Language of document : ECLI:EU:T:2015:64

Mål T‑488/13

GEA Group AG

mot

Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån)

”Gemenskapsvarumärke – Tidsfrist för väckande av talan – Den tidpunkt då fristen börjar löpa – Delgivning per telefax av överklagandenämndens beslut – Mottagning av telefaxet – För sent inkommet överklagande – Avsaknad av force majeure eller oförutsebara omständigheter – Uppenbart att talan ska avvisas”

Sammanfattning – Tribunalens beslut (andra avdelningen) av den 22 januari 2015

1.      Gemenskapsvarumärke – Förfarandebestämmelser – Anmälan – Delgivning per telefax – Beräkning av fristen – Dag för mottagning

(Kommissionens förordning nr 2868/95, artikel 1, reglerna 61.2, 65.1 och 70.2)

2.      Förfarande – Tidsfrist för väckande av talan – Utgången frist – Oförutsebara omständigheter eller force majeure – Begrepp som består av objektiva och subjektiva delar – Gränser

(Domstolens stadga, artikel 45 andra stycket)

3.      Domstolsförfarande – Frist för ingivande av bevisning – Artikel 48.1 i tribunalens rättegångsregler – Tillämpningsområde – Ny bevisning ges in i samband med yttrandena över invändningen om rättegångshinder eller med repliken avseende frågan om upptagande till sakprövning – Upptagande till sakprövning

(Tribunalens rättegångsregler, artikel 48.1)

1.      Enligt regel 61.2 i förordning nr 2868/95 om genomförande av förordning nr 40/94 om gemenskapsvarumärke, i dess ändrade lydelse, får Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) delge handlingar per telefax. Alla beslut från harmoniseringsbyrån får delges per telefax och följaktligen även beslut från överklagandenämnden.

I regel 65.1 i förordning nr 2868/95, med rubriken ”Delgivning genom telefax eller med hjälp av andra tekniska medel”, anges att ”[u]nderrättelse skall anses [ha] skett den dag då meddelandet mottogs av mottagarens telefax”. I regel 70.2 i nämnda förordning, som avser ”Tidsfristernas längd” anges även att ”[d]å det steget i förfarandet är en delgivning skall den aktuella händelsen [då fristen börjar löpa] vara mottagandet av det dokument som delges, såvida inte annat anges”.

I rättspraxis görs det åtskillnad mellan att kommunicera en rättsakt med mottagaren, vilket krävs för en korrekt delgivning, och att mottagaren faktiskt tar del av rättsakten, vilket inte är nödvändigt för en korrekt delgivning. Det följer av samma rättspraxis att en giltig delgivning hos mottagaren inte förutsätter att den som enligt mottagarens interna ordning är behörig i saken faktiskt har tagit del av handlingen, eftersom ett beslut är korrekt delgivet när det har kommunicerats med mottagaren och mottagaren har möjlighet att ta del av det. Vid bedömningen av huruvida delgivningen är korrekt tas det således endast hänsyn till den yttre aspekten, det vill säga en korrekt överföring till mottagaren, och inte den inre aspekten, som är knuten till mottagarenhetens interna organisation.

Härav följer att det endast är den externa aspekten av en delgivning som ska beaktas vid fastställandet av delgivningsdag, det vill säga att mottagaren formellt och korrekt tar emot delgivningen, oberoende av om någon person hos mottagaren faktiskt tagit emot och tagit del av handlingen. Denna bedömning strider inte mot det i rättspraxis uppställda kravet att mottagaren av en delgivning ska ha möjlighet att ta del av den delgivna handlingen. Det som avses är nämligen att den som delger en handling ska skapa förutsättningar för att mottagaren faktiskt tar del av handlingen, det vill säga en ansträngningsförpliktelse (motsvarande delgivningens externa aspekt) och inte en skyldighet för den att blanda sig i mottagarens interna organisation i syfte att säkerställa att mottagaren tar del av handlingen, det vill säga en resultatförpliktelse (motsvarande delgivningens interna aspekt).

Tribunalen har sålunda funnit att det var tillräckligt att byrån utfärdade sändningskvitton för ett telefax som innehöll uppgifter som gav beviskraft åt dessa för att slå fast att mottagaren tagit emot nämnda telefax. En telefax är nämligen utformad så, att problem med överföring och även med mottagning anges med ett felmeddelande, varigenom avsändaren informeras om det exakta skälet till den misslyckade mottagningen, såsom det har kommunicerats av mottagarens telefax. I avsaknad av ett sådant meddelande om problem skapas ett meddelande om faktisk överföring. När det följaktligen inte finns något felmeddelande och det skapats ett sändningskvitto med beteckningen ”ok”, kan det antas att mottagaren har tagit emot det översända telefaxet.

Om det enda sättet att visa att det omtvistade telefaxet tagits emot av sökandens ombud var att styrka att ombudet tagit del av detsamma, skulle det vidare vara omöjligt för byrån att visa att ett beslut faktiskt delgivits och vilket datum beslutet tagits emot av mottagaren, även om nämnda beslut delgivits mottagaren på ett korrekt sätt. Frågan om när fristen för väckande av talan mot beslut från byråns överklagandenämnd börjar löpa skulle bero av omständigheter som är slumpartade och oavhängiga av den omsorg med vilken byrån delgivit beslutet, trots att talefristerna har införts just för att säkerställa rättssäkerheten.

(se punkterna 14, 15 och 19–22)

2.      Enligt fast rättspraxis utgör talefristerna tvingande rätt. I enlighet med artikel 45 andra stycket i domstolens stadga kan det göras undantag från förfarandefristerna endast under extraordinära omständigheter, nämligen vid oförutsebara omständigheter eller force majeure.

Begreppen force majeure och oförutsebara omständigheter innefattar ett objektivt rekvisit som hänför sig till onormala omständigheter som ligger utanför sökandens kontroll och ett subjektivt rekvisit avseende sökandens skyldighet att vidta lämpliga åtgärder för att skydda sig mot följderna av den onormala händelsen, utan att för den skull göra överdrivna uppoffringar. Sökanden ska, särskilt, noga övervaka hur det inledda förfarandet fortskrider och, bland annat, bemöda sig om att omsorgsfullt iaktta föreskrivna frister. Begreppet force majeure är därför inte tillämpligt på en situation då en omsorgsfull och aktsam person objektivt sett hade kunnat undvika att en talefrist löpte ut.

Vad avser den objektiva delen i oförutsebara omständigheter eller force majeure, utgör det förhållandet att telefaxen hos sökandens ombud inte fungerade inte en ”omständighet som ligger utanför [ombudets] kontroll” även om det utgör en ”onormal omständighet” enligt ovannämnd rättspraxis.

Den aktuella apparaten är ett internt hjälpmedel på den advokatbyrå som företräder sökanden för vilket den ensamt har ansvaret, på samma sätt som den ansvarar för sina anställda. Enligt fast rättspraxis anses överföringsproblem inom ett företag inte utgöra oförutsebara händelser eller force majeure. Det har även slagits fast att ett fel som kan tillskrivas en utomstående som är befullmäktigad av en advokatbyrå att företa handlingar som faller under byråns ansvar inte kan anses utgöra en omständighet som ligger utanför den av advokatbyrån företrädda sökandens kontroll. Även om den advokatbyrå som företräder sökanden i förevarande fall hade anlitat ett externt företag för att sköta byråns datautrustning och telefax, hade således ett fel på denna utrustning inte ansetts utgöra en extern omständighet i förhållande till advokatbyrån.

Påståendet om att det var första gången problemet uppstod och att det därför inte kunde förutses gör det inte till en extern omständighet i förhållande till sökandens ombud. Oförutsebarheten kan på sin höjd ha betydelse för bedömningen av huruvida det var möjligt för den berörda parten att undvika ett sådant problem med telefaxen, och därmed ha betydelse i analysen av det subjektiva rekvisitet för oförutsebara omständigheter eller force majeure.

(se punkterna 26, 27och 32–34)

3.      Förbudet enligt artikel 48.1 i tribunalens rättegångsregler mot att i ett för sent skede åberopa bevisning avser varken åberopande av bevisning i ett yttrande över en invändning om rättegångshinder eller åberopade av bevisning i repliken avseende påståendena i svarsinlaga om att talan ska avvisas. Möjligheten att åberopa ny bevisning i yttranden över en invändning om rättegångshinder ska anses ingå i sökandens rätt att bemöta motpartens argument i dess invändning om rättegångshinder, eftersom det inte finns processregler som kräver att sökanden redan i ansökan ska ge in bevisning till stöd för att dess talan kan prövas i sak.

(se punkt 30)