Mål T‑556/11

European Dynamics Luxembourg SA m.fl.

mot

Byrån för harmonisering inom den inre marknaden

(varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån)

”Talan om ogiltigförklaring och skadestånd – Offentlig upphandling av tjänster – Invändning om rättegångshinder – Yrkande om ogiltigförklaring – Artikel 263 första och femte styckena FEUF – Artikel 122 i förordning (EG) nr 207/2009 – Fråga huruvida talan har väckts för tidigt – Ställning som svarande – Tribunalens behörighet – Skadeståndsyrkande – Artikel 44.1 c i tribunalens rättegångsregler – Upptagande till sakprövning”

Sammanfattning – Tribunalens beslut (första avdelningen) av den 12 september 2013

1.      Unionsrätt – Principer – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Tillämplighet på rättsakter som antagits av byråer och som grundar sig på sekundärrätt och har rättsverkan i förhållande till tredje man – Akter som antagits av harmoniseringsbyråns direktör

(Artikel 263 första stycket FEUF)

2.      Unionsrätt – Principer – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Tillämplighet på rättsakter som antagits av byråer och som grundar sig på sekundärrätt och har rättsverkan i förhållande till tredje man – Akter som antagits av harmoniseringsbyråns direktör – Tillämpningsområdet för artikel 122 i förordning nr 207/2009

(Artikel 19.1 FEU; artikel 263 första och fjärde styckena FEUF; rådets förordning nr 207/122, artikel 122)

3.      Domstolsförfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav – Fastställelse av föremålet för tvisten – Kortfattad framställning av grunderna för talan – Talan om ersättning för skada som orsakats av en unionsinstitution

(Domstolens stadga, artikel 21 första stycket och artikel 53 första stycket; tribunalens rättegångsregler, artikel 44.1 c)

1.      Se beslutet.

(se punkterna 50–52)

2.      I artikel 122.1 i förordning nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken föreskrivs att ”[k]ommissionen ska kontrollera lagligheten av de åtgärder som byråns direktör vidtar, för vilka det inte föreskrivs i gemenskapslagstiftningen att laglighetskontroll ska företas av något annat organ …”. Tillämpningsområdet för denna bestämmelse villkoras således av att det inte sker någon lagenlighetskontroll av de åtgärder som byråns direktör vidtar hos ett annat organ. Tribunalen, i egenskap av rättskipande organ vid unionsdomstolen i enlighet med artikel 19.1 första meningen FEU utgör ett sådant annat organ, eftersom den utövar en sådan lagenlighetskontroll enligt artikel 263 första stycket andra meningen FEUF.

Härav följer att en akt som antagits av harmoniseringsbyråns direktör inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 122 i förordning nr 207/2009 och, följaktligen, att i synnerhet artikel 122.3 andra meningen i förordningen enligt vilken ”[d]enna framställning ska riktas till kommissionen inom en månad från den dag då den berörda parten först fick kännedom om den aktuella åtgärden” inte är tillämplig. Harmoniseringsbyrån kan således inte göra gällande att ett ingivande av klagomål till kommissionen avseende en akt som antagits av harmoniseringsbyråns direktör, eller genomförandet av ett administrativt förfarande med anledning därav, eller ett eventuellt uttryckligt eller underförstått beslut med anledning av klagomålet i någon som helst form utgör ett obligatoriskt villkor för att en talan ska kunna väckas vid unionsdomstolen mot en sådan akt enligt artikel 263 första stycket andra meningen och 263 fjärde stycket FEUF.

Denna bedömning bekräftas av en teleologisk tolkning av artikel 122 i varumärkesförordning nr 207/2009. När det i artikel 230 första stycket EG, som reglerar fördragets system för domstolskontroll, ännu fanns en lucka avseende akter som antas av unionens organ och byråer, utgjorde den omständigheten att unionslagstiftaren gav kommissionen i uppdrag att granska lagenligheten, såsom föreskrivs i artikel 122 i varumärkesförordning nr 207/2009 nämligen ett svar på det av unionslagstiftaren uppfattade behovet av att framkalla ett beslut av kommissionen för att det åtminstone indirekt skulle bli möjligt att väcka talan vid unionsdomstolen mot akter som antas av unionens organ eller byråer. Formuleringen ”akter … för vilka det inte föreskrivs i gemenskapslagstiftningen att laglighetskontroll ska företas av något annat organ” bekräftar således att det var fråga om att ge kommissionen subsidiära restkontrollbefogenheter för att säkerställa unionsdomstolens prövning, åtminstone genom ett mellanliggande uttryckligt eller underförstått kommissionsbeslut i den mening som avses i artikel 122.3 tredje och fjärde meningen i varumärkesförordning nr 207/2009. Senast i och med ikraftträdandet av artikel 263 första stycket andra meningen FEUF har emellertid detta förlorat sitt berättigande och kan inte utgöra grund för att anse att förfarandet enligt artikel 122 i förordningen är ett obligatoriskt steg innan talan väcks vid unionsdomstolen.

(se punkterna 54–56)

3.      Se beslutet.

(se punkt 71)