DOMSTOLENS DOM (åttonde avdelningen)
den 8 maj 2024(*)
”Begäran om förhandsavgörande – Europeiska unionens egna medel – Nationellt program som medfinansieras av Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) – Stöd som beviljats genom avtal för att genomföra detta program – Skydd av unionens ekonomiska intressen – Förordning (EG) nr 2988/95 – Tillämpningsområde – Åtgärder för att beivra oegentligheter – Artikel 3 – Preskriptionstid för att vidta åtgärder – Begreppet ’åtgärd som avbryter preskriptionen’ – Proportionalitetsprincipen – Krav på återbetalning av felaktigt utbetalt stöd, baserat på en medlemsstats privaträttsliga bestämmelser”
I mål C‑734/22,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike) genom beslut av den 17 oktober 2022, som inkom till domstolen den 29 november 2022, i målet
Republiken Österrike
mot
GM,
meddelar
DOMSTOLEN (åttonde avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden N. Piçarra (referent) samt domarna N. Jääskinen och M. Gavalec,
generaladvokat: J. Kokott,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– GM, genom L. Peissl och J. Reich-Rohrwig, Rechtsanwälte,
– Österrikes regering, genom A. Posch, J. Schmoll och E. Samoilova, samtliga i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, av F. Blanc, B. Hofstötter och A. Sauka, samtliga i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (EGT L 312, 1995, s. 1) och av proportionalitetsprincipen.
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Republiken Österrike och GM, som är en fysisk person, angående vilken preskriptionstid som är tillämplig på en begäran om återbetalning av stöd som felaktigt utbetalats till GM.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 Tredje och fjärde skälen i förordning nr 2988/95 har följande lydelse:
”… Det är … viktigt att inom alla områden bekämpa handlingar som kan skada [Europeiska] gemenskapernas finansiella intressen.
… För att kampen mot bedrägeri som riktar sig mot gemenskapernas finansiella intressen skall bli mer effektiv är det nödvändigt att införa en gemensam rättslig ram inom alla de områden som omfattas av gemenskapspolitiken.”
4 I artikel 1 i förordningen föreskrivs följande:
”1. För att skydda Europeiska gemenskapernas finansiella intressen antas härmed allmänna regler om enhetliga kontroller och om administrativa åtgärder och sanktioner rörande oegentligheter i förhållande till gemenskapsrätten.
2. Med oegentligheter avses varje överträdelse av en bestämmelse i gemenskapsrätten som är följden av en handling eller en underlåtenhet av en ekonomisk aktör och som har lett eller skulle ha kunnat leda till en negativ ekonomisk effekt för gemenskapernas allmänna budget eller budgetar som de förvaltar, antingen genom en otillbörlig utgift eller genom minskning eller bortfall av inkomster som kommer från de egna medel som uppbärs direkt för gemenskapernas räkning.”
5 I artikel 3 i nämnda förordning föreskrivs följande:
”1. Preskriptionstiden för att vidta åtgärder är fyra år från det att den oegentlighet som avses i artikel 1.1 begicks. Kortare preskriptionstider, dock inte under tre år, kan emellertid föreskrivas i de regler som gäller för vissa sektorer.
För kontinuerliga eller upprepade oegentligheter löper preskriptionstiden från den dag då oegentligheten upphörde. För fleråriga program sträcker sig preskriptionstiden åtminstone fram till programmets definitiva avslutning.
Preskriptionstiden avbryts av varje åtgärd som den behöriga myndigheten underrättar den berörda personen om och som har till syfte att utreda eller beivra oegentligheten. Preskriptionstiden börjar åter löpa efter varje åtgärd som innebär avbrott.
Preskriptionen inträder emellertid senast den dag då en tid som motsvarar den dubbla preskriptionstiden löper ut utan att den behöriga myndigheten beslutat om någon sanktion, utom i de fall då det administrativa förfarandet inställts i enlighet med artikel 6.1.
…
3. Medlemsstaterna har möjlighet att tillämpa en längre frist än den som anges i punkt 1 respektive punkt 2.”
Österrikisk rätt
6 I 1478 §i Allgemeines bürgerliches Gesetzbuch (allmänna civillagen), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad ABGB), med rubriken ”Preskriptionstid-Allmänt”, föreskrivs en preskriptionstid på trettio år för ”underlåtenhet att utnyttja en rättighet som i och för sig kunde ha utnyttjats”.
7 I 1489 § ABGB föreskrivs följande:
”En skadeståndstalan preskriberas tre år efter den dag då den skadelidande fick kännedom om skadan och om den skadevållandes identitet, oavsett om skadan orsakats av åsidosättande av en avtalsförpliktelse eller om den saknar samband med ett avtal. Om den skadelidande inte har fått kännedom om skadan eller om den skadevållandes identitet eller om skadan härrör från ett eller flera brott som endast kan begås uppsåtligen och som kan bestraffas med fängelse i mer än ett år, upphör rätten att väcka talan först efter trettio år.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
8 I enlighet med Österreichischer Programm für umweltgerechte Landwirtschaft (österrikiskt program för miljövänligt jordbruk), medfinansierat av Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu), i enlighet med rådets förordning (EG) nr 1698/2005 av den 20 september 2005 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) (EUT L 277, 2005, s. 1), och förvaltat av Agrarmarkt Austria (den österrikiska tillsynsmyndigheten för jordbruksmarknaden) (nedan kallad AMA), erbjöd Republiken Österrike ekonomiskt stöd för perioden 2007–2013. Stödet utbetalades genom privaträttsliga avtal mellan denna medlemsstat och de som ansökte om nämnda stöd, på grundval av fleråriga åtaganden som gjorts av de sökande.
9 Vid en kontroll år 2013 hos GM, som hade erhållit sådant stöd, konstaterade AMA att det förelåg en skillnad mellan de arealer som hade varit föremål för en stödansökan och de arealer som faktiskt var stödberättigande. Myndigheten begärde därför att GM skulle återbetala de stöd som hade beviljats under åren 2008–2010 och 2012–2013.
10 Efter att ha översänt en revisionsrapport till GM och två återbetalningskrav daterade den 26 mars och den 26 juni 2014 samt två betalningspåminnelser daterade den 11 maj respektive den 12 november 2015, sände AMA den 16 december 2015 en anmodan till GM vid äventyr av ”domstolsförfaranden”.
11 Eftersom GM inte hade återbetalat stödet, väckte Republiken Österrike, den 26 april 2019, talan vid allmän domstol i första instans och yrkade att GM skulle förpliktas att återbetala det felaktigt utbetalda stödet jämte ränta. GM invände att talan var preskriberad.
12 Den domstolen begränsade föremålet för det tvistemål som den hade att pröva till frågan huruvida den aktuella talan var preskriberad. Med tillämpning av artikel 3 i förordning nr 2988/95 konstaterade nämnda domstol att den i förordningen föreskrivna preskriptionstiden för att vidta åtgärder på fyra år hade börjat löpa den 1 januari 2014, men hade avbrutits bland annat genom betalningspåminnelserna och anmodan av den 11 maj, den 12 november och den 16 december 2015 och att denna talan följaktligen inte var preskriberad.
13 GM överklagade till appellationsdomstolen som fann att förordning nr 2988/95 inte var tillämplig och att talan var preskriberad enligt 1489 § ABGB.
14 Republiken Österrike överklagade sistnämnda dom till Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike), som är den hänskjutande domstolen, och gjorde gällande att den preskriptionstid på fyra år som föreskrivs i artikel 3.1 första stycket i förordning nr 2988/95 ska tillämpas på de aktuella återbetalningskraven och att de betalningspåminnelser som nämns i punkt 10 ovan ska kvalificeras som ”åtgärder som vidtas av den behöriga myndigheten och som har till syfte att utreda eller beivra oegentligheten”, vilket innebär att preskriptionstiden avbryts enligt artikel 3.1 tredje stycket i förordningen. Talan om återbetalning är således inte preskriberad. Om nämnda förordning inte är tillämplig, så ska den trettioåriga preskriptionstid som föreskrivs i 1478 § ABGB tillämpas.
15 GM har gjort gällande att förordning nr 2988/95 inte är tillämplig, eftersom den endast omfattar de rättigheter som ska garanteras ”genom offentligrättsliga åtgärder”. Stödet i fråga har emellertid utbetalats med tillämpning av ett privaträttsligt avtal som regleras av nationell rätt. Eftersom den frist på tre år som föreskrivs i 1489 § ABGB redan hade löpt ut när talan väcktes i första instans, är talan preskriberad. Om det antas att denna förordning är tillämplig, så är talan ändå preskriberad. Återbetalningskraven och betalningspåminnelserna kan nämligen inte kvalificeras som åtgärder som har till syfte att utreda eller beivra den konstaterade oegentligheten, i den mening som avses i artikel 3.1 tredje stycket i nämnda förordning.
16 Den hänskjutande domstolen anser att utgången i det mål som den har att avgöra beror på huruvida den preskriptionstid på fyra år som föreskrivs i artikel 3 i förordning nr 2988/95 är tillämplig när ett stöd som medfinansierats av Europeiska unionen inte har beviljats genom ett ”myndighetsbeslut” och förfarandet för återkrav av detta stöd således omfattas av privaträttsliga bestämmelser. Republiken Österrike anser att GM, om denna bestämmelse är tillämplig, inte kan basera sig på den preskriptionstid på tre år som föreskrivs i 1489 § ABGB, precis som Republiken Österrike inte kan basera sig på den preskriptionstid på trettio år som föreskrivs i 1478 § ABGB, eftersom den sistnämnda preskriptionstiden inte är förenlig med proportionalitetsprincipen.
17 Mot denna bakgrund beslutade Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike) att förklara målet vilande och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Ska artikel 3 [förordning nr 2988/95] tillämpas direkt på sådana krav, med vilka Republiken Österrike på privaträttslig väg återkräver stöd som har beviljats sökandena i form av kontrakt inom ramen för ett program som är en åtgärd för miljövänligt jordbruk enligt [förordning nr 1698/2005], på grund av att stödmottagaren inte har fullgjort sina kontraktuella skyldigheter?
2) Om den första frågan besvaras jakande, ska artikel 3.1 tredje stycket i [förordning nr 2988/95] tolkas på så sätt att en sådan åtgärd som har till syfte att utreda eller beivra en oegentlighet, vilken avbryter preskriptionstiden, även kan anses vara vidtagen när den som lämnat stödet efter det första utomrättsliga kravbrevet gällande en återbetalningsfordran, på nytt, eventuellt även upprepade gånger, uppmanar mottagaren av stödet att betala och påminner om betalningskravet utan inblandning av en domstol, i stället för att väcka talan om återkravet i domstol?
3) Om den första frågan besvaras nekande, är vad gäller de i första frågan beskrivna återbetalningskraven tillämpningen av en preskriptionstid om trettio år, så som den föreskrivs i nationell civilrätt, förenlig med unionsrätten, och då särskilt med proportionalitetsprincipen?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första tolkningsfrågan
18 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 första stycket i förordning nr 2988/95 ska tolkas så, att den preskriptionstid på fyra år som föreskrivs däri är direkt tillämplig på en begäran om återbetalning av stöd som medfinansieras av unionen och som regleras av en medlemsstats privaträttsliga bestämmelser.
19 Domstolen erinrar om att bestämmelser i förordningar på grund av sin karaktär och funktion i systemet av unionsrättens källor, i regel har omedelbar verkan i de nationella rättsordningarna, utan att de nationella myndigheterna behöver vidta genomförandeåtgärder (dom av den 24 juni 2004, Handlbauer, C‑278/02, EU:C:2004:388, punkt 25, och dom av den 7 april 2022, IFAP, C‑447/20 och C‑448/20, EU:C:2022:265, punkt 88).
20 I artikel 3.1 första stycket i förordning nr 2988/95 föreskrivs en allmän preskriptionstid på fyra år för att vidta åtgärder mot oegentligheter, vilken börjar löpa den dag då oegentligheten begicks. Enligt artikel 1.2 i denna förordning avser begreppet oegentlighet ”varje överträdelse av en bestämmelse i [unionsrätten] som är följden av en handling eller en underlåtenhet av en ekonomisk aktör och som har lett eller skulle ha kunnat leda till en negativ ekonomisk effekt för [unionens] allmänna budget”.
21 I artikel 3.1 första stycket anges även att denna preskriptionstid på fyra år är tillämplig i avsaknad av ”regler som gäller för vissa sektorer”, det vill säga sådana som antas på unionsnivå och inte på nationell nivå, i vilka det föreskrivs ”[k]ortare preskriptionstider, dock inte under tre år” (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 januari 2009, Josef Vosding Schlacht-, Kühl- und Zerlegebetrieb m.fl., C‑278/07–C‑280/07, EU:C:2009:38, punkt 44, och dom av den 22 december 2010, Corman, C‑131/10, EU:C:2010:825, punkt 41).
22 Det finns inget i ordalydelsen i denna bestämmelse som tyder på att tillämpningen av den preskriptionstid på fyra år som föreskrivs däri beror på den rättsliga arten av de instrument som de nationella myndigheterna använder för att skydda unionens ekonomiska intressen och korrigera upptäckta oegentligheter.
23 En tolkning av nämnda bestämmelse som skulle göra tillämpningen av förordning nr 2988/95 beroende av huruvida de instrument som de nationella myndigheterna använder sig av för att skydda unionens ekonomiska intressen är av offentligrättslig eller privaträttslig karaktär innebär dessutom att förordningen förlorar sin ändamålsenliga verkan, eftersom syftet med förordningen, såsom anges i skälen 3 och 4 i densamma, är att inom alla områden bekämpa handlingar som kan skada dessa ekonomiska intressen genom att införa en gemensam ram inom alla de områden som omfattas av unionens politik.
24 Av detta följer att i avsaknad av ”regler som gäller för vissa sektorer”, ska artikel 3.1 första stycket i nämnda förordning tolkas så, att den däri föreskrivna allmänna preskriptionstiden på fyra år är tillämplig på en begäran om återbetalning av ett stöd som framställs på grund av stödmottagarens åsidosättande av en avtalsförpliktelse som denne omfattas av och som medför ett åsidosättande av en unionsrättslig bestämmelse som i sin tur har lett eller skulle ha kunnat leda till en negativ ekonomisk effekt för unionens allmänna budget.
25 Denna tolkning stöds av systematiken i förordning nr 2988/95. Artikel 3 återfinns nämligen i avdelning I förordningen, som avser ”Allmänna principer” och inte avdelning II i förordningen, som specifikt avser ”Administrativa åtgärder och sanktioner”.
26 Mot denna bakgrund ska den första tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 3.1 första stycket i förordning nr 2988/95 ska tolkas så, att den preskriptionstid på fyra år som föreskrivs däri är direkt tillämplig på en begäran om återbetalning av stöd som medfinansieras av unionen och som regleras av en medlemsstats privaträttsliga bestämmelser.
Den tredje tolkningsfrågan
27 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan, som ska prövas härnäst, för att få klarhet i huruvida proportionalitetsprincipen ska tolkas så, att den utgör hinder för att på grundval av artikel 3.3 i förordning nr 2988/95 tillämpa en preskriptionstid på trettio år på en begäran om återbetalning av stöd som medfinansierats av unionen, när denna preskriptionstid införts genom en privaträttslig bestämmelse i en medlemsstat.
28 Enligt artikel 3.3 i förordningen har medlemsstaterna möjlighet att föreskriva längre preskriptionstider än den minimifrist på fyra år som föreskrivs i artikel 3.1. Unionslagstiftaren har nämligen inte haft för avsikt att harmonisera de frister som är tillämpliga på området, och den omständigheten att förordning nr 2988/95 har trätt i kraft kan därför inte innebära att medlemsstaterna blivit skyldiga att ändra de preskriptionstider som de tidigare har tillämpat, när det inte fanns några unionsbestämmelser på området, till fyra år. Medlemsstaterna har visserligen ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att fastställa längre preskriptionstider som är tillämpliga på oegentligheter som skadar unionens finansiella intressen (dom av den 17 september 2014, Cruz & CompanhiaC‑341/13, EU:C:2014:2230, punkterna 54 och 55), men dessa preskriptionstider måste vara förenliga med de allmänna principerna i unionsrätten, däribland proportionalitetsprincipen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 mars 2017, Glencore Céréales France, C‑584/15, EU:C:2017:160, punkt 72).
29 I enlighet med denna princip får en sådan tidsfrist inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet att skydda unionens ekonomiska intressen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 mars 2011, AJD Tuna, C‑221/09, EU:C:2011:153, punkt 79, dom av den 5 maj 2011, Ze Fu Fleischhandel och Vion Trading, C‑201/10 och C‑202/10, EU:C:2011:282, punkt 38, och dom av den 7 april 2022, IFAP, C‑447/20 och C‑448/20, EU:C:2022:265, punkt 116).
30 Domstolen har slagit fast att tillämpningen av en preskriptionstid på tio år som följer av en nationell privaträttslig bestämmelse, med hänsyn till målet att skydda unionens ekonomiska intressen, inte strider mot proportionalitetsprincipen. Mot bakgrund av detta syfte - som var anledningen till att förordningnr 2988/95 införde en preskriptionstid på fyra år för att göra det möjligt för de nationella myndigheterna att lagföra oegentligheter som skadar medlemsstatens finansiella intressen och som bland annat kan leda till återkrav av en förmån som erhållits felaktigt - förefaller det emellertid som om en preskriptionstid på trettio år går utöver vad som är nödvändigt för en skyndsam administration (dom av den17 september 2014, Cruz & Companhia, C‑341/13, EU:C:2014:2230, punkterna 60 och 61).
31 Medlemsstaterna är nämligen enligt artikel 4.3 FEU skyldiga att iaktta en allmän omsorgsplikt, vilken innebär att åtgärder ska vidtas för att snarast komma till rätta med oegentligheter och att de nationella myndigheterna åläggs att kontrollera att de betalningar som de gör och som belastar unionens budget är korrekta. Om medlemsstaterna under dessa omständigheter gavs möjlighet att bevilja sina myndigheter en mycket längre frist för att vidta åtgärder än den som föreskrivs i artikel 3.1 första stycket i förordning nr 2988/95, så skulle de nationella myndigheterna riskera att uppmuntra de nationella myndigheterna att skjuta upp genomförandet av åtgärder mot ”oegentligheter”, i den mening som avses i artikel 1.2 i denna förordning, samtidigt som aktörerna utsätts dels för rättsosäkerhet under en lång tidsperiod, dels för risken att när denna tidsperiod löper ut inte ha möjlighet att förebringa bevisning för att de ifrågavarande transaktionerna varit riktiga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 september 2014, Cruz & Companhia, C‑341/13, EU:C:2014:2230, punkt 62).
32 Härav följer att när tillämpningen av en allmän preskriptionstid för krav på återbetalning av felaktigt uppburna stöd visar sig vara oproportionerlig med hänsyn till målet att skydda unionens finansiella intressen, ska en sådan regel inte tillämpas och den allmänna preskriptionstiden i artikel 3.1 första stycket i förordning nr 2988/95 ska i stället tillämpas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 maj 2011, Ze Fu Fleischhandel och Vion Trading, C‑201/10 och C‑202/10, EU:C:2011:282, punkt 51).
33 Av det anförda följer att den tredje frågan ska besvaras enligt följande. Proportionalitetsprincipen ska tolkas så, att den utgör hinder för att på grundval av artikel 3.3 i förordning nr 2988/95 tillämpa en preskriptionstid på trettio år på en begäran om återbetalning av stöd som medfinansierats av unionen, när denna preskriptionstid införts genom en privaträttslig bestämmelse i en medlemsstat.
Den andra tolkningsfrågan
34 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 tredje stycket i förordning nr 2988/95 ska tolkas så, att begreppet ”åtgärd som har till syfte att utreda eller beivra oegentligheten”, som vidtas av den behöriga myndigheten, som den berörda personen underrättas om och som medför att ”preskriptionstiden för att vidta åtgärder” avbryts, omfattar åtgärder utanför domstol, såsom en revisionsrapport, ett återbetalningskrav, en betalningspåminnelse eller en anmodan.
35 Enligt denna bestämmelse avbryts preskriptionstiden av varje åtgärd som den behöriga myndigheten underrättar den berörda personen om och som har till syfte att utreda eller beivra oegentligheten.
36 Det ska påpekas att denna bestämmelse inte föreskriver olika rättsregler beroende på om åtgärderna beslutas av den behöriga myndigheten inom ramen för ett domstolsförfarande eller inom ramen för ett förfarande utanför domstol.
37 Det ska dessutom påpekas att unionslagstiftarens tanke med att anta artikel 3.1 första stycket i förordning nr 2988/95 var att införa en allmän preskriptionsregel, varigenom det dels fastställs en minsta preskriptionstid som är tillämplig i alla medlemsstater, dels fastställs att det inte ska vara möjligt att återkräva belopp som uppburits på ett otillbörligt sätt från unionens budget, efter det att en tidsperiod om fyra år löpt ut från det att den oegentlighet som avser de omtvistade betalningarna har begåtts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 september 2014, Cruz & Companhia, C‑341/13, EU:C:2014:2230, punkt 49, och dom av den 3 oktober 2019, Westphal, C‑378/18, EU:C:2019:832, punkt 28).
38 En sådan preskriptionstid har i detta sammanhang till funktion att garantera rättssäkerheten. Denna funktion skulle äventyras om denna frist kunde avbrytas genom varje allmän kontrollåtgärd som de nationella myndigheterna vidtar utan att det finns misstankar om oegentligheter beträffande transaktioner som definierats på ett tillräckligt precist sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 juni 2004, Handlbauer, C‑278/02, EU:C:2004:388, punkt 40, och dom av den 11 juni 2015, Pfeifer & Langen, C‑52/14, EU:C:2015:381, punkt 41).
39 Härav följer att för att en sådan åtgärd ska kunna kvalificeras som en åtgärd för att utreda eller beivra en oegentlighet och som medför att preskriptionstiden för att vidta åtgärder avbryts, i den mening som avses i artikel 3.1 tredje stycket i förordning nr 2988/95, så måste den definiera de transaktioner som misstänks vara behäftade med oegentligheter på ett tillräckligt precist sätt. Detta krav på precision innebär emellertid inte att det i beslutet om åtgärden måste anges att mottagaren av det aktuella stödet kan åläggas en särskild sanktion eller att en särskild administrativ åtgärd kan komma att vidtas (dom av den 11 juni 2015, Pfeifer & Langen, C‑52/14, EU:C:2015:381, punkt 43).
40 En rapport som skickats av den behöriga myndigheten, i vilken det framhålls en oegentlighet som stödmottagaren har medverkat till i samband med en viss verksamhet, varvid det begärs kompletterande upplysningar om denna verksamhet eller stödmottagaren åläggs en påföljd beträffande nämnda verksamhet, utgör således en tillräckligt precis åtgärd i syfte att utreda eller beivra oegentligheten och kan således avbryta preskriptionstiden för att vidta åtgärder, i den mening som avses i artikel 3.1 tredje stycket i förordning nr 2988/95 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2011, Chambre de commerce et d’industrie de l’Indre, C‑465/10, EU:C:2011:867, punkt 61, och dom av den 11 juni 2015, Pfeifer & Langen, C‑52/14, EU:C:2015:381, punkt 42).
41 På samma sätt kan även en skrivelse genom vilken mottagaren av ett stöd, som samfinansierats från Ejflu, underrättas om att stödet är olagligt avbryta preskriptionstiden för att vidta åtgärder enligt artikel 3.1 första stycket i denna förordning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C‑349/17, EU:C:2019:172, punkterna 24 och 127).
42 Det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida de åtgärder utom domstol som är aktuella i det nationella målet på ett tillräckligt precist sätt definierar de transaktioner som misstänks vara behäftade med oegentligheter och därmed omfattas av begreppet ”åtgärd som har till syfte att utreda eller beivra oegentligheten” i artikel 3.1 tredje stycket i nämnda förordning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juni 2015, Pfeifer & Langen, C‑52/14, EU:C:2015:381, punkterna 46 och 47).
43 Av det anförda följer att den andra frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 3.1 första stycket i förordning nr 2988/95 ska tolkas så, att begreppet ”åtgärd som har till syfte att utreda eller beivra oegentligheten”, som vidtas av den behöriga myndigheten, som den berörda personen underrättas om och som medför att ”preskriptionstiden för att vidta åtgärder” avbryts, omfattar åtgärder utanför domstol, såsom en revisionsrapport, ett återbetalningskrav, en betalningspåminnelse eller en anmodan, förutsatt att dessa åtgärder gör det möjligt för mottagaren att med tillräcklig precision få kännedom om de transaktioner som misstänks vara behäftade med oegentligheter.
Rättegångskostnader
44 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande:
1) Artikel 3.1 första stycket i rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen
ska tolkas så, att
den preskriptionstid på fyra år som föreskrivs däri är direkt tillämplig på en begäran om återbetalning av stöd som medfinansieras av Europeiska unionen och som regleras av en medlemsstats privaträttsliga bestämmelser.
2) Proportionalitetsprincipen ska tolkas så, att
den utgör hinder för att i enlighet med artikel 3.3 i förordning nr 2988/95 tillämpa en preskriptionstid på trettio år, som införts genom en privaträttslig bestämmelse i en medlemsstat, på en begäran om återbetalning av stöd som medfinansierats av Europeiska unionen.
3) I artikel 3.1 tredje stycket i förordning nr 2988/95
ska tolkas så, att
begreppet ”åtgärd som har till syfte att utreda eller beivra oegentligheten”, som vidtas av den behöriga myndigheten, som den berörda personen underrättas om och som medför att ”preskriptionstiden för att vidta åtgärder” avbryts, omfattar åtgärder utanför domstol, såsom en revisionsrapport, ett återbetalningskrav, en betalningspåminnelse eller en anmodan, förutsatt att dessa åtgärder gör det möjligt för mottagaren att med tillräcklig precision få kännedom om de transaktioner som misstänks vara behäftade med oegentligheter.
Underskrifter