Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
MANUEL CAMPOS SÁNCHEZ-BORDONA
föredraget den 8 maj 2024(1)
Målen C‑717/22 och C‑372/23
SISTEM LUX OOD
och
VU
mot
Teritorialna direktsia ”Mitnitsa Burgas”
(Begäran om förhandsavgörande från Rayonen sad Svilengrad (Distriktsdomstolen i Svilengrad, Bulgarien) och från Administrativen sad Haskovo (Förvaltningsdomstolen i Haskovo, Bulgarien))
”Begäran om förhandsavgörande – Tullunionen och den fria rörligheten för varor – Förordning (EU) nr 952/2013 – Överträdelser av tullagstiftningen – Administrativa sanktioner – Effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner – Nationella bestämmelser som föreskriver att föremålet för överträdelsen ska förverkas – Egendom som tillhör en tredje part”
1. I dessa två mål om förhandsavgörande ställer två bulgariska domstolar frågor till EU-domstolen rörande tolkningen av det system med överträdelser och sanktioner som föreskrivs i förordning (EU) nr 952/2013.(2)
2. Deras frågor avser i huvudsak att få klarhet i a) huruvida uppsåt utgör ett nödvändigt rekvisit för att det ska anses föreligga underlåtenhet att lämna tullmyndigheterna de uppgifter som föreskrivs i artikel 15 i tullkodexen, och b) huruvida unionsrätten utgör hinder för nationell lagstiftning som, under sådana omständigheter som i de nationella målen, föreskriver förverkande av varor som sanktion för underlåtenhet att uppfylla tullförpliktelserna.
I. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
1. Rambeslut 2005/212/RIF(3)
3. Enligt artikel 1 (”Definitioner”) fjärde strecksatsen avses med ”förverkande: sådant straff eller annan åtgärd beslutad av domstol efter rättegång på grund av brottslig gärning eller brottsliga gärningar som innebär slutgiltigt berövande av egendom”.(4)
2. Tullkodexen
4. Skäl 38 har följande lydelse:
”När en tullskuld uppkommer på grund av att tullagstiftningen inte efterlevts bör den berörda personens goda tro beaktas, och verkningarna av vårdslöshet från gäldenärens sida bör minimeras.”
5. Skäl 45 har följande lydelse:
”Det bör fastställas regler på unionsnivå om tullmyndigheternas förstöring eller bortskaffande på annat sätt av varor, eftersom detta avser frågor som hittills krävt nationell lagstiftning.”
6. I artikel 15 (”Uppgifter till tullmyndigheterna”) föreskrivs följande:
”1. Varje person som direkt eller indirekt är involverad i fullgörandet av tullformaliteter eller i tullkontroller ska, på tullmyndigheternas begäran och inom föreskriven tid, tillhandahålla dessa myndigheter alla nödvändiga dokument och uppgifter i lämplig form, och ge dem all nödvändig hjälp för att fullgöra dessa formaliteter eller kontroller.
2. En person som inger en tulldeklaration, en deklaration för tillfällig lagring, en summarisk införseldeklaration, en summarisk utförseldeklaration, en deklaration om återexport eller en anmälan om återexport till tullmyndigheterna, eller en ansökan om ett tillstånd eller något annat beslut, ska ansvara för allt följande:
a) Att de uppgifter som lämnas i deklarationen, i anmälan eller i ansökan är riktiga och fullständiga.
b) Att de dokument som lämnas till stöd för deklarationen, anmälan eller ansökan är äkta, riktiga och fullständiga.
c) I tillämpliga fall, att alla skyldigheter när det gäller hänförande av de berörda varorna till det berörda tullförfarandet eller genomförande av de godkända transaktionerna är fullgjorda.
Första stycket ska också gälla tillhandahållande av alla de uppgifter i all annan form som krävs av eller lämnas till tullmyndigheterna.
Om deklarationen eller anmälan inges, ansökan lämnas eller uppgifter tillhandahålls av ett tullombud för den berörda personen, som avses i artikel 18, ska även det tullombudet iaktta de skyldigheter som anges i första stycket i den här punkten.”
7. Artikel 42 (”Tillämpning av sanktioner”) har följande lydelse:
”1. Varje medlemsstat ska fastställa sanktioner för överträdelser av tullagstiftningen. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.
2. Om administrativa sanktioner tillämpas får de bland annat ha en eller båda av följande former:
a) En penningavgift som tas ut av tullmyndigheterna, inbegripet, vid behov, en betalning som gäller i stället för en straffrättslig påföljd.
b) Återkallelse, upphävande för viss tid eller ändring av ett tillstånd som innehas av den berörda personen.
…”
8. I artikel 79 (”Tullskuld som uppkommer genom bristande efterlevnad”) föreskrivs följande i punkt 1:
”För varor som omfattas av importtull ska en tullskuld vid import uppkomma genom bristande efterlevnad av något av följande:
a) En skyldighet enligt tullagstiftningen som rör införsel av icke-unionsvaror till unionens tullområde, undandragande av dem från tullövervakning eller befordran, förädling, lagring, tillfällig lagring, tillfällig införsel eller bortskaffande av sådana varor inom det området.
b) En skyldighet enligt tullagstiftningen som rör slutanvändning av varor inom unionens tullområde.
c) Ett villkor som rör hänförande av icke-unionsvaror till ett tullförfarande eller beviljande av tullfrihet eller nedsatt importtullsats på grund av varornas användning för särskilda ändamål.”
9. Artikel 158 (”Tulldeklaration av varor och tullövervakning av unionsvaror”) har följande lydelse:
”1. Alla varor som ska hänföras till ett tullförfarande, utom förfarandet för frizoner, ska omfattas av en tulldeklaration som är anpassad till förfarandet i fråga.
2. I särskilda fall, förutom dem som avses i artikel 6.3 får en tulldeklaration inges på annat sätt än genom elektronisk databehandlingsteknik.
3. Unionsvaror som deklareras för export, intern unionstransitering eller passiv förädling ska omfattas av tullövervakning från och med den tidpunkt då den deklaration som avses i punkt 1 godtas till och med den tidpunkt då de förs ut ur unionens tullområde eller överlåts till staten eller förstörs eller tulldeklarationen förklaras ogiltig.”
10. I artikel 198 (”Åtgärder som ska vidtas av tullmyndigheterna”) föreskrivs följande:
”1. Tullmyndigheterna ska vidta alla de åtgärder som krävs, inbegripet förverkande och försäljning eller förstöring, för att bortskaffa varor i följande fall:
a) Om en skyldighet enligt tullagstiftningen som rör införsel av icke-unionsvaror i unionens tullområde inte är fullgjord, eller varorna har undanhållits tullövervakning.
…”
11. I artikel 233 (”Skyldigheter för innehavaren av förfarandet för unionstransitering och skyldigheter för fraktföraren och mottagaren av varor som befordras inom ramen för förfarandet för unionstransitering”) har punkt 3 följande lydelse:
”En fraktförare eller varumottagare som tar emot varor i vetskap om att de befordras inom ramen för förfarandet för unionstransitering ska också vara ansvarig för att varorna i oförändrat skick uppvisas för destinationstullkontoret inom föreskriven tid och i enlighet med de åtgärder som tullmyndigheterna vidtar för att säkerställa varornas identifiering.”
B. Nationell rätt. Zakon za mitnitsite (tullagen)
12. I artikel 231 föreskrivs att administrativa sanktionsbeslut ska meddelas av direktören för tullmyndigheten eller av de tjänstemän som denne utsett.
13. I artikel 233 föreskrivs följande:
”1. Den som flyttar eller transporterar varor över statsgränsen, eller försöker göra det, utan tullmyndigheternas vetskap eller tillstånd, ska, om den begångna handlingen inte utgör ett brott, åläggas böter för varusmuggling på 100–200 procent av varornas tullvärde eller, vid export, av varornas värde.
…
6. De varor som är föremål för varusmuggling ska beslagtas till förmån för staten, oavsett vem ägaren är, och när de saknas eller har stulits ska [gärningsmannen] förpliktas att erlägga ett belopp motsvarande deras tullvärde eller, vid export, varornas värde.
…”
II. Bakgrund, tvisterna och tolkningsfrågorna
14. Den 28 maj 2021 körde VU, som är serbisk medborgare, från Turkiet mot Serbien med en långtradare bestående av ett dragfordon och en påhängsvagn lastad med aluminiumprofiler och anmälde sig vid en bulgarisk tullkontroll.
15. Vid kontrollen av tullhandlingarna och vägningen av fordonet konstaterades det att det var uppenbart att fordonet innehöll fler varor än de som deklarerats i de handlingarna.
16. Vid en kontroll hittades 13 paletter med aluminiumprofiler i lastutrymmet. Fem paket i lastutrymmet motsvarade enligt dokumenten fullständigt frakten från ett visst transiterande företag. Profilerna i de övriga åtta paketen, från ett annat transiterande företag, hade inte deklarerats.
17. Dessa omständigheter har gett upphov till två domstolsförfaranden i vilka var och en av de behöriga domstolarna har beslutat att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen.
A. Mål C‑717/22
18. Teritorialna direktsia ”Juzhna morska” (det regionala kontoret ”Juzhna morska”) inledde den 28 maj 2021 ett administrativt sanktionsförfarande mot långtradarens förare på grund av överträdelse av artikel 233.1 i tullagen. De aluminiumplattor som inte deklarerats samt den långtradare som föraren framfört beslagtogs.
19. Det administrativa sanktionsförfarandet vilandeförklarades till följd av att en förundersökning om brott inleddes avseende samma gärning.
20. Efter att slutligen ha uteslutit att ett brott begåtts och återupptagit sanktionsförfarandet, ansåg förvaltningsmyndigheten att förarens beteende (det vill säga transporten av aluminiumplåtarna utan tullmyndighetens vetskap och tillstånd över den nationella gränsen) uppfyllde rekvisiten för den överträdelse som avses i artikel 233.1 i tullagen.
21. Till följd av detta beslutade förvaltningsmyndigheten följande:
– Föraren ålades en administrativ sanktion i form av böter på 73 140,06 bulgariska leva (BGN) (cirka 37 400 euro), vilket motsvarade varornas fulla tullvärde.
– I enlighet med artikel 233.6 jämförd med artikel 233.1 i tullagen beslutade myndigheten att aluminiumplattorna skulle förverkas och att långtradaren skulle lämnas tillbaka till sin ägare, en tredje part som inte var inblandad i överträdelsen.
22. Bolaget Sistem Lux, som var ägare till de förverkade varorna, överklagade detta beslut till Rayonen sad Svilengrad (Distriktsdomstolen i Svilengrad, Bulgarien), som har beslutat att hänskjuta tre tolkningsfrågor till EU-domstolen, av vilka jag återger de två första nedan:
”1) Ska artikel 42.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen, som innehåller en uttömmande förteckning över de typer av administrativa sanktioner som kan åläggas vid överträdelser av tullagstiftningen, jämförd med artikel 17.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, tolkas så, att den utgör hinder för en nationell bestämmelse såsom artikel 233.6 i Zakon za mitnizite (tullagen), enligt vilken som ytterligare administrativ sanktion föreskrivs att föremålet för överträdelsen ska förverkas (förverkande av egendom till staten)? Får föremålet för överträdelsen förverkas i fall där den förverkade egendomen tillhör en annan person än den som begått överträdelsen?
2) Ska artikel 42.1 i förordning (EU) nr 952/2013, jämförd med artikel 49.3 i stadgan, tolkas så, att en nationell bestämmelse såsom artikel 233.6 i tullagen, i vilken utöver sanktionen ’böter’ vidare föreskrivs att föremålet för överträdelsen ska förverkas (förverkande av egendom till staten), i följande fall utgör ett oproportionerligt ingrepp i äganderätten som inte står i proportion till det legitima mål som eftersträvas: Generellt i fall där den förverkade egendomen, som var föremål för överträdelsen, tillhör den person som har begått överträdelsen, i fall där den tillhör en tredje part som inte har begått överträdelsen och särskilt i fall där gärningsmannen inte har begått överträdelse uppsåtligen utan av oaktsamhet?”
B. Mål C‑372/23
23. VU, som är den fraktförare som avses i mål C‑717/22, överklagade beslutet att påföra böter och att förverka varorna till Rayonen sad Svilengrad (Distriktsdomstolen i Svilengrad). Överklagandet ogillades genom dom av den 17 januari 2022.
24. VU överklagade domen i första instans till Administrativen sad Haskovo (Förvaltningsdomstolen i Haskovo, Bulgarien), som har beslutat att ställa fem frågor till EU-domstolen för förhandsavgörande, av vilka jag återger de fyra första nedan:
”1) Ska artikel 15, jämförd med artikel 42.1, i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen tolkas så, att den utgör hinder för en nationell bestämmelse såsom artikel 233.1 i Zakon za mitnitsite (tullagen), jämförd med artikel 7 i Zakon za administrativnite narushenia i nakazania (lagen om administrativa överträdelser och sanktioner, nedan kallad Zann), i vilken det föreskrivs att sanktionen för en överträdelse av tullagstiftningen i form av icke uppsåtligt begången smuggling ska tillämpas i de fall då en överträdelse av tullagstiftningen har begåtts oaktsamt och inneburit att det föreskrivna förfarandet för deklaration av varor som transporteras över statsgränsen inte har iakttagits? Är det tillåtet med en nationell bestämmelse som i sådana fall medger att en överträdelse rubriceras som vårdslös varusmuggling, eller är uppsåt ett tvingande rekvisit för varusmuggling?
2) Ska artikel 42.1 i förordning (EU) nr 953/2013 tolkas så, att den utgör hinder för en nationell bestämmelse såsom artikel 233.1 i tullagen jämförd med artikel 7 i Zann, enligt vilken en förstagångsöverträdelse som omfattas av begreppet ’varusmuggling’, oavsett om den har begåtts med uppsåt eller med vårdslöshet, kan beläggas med en sanktion av samma slag och samma belopp, det vill säga med en ’sanktionsavgift’ om 100–200 procent av det tullvärde som föremålet för överträdelsen har?
3) Ska artikel 42.2 i förordning (EU) nr 952/2013 tolkas så, att den utgör hinder för en nationell bestämmelse såsom artikel 233.6 i tullagen, enligt vilken det som ytterligare administrativ sanktion föreskrivs att de varor och den egendom som är föremål för överträdelsen, och som inte är förbjudna att inneha, ska förverkas (förverkande av egendom till staten)? Får föremålet för överträdelsen förverkas i fall där den förverkade egendomen tillhör en annan person än den som begått överträdelsen?
4) Ska artikel 42.1 i förordning (EU) nr 952/2013 jämförd med artikel 49.3 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna tolkas så, att en nationell bestämmelse såsom artikel 233.6 i tullagen, i vilken, vid sidan om sanktionen ’avgift’, det föreskrivs att de varor och den egendom som är föremål för överträdelsen och som det inte är förbjudet att inneha ska förverkas (förverkande av egendom till staten), i följande fall utgör ett oproportionerligt ingrepp i äganderätten som inte står i proportion till det legitima mål som eftersträvas: i allmänhet i de fall då den förverkade egendomen, som var föremål för överträdelsen, tillhör den person som har begått överträdelsen, sedan i de fall då egendomen tillhör tredje man som inte har begått överträdelsen och särskilt i fall då den som har begått överträdelsen inte har begått den med uppsåt utan har varit vårdslös?”
III. Förfarandet vid EU-domstolen
25. Begäran om förhandsavgörande som gav upphov till mål C‑717/22 inkom till domstolens kansli den 23 november 2022.
26. Sistem Lux, Teritorialna direktsia Mitnitsa Burgas (Tullmyndigheten i Burgas, Bulgarien), den bulgariska, den italienska och den lettiska regeringen samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden i det målet.
27. Begäran om förhandsavgörande som gav upphov till mål C‑372/23 inkom till domstolens kansli den 13 juni 2023.
28. Teritorialna direktsia Mitnitsa Burgas (Tullmyndigheten i Burgas, Bulgarien), den belgiska, den bulgariska, den spanska och den italienska regeringen samt kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden i det målet.
29. De två målen förenades, med hänsyn till deras inbördes anknytning, för den muntliga delen av förfarandet och domen.
30. EU-domstolen, som inte ansåg det nödvändigt att hålla en offentlig förhandling, har uppmanat mig att koncentrera mitt förlag till avgörande till de två första frågorna i mål C‑717/22 (i huvudsak desamma som den tredje och den fjärde frågan i mål C‑372/23) och till de två första frågorna i mål C‑372/23.
IV. Bedömning
31. De två första frågorna i mål C‑717/22 avser huruvida en nationell lagstiftning som, i ett särskilt fall av tullöverträdelse, föreskriver förverkande av de berörda varorna är förenlig med unionsrätten.
32. De två första frågorna i mål C‑372/23 avser huruvida en nationell lagstiftning, enligt vilken en viss sanktion ska åläggas för varusmuggling, är förenlig med unionsrätten.
33. Jag kommer först att bedöma tolkningsfrågorna om huvudsanktionen (mål C‑372/23) och därefter frågorna om förverkande (mål C‑717/22 och C‑372/23).
34. Jag kommer inte att behandla inverkan av artiklarna 17.1 och 49.3 i stadgan, eftersom de hänskjutande domstolarna inte har redogjort för de skäl som särskilt har föranlett dem att begära en tolkning av dessa bestämmelser.
A. Sanktion för åsidosättande av skyldigheten att lämna tulluppgifter (den första och den andra frågan i mål C‑372/23)
35. Den hänskjutande domstolen undrar huruvida en nationell bestämmelse, enligt vilken en tullöverträdelse som begåtts av vårdslöshet, vilket den betecknar som icke uppsåtligt begången smuggling, är förenlig med unionsrätten (särskilt artikel 15 jämförd med artikel 42.1 i tullkodexen).
36. Närmare bestämt vill den veta följande:
– Huruvida uppsåt är ett tvingande rekvisit för varusmuggling (den första frågan).
– Huruvida varusmuggling, oavsett om den har begåtts uppsåtligen eller av vårdslöshet, kan beläggas med en sanktion ”av samma slag och samma belopp” (den andra frågan).
37. Jag vill erinra om att VU har ålagts sanktioner för överträdelse av artikel 233.1 i tullagen. Enligt denna bestämmelse är det i Bulgarien inte tillåtet att transportera varor över statsgränsen utan tullmyndigheternas kännedom eller godkännande. Detta omfattar underlåtenhet att uppfylla skyldigheten att förse tullmyndigheterna med de uppgifter som föreskrivs i artikel 15 i tullkodexen.(5) Denna skyldighet uppfylls inte om de uppgifter som lämnats är falska, genom att de inte motsvarar varornas faktiska innehåll.
38. Även om det inte anges i begäran om förhandsavgörande förefaller det som om de transporterade varorna, som kom från Turkiet, var avsedda för Serbien och att Bulgarien endast var ett transitland. I ett sådant fall är det artikel 158 i tullkodexen som i första hand är tillämplig.
39. Enligt denna artikel ska varor som ska hänföras till ett tullförfarande (utom förfarandet för frizoner) omfattas av en lämplig tulldeklaration (punkt 1) och omfattas av tullövervakning från och med den tidpunkt då deklarationen godtas till och med den tidpunkt då de förs ut ur unionens tullområde eller överlåts till staten eller förstörs eller tulldeklarationen förklaras ogiltig (punkt 3).
40. Enligt artikel 233.3 i tullkodexen ska en fraktförare som befordrar varor enligt förfarandet för unionstransitering vara ansvarig för att ankomsten av varorna i oförändrat skick anmäls till destinationstullkontoret inom föreskriven tid och i enlighet med de åtgärder som tullmyndigheterna vidtagit för att sörja för att varorna identifieras.(6)
41. Enligt den hänskjutande domstolens bedömning, som inte har ifrågasatts och som det inte är nödvändigt att pröva i förevarande mål, utgjorde underlåtenheten att iaktta skyldigheten att upprätta en tillförlitlig deklaration avseende de varor som VU transporterade enligt transiteringsförfarandet en överträdelse av artikel 15 i tullkodexen som denna person hade gjort sig skyldig till.(7)
42. Enligt artikel 15.1 i tullkodexen ska varje person som direkt eller indirekt är involverad i fullgörandet av tullformaliteter eller i tullkontroller, på tullmyndigheternas begäran tillhandahålla dessa myndigheter alla nödvändiga dokument och uppgifter i lämplig form, och ge dem all nödvändig hjälp för att fullgöra dessa formaliteter eller kontroller.
43. Enligt punkt 2 i artikel 15 i tullkodexen ska en person som inger en tulldeklaration till tullmyndigheterna ansvara för att de uppgifter som lämnas i deklarationen är riktiga och fullständiga och att de dokument som lämnas till stöd för deklarationen är äkta, riktiga och fullständiga.
44. Enligt artikel 42 i tullkodexen ska medlemsstaterna fastställa sanktioner för överträdelser av tullagstiftningen som är effektiva, proportionella och avskräckande.
45. Den hänskjutande domstolen begär att EU-domstolen i strikt mening ska pröva huruvida den påförda sanktionen är förenlig med artikel 15 i tullkodexen, vad gäller överträdelsens uppsåtlighet, och med artikel 42.1 i samma kodex, vad gäller sanktionens proportionalitet.
46. För att besvara den första av dessa frågor bör det erinras om att domstolen har slagit fast följande:
– En underlåtenhet att iaktta den skyldighet som föreskrivs i artikel 15.1 i tullkodexen utgör en ”överträdelse av tullagstiftningen”, i den mening som avses i artikel 42.1 i denna kodex.
– ”Detta begrepp [överträdelse av tullkodexen] avser nämligen inte bara eventuella bedrägerier, utan omfattar varje bristande efterlevnad av tullagstiftningen, oavsett huruvida den bristande efterlevnaden har varit avsiktlig, begåtts av försumlighet eller helt i avsaknad av ett culpöst beteende.”(8)
47. Detsamma gäller i synnerhet, såsom kommissionen har påpekat, underlåtenheten att iaktta den skyldighet som föreskrivs i artikel 158 i tullkodexen att inge en tulldeklaration som är anpassad till förfarandet i fråga.
48. Av detta följer att uppsåt inte är ett nödvändigt rekvisit för varusmuggling. Om en överträdelse av artikel 15.1 i tullkodexen begås av vårdslöshet är medlemsstaterna skyldiga att tillämpa en sanktion enligt artikel 42 i tullkodexen.
49. Sanktionen ska under alla omständigheter, och med avseende på detta förfarande, vara proportionerlig, enligt artikel 42.1 i tullkodexen.
50. Vad den hänskjutande domstolen tar upp med sin andra fråga i mål C‑372/23 är inte i första hand ett problem med proportionalitet i strikt mening, utan, återigen, betydelsen av uppsåt vid avpassandet av sanktionen.
51. Den hänskjutande domstolen håller fast vid uppsåtligheten, som nu är aktuell med avseende på artikel 42.1 i tullkodexen, det vill säga med avseende på sanktionen och inte längre med avseende på fastställandet av de faktiska omständigheterna vid överträdelsen.
52. Frågeställningen i sak är fortfarande detsamma, nämligen huruvida en nationell lagstiftning som klassificerar vårdslöst handlande som en tullöverträdelse (den första frågan) till vilken den knyter en sanktion som inte skiljer mellan vårdslöst och uppsåtligt handlande (den andra frågan) är förenlig med tullkodexen.
53. Det handlar således inte om att avgöra huruvida den sanktion som är i fråga i det nationella målet var proportionerlig med hänsyn till dess faktiska belopp eller andra omständigheter, utan med hänsyn till om överträdelsen begicks med uppsåt eller av vårdslöshet.
54. Den hänskjutande domstolen betonar i själva verket att ett beteende, ”oavsett om det har begåtts med uppsåt eller med vårdslöshet, kan beläggas med en sanktion av samma slag och samma belopp”. Enligt den hänskjutande domstolen skulle det verkligt ”oproportionerliga” vara att inte göra någon skillnad mellan en uppsåtlig och en oaktsam överträdelse.
55. Hänvisningen i förbigående till proportionaliteten hos den påförda sanktionen bör inte avleda uppmärksamheten. Vad som verkligen aktualiseras i dessa frågor är, som nämnts, huruvida och under vilka förutsättningar varusmuggling endast kan leda till en sanktion när den är resultatet av ett uppsåtligt handlande.
56. Enligt fast praxis vid EU-domstolen får de sanktionsåtgärder som tillåts enligt nationell lagstiftning inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med denna lagstiftning och de får inte heller vara orimliga i förhållande till nämnda mål.(9)
57. Följaktligen ska ”tullmyndigheterna … såväl vid den rättsliga kvalificeringen av den överträdelse som eventuellt har begåtts, som vid, i förekommande fall, fastställandet av de påföljder som är hänförliga till att tullagstiftningen inte har iakttagits, beakta samtliga relevanta omständigheter, i förekommande fall även deklarantens goda tro, för att säkerställa att sanktionerna är effektiva, proportionella och avskräckande”.(10)
58. Att god tro är relevant för att bedöma sanktionernas omfattning innebär inte att sanktioner endast är tillåtna vid uppsåtliga överträdelser. Som jag redan har påpekat omfattar begreppet ”överträdelser av tullagstiftningen”, i den mening som avses i artikel 42.1 i tullkodexen, varje överträdelse av denna lagstiftning, oavsett om den har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet.
59. Sammanfattningsvis anser jag att den andra frågan i mål C‑372/23 ska besvaras på samma sätt som den första: Eftersom uppsåt inte är ett nödvändigt rekvisit för varusmuggling, och enbart en överträdelse av artikel 15.1 i tullkodexen är tillräcklig för att beteendet ska kunna bli föremål för sanktioner enligt artikel 42 i denna kodex, utesluter unionsrätten inte att icke uppsåtliga överträdelser leder till sanktioner.
60. EU-domstolen har bekräftat denna tolkning av artikel 42.1 i tullkodexen genom att slå fast att det är möjligt att ålägga administrativa sanktionsavgifter vid lämnande av oriktiga uppgifter i en tulldeklaration, trots att den berörda aktören är i god tro.(11)
61. Ett sådant svar utesluter inte att alla relevanta omständigheter (inbegripet, i förekommande fall, god tro hos den som begått överträdelsen) ska beaktas vid fastställandet av den lämpliga sanktionen inom ramen för den skala som den nationella lagstiftaren har fastställt, enligt vilken sanktionen kan graderas, mer eller mindre.(12)
B. Förverkande vid åsidosättande av skyldigheten att lämna uppgifter till tullmyndigheterna (första och andra frågan i mål C‑717/22, vilka sammanfaller med tredje och fjärde frågan i mål C‑372/23)
62. Med dessa frågor vill den hänskjutande domstolen i korthet få klarhet i följande:
– Huruvida förverkande kan vara en ytterligare administrativ sanktion vid ”varusmuggling”.
– Om så är fallet, huruvida egendom som tillhör en annan person än den som begått överträdelsen får förverkas, särskilt när denne inte har handlat uppsåtligen.
63. Artikel 42.2 i tullkodexen innehåller inte någon uttömmande uppräkning av de ”former” som de administrativa sanktioner som föreskrivs av medlemsstaterna får ha. Detta framgår av bestämmelsens ordalydelse, där uttrycket inter alia,(13)eller liknande, används för att exemplifiera dessa former.
64. Det framgår av EU-domstolens fasta praxis att ”så länge lagstiftningen om vilka sanktioner som ska tillämpas vid underlåtenhet att uppfylla krav som införts genom unionslagstiftning inte har harmoniserats inom unionen, har medlemsstaterna befogenhet att välja de påföljder som de finner lämpliga”. Medlemsstaterna är naturligtvis ”skyldiga att vid utövandet av denna befogenhet följa unionsrätten och dess allmänna principer”.(14)
65. Jag ser emellertid inget skäl till varför förverkande inte skulle kunna föreskrivas som en ytterligare administrativ sanktion i fall som de här aktuella, det vill säga vid överträdelse av artikel 15.1 i tullkodexen.(15)
66. Enligt tullkodexen (artikel 198) är de nationella myndigheterna skyldiga att vidta alla de åtgärder som krävs för att bortskaffa varorna om skyldigheterna enligt tullagstiftningen inte är fullgjorda. Bland dessa åtgärder nämns uttryckligen förverkande och försäljning eller förstöring av varorna i fråga.
67. Förverkande av beslagtagna varor, antingen som en administrativ sanktion (artikel 42 i tullkodexen) eller som en nödvändig åtgärd vid bristande uppfyllelse av en tullskyldighet (artikel 198 i tullkodexen), i sådana fall som det här aktuella, är således tillåtet enligt unionsrätten.(16)
68. Det kan ifrågasättas i vilka fall ett konkret förverkande är lagligt, men självklart inte att det är en åtgärd som i sig är förenlig med unionsrätten.
69. När det gäller förverkande av egendom som tillhör en annan person än den som begått överträdelsen har domstolen redan uttalat sig på ett otvetydigt sätt: ”Med hänsyn till den väsentliga kränkning av enskildas rättigheter som följer av förverkande av egendom, det vill säga ett definitivt berövande av äganderätten till denna, ska det påpekas att när det gäller tredje man i god tro, som inte kände till och inte borde ha känt till att dennes egendom använts för att begå ett brott, utgör ett sådant förverkande mot bakgrund av det eftersträvade målet, ett oproportionerligt och icke godtagbart ingrepp som påverkar själva kärnan i dennes äganderätt.”(17)
70. De uppgifter som de hänskjutande domstolarna har lämnat gör det inte möjligt att med säkerhet avgöra om de förverkade varorna faktiskt tillhörde en tredje man som handlade i god tro, i den mening som jag just har återgivit.
71. Allt tyder på att dessa varor inte tillhör VU (det vill säga den fraktförare som ålagts sanktionen), även om det inte är fastställt att hans rätt att bestrida förverkandet har ifrågasatts. Varorna förefaller i stället tillhöra Sistem Lux, som är sökande i den tvist som gett upphov till begäran om förhandsavgörande i mål C‑717/22.
72. Enligt de bulgariska tullmyndigheternas(18) och den bulgariska regeringens(19) skriftliga yttranden är Sistem Lux emellertid huvudansvarig i det transiteringsförfarande som de beslagtagna varorna skulle omfattas av. Om så är fallet, vilket det ankommer på de hänskjutande domstolarna att pröva, kan Sistem Lux inte betecknas som ”tredje man” i egentlig mening.
73. Av tullmyndighetens argument, vilka återges i begäran om förhandsavgörande i mål C‑717/22,(20) framgår att myndighetsbeslutet om förverkande grundades på att Sistem Lux hade underlåtit att uppfylla sina tullförpliktelser med avseende på de beslagtagna varorna. Om den hänskjutande domstolen skulle godta detta argument, skulle en sådan bristande efterlevnad, i enlighet med artikel 198 i tullkodexen, kunna leda till att varorna förverkas.
74. Även om Sistem Lux inte skulle ha begått den konkreta överträdelse som VU anklagas för, skulle företaget ha åsidosatt en egen skyldighet som skulle kunna motivera ett förverkande.
V. Förslag till avgörande
75. Mot bakgrund av ovanstående föreslår jag att EU-domstolen lämnar följande svar till Rayonen sad Svilengrad (Distriktsdomstolen i Svilengrad, Bulgarien) och Administrativen sad Haskovo (Förvaltningsdomstolen i Haskovo, Bulgarien):
Artikel 15 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen, jämförd med artikel 42.1 och 42.2 i samma förordning,
ska tolkas på följande vis:
1) Uppsåt är inte ett tvingande rekvisit för varusmuggling.
2) Det får i nationell lagstiftning föreskrivas att förverkande av varor ska utgöra en ytterligare sanktion för den som begått en administrativ överträdelse genom att underlåta att uppfylla de skyldigheter som föreskrivs i tullagstiftningen.