II‑977, punkt 64; 28 maj 1997, Burban mot parlamentet, T‑59/96, REGP 1997, s. I‑A‑109 och II‑331, punkt 26, och där angiven rättspraxis; 17 december 2003, McAuley mot rådet, T‑324/02, REGP 2003, s. I‑A‑337 och II‑1657, punkt 91
2. Se domen.
(se punkt 63)
3. Den omständigheten att ett visst beslut antas sent utgör inte i sig en grund för ogiltigförklaring. Det är i stället ett beteende från administrationens sida som beroende på omständigheterna i det enskilda fallet kan förorsaka ideell skada för den berörda personen och medföra skadeståndsansvar för institutionen. Tidpunkten för antagandet av beslutet är inte av accessorisk betydelse i förhållande till beslutet och kan vara av avgörande betydelse för den tjänsteman som begär bistånd.
Även om det finns ett uttryckligt beslut som avser en begäran om bistånd i enlighet med artikel 24 i tjänsteföreskrifterna och det inte framförts något klagomål mot det beslutet inom den tidsfrist som föreskrivs i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, kan en begäran om ersättning således inges i den mån som den, oberoende av det beslut som antagits, grundas på ett påstått felaktigt beteende från administrationens sida bestående i att nämnda beslut antogs för sent.
(se punkterna 67 och 68)
4. Se domen.
(se punkterna 75-77)
Hänvisning till:
Förstainstansrätten: 5 oktober 2004, Eagle m.fl. mot kommissionen, T‑144/02, REG 2004, s. II‑3381, punkterna 65 och 66; 5 oktober 2004, Sanders m.fl. mot kommissionen, T‑45/01, REG 2004, s. II‑3315, punkt 59
Tribunalen: 14 december 2011, Allen m.fl. mot kommissionen, T‑433/10 P, punkt 26
5. Enligt fast rättspraxis är tillsättningsmyndighetens beslut att inleda ett disciplinärt förfarande endast ett förberedande led i förfarandet. Beslutet föregriper inte administrationens slutliga ståndpunkt och det kan således inte betraktas som en rättsakt som går någon emot i den mening som avses i artikel 91 i tjänsteföreskrifterna. Beslutet kan följaktligen endast angripas i förbigående inom ramen för en talan mot ett slutligt disciplinärt beslut som går tjänstemannen emot.
(se punkt 85)
Hänvisning till:
Förstainstansrätten: 8 juli 2008, Franchet och Byk mot kommissionen, T‑48/05, REG 2008, s. II‑1585, punkt 340
6. Ett beslut att inleda ett disciplinärt förfarande kan visserligen inte i sig vara föremål för en talan om ogiltigförklaring. Ett sådant beslut kan emellertid utgöra grund för institutionens utomobligatoriska ansvar när det fattats beslut om att avsluta det disciplinära förfarandet.
När ett disciplinärt förfarande har inletts på ett rättsstridigt sätt, kan den tjänsteman som är föremål för förfarandet lida skada. Om nämnda förfarande avslutas utan vidare åtgärder, kan tjänstemannen ha intresse av att, inom ramen för en skadeståndstalan, göra gällande att beslutet att inleda det disciplinära förfarandet var rättsstridigt.
Den berörda tjänstemannen måste för att erhålla ersättning för den skada som uppkommit till följd av ett beslut att inleda ett disciplinärt förfarande, först iaktta det administrativa förfarande i två etapper som föreskrivs i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna.
(se punkterna 86 och 96)
7. Principen om oskuldspresumtion, såsom den följer av artikel 6.2 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och av artikel 48.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ger enskilda rättigheter som unionsdomstolarna skyddar.
Enligt rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna reglerar nämnda artikel 6.2 hela straffprocessen, oberoende av utgången av brottmålsförfarandet, och inte endast prövningen av huruvida anklagelsen är välgrundad. Enligt denna bestämmelse garanteras var och en att inte bli utpekad eller behandlad som skyldig till ett brott innan hans skuld har fastställts av en domstol. Enligt denna bestämmelse krävs det följaktligen bland annat att ledamöterna av en domstol vid utövande av sina uppgifter inte ska utgå från den förutfattade uppfattningen att den tilltalade har gjort sig skyldig till den gärning för vilken han anklagas. Oskuldspresumtionen skadas av uttalanden eller av beslut som återspeglar känslan av att personen är skyldig, som får allmänheten att tro på hans skuld eller som föregriper den behöriga domstolens prövning av de faktiska omständigheterna.
Även om den princip om oskuldspresumtion som fastställts i artikel 6.2 i Europakonventionen utgör ett av kännetecknen på en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i samma konvention inskränks den inte till en processrättslig garanti på det straffrättsliga området. Dess räckvidd är nämligen mer omfattande. Denna princip kräver att ingen företrädare för staten får uttala att en person är skyldig till ett brott innan hans skuld har fastställts av en domstol. Principen om oskuldspresumtionen kan åsidosättas inte enbart av domstolar utan även av andra myndigheter.
(se punkterna 90–92)
Hänvisning till:
Förstainstansrätten: 4 oktober 2006, Tillack mot kommissionen, T‑193/04, REG 2006, s. II‑3995, punkt 121; ovannämnda målet Franchet och Byk mot kommissionen, punkterna 209–211
8. Beslutet att inleda ett disciplinärt förfarande innebär inte i sig att principen om oskuldspresumtion åsidosätts. Ett beslut att inleda ett disciplinärt förfarande ska nämligen vara konfidentiellt och det tillkännages inte allmänheten. Ett beslut i ett förfarande som slutligen avslutas utan vidare åtgärder, kan inte i sig ge den berörda tjänstemannen möjlighet att med framgång göra gällande att det beslutet var rättsstridigt inom ramen för en skadeståndstalan.
(se punkterna 93 och 94)
Hänvisning till:
Förstainstansrätten: 18 december 1997, Daffix mot kommissionen, T‑12/94, REGP 1997, s. I‑A‑453 och II‑1197, punkt 76; 9 juli 2002, Zavvos mot kommissionen, T‑21/01, REGP 2002, s. I‑A‑101 och II‑483, punkt 341; 13 mars 2003, Pessoa e Costa mot kommissionen, T‑166/02, REGP 2003, s. I‑A‑89 och s. II‑471, punkterna 55 och 56
9. Se domen.
(se punkt 97)
Hänvisning till:
Domstolen: 20 maj 2010, Gogos mot kommissionen, C‑583/08 P, REU 2010, s. I‑4469, punkt 30
10. Personalmål som handläggs enligt artikel 236 EG och artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, däri inbegripet mål som avser skador som en tjänsteman eller anställd har lidit, ska hanteras enligt speciella regler som avviker från dem som följer av unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar enligt artikel 235 EG och artikel 288 andra stycket EG. Det framgår nämligen av tjänsteföreskrifterna att en tjänsteman eller annan unionsanställd, till skillnad från andra enskilda, är knuten till den institution där han eller hon arbetar enligt ett reglerat anställningsförhållande som bygger på en balans mellan ömsesidiga särskilda rättigheter och skyldigheter, vilken återspeglas av institutionens omsorgsplikt gentemot den anställde. Denna balans syftar främst till att bevara en förtroendefull relation mellan institutionerna och deras tjänstemän för att garantera medborgarna att institutionernas uppdrag av allmänintresse genomförs på ett framgångsrikt sätt. Av detta följer att när unionen agerar som arbetsgivare underkastas den ett särskilt ansvar, vilket kommer till uttryck i dess skyldighet att ersätta sin personal för varje skada som unionen i egenskap av arbetsgivare vållar sin personal.
(se punkt 103)
Hänvisning till:
Tribunalen: 16 december 2010, kommissionen mot Petrilli, T‑143/09 P, punkt 46, och där angiven rättspraxis
11. När administrationen tar emot en begäran om bistånd har den ett stort utrymme för skönsmässig bedömning att välja åtgärder och metoder för bedömningen enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna. Den måste emellertid när det rör sig om allvarliga och ogrundade anklagelser som ifrågasätter en tjänstemans yrkesheder, bemöta dessa anklagelser och vidta nödvändiga åtgärder för att återupprätta den berördes heder. Administrationen måste särskilt ingripa med nödvändig energi och reagera med den snabbhet och omsorg som omständigheterna kräver.
Eftersom den tidsfrist som föreskrivs i artikel 90 i tjänsteföreskrifterna endast har till syfte att undvika att den omständigheten att administrationen underlåter att svara utgör hinder för att framföra klagomål och inte utgör en tidsfrist som inom ramen för en begäran om bistånd som framställts med stöd av artikel 24 i tjänsteföreskrifterna i sig ska anses vara rimlig, ska administrationens noggrannhet och skyndsamhet bedömas från fall till fall.
I ett fall där en tjänsteman inger en begäran om bistånd som en följd av publicering av tidningsartiklar avseende honom, utgör inte den risk för preskription som hänger samman med att det vid vissa nationella domstolar förekommer korta tidsfrister för att väcka talan vid tryckfrihetsbrott en omständighet som ska beaktas vid bedömningen av om administrationen har behandlat begäran med den noggrannhet och skyndsamhet som krävs. Eftersom administrationen förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid valet av vilka åtgärder som ska vidtas med avseende på en begäran som grundas på artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, kan biståndet vara tillräckligt när det till exempel består i ett pressmeddelande eller en rättighet för den administration som är arbetsgivare för den tjänsteman som direkt utpekats att bemöta den publicerade artikeln.
(se punkterna 111, 117, 120 och 121)
Hänvisning till:
Förstainstansrätten: 17 mars 1998, Carraro mot kommissionen, T‑183/95, REGP 1998, s. I‑A‑123 och II‑329, punkterna 31 och 33; 4 maj 2005, Schmit mot kommissionen, T‑144/03, REGP 2005, s. I‑A‑101 och II‑465, punkterna 97 och 98
12. I väntan på svar från administrationen på en begäran om bistånd som ingetts med stöd av artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, finns det inget som hindrar tjänstemannen från att, om han så önskar, vid en nationell domstol göra gällande att tryckfrihetsbrott begåtts. I detta hänseende ankommer det på tjänstemannen att ta initiativet till att väcka en talan, i enlighet med artikel 24 andra stycket in fine i tjänsteföreskrifterna, mot dem som vållat den skada han anser sig ha lidit och att, i syfte att förbereda en sådan talan, diskutera med administrationen om de närmare ramarna för den sekretess som det enligt artikel 17 i tjänsteföreskrifterna åligger honom att iaktta.
(se punkt 122)
Hänvisning till:
Förstainstansrätten: 26 oktober 1993, Caronna mot kommissionen, T‑59/92, REG 1993, s. II‑1129, punkt 37; 6 november 1997, Ronchi mot kommissionen, T‑223/95, REGP 1997, s. I‑A‑321 och II‑879, punkt 60
13. Ett beslut att inleda ett disciplinärt förfarande gentemot en tjänsteman fattas för att göra det möjligt för tillsättningsmyndigheten att granska sanningsenligheten i de omständigheter som läggs tjänstemannen till last samt hur allvarliga dessa är, och att i enlighet med artikel 87 i tjänsteföreskrifterna höra vederbörande i ärendet, med avsikt att bilda sig en uppfattning, dels om huruvida det disciplinära förfarandet utan vidare bör avslutas, eller en disciplinåtgärd i stället ska vidtas gentemot tjänstemannen, dels om huruvida det föreligger ett behov i det förevarande fallet av att, innan en disciplinåtgärd vidtas, hänskjuta ärendet till disciplinnämnden, i enlighet med det förfarande som föreskrivs i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna.
Ett sådant beslut innebär med nödvändighet att institutionen måste göra svåra överväganden, med hänsyn till de allvarliga och oåterkalleliga följder som beslutet kan medföra. Institutionen förfogar i detta avseende över ett stort utrymme för eget skön och domstolens prövning begränsas till att kontrollera att de faktiska omständigheter som har utgjort administrationens underlag för att inleda förfarandet är korrekta och att administrationen inte har gjort sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning av de påstådda omständigheterna och till maktmissbruk.
För att skydda den berörda tjänstemannens rättigheter ankommer det dock på tillsättningsmyndigheten, innan den inleder ett disciplinärt förfarande, att förfoga över tillräckligt exakta och relevanta uppgifter.
(se punkterna 149, 150 och 152)
Hänvisning till:
Förstainstansrätten: 15 maj 1997, N mot kommissionen, T‑273/94, REGP 1997, s. I‑A‑97 och II‑289, punkt 125; 17 maj 2000, Tzikis mot kommissionen, T‑203/98, REGP 2000, s. I‑A‑91 och II‑393, punkt 50; ovannämnda målet Pessoa e Costa mot kommissionen, punkt 36; 5 oktober 2005, Rasmussen mot kommissionen, T‑203/03, REGP 2005, s. I‑A‑279 och II‑1287, punkt 41; ovannämnda målet Franchet och Byk mot kommissionen, punkt 352
14. Det föreskrivs inte uttryckligen i någon bestämmelse i tjänsteföreskrifterna, och inte heller i det beslut varigenom Kontoret för disciplinärenden och undersökningar (IDOC) har inrättats, att administrationen ska göra en administrativ utredning innan den inleder ett disciplinärt förfarande.
(se punkt 151)
15. Personaldomstolen är, när den har konstaterat förekomsten av en skada, ensam behörig att inom ramen för yrkandena i målet bedöma hur och med vilket belopp en skada ska ersättas. För att tribunalen ska kunna utöva sin överprövning av personaldomstolens domar måste dock sådana domar ha en tillräcklig motivering och, vad avser bedömningen av en skadas omfattning, ange vilka kriterier som beaktats när beloppets storlek har bestämts.
(se punkt 165)
Hänvisning till:
Domstolen: 21 februari 2008, kommissionen mot Girardot, C‑348/06 P, REG 2008, s. I‑833, punkt 45, och där angiven rättspraxis
Förstainstansrätten: 8 september 2009, ETF mot Landgren, T‑404/06 P, REG 2009, s. II‑2841, punkt 241