Överklagande ingett den 28 november 2023 av PB av den dom som tribunalen (tionde avdelningen) meddelade den 20 september 2023 i mål T-293/22, PB mot Gemensamma resolutionsnämnden

(Mål C-727/23 P)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Klagande: PB (ombud: N. de Montigny, avocate)

Övrig part i målet: Gemensamma resolutionsnämnden

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

bifalla överklagandet och upphäva den överklagade domen,

pröva målet och, i enlighet med vad tribunalen borde ha gjort, ogiltigförklara beslutet av den 16 juli 2021, i den del klagandens namn inte fanns med bland de tjänstemän som placerades i en ny lönegrad i samband med befordringsförfarandet för år 2021,

förplikta Gemensamma resolutionsnämnden att ersätta klagandens rättegångskostnader i förevarande förfarande samt i förfarandet vid tribunalen.

Grunder och huvudargument

Sökanden åberopar följande invändningar till stöd för sitt överklagande, vilka grupperats enligt typ av grund:

Tribunalen avvisade vissa bilagor som klaganden ingett under förfarandet och gjorde sig därmed skyldig till uppenbara fel vid bedömningen av deras relevans för prövningen av de materiella grunderna.

Tribunalen drog ingen slutsats av det förhållandet att Gemensamma resolutionsnämndens vid förhandlingen medgav att endast den senaste bedömningsrapporten hade beaktats i samband med det omtvistade befordringsförfarandet, och underlät därmed att ta ställning, trots att klaganden hade bemött detta medgivande vid förhandlingen.

Trots att klaganden hade åberopat ett åsidosättande av de genomsnitt som fastställts i tjänsteföreskrifterna och de kvoter som fastställts på grundval av dessa genom de allmänna genomförandebestämmelserna, underlät tribunalen att pröva en väsentlig fråga om rättstridighet som medförde att hela förfarandet för omplacering i lönegrad var rättsstridigt och påverkade klaganden oberoende av den individuella prövningen för varje lönegrad, och även stred mot likabehandlingsprincipen.

Vid prövningen av bilagorna, de faktiska omständigheterna och de uppgifter som ingavs under förfarandet missuppfattade tribunalen uppenbart vissa uppgifter eller drog motsägande slutsatser, vilket medförde att tribunalen på ett orättvist sätt och i strid med bevisbördereglerna och den presumtion om lagenlighet som gäller för administrationen, systematiskt ålade klaganden bevisbördan för en negativ omständighet eller tolkade principen om omvänd bevisbörda mycket snävt, och åsidosatte därmed även den rätt till en rättvis rättegång och jämlikhet i medel som varje sökande ska ha rätt till.

Tribunalen tillämpade bevisbördereglerna på den bevisning parterna lagt fram till sitt försvar på ett motsägelsefullt och orättvist sätt, i och med att den krävde att klaganden skulle lägga fram bevis för en negativ omständighet, trots att tribunalen grundade sig på Gemensamma resolutionsnämndens rena påstående om en negativ omständighet för att slå fast att det fanns anledning att presumera att Gemensamma resolutionsnämnden inte hade tillämpat sina allmänna genomförandebestämmelser när det visade sig att dessa var rättsstridiga, i strid med presumtionen att administrationen presumeras följa de regler som den själv har ålagt sig. Tribunalen underlät således vid flera tillfällen, i samband med prövningen av de regler som var tillämpliga inom Gemensamma resolutionsnämnden, att beakta det sätt på vilket dessa regler faktiskt genomfördes och grundade sig på rena påståenden utan innehåll som framfördes av Gemensamma resolutionsnämnden, vilket ledde till att tribunalen missuppfattade bevisningen och åsidosatte artikel 54 i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (nedan kallade anställningsvillkoren för övriga anställda) och tillämpliga allmänna genomförandebestämmelser.

Inom ramen för tillämpningen av artikel 54 i anställningsvillkoren för övriga anställda vid Gemensamma resolutionsnämnden och prövningen av den första, den tredje, den fjärde och den femte grunden fann tribunalen rättsstridigt att Gemensamma resolutionsnämnden har ett ”stort utrymme för skönsmässig bedömning” för att organisera sitt förfarande för omplacering i lönegrad och besluta om nya lönegradsplaceringar, genom att tolka detta utrymme för skönsmässig bedömning i strid med artikel 110.2 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen och de genomsnitt och kvoter som fastställts i tjänsteföreskrifterna och som återges i de tillämpliga allmänna genomförandebestämmelserna, och genom att utesluta varje fel, oegentlighet och rättsstridighet som följer av den konkreta tillämpningen av dessa regler.

När det gäller prövningen av bristen på motivering av det beslut som går klaganden emot, motsade tribunalen sig själv och åsidosatte begreppet individuell, tillräcklig och icke motsägelsefull motivering, samtidigt som den fann att en hänvisning i ett beslut om avslag på ett klagomål till ett utlåtande som varken var individuellt eller detaljerat från en partssammansatt kommitté för placering i högre lönegrad (nedan kallad den partssammansatta kommittén) var tillräcklig och senare kunde kompletteras under domstolsförfarandet, och den missuppfattade även den tidpunkt då klaganden fick kännedom om uppgifterna i motiveringen genom att hänvisa till de bilagor som ingetts under domstolsförfarandet och anse att klaganden på denna grund borde ha kunnat härleda den individuella motiveringen som rörde klaganden.

Tribunalen underkände felaktigt argumentet avseende en uppenbart oriktig bedömning genom att avvisa det på grund av att principen om överensstämmelse inte hade iakttagits, trots att klagomålet innehöll uppgifter som hänförde sig till en sådan oriktig bedömning.

Det var även i strid med förfarandereglerna avseende huruvida en grund kan tas upp till sakprövning och huruvida den är verksam som tribunalen underkände den grund som avsåg att den partssammansatta kommittén inte hade offentliggjort en avslutande rapport, genom att rättsstridigt finna att denna underlåtenhet att offentliggöra hade kunnat kompenseras av en ansökan om tillgång till handlingar, trots att förfarandena har olika syften och regleras av olika bestämmelser och inte är tillämpliga på samma handlingar.

Slutligen förpliktade tribunalen, uppenbart felaktigt och i strid med de principer som är tillämpliga på fördelningen av rättegångskostnaderna, däribland principen om skälighet, som ligger till grund för fördelningen av rättegångskostnaderna, klaganden att ersätta parternas samtliga rättegångskostnader, utan att beakta att Gemensamma resolutionsnämnden åsidosatt syftet med det administrativa förfarandet, vid den muntliga förhandlingen erkänt att det förekommit oegentligheter i förfarandet och i slutet av domstolsförfarandet ingett uppgifter som Tribunalen i stor utsträckning baserade sig på för att motivera den överklagade domen.

På ett övergripande sätt undergrävde tribunalen enhetligheten i rättspraxis vid prövningen av de olika rättsfrågor som den hade att pröva.

____________