DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)
den 16 januari 2019(*)
”Begäran om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och erkännande och verkställighet av domar i mål om underhållsskyldighet – Förordning (EG) nr 44/2001 – Artikel 5 led 2 – Artikel 27 – Artikel 35.3 – Domstols behörighet och erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar – Förordning (EG) nr 2201/2003 – Artikel 19 – Litispendens – Artikel 22 a – Artikel 23 a – Avgöranden erkänns inte om det är uppenbart att de strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) – Artikel 24 – Förbud mot omprövning av ursprungsdomstolens behörighet – Skäl för att neka erkännande som grundas på åsidosättande av reglerna om litispendens – Föreligger inte”
I mål C‑386/17,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) genom beslut av den 26 oktober 2016, som inkom till domstolen den 27 juni 2017, i målet
Stefano Liberato
mot
Luminita Luisa Grigorescu
meddelar
DOMSTOLEN (första avdelningen)
sammansatt av vice ordföranden R. Silva de Lapuerta, tillika tillförordnad ordförande på första avdelningen, samt domarna J.-C. Bonichot, A. Arabadjiev, E. Regan och C.G. Fernlund (referent),
generaladvokat: Y. Bot,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Stefano Liberato, genom F. Ongaro och A. Castellani, avvocati,
– Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av P. Pucciariello, avvocato dello Stato,
– Tjeckiens regering, genom M. Smolek, J. Vláčil och A. Kasalická, samtliga i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom E. Montaguti och M. Wilderspin, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 6 september 2018 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Stefano Liberato och Luminita Luisa Grigorescu, avseende en ansökan om erkännande i Italien av en dom gällande ett mål om äktenskapsskillnad, föräldraansvar och underhållsskyldighet som avkunnats i Rumänien.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Förordning nr 2201/2003
3 I skälen 11 och 21 i förordning nr 2201/2003 anges följande:
”(11) Frågor om underhållsskyldighet undantas från denna förordnings tillämpningsområde, eftersom de redan regleras av [rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens områdeförordning (EGT L 12, 2001, s. 1)]. Domstolar som har behörighet enligt den här förordningen är i allmänhet behöriga att döma i frågor om underhållsskyldighet med tillämpning av artikel 5 [led] 2 i förordning [nr 44/2001].
…
(21) Erkännande och verkställighet av domar som har meddelats i en medlemsstat bör bygga på principen om ömsesidigt förtroende, och skälen för att vägra erkännande bör begränsas till ett minimum.”
4 Artikel 12 i förordning nr 2201/2003 har rubriken ”Avtal om domstols behörighet”. I artikel 12.1 föreskrivs följande:
”De domstolar i en medlemsstat som på grundval av artikel 3 utövar behörighet angående en ansökan om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap skall vara behöriga att ta upp frågor som rör föräldraansvaret i samband med denna ansökan om
a) åtminstone en av makarna har föräldraansvar för barnet,
och
b) dessa domstolars behörighet har godtagits uttryckligen eller på något annat entydigt sätt av makarna och personerna med föräldraansvar, vid den tidpunkt då talan väcks, och denna behörighet är till barnets bästa.”
5 Artikel 17 i samma förordning har rubriken ”Prövning av behörighetsfrågan”. I den artikeln föreskrivs följande:
”Om talan som väcks vid en domstol i en medlemsstat avser ett fall som domstolen inte är behörig att ta upp enligt denna förordning och en domstol i en annan medlemsstat är behörig enligt förordningen, skall den förstnämnda domstolen självmant förklara sig obehörig.”
6 I artikel 19 i samma förordning föreskrivs följande:
”1. Om talan väcks vid domstolar i olika medlemsstater rörande äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap och målen gäller samma parter skall, till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först har väckts är behörig, den domstol vid vilken talan har väckts senare självmant låta handläggningen av målet vila.
2. Om talan om föräldraansvar för ett barn, rörande samma sak, väcks vid domstolar i olika medlemsstater skall, till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först har väckts är behörig, den domstol vid vilken talan har väckts senare självmant låta handläggningen av målet vila.
3. När det har fastställts att den domstol vid vilken talan först har väckts är behörig, skall den domstol vid vilken talan har väckts senare självmant avvisa talan till förmån för den domstolen.”
7 Artikel 22 i förordning nr 2201/2003 har rubriken ”Skäl för att vägra erkännande av domar om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap”. Där föreskrivs följande:
”En dom om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap skall inte erkännas
a) om ett erkännande uppenbart skulle strida mot grunderna för rättsordningen i den medlemsstat där domen görs gällande (ordre public),
…
c) om den är oförenlig med en dom som har meddelats i ett mål mellan samma parter i den medlemsstat där domen görs gällande, …
…”
8 Artikel 23 i denna förordning har rubriken ”Skäl för att vägra erkännande av domar om föräldraansvar”. Där föreskrivs följande:
”En dom om föräldraansvar skall inte erkännas
a) om ett erkännande uppenbart skulle strida mot grunderna för rättsordningen i den medlemsstat där domen görs gällande (ordre public), med hänsyn tagen till barnets bästa,
…
e) om domen är oförenlig med en senare dom om föräldraansvar som har meddelats i den medlemsstat där domen görs gällande.
…”
9 Artikel 24 i nämnda förordning har rubriken ”Förbud mot omprövning av ursprungsdomstolens behörighet”. Där föreskrivs följande:
”Behörigheten för domstolen i ursprungsmedlemsstaten får inte omprövas. En prövning av huruvida en dom strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) enligt artikel 22 a och artikel 23 a får inte avse behörighetsreglerna i artiklarna 3–14.”
Förordning nr 44/2001
10 I artikel 5 i förordning nr 44/2001 föreskrivs följande:
”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat kan väckas i en annan medlemsstat
…
2) om talan avser underhållsskyldighet, vid domstolen i den ort där den underhållsberättigade har sin hemvist eller vanliga vistelseort eller, om talan har samband med frågan om någons rättsliga status, vid den domstol som enligt sin egen lag är behörig att pröva denna fråga, såvida inte behörigheten endast grundar sig på den ena partens medborgarskap,
…”
11 Artikel 27 i denna förordning har följande lydelse:
”1. Om talan väcks vid domstolar i olika medlemsstater rörande samma sak och målen gäller samma parter, skall varje domstol utom den vid vilken talan först väckts självmant låta handläggningen av målet vila till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig.
2. När det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig, skall övriga domstolar självmant avvisa talan till förmån för den domstolen.”
12 I artikel 34 i samma förordning föreskrivs följande:
”En dom skall inte erkännas om
1) ett erkännande uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den medlemsstat där domen görs gällande,
…
3) den är oförenlig med en dom som har meddelats i en tvist mellan samma parter i den medlemsstat där domen görs gällande,
4) den är oförenlig med en dom som tidigare har meddelats i en annan medlemsstat eller i en tredje stat mellan samma parter och rörande samma sak, såvida den först meddelade domen uppfyller de nödvändiga villkoren för erkännande i den medlemsstat där domen görs gällande.”
13 I artikel 35 i förordning nr 44/2001 föreskrivs följande:
”1. En dom skall vidare inte erkännas om den strider mot bestämmelserna i avsnitten 3, 4 och 6 i kapitel II, och inte heller i de fall som avses i artikel 72.
2. Vid den behörighetsprövning som åsyftas i föregående punkt är den domstol eller myndighet som prövar frågan om erkännande bunden av de faktiska omständigheter som domstolen i ursprungsmedlemsstaten har grundat sin behörighet på.
3. Domstolens behörighet i ursprungsmedlemsstaten får inte omprövas på andra grunder än som avses i punkt 1. Behörighetsreglerna omfattas inte av de i artikel 34.1 åsyftade grunderna för rättsordningen (ordre public).”
Italiensk rätt
14 I artikel 150 i codice civile (civillagen), med rubriken ”Hemskillnad”, föreskrivs följande:
”Hemskillnad mellan makarna är tillåten.
Dom om hemskillnad kan meddelas på grundval av ansökan om stämning eller gemensam ansökan.
Enbart makarna har rätt att inge ansökan om stämning angående hemskillnad eller gemensam ansökan angående hemskillnad.”
15 I artikel 151 i civillagen med rubriken ”Ansökan om stämning angående hemskillnad” föreskrivs följande:
”Ansökan om stämning angående hemskillnad kan inges när det uppstår, även oberoende av den ena eller båda makarnas förskyllan, omständigheter som gör det omöjligt att fortsätta samlevnaden eller som kan vara till allvarligt förfång för barnens uppfostran.
På ansökan därom och om villkoren därför är uppfyllda fastställer domstolen, i samband med domen om hemskillnad, om makens eller makans handlande utgör hemskillnadsgrund på grund av att vederbörande har handlat i strid med de skyldigheter som följer av äktenskapet.”
16 Den hänskjutande domstolen har påpekat att föräldraansvar och skyldigheten att ta hand om sina barn regleras på samma sätt, vid hemskillnad och skilsmässa, i artiklarna 337 bis–337 octies i civillagen.
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
17 Stefano Liberato och Luminita Luisa Grigorescu gifte sig i Rom (Italien) den 22 oktober 2005 och levde tillsammans i det landet tills deras barn föddes den 20 februari 2006. Förhållandet mellan makarna försämrades successivt och modern tog barnet med sig till Rumänien, och har sedan dess inte återvänt till Italien.
18 Genom ansökan som ingavs den 22 maj 2007 till Tribunale di Teramo (domstolen i Teramo, Italien) ansökte Stefano Liberato om hemskillnad och vårdnad om barnet. Luminita Luisa Grigorescu, som inställde sig inför denna domstol, yrkade att ansökan skulle avslås och yrkade samtidigt i ett genkäromål att Stefano Liberato skulle förpliktas att utge underhållsbidrag till barnet. Genom dom av den 19 januari 2012 meddelade Tribunale di Teramo (domstolen i Teramo) dom om hemskillnad mellan makarna, varvid Luminita Luisa Grigorescus handlande angavs som hemskillnadsgrund. Genom ett separat beslut hänsköt Tribunale di Teramo (domstolen i Teramo) målet för ytterligare utredning i syfte att fatta beslut om de respektive ansökningarna om föräldraansvar.
19 Under den tid som ovanstående mål om föräldraansvar pågick i Italien vid Tribunale de Teramo (domstolen i Teramo) ingav Luminita Luisa Grigorescu den 30 september 2009 en ansökan till Judecătoria București (domstol i första instans i Bukarest, Rumänien) och yrkade att denna domstol skulle meddela dom om äktenskapsskillnad, att hon skulle beviljas ensam vårdnad om barnet och att fadern skulle förpliktas att betala underhållsbidrag till barnet.
20 Stefano Liberato inställde sig inför denna domstol och framställde en invändning om litispendens. Han gjorde härvid gällande att han redan inlett ett förfarande om hemskillnad respektive föräldraansvar i Italien. Genom dom av den 31 maj 2010 meddelade emellertid Judecătoria București (domstol i första instans i Bukarest) dom om äktenskapsskillnad, beviljade modern vårdnaden om barnet och reglerade faderns umgängesrätt och fastställde det underhållsbidrag som han skulle betala till barnet.
21 Denna dom vann laga kraft efter en dom från Curtea de Apel Bucureşti (Appellationsdomstolen i Bukarest, Rumänien) av den 12 juni 2013 som fastställde domen från Tribunalul București (domstol i Bukarest, Rumänien) av den 3 december 2012, varigenom Stefano Liberatos överklagande av dom av den 31 maj 2010 ogillades.
22 Hemskillnadsförfarandet i Italien avslutades därefter genom dom av den 8 juli 2013 från Tribunale di Teramo (domstolen i Teramo). Denna domstol beviljade fadern ensam vårdnad om barnet och beslutade att barnet omedelbart skulle återföras till Italien. Domstolen fastställde även umgängesrätt för modern i Italien och ålade henne att betala underhållsbidrag till barnet.
23 Tribunale di Teramo (domstolen i Teramo) ogillade Luminita Luisa Grigorescus anslutningsyrkande att domen om äktenskapsskillnad meddelad av Tribunalul București (domstol i Bukarest) den 3 december 2012 skulle erkännas i Italien med stöd av förordning nr 2201/2003. Tribunale di Teramo (domstolen i Teramo) påpekade att förfarandet om äktenskapsskillnad inleddes i Rumänien efter det att hemskillnadsförfarandet hade anhängiggjorts i Italien och att rumänska domstolar därefter hade åsidosatt artikel 19 i förordning nr 2201/2003 genom att underlåta att vilandeförklara målet.
24 Luminita Luisa Grigorescu överklagade domen och framställde inledningsvis ett anslutningsyrkande om erkännande av domen från Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest) av den 12 juni 2013, varigenom invändningen om litispendens ogillades med motiveringen att de båda målen enligt rumänsk processrätt inte rörde samma sak.
25 Genom dom av den 31 mars 2014 ändrade Corte d’Appello di L’Aquila (Appellationsdomstolen i Aquila, Italien) den dom som meddelats av Tribunale di Teramo (domstolen i Teramo) den 8 juli 2013 och biföll invändningen om att domen om äktenskapsskillnad som meddelats av rumänska domstolar, vilken även avsåg vårdnad om barnet och underhållsbidrag för barnet, hade vunnit laga kraft. Den nämnda appellationsdomstolen fann att det förhållandet att de domstolar i den medlemsstat vid vilka talan hade väckts senare, nämligen de rumänska domstolarna, hade åsidosatt de unionsrättsliga reglerna om litispendens inte var relevant vid prövningen av villkoren för erkännande av de slutliga åtgärder som vidtagits av Rumänien. Samma appellationsdomstol fann vidare att det inte fanns något skäl – i synnerhet avseende grunderna för rättsordningen (ordre public) – för att inte erkänna den rumänska domen.
26 Stefano Liberato överklagade denna dom från Corte d’appello di L’Aquila (Appellationsdomstolen i Aquila).
27 Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien), som är hänskjutande domstol, har uppgett att den dom som meddelats i Rumänien reglerar det äktenskapliga bandet, föräldraansvar och underhållsskyldighet. I det hemskillnadsförfarande som inletts i Italien hade samma ansökningar framställts, utom när det gäller ansökan rörande det äktenskapliga bandet som inte är identisk, eftersom det enligt italiensk rätt krävs att det ska fastställas före äktenskapsskillnaden att de i lag föreskrivna villkoren för hemskillnad mellan makar är uppfyllda.
28 Den hänskjutande domstolen har inledningsvis anfört att artikel 22 c i förordning nr 2201/2003, artikel 23 e i den förordningen och artikel 34.4 i förordning nr 44/2001 inte utgör hinder för erkännande av den rumänska domen vad gäller civilstånd, föräldraansvar och underhållsskyldighet.
29 Enligt den hänskjutande domstolen är det emellertid nödvändigt att därefter pröva huruvida ett åsidosättande, som enligt denna domstol är uppenbart, av de unionsrättsliga bestämmelser om litispendens som är tillämpliga – det vill säga artikel 19 i förordning nr 2201/2003 och artikel 27 i förordning nr 44/2001 – från de domstolars sida som meddelat den dom som det begärs erkännande av kan anses vara ett skäl för att vägra erkännande på grund av att domen strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public).
30 Mot denna bakgrund beslutade Corte suprema di cassazioine (Högsta domstolen, Italien) att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
”1) Påverkar åsidosättandet av reglerna om litispendens i artikel 19.2 och 19.3 i förordning nr 2201/2003 enbart fastställandet av den behöriga domstolen, varvid artikel 24 i [denna förordning] är tillämplig, eller kan nämnda åsidosättande mot bakgrund av den processrättsliga rättsordningen tvärtom utgöra hinder för erkännande i den medlemsstat vid vars domstol talan först har väckts av den dom som har meddelats i den medlemsstat vid vars domstol talan har väckts senare, om det beaktas att [nämnda artikel 24] enbart hänvisar till behörighetsreglerna i artiklarna 3–14 och inte efterföljande artikel 19?
2) Strider tolkningen av artikel 19 i förordning nr 2201/2003, som enbart ska betraktas som kriterium för att avgöra en domstols behörighet, mot det unionsrättsliga begreppet litispendens samt syftet och målet med bestämmelsen, det vill säga att fastställa en uppsättning tvingande regler om den processrättsliga rättsordningen för att skapa ett gemensamt område som ska kännetecknas av ömsesidigt förtroende och lojalt domstolssamarbete mellan medlemsstaterna och där automatiskt erkännande av och fri rörlighet för domar ska gälla?”
Prövning av tolkningsfrågorna
31 EU-domstolen påpekar inledningsvis att den hänskjutande domstolens frågor enbart gäller tolkningen av förordning nr 2201/2003. Frågor om underhållsskyldighet är – vilket framgår av skäl 11 i förordningen – emellertid undantagna från denna förordnings tillämpningsområde, och omfattas i stället av tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001. Såsom framgår av begäran om förhandsavgörande gäller det nationella målet erkännande av en dom som meddelats inte enbart gällande äktenskapsmål och mål om föräldraansvar utan även såvitt gäller underhållsskyldighet. De ställda frågorna ska därför besvaras mot bakgrund av förordningarna nr 2201/2003 och nr 44/2001.
32 Frågorna ska besvaras tillsammans. Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor för att få klarhet i huruvida reglerna om litispendens i artikel 27 i förordning nr 44/2001 respektive i artikel 19 i förordning nr 2201/2003 ska tolkas så, att när – i ett mål rörande äktenskapsskillnad, föräldraansvar eller underhållsskyldighet – den domstol vid vilken talan i ett senare skede har väckts i strid med dessa regler meddelar en dom som sedermera vunnit laga kraft, så får domstolarna i den medlemsstat där talan i ett första skede väckts vägra att erkänna domen med motiveringen att det är uppenbart att den strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public).
33 EU-domstolen erinrar härvid om att Luminita Luisa Grigorescu, den 30 september 2009, ansökte om äktenskapsskillnad mellan henne och Stefan Liberato vid en rumänsk domstol. Nämnda mål avsåg även vårdnaden om det gemensamma barnet och underhållsbidrag till detta. Innan dess hade Stefano Liberato ansökt om hemskillnad mellan makarna och vårdnad om barnet vid italiensk domstol. Luminita Luisa Grigorescu hade, i målet vid den italienska domstolen, i ett genkäromål begärt att Stefano Liberato skulle förpliktas att utge underhållsbidrag till barnet.
34 Den rumänska domstolen fann härvidlag att yrkandena i äktenskapsmålen inte gällde samma sak – det ena avsåg äktenskapsskillnad och det andra hemskillnad – och ansåg därför att det inte förelåg någon litispendens i den mening som avses i artikel 19 i förordning nr 2201/2003. Nämnda domstol ansåg sig följaktligen behörig att pröva den talan som Luminita Luisa Grigorescu väckt.
35 Såsom EU-domstolen tidigare slagit fast är det visserligen enligt vad som stadgas i artikel 19.1 i förordning nr 2201/2003 av betydelse i äktenskapsmål att båda förfarandena rör samma parter, även om förfarandena kan röra olika saker, förutsatt att de avser hemskillnad, äktenskapsskillnad eller annullering av äktenskap. EU-domstolen har härav dragit slutsatsen att det kan föreligga ett fall av litispendens eller mål som har samband med varandra enligt artikel 19 i förordning nr 2201/2003, när det vid två domstolar i olika medlemsstater väckts en talan om hemskillnad vid den ena och en talan om äktenskapsskillnad vid den andra. Under sådana förhållanden och för det fall parterna är desamma ska den domstol vid vilken talan har väckts senare självmant låta handläggningen av målet vila till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först har väckts är behörig (dom av den 6 oktober 2015, A, C‑489/14, EU:C:2015:654, punkterna 33 och 34).
36 Om även ansökningar gällande föräldraansvar har framställts i ett förfarande som avser det äktenskapliga bandet är – såsom generaladvokaten påpekade i punkterna 56 och 57 i sitt förslag till avgörande – visserligen reglerna om litispendens i fråga om äktenskapsskillnad tillämpliga. Detsamma gäller för underhållsbidrag när talan har samband med frågan om någons rättsliga status enligt artikel 5 led 2 i förordning nr 44/2001. Den första typen av ansökningar omfattas följaktligen av artikel 19.1 i förordning nr 2201/2003, medan den andra typen av ansökningar regleras av artikel 27 i förordning nr 44/2001.
37 I förevarande fall har den domstol vid vilken talan först väckts avseende ansökan om hemskillnad ansett sig behörig med stöd av artikel 12.1 i förordning nr 2201/2003 att pröva yrkandena avseende föräldraansvar och underhållsskyldighet gentemot barnet med motiveringen att Luminita Luisa Grigorescu uppträtt som part vid denna domstol och således godtagit den domstolens behörighet.
38 I en situation såsom den som är aktuell i det nationella målet ska den domstol vid vilken talan avseende äktenskapsskillnad, föräldraansvar och underhållsskyldighet har väckts senare och som vägrar att låta handläggningen av målet vila och anser sig behörig att pröva detsamma följaktligen anses åsidosätta bestämmelserna i artikel 19 i förordning nr 2201/2003 och bestämmelserna i artikel 27 i förordning nr 44/2001.
39 För att besvara de frågor som den hänskjutande domstolen har ställt ska det påpekas att ordalydelsen i artikel 19 i förordning nr 2201/2003 i stor utsträckning liknar den i artikel 27 i förordning nr 44/2001 och inför en mekanism som liknar den som föreskrivs i sistnämnda artikel för att behandla fall av litispendens. Det finns således skäl att beakta de överväganden som EU-domstolen har gjort rörande sistnämnda förordning vid tolkningen av förordning nr 2201/2003 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2015, A, C‑489/14, EU:C:2015:654, punkt 27).
40 EU-domstolen erinrar vidare om de egenskaper som kännetecknar den mekanism som införs genom förordning nr 2201/2003.
41 Förordningen bygger på ömsesidigt samarbete och förtroende domstolarna emellan, vilket ska leda till ömsesidigt erkännande av domstolsavgöranden, som är en hörnsten i arbetet med att skapa ett verkligt rättsligt område (dom av den 15 februari 2017, W och V, C‑499/15, EU:C:2017:118, punkt 50 och där angiven rättspraxis).
42 I detta sammanhang har reglerna om litispendens en viktig funktion.
43 Dessa regler har såsom EU-domstolen redan tidigare slagit fast till syfte att – för att tillgodose intresset av god rättskipning i unionen – hindra att parallella förfaranden handläggs samtidigt vid olika medlemsstaters domstolar och eventuellt resulterar i motstridiga avgöranden. Därför har unionslagstiftaren sökt upprätta klara och effektiva regler för att avgöra frågor om litispendens som grundas på i vilken kronologisk ordning talan har väckts vid domstolarna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2015, A, C‑489/14, EU:C:2015:654, punkterna 29 och 30 och där angiven rättspraxis; se analogt, när det gäller förordning nr 44/2001, dom av den 27 februari 2014, Cartier parfums-lunettes och Axa Corporate Solutions assurances, C‑1/13, EU:C:2014:109, punkt 40).
44 För att säkerställa ett effektivt genomförande av förordning nr 2201/2003 i enlighet med principen om ömsesidigt förtroende som förordningen bygger på, påpekar domstolen följande. Det ankommer för det första, i likhet med vad generaladvokaten påpekat i punkt 59 i sitt förslag till avgörande, på varje domstol att pröva sin egen behörighet i enlighet med artikel 17 i nämnda förordning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2010, Purrucker, C‑256/09, EU:C:2010:437, punkt 73; dom av den 12 november 2014, L, C‑656/13, EU:C:2014:2364, punkt 58, och dom av den 15 februari 2017, W och V, C‑499/15, EU:C:2017:118, punkt 54).
45 För det andra får inte behörigheten för domstolen i ursprungsmedlemsstaten omprövas enligt artikel 24 i förordning nr 2201/2003 (dom av den 9 november 2010, Purrucker, C‑296/10, EU:C:2010:665, punkt 85). Detsamma gäller såvitt avser förordning nr 44/2001, i enlighet med artikel 35.3 häri.
46 Enligt skäl 21 i förordning nr 2201/2003 grundar sig denna för det tredje på att erkännande och verkställighet av domar som har meddelats i en medlemsstat bör bygga på principen om ömsesidigt förtroende, och att skälen för att vägra erkännande bör begränsas till ett minimum (dom av den 19 november 2015, P, C‑455/15 PPU, EU:C:2015:763, punkt 35).
47 Det är mot bakgrund av dessa överväganden som EU-domstolen ska pröva om det faktum att en lagakraftvunnen dom har meddelats i strid med reglerna om litispendens i artikel 27 i förordning nr 44/2001 och artikel 19 i förordning nr 2201/2003 utgör ett skäl hänförligt till grunderna för rättsordningen (ordre public) som med stöd av artikel 34 i förordning nr 44/2001 samt artikel 22 a och artikel 23 a i förordning nr 2201/2003 utgör hinder för att domstolarna i den medlemsstat där den domstol är belägen vid vilken talan väckts först erkänner domen.
48 EU-domstolen påpekar härvid att enligt ordalydelsen i artikel 24 i förordning nr 2201/2003 får en prövning av huruvida en dom strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) enligt artikel 22 a och artikel 23 a i nämnda förordning inte avse behörighetsreglerna i artiklarna 3–14.
49 Det är därför viktigt att fastställa om reglerna om litispendens utgör behörighetsregler på samma sätt som dem i artiklarna 3–14 i förordningen.
50 Reglerna om litispendens i artikel 19 i förordning nr 2201/2003 återfinns förvisso inte bland de behörighetsregler som uttryckligen avses i artikel 24 i samma förordning, utan ingår i kapitel II med rubriken ”Domstols behörighet”.
51 När den domstol vid vilken talan först väckts, såsom är fallet i det nationella målet, i samband med prövningen av ett anslutningsyrkande om erkännande granskar huruvida reglerna om litispendens har tillämpats på rätt sätt av den domstol vid vilken talan senare väckts – och följaktligen gör en bedömning av skälen till att den senare inte har förklarat sig obehörig – kontrollerar den domstol vid vilken talan först väckts, såsom generaladvokaten påpekade i punkt 77 i sitt förslag till avgörande, nödvändigtvis den behörighetsprövning som den domstol vid vilken talan senare väckts har gjort. Detta är emellertid inte tillåtet enligt artikel 24 i förordning nr 2201/2003, såsom påpekats i punkt 45 ovan.
52 Trots att det i förbudsbestämmelsen i artikel 24 i förordningen inte uttryckligen hänvisas till artikel 19 i samma förordning, ger inte ett påstått åsidosättande av nämnda artikel 19 den domstol vid vilken talan först har väckts rätt att – vid äventyr av att den annars prövar den domstols behörighet vid vilken talan väckts senare – vägra erkänna en dom som meddelats av den sistnämnda domstolen i strid med litispendensregeln i denna bestämmelse (se, analogt beträffande artikel 15 i förordning nr 2201/2003, dom av den 19 november 2015, P, C‑455/15 PPU, EU:C:2015:763, punkt 45).
53 Ovannämnda överväganden är även tillämpliga på de regler om litispendens som finns i artikel 27 i förordning nr 44/2001 i fråga om underhållsskyldighet, då det även i artikel 35.3 i nämnda förordning föreskrivs att behörigheten för ursprungsmedlemsstatens domstolar inte får omprövas.
54 Domstolen i den stat där domen görs gällande kan inte, utan att undergräva syftet med förordningarna nr 2201/2003 och nr 44/2001, vägra att erkänna en dom som har meddelats i en annan medlemsstat enbart av det skälet att den anser att den nationella rätten eller unionsrätten har tillämpats felaktigt i denna dom (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2015, Diageo Brands, C‑681/13, EU:C:2015:471, punkt 49, och dom av den 19 november 2015, P, C‑455/15 PPU, EU:C:2015:763, punkt 46).
55 Bedömningen bekräftas av det faktum att de skäl som kan anföras för att vägra att erkänna en dom på grund av att den uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) – vilka återfinns i artikel 22 a och artikel 23 a i förordning nr 2201/2003 samt i artikel 34 i förordning nr 44/2001 – ska tolkas restriktivt, eftersom de utgör ett hinder för förverkligandet av ett av de grundläggande målen med dessa förordningar, vilket mål har beskrivits i punkt 46 ovan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 november 2015, P, C‑455/15 PPU, EU:C:2015:763, punkt 36).
56 De ställda frågorna ska följaktligen besvaras på följande sätt. Reglerna om litispendens i artikel 27 i förordning nr 44/2001 respektive i artikel 19 i förordning nr 2201/2003 ska tolkas så, att när – i ett mål rörande äktenskapsskillnad, föräldraansvar eller underhållsskyldighet – den domstol vid vilken talan i ett senare skede har väckts i strid med dessa regler meddelar en dom som sedermera vunnit laga kraft, så utgör dessa regler hinder för att domstolarna i den medlemsstat där talan i ett första skede väckts vägrar att erkänna domen enbart av detta skäl. Detta åsidosättande kan inte i sig läggas till grund för att vägra att erkänna domen med motiveringen att det är uppenbart att den strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den medlemsstaten.
Rättegångskostnader
57 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:
Reglerna om litispendens i artikel 27 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område respektive i artikel 19 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 ska tolkas så, att när – i ett mål rörande äktenskapsskillnad, föräldraansvar eller underhållsskyldighet – den domstol vid vilken talan i ett senare skede har väckts i strid med dessa regler meddelar en dom som sedermera vunnit laga kraft, så utgör dessa regler hinder för att domstolarna i den medlemsstat där talan i ett första skede väckts vägrar att erkänna domen enbart av detta skäl. Detta åsidosättande kan inte i sig läggas till grund för att vägra att erkänna domen med motiveringen att det är uppenbart att den strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den medlemsstaten.
Underskrifter