FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
JULIANE KOKOTT
föredraget den 29 januari 2004 (1)

Mål C-1/03

Ministère public

mot

Paul Van de Walle m.fl.

(begäran om förhandsavgörande från Cour d'appel de Bruxelles (Belgien))

”Direktiv 75/442 om avfall – Begreppen avfall, avfallsproducent och avfallsinnehavare – Jord som har förorenats av utläckta petroleumprodukter”

I – Inledning

1.       Förevarande mål gäller tolkningen av rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall (2) , i dess lydelse enligt rådets direktiv 91/156/EEG av den 18 mars 1991 (3) (nedan kallat ramdirektivet om avfall), i fråga om petroleumprodukter som har läckt ut från en otät tankanläggning och förorenat marken runt omkring anläggningen. Cour d’appel de Bruxelles har frågat huruvida dessa petroleumprodukter och den förorenade marken skall anses vara avfall. Vidare har denna domstol frågat huruvida ett oljeföretag, som arrenderar en bensinstation och som har ingått ett driftavtal med föreståndaren och levererat petroleumprodukterna till denne, kan anses vara producent eller innehavare av avfallet.

II – Tillämpliga bestämmelser

2.       Artikel 1 i ramdirektivet om avfall innehåller följande definitioner:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

a)

Avfall: varje föremål, ämne eller substans som ingår i de kategorier som anges i bilaga 1 och som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med.

…

b)

Producent: var och en som bedriver en verksamhet som ger upphov till avfall (‘ursprunglig producent’) och var och en som genom förbehandling, blandning eller andra förfaranden ändrar avfallets art eller sammansättning.

c)

Innehavare: avfallsproducenten eller den fysiska eller juridiska person som innehar avfallet.

d)

…”

3.       I bilaga 1 definieras olika avfallskategorier, däribland följande två kategorier:

”Q 4

Material som spillts ut, förlorats eller utsatts för någon annan olyckshändelse, inklusive material, utrustning o.d. som förorenats på grund av olyckshändelsen”

och

”Q 15

Förorenade material, ämnen och produkter som uppkommit som resultat av marksanering.”

4.       I artikel 15 regleras vem som skall betala för bortskaffande av avfall:

”I enlighet med principen ‘förorenaren betalar’ skall kostnaden för bortskaffande av avfall belasta

?

den innehavare som låter en insamlare eller ett företag som avses i artikel 9 hantera avfallet, och/eller

?

de tidigare innehavarna eller tillverkaren av den produkt från vilken avfallet härrör.”

5.       Artikel 1 a i ramdirektivet om avfall och bilaga 1 till detta har överförts ordagrant till de tillämpliga bestämmelserna i belgisk rätt.

III – Bakgrund, förfarande och tolkningsfrågor

6.       Paul Van de Walle, Daniel Laurent och Thierry Mersch (nedan kallade de tilltalade) är företagsledare i bolaget Texaco SA (nedan kallat Texaco). De har åtalats vid den nationella domstolen för brott mot avfallsbestämmelserna. Texaco har instämts i egenskap av civilrättsligt ansvarig person.

7.       Texaco arrenderade år 1981 den bensinstation som är i fråga i målet vid den nationella domstolen och ingick år 1988 ett driftavtal med föreståndaren. I januari 1993 konstaterades att det hade läckt ut petroleumprodukter från bensinstationens tankar. Dessa petroleumprodukter hade förorenat marken runt omkring tankarna och runnit in i källaren på grannfastigheten.

8.       En teknisk undersökning visade att rören i dieseltankarna och i tankarna för blyfri 98-oktanig bensin var otäta. Dessutom fanns det hål i den sistnämnda tanken. Vid en inventering av lagret visade det sig att ungefär 800 liter blyfri 98‑oktanig bensin hade försvunnit sedan början av oktober 1992.

9.       I februari 1993 lades bensinstationen ned. Dessförinnan hade såväl driftavtalet med föreståndaren som arrendeavtalet med fastighetsägaren sagts upp. Från och med sommaren 1993 upphörde Texaco att betala arrende.

10.     Texaco lät ? utan att medge någon skyldighet ? fram till och med maj 1994 utföra olika arbeten för att sanera marken. Efterföljande analyser av grundvattenprover visade emellertid att marken fortfarande var förorenad av petroleumprodukter.

11.     Eftersom Texaco inte fortsatte att sanera den av petroleumprodukterna förorenade marken efter maj 1994, väckte Ministère public (den belgiska åklagarmyndigheten) den 10 september 1998 åtal för brott mot avfallsbestämmelserna mot de tre tilltalade på grundval av deras ställning i Texaco och mot bolaget på grundval av dess civilrättsliga ansvar. Huvudstadsregionen Bryssel biträdde åtalet som målsägande. De tilltalade frikändes i första instans. Det civilrättsliga målet mot Texaco avskrevs, eftersom brottmålsdomstolen i och med frikännandet saknade behörighet.

12.     Åklagarmyndigheten och huvudstadsregionen Bryssel har överklagat målet till Cour d’appel. Denna domstol är osäker på huruvida den förorenade marken kan anses utgöra avfall. Frågan hur begreppet deponering av avfall skall avgränsas är i detta avseende omtvistad.

13.     Cour d’appel har därför ställt följande tolkningsfrågor till domstolen:

”Skall artikel 1 a i rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall, i dess lydelse enligt direktiv 91/156/EEG av den 18 mars 1991, där begreppet avfall definieras som ‘varje föremål, ämne eller substans ... som innehavaren gör sig av med ... eller är skyldig att göra sig av med enligt gällande nationell lagstiftning’, och artikel 1 b och 1 c i samma direktiv, där producent av avfall definieras som ‘var och en som bedriver en verksamhet som ger upphov till avfall (´ursprunglig producent´) och var och en som genom förbehandling, blandning eller andra förfaranden ändrar avfallets art eller sammansättning’ och innehavare av avfall som ‘avfallsproducenten eller den fysiska eller juridiska person som innehar avfallet’, tolkas så, att de är tillämpliga på ett oljeföretag som producerar petroleumprodukter som det säljer till föreståndaren för en av företagets bensinstationer inom ramen för ett självständigt driftavtal, vilket inte innebär att föreståndaren står i något som helst beroendeförhållande till oljeföretaget, när petroleumprodukterna tränger in i marken så att mark och grundvatten förorenas?

Skall det anses att den rättsliga kvalificeringen av avfall i den mening som avses i ovannämnda bestämmelser endast är tillämplig om den på detta sätt förorenade jorden först har grävts upp?”

IV – Rättslig bedömning

14.     Cour d’appel har ställt dessa frågor för att få klarhet i huruvida jord som har förorenats av petroleumprodukter kan anses utgöra avfall och huruvida Texaco i sådant fall kan anses vara producent eller innehavare av avfallet.

A – Avfallsbegreppet

1.     Parternas argument

15.     Samtliga parter är överens om att de utläckta petroleumprodukterna och den förorenade jorden endast kan anses utgöra avfall om innehavaren av produkterna gör sig av med dem, avser att göra sig av med dem eller är skyldig att göra sig av med dem.

16.     Huvudstadsregionen Bryssel anser att innehavaren av petroleumprodukterna har gjort sig av med dessa i och med att de har läckt ut. Dessutom omfattas just denna situation av avfallskategorin Q 4. Avfallskategorierna Q 5, Q 12 och Q 13 (4) talar för att även förorenad jord utgör avfall. Oavsett om innehavaren har gjort sig av med eller avser att göra sig av med marken, kan kvalificeringen som avfall följa av skyldigheten att göra sig av med jorden. En sådan skyldighet ligger i linje med målet att skydda miljö och hälsa som eftersträvas med ramdirektivet om avfall samt med den höga miljöskyddsnivå som skall uppnås enligt artikel 174.2 EG. Denna skyldighet skulle förhindra att de avfallsrättsliga bestämmelserna kringgås genom att avfall blandas med jorden. Om förorenad jord inte utgjorde avfall, skulle skyldigheten att säkerställa en hälso- och miljöskyddande avfallshantering, som följer av artikel 4 i ramdirektivet om avfall inte tillämpas.

17.     Vidare kan skyldigheten att göra sig av med den förorenade jorden följa av nationell rätt. Även om det i huvudstadsregionen Bryssel inte finns någon särskild skyldighet att sanera förorenad jord, kan detta emellertid följa av civilrätten. Det finns visst stöd i doktrinen för att en sådan skyldighet föreligger också när det inte är möjligt att använda den aktuella substansen på ett sätt som är rättsligt eller tekniskt tillåtet. Detta gäller särskilt de utläckta petroleumprodukterna.

18.     De tilltalade och Texaco anser att frågan huruvida det är fråga om avfall i målet vid den nationella domstolen är irrelevant, eftersom de varken är innehavare eller producenter av det eventuella avfallet.

19.     De tilltalade och Texaco har påpekat att varken de eller bensinstationsföreståndaren kände till att petroleumprodukter läckte ut. Att göra sig av med något kan emellertid endast vara en medveten handling. Detta strider inte heller mot domen i målet Vessoso och Zanetti. (5) Av denna dom följer att begreppet avfall inte förutsätter att en innehavare som gör sig av med en substans eller ett föremål har för avsikt att utesluta att denna substans eller detta föremål återvinns ekonomiskt av andra personer. Avsaknaden av kännedom om att petroleumprodukterna hade läckt ut kan inte jämföras med den situationen. Därmed kan de utläckta petroleumprodukterna inte anses utgöra avfall.

20.     Det är emellertid fråga om avfall så snart en innehavare som känner till att jorden är förorenad börjar göra sig av med densamma. Detta kan i förevarande fall sägas ha skett när det upptäcktes att jorden var förorenad och de första saneringsåtgärderna genomfördes. De tilltalade och Texaco har härvid framhållit att de emellertid inte har blivit innehavare eller producent av detta avfall.

21.     Kommissionen har konstaterat att definitionen av avfall framgår av artikel 1 i ramdirektivet om avfall, medan bilaga 1 till detta direktiv och den europeiska avfallsförteckningen tjänar som en illustration av denna definition. Utläckta petroleumprodukter omfattas av avfallskategorin Q 4. Denna kategori visar att gemenskapslagstiftaren har velat innefatta olyckshändelser i begreppet göra sig av med. Därmed utgör utläckta petroleumprodukter avfall.

22.     Avfallskategorin Q 4 kan enligt sin lydelse även innefatta förorenad jord. Kommissionen tvivlar emellertid på att naturliga element som marken, vattnet och luften endast på grund av en förorening kan anses utgöra avfall. Ramdirektivet om avfall har däremot till syfte att skydda dessa element. Det är svårt att tänka sig att tillämpa begreppen bortskaffande eller återvinning på dessa element. Om de förorenats måste de däremot saneras eller genomgå någon annan behandling för att förhindra skadeverkningar. Därmed kan de inte anses utgöra avfall.

23.     När förorenad jord har grävts upp utgör den emellertid inte längre ett naturligt element, utan en lös sak, en produkt eller en substans, som genom en incident har förorenats i den mening som avses i avfallskategorin Q 4. Skyldigheten att ta hand om de utläckta petroleumprodukterna ? vilka skall kvalificeras som avfall ? innebär att den förorenade jorden måste grävas upp.

2.     Ställningstagande

24.     Vid tidpunkten för läckaget och därefter har petroleumprodukterna blandat sig med den omgivande jorden. Det kan antas att denna blandning åtminstone delvis inte kan separeras utan särskilda åtgärder. Således kan det inte prövas separat huruvida de utläckta petroleumprodukterna skall anses utgöra avfall. Däremot uppkommer frågan huruvida den förorenade jorden i sin helhet kan anses utgöra avfall.

25.     Det framgår av tredje skälet till ramdirektivet om avfall att detta har till syfte att skydda människors hälsa och miljön mot skadliga effekter som uppkommer i samband med insamling, transport, behandling, förvaring och deponering av avfall. Enligt artikel 174.2 EG skall gemenskapens miljöpolitik syfta till en hög skyddsnivå och bygga på försiktighetsprincipen och på principen att förebyggande åtgärder bör vidtas. Domstolen har mot bakgrund härav fastställt att avfallsbegreppet inte kan ges en restriktiv tolkning. (6)

26.     Enligt artikel 1 a första stycket i ramdirektivet om avfall skall varje ämne eller föremål som ingår i de kategorier som anges i bilaga 1 och som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med anses utgöra avfall. Nämnda bilaga och den europeiska avfallskatalogen innehåller förtydliganden och exempel beträffande denna definition. I bilagan finns nämligen förteckningar över ämnen eller föremål som kan betecknas som avfall. Enligt domstolen är dessa förteckningar emellertid enbart exemplifierande. (7)

27.      Det avgörande är huruvida innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med en sak. Enligt domen i målet ARCO skall detta bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter samt med beaktande av direktivets ändamål och att direktivets verkan inte begränsas. (8)

a)     Avfallskategorin Q 4

28.      Avfallskategorin Q 4 är en indikation på att den förorenade jorden utgör avfall. Denna kategori omfattar material som spillts ut, förlorats eller utsatts för någon annan olyckshändelse, inklusive ämnen, utrustning och dylikt som förorenats på grund av olyckshändelsen. Redan begreppet ämne är mycket omfattande och kan omfatta jord såsom en del av marken. Härtill kommer att uppräkningen i denna avfallskategori inte är uttömmande.

29.     Delvis följer det emellertid av avfallskategorin Q 15 (som särskilt omfattar uppgrävd jord) att förorenad jord som ännu inte grävts upp inte utgör avfall. (9) Det finns emellertid inget som anger att avfallskategorin Q 15 innehåller en uttömmande uppräkning av under vilka omständigheter jord kan utgöra avfall. Även underavdelning 17 05 i den europeiska avfallsförteckningen (10) talar för att jord som ännu inte grävts upp skall omfattas av avfallsbegreppet. Denna underavdelning har rubriken ”Jord (även uppgrävda massor från förorenade områden), sten och muddermassor” och omfattar nummer 17 05 03 (”Jord och sten som innehåller farliga ämnen”) och 17 05 04 (”Annan jord och sten än den som anges i 17 05 03”). Dessa kategorier kan i princip innefatta även jord som ännu inte har grävts upp.

30.     Bakgrunden till uppfattningen att jord som ännu inte har grävts upp inte kan utgöra avfall torde vara att avfallsbegreppet i ett antal medlemsstater endast omfattar lösa saker. (11) Lagstiftningstraditionen i vissa medlemsstater kan emellertid inte vara avgörande för tolkningen av gemenskapsrättsliga begrepp.

31.     Kommissionens argument att naturliga element i sig inte kan utgöra avfall grundar sig på syftet med artikel 4 i ramdirektivet om avfall. Enligt denna bestämmelse skall bland annat jorden skyddas från riskerna med avfall. I förevarande fall är det emellertid inte fråga om jorden som ett obestämt naturligt element, utan om en bit mark som exakt kan preciseras och som utgör ett hot mot den omkringliggande jorden. I motsats till vad kommissionen anser kan sådan jord bli föremål för återvinnings- och bortskaffandeförfaranden.

32.     Enligt artikel 174.2 EG skall en hög skyddsnivå eftersträvas. Med hänsyn till detta är det helt ändamålsenligt att betrakta förorenad jord som inte har grävts upp som avfall. Det framgår av artikel 3 i ramdirektivet om avfall att medlemsstaterna i första hand skall se till att sådant avfall inte uppkommer och att det inte har skadliga egenskaper eller att mängden avfall och dess skadlighet begränsas. Enligt artikel 4 skall sådan jord återvinnas eller bortskaffas utan fara för människors hälsa och utan att processer eller metoder används som kan skada miljön. Även bestämmelserna om organisationen av avfallshanteringen i artikel 5 och följande artiklar i direktivet kan i stor utsträckning tillämpas på hanteringen av förorenad jord och bidra till en hög miljöskyddsnivå.

33.     Således anser jag att förorenad jord som ännu inte har grävts upp kan omfattas av tillämpningsområdet för avfallskategorin Q 4.

b)     Begreppet göra sig av med

34.     Vid bedömningen av huruvida jorden skall anses utgöra avfall är det emellertid inte avgörande huruvida den tillhör en avfallskategori, utan huruvida innehavaren av jorden gör sig av med den, avser att göra sig av med den eller är skyldig att göra sig av med den.

35.     Det kan inte anses föreligga någon vilja att göra sig av med jorden så länge innehavaren inte har kännedom om att jorden är förorenad. Om innehavaren får kännedom om att det har skett en förorening, som innebär att jorden inte längre kan användas på avsett sätt, kan det däremot antas ? om inte annat visas ? att det finns en vilja att göra sig av med jorden. Som exempel kan nämnas att förorening av jordbruksmark kan medföra skador på odlingsprodukterna eller att förorening av mark för bebyggelse kan medföra hälsorisker eller störningar för hyresgästerna. Denna förlust av användbarhet utgör den risk som är utmärkande för avfall, det vill säga att innehavaren varken använder eller tar hand om den berörda saken på ett lämpligt sätt och att den således kan skada miljön. När det gäller förorenad jord uppstår denna risk när det inte vidtas några saneringsåtgärder, så att föroreningarna sprider sig. Presumtionen för att innehavaren vill göra sig av med jorden kan emellertid brytas om denne ? utan att göra sig av med jorden ? vidtar konkreta åtgärder för att se till att jorden åter blir användbar.

36.     Vid sidan av viljan att göra sig av med den förorenade jorden kan det även finnas en skyldighet att göra detta, som varken förutsätter att innehavaren känner till att jorden är förorenad eller att han har för avsikt att göra sig av med den. Denna skyldighet kan följa av de risker som uppstår på grund av föroreningen.

37.     Det är emellertid uteslutet att en skyldighet att göra sig av med förorenad jord följer av den allmänna bestämmelsen om avfall i artikel 4 i ramdirektivet om avfall. Även om det vore önskvärt att det förelåg en allmän skyldighet att ta hand om förorenad jord på ett hälso- och miljövänligt sätt, är denna skyldighet främst en följd av att jorden klassificeras som avfall och den kan därför inte utgöra en omständighet som medför att jorden utgör avfall. Det saknas således skäl att godta huvudstadsregionen Bryssels argument att förorenad jord alltid skall anses utgöra avfall för att förhindra att ramdirektivet om avfall kringgås.

38.     När det finns en skyldighet att göra sig av med en sak beror frågan huruvida denna sak skall klassificeras som avfall snarare på ett samspel mellan avfallsbestämmelserna och de specialbestämmelser som reglerar de relevanta riskerna. Dessa specialbestämmelser kan helt eller delvis följa av gemenskapsrätten eller vara rent nationella. Enligt artikel 6.2 i livsmiljödirektivet (12) skall medlemsstaterna i de särskilda bevarandeområdena vidta lämpliga åtgärder för att förhindra försämring av livsmiljöerna och habitaten för arterna samt störningar av de arter för vilka områdena har utsetts. Enligt denna bestämmelse kan det till exempel vara nödvändigt att avlägsna förorenad jord som hotar att skada vattenkvaliteten i ett skyddat våtmarksområde. En skyldighet att avlägsna förorenad jord kan även följa av bestämmelser om vatten, av särskilda bestämmelser om markskydd eller av allmänna skyddsbestämmelser. Enligt domstolens rättspraxis kan till och med bestämmelserna om avfallshantering indirekt grunda en skyldighet att sanera marken, (13) vilket ju beroende på omständigheterna kan kräva att förorenad jord avlägsnas. Som huvudstadsregionen Bryssel har anfört kan en sådan skyldighet även vara civilrättsligt grundad. (14) I samtliga dessa fall måste innehavaren göra sig av med jorden, oavsett om denna fortfarande skulle kunna användas på det sätt som innehavaren har avsett.

39.     Det föreligger däremot inte någon skyldighet att göra sig av med jorden när föroreningen är av sådant slag att jorden kan lämnas orörd, eftersom tillräckliga skyddsåtgärder kan vidtas utan att jorden behöver grävas upp. I sådant fall är innehavaren inte skyldig att göra sig av med jorden.

40.     Det är inte möjligt att på grundval av de uppgifter som lämnats till domstolen avgöra huruvida det i förevarande fall finns en skyldighet att gräva upp den förorenade jorden och i vilken utsträckning denna fortfarande kan användas. Det ankommer på den nationella domstolen att pröva denna fråga.

41.     Mot bakgrund av det som anförts hittills skall frågan huruvida förorenad jord endast skall klassificeras som avfall efter det att den har grävts upp besvaras nekande. Sådan jord kan utgöra avfall redan innan den har grävts upp.

c)     Preliminär slutsats beträffande frågan huruvida förorenad jord skall klassificeras som avfall

42.     Sammanfattningsvis anser jag således att förorenad jord skall anses utgöra avfall när innehavaren på grund av föroreningen är skyldig att gräva upp jorden. Om inget annat visas skall jorden anses utgöra avfall när den på grund av föroreningen inte längre kan användas på avsett sätt.

B – Texacos ansvar

43.     Jag skall nu pröva frågan huruvida Texaco kan anses vara producent eller innehavare av det eventuella avfallet. Utgångspunkten för denna prövning är att den förorenade jorden utgör avfall i förevarande fall.

1.     Parternas argument

44.     Huvudstadsregionen Bryssel har kompletterat Cour d’appels redogörelse för de faktiska omständigheterna i målet. Denna part har hävdat att Texaco levererade petroleumprodukter till bensinstationen även efter det att föroreningen hade upptäckts. Vidare beror skadorna på att tanken fylldes på fel sätt av Texaco på 1980-talet, det vill säga innan den senaste föreståndaren övertog driften av bensinstationen. I driftavtalet förbehöll sig Texaco rätten att kontrollera lagren av petroleumprodukter. Föreståndaren fick använda bensinstationen för att sälja petroleumprodukter, men fick inte genomföra några förändringar av stationens anläggningar utan föregående tillstånd från Texaco. Vid överlämnandet av driften av bensinstationen dokumenterades inte i vilket tillstånd de underjordiska tankarna befann sig.

45.     Huvudstadsregionen Bryssel anser att begreppet avfallsinnehavare skall tolkas brett. Detta begrepp omfattar i förevarande fall Texaco, eftersom bolaget arrenderar bensinstationen, utövar en faktisk kontroll över driften av denna och åtminstone delvis har sanerat den förorenade jorden. Bolaget är även avfallsproducent, eftersom de utläckta petroleumprodukterna inte längre kan användas på ett lagligt sätt.

46.     De tilltalade och Texaco anser att begäran om förhandsavgörande inte omfattar frågan huruvida Texaco kan anses vara avfallsinnehavare eller avfallsproducent.

47.     Texaco har inte producerat något avfall, utan produkter, närmare bestämt petroleumprodukter. Det är enbart bensinstationsföreståndaren som är ansvarig för att dessa produkter har blivit avfall. Man kan inte göra den ursprungliga producenten av en produkt ansvarig för att denna i ett senare skede inte används på avsett sätt, utan omvandlas till avfall.

48.     Enligt de tilltalade och Texaco innebär begreppet innehav att en person utövar faktisk rådighet över en sak. Texaco har inte innehaft tankanläggningarna eller de lagrade petroleumprodukterna. Föreståndarens begränsade förfoganderätt över tankanläggningarna framgår av att denne varken äger eller hyr dessa. I driftavtalet föreskrivs emellertid uttryckligen att föreståndaren är ansvarig för underhåll och kontroll av anläggningarna. Det är även föreståndaren som är ansvarig för skador som uppkommer på anläggningarna. Föreståndaren är ensam ägare till lagren av petroleumprodukter och ansvarar fullt ut för dessa. Den föreskrivna kontrollen av lagren från Texacos sida skall inte likställas med en teknisk kontroll av anläggningarna. De syftar endast till att förhindra bedrägerier.

49.     Kommissionen anser att man i förevarande fall kan fastställa vem som är innehavare av avfallet genom att fastställa vem som hade petroleumprodukterna i sin besittning när de omvandlades till avfall. Föreståndaren blev ägare till petroleumprodukterna vid förvärvet av dessa. Det förhållandet att Texaco producerade petroleumprodukterna leder inte heller till ett annat resultat, eftersom avfallet omfattades av bensinstationsföreståndarens verksamhet.

2.     Ställningstagande

50.     Texaco kan i förevarande fall endast omfattas av skyldigheter enligt avfallsbestämmelserna om bolaget kan anses vara avfallsproducent eller avfallsinnehavare. Enligt artikel 8 i ramdirektivet om avfall är en avfallsinnehavare skyldig att antingen överlåta avfallet till ett godkänt avfallshanteringsföretag eller själv ta hand om det på lämpligt sätt. I artikel 15 i direktivet föreskrivs att avfallsinnehavaren enligt principen förorenaren betalar skall stå för kostnaden för bortskaffande av avfall som denne överlåter till ett insamlingsföretag eller till ett företag för bortskaffande. Enligt artikel 1 c i direktivet skall inte endast den egentliga innehavaren klassificeras som avfallsinnehavare, utan även den som producerar avfall. Begreppet producent definieras i artikel 1 b i direktivet.

a)     Begreppet avfallsproducent

51.     I artikel 1 b i ramdirektivet om avfall definieras producent som var och en som bedriver en verksamhet som ger upphov till avfall (ursprunglig producent) och var och en som genom förbehandling, blandning eller andra förfaranden ändrar avfallets art eller sammansättning.

52.     Texaco kan inte anses vara avfallsproducent enbart av det skälet att bolaget framställer petroleumprodukter, vilka genom en olyckshändelse omvandlas till avfall. Begreppet avfallsproducent är närmare knutet till frågan huruvida något skall klassificeras som avfall. Petroleumprodukter förbränns när de används på avsett sätt och lämnar inget avfall. (15) Petroleumprodukterna blev i förevarande fall inte till avfall genom Texacos produktionsverksamhet, utan först genom att de lagrades i skadade tankanläggningar.

53.     Avfallsproducent är i princip således den som ansvarade för driften av tankanläggningarna när petroleumprodukterna läckte ut. Vid första anblicken var denna person således bensinstationsföreståndaren. Frågan huruvida det i stället var Texaco som hade ansvar för lagerhållningen ? det vill säga att föreståndaren således inte drev tankanläggningarna som en del av den egna verksamheten, utan för Texacos räkning ? kan i slutändan endast avgöras av den nationella domstolen. Den skall då pröva vem som utövade den faktiska kontrollen över lagerhållningen och anläggningarnas tillstånd. Vid denna prövning kan rätten beakta driftavtalet och alla andra tillämpliga bestämmelser. Av betydelse är även hur Texaco faktiskt har agerat. Texaco kan inte friskriva sig från kontrollskyldigheter genom att underlåta att utöva dessa i praktiken. Om Texaco emellertid, utöver sin rättsliga ställning, faktiskt kontrollerade driften av tankanläggningarna på grund av sin ekonomiska maktställning gentemot bensinstationsföreståndaren, måste bolaget också acceptera det ansvar som följer därav.

54.     Dessutom skulle Texaco kunna anses vara avfallsproducent om skadorna på tankanläggningen har uppkommit till följd av bolagets handlande. I detta avseende bör den nationella domstolen ta hänsyn till huvudstadsregionen Bryssels påstående om att det begicks ett fel vid påfyllningen av tankarna. Det kan inte heller uteslutas att Texaco vid överlämnandet av driften av bensinstationen till föreståndaren borde ha känt till och åtgärdat eventuella brister, vilka senare medförde att petroleumprodukterna läckte ut. Även i detta avseende ankommer det emellertid på den nationella domstolen att fastställa de nödvändiga faktiska omständigheterna.

b)     Begreppet avfallsinnehavare

55.      I artikel 1 c i ramdirektivet om avfall definieras detta begrepp som avfallsproducenten eller den fysiska eller juridiska person som innehar avfallet. Om Texaco inte är avfallsproducent, kan bolaget därmed endast vara avfallsinnehavare om det har avfall i sin besittning.

56.     Begreppet innehav definieras inte i direktivet och det finns inte heller någon allmän gemenskapsrättslig definition av det. Med innehav avses vanligen att en person utövar faktisk rådighet över en sak, men detta förutsätter inte att han har äganderätt till eller rättslig förfoganderätt över saken. Man kan emellertid inte uppfylla skyldigheterna enligt artikel 8 i ramdirektivet om avfall om man endast faktiskt förfogar över avfall men inte har rätt att hantera det. Begreppet innehav i den mening som avses i artikel 1.1 c skall således, förutom den strikta betydelsen (16) att en person utövar (omedelbar eller medelbar) faktisk rådighet över avfallet, anses innefatta även att personen har rättslig förfoganderätt över detta.

57.     Det ankommer på den nationella domstolen att prova vem som vid en viss tidpunkt hade den faktiska rådigheten över avfallet. Även i detta avseende tycks det vid första anblicken vara föreståndaren som hade sådan rådighet, åtminstone fram till dess att bensinstationen lades ned. Huruvida detta är fallet får i allt väsentligt prövas mot bakgrund av samma kriterier som dem som skall användas vid prövningen av frågan vem som producerade avfallet. Det kan emellertid inte uteslutas att föreståndaren redan i kraft av driftavtalet utövade en eventuell rådighet över tankanläggningarna och den omgivande jorden, dock inte för egen räkning, utan för Texacos räkning. En omständighet som talar för att så är fallet är att ? som huvudstadsregionen Bryssel och Texaco har anfört ? föreståndaren var förhindrad att företa några förändringar på fastigheten utan Texacos medgivande.

58.     Det finns uppgifter som talar för att det var Texaco som hade den faktiska rådigheten över bensinstationen efter det att denna hade lagts ned. Det förefaller osannolikt att föreståndaren fortfarande utövade rådighet över bensinstationen efter det att driftavtalet hade sagts upp. Däremot betalade Texaco arrende ända fram till sommaren 1993 och lät utföra saneringsarbeten fram till maj 1994, vilket förutsätter rådighet över fastigheten.

59.     Det ankommer också på den nationella domstolen att fastställa vem som hade rätt att hantera den förorenade jorden. Enligt de upplysningar som har lämnats förefaller det föga sannolikt att denna rätt tillkom föreståndaren. Det är inte möjligt att på grundval av de uppgifter som har lämnats till domstolen fastställa huruvida Texaco på grundval av arrendeavtalet med fastighetsägaren hade rätt att hantera den förorenade jorden eller huruvida denna rätt endast tillkom den sistnämnda personen.

c)     Preliminär slutsats beträffande begreppen avfallsproducent och avfallsinnehavare

60.     Sammanfattningsvis anser jag att ett oljeföretag, som framställer petroleumprodukter som det säljer till föreståndaren för en av företagets bensinstationer inom ramen för ett självständigt driftavtal, vilket inte innebär att föreståndaren står i något som helst beroendeförhållande till oljeföretaget, skall anses vara innehavare av avfall i form av jord som förorenats av utläckta petroleumprodukter

–

om bensinstationsföreståndaren med beaktande av samtliga rättsliga och faktiska omständigheter inte driver stationen som en del av sin egen verksamhet, utan för oljeföretagets räkning (artikel 1 c i ramdirektivet om avfall, första alternativet ? producent av avfallet),

–

om skadorna på tankanläggningarna har uppkommit till följd av oljeföretagets handlande (artikel 1 c i direktivet, första alternativet ? producent av avfallet), eller

–

om oljeföretaget med beaktande av samtliga rättsliga och faktiska omständigheter utövar den faktiska rådigheten och har rätt att hantera avfallet (artikel 1 c i direktivet, andra alternativet ? innehavare av avfallet).

V – Förslag till avgörande

61.     Jag föreslår således att de frågor som har ställts av Cour d’appel besvaras på följande sätt:

1.

Förorenad jord skall anses utgöra avfall när innehavaren på grund av föroreningen är skyldig att gräva upp jorden. Om inget annat visas skall jorden anses utgöra avfall när den på grund av föroreningen inte längre kan användas på avsett sätt.

2.

Ett oljeföretag, som framställer petroleumprodukter som det säljer till föreståndaren för en av företagets bensinstationer inom ramen för ett självständigt driftavtal, vilket inte innebär att föreståndaren står i något som helst beroendeförhållande till oljeföretaget, skall anses vara innehavare av avfall i form av jord som förorenats av utläckta petroleumprodukter

–

om bensinstationsföreståndaren med beaktande av samtliga rättsliga och faktiska omständigheter inte driver stationen som en del av sin egen verksamhet, utan för oljeföretagets räkning (artikel 1 c i ramdirektivet om avfall, första alternativet ? producent av avfallet),

–

om skadorna på tankanläggningarna har uppkommit till följd av oljeföretagets handlande (artikel 1 c i direktivet, första alternativet ? producent av avfallet), eller

–

om oljeföretaget med beaktande av samtliga rättsliga och faktiska omständigheter utövar den faktiska rådigheten och har rätt att hantera avfallet (artikel 1 c i direktivet, andra alternativet ? innehavare av avfallet).

1 –

Originalspråk: tyska.

2 –

EGT L 194, s. 39; svensk specialutgåva, område 15, volym 1, s. 238.

3 –

EGT L 78, s. 32; svensk specialutgåva, område 15, volym 10, s. 66.

4 –

Kategorierna Q 5 och Q 12 rör förorenade substanser. Kategori Q 13 rör ”varje material, ämne eller produkt vars användning har förbjudits i lag eller andra föreskrifter

5 –

Dom av den 28 mars 1990 i de förenade målen C-206/88 och C-207/88 (REG 1990, s. I-1461).

6 –

Dom av den 15 juni 2000 i de förenade målen C-418/97 och C-419/97, ARCO Chemie Nederland m.fl. (REG 2000, s. I-4475, punkt 38 och följande punkter), och av den 18 april 2002 i mål C-9/00, Palin Granit och Vehmassalon Kansanterveystyön Kuntayhtymän hallitus (REG 2002, s. I-3533, punkt 23).

7 –

Se domen i målet Palin Granit (ovan fotnot 6), punkt 22.

8 –

Domen i målet ARCO (ovan fotnot 6), punkt 73.

9 –

Ludger-Anselm Versteyl, ”Der Abfallbegriff im Europäischen Recht – Eine unendliche Geschichte”, Europäische Zeitschrift für Wirtschaftsrecht 2000, 585 (586); Martin Dieckmann, Das Abfallrecht der Europäischen Gemeinschaft, Baden-Baden 1994, s. 152 och följande sida.

10 –

Kommissionens beslut 2000/532/EG av den 3 maj 2000 om ersättning av beslut 94/3/EG om en förteckning över avfall i enlighet med artikel 1 a i rådets direktiv 75/442/EEG om avfall, och rådets beslut 94/904/EG om upprättande av en förteckning över farligt avfall i enlighet med artikel 1.4 i rådets direktiv 91/689/EEG om farligt avfall (EGT L 226, s. 3), i dess lydelse enligt rådets beslut 2001/573/EG av den 23 juli 2001 om ändring av beslut 2000/532/EG (EGT L 203, s. 18).

11 –

I synnerhet Tyskland och Frankrike. I Italien beror denna inskränkning på en dom från Corte suprema di cassazione av den 18 september 2002 (nr 31011). I Österrike har däremot avfallsbegreppet utvidgats till att omfatta lösa saker som har blandats med marken på ett miljöfarligt sätt (2 § andra stycket Abfallwirtschaftsgesetz (den österrikiska lagen om avfallshantering)).

12 –

Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (EGT L 206, s. 7; svensk specialutgåva, område 15, volym 11, s. 114).

13 –

Dom av den 9 november 1999 i mål C-365/97, kommissionen mot Italien, kallat San Rocco (REG 1999, s. I-7773), punkt 108 och följande punkter.

14 –

Domen i målet ARCO (ovan fotnot 6), punkt 86, där ett avtal nämns som exempel.

15 –

Jämför domen i målet ARCO (ovan fotnot 6), punkt 66.

16 –

Jämför generaladvokaten Mischos förslag till avgörande av den 20 november 2001 i mål C‑179/00, Weidacher (REG 2001, s. I-501, I-505), punkt 76 och följande punkt. Härav framgår att begreppet innehavare används oprecist.