Mål T‑156/04
Électricité de France (EDF)
mot
Europeiska kommissionen
”Statligt stöd – Stöd som de franska myndigheterna beviljat EDF – Beslut i vilket stödet förklaras vara oförenligt med den gemensamma marknaden och i vilket det föreskrivs att stödet ska återkrävas – Stödmottagarens processuella rättigheter – Inverkan på handeln mellan medlemsstaterna – Kriteriet om en privat investerare”
Sammanfattning av domen
1. Stöd som ges av en medlemsstat – Kommissionens undersökning – Administrativt förfarande – Kommissionens skyldighet att uppmana berörda parter att inge yttranden – Rätt för stödmottagaren att på ett rimligt sätt delta i förfarandet
(Artikel 88.2 EG; rådets förordning nr 659/1999, artikel 6)
2. Stöd som ges av en medlemsstat – Kommissionens beslut – Bedömning av laglighet på grundval av de uppgifter som fanns tillgängliga när beslutet antogs
(Artikel 87 EG)
3. Stöd som ges av en medlemsstat – Inverkan på handeln mellan medlemsstaterna – Skadlig inverkan på konkurrensen – Bedömningskriterier
(Artikel 87.1 EG)
4. Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Tillämpning av kriteriet försiktig privat investerare på offentliga investerare
(Artikel 87.1 EG)
5. Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Medlemsstat som beviljar stöd är skatteborgenär och enda aktieägare i ett offentligt företag där kapitalet ökas genom eftergift av en skattefordran – Tillämplighet av kriteriet privat investerare
(Artikel 87.1 EG)
1. Under den fas av granskningen som avses i artikel 88.2 EG ska kommissionen uppmana berörda parter att inge yttranden. De som deltar i detta förfarande kan visserligen inte åberopa rätten till försvar men de besitter rätten att delta i förfarandet så länge detta är rimligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Kommissionen ska dessutom inleda ett formellt granskningsförfarande, och informera berörda parter om det, när den efter en inledande granskning hyser allvarligt tvivel på att den berörda ekonomiska åtgärden är förenlig med den gemensamma marknaden. Härav följer att kommissionen inte behöver framföra en slutförd bedömning av det berörda stödet i meddelandet om att inleda ett förfarande. Det är däremot nödvändigt att kommissionen noga har angett ramarna för granskningen för att inte de berörda parternas rätt att yttra sig ska förlora sin betydelse. Enligt artikel 6 i förordning nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [88 EG] kan kommissionen vidare, när den beslutar att inleda det formella granskningsförfarandet, begränsa beslutet till att endast sammanfatta relevanta sak- och rättsfrågor samt inbegripa en preliminär bedömning beträffande den statliga åtgärdens karaktär av stöd och ange tvivlen beträffande åtgärdens förenlighet med den gemensamma marknaden.
Beslutet att inleda ett förfarande ska göra det möjligt för berörda parter att delta på ett verksamt sätt i det formella granskningsförfarandet, under vilket de ska ha möjlighet att lägga fram sina synpunkter. Det är i detta avseende tillräckligt att berörda parter får kännedom om kommissionens skäl att preliminärt bedöma den ifrågavarande åtgärden som nytt stöd som är oförenligt med den gemensamma marknaden.
(se punkterna 106–110)
2. I ett mål om ogiltigförklaring måste en gemenskapsrättsakts lagenlighet bedömas i förhållande till de upplysningar som förelåg den dag då rättsakten antogs. I synnerhet ska kommissionens komplexa bedömningar prövas enbart mot bakgrund av de upplysningar som kommissionen hade tillgång till när den gjorde dessa bedömningar. Kommissionen kan i detta hänseende inte kritiseras för att den inte har beaktat eventuella uppgifter som skulle ha kunnat åberopas under det administrativa förfarandet men som inte har åberopats, eftersom den inte har någon skyldighet att ex officio föreställa sig vilka omständigheter som skulle ha kunnat åberopas.
(se punkterna 125 och 126)
3. För att kvalificera en nationell åtgärd som statligt stöd är det inte nödvändigt att styrka att stödet faktiskt påverkar handeln mellan medlemsstaterna och snedvrider konkurrensen, utan endast att det kan ha en sådan inverkan. Det ankommer inte på kommissionen att göra någon ekonomisk analys av den faktiska situationen på den berörda marknaden, av de stödmottagande företagens marknadsandel, av konkurrerande företags ställning och av handeln med tjänsterna i fråga mellan medlemsstaterna. Om ett stöd som beviljats av en medlemsstat stärker ett företags ställning i förhållande till andra konkurrerande företag i handeln inom gemenskapen, ska denna handel anses påverkad av det aktuella stödet. Den omständigheten att en bransch har avreglerats på gemenskapsnivå är i detta avseende tillräcklig för att visa stödens faktiska eller potentiella inverkan på konkurrensen, liksom deras påverkan på handeln mellan medlemsstaterna.
Det är vidare inte nödvändigt att det gynnade företaget självt deltar i handeln mellan medlemsstaterna. När en medlemsstat beviljar ett stöd till ett företag, kan dess verksamhet inom landet upprätthållas eller öka på grund av detta, vilket leder till att möjligheterna för företag från andra medlemsstater att gå in på denna medlemsstats marknad minskar. Om ett företag som dittills inte deltagit i handeln mellan medlemsstaterna får en stärkt ställning, kan det dessutom leda till att företaget tar sig in på marknaden i en annan medlemsstat.
(se punkterna 144–148)
4. I fråga om ett företag som ägs av offentliga myndigheter ska det särskilt bedömas om en privat investerare, som till sin storlek kan jämföras med de organ som förvaltar den offentliga sektorn, under liknande omständigheter skulle ha tillfört ett kapital av samma storlek, med utgångspunkt i de förutsebara möjligheterna till avkastning, med bortseende från alla samhälleliga, regionalpolitiska eller sektoriella överväganden.
Den omständigheten att statens agerande i egenskap av aktieägare bedöms med en försiktig privat investerare som måttstock, vilket inte gäller för vilken annan privat investerare som helst, är inte en bristande likabehandling av staten och en sådan privat investerare, eftersom staten i egenskap av aktieägare inte befinner sig i samma situation som den privata investeraren. Till skillnad från en privat investerare, som endast kan förlita sig på sina egna resurser för att finansiera sina investeringar, har staten nämligen tillgång till finansiella medel som härrör från dess utövande av offentliga maktbefogenheter, i synnerhet medel som härrör från skatter. Följaktligen kan enbart den omständigheten att staten har tillgång till finansiella medel som härrör från utövandet av offentliga maktbefogenheter inte i sig motivera att statens ageranden ska anses omfattas av dess rättigheter som myndighetsutövare. Vid ett sådant antagande föreligger det en risk för att en tillämpning av kriteriet försiktig privat investerare på statens agerande som aktieägare reduceras till intet, eller åtminstone att den begränsas på ett oproportionerligt sätt, eftersom staten i egenskap av stat nödvändigtvis har tillgång till finansiella medel som härrör från utövandet av offentliga maktbefogenheter, i synnerhet skattemedel.
(se punkterna 230–232)
5. Inom området för statligt stöd ska åtskillnad göras mellan två olika slags situationer, nämligen sådana situationer då den statliga inblandningen är av ekonomisk karaktär och sådana situationer då den statliga inblandningen hänför sig till myndighetsutövning. Om statens ingripande, utifrån sin karaktär och sitt föremål och med hänsyn till det syfte som eftersträvas, inte utgör en investering som en privat investerare skulle kunna göra, kan ingripandet gälla ett ingripande från staten i egenskap av offentlig myndighet, vilket därmed utesluter en tillämpning av kriteriet försiktig privat investerare. Om statens ingripande däremot, utifrån sin karaktär och sitt föremål och med hänsyn till det syfte som eftersträvas, utgör en investering som är jämförbar med den som en privat investerare skulle kunna göra, måste ingripandet granskas utifrån tillämpningen av kriteriet om en försiktig privat investerare. Syftet med en sådan granskning är att kontrollera huruvida en sådan investerare under liknande omständigheter och med utgångspunkt i möjliga utsikter till avkastning skulle ha tillfört ett lika stort kapital, och detta oberoende av den form som det statliga ingripandet antar och av det faktum att staten har tillgång till medel som härrör från utövandet av offentliga maktbefogenheter, som exempelvis de medel som härrör från skatter, vilka en privat investerare inte har tillgång till.
Åtgärden ska med andra ord inte granskas bara utifrån sin form utan utifrån sin karaktär, sitt föremål och syftena med den, vilket förutsätter att den ska betraktas utifrån alla aspekter samt att det sammanhang som den ingår i måste beaktas. Av detta framgår även att den omständigheten att det statliga ingripandet antar formen av en lag inte i sig är tillräcklig för att utesluta att statens ingripande i ett företags kapital har ett sådant ekonomiskt syfte som också en privat investerare kan ha.
Det ska således fastställas om det med delägarskapet eller i det offentliga ingripandet i det stödmottagande företagets kapital, med hänsyn till omständigheterna i de enskilda fallen, finns ett ekonomiskt syfte som en privat investerare också kan ha, och att det således är staten i egenskap av ekonomisk aktör som ingriper på samma villkor som en privat aktör, eller om ingripandet tvärtom kan motiveras av att det är ett syfte av allmänt intresse som eftersträvas och att det bör betraktas som ett slags ingripande från staten i egenskap av offentlig myndighet, då statens agerande inte kan jämföras med en privat aktörs eller investerares agerande i en marknadsekonomi.
Det ska följaktligen undersökas om en medlemsstat, som samtidigt är ett offentligt företags skatteborgenär och dess enda aktieägare, med framgång kan åberopa kriteriet om en privat investerare, när den ökar företagets kapital genom att avstå från denna skattefordran eller om det ska anses att det var riktigt av kommissionen, med hänsyn till fordrans skattemässiga natur och det faktum att staten använde sig av sina rättigheter som myndighetsutövare när den avstod från denna fordran, att inte tillämpa detta kriterium på den aktuella kapitalökningen.
När, som i förevarande fall, staten som ensam aktieägare i ett företag ökar företagets eget kapital, främst för att avhjälpa obalanserna i företagets balansräkning, kan det konstateras att den agerar som en privat investerare skulle kunna göra och det kan a priori inte uteslutas att den kan ha ett syfte med sitt agerande som är jämförbart med det syfte som en sådan investerare har. Det är för att fastställa om så faktiskt var fallet – vilket skulle innebära att den omtvistade åtgärden inte skulle betecknas som stöd – som det ska kontrolleras huruvida kriteriet om en privat investerare har uppfyllts, vilket kommissionen har avstått från.
(se punkterna 223, 233–237, 246 och 258)