Language of document : ECLI:EU:C:2014:2215

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

NILS WAHL

föredraget den 11 september 2014(1)

Mål C‑413/13

FNV Kunsten Informatie en Media

mot

Staat der Nederlanden

(begäran om förhandsavgörande från Gerechtshof te ’s‑Gravenhage (Nederländerna))

”Kollektivavtal – Uppdragsavtal – Lägsta ersättning – Konkurrens – Artikel 101 FEUF – Förebyggande av social dumpning – ’Undantaget i målet Albany’”





1.        I fast rättspraxis, som började med domen i målet Albany,(2) har domstolen i huvudsak slagit fast att avtal som slutits inom ramen för kollektivavtalsförhandlingar mellan arbetsmarknadens parter i syfte att förbättra anställnings- och arbetsförhållandena är undantagna från tillämpningsområdet för artikel 101.1 FEUF.

2.        Den grundläggande fråga som aktualiseras i förevarande mål är huruvida detta undantag omfattar bestämmelser i kollektivavtal som reglerar aspekter av den yrkesmässiga relationen mellan egenföretagare och deras kunder eller uppdragsgivare och, i så fall, på vilka villkor.

I –    Relevanta bestämmelser i nederländsk lagstiftning

3.        I artikel 1 i lagen om kollektivavtal (Wet op de collectieve arbeidsovereenkomst) (nedan kallad WCAO) definieras kollektivavtal, i den mening som avses i nationell rätt. Artikeln har följande lydelse:

”1.      Med kollektivavtal avses avtal mellan, å ena sidan, en eller flera arbetsgivare eller en eller flera arbetsgivarorganisationer som har fullständig rättslig handlingsförmåga och, å andra sidan, en eller flera arbetstagarorganisationer som har fullständig rättslig handlingsförmåga som huvudsakligen eller uteslutande reglerar de arbetsvillkor som ska iakttas inom ramen för anställningsavtal.

2.      Kollektivavtal kan även avse entreprenadavtal och uppdragsavtal. Vad som i denna lag föreskrivs om anställningsavtal, arbetsgivare och arbetstagare ska tillämpas med nödvändiga ändringar.

…”

4.        Artikel 6.1 i konkurrenslagen (Mededingingswet) (nedan kallad Mw) förbjuder ”avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden mellan företag som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen på den nederländska marknaden eller en del därav”.

5.        Genom artikel 16 a Mw undantas kollektivavtal i den mening som avses i artikel 1.1 WCAO från tillämpningsområdet för Mw.

II – Bakgrund, förfarandet och tolkningsfrågorna

6.        FNV Kunsten Informatie en Media (nedan kallad FNV) och Nederlandse toonkunstenaarsbond (nedan kallad Ntb), som är organisationer som företräder arbetstagare och egenföretagare, och Vereniging van Stichtingen Remplaçanten Nederlandse Orkesten (nedan kallad VSR), som är en arbetsgivarorganisation, ingick åren 2006 och 2007 ett kollektivavtal avseende musiker som ersätter ordinarie musiker i nederländska orkestrar (CAO Remplaçanten Nederlandse Orkesten) (nedan kallat det aktuella kollektivavtalet). En av de aspekter som reglerades i avtalet var den lägsta ersättningen till musiker som ersätter ordinarie musiker (”ersättare”) i en orkester och som därför inleder ett arbetsförhållande med den orkestern. Det aktuella kollektivavtalet innehöll även bestämmelser om ”ersättare som är egenföretagare”.

7.        I ett diskussionsdokument som offentliggjordes i december 2007(3) intog emellertid den nederländska konkurrensmyndigheten (Nederlandse Mededingingsautoriteit) (nedan kallad NMa) den allmänna uppfattningen att kollektivavtalsbestämmelser beträffande lägsta ersättning till egenföretagare inte är undantagna från förbudet i artikel 6 Mw.

8.        Till följd av NMa:s uppfattning i det avseendet, sade VSR och Ntb upp det aktuella kollektivavtalet och vägrade ingå ett nytt kollektivavtal med FNV som innehöll bestämmelser om ersättare som är egenföretagare.

9.        Mot bakgrund av denna utveckling väckte FNV talan vid Rechtbank (domstol i första instans) och yrkade i huvudsak följande: i) Fastställelse av att konkurrensrätten inte utgjorde hinder för en bestämmelse i ett kollektivavtal som innebär att en arbetsgivare är skyldig att ta hänsyn till en särskild lägsta ersättning med avseende på egenföretagare utan egen personal, och att det i förhållande till FNV inte var tillåtet att offentliggöra diskussionsdokumentet, och ii) att den nederländska staten skulle förpliktas att korrigera den uppfattning som angavs i diskussionsdokumentet.

10.      Efter det att Rechtbank hade ogillat FNV:s yrkanden, ingav FNV ett överklagande till Gerechtshof te ’s‑Gravenhage (regional domstol i andra instans, Haag).

11.      Överklagandet avser tolkningen av artikel 6 Mw. Gerechtshof te ’s‑Gravenhage påpekade dock att artikel 6 Mw i stor utsträckning bygger på artikel 101 FEUF och att den nationella lagstiftaren hade beslutat att dessa två bestämmelser ska tillämpas på ett konsekvent sätt.

12.      Av det skälet beslutade Gerechtshof te ’s‑Gravenhage, som ansåg det vara oklart hur artikel 101 FEUF skulle tolkas, att vilandeförklara målet och begära förhandsavgörande avseende följande frågor:

”1)      Ska unionsrättens konkurrensbestämmelser tolkas så, att en bestämmelse i ett kollektivavtal – som ingåtts mellan arbetsgivarorganisationer och arbetstagarorganisationer – om att egenföretagare som på grundval av ett uppdragsavtal utför samma arbete åt en arbetsgivare som de arbetstagare som omfattas av kollektivavtalet ska erhålla en viss lägsta ersättning, inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 101 FEUF redan på grund av att bestämmelsen anges i ett kollektivavtal?

2)      Om svaret på den första frågan är nekande, faller då bestämmelsen utanför tillämpningsområdet för artikel 101 FEUF om den (även) har till syfte att förbättra arbetsvillkoren för arbetstagare som omfattas av kollektivavtalet, och har det därvid betydelse om arbetsvillkoren därigenom förbättras direkt eller enbart indirekt?”

13.      FNV, den nederländska och den tjeckiska regeringen samt kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden i målet och samtliga, med undantag för den tjeckiska regeringen, yttrade sig muntligen vid förhandlingen den 18 juni 2014.

III – Bedömning

14.      Den hänskjutande domstolen har ställt sina två frågor för att få klarhet i huruvida bestämmelser i ett kollektivavtal som ingåtts mellan, å ena sidan, en arbetsgivarorganisation och, å andra sidan, fackföreningar som företräder arbetstagare(4) och egenföretagare, i vilka det föreskrivs att egenföretagare som på grundval av ett uppdragsavtal utför samma arbete åt en arbetsgivare som de arbetstagare som omfattas av kollektivavtalet ska erhålla en viss lägsta ersättning (nedan kallade de aktuella bestämmelserna), inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 101 FEUF.

15.      Inledningsvis vill jag kort beröra frågan huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till sakprövning. Enligt min mening råder det ingen tvekan om att förevarande begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning, även om det nu aktuella fallet inte skulle omfattas av tillämpningsområdet för artikel 101 FEUF. Det följer nämligen av fast rättspraxis att domstolen är behörig att meddela förhandsavgörande beträffande unionsbestämmelser i fall då omständigheterna i det nationella målet inte omfattas av unionsbestämmelsernas direkta tillämpningsområde, men då dessa bestämmelser har blivit tillämpliga genom nationell rätt när regleringen i nationell lagstiftning av rent inhemska situationer har anpassats till den reglering som har valts i unionsrätten.(5)

16.       Vad beträffar målet i sak, vill den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida ”undantaget i målet Albany”(6) kan vara tillämpligt på ett sådant kollektivavtal som det aktuella kollektivavtalet.

17.      Den tjeckiska och den nederländska regeringen har i sina yttranden, i likhet med kommissionen, hävdat att domstolen bör besvara frågan nekande, medan FNV har hävdat att domstolen bör besvara frågan jakande.

18.      I det följande ska jag försöka att förklara varför jag inte till fullo kan ansluta mig till någon av dessa ståndpunkter. Jag anser nämligen att den fråga som den nationella domstolen har ställt kräver ett svar som inte är så okomplicerat och enkelt som de föreslagna svaren.

19.      Som angetts ovan i punkt 1, följer det av fast rättspraxis att avtal som slutits inom ramen för kollektivavtalsförhandlingar mellan arbetsmarknadens parter i syfte att förbättra anställnings- och arbetsförhållandena inte ska anses omfattas av artikel 101.1 FEUF på grund av deras beskaffenhet och syfte.(7)

20.      Det är således nödvändigt att undersöka det aktuella kollektivavtalets beskaffenhet och syfte (och mer specifikt de aktuella bestämmelsernas beskaffenhet och syfte) för att utröna huruvida det är motiverat att avtalet helt undantas från tillämpningsområdet för artikel 101.1 FEUF.(8)

21.      Mot den bakgrunden kommer jag av tydlighetsskäl att undersöka frågan ur två kompletterande synvinklar. Eftersom nederländsk rätt tillåter att fackföreningar företräder både arbetstagare och egenföretagare, ska det göras åtskillnad mellan två olika rättsliga situationer. Å ena sidan ska jag pröva huruvida undantaget i målet Albany omfattar bestämmelser som har förhandlats fram, och införts i ett kollektivavtal, på egenföretagares vägnar och i deras intresse. Å andra sidan ska jag undersöka huruvida detta undantag är tillämpligt när de aktuella bestämmelserna, trots att de reglerar arbetsförhållandena för egenföretagare, har förhandlats fram, och införts i ett kollektivavtal, på arbetstagares vägnar och i deras intresse. Denna systematiska analys följer i stora drag strukturen i de två tolkningsfrågorna, såsom dessa har formulerats av Gerechtshof te ’s‑Gravenhage.

A –    Bestämmelser som har förhandlats, och införts i ett kollektivavtal, på egenföretagares vägnar och i deras intresse

22.      Ett av de argument som har anförts av FNV är att ett sådant avtal som det aktuella kollektivavtalet helt och hållet omfattas av undantaget i målet Albany – och därför inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 101.1 FEUF – enbart på grund av att det har ingåtts i form av ett kollektivavtal. Den omständigheten att vissa bestämmelser i avtalet reglerar arbetsförhållandena för egenföretagare skulle vara ovidkommande i det avseendet.

23.      Jag delar inte denna uppfattning.

1.      Undantaget i målet Albany omfattar inte avtalsbestämmelser som har antagits på egenföretagares vägnar och i deras intresse

24.      I den rättspraxis som bygger på domen i målet Albany har domstolen slagit fast att kollektivavtal inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 101 FEUF om två kumulativa villkor är uppfyllda, nämligen i) att avtalen har slutits inom ramen för kollektivavtalsförhandlingar mellan arbetsmarknadens parter (det första villkoret) och ii) att de direkt bidrar till att förbättra anställnings- och arbetsförhållandena för arbetstagare (det andra villkoret).

25.      I likhet med den nederländska regeringen och kommissionen betvivlar jag starkt att det första villkoret är uppfyllt när ett avtal, trots att det följer av kollektivavtalsförhandlingar, (helt eller delvis) förhandlas fram och ingås på egenföretagares vägnar.

26.      När fackföreningar handlar på egenföretagares, och inte arbetstagares, vägnar kan de knappast anses som ”arbetstagarorganisationer”. Under sådana omständigheter tycks de nämligen snarare handla i en annan egenskap, nämligen i egenskap av en yrkessammanslutning eller en företagssammanslutning.(9) Följaktligen skulle det vara svårt att anse att dessa fackföreningar företräder ”arbetstagare” i den mening som avses i domen i målet Albany.(10)

27.      Under alla omständigheter är det inte nödvändigt att ytterligare utforska denna fråga, eftersom det enligt min mening står klart att det andra villkoret inte är uppfyllt. I domstolens praxis har det konsekvent hänvisats till anställnings- och arbetsförhållandena för arbetstagare. Hittills har domstolen aldrig – underförstått eller uttryckligen – utvidgat sina slutsatser till att omfatta avtalsbestämmelser som strävar efter att förbättra arbetsförhållandena för egenföretagare.

28.      Framför allt kan det enligt min mening inte råda något tvivel om att sådana avtalsbestämmelser inte omfattas av undantaget i målet Albany.

29.      Det finns huvudsakligen två skäl till detta.

30.      För det första är egenföretagarnas ställning och arbetstagarnas ställning, med avseende på unionens konkurrensregler, i grund och botten olika och kan i kraft av själva sakförhållandet (ipso facto) inte likställas.

31.      Arbetstagare utgör inte företag enligt unionens konkurrensregler,(11) och artikel 101 FEUF avfattades inte för att reglera förhållanden mellan arbetsmarknadens parter.

32.      Omvänt utgör egenföretagare företag, enligt unionsrättens konkurrensregler.(12) Som angetts ovan ska följaktligen en fackförening som handlar på egenföretagares vägnar anses utgöra en ”företagssammanslutning” i den mening som avses i artikel 101 FEUF.(13)

33.      Uppenbarligen finns det goda socioekonomiska skäl för att begränsa eller till och med avskaffa lönekonkurrens mellan arbetstagare genom kollektivavtalsförhandlingar.(14) Situationen är dock en annan vad gäller avtal som har till syfte eller resultat att begränsa eller avskaffa konkurrensen mellan företag.

34.      Det är just denna typ av avtal som artikel 101 FEUF är avsedd att tillämpas på.

35.      Även om en konkurrensbegränsning som kan härröra från kollektivavtal som reglerar anställningsförhållandena för arbetstagare ofta är av underordnad betydelse eller har begränsad verkan,(15) gäller inte nödvändigtvis detsamma i fråga om avtal som reglerar arbetsförhållandena för egenföretagare. Så är särskilt fallet beträffande avtal som reglerar priskonkurrens mellan egenföretagare.

36.      Prissättning är en av de viktigaste, eller ofta kanske rentav den enskilt viktigaste aspekt som företag konkurrerar om. Det är av det skälet som led a i den ”svarta lista” som anges i artikel 101.1 FEUF hänvisar till avtal som innebär att ”inköps- eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor direkt eller indirekt fastställs”. Följaktligen har avtal som fastställer lägsta priser för varor eller tjänster konsekvent ansetts utgöra en betydande konkurrensbegränsning.(16)

37.      En tolkning av artikel 101 FEUF förankrad i domstolens fasta praxis tyder således på att bestämmelser som har förhandlats och införts i ett avtal, på egenföretagares vägnar och i deras intresse, inte a priori kan vara undantagna från prövning enligt unionens konkurrensregler.

38.      För det andra, såsom den nederländska regeringen framhöll vid förhandlingen, skiljer sig ställningen för egenföretagare klart från ställningen för arbetstagare, inte bara enligt unionens konkurrensregler utan även mer allmänt enligt systematiken i EU-fördragen. Det får till följd att de socialpolitiska överväganden som motiverade undantaget för arbetstagare i målet Albany inte kan anses gälla med avseende på egenföretagare.

39.      I grund och botten är huvudtemat i den rättspraxis som bygger på domen i målet Albany att det inte skulle vara möjligt att tolka EU-fördragen så, att de främjar kollektivavtalsförhandlingar mellan arbetsmarknadens parter för att eftersträva sociala mål, samtidigt som de uppställer ett allmänt förbud mot sådana kollektivavtal.

40.      De sociala mål som domstolen hänvisade till i domen i målet Albany avser dock arbetstagare. Bestämmelserna i FEU-fördraget om ”sysselsättning” (artiklarna 145 FEUF–150 FEUF) och ”socialpolitik” (artiklarna 151 FEUF–161 FEUF) är inriktade på begreppet arbetstagare.

41.      Utveckling av näringsverksamhet som bedrivs av egenföretagare omfattas, å andra sidan, av Europeiska unionens befogenheter på området för industripolitik, såsom föreskrivs i artikel 173 FEUF.

42.      Det finns i synnerhet två huvudsakliga skillnader mellan artikel 173 FEUF och de ovannämnda bestämmelserna om sysselsättning och socialpolitik. För det första uppmuntrar inte artikel 173 FEUF (eller någon annan fördragsbestämmelse för den delen) – till skillnad från artiklarna 151 FEUF och 155 FEUF – egenföretagare att ingå kollektivavtal för att förbättra arbetsvillkoren.(17) För det andra framgår det klart av artikel 173 FEUF att den är tillämplig utan att det påverkar konkurrensreglernas tillämplighet. Enligt artikel 173.1 andra stycket FEUF ska nämligen Europeiska unionen och medlemsstaterna göra insatser på industriområdet ”i överensstämmelse med ett system av öppna och konkurrensutsatta marknader”. I EUF-fördraget anges vidare, i artikel 173.3 andra stycket FEUF, att bestämmelserna om industrin (avdelning XVII) inte utgör rättslig grund bland annat för ”[Europeiska] unionen att införa åtgärder som kan medföra att konkurrensen snedvrids”. Något eko av detta finns inte i EUF-fördragets bestämmelser om sysselsättning eller socialpolitik.

43.      Skälet till den åtskillnad mellan arbetstagare och egenföretagare som fördragens upphovsmän gjorde är ganska enkelt: de sätt på vilka dessa två gruppers yrkesverksamheter organiseras och utövas skiljer sig i regel avsevärt.

44.      Ett av de viktigaste särdragen i alla anställningsförhållanden är arbetstagarens underordnade ställning i förhållande till arbetsgivaren.(18) Arbetsgivaren har inte bara befogenhet att ge instruktioner och leda de anställdas verksamhet, utan kan även utöva viss bestämmanderätt och kontroll över dem. En egenföretagare följer sina kunders instruktioner, men i stort sett utövar de inte några omfattande tillsynsbefogenheter över egenföretagaren. På grund av att det inte förekommer någon underordnad ställning, har egenföretagaren ett större oberoende vid valet av vilket arbete och vilka uppgifter som ska utföras, det sätt på vilket arbetet eller uppgifterna ska utföras, sina arbetstider och arbetsplats samt valet av den egna personalen.(19)

45.      Vidare måste en egenföretagare själv bära den affärsmässiga och ekonomiska risken för företaget, medan en arbetstagare normalt sett inte bär någon sådan risk, utan har rätt till lön för utfört arbete oavsett företagets resultat.(20) Det är arbetsgivaren som i princip är ansvarig gentemot omvärlden för den verksamhet som utförs av de anställda inom ramen för deras arbetsförhållande. De större riskerna och det större ansvar som egenföretagaren bär är, å andra sidan, avsedda att kompenseras av möjligheten att behålla all vinst som företaget genererar.

46.      Slutligen är det knappast nödvändigt att påpeka att egenföretagare erbjuder varor eller tjänster på marknaden, medan arbetstagare endast erbjuder sin arbetskraft till en (eller i sällsynta fall flera) bestämd(a) arbetsgivare.

47.      Det utgör följaktligen en naturlig del av ställningen som egenföretagare att personer som är egenföretagare, i vart fall jämfört med arbetstagare, åtnjuter större oberoende och flexibilitet. I gengäld måste de dock oundvikligen bära fler ekonomiska risker och hamnar ofta i mer instabila och osäkra arbetsförhållanden. Alla dessa aspekter tycks ha ett nära samband.

48.      De rättsliga och ekonomiska skäl som motiverar undantaget i målet Albany gäller därför inte i fråga om egenföretagare.(21) Detta är anledningen till att jag anser att det är otänkbart att på förhand helt undanta kollektivavtal som förhandlats på egenföretagarens vägnar och i dennes intresse från tillämpningsområdet för artikel 101 FEUF.

49.      Sedan detta klargjorts ska ett annat argument som har anförts av FNV tas upp till diskussion.

2.      Arbetstagare och egenföretagare är inte likadana, trots att traditionella skillnader håller på att suddas ut

50.      FNV framhöll i sitt skriftliga yttrande att de enda egenföretagare vars taxor regleras av det aktuella kollektivavtalet är egenföretagare utan egen personal som, i fråga om förhandlingsposition, befinner sig i en ställning som är relativt likartad arbetstagarnas ställning.

51.      Själv medger jag att skillnaden mellan de traditionella kategorierna av arbetstagare och egenföretagare i bland suddas ut något i dagens ekonomi. Domstolen har nämligen redan varit tvungen att pröva ett antal mål där arbetsförhållandet mellan två personer (eller en person och en enhet) – på grund av dess särskilda särdrag – inte klart hörde till den ena eller den andra kategorin, utan uppvisade särdrag som är karakteristiska för båda.(22)

52.      Vidare beaktar jag den omständigheten att det finns vissa egenföretagare som, vad gäller deras yrkesmässiga relation med faktiska eller potentiella kunder, har en ställning som är ganska lik den som typiskt sett föreligger mellan en arbetstagare och hans arbetsgivare. I synnerhet kan vissa egenföretagare ha ett mycket begränsat oberoende vad gäller när, var och hur de utför de tilldelade uppgifterna. De kan även ha en ganska svag ställning vid förhandlingsbordet, särskilt vad beträffar ersättning och arbetsförhållanden. Detta gäller i synnerhet i fråga om så kallade falska egenföretagare: arbetstagare som är förklädda till egenföretagare för att undgå tillämpningen av någon specifik lagstiftning (exempelvis arbetsrättsliga eller skatterättsliga bestämmelser) som arbetsgivaren anser vara ofördelaktig. Ett annat exempel är egenföretagare som ekonomiskt sett är beroende av en enda (eller huvudsaklig) kund.(23)

53.      Även om man bortser från de fall då det i viss mån förekommer kringgående eller undvikande av arbetsrättsliga eller skatterättsliga bestämmelser, vilka ska regleras av den nationella lagstiftaren i varje medlemsstat, kan jag ändå inte se att det finns något giltigt skäl till att alltid behandla arbetstagare och egenföretagare på samma sätt.

54.      Syftet med kollektivavtal är att fastställa vissa normer, vilka som sådana är tillämpliga över hela linjen på alla situationer som omfattas av deras tillämpningsområde. De är således tänkta att täcka en hel kategori av yrkesutövare, oavsett den specifika situationen för en enskild eller de särskilda omständigheter under vilka en enskild kan tänkas ta ett visst arbete.

55.      Egenföretagare är dock som bekant en oerhört stor och heterogen grupp. Vissa av dem kan medvetet ha valt att erbjuda sina tjänster enligt denna särskilda rättsliga reglering, medan andra kanske har tvingats göra det, i avsaknad av ett mer stabilt arbetstillfälle. Beroende på, å ena sidan, deras skicklighet, kompetens, erfarenhet och anseende och, å andra sidan, de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet (såsom kundens storlek och ekonomiska styrka, hur brådskande och/eller komplex den tjänst som ska tillhandahållas är, antalet andra tillgängliga yrkesutövare), kan deras förhandlingsposition vara starkare eller svagare än kundernas. Detta står i skarp kontrast till arbetstagare, vilka traditionellt sett anses befinna sig i en asymmetrisk ställning när de förhandlar om arbetsvillkor med arbetsgivare, på grund av att utbudet av arbetskraft är större än efterfrågan i alla moderna västerländska samhällen.

56.      Framför allt kan egenföretagare även ha i grunden helt olika inställningar till möjligheten att omfattas av bestämmelser som är bindande för dem alla som grupp. I exempelvis det aktuella fallet kanske vissa musiker som är egenföretagare välkomnar bestämmelser som fastställer lägsta taxor, medan andra kanske inte gör det. Sådana bestämmelser kan nämligen beröva yngre eller mindre kända yrkesutövare möjligheten att konkurrera effektivt med mer erfarna eller ryktbara kollegor, genom att erbjuda sina tjänster till förmånligare priser. Utan möjligheten att konkurrera med priser, skulle vissa egenföretagare ha betydligt färre möjligheter att tilldelas ett kontrakt och riskera att helt och hållet marginaliseras från arbetsmarknaden.

57.      I det sammanhanget ser jag även ett potentiellt legitimitetsproblem då fackföreningar som företräder endast ett begränsat antal egenföretagare ingår kollektivavtal som är bindande för arbetsgivarna gentemot samtliga egenföretagare.

58.      Enbart den omständigheten att vissa egenföretagare kanske befinner sig i en ställning som i ekonomiskt hänseende delar vissa karakteristiska särdrag med arbetstagare, motiverar följaktligen inte att de båda kategorierna av ekonomiska aktörer likställs helt på förhand.

59.      Mot den bakgrunden skulle det kanske kunna göras gällande att bestämmelserna i ett kollektivavtal som ingåtts på egenföretagares vägnar och i deras intresse borde omfattas av undantaget i målet Albany när de tillämpas på egenföretagare som befinner sig i en situation som är jämförbar med arbetstagarnas situation, men inte omfattas av undantaget när de, omvänt, tillämpas på situationer då det inte föreligger sådana likheter.

60.      Jag anser dock att detta inte skulle vara en hållbar lösning.

61.      Som den nederländska regeringen påpekat behandlar inte det aktuella kollektivavtalet ”falska egenföretagare”. Det är ostridigt mellan parterna att sådana personer motsvarar definitionen av arbetstagare enligt unionsrätten, och ett kollektivavtal som reglerar deras ställning skulle som sådant i princip kunna omfattas av undantaget i målet Albany.

62.      Det aktuella kollektivavtalet rör riktiga egenföretagare. Att utvidga ett allmänt undantag från tillämpningsområdet för artikel 101 FEUF till att omfatta dem skulle följaktligen inte bara – av de skäl som redan har angetts – strida mot fördragsbestämmelserna om konkurrensrätt och socialpolitik, utan skulle även införa ett inslag av osäkerhet och oförutsägbarhet i ett system, nämligen det som avser förhållandena mellan arbetsmarknadens parter, som har särskilt behov av stabilitet, klarhet och insyn.

63.      Jag anser nämligen att enskilda och företag, för att inte tala om nationella myndigheter och domstolar, behöver en regel vars innebörd är entydig och vars tillämpning är förutsebar. Skillnaden mellan arbetstagare och egenföretagare är på det hela taget relativt lättfattlig och gör det följaktligen möjligt, för alla myndigheter som ska göra det, att med rimlig grad av säkerhet fastställa när ett avtal som ingåtts av en grupp yrkesutövare faller utanför tillämpningsområdet för artikel 101 FEUF, och när det inte gör det.

64.      Jag kan inte se hur det skulle kunna ligga i arbetsmarknadens parters intresse att förhandla om och ingå kollektivavtal vars giltighet i ett antal specifika fall i bästa fall är osäker, och som således lätt kan ge upphov till tvister, och som till följd därav misslyckas med att fastställa arbetsrättsliga normer i den bransch som omfattas därav.

65.      På grundval av det ovan anförda anser jag att kollektivavtal som innehåller bestämmelser som har förhandlats på egenföretagares vägnar och i deras intresse inte omfattas, och inte bör omfattas, av undantaget i målet Albany. Jag anser nämligen att dessa avtalsbestämmelser inte kan helt och hållet uteslutas från tillämpningsområdet för unionens konkurrensregler.

B –    Bestämmelser som har förhandlats, och införts i kollektivavtalet, på arbetstagares vägnar och i deras intresse

66.      Som nämnts ovan i punkt 21, är det även nödvändigt att undersöka huruvida villkoren för undantaget i målet Albany kan vara uppfyllda när de aktuella bestämmelserna förhandlades fram, och infördes i kollektivavtalet, på arbetstagares vägnar och i deras intresse.

67.      FNV har hävdat att syftet med de aktuella bestämmelserna var att förbättra arbetsförhållandena för de berörda arbetstagarna. Det mål som eftersträvades genom dessa bestämmelser var särskilt att förhindra social dumpning. FNV har hävdat att de aktuella bestämmelserna, genom att utgöra en motvikt till de potentiellt lägre kostnaderna för arbetsgivarna när arbetstagare ersätts med egenföretagare, är avsedda att säkerställa att arbetsgivarna inte förlorar alla incitament att anställa arbetstagare.

68.      Den tjeckiska och den nederländska regeringen liksom kommissionen har framhållit att endast bestämmelser som är avsedda att direkt bidra till att förbättra arbetsförhållandena för arbetstagare omfattas av undantaget i målet Albany. De anser dock att denna nödvändiga förutsättning inte är uppfylld med avseende på de aktuella avtalsbestämmelserna. Dessa bestämmelser skulle på sin höjd bidra till att förbättra dessa förhållanden endast indirekt, det vill säga genom att skapa fler arbetstillfällen för arbetstagare.

69.      Jag måste först och främst påpeka att när fackföreningar, inom ramen för kollektivavtalsförhandlingar, förhandlar om avtalsbestämmelser på arbetstagares vägnar och i deras intresse, är det uppenbart att det första villkoret för undantaget i målet Albany är uppfyllt.

70.      Vad beträffar det andra villkoret, instämmer jag med den tjeckiska och den nederländska regeringen samt kommissionen att endast avtalsbestämmelser som bidrar direkt till förbättrade anställnings- och arbetsförhållanden omfattas av domstolens praxis.

71.      Detta krav framhölls av domstolen i domarna i målen Albany,(24) Brentjens(25) och Drijvende Bokken.(26) Det är riktigt att domstolen inte nämnde uttrycket ”direkt” i sina senare domar i målen Van der Woude och AG2R Prévoyance. Jag anser dock att det inte var nödvändigt, eftersom det i båda målen inte kunde råda någon tvekan om att de aktuella åtgärderna – ett sjukförsäkringssystem respektive ett system för kompletterande ersättning av sjukvårdskostnader – skulle medföra en omedelbar och klar fördel för arbetstagarna.

72.      Syftet med den rättspraxis som bygger på domen i målet Albany är inte, såsom angetts ovan, att motverka eller undergräva kollektivavtalsförhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Det är skälet till att domstolen har hänvisat till bestämmelser som direkt förbättrar anställnings- eller arbetsförhållandena för arbetstagare. Sådana frågor som lön, arbetstid, årlig semester, pensionsförsäkring och hälso- och sjukvård är centrala i kollektivavtalsförhandlingar. Om arbetstagarna fråntogs möjligheten att förhandla fritt om dessa frågor, skulle själva kärnan i deras rätt till kollektiva förhandlingar omintetgöras.(27)

73.      Omvänt finns det inte något giltigt skäl för att ge ett sådant långtgående rättsligt skydd (nämligen fullständig immunitet mot konkurrenslagstiftningen) när arbetstagare förhandlar med arbetsgivare om frågor som endast indirekt påverkar deras anställnings- eller arbetsförhållanden. Arbetstagare (och arbetsgivare) har fortfarande ett intresse av kollektivavtalsförhandlingar även om deras överenskommelser i frågor som inte har en omedelbar och betydande inverkan på anställnings- eller arbetsförhållandena potentiellt sett kan bli föremål för prövning enligt konkurrenslagstiftningen.

74.      Jag måste dock säga att jag instämmer med FNV att skyddet för nuvarande och framtida arbetstillfällen för arbetstagare är en fråga som kan anses utgöra en direkt förbättring av deras anställnings- och arbetsförhållanden. Jag anser att risken för social dumpning klart och omedelbart kan påverka dessa förhållanden av två skäl.

75.      Ett skäl är att det säkert är viktigare för arbetstagare att ha en trygg och stabil anställning än att till exempel deras arbetstid eller semesterrättigheter förbättras. Om det vore förmånligt för arbetsgivarna, ur en ekonomisk synvinkel, att ersätta arbetstagare med egenföretagare, skulle det finnas en risk för att många arbetstagare omedelbart skulle förlora sitt arbete, eller gradvis bli marginaliserade med tiden.

76.      Undanröjandet av lönekonkurrens mellan arbetstagare – vilket i sig utgör själva syftet med kollektivavtalsförhandlingar – innebär att en arbetsgivare inte under några omständigheter får anställa andra arbetstagare till en lön som understiger den som anges i kollektivavtalet. På den grunden, och ur en arbetstagares synvinkel, gör det faktiskt inte någon skillnad om arbetstagaren ersätts av en mindre kostsam arbetstagare eller av en mindre kostsam egenföretagare.

77.      Ett annat skäl är att möjligheten för arbetsgivare att ersätta arbetstagare med andra personer, med avseende på vilka de inte behöver tillämpa de arbetsvillkor som föreskrivs i det relevanta kollektivavtalet, kan betydligt försvaga arbetstagarnas förhandlingsposition. Hur skulle exempelvis arbetstagare på ett trovärdigt sätt kunna begära en löneförhöjning om de visste att de snabbt och enkelt kunde ersättas av egenföretagare som antagligen skulle utföra samma arbete till en lägre ersättning?

78.      Om inte arbetstagarna hade ett visst skydd mot social dumpning, skulle således deras förmåga och incitament att inleda kollektivavtalsförhandlingar med arbetsgivare allvarligt försvagas. Ur den synvinkeln kan möjligheten för arbetstagare att i kollektivavtal införa bestämmelser som är avsedda att säkerställa att det ständigt finns ett visst antal tjänster för arbetstagare i arbetsgivarnas företag anses utgöra en nödvändig förutsättning för att de faktiskt ska kunna förhandla om förbättringar av andra anställnings- och arbetsförhållanden.

79.      Av samtliga dessa skäl anser jag att förebyggande av social dumpning utgör ett legitimt syfte som kan eftersträvas i ett kollektivavtal som innehåller bestämmelser som påverkar egenföretagare och att det även kan utgöra en av de centrala förhandlingsfrågorna.

80.      Denna ståndpunkt stöds av domstolens praxis och går även att hitta, uttryckt som en princip, i unionslagstiftningen. Domstolen har konsekvent slagit fast att målet att förebygga social dumpning i princip kan utgöra ett tvingande krav av allmänintresse som kan motivera en inskränkning i de grundläggande friheterna. Detta gäller både med avseende på inskränkningar som införts genom en åtgärd av en medlemsstat(28) och de som har uppstått till följd av fackliga stridsåtgärder som vidtagits av arbetstagare.(29)

81.      Vidare vill jag påpeka att unionslagstiftaren talande nog, i ett antal rättsakter, har krävt att medlemsstaterna ska införa regler om arbetsrättsliga miniminormer (särskilt regler om minimilön) – inbegripet genom kollektivavtal – just i syfte att förebygga social dumpning.

82.      I exempelvis direktivet om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag(30) föreskrivs principen att grundläggande arbets- och anställningsvillkor för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag bör minst motsvara de villkor som skulle gälla för dem om de hade anställts av kundföretaget för att utföra samma arbete.(31) I det sammanhanget kan medlemsstaterna å ena sidan låta arbetsmarknadens parter fastställa de tillämpliga arbets- och anställningsvillkoren och å andra sidan tillåta vissa avvikelser från likabehandlingsprincipen, genom kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter.(32)

83.      På grundval av detta drar jag slutsatsen att bestämmelser som är avsedda att förebygga social dumpning, vilka har förhandlats och införts i ett kollektivavtal på arbetstagares vägnar och i deras intresse, i princip ska anses direkt förbättra deras anställnings- och arbetsförhållanden i den mening som avses i den rättspraxis som bygger på domen i målet Albany.

C –    Granskning av den föreliggande situationen

84.      Det ankommer i princip på berörda nationella konkurrensmyndigheter och domstolar att bedöma huruvida de två villkoren för att tillämpa undantaget i målet Albany är uppfyllda i ett enskilt fall. Det är klart fråga om en bedömning som endast kan göras från fall till fall, mot bakgrund av de särskilda bestämmelser som finns i ett kollektivavtal och samtliga karakteristiska omständigheter på den relevanta marknaden.

85.      Följaktligen ankommer det på Gerechtshof te ’s‑Gravenhage att, på grundval av all den information och bevisning som parterna i målet har ingett till den, bedöma huruvida undantaget i målet Albany verkligen är tillämpligt på de aktuella bestämmelserna.

86.      Jag måste dock framhålla att till skillnad från de mål som domstolen tidigare har prövat avser det nationella målet – som framhållits ovan – ett kollektivavtal som har ingåtts av fackföreningar som företräder både arbetstagare och egenföretagare. Bestämmelserna i det avtal som är föremål för prövning i målet vid den nationella domstolen reglerar inte heller någon av de traditionella aspekterna av arbetsförhållandet mellan arbetsgivare/arbetstagare (såsom lön, arbetstid och semester), utan i stället förhållandet mellan arbetsgivaren och en annan kategori yrkesutövare, nämligen egenföretagaren.

87.      Dessa egenheter medför utan tvivel att den hänskjutande domstolens rättsliga bedömning blir ganska komplex, eftersom det är mindre uppenbart än i andra fall huruvida villkoren i målet Albany – särskilt det andra villkoret – faktiskt är uppfyllda. För att bistå den hänskjutande domstolen i dess bedömning, ska jag därför nu övergå till att bedöma några ytterligare frågor rörande de omständigheter som den hänskjutande domstolen enligt min mening ska beakta för att avgöra vem som faktiskt gynnas av det aktuella kollektivavtalet.

88.      Med hänsyn till det aktuella kollektivavtalets dubbelnatur, måste den hänskjutande domstolen i grund och botten avgöra om detta avtal ingåtts till förmån för musiker som är anställda av de orkestrar som företräds av VSR – och följaktligen i princip kan direkt förbättra anställnings- eller arbetsförhållandena – eller, alternativt, om det aktuella kollektivavtalet först och främst är avsett att begränsa konkurrensen mellan egenföretagare och följaktligen inte ska omfattas av tillämpningsområdet för undantaget i målet Albany. Detta kan inte bedömas abstrakt, enbart på grundval av påståendena från de parter som undertecknade avtalet, utan måste bedömas konkret. För att kontrollera huruvida så är fallet, är jag av den uppfattningen att den nationella domstolen kan anse det särskilt vara till nytta att undersöka följande två aspekter.

89.      För det första ska den nationella domstolen avgöra huruvida det föreligger en verklig och allvarlig risk för social dumpning och, om så är fallet, huruvida de aktuella bestämmelserna krävs för att förebygga sådan dumpning. Det måste föreligga en verklig möjlighet att, utan de aktuella bestämmelserna, ett inte obetydligt antal arbetstagare kan komma att ersättas av egenföretagare till lägre kostnader. Denna företeelse kan uppstå genom omedelbar uppsägning av arbetstagare eller genom gradvisa besparingar genom att inte ersätta de arbetstagare vars avtal löper ut.

90.      Om risken för social dumpning inte är verklig och allvarlig, är en eventuell förbättring av arbetstagarnas ställning inte alls direkt, utan snarare osäker och rent hypotetisk. Huruvida en sådan risk är tillräckligt verklig i ett enskilt fall beror, enligt min mening, huvudsakligen på den ekonomiska sektor och den typ av bransch som kollektivavtalet är tillämpligt på.

91.      I målet vid den nationella domstolen tycks den avgörande frågan i det sammanhanget vara huruvida de orkestrar som är medlemmar i VSR i allmänhet vore benägna att, omedelbart eller gradvis, ersätta ett inte obetydligt antal musiker som är ”arbetstagare” med musiker som är egenföretagare, om det inte infördes någon lägsta ersättningsnivå för de sistnämnda i det aktuella kollektivavtalet.

92.      För det andra måste den nationella domstolen undersöka de aktuella bestämmelsernas räckvidd och huvudtema, det vill säga huruvida de går utöver vad som framstår som nödvändigt för att uppnå målet att förebygga social dumpning. Avtalsbestämmelser som går längre än sitt angivna mål kan knappast anses vara till verklig och effektiv nytta för arbetstagare. Vissa av dessa bestämmelser – de som är orimliga eller obefogade – kan inte anses direkt förbättra anställnings- och arbetsförhållandena för arbetstagare.

93.      Ett exempel på bestämmelser som jag skulle anse går längre än vad som är nödvändigt är avtalsbestämmelser som ger arbetstagare ett starkare skydd gentemot egenföretagare än gentemot andra arbetstagare. Med andra ord skulle jag anse att bestämmelser som fastställer lägsta taxor för egenföretagare till en nivå som är betydligt högre än minimilönen för arbetstagare utgör bevis för att den avsikt som ligger bakom de aktuella bestämmelserna är en annan än att skydda mot social dumpning.

94.      På grundval av det ovan anförda anser jag att sådana bestämmelser som de i det aktuella kollektivavtalet ska godtas villkorslöst, trots deras konkurrensbegränsande verkningar, om det kan visas att de verkligen är nödvändiga för att förebygga social dumpning och att de krävs för att uppnå det målet. I annat fall skulle de aktuella bestämmelserna försvaga konkurrensen mellan egenföretagare (och eventuellt mellan arbetsgivare), samtidigt som de är till liten eller ingen nytta för arbetstagare.

95.      Det är troligen inte ointressant att den tolkning av artikel 101 FEUF som jag föreslår domstolen tycks i stort sett överensstämma med ett antal avgöranden från US Supreme Court (Förenta staternas högsta domstol) rörande tillämpligheten av Sherman Act i samband med arbetsrättsliga tvister, vilka FNV hänvisat till i sitt skriftliga yttrande.

96.      Innan jag övergår till dessa mål, ska det dock påpekas att hur lika unionens och Förenta staternas relevanta regelverk än är, så är de inte identiska. Framför allt finns det i unionens rättsordning inte någon uttrycklig lagbestämmelse som motsvarar bestämmelserna i Clayton Act(33) eller Norris-La Guardia Act,(34) vilka föreskriver ett uttryckligt undantag från konkurrensreglerna för ”fackföreningar, så länge de agerar i eget intresse och inte samverkar med grupper som inte är arbetstagare”. Trots denna skillnad anser jag att man fortfarande kan dra vissa paralleller.(35)

97.      I domen i målet AFM mot Carroll(36) fastslog US Supreme Court att en uppsättning minimipriser (”prislistan”) som en fackförening (som företrädde musiker och orkesterledare)(37) krävde att orkesterledare skulle tillämpa när de ingick avtal med musikköpare var giltiga. Federal Court of Appeal (federal domstol i andra instans) hade bedömt att prislistan utgjorde en överträdelse i sig av Sherman Act, i den mån den avsåg priser och inte löner (eftersom orkesterledare är egenföretagare och inte arbetstagare), medan US Supreme Court underkände det synsättet på grund av att det bortsåg från ”nödvändigheten av att se bortom formen”. US Supreme Court ansåg att den avgörande omständigheten i det målet inte var huruvida prislistan avsåg priser eller löner, utan huruvida denna lista medverkade till att skydda lönerna för de musiker som var anställda av orkesterledaren. Efter att ha konstaterat att det sistnämnda faktiskt var fallet, slog US Supreme Court fast att prislistan omfattades av undantaget i Sherman Act.(38)

98.      I domen i målet Allen Bradley Co. mot Local Union no.3 framhöll dock US Supreme Court att Sherman Act inte tillåter att fackföreningar ”hjälper grupper som inte är arbetstagare att skapa företagsmonopol och att kontrollera försäljningen av varor och tjänster”.(39) I domen i målet United Mine Workers mot Pennington slog den även fast att ”en fackförening går miste om sitt undantag från konkurrenslagstiftningen om det klart visas att den har kommit överens med en grupp arbetsgivare om att tvinga på andra förhandlingsenheter en viss löneskala … . Detta gäller även om fackföreningens del i upplägget är ett åtagande om att säkerställa samma löner, arbetstider eller andra anställningsvillkor från de återstående arbetsgivarna i branschen”.(40)

99.      Min tolkning av dessa avgöranden är att de stöder uppfattningen att begreppet direkt förbättring av arbetstagarnas anställnings- och arbetsförhållanden inte ska tolkas alltför snävt. Den omständigheten att en avtalsbestämmelse i ett kollektivavtal fastställer lägsta taxor för egenföretagare som konkurrerar med arbetstagare om samma arbete räcker inte i sig för att dessa bestämmelser ska omfattas av konkurrensreglernas tillämpningsområde. Sådana avtalsbestämmelser måste verkligen eftersträva sitt angivna mål och inte syfta till att hjälpa företag att begränsa konkurrensen dem mellan. Dessa avgöranden tyder vidare på en försiktig hållning vid prövningen, mot bakgrund av konkurrensreglerna, av fackföreningars uppträdande, vilka försöker påtvinga andra kategorier av yrkesutövare, som inte omfattas av deras kollektivavtal, de arbetsvillkor som de har förhandlat fram.

100. Jag finner därför att det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida villkoren för undantaget i målet Albany är uppfyllda med avseende på de relevanta bestämmelserna i det aktuella kollektivavtalet. För det ändamålet behöver den hänskjutande domstolen i synnerhet fastställa huruvida dessa bestämmelser direkt förbättrar anställnings- och arbetsförhållandena för arbetstagare, genom att de verkligen förebygger social dumpning på ett effektivt sätt och inte går längre än vad som krävs för att uppnå detta mål.

IV – Förslag till avgörande

101. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de frågor som Gerechtshof te ’s‑Gravenhage har ställt enligt följande:

Bestämmelser i ett kollektivavtal som ingåtts mellan, å ena sidan, en arbetsgivarorganisation och, å andra sidan, fackföreningar som företräder arbetstagare och egenföretagare, som föreskriver att egenföretagare som på grundval av ett uppdragsavtal utför samma arbete åt en arbetsgivare som de arbetstagare som omfattas av kollektivavtalet ska erhålla en viss lägsta ersättning,

–        omfattas av tillämpningsområdet för artikel 101 FEUF om de antas i egenföretagares intresse och på deras vägnar, men

–        omfattas inte av tillämpningsområdet för artikel 101 FEUF om de antas i arbetstagares intresse och på deras vägnar och dessa arbetstagares anställnings- och arbetsförhållanden direkt förbättras genom bestämmelserna. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att utröna huruvida de aktuella bestämmelserna direkt förbättrar anställnings- och arbetsförhållandena för arbetstagare, genom att de verkligen förebygger social dumpning på ett effektivt sätt och inte går längre än vad som krävs för att uppnå detta mål.


1 – Originalspråk: engelska.


2 –      C‑67/96, EU:C:1999:430. Se även dom Brentjens’, C‑115/97–C‑117/97, EU:C:1999:434, dom Drijvende Bokken, C‑219/97, EU:C:1999:437, dom Pavlov m.fl., C‑180/98–C‑184/98, EU:C:2000:428, dom Van der Woude, C‑222/98, EU:C:2000:475, och dom AG2R Prévoyance, C‑437/09, EU:C:2011:112.


3 – Visiedocument av den 5 december 2007.


4 – I detta förslag till avgörande används omväxlande uttrycken anställd och arbetstagare.


5 – Se, särskilt, dom Allianz Hungária Biztosító m.fl., C‑32/11, EU:C:2013:160, punkterna 17–23 och där angiven rättspraxis. Se även mitt förslag till avgörande i mål Venturini, C‑159/12–C‑161/12, EU:C:2013:529, punkterna 46–52.


6 – Beträffande detta uttryck, se generaladvokaten Fennellys förslag till avgörande i mål Van der Woude (EU:C:2000:226, punkt 30), med en underförstådd hänvisning till dom Albany (EU:C:1999:430, punkterna 59 och 60).


7 – Dom Albany, EU:C:1999:430, punkt 60, dom Brentjens’, EU:C:1999:434, punkt 57, dom Drijvende Bokken, EU:C:1999:437, punkt 47, dom Pavlov m.fl., EU:C:2000:428, punkt 67, dom Van der Woude, EU:C:2000:475, punkt 22, och dom AG2R Prévoyance, EU:C:2011:112, punkt 29.


8 – Se, för ett liknande resonemang, dom AG2R Prévoyance, EU:C:2011:112, punkt 30.


9 – Jag kommer att återkomma till denna fråga nedan i punkt 32.


10 – Se, särskilt, EU:C:1999:430, punkterna 56–60.


11 – Se, bland annat, dom Becu m.fl., C‑22/98, EU:C:1999:419, punkt 26.


12 – Se, för ett liknande resonemang, dom Pavlov m.fl., EU:C:2000:428, punkterna 73–77, och dom Wouters m.fl., C‑309/99, EU:C:2002:98, punkt 49.


13 – Se, analogt, dom Pavlov m.fl., EU:C:2000:428, punkterna 84–89.


14 – Det anses i allmänhet att kollektivavtalsförhandlingar inte bara hjälper arbetstagare och arbetsgivare att nå ett väl avvägt och för båda parterna godtagbart resultat, utan även får positiva effekter för samhället i sin helhet. Som generaladvokaten Jacobs framhöll i målet Albany, är det allmänt erkänt att ”kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetstagare förhindrar kostsamma arbetstvister, sänker transaktionskostnader genom en kollektiv och reglerad förhandlingsprocess och befrämjar förutsägbarhet och insyn” (EU:C:1999:28, punkterna 181 och 232). Jag anser även att främjandet av socialt lugn och inrättandet av ett rättvist socialt skyddssystem för alla medborgare är mål av största betydelse i alla moderna samhällen.


15 – Se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande i mål Albany, EU:C:1999:28, punkt 182.


16 – Se, bland annat, dom Clair, 123/83, EU:C:1985:33, punkt 22, dom Verband der Sachversicherer/kommissionen, 45/85, EU:C:1987:34, punkterna 39–42, och dom Binon, 243/83, EU:C:1985:284, punkt 44.


17 – Se dom Pavlov m.fl., EU:C:2000:428, punkt 69.


18 – Se, särskilt, dom Jany m.fl., C‑268/99, EU:C:2001:616, punkt 34 och där angiven rättspraxis.


19 – Se, dom kommissionen/Italien, C‑596/12, EU:C:2014:77, punkt 16 och följande punkter. Se även, för ett liknande resonemang, dom Agegate, C‑3/87, EU:C:1989:650, punkt 36, dom Asscher, C‑107/94, EU:C:1996:251, punkterna 25 och 26, och mitt förslag till avgörande i mål Haralambidis, C‑270/13, EU:C:2014:1358, punkt 32.


20 – Se, för ett liknande resonemang, dom kommissionen/Italien, C‑35/96, EU:C:1998:303, punkt 37.


21 – För uttryck för samma ståndpunkt, se generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande i mål Pavlov m.fl., EU:C:2000:151, punkt 99, och generaladvokaten Fennellys förslag till avgörande i mål Van der Woude, EU:C:2000:226, punkt 30.


22 – Se, exempelvis, dom Allonby, C‑256/01, EU:C:2004:18, och dom Haralambidis, C-270/13, EU:C:2014:2185.


23 – Beträffande denna fråga, se Europeiska kommissionens grönbok ”En modern arbetsrätt för att möta 2000-talets utmaningar”, KOM(2006) 708 slutlig, s. 10–12. Se även Barnard, C., EU Employment Law, Oxford University Press, Oxford: 2012 (4:e uppl.), s. 144–154.


24 – EU:C:1999:430, punkt 63.


25 – EU:C:1999:434, punkt 60.


26 – EU:C:1999:437, punkt 50.


27 – Se dom kommissionen/Tyskland, C‑271/08, EU:C:2010:426, punkt 49.


28 – Se, för ett liknande resonemang, dom kommissionen/Belgien, C‑577/10, EU:C:2012:814, punkt 45, och dom Wolff & Müller, C‑60/03, EU:C:2004:610, punkt 41.


29 – Se dom Laval un Partneri, C‑341/05, EU:C:2007:809, punkt 103 och där angiven rättspraxis.


30 – Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/104/EG av den 19 november 2008 om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag (EUT L 327, s. 9).


31 –      Skäl 14 i direktiv 2008/104.


32 – Se, för ett liknande resonemang, skälen 16 och 17 i samma direktiv.


33 – Clayton Antitrust Act, 15 U.S.C. §§ 12–27.


34 – Norris-La Guardia Act, 29 U.S.C. §§ 101–115.


35 – Eftersom generaladvokaten Jacobs, i sitt förslag till avgörande i mål Albany (EU:C:1999:28, punkterna 96–107), ingående har analyserat Förenta staternas regelverk på detta område, hänvisar jag till det förslaget till avgörande för en mer allmän beskrivning av detta. Jag kommer här bara att nämna ett par av de avgöranden från US Supreme Court som särskilt nämnts av FNV.


36 – 391 U.S. 99 (1968).


37 – Orkesterledare definierades som musiker som ingår överenskommelser med köparen av orkestertjänsterna.


38 – Sherman Antitrust Act, 15 U.S.C. §§ 1–7.


39 – 325 U.S. 797 (1945).


40 – 381 U.S. 657 (1965).