Language of document : ECLI:EU:C:2014:108

Mål C‑82/12

Transportes Jordi Besora SL

mot

Generalitat de Catalunya

(begäran om förhandsavgörande från Tribunal Superior de Justicia de Cataluña)

”Indirekt beskattning – Punktskatter – Direktiv 92/12/EEG – Artikel 3.2 – Mineraloljor – Skatt på detaljhandelsförsäljning – Begreppet ’särskilt ändamål’ – Överföring av befogenheter till de autonoma regionerna – Finansiering – På förhand bestämd användning – Utgifter på områdena hälso- och sjukvård och miljö”

Sammanfattning – Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 27 februari 2014

1.        Bestämmelser om skatter och avgifter – Harmonisering av lagstiftning – Punktskatter – Direktiv 92/12 – Mineraloljor – Nationell lagstiftning om skatt på detaljhandelsförsäljning av mineraloljor – Skatt som finansierar de territoriella enheternas utövande av sina befogenheter på områdena för hälso- och sjukvård och miljö – Skatt som inte i sig syftar till att säkerställa skyddet på dessa områden – Särskilt ändamål saknas – Otillåtlighet

(Rådets direktiv 92/12, artikel 3.2)

2.        Begäran om förhandsavgörande – Tolkning – Rättsverkningar i tiden av domar om tolkning av unionsrätten – Retroaktiv verkan – Domstolens möjlighet att begränsa sådan verkan – Villkor – Omfattningen av de ekonomiska följderna av domen för den berörda medlemsstaten– Icke avgörande kriterium

(Artikel 267 FEUF)

1.        Artikel 3.2 i direktiv 92/12 om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor ska tolkas så, att den är till hinder för nationell lagstiftning genom vilken införs en skatt på detaljhandelsförsäljning av mineraloljor. En sådan skatt – som ska finansiera de territoriella enheternas utövande av sina befogenheter på områdena för hälso- och sjukvård och miljö – kan nämligen inte anses ha ett särskilt ändamål i den mening som avses i nämnda artikel, eftersom den inte i sig syftar till att säkerställa skyddet för hälsan och miljön.

Ett särskilt ändamål i den mening som avses i artikel 3.2 i direktiv 92/12 är nämligen ett ändamål som inte är rent budgetmässigt. Domstolen har dessutom redan slagit fast att en förstärkning av en territoriell enhets självstyre genom att medge en befogenhet att ta ut skatter utgör ett rent budgetmässigt ändamål som inte i sig kan utgöra ett särskilt ändamål i den mening som avses i artikel 3.2 i direktiv 92/12.

Eftersom alla skatter nödvändigtvis har ett budgetmässigt ändamål kan emellertid den omständigheten att skatten har ett budgetmässigt ändamål inte i sig vara tillräcklig för att utesluta att skatten även kan ha ett särskilt ändamål i den mening som avses i artikel 3.2 i direktiv 92/12. I annat fall skulle bestämmelsen bli innehållslös. Den omständigheten att det på förhand har beslutats att intäkterna från denna skatt ska användas till att finansiera befogenheter som regionala myndigheter har övertagit från staten inom områdena hälso- och sjukvård och miljö skulle kunna vara en sådan omständighet som ska beaktas vid bedömningen av huruvida det finns ett särskilt ändamål. En sådan på förhand bestämd användning, som bara utgör ett led i organiseringen av en medlemsstats interna budget, kan emellertid inte i sig utgöra ett tillräckligt villkor i detta avseende, eftersom alla medlemsstater har rätt att besluta att intäkterna från en viss skatt ska användas till att finansiera bestämda utgifter, oavsett vilket mål som eftersträvas.

För att en skatt ska anses ha ett särskilt ändamål i den mening som avses i artikel 3.2 i direktiv 92/12, måste den i sig ha till syfte att skydda hälsan och miljön. Så skulle vara fallet om det var obligatoriskt att skatteintäkterna användes till att minska de samhällskostnader och miljökostnader som är knutna specifikt till konsumtionen av de skattepliktiga mineraloljorna, så att det fanns en direkt anknytning mellan användningen av skatteintäkterna och den aktuella skattens ändamål.

(se punkterna 23, 25, 27–30 och 36 samt domslutet)

2.        Se domen.

(se punkterna 40–42, 48 och 49)