Language of document : ECLI:EU:T:2001:248

BESLUT MEDDELAT AV FÖRSTAINSTANSRÄTTENS ORDFÖRANDE

den 8 oktober 2001 (1)

”Interimistiskt förfarande - Ramavtal om förbindelserna mellan Europaparlamentet och kommissionen - Artikel 197 EG - Artiklarna 108 och 109 i rättegångsreglerna - Upptagande till sakprövning”

I mål T-236/00 R II,

Gabriele Stauner, Wolfratshausen (Tyskland),

Freddy Blak, Næstved (Danmark),

Heide Rühle, Stuttgart (Tyskland),

Esko Olavi Seppänen, Helsingfors (Finland),

Bart Staes, Antwerpen (Belgien),

ledamöter av Europaparlamentet, företrädda av advokaterna J. Sedemund och T. Lübbig, med delgivningsadress i Luxemburg,

sökande,

mot

Europaparlamentet, företrätt av C. Pennera och M. Berger, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

och

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av U. Wölker och X. Lewis, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

svarande,

angående en ansökan, med stöd av artiklarna 108 och 109 i förstainstansrättens rättegångsregler, om dels uppskov med verkställigheten av punkt 3.2 första strecksatsen och punkt 3.3 i bilaga 3 till ramavtalet av den 5 juli 2000 om förbindelserna mellan Europaparlamentet och kommissionen (EGT C 121, 2001, s. 122), dels vidtagande av andra interimistiska åtgärder,

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTENS ORDFÖRANDE

följande

Beslut

Tillämpliga bestämmelser

1.
    Bestämmelserna om de institutionella förbindelserna mellan Europaparlamentet och kommissionen har från och med år 1990 införts i en ”hederskodex” (EGT C 89, 1995, s. 69).

2.
    Parlamentet antog i september 1999 en resolution i vilken det uppmanades till att ”snabbt upprätta ett interinstitutionellt avtal mellan kommissionen och parlamentet såsom utgörande ramen för en ny hederskodex”.

3.
    Ramavtal om förbindelserna mellan parlamentet och kommissionen (EGT C 121, 2001, s. 122) godkändes av majoriteten av parlamentsledamöterna den 5 juli 2000 (nedan kallat ramavtalet).

4.
    I punkt 1 i ramavtalet fastställs följande:

”I syfte att anpassa den uppförandekod som antogs 1990 och ändrades 1995 beslutar [parlamentet och kommissionen] om följande åtgärder för att öka kommissionens ansvar och legitimitet, utvidga den konstruktiva dialogen och det politiska samarbetet, förbättra informationsflödet samt höra och informera Europaparlamentet om kommissionens administrativa reformer. [De två institutionerna] godkänner även flera särskilda genomförandeåtgärder om (i) lagstiftningsprocessen, (ii) internationella avtal och utvidgningen och (iii) överföring av dokument och sekretessbelagda handlingar från kommissionen. Dessa genomförandeåtgärder återfinns i en bilaga till ramavtalet.”

5.
    Punkt 17 i ramavtalet har följande lydelse:

”[P]arlamentet och kommissionen kommer överens om att kommissionen inom ramen för det årliga förfarandet för beviljande av ansvarsfrihet, vilket regleras av artikel [276 EG], skall överföra all information som krävs för att kontrollera budgetgenomförandet för ifrågavarande år och som begärs för detta ändamål av ordföranden för det parlamentsutskott som är ansvarigt för förfarandet för beviljandet av ansvarsfrihet i enlighet med bilaga VI i Europaparlamentets arbetsordning.

Om det kommer fram nya uppgifter rörande tidigare år för vilka ansvarsfrihet redan beviljats, skall kommissionen överföra all nödvändig och dithörande information, i syfte att uppnå en lösning som är acceptabel för båda parter.”

6.
    I punkt 29 anges att ”[a]lla särskilda bestämmelser preciseras i bilagorna”.

7.
    Bilaga 3 till ramavtalet behandlar överföring av sekretessbelagd information till parlamentet (nedan kallad bilaga 3). Av punkt 1.1-1.5 i bilaga 3 framgår följande:

”1.1    I denna bilaga regleras överföringen till Europaparlamentet och Europaparlamentets behandling av kommissionens sekretessbelagda information inom ramen för Europaparlamentets befogenheter när det gäller lagstiftningsprocessen, budgetförfarandet, förfarandet för beviljande av ansvarsfrihet eller utövandet i allmänhet av Europaparlamentets kontrollbefogenheter. De båda institutionerna skall verka med respekt för sina respektive skyldigheter till lojalt samarbete och i en anda av fullständigt ömsesidigt förtroende, liksom med allra största respekt för fördragens tillämpliga föreskrifter, i synnerhet artiklarna 6 [EU] och 46 [EU] och [276 EG].

1.2    Med information avses all muntlig eller skriftlig information, vilket överföringsmedium eller vilken upphovsman denna än må ha.

1.3    Kommissionen skall garantera att Europaparlamentet får tillgång till information i enlighet med bestämmelserna i denna bilaga när någon av Europaparlamentets instanser som anges i punkt 1.4 nedan kommer in med en begäran om överföring av sekretessbelagd information.

1.4    Följande instanser får inom ramen för denna bilaga begära sekretessbelagd information från kommissionen: Europaparlamentets talman, ordförande i berörda parlamentsutskott, presidiet och talmanskonferensen.

1.5    Information om fördragsbrottsförfaranden och förfaranden i konkurrensfrågor är undantagna från denna bilaga, såvida de inte redan täcks av ett slutligt beslut från kommissionen när Europaparlamentets instans kommer in med sin begäran.”

8.
    De allmänna bestämmelserna, å ena sidan, samt föreskrifterna om tillgång till och behandling av sekretessbelagd information, å andra sidan, har införts i punkterna 2 och 3 i bilaga 3.

9.
    Av punkt 2.2 och 2.3 i bilaga 3 framgår följande:

”2.2 I de fall då det råder tvivel om huruvida viss information är sekretessbelagd eller om man behöver fastställa på vilket sätt informationen lämpligen skall överföras enligt de möjligheter som anges i punkt 3.2 nedan, skall det behöriga parlamentsutskottets ordförande, om nödvändigt tillsammans med föredraganden, och kommissionens ansvariga ledamot utan dröjsmål rådgöra med varandra.

Om dessa inte kan enas skall frågan hänskjutas till kommissionens ordförande och Europaparlamentets talman för att man på så sätt skall kunna finna en lösning.

2.3 Om oenigheten kvarstår efter proceduren i punkt 2.2 skall Europaparlamentets talman på en motiverad begäran av det behöriga utskottet uppmana kommissionen att inom lämpliga tidsramar vilka vederbörligen skall anges, överföra ifrågavarande sekretessbelagd information, samt precisera formerna för detta enligt de möjligheter som anges i avsnitt 3 nedan. Kommissionen skall före utgången av denna tidsfrist skriftligen informera Europaparlamentet om sin slutliga ståndpunkt som Europaparlamentet förbehåller sig rätten att överklaga om nödvändigt.”

10.
    Punkt 3.2 och 3.3 i samma bilaga har följande lydelse:

”Utan att detta påverkar bestämmelserna i punkt 2.3, skall tillgången och formerna för skydd av informationens sekretess fastställas genom en överenskommelse mellan den berörda instansen i Europaparlamentet, vilken vederbörligen företräds av sinordförande, och den ansvarige kommissionsledamoten, och genom någon av följande former:

-    Information avsedd för ordföranden och föredraganden i det behöriga utskottet.

-    Begränsad tillgång till information för alla ledamöter i det behöriga utskottet enligt lämpliga former och eventuellt genom att handlingarna samlas in när ledamöterna har behandlat dem och genom förbud mot att göra kopior.

-    Diskussion i det behöriga utskottet inom stängda dörrar, enligt olika former beroende på graden av sekretess och med hänsyn till principerna i bilaga VII i Europaparlamentets arbetsordning [i dess lydelse enligt Europaparlamentets beslut av den 15 februari 1989].

-    Överföring av handlingar i vilka alla uppgifter som kan identifiera en person tagits bort.

-    Information avsedd endast för Europaparlamentets talman i motiverade fall där helt exceptionella skäl föreligger.

Det är förbjudet att offentliggöra informationen i fråga eller vidarebefordra den till en annan mottagare, vilken denna än må vara.

3.3 Om dessa former inte respekteras skall bestämmelserna när det gäller påföljder i bilaga VII i Europaparlamentets arbetsordning tillämpas.”

11.
    I artikel 197 tredje stycket EG fastställs dessutom att ”[k]ommissionen skall muntligen eller skriftligen besvara frågor som ställs till den av Europaparlamentet eller dess ledamöter”.

Förfarandet och bakgrunden till tvisten

12.
    Gabriele Stauner och 21 andra ledamöter av Europaparlamentet har, genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 7 september 2000, med stöd av artikel 230 fjärde stycket EG väckt talan om ogiltigförklaring av ramavtalet.

13.
    Sökandena ansökte även, genom separat handling som inkom till förstainstansrättens kansli den 22 september 2000, i enlighet med artikel 242 EG om uppskov med verkställigheten av dels punkterna 17 och 29 i ramavtalet, dels bilaga 3.

14.
    Förstainstansrättens ordförande avslog denna ansökan om uppskov med verkställigheten av ramavtalet genom beslut av den 15 januari 2001 i mål T-236/00 R, Stauner m.fl. mot parlamentet och kommissionen (REG 2001,s. II-15) och den förklarade att beslut om rättegångskostnader skulle meddelas senare.

15.
    På begäran av ordföranden för parlamentets budgetkontrollutskott överförde kommissionsledamöterna N. Kinnock och M. Schreyer, i skrivelse daterad den 9 februari 2001, rapporterna om externrevision avseende de administrativa svårigheterna vid renoveringen av byggnaden Berlaymont i Bryssel, vilka också har omnämnts i pressen. Rapporterna överfördes i enlighet med de villkor som föreskrivs i punkt 3.2 första strecksatsen i bilaga 3. Det var således endast ordföranden för parlamentets budgetkontrollutskott och föredraganden i fråga, F. Blak, som hade tillgång till dessa handlingar.

16.
    Heide Rühle och Gabriele Stauner påpekade genom en skriftlig fråga till kommissionen den 19 februari 2001 att det fanns en bristande konsekvens mellan denna institutions handlande och bilaga VII till Europaparlamentets arbetsordning (EGT L 202, 1999, s. 1), i vilken det föreskrivs att alla ledamöter i budgetkontrollutskottet skall ha tillgång till sekretessbelagda handlingar. Kommissionen meddelade i skriftligt svar av den 24 april 2001 att den inte delade denna uppfattning.

17.
    I en skrivelse av den 26 februari 2001, riktad till parlamentets ordförande N. Fontaine, begärde ordföranden för parlamentets budgetkontrollutskott med stöd av artikel 180 i parlamentets arbetsordning ett klargörande i frågan rörande uppenbara inkonsekvenser mellan punkt 3.2 första strecksatsen i bilaga 3 och bilaga VII i parlamentets arbetsordning. Parlamentets ordförande hänsköt emellertid inte frågan till det berörda utskottet före sommaruppehållet.

18.
    Som svar på en begäran från budgetkontrollutskottets ordförande överförde M. Schreyer i skrivelse daterad den 9 mars 2001 en förteckning över misstänkta fall som år 1999 hade överlämnats till Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) efter det att kommissionen hade företagit kontroller. I skrivelsen anges även att kommissionsledamoten P. Nielson redan hade skickat en rapport om CLONG (Sambandskommittén för icke-statliga biståndsorganisationer) till budgetkontrollutskottets ordförande. Det preciseras att det endast var ordföranden i nämnda utskott och föredraganden i fråga, Heide Rühle, som gavs tillgång till dessa handlingar.

19.
    Den 4 april 2001 antog parlamentet en resolution innehållande de anmärkningar som utgör en integrerad del av beslutet om ansvarsfrihet för genomförandet av Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 1999, vars första punkt har följande lydelse:

”Parlamentet beklagar att kommissionen fortfarande efter det att ramavtalet ingåtts inte översänt vissa upplysningar och dokument som den ansvarsfrihetsbeviljande myndigheten begärt;

...

begär i ljuset av dessa erfarenheter att ramavtalet ses över och att följande grundprinciper måste gälla i samband med detta

a)    bekräftelse av alla parlamentsledamöters rätt att av kommissionen i enlighet med artikel [197 EG] i förekommande fall begära och erhålla även sekretessbelagda upplysningar,

b)    oinskränkt tillämpning av bestämmelserna i bilaga VII i arbetsordningen [parlamentets] om behandling av sekretessbelagda handlingar, vilket ger alla utskottsledamöter rätt att granska sekretessbelagda handlingar,

c)    översändande av fullständiga originalhandlingar utan att något först förändrats eller dolts i dessa.”

20.
    Gabriele Stauner begärde i en skriftlig fråga till parlamentets ordförande den 31 maj 2001 klarlägganden beträffande de åtgärder som hade vidtagits för att påbörja det arbete med att ändra ramavtalet som hade begärts av parlamentet. Frågan var fortfarande obesvarad när denna ansökan om interimistiska åtgärder ingavs.

21.
    Gabriele Stauner och fyra andra ledamöter, som är sökande i målet rörande huvudsaken, ansökte den 3 augusti 2001, med stöd av artiklarna 108 och 109 i förstainstansrättens rättegångsregler, om dels uppskov med verkställigheten av punkt 3.2 första strecksatsen och punkt 3.3 i bilaga 3, dels att uppgifterna i de handlingar som kommissionen överlämnade till parlamentet den 9 februari och den 9 mars 2001 skall lämnas till alla ledamöter i budgetkontrollutskottet.

22.
    De fem ledamöterna förekommer bland de sökande vilka inkom med den ansökan om interimistiska åtgärder som avslogs genom det ovannämnda beslutet Stauner m.fl. mot parlamentet och kommissionen. De fem ledamöterna är ordinarie ledamöter i budgetkontrollutskottet.

23.
    Kommissionen och parlamentet inkom med sina yttranden över denna nya ansökan den 14 respektive den 27 augusti 2001.

Rättslig bedömning

24.
    Av artiklarna 242 EG och 243 EG i förening med artikel 4 i rådets beslut 88/591/EKSG, EEG, Euratom av den 24 oktober 1988 om upprättandet av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt (EGT L 319, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 2, s. 89), i dess lydelse enligt rådets beslut 93/350/Euratom, EKSG, EEG av den 8 juni 1993 (EGT L 144, s. 21; svensk specialutgåva, område 1, volym 3, s. 21), framgår det att förstainstansrätten, om den anser att omständigheterna så kräver, får förordna om uppskov medverkställigheten av den ifrågasatta rättsakten eller besluta om nödvändiga interimistiska åtgärder.

25.
    I det ovannämnda beslutet Stauner m.fl. mot parlamentet och kommissionen fann förstainstansrätten, vid prövningen av huruvida ansökan skulle avslås på grund av att talan i huvudsaken inte kunde tas upp till sakprövning, att ”syftet med ramavtalet inte är att begränsa ledamöternas rätt att ställa frågor var för sig, utan endast att göra det möjligt för parlamentet att utöva en mera omfattande kontroll av kommissionens verksamheter genom att av denna institution få sekretessbelagd information vars överföring tidigare inte var reglerad” (punkt 48).

26.
    Förstainstansrätten fastslog därefter följande:

”49    Att det i ramavtalet föreskrivs att viss information endast får ges till de av parlamentets instanser som avses i punkt 1.4 i bilaga 3 till nämnda avtal - det vill säga Europaparlamentets talman, ordförande i berörda parlamentsutskott, presidiet och talmanskonferensen - innebär inte att parlamentsledamöterna fråntas sin rätt att var för sig ställa frågor till kommissionen och att få svar av denna institution, i förekommande fall genom överföring av sekretessbelagd information, vilket var fallet innan nämnda ramavtal ingicks. Det är i detta avseende viktigt att påpeka att ramavtalet inte ens indirekt behandlar det utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen har, när den beslutar huruvida sekretessbelagd information skall lämnas och när den besvarar en fråga som en parlamentsledamot själv har ställt, i enlighet med artikel 197 tredje stycket EG och de bestämmelser som är relevanta i parlamentets arbetsordning.

50    Om en begäran om sekretessbelagd information däremot härrör från parlamentet, det vill säga från en av de av parlamentets instanser som avses i punkt 1.4 i bilaga 3 till ramavtalet, regleras överföringen av denna information i bestämmelserna i ramavtalet.

51    Av detta följer, prima facie, att ramavtalet, som endast reglerar förbindelserna mellan kommissionen och parlamentet, inte har ändrat den rättsliga ställningen för ledamöter som utövar sin rätt enligt artikel 197 tredje stycket EG var för sig, inte utgör någon kränkning av den rätt som garanteras genom denna bestämmelse och följaktligen inte har rättsverkningar i förhållande till ledamöter som agerar var för sig.”

27.
    Förstainstansrätten drog i punkt 53 slutsatsen att ”[e]ftersom det inte har framkommit någon väsentlig omständighet som gör det möjligt att anse att det inte är uteslutet att talan i huvudsaken kan tas upp till sakprövning, skall den aktuella ansökan om interimistiska åtgärder avslås”.

28.
    Förevarande ansökan har ingetts med stöd av artiklarna 108 och 109 i rättegångsreglerna.

29.
    Artikel 108 i rättegångsreglerna har följande lydelse:

”På ansökan av part kan beslutet när som helst ändras eller upphävas med hänsyn till ändrade förhållanden.”

30.
    I artikel 109 i samma rättegångsregler föreskrivs följande:

”Avslag på ansökan om en interimistisk åtgärd skall inte hindra sökanden att på grund av nya omständigheter ansöka på nytt.”

31.
    Förstainstansrätten anser att den med hänsyn till handlingarna i målet har tillgång till de uppgifter som den behöver för att kunna pröva huruvida förevarande ansökan om interimistiska åtgärder kan tas upp till sakprövning, utan att något behov föreligger att ge parterna tillfälle att yttra sig muntligen.

Parternas argument

32.
    Parlamentet har, med hänvisning till det ovannämnda beslutet Stauner m.fl. mot parlamentet och kommissionen, gjort gällande att ansökan om interimistiska åtgärder skall avslås, eftersom det är uppenbart att den talan som den grundas på inte kan tas upp till sakprövning.

33.
    Förstainstansrättens konstaterande att den i huvudsaken begärda ogiltigförklaringen prima facie inte medför rättsverkningar för sökandena har absolut inte ändrats. De ändrade förhållanden och nya omständigheter som har påståtts föreligga i den mening som avses i artiklarna 108 och 109 i rättegångsreglerna påverkar inte alls detta konstaterande. Dessa nya omständigheter består nämligen endast i tillämpningen av punkt 3.2 första strecksatsen i bilaga 3. Det var med stöd av denna punkt som ledamöterna Gabriele Stauner, Esko Olavi Seppänen och Bart Staes inte fick tillgång till sekretessbelagda handlingar, eftersom de varken var utskottsordförande eller föredragande.

34.
    De nya omständigheter som har åberopats och som endast är en följd av att ramavtalet och dess bilaga 3 har tillämpats kan, enligt parlamentet, inte leda till att den i huvudsaken ifrågasatta rättsakten medför fler rättsverkningar än den hade den 15 januari 2001.

35.
    När det gäller de andra interimistiska åtgärder som det har ansökts om, nämligen att de handlingar som med stöd av punkt 3.2 första strecksatsen i bilaga 3 överlämnades till parlamentet den 9 februari och den 9 mars 2001 skall lämnas till alla ledamöter i budgetkontrollutskottet, det vill säga inte bara till de fem sökandena, utan även till de sju sökande i målet i huvudsaken som inte har anslutit sig till denna nya ansökan och till de 30 övriga ledamöter i detta utskott som intehar väckt någon talan vid förstainstansrätten, har parlamentet gjort gällande att artikel 104 i rättegångsreglerna inte är tillämplig. Parlamentet har dessutom understrukit att det gick lång tid från det att handlingarna hade överlämnats till dess att denna ansökan ingavs.

36.
    Kommissionen har för det första gjort gällande att det är uppenbart att ansökan inte kan tas upp till sakprövning, eftersom villkoren för att tillämpa artiklarna 108 och 109 i rättegångsreglerna inte är uppfyllda. De ändrade förhållanden och nya omständigheter som påstås ha uppkommit sedan den 15 januari 2001 består nämligen i att kommissionen i två fall, med stöd av punkt 3.2 första strecksatsen i bilaga 3, endast överförde handlingar till budgetkontrollutskottets ordförande och till dess föredragande. Kommissionen har angett att den emellertid inte förstår på vilket sätt dessa händelser skulle anses utgöra ”nya omständigheter” i den mening som avses i artikel 109 i rättegångsreglerna, eftersom händelserna endast är en följd av att ramavtalet, för vilket det inte har beslutats om uppskov med verkställigheten, har tillämpats. När det gäller ramavtalets tillämpningsföreskrifter har parlamentet påpekat att det i punkt 2.2 och 2.3 i bilaga 3 föreskrivs ett särskilt tvistlösningsförfarande.

37.
    Kommissionen har för det andra åberopat det ovannämnda beslutet Stauner m.fl. mot parlamentet och kommissionen till stöd för sitt yrkande att förevarande ansökan skall avslås, eftersom det är uppenbart att den talan som den grundas på inte kan tas upp till sakprövning.

38.
    Kommissionen har för det tredje gjort gällande att ansökan om att vissa handlingar skall överlämnas till alla ledamöter i budgetkontrollutskottet strider mot ramavtalet. Att punkt 3.2 första stycket i bilaga 3 tillfälligt inte kan tillämpas medför inte att alla ledamöter i utskottet i fråga skall ha obegränsad tillgång till handlingarna, eftersom de andra strecksatserna i punkt 3.2 alltjämt är tillämpliga. Enligt denna institution kan det inte heller beslutas att tillgång till handlingarna skall beviljas ledamöter i detta utskott som varken är parter i det interimistiska förfarandet eller i förfarandet rörande huvudsaken.

39.
    Sökandena har hävdat att ändrade förhållanden och/eller nya omständigheter i den mening som avses i artiklarna 108 och 109 i rättegångsreglerna har uppkommit efter det ovannämnda beslutet Stauner m.fl. mot parlamentet och kommissionen. Dessa ändrade förhållanden och/eller nya omständigheter, som det har hänvisats till ovan i punkterna 15-21, kräver att förstainstansrätten fattar ett nytt beslut om interimistiska åtgärder.

40.
    Ansökan om interimistiska åtgärder kan, enligt sökandena, tas upp till sakprövning, eftersom målet - i vilket ansökan har framställts - kan tas upp till sakprövning även rörande huvudsaken.

41.
    De regler om uppförande som avtalas mellan unionens institutioner utgör rättsakter som antas av svarandena i den mening som avses i artikel 230 EG. I sin egenskapav parlamentsledamöter berörs sökandena direkt och personligen av ramavtalet, i synnerhet eftersom detta avtal kränker rätten att ställa frågor och att utöva kontroll i enlighet med artikel 197 tredje stycket EG.

42.
    Bestämmelserna i ramavtalet gäller, i enlighet med artikel 186 c i parlamentets arbetsordning, i parlamentet och medför följaktligen tvingande rättsverkan i förhållande till sökandena. Sökandena är enligt dessa bestämmelser förpliktade att uppföra sig på ett viss sätt, och de riskerar att drabbas av sanktioner om de inte uppfyller dessa förpliktelser (punkt 3.3 i bilaga 3).

43.
    De i artikel 230 EG föreskrivna villkoren för upptagande till sakprövning är uppfyllda, eftersom ramavtalet är avsett att medföra rättsverkningar för tredje man. I detta hänseende innebär tillämpningen av punkt 3.2 första strecksatsen i bilaga 3 att sökandena berörs direkt och personligen med avseende på de rättigheter som de har i sin egenskap av ledamöter av parlamentet och i budgetkontrollutskottet, eftersom det i bilaga VII till parlamentets arbetsordning garanteras att alla ledamöter i ett sådant utskott skall ha tillgång till sekretessbelagda handlingar. Enligt sökandena får kommissionens praxis emellertid till följd att de sökande som inte är föredragande utesluts från tillgången till sådana handlingar.

44.
    Kommissionens handlande utgör även en kränkning av rätten till likabehandling av parlamentsledamöter i ett och samma utskott, beroende på huruvida ledamöterna har tillgång till handlingar av känslig natur.

45.
    Det sätt på vilket kommissionen har agerat utgör dessutom en kränkning av varje ledamots fundamentala rätt att få tillgång till sekretessbelagda handlingar, med stöd av artikel 197 tredje stycket EG. Denna rättighet har, enligt generaladvokaten Légers förslag till avgörande i mål C-353/99 P, rådet mot Hautala (REG 2001, s. I-0000), punkt 52 och följande punkter (se även punkt 92), ställning av en grundläggande rättighet. Sökandena berörs således även personligen och direkt med avseende på deras grundläggande rätt att få tillgång till handlingar.

Förstainstansrättens bedömning

46.
    Förstainstansrätten erinrar om att det ovannämnda beslutet Stauner m.fl. mot parlamentet och kommissionen innebar att den av sökandena ingivna ansökan om uppskov med verkställigheten av ramavtalet avslogs med motiveringen att sökandena inte hade visat att det hade framkommit någon väsentlig omständighet som gjorde det möjligt att anse att det inte var uteslutet att talan i huvudsaken kunde tas upp till sakprövning. Beslutet har inte i något fall överklagats till domstolen, med stöd av artikel 50 andra stycket i EG-stadgan för domstolen. Av detta följer att ovannämnda beslut, med bortseende från de fall som avses i artiklarna 108 och 109 i rättegångsreglerna, inte längre kan sättas i fråga.

47.
    De fem sökandenas argumentation går i huvudsak ut på att ändrade förhållanden i den mening som avses i artikel 108 i rättegångsreglerna och/eller nyaomständigheter i den mening som avses i artikel 109 i samma rättegångsregler har uppkommit efter det ovannämnda beslutet Stauner m.fl. mot parlamentet och kommissionen. Av ansökan framgår att dessa ändrade förhållanden och/eller nya omständigheter i huvudsak består i kommissionens tillämpning av ramavtalet. Det sätt på vilket kommissionen tillämpar ramavtalet innebär skada för sökandena i deras egenskap av ledamöter i budgetkontrollutskottet och gör det befogat att vidta de interimistiska åtgärder som det har ansökts om.

48.
    Förstainstansrätten konstaterar härvid att kommissionens beslut att överföra handlingar med sekretessbelagd information endast till vissa parlamentsledamöter, i detta fall ordföranden i budgetkontrollutskottet och den aktuelle föredraganden i detta utskott, fattades med stöd av ramavtalet efter det att det ovannämnda beslutet Stauner m.fl. mot parlamentet och kommissionen hade undertecknats den 15 januari 2001. Ramavtalets tillämpning är således en nyhet i förhållande till den situation som det hänvisades till i den första ansökan om interimistiska åtgärder.

49.
    Ramavtalets tillämpning kan emellertid inte anses utgöra ändrade förhållanden eller en ny omständighet i den mening som avses i artiklarna 108 och 109 i rättegångsreglerna, eftersom det inte rör sig om en händelse som kan ändra den slutsats som förstainstansrätten kom fram till i det ovannämnda beslutet Stauner m.fl. mot parlamentet och kommissionen, enligt vilken talan rörande huvudsaken prima facie inte kan tas upp till sakprövning. Frågan huruvida en talan kan tas upp till sakprövning skall nämligen avgöras genom en prövning av den situation som förelåg när ansökan ingavs. Om villkoren för att väcka talan inte är uppfyllda vid denna tidpunkt kan den följaktligen inte tas upp till sakprövning, såvida inte förhållandet rättas till inom fristen för att väcka talan (domstolens dom av den 27 november 1984 i mål 50/84, Bensider m.fl. mot kommissionen, REG 1984, s. 3991, punkt 8).

50.
    Det kan för övrigt för det första påpekas, såsom det redan har fastslagits i det ovannämnda beslutet Stauner m.fl. mot parlamentet och kommissionen, att ramavtalet endast reglerar förbindelserna mellan kommissionen och parlamentet, inte ändrar den rättsliga ställningen för ledamöter som utövar sin rätt enligt artikel 197 tredje stycket EG var för sig, inte utgör någon kränkning av den rätt som garanteras genom denna bestämmelse och följaktligen inte har rättsverkningar i förhållande till ledamöter som agerar var för sig. Detta konstaterande kan inte alls sättas i fråga endast av det skälet att kommissionen sedan den 15 januari 2001 har beslutat att överföra sekretessbelagd information i enlighet med bestämmelserna i ramavtalet. Ramavtalets tillämpning medger i sig inte slutsatsen att ramavtalet har fler rättsverkningar i förhållande till ledamöter som agerar var för sig än vad som var fallet när den första ansökan om interimistiska åtgärder ingavs. Det skall i detta sammanhang erinras om att det i ramavtalet föreskrivs dels att det endast är de parlamentariska instanser som anges i punkt 1.4 i bilaga 3 till ramavtalet som får begära sekretessbelagd information från kommissionen, dels att tillgången ochformerna för skydd av informationens sekretess kan fastställas genom de olika valmöjligheter som anges i punkt 3.2 i samma bilaga.

51.
    Eftersom ramavtalet endast syftar till att reglera förbindelserna mellan kommissionen och parlamentet, är det för det andra endast på parlamentet som det ankommer att lösa den inkonsekvens som påstås föreligga mellan punkt 3.2 första strecksatsen, bilaga 3 och bilaga VII till parlamentets arbetsordning. Även om det antas att det verkligen finns en inkonsekvens mellan ovannämnda bestämmelser, som sökandena har hävdat, skall det nämligen understrykas dels att ramavtalet inte har rättsverkningar utanför den interna organisationen av parlamentets arbete, dels att den påstådda bristande förenligheten kan bli föremål för de kontrollförfaranden som har fastställts i dess arbetsordning (domstolens beslut av den 4 juni 1986 i mål 78/85, Groupe des droites européennes mot parlamentet, REG 1986, s. 1753, punkt 11, och av den 22 maj 1990 i mål C-68/90, Blot och Front national mot parlamentet, REG 1990, s. I-2101, punkt 12, samt domstolens dom av den 23 mars 1993 i mål C-314/91, Weber mot parlamentet, REG 1993, s. I-1093, punkt 10).

52.
    Av detta följer att förstainstansrättens slutsats i det ovannämnda beslutet Stauner m.fl. mot parlamentet och kommissionen, att sökandena inte hade visat att det hade framkommit någon väsentlig omständighet som gjorde det möjligt att anse att det inte var uteslutet att talan i huvudsaken kunde tas upp till sakprövning, alltjämt är giltig.

53.
    Dessa konstateranden är tillräckliga för att fastslå att talan om ogiltigförklaring prima facie inte kan tas upp till sakprövning och att ansökan om interimistiska åtgärder följaktligen skall avslås i dess helhet (beslut av domstolens ordförande av den 27 januari 1988 i mål 376/87 R, Distrivet mot rådet, REG 1988, s. 209, punkterna 2 och 26, och beslut av förstainstansrättens ordförande av den 12 oktober 2000 i mål T-202/00 R, Costacurta mot kommissionen, REGP 2000, s. I-A-205 och s. II-931, punkterna 9, 29 och 30).

På dessa grunder fattar

FÖRSTAINSTANSRÄTTENS ORDFÖRANDE

följande beslut:

1)    Ansökan om interimistiska åtgärder avslås.

2)    Beslut om rättegångskostnaderna kommer att meddelas senare.

Luxemburg den 8 oktober 2001

H. Jung

B. Vesterdorf

Justitiesekreterare

Ordförande


1: Rättegångsspråk: tyska.