FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM

(tredje avdelningen i utökad sammansättning)

den 15 september 1998 (1)

”Statligt stöd - Artikel 93.2 i EG-fördraget - Meddelande om inledande avförfarande - Stöd som inte uttryckligen nämns - Stöd till företag belägna imissgynnade regioner - Omstrukturering - Återkrav av stöd - Preskriptionstid”

I de förenade målen T-126/96 och T-127/96,

Breda Fucine Meridionali SpA (BFM), bolag bildat enligt italiensk rätt, ilikvidation, Bari (Italien),

och

Ente partecipazioni e finanziamento industria manifatturiera (EFIM), bolag bildatenligt italiensk rätt, i likvidation, Rom,

företrädda av advokaterna Antonio Tizzano och Gian Michele Roberti, Neapel,delgivningsadress: advokatbyrån Tizzano, 36, place du Grand Sablon, Bryssel,

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, inledningsvis företrädd av Paul Nemitzoch Lucio Gussetti, rättstjänsten, och Enrico Altieri, nationell tjänsteman medförordnande vid kommissionen, därefter av P. Nemitz och Paolo Stancanelli,rättstjänsten, båda i egenskap av ombud, delgivningsadress: rättstjänsten, CarlosGómez de la Cruz, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,

svarande,

med stöd av

Republiken Frankrike, företrädd av Catherine de Salins, sous-directeur,utrikesministeriets rättsavdelning, och Kareen Rispal-Bellanger, sous-directeur,samma avdelning, Jean-Marc Belorgey och Frédérik Million, chargés de mission,utrikesministeriets rättsavdelning, och Gautier Mignot, secrétaire des affairesétrangères, samma ministerium, samtliga i egenskap av ombud, delgivningsadress:Frankrikes ambassad, 9, boulevard Prince Henri, Luxemburg,

och

Manoir industries SA, bolag bildat enligt fransk rätt, Paris, företrätt av advokatenBernard van de Walle Ghelcke, Bryssel, delgivningsadress: advokatbyrån FreddyBrausch, 11, rue Goethe, Luxembourg,

intervenienter,

angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 96/614/EG av den29 maj 1996 avseende vissa offentliga åtgärder som Italien vidtagit till förmån förBreda Fucine Meridionali SpA (EGT L 272, s. 46), där statligt stöd som denitalienska regeringen beviljat bolaget Breda Fucine Meridionali SpA förklaradesrättsstridigt och oförenligt med den gemensamma marknaden,

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN

(tredje avdelningen i utökad sammansättning)

sammansatt av ordföranden V. Tiili samt domarna C.P. Briët, K. Lenaerts,A. Potocki och J.D. Cooke,

justitiesekreterare: byrådirektören J. Palacio González,

med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter det muntliga förfarandetden 26 maj 1998,

följande

Dom

Bakgrund till tvisten

1.

    Bolaget Breda Fucine Meridionali (nedan kallat BFM), som bildades år 1962, ärverksamt som omsmältningsgjuteri. Det är bland annat specialiserat påtillhandahållande av järnvägsutrustning, i synnerhet korsningsstycken. Det äretablerat i Bari, i södra Italien, en av de regioner som eventuellt kan åtnjutaregionalt stöd i enlighet med artikel 92.3 a i EG-fördraget.

2.

    Fram till slutet av år 1986 kontrollerades BFM av två företag (Oto Melara SpA ochBreda Meccanica Bresciana SpA), vilka enligt vad som uppgetts verkade inomförsvarssektorn. Vid den tiden genomförde det en rad investeringar, bland annatinom försvars-, kärnkrafts- och energisektorerna. Svaranden har emellertid bestriditatt BFM tillhör försvarssektorn. Sedan år 1987 kontrolleras BFM av FinanziariaErnesto Breda (nedan kallat FEB), som för sin del ägs av det statligaholdingbolaget Ente partecipazioni e finanziamento industria manifatturiera (nedankallat EFIM).

3.

    Genom lagdekret nr 340 av den 18 juli 1992, vilket bekräftades av lagdekretnr 362/92 av den 14 augusti 1992 (nedan kallat lagdekret nr 362/92) försatte denitalienska staten EFIM i likvidation med verkan från och med den dagen.Likvidationsförfarandet reglerades av flera lagdekret, däribland lagdekret nr 414 avden 20 oktober 1992 (nedan kallat lagdekret nr 414/92) och lagdekret nr 487/92 avden 19 december 1992 (nedan kallat lagdekret nr 487/92), vilket med någraändringar omvandlats till lag nr 33 av den 17 februari 1993 (nedan kallad lag nr33/1993). Detta likvidationsförfarande åtföljdes av stödåtgärder som inte haranmälts av de italienska myndigheterna. Genom beslut av den 23 december 1992,vilket anmäldes till de italienska myndigheterna den 24 februari 1993, inleddekommissionen det förfarande som föreskrivs i artikel 93.2 i fördraget, bland annatavseende lagdekret nr 362/92 och nr 414/92 (kommissionens tillkännagivande enligtartikel 93.2 i EEG-fördraget till de övriga medlemsstaterna och andra berördaparter om stöd som Italien har beslutat att bevilja EFIM (EGT 1993, C 75, s. 2)).Detta förfarande utvidgades till att även omfatta lagdekret nr 487/92, bland annatgenom beslut av den 26 januari 1993, vilket delgavs den italienska regeringen den10 mars 1993 (kommissionens tillkännagivande enligt artikel 93.2 i EEG-fördragettill de övriga medlemsstaterna och andra berörda parter om ett stöd som Italienhar beslutat att bevilja EFIM (EGT 1993, C 78, s. 4)). EFIM försattes itvångslikvidation genom en förordning av den italienske finansministern av den 21januari 1995. Detta förfarande avslutades definitivt genom beslut av den 27december 1996. FEB försattes för sin del i tvångslikvidation genom en förordningav den italienske finansministern av den 11 mars 1994.

4.

    Den 5 oktober 1994 inkom ett franskt konkurrentföreteg till BFM, bolaget Manoirindustries SA (nedan kallat Manoir), med ett klagomål till kommissionen, där detpåtalade det stöd som den italienska staten hade utbetalat till BFM. Genomskrivelse av den 17 oktober 1994 begärde kommissionen att de italienskamyndigheterna skulle tillhandahålla den uppgifter om de nämnda åtgärderna.

5.

    I ljuset av de uppgifter som den erhållit drog kommissionen bland annat slutsatsenatt FEB och EFIM mellan år 1985 och år 1994 vid flera tillfällen intervenerat föratt stödja BFM, genom att tillskjuta kapital, genom att kompensera dess förlusteroch bevilja det lån och att det sistnämnda hade kunnat fortsätta sin verksamhet ochundgå likvidation bland annat tack vare en specialbestämmelse i lag nr 33/1993.

6.

    Eftersom kommissionen fann det mycket svårt att avgöra om åtgärderna i fråga varförenliga med den gemensamma marknaden, meddelade kommissionen genomskrivelse av den 10 mars 1995 den italienska regeringen att den beslutat att inledadet förfarande som föreskrivs i artikel 93.2 i EG-fördraget avseende de nämndaåtgärderna och uppmanade den sistnämnda inkomma med yttrande. Den italienskaregeringen tog ställning till denna skrivelse den 3 maj 1995 och underströk därvidatt kommissionens synpunkter var vaga och opreciserade, eftersom de inte innehöllnågon uppgift om beloppet av stödet i fråga. Den tillbakavisade dockkommissionens påståenden.

7.

    Genom skrivelse av den 12 september 1995 uppmanade kommissionen de italienskamyndigheterna att delge den BFM:s balansräkningar för åren 1985-1994.

8.

    Kommissionen informerade genom sitt tillkännagivande enligt artikel 93.2 i EG-fördraget till de övriga medlemsstaterna och andra berörda parter om stöd somItaliens regering beviljat BFM (EGT 1995, C 293, s. 8, nedan kallat meddelandetom inledande av förfarandet) medlemsstaterna och berörda tredje parter om attden inlett det förfarande som föreskrivs i den nämnda artikeln.

9.

    I sjätte stycket i detta meddelande om inledande av förfarandet har kommissionenbland annat lämnat följande redogörelse:

”Enligt akterna i fallet BFM har företaget erhållit 52 miljarder /LIT/ från EFIMoch även erhållit lån från bankerna med statlig garanti till ett belopp avsammanlagt 10 miljarder /LIT/. Under den särskilda lagen som gällde föravvecklingen av EFIM blev inte BFM försatt i likvidation trots att avvecklingen avett moderbolag normalt alltid även medför avveckling av dess dotterbolag.Ytterligare en specialbestämmelse, som ingår i artikel 7.2 i italiensk nationell lagnr 33 av den 17 februari 1993 och som endast tillämpas på EFIM-kontrolleradeföretag, har möjliggjort för BFM att stanna kvar på marknaden och undvika att blilikviderat. Denna bestämmelse innebär ett avvikande från de tvingande reglerna iartikel 2448 i Italiens civillag, vilken föreskriver att ett företag skall upplösas omförlusterna reducerar kapitalet till mindre än ett lagenligt minimum av 200 miljoner/LIT/”.

10.

    I tionde stycket i detta meddelande om inledande av förfarandet har kommissionenäven konstaterat följande:

”BFM ... [har] bokfört betydande förluster under de tre senaste åren och ...skulderna [är] för närvarande fem gånger så stora som aktiekapitalet. Det finns isjälva verket anledning att anse, att det endast och allenast är tack vare de statligaåtgärderna som de åtnjutit, t. ex. medel som tillhandahållits av EFIM och /FEB/och de garantier som lämnats av staten till BFM:s leverantörer och kreditorer, somde lyckats hålla sig kvar på denna marknad.”

11.

    Kommissionen har på grundval av de uppgifter som den erhållit bedömt att underräkenskapsåret 1993 uppgick BFM:s totala skuld till 88,7 miljarder LIT iförhållande till ett aktiekapital på 17 miljarder LIT.

12.

    Efter att ha analyserat situationen drog kommissionen tills vidare den slutsatsen att”de åtgärder som vidtagits av Italiens regering till förmån för BFM, i synnerheticke-tillämpning av de allmänna reglerna för likvidation och upplösning av företagsamt garantierna med avseende på BFM:s skulder och de åtgärder (särskilt i formav medel och garantier) som vidtagits av ... EFIM och ... /FEB/ möjliggjort för BFMatt på konstlat vis stanna kvar på marknaden, varför åtgärderna måste anses somett statligt stöd som snedvrider konkurrensen på den berörda marknaden” (tolftestycket i meddelandet om inledande av förfarandet). Kommissionen underströkdessutom åter att den fann det mycket svårt att avgöra huruvida ”detta stöd ärförenligt med den gemensamma marknaden, i synnerhet den garanti som lämnatsav staten för BFM:s skulder, de medel och garantier som lämnats till BFM avEFIM och /FEB/, underlåtenheten att på BFM tillämpa bestämmelserna i Italienscivilrätt beträffande likvidation och upplösning av företag samt övriga statligaåtgärder som BFM må ha åtnjutit” (sextonde stycket i meddelandet om inledandeav förfarandet).

13.

    De yttranden som Manoir och den tyska regeringen inkommit med tillkommissionen genom skrivelser av den 21 november 1995 respektive den 6november 1995 har översänts till den italienska regeringen genom skrivelse av den31 januari 1996. Den italienska regeringen har inte tagit ställning till dessayttranden.

14.

    Ett möte har ägt rum den 27 februari 1996. Därvid förklarade BFM sittställningstagande för företrädare för kommissionens generaldirektorat förkonkurrens. De sistnämnda begärde en revisionsberättelse avseende BFM:sekonomiska och finansiella ställning, med mer utförliga detaljer om detillhandahållna uppgifterna. Den 4 april 1996 översände de italienskamyndigheterna den begärda berättelsen till kommissionen.

15.

    Den 29 maj 1996 antog kommissionen beslut 96/614/EG avseende vissa offentligaåtgärder som Italien vidtagit till förmån för BFM (EGT L 272, s. 46, nedan kallatdet omtvistade beslutet).

16.

    Artikel 1 i det omtvistade beslutet har följande lydelse:

”De statliga stödåtgärder som vidtagits till förmån för BFM är lagstridiga eftersomde, i strid med artikel 93.3 i Romfördraget, inte anmälts till kommissionen innande genomfördes. De stödåtgärder som avses är följande:

a)    Kapitaltillskott på totalt 12 miljarder /LIT/, varav 7 miljarder /LIT/ år 1986och 5 miljarder /LIT/ år 1987

b)    Förlusttäckning med 50,8 miljarder /LIT/, varav 7,1 miljarder /LIT/ år 1985,11,2 miljarder /LIT/ år 1987, 3,9 miljarder /LIT/ år 1988, 11,6 miljarder/LIT/ år 1990, 17 miljarder /LIT/ år 1991.

c)    Finansiering som /FEB/ och EFIM beviljat BFM och som omvandlats till enskuld på 63 miljarder /LIT/ som BFM har till de båda moderföretagen.

d)    Bestämmelserna i artikel 7 andra stycket i lag nr 33/1993, som förlängtsgenom ministerdekret av den 24 januari 1996, då BFM härigenom kunnatlåta bli att betala tillbaka sina skulder till staten och till statliga företag,inklusive de skulder som BFM har gentemot offentliga finansieringsinstitut,och icke desto mindre kunnat förbli verksamt utan att betala tillbaka detstöd som måste förklaras oförenligt samt undvika upplösning.

e)    Bestämmelserna i lag nr 33/1993 i den utsträckning dessa bidragit till attBFM kunnat ställa in återbetalningen av de lån som beviljats av deoffentliga finansieringsinstituten ISVEIMER och IMI på totalt 6 609miljoner /LIT/.

Dessa stödåtgärder är dessutom oförenliga med den gemensamma marknaden ienlighet med artikel 92 i Romfördraget.”

17.

    I artikel 2 i beslutet föreskrivs att Italien skall återkräva de stöd som betalats ut tillBFM, varvid det totala beloppet skall höjas med ränta som löper från den dag debeviljades fram till den dag då de återbetalas. Slutligen skall enligt artikel 3 ibeslutet Italien omedelbart upphäva och ej längre tillämpa bestämmelserna omundantag vad gäller skulder till staten och gentemot statliga företag samtbestämmelserna om inställning av återbetalning av lån som beviljats av offentligafinansieringsinstitut.

18.

    BFM försattes i administrativ tvångslikvidation den 21 augusti 1996. Det hölls enoffentlig auktion och BFM:s tillgångar överläts av förvaltaren på köparenFinmeccanica.

Förfarandet

19.

    Under dessa omständigheter väckte BFM och EFIM talan genom ansökningar sominkom till förstainstansrättens kansli den 12 augusti 1996. Målen har registreratsunder nummer T-126/96 respektive T-127/96.

20.

    Genom ansökningar som inkom till förstainstansrättens kansli den 18 december1996 respektive den 30 januari 1997 begärde Manoir och Republiken Frankrike attfå intervenera till stöd för svarandens yrkanden i båda målen.

21.

    Genom telefax som inkom till förstainstansrättens kansli den 6 februari 1997begärde Republiken Italien att få intervenera till stöd för sökandenas yrkanden ibåda målen.

22.

    Genom skrivelser som inkom till förstainstansrättens kansli den 20 februari 1997har sökandena i båda målen begärt sekretess gentemot Republiken Frankrike ochManoir för vissa uppgifter i handlingarna i målen.

23.

    Genom beslut av den 11 mars 1997 avslog förstainstansrättens ordförandeRepubliken Italiens interventionsansökningar, eftersom de inkommit för sent.

24.

    Genom beslut av den 16 juli 1997 beviljade förstainstansrättens ordförandeRepubliken Frankrikes och Manoirs ansökningar om att få intervenera till stöd försvaranden i båda målen samt beviljade delvis sökandenas begäran om sekretess.

25.

    Genom beslut av den 30 september 1997 beslutade förstainstansrättens ordförande,efter att parterna hörts, att förena mål T-126/96 och mål T-127/96 vad gäller detskriftliga och muntliga förfarandet och domen.

26.

    Intervenienterna har ingivit sina interventionsinlagor den 15 oktober 1997.

27.

    Kommissionen har avstått från att yttra sig över dessa inlagor genom skrivelse sominkom till förstainstansrättens kansli den 5 december 1997. Sökandena har för sindel inkommit med yttranden över interventionsinlagorna den 16 februari 1998. Detskriftliga förfarandet avslutades den dagen.

28.

    På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (tredjeavdelningen i utökad sammansättning) att inleda det muntliga förfarandet. Parternautvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens muntliga frågor vidoffentligt sammanträde den 26 maj 1998. Som en åtgärd för processledninganmodades parterna att inkomma med vissa upplysningar till rätten.

Parternas yrkanden

29.

    BFM har yrkat att förstainstansrätten skall

-    helt eller, i andra hand, delvis ogiltigförklara det omtvistade beslutet,

-    förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

30.

    EFIM har yrkat att förstainstansrätten skall

-    helt eller, i andra hand, delvis ogiltigförklara det omtvistade beslutet,

-    förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

31.

    Kommissionen har i båda målen yrkat att förstainstansrätten skall

-    ogilla talan,

-    förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

32.

    Den franska regeringen har, till stöd för kommissionens yrkanden, även yrkat attförstainstansrätten skall

-    underkänna sökandenas andra grund.

33.

    Manoir har yrkat att förstainstansrätten skall

-    ogilla talan,

-    förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive de somavser interventionen.

Prövning i sak

34.

    Sökandena har anfört fem grunder till stöd för sina yrkanden. Den första grunden,som är uppdelad i två delar, avser dels ett åsidosättande av sökandenasprocessuella rättigheter, i och med att det omtvistade beslutet förklarade åtgärdersom inte avsågs i meddelandet om inledande av förfarandet rättsstridiga ochoförenliga med den gemensamma marknaden, dels ett åsidosättande avmotiveringsskyldigheten. Den andra grunden avser ett åsidosättande avrättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar samtatt preskriptionstiden om fem år inte hade iakttagits. Den tredje grunden avseröverträdelse av artikel 92.1 i fördraget, i och med att kommissionen inte har visatatt de ifrågasatta åtgärderna utgjorde statligt stöd. Den fjärde grunden avser enoriktig tillämpning av artikel 92.3 a och c i fördraget. Den femte grunden avserslutligen att artikel 2 i det omtvistade beslutet är rättsstridig. Eftersom den andraoch den femte grunden i huvudsak ifrågasätter den tidsperiod som förlöpte mellanatt det ifrågasatta stödet beviljades och att kommissionen fördömde det i detomtvistade beslutet, skall dessa grunder behandlas tillsammans.

Den första grundens första del: Åsidosättande av processuella rättigheter

Parternas argument

35.

    Sökandena har anmärkt att kommissionen, i meddelandet om inledande avförfarandet, endast angav att BFM erhållit finansiering av EFIM som uppgick till52 miljarder LIT samt lån garanterade av staten som uppgick till 10 miljarder LIT,utan att hänvisa vare sig till andra påstådda tillskott av tillgångar eller till de datumdå dessa skulle ha ägt rum. De understryker att kommissionen i det ovan nämndameddelandet således inte alls har nämnt större delen av det stöd som ifrågasättsi det omtvistade beslutet.

36.

    Genom att i det slutliga beslutet för första gången ifrågasätta stöd som den tidigareinte hade ifrågasatt skulle kommissionen dels ha kränkt sökandenas rätt till försvar,dels åsidosatt andan i det förfarande som föreskrivs i artikel 93.2 i fördraget, sombland annat har till mål att ge den berörda medlemsstaten och de berördaföretagen samt övriga medlemsstater och berörda kretsar en möjlighet att yttra sig.

37.

    Sökandena har tillagt att förbudet mot att i det slutliga beslutet ändra deanmärkningar som framställts i meddelandet om inledande av förfarandet eller attdär tillägga nya sådana är vanligt i alla liknande förfaranden som föreskrivs igemenskapsrätten.

38.

    Under dessa omständigheter anser de att det omtvistade beslutet börogiltigförklaras, om inte annat för att det avser ett påstått stöd som inte uttryckligenhar bestridits i meddelandet om inledande av förfarandet.

39.

    Kommissionen har för det första gjort gällande att talan inte kan prövas pågrundval av anmärkningarna avseende meddelandet om inledande av förfarandet,eftersom sökandena inte har väckt talan mot denna rättsakt, mot vilken talan kanväckas, genom att uttrycka en slutlig bedömning av stödets karaktär (se domstolensdom av den 30 juni 1992 i mål C-312/90, Spanien mot kommissionen, REG 1992,s. I-4117).

40.

    Kommissionen understryker att den i sextonde stycket i meddelandet om inledandeav förfarandet har definierat syftet med undersökningen på sådant sätt att dettäcker alla de offentliga åtgärder som BFM omfattats av (se ovan punkt 12, slutet).

41.

    Kommissionen har förklarat att den i vilket fall som helst har definierat syftet medsin undersökning. Detta har skett genom att den medelst telefax av den 1 december1994 dels begärde att EFIM:s likvidator skulle framlägga ”alla nödvändigaupplysningar för att klarlägga ärendet”, dels begärde att de italienskamyndigheterna skulle inge balansräkningar för de senaste tio åren och vidaregenom att den sände de italienska myndigheterna en kopia av Manoirs och dentyska regeringens yttranden och uppmanade dem att inge sina yttranden över detta.Dessutom var BFM och EFIM mycket väl medvetna om vilket stöd de åtnjutit.

42.

    Sökandena har svarat att en talan avseende ett meddelande om inledande av detförfarande som avses i artikel 92.1 i fördraget enbart är tillåten om kommissionenfelaktigt har kvalificerat ett befintligt stöd såsom nytt. Eftersom detta inte är fallethär, kan anmärkningarna gentemot meddelandet om inledande av förfarandetupptas till sakprövning.

Förstainstansrättens bedömning

43.

    Vad först beträffar frågan om talan kan prövas på denna grund är det visserligenså att ett beslut som inleder det förfarande som föreskrivs i artikel 93.2 i fördragethar rättsverkningar och således utgör en rättsakt mot vilken talan kan väckas,eftersom det innebär en kvalificering av stödet såsom befintligt eller nytt och ett valav tillämpliga förfaranderegler (domen i det ovannämnda målet Spanien motkommissionen, punkterna 17, 20 och 24). Det är emellertid endast på detta sättsom det kan utgöra en rättsakt mot vilken talan kan väckas i den mening som avsesi artikel 173 i fördraget. I den nämnda domen har nämligen domstolen förklarat attdess prövning inte avsåg den bedömning av stödets förenlighet med fördraget(punkt 10 i domen). Talan kan således prövas på denna grund.

44.

    Det framgår av en fast rättspraxis att om en första granskning leder kommissionentill övertygelsen att ett statligt stöd är oförenligt med fördraget denna eller det pågrundval av denna är alltför svårt att bedöma om ett stöd är förenligt med dengemensamma marknaden, är kommissionen skyldig att införskaffa alla nödvändigayttranden och därvid inleda förfarandet enligt artikel 93.2 i fördraget (se blandannat domstolens dom av den 2 april 1998 i mål C-367/95 P, kommissionen motSytraval m.fl., REG 1998, s. I-1719, punkt 39).

45.

    Det framgår nämligen av artikel 93.2 i fördraget att kommissionen beslutar ”efteratt ha gett berörda parter tillfälle att yttra sig”. Domstolen har fastslagit att syftetmed meddelandet om inledande av förfarandet uteslutande är att från de berördaparterna erhålla alla uppgifter som kan ge kommissionen vägledning för dessframtida handlande (domstolens dom av den 12 juli 1973 i mål 70/72,kommissionen mot Tyskland, REG 1973, s. 813, punkt 19; svensk specialutgåva,volym 2).

46.

    Det skall på detta stadium konstateras att de åtgärder som bestridits i detförevarande fallet inte har anmälts till kommissionen innan de vidtogs, i strid medkraven i artikel 93.3 i fördraget. Förstainstansrätten vill i det avseendet erinra omatt syftet med denna anmälningsskyldighet är att ge kommissionen tillfälle att i godtid och i gemenskapernas allmänna intresse utöva sin prövningsrätt i fråga om allaförslag som avser att införa eller ändra stöd (domstolens dom av den 14 februari1990 i mål C-301/87, Frankrike mot kommissionen, REG 1990, s. I-307, punkt 17).

47.

    I det avseendet är det viktigt att tillbakavisa sökandenas argument att enbestämmelse som har exakt samma verkan på BFM:s rättsliga och finansiellaställning som artikel 7 andra stycket i lag nr 33/1993, i det förevarande falletlagdekret nr 414/92, redan hade anmälts till kommissionen och underförståttgodkänts av denna. Under handläggningen av det stöd som Italien beslutat attbevilja EFIM hade nämligen kommissionen konstaterat att de italienskamyndigheternas översändande av en kopia av det ifrågasatta lagdekretet nr 414/92inte kunde godtas såsom giltig anmälan, då den inte innehöll någon uttrycklighänvisning till artikel 93.3 i fördraget och då den inte hade framlagts förgeneralsekretariatet. Åtgärderna i fråga skulle följaktligen inte anses vara anmälda(se ovannämnda tillkännagivande av kommissionen, punkt 1, stycke 8-10).

48.

    Till yttermera visso har de italienska myndigheterna underlåtit att tillhandahålla deupplysningar som kommissionen begärt av dem den 17 oktober 1994, innan deninledde det förfarande som föreskrivs i artikel 93.2 i fördraget (se ovan punkt 4).Kommissionen har således varit tvungen att på detta stadium nöja sig med deninformation som klaganden tillhandahöll.

49.

    Förstainstansrätten anser att under dessa omständigheter och särskilt då det intehar skett någon föregående anmälan har inte kommissionen på det stadium dåförfarandet inleddes kunnat ha en klar föreställning om de stödåtgärder som BFMhade åtnjutit. Kommissionen kan därför inte lastas för att i meddelandet ominledande av förfarandet i allmänna termer, förutom artikel 7 andra stycket i lagnr 33/1993, ha ifrågasatt ”medel som tillhandahållits av EFIM och /FEB/ och degarantier som lämnats av staten till BFM:s leverantörer och kreditorer” (se ovanpunkt 10) och ”de åtgärder (särskilt i form av medel och garantier) som vidtagitsav ... EFIM och ... /FEB/” (se ovan punkt 12). Dessutom har hänvisningen till attåtgärderna var av återkommande art (se bland annat tionde stycket i meddelandetom inledande av förfarandet) med nödvändighet gjort det möjligt för de berördaatt förstå att kommissionens undersökning avsåg alla de stödåtgärder som vidtagitsunder de föregående åren.

50.

    Förstainstansrätten anser under alla omständigheter att det stöd som avsågs i detomtvistade beslutet (se ovan punkt 16), nämligen kapitaltillskottet,förlusttäckningen, den finansiering som FEB och EFIM beviljat BFM, artikel 7andra stycket i lag nr 33/1993, varigenom BFM bland annat kunnat låta bli attbetala tillbaka sina skulder till staten och till statliga företag samt bestämmelsernai lag nr 33/1993 i den utsträckning dessa bidragit till att BFM kunnat ställa inåterbetalningen av de lån som beviljats av offentliga finansieringsinstitut, onekligenär av samma karaktär som de åtgärder som har ifrågasatts i meddelandet ominledande av förfarandet och som har nämnts i föregående punkt.

51.

    Under de särskilda förhållandena i detta fall - däribland det förhållandet att stödetinte har anmälts och att det saknas omstruktureringsplan (punkterna 46 ovan samt87 och 88 nedan) - saknar den omständigheten att stödets exakta belopp inte hadeangetts förrän i det slutliga beslutet relevans, eftersom en exakt bestämning avdetta framför allt var nödvändig för att avgöra vilket belopp som skulle återbetalas.På samma sätt skulle kommissionen rättsenligt ha kunnat ange de berörda årtaleni det slutliga beslutet, eftersom kommissionen först vid en genomgång av BFM:sbalansräkningar, som ingetts på kommissionens begäran, kunde kontrollera vid vilkatidpunkter åtgärderna hade vidtagits.

52.

    För övrigt skulle BFM utan tvekan ha kunnat sakna kännedom om vilka statligaåtgärder det omfattats av under de nämnda åren.

53.

    Eftersom slutligen de stöd som därefter i det slutliga beslutet ansetts rättsstridigaoch oförenliga med den gemensamma marknaden på tillräckligt upplysande sättbeskrivits i meddelandet om inledande av förfarandet, drar förstainstansrättendärav slutsatsen att meddelandet om inledande av förfarandet vederbörligen harmöjliggjort för berörda parter, däribland BFM och EFIM, att i rätt tid ingeyttranden.

54.

    Av detta följer att talan inte kan vinna bifall på den första grundens första del.

Den första grundens andra del: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten

Parternas argument

55.

    Sökandena har gjort gällande att det omtvistade beslutet är behäftat med allvarligabrister i motiveringen, bland annat avseende frågan om åtgärderna i fråga är avstödkaraktär och om de kan anses förenliga med den gemensamma marknaden,vilket skulle ha haft en direkt inverkan på utvecklingen av det resonemang somkommissionen fört och beslutets logiska sammanhang och på så sätt ha hindratsökanden från att förstå skälen för beslutet.

56.

    Kommissionen anser att talan inte kan vinna bifall på grundval av dennaanmärkning.

Förstainstansrättens bedömning

57.

    Den skyldighet som gemenskapsinstitutionerna har enligt artikel 190 i fördraget attmotivera sina beslut syftar till att ge gemenskapsdomstolarna en möjlighet att utförasin laglighetsprövning och till att ge de berörda kännedom om motiven till denvidtagna åtgärden för att de skall kunna försvara sina rättigheter och kontrolleraom beslutet är välgrundat eller ej (se exempelvis förstainstansrättens dom av den12 december 1996 i mål T-358/94, Air France mot kommissionen, REG 1996, s. II-2109, punkt 161).

58.

    Det omtvistade beslutet innehåller i sin helhet en motivering som är tillräcklig föratt hävda att artikel 1 i detta beslut, enligt vilken åtgärderna i fråga utgör statligtstöd som är lagstridigt och oförenligt med den gemensamma marknaden. Beslutetär inte osammanhängande, eftersom kommissionen har givit tillräcklig förklaringtill att varje förlusttäckning hade gjort det möjligt för BFM att hålla sig kvar påmarknaden, trots att det var uppenbart olönsamt sedan bildandet och trots att dessursprungliga aktiekapital sedan länge överstegs av dess förluster. Kommissionen haräven givit tillräcklig förklaring till varför den ansett att den särskilda ordningen intevar motiverad. Den har slutligen förklarat att gemenskapsrätten kräver att stödetåterkrävs och har således motiverat artikel 2 och 3, enligt vilka effekterna av stödetmåste ogiltigförklaras.

59.

    Under dessa omständigheter kan talan inte heller vinna bifall på den förstagrundens andra del.

60.

    Följaktligen kan talan inte vinna bifall på den första grunden.

Den andra och den femte grunden: Åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen ochprincipen om skydd för berättigade förväntningar respektive bristande iakttagelse avpreskriptionstiden på fem år samt att artikel 2 i det omtvistade beslutet är av rättsstridigkaraktär.

Parternas argument

61.

    Under sin andra grund har sökandena för det första gjort gällande attkommissionen, genom att låta sin juridiska bedömning omfatta även rättsakter ochförhållanden som gick tillbaka till år 1995, inte har iakttagit rättssäkerhetsprincipenoch principen om skydd för berättigade förväntningar. Ett beslut varigenom detfastställs att åtgärder som var så avlägsna i tiden var rättsstridiga och oförenliga ärägnat att ha allvarliga och oberättigade verkningar på säkerheten i rättsliga ochekonomiska mellanhavanden. För det andra har kommissionen inte iakttagit enpreskriptionstid som, i analogi med vad som föreskrivs inom andra områden, bordeuppgå till fem år.

62.

    Till utveckling av påståendet att artikel 2 i det omtvistade beslutet är av rättsstridigkaraktär har sökandena under den femte grunden gjort gällande att den skyldighetatt återkräva det utbetalade stödet som föreskrivs i denna artikel även strider moträttssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar samtmot proportionalitetsprincipen och icke-diskrimineringsprincipen.

63.

    Sökandena anser följaktligen att det omtvistade beslutet skall ogiltigförklaras, ominte annat så för att det avser stöd som det påstås ha beviljats mer än fem år föremeddelandet om inledande av förfarandet.

64.

    Kommissionen har framhållit att det inte finns någon regel som föreskriver enpreskriptionstid eller preklusionsfrist för dess initiativ inom området för statligtstöd. Enligt kommissionen kan sökandena inte heller stödja sig på de principer somåberopats i det förevarande fallet.

65.

    Återkrav skulle vara dessutom vara en logisk följd av att det fastställts att stödeti fråga är rättsstridigt (domstolens dom av den 21 mars 1990 i mål C-142/87,Belgien mot kommissionen, REG 1990, s. I-959, punkt 66). Närmare bestämtförutsätter det återställande av den föregående situationen som avses i beslutet omåterbetalning med nödvändighet att detta beslut även omfattar återbetalning avränta på de belopp som beviljas från och med den dag då betalning sker(förstainstansrättens dom av den 8 juni 1995 i mål T-459/93, Siemens motkommissionen, REG 1995, s. II-1675, punkt 96-103).

66.

    Den franska regeringen har medgett att iakttagandet av rättssäkerhetsprincipen ochprincipen om skydd för berättigade förväntningar under vissa förhållanden kan hatill verkan att ett beslut om fastställelse av att ett statligt stöd är rättsstridigt ochoförenligt med den gemensamma marknaden inte längre kan antas efter det att enviss tidsfrist har löpt ut. I avsaknad av en preskriptionstid fastställd avgemenskapslagstiftaren skulle det vara att föredra att från fall till fall granska omrättssäkerhetsprincipen har iakttagits. Tillämpningen av denna princip kan i vart fallinte leda de berörda till att åsidosätta bestämmelserna i artikel 93 i fördraget. Vadbeträffar det förevarande fallet anser regeringen att sökandena inte kan åberopanågon preskription.

Förstainstansrättens bedömning

67.

    Det skall först framhållas att någon preskriptionstid hittills inte har fastställts avgemenskapslagstiftaren på området för kommissionens verksamhet på området förstatligt stöd som inte har anmälts. För att en preskriptionstid skall fylla funktionenatt garantera rättssäkerheten, måste den i princip fastställas i förväg avgemenskapslagstiftaren (exempelvis domstolens domar av den 15 juli 1970 i mål41/69, ACF Chemiefarma mot kommissionen, REG 1970, s. 661, punkterna 19 och20; svensk specialutgåva, volym 1, och av den 14 juli 1972 i mål 48/69, ICI motkommissionen, REG 1972, s. 619, punkterna 47 och 48; svensk specialutgåva, volym2, och förstainstansrättens dom av den 17 oktober 1991 i mål T-26/89, De Comptemot parlamentet, REG 1991, s. II-781, punkt 68).

68.

    Det är dessutom inte möjligt att analogt tillämpa vare sig den tidsfrist som fastställsi rådets förordning (EEG) nr 2988/74 av den 26 november 1974 ompreskriptionstider i fråga om förfaranden och verkställande av påföljder enligtEuropeiska ekonomiska gemenskapens transport- och konkurrensregler(EGT L 319, s. 1) eller den tidsfrist som stadgas i artikel 43 i EG-stadgan fördomstolen, där det föreskrivs en preskriptionstid för talan gentemot gemenskapeni utomobligatoriska rättsförhållanden.

69.

    Det skall vidare erinras om att åtgärderna i fråga inte har anmälts tillkommissionen. Såsom den franska regeringen har gjort gällande kan enstödmottagare, utom under extraordinära omständigheter, inte ha berättigadeförväntningar på att ett stöd är rättsenligt annat än om detta stöd har beviljats mediakttagande av bestämmelserna i artikel 93 i fördraget (dom av den 20 september1990 i mål C-5/89, kommissionen mot Tyskland, REG 1990, s. I-3437, punkt 17,svensk specialutgåva, volym 10, och av den 14 januari 1997 i mål C-169/95, Spanienmot kommissionen, REG 1997, s. I-135, punkt 48). Dessutom får inte enmedlemsstat på något sätt ha fördel av följderna av sin underlåtenhet att uppfylladen anmälningsskyldighet som föreskrivs i artikel 93.3 i fördraget (domen i detovannämnda målet Frankrike mot kommissionen, punkt 11).

70.

    Talan kan, av dessa skäl och eftersom det inte har visats att det föreliggerextraordinära omständigheter i detta fall, således inte vinna bifall på dessa tvågrunder.

Den tredje grunden: Överträdelse av artikel 92.1 i fördraget, i och med attkommissionen inte har fastställt att åtgärderna i fråga är av stödkaraktär

Parternas argument

71.

    Sökandena anser att de ifrågasatta åtgärderna inte utgör stöd i den mening somavses i artikel 92.1 i fördraget. Det är fråga om investeringar som dels en privatinvesterare hade kunnat göra och som dels var motiverade inom ramen föromstruktureringsplanen och avsedda att möjliggöra att återge företaget desslönsamhet samt att det kunde säljas på bättre villkor.

72.

    Sökandena invänder att kommissionen inte har bedömt åtgärderna i fråga motbakgrund av den situation som rådde vid den tidpunkt då dessa vidtogs. De anseratt om kommissionen hade beaktat den möjliga förklaringen till åtgärderna samtBFM:s situation vid den tidpunkt då de statliga åtgärderna vidtogs skulle dessbeslut ha varit annorlunda och till deras fördel.

73.

    De påstår i det avseendet för det första att den skuldsättning som är en följd avnyttjandeavgifter förbundna med BFM:s verksamhet inom försvarssektorn före år1987 har haft avsevärd inverkan på resultatet under följande period. Dessutomomfattas de åtgärder som vidtagits under den period då BFM verkade förförsvarssektorn inte av artikel 92, utan av undantaget i artikel 223.1 b i fördraget.

74.

    De åtgärder som vidtagits efter år 1987 kan förklaras med den ”koncernpolitik”som moderbolaget bedrev, vilket styrdes av omsorgen om att skydda koncernensrykte och tilltron till denna samt värdet av den investering som tidigare genomförts.Slutligen var det system som infördes genom artikel 7 andra stycket i lag nr 33/1993(se ovan bland annat punkt 5) nödvändigt för att återupprätta BFM:s industriellalönsamhet.

75.

    Sökandena har erinrat om att domstolen i sin dom av den 14 november 1984 i mål323/82, Intermills mot kommissionen (REG 1984, s. 3809, punkt 39; svenskspecialutgåva, volym 7) ansåg att en åtgärd som kännetecknas av ”betalningen avtidigare skulder för att rädda ett företag inte nödvändigtvis har den verkan atthandeln påverkas i negativ riktning i en omfattning som strider mot detgemensamma intresset, i den mening som avses i artikel 92.3 [i fördraget], när ensådan åtgärd exempelvis följs av en omstruktureringsplan”.

76.

    Sökandena påstår att BFM från september 1984 hade antagit enomstruktureringsplan och att saneringsförfarandet fortgått som planerat sedan år1985. De har anmärkt att det ekonomiska resultatet år 1988 nästan var i jämvikt.Även om de medger att den positiva tendensen avbröts år 1989 - detta på grundav ”extraordinära omständigheter” - understryker de att en ny omstruktureringsfassedan år 1992 har medfört avgörande kapacitets- och arbetskraftsminskningar ochatt en undersökning visar en klar förbättring av förvaltningsuppgifterna. BFM vari själva verket lönsamt vid den tidpunkt då kommissionen antog det omtvistadebeslutet.

77.

    Kommissionen anser att invändningen är ogrundad. I det förevarande fallet haringen omstruktureringsplan meddelats kommissionen. Mottagaren av ett beslut därett stöd förklaras oförenligt med den gemensamma marknaden har bevisbördan föratt de ifrågasatta åtgärderna tjänar till att lösa strukturella problem för det företagsom åtnjuter det nämnda stödet. Under alla omständigheter hadeundantagsordningen i det förevarande fallet, som föreskrevs i lag nr 33/1993, varatför länge, mer än fyra år.

78.

    Kommissionen har vidare understrukit att BFM inte har noterat någon vinst sedandet bildades. Under dessa omständigheter kan inte EFIM:s och FEB:s beteendegentemot BFM liknas vid en vanlig investerares, inte ens sett mot bakgrund av enräddning av koncernen, eftersom företaget inte hade några seriösa utsikter att blilönsamt. De argument som sökandena har framfört avseende skälen tillskuldsättningen saknar för övrigt helt relevans. Kommissionens bedömning ärnämligen inte av moralisk art, utan begränsas till att avgöra företagets förmåga attpå kort sikt, tack vare stödåtgärderna, lyckas verka i ett marknadsekonomisktsystem.

Förstainstansrättens bedömning

79.

    Enligt en fast rättspraxis kan offentliga myndigheters åtgärder avseende ett företagskapital, oavsett formen, utgöra statligt stöd när villkoren i artikel 92 i fördraget äruppfyllda. För att bedöma om detta är fallet skall det således bedömas om enprivat investerare under liknande omständigheter hade kunnat bringas att görakapitaltillskott av den storleken. I det avseendet har domstolen uttalat att även omden private investerarens beteende, med vilket en åtgärd av en offentligeinvesteraren som eftersträvar ekonomisk-politiska mål måste jämföras, intenödvändigtvis är detsamma som den vanlige investerarens, vilken placerar kapitalför att det skall ge avkastning på mer eller mindre kort sikt, måste det åtminstonevara sådant som ett privat holdingbolags eller en privat koncern av företag som fören - allmän eller sektoriell - strukturpolitik och som styrs av mer långsiktigalönsamhetsperspektiv (se bland annat domstolens dom av den 14 september 1994i förenade målen C-278/92, C-279/92 och C-280/92, Spanien mot kommissionen,REG 1994, s. I-4103, punkt 20-22).

80.

    Domstolen har även fastställt att ”en privat aktieägare rimligtvis kan skjuta till detkapital som behövs för att säkerställa ett företags fortbestånd när det befinner sigi övergående svårigheter men, eventuellt efter en omstrukturering, är i stånd attåter bli lönsamt. Det finns följaktligen skäl att anta att ett moderbolag också, underen begränsad tid, kan kompensera förluster i ett av sina dotterbolag för att senarekunna avveckla det på gynnsammare villkor. ... När emellertid kapitaltillskott frånen offentlig investerare sker utan några som helst utsikter till vinst, ens på lång sikt,skall sådana tillskott anses vara stöd enligt artikel 92 i fördraget” (domstolens domav den 21 mars 1991 i mål C-303/88, Italien mot kommissionen, REG 1991, s. I-1433, punkterna 21 och 22; svensk specialutgåva, volym 11).

81.

    Innan vi går vidare till analysen av det förevarande fallet är det viktigt att erinraom att kommissionens prövning av frågan om en viss åtgärd kan betecknas somstöd i den mening som avses i artikel 92.1 i fördraget då en stat inte har agerat”som en vanlig ekonomisk aktör” innefattar en komplicerad ekonomisk bedömning(domstolens dom av den 29 februari 1996 i mål C-56/93, Belgien motkommissionen, REG 1996, s. I-723, punkterna 10 och 11). Det framgår emellertidav en fast rättspraxis att kommissionen har ett vidsträckt utrymme för skönsmässigbedömning när den antar en rättsakt som förutsätter sådana bedömningar.Domstolsprövningen av den nämnda rättsakten skall begränsas till en kontroll avatt reglerna för förfarandet och motiveringen har beaktats, att de faktiskaomständigheter som lagts till grund för det omtvistade ställningstagandet ärmateriellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbartoriktig och att det inte förekommit maktmissbruk (domen i det ovannämnda måletBelgien mot kommissionen, punkt 11, och domen i det ovannämnda målet AirFrance mot kommissionen, punkterna 71 och 72). Det ankommer i vart fall inte påförstainstansrätten att ersätta beslutsfattarens ekonomiska bedömning med sin egenbedömning (förstainstansrättens dom av den 12 december 1996 i mål T-380/94,AIUFFASS och AKT mot kommissionen, REG 1996, s. II-2169, punkt 56).

82.

    Det skall först understrykas att enligt handlingarna i målet hade BFM inte noteratnågon vinst sedan det bildades. Sökandena har gjort gällande att BFM:sekonomiska resultat år 1988 nästan var i jämvikt och att man efter en svår periodhade kunnat konstatera en klar förbättring av förvaltningsuppgifterna och att BFMhade blivit lönsamt, strukturellt sunt och kapabelt att ge vinst. Kommissionen haremellertid i det omtvistade beslutet, utan att motsägas av sökandena, uppgettföljande:

-    år 1990 noterade BFM förluster i storleksordningen 18 miljarder LIT, iförhållande till en omsättning på 14,6 miljarder,

-    år 1991 uppgick BFM:s förluster till 14 miljarder LIT, i förhållande till enomsättning på 18,4 miljarder,

-    år 1992 noterade BFM förluster i storleksordningen 27,6 miljarder LIT, iförhållande till en omsättning på 19,9 miljarder,

-    år 1993 hade dessa förluster ökat till 36,1 miljarder LIT, medanomsättningen hade minskat till 14,7 miljarder,

-    år 1994 uppgick BFM:s förluster till 13,8 miljarder LIT, i förhållande till enomsättning på 20,6 miljarder,

-    år 1995 uppgick förlusterna till 15 miljarder LIT, i förhållande till enomsättning på 28,1 miljarder,

-    vid slutet av år 1994 översteg BFM:s skulder 85 miljarder LIT och var vidden tid då det omtvistade beslutet antogs fem gånger så stora som dessaktiekapital på 17 miljarder LIT.

83.

    Dessutom anser förstainstansrätten att om det är korrekt att BFM:s räkenskaper,såsom sökandena påstår, var ”behäftade med extraordinära poster som ärvts frånföregående ledning” måste icke desto mindre de motsvarande skulderna beaktasi bedömningen av dess ekonomiska och finansiella ställning, vilken enligt denundersökning som sökandena själva gjort ”obestridligen var vansklig” om man integjorde någon skillnad mellan den ”normala” och den ”extraordinära” förvaltningen.Såsom kommissionen har påpekat i det omtvistade beslutet skall dessutom inteenbart företagets resultat beaktas för att bedöma dess lönsamhet, utan även definansiella avgifter som företaget normalt måste bestrida. Sökandena har i detavseendet i sitt svar på en skriftlig fråga från förstainstansrätten medgett att nivånpå BFM:s avbetalningar och finansiella avgifter var onormalt hög och att det måstebortses från ”extraordinära” avgifter för att företaget skall kunna anses lönsamt.

84.

    Kommissionen var slutligen under dessa förhållanden inte, inom ramen för detvidsträckta utrymme för skönsmässig bedömning som den har på detta område,tvungen att tona ned det negativa resultatet av alla de ifrågasatta åtgärderna somden har kommit fram till genom att beakta de tecken och möjligheter tillförbättring som sökandena har åberopat, eftersom de kunde anses vara obetydligaeller konstlat skapade genom att upprätta skilda konton för ”den normalaförvaltningen” i förhållande till den allmänna finansiella och ekonomiskasituationen inom BFM vid tidpunkten för åtgärderna (se domstolens dom av den3 oktober 1991 i mål C-261/89, Italien mot kommissionen, REG 1991, s. I-4437,punkt 14, och domen i det ovannämnda målet Air France mot kommissionen,punkt 98)

85.

    Under dessa omständigheter drog kommissionen med rätta slutsatsen att en privatinvesterare inte skulle ha tillfört kapitalet i fråga och vidtagit de övrigafinansieringsåtgärder som de italienska myndigheterna har vidtagit i det förevarandefallet.

86.

    Förstainstansrätten anser, liksom kommissionen har fastslagit i det omtvistadebeslutet, att en privat investerare som avsåg att bevilja finansiering och tillförakapital i sådan omfattning som i det förevarande fallet skulle kräva enomstruktureringsplan ägnad att göra företaget lönsamt.

87.

    Sökandena har vid sammanträdet medgett att det inte fanns någon konkret ochdetaljerad omstruktureringsplan för perioden efter år 1987.

88.

    Vad beträffar perioden före år 1987 är det ostridigt att den handling somsökandena har ingett på begäran av förstainstansrätten, kallad ”femårsplan för åren1983-1987”, inte har delgetts kommissionen inom ramen för det administrativaförfarandet. Förstainstansrätten erinrar om att sökandena inte införförstainstansrätten kan åberopa en sådan handling som inte har framlagts förkommissionen under det administrativa förfarandet, eftersom lagenligheten av ettbeslut avseende stöd skall bedömas mot bakgrund av den information somkommissionen har tillgång till när den antar beslutet (domstolens dom av den 26september 1996 i mål C-241/94, Frankrike mot kommissionen, REG 1996, s. I-4551,punkt 33). Även om denna handling skulle kunna beaktas skulle den, på grund avsitt innehåll, uppenbarligen inte kunnat anses vara en verklig omstruktureringsplan.I denna föreskrivs nämligen inte några särskilda åtgärder för att råda bot på desärskilda problem som BFM har haft. Stödet av allmänna medel var således inteförenat med några konkreta omstruktureringsåtgärder som föreskrevs i ett programsom upprättats för det ändamålet, vilket är ett oundgängligt villkor för att en planskall anses vara en omstruktureringsplan.

89.

    Vad slutligen beträffar argumentet att de åtgärder som vidtagits under den perioddå BFM påstods verka inom försvarssektorn, det vill säga före år 1986, inte skulleomfattas av artikel 92, utan av undantaget i artikel 223.1 b i fördraget, villförstainstansrätten först och främst erinra om att den italienska staten inte vidnågot tillfälle åberopat bestämmelserna i denna artikel. Det framgår dessutom avsökandenas svar på förstainstansrättens skriftliga och muntliga frågor att inget avde av kommissionen ifrågasatta stöden hade något särskilt samband med militäraprojekt som utgjorde en del av i den nationella försvarspolitiken. Samtidigt somsökandena har påstått att vissa av åtgärderna hade ”samband med obalans” somföljde av BFM:s verksamhet inom försvarssektorn, har de emellertid medgett attdet var ”omöjligt att upprätta ett orsakssamband mellan tillskotten av nytt kapitaloch ändamålet med detta”. Av detta följer att de åtgärder som härrör från dennatid, även om det skulle visas att BFM tillhör försvarssektorn, i vilket fall som helstinte kan anses inte omfattas av artikel 92, utan av det undantag som föreskrivs iartikel 223.1 b i fördraget.

90.

    Av ovan anförda skäl anser förstainstansrätten att kommissionen, när denkvalificerade åtgärderna i fråga som statligt stöd i den mening som avses i artikel92.1 i fördraget, inte gjorde någon uppenbart oriktig bedömning.

91.

    Följaktligen kan talan inte vinna bifall på den tredje grunden.

Den fjärde grunden: Oriktig tillämpning av artikel 92.3 a och c i fördraget

Parternas argument

92.

    Sökandena anser att kommissionen har överträtt artikel 92.3 a och c i fördraget ioch med att den har gjort en oriktig bedömning av såväl de åtgärder för saneringoch omstrukturering som BFM har vidtagit som vikten av att företaget är etablerati en särskilt missgynnad region. Om kommissionen hade tillämpat dessabestämmelser korrekt, skulle den enligt sökandena ha konstaterat att åtgärdernai fråga var förenliga med den gemensamma marknaden.

93.

    De ifrågasatta åtgärderna borde i vilket fall som helst ha ansetts vara förenliga medden gemensamma marknaden med tanke på att de bidrar till att anpassa BFM:sstrukturer inom ramen för ett program för återställande av företagets lönsamhet,att de avser ett företag beläget i en stödregion där upprätthållandet avproduktionsverksamheten har ett prioriterat värde och att de avser ett litet företag,på vilket som sådant bestämmelserna om statligt stöd skall tillämpas på ett smidigtsätt.

94.

    Kommissionen har först och främst erinrat om att undantaget i artikel 92.3 a ochc i fördraget förutsätter att det finns en verklig omstruktureringsplan, för att stödetspositiva effekter på den regionala utvecklingen skall bli varaktiga och såledeskompensera effekterna av snedvridningen av konkurrensen (domstolens dom avden 21 mars 1991 i mål C-305/89, Italien mot kommissionen, REG 1991, s. I-1603,punkt 36).

95.

    Kommissionen har understrukit att det i förevarande fall saknas enomstruktureringsplan och att inga undantag var tillämpliga.

96.

    Intervenienten Manoir har för sin del tillagt att stöd till ett företag beläget i enstödregion inte kan bedömas mera välvilligt än när det är fråga om regioner sominte åtnjuter stöd. Vid slutet av omstruktureringsprocessen måste företaget alltidvara ekonomiskt lönsamt och verkligen bidra till utvecklingen av regionen utan attständigt behöva stödjas.

Förstainstansrättens bedömning

97.

    Enligt artikel 92.3 i fördraget får kommissionen genom undantag från förbudet motstatligt stöd som är ägnat att snedvrida konkurrensen förklara att följande stöd kananses förenligt med den gemensamma marknaden:

”a)    stöd för att främja den ekonomiska utvecklingen i regioner därlevnadsstandarden är onormalt låg eller där det råder allvarlig brist påsysselsättning,

    ...

c)    stöd för att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter eller vissaregioner, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattningsom strider mot det gemensamma intresset. Dock skall det stöd tillvarvsindustrin som förekommer den 1 januari 1957, i den mån det endastsvarar mot frånvaron av tullskydd, gradvis minskas på samma villkor somgäller för avvecklingen av tullar, om inte annat följer av de bestämmelseri detta fördrag som avser den gemensamma handelspolitiken gentemottredje land”.

98.

    Såsom kommissionen har anmärkt skall stöd till företag i svårigheter vara förbundetmed en omstruktureringsplan avsedd att minska eller ändra inriktningen på dessverksamhet för att förklaras förenligt med artikel 92.3 c i fördraget (domen av den14 september 1994 i det ovannämnda målet Spanien mot kommissionen, punkt 67).Följaktligen har statligt stöd som har beviljats ett företag och som används för attkompensera dess förluster utan att omfattas av ett tillfredsställandeomstruktureringsprogram sådana drag att det är uteslutet att det kan omfattas avdet undantag från förbudet mot stöd som föreskrivs i denna bestämmelse(domstolens dom av den 14 september 1994 i mål C-42/93, Spanien motkommissionen, REG 1994, s. I-4175, punkt 26-29).

99.

    Dessutom bör och skall denna skyldighet att förbinda stödåtgärderna med entillfredsställande omstruktureringsplan rimligen vara bekant för sökandena.Kommissionen har nämligen redan i sin åttonde rapport om konkurrenspolitiken avår 1979 (punkt 228) påpekat att den krävde att en omstruktureringsplan i förvägmeddelades när det var fråga om ett betydelsefullt konkret fall. Denna regel harbekräftats och gjorts ännu mer uttrycklig i kommissionens riktlinjer för statligt stödför räddning och omstrukturering av företag i svårigheter (EGT 1994, C 368, s. 12),enligt vilken det uttryckligen krävs att ett fungerande omstrukturerings- ellersaneringsprogram framläggs för kommissionen med alla nödvändigadetaljupplysningar (punkt 3.2.2 A), att företaget helt genomför denomstruktureringsplan som kommissionen har godkänt (punkt 3.2.2 D) och enligtvilken det föreskrivs att genomförandet och uppföljningen avomstruktureringsplanen kontrolleras med hjälp av detaljerade årliga rapporter somskall framläggas för kommissionen (punkt 3.2.2 E).

100.

    I det förevarande fallet är det dock ostridigt att någon omstruktureringsplan förBFM inte har delgetts kommissionen under det administrativa förfarandet (se ovan,punkterna 81 och 82). Det var således i vilket fall som helst uteslutet att tillämpaartikel 92.3 c i fördraget till förmån för BFM.

101.

    Det skall erinras om att de undantag från den fria konkurrensen som föreskrivs iartikel 92.3 a och c i fördraget för regionalstöd har sin grund i strävandet eftersolidaritet inom gemenskapen, vilket är ett av fördragets grundläggande syften,såsom framgår av dess ingress. Då kommissionen utövar sin befogenhet att göraskönsmässiga bedömningar åligger det denna att sammanjämka målen för den friakonkurrensen med målen för solidariteten inom gemenskapen med beaktande avproportionalitetsprincipen. I detta sammanhang är kommissionen skyldig attutvärdera hur branschen kan påverkas av det planerade regionalstödet, även vadbeträffar de regioner som kan omfattas av punkt 3 a, för att undvika att genom enstödåtgärd skapa ett branschproblem på gemenskapsplanet, som är allvarligare ändet ursprungliga, regionala problemet. Således är lönsamhetskriteriet relevant äveni denna analys (se domen i det ovannämnda målet AIUFFASS och AKT motkommissionen, punkterna 54 och 120). Dessutom har domstolen understrukit attskillnaden i formulering mellan artikel 92.3 a och artikel 92.3 c inte kan leda tillslutsatsen att kommissionen inte alls skall ta hänsyn till gemenskapsintresset närden tillämpar artikel 92.3 a och att den endast skall kontrollera att åtgärderna ifråga är specifikt regionala, utan att bedöma deras inverkan på den eller derelevanta marknaderna inom gemenskapen som helhet (domen av den 14 januari1997 i det ovannämnda målet Spanien mot kommissionen, punkt 17).

102.

    BFM är förvisso etablerat i en region som kan komma i åtnjutande av regionalstödi enlighet med artikel 92.3 a i fördraget. Det har emellertid rått stark överkapacitetinom branschen (se det obestridda konstaterandet i det omtvistade beslutet underavsnitt VI). Med hänsyn till den ovannämnda rättspraxisen har inte kommissionenbegått något uppenbart fel när den, med beaktande av denna situation påmarknaden, jämte den omständigheten att företaget uppenbarligen inte varlönsamt, vägrade att medge tillämpning av det nämnda undantaget. Således kanunder de förhållanden som råder i det förevarande fallet, där det företag somåtnjuter rättsstridigt stöd synbarligen har kunnat hålla sig kvar på marknadenenbart tack vare detta stöd, regionala hänsyn i enlighet med artikel 92.3 a intemotivera ett undantag från det principiella förbudet mot stöd som är ägnat attsnedvrida konkurrensen. Sådant stöd kan inte anses ”främja den ekonomiskautvecklingen” i regionen i den mening som avses i artikel 92.3 a i fördraget.

103.

    Av detta följer att kommissionen inte har gjort någon uppenbart oriktig bedömninggenom att anse att inget av undantagen från det förbud mot stöd som föreskrivs iartikel 92.3 a och c i fördraget är tillämpligt i det förevarande fallet.

104.

    Under dessa omständigheter kan talan inte heller vinna bifall på denna grund.

105.

    Eftersom talan inte kan bifallas på någon av de av sökandena anförda grunderna,skall den ogillas.

Rättegångskostnader

106.

    Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersättarättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom sökandena har tappat målet,skall de förpliktas att solidariskt ersätta Manoirs och kommissionensrättegångskostnader, då dessa har yrkat detta. I enlighet med artikel 87.4 irättegångsreglerna skall den franska regeringen bära de rättegångskostnader somär en följd av dess intervention.

På dessa grunder beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN

(tredje avdelningen i utökad sammansättning)

följande dom:

1.

    Talan ogillas.

2.

    Sökandena skall solidariskt ersätta kommissionens och Manoirsrättegångskostnader.

3.

    Republiken Frankrike skall bära sina rättegångskostnader.

TiiliBriët Lenaerts             Potocki                        Cooke

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 15 september 1998.

H. Jung

V. Tiili

Justitiesekreterare

Ordförande

1: Rättegångsspråk: italienska.