FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
ELEANOR SHARPSTON
föredraget den 20 september 2012(1)
Mål C‑419/11
Česká spořitelna as
mot
Gerald Feichter
(begäran om förhandsavgörande från Městký soud v Praze (Tjeckien))
”Domstols behörighet – Talan som avser avtal – Konsumentavtal – Direktör i ett bolag – Kreditavtal som ingåtts av bolaget – Egen växel som var ofullständig vid utställandet – Växelborgen – Uppfyllelseorten för förpliktelsen”
1. Genom förevarande begäran om förhandsavgörande har domstolen ombetts tolka behörighetsreglerna i förordning nr 44/2001.(2) Bakgrunden till den aktuella tvisten är att ett företag med säte i en medlemsstat har utställt en ofullständig egen växel till en långivare med säte i samma medlemsstat. Dessutom har en fysisk person med anknytning till bolaget men med hemvist i en annan medlemsstat tecknat växelborgen(3) på växeln. Talan om betalningsskyldighet enligt växeln har väckts mot denna fysiska person i den förstnämnda medlemsstaten. Fråga är om den fysiska personen i det målet kan göra en invändning om att domstolarna i denna stat inte är behöriga av det skälet att vederbörande omfattas av bestämmelserna i artiklarna 15 och 16 i förordningen, vilka är tillämpliga på konsumenter. Om så inte är fallet, kan innehavaren av växeln väcka talan i den medlemsstat där betalning för växeln ska erläggas, oaktat att den var ofullständig vid utställandet, på den grunden att kravet på fullgörande av förpliktelsen enligt växeln omfattas av begreppet ”talan [som] avser avtal” i artikel 5.1 a i förordningen?
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätten
2. Förordningen trädde i kraft den 1 mars 2002.(4) Den ersatte, i förhållandet mellan medlemsstaterna(5), konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område(6) (nedan kallad Brysselkonventionen).
3. Skälen 11–13 i förordningen har följande lydelse:
”(11) Behörighetsbestämmelserna måste uppfylla kravet på förutsebarhet och bygga på den allmänna principen om svarandens hemvist, och det måste alltid kunna gå att bestämma vilken domstol som är behörig utifrån denna princip, utom i vissa bestämda fall när tvistens art eller hänsynen till partsautonomin gör det berättigat att använda någon annan anknytning. I fråga om juridiska personer bör hemvisten definieras autonomt så att de gemensamma reglerna blir klara och behörighetskonflikter kan undvikas.
(12) Principen om att domstolen där svaranden har hemvist är behörig bör kompletteras med alternativa behörighetsregler i de fall där det finns en nära koppling mellan domstolen och tvisteföremålet eller då detta krävs för att underlätta rättskipningen.
(13) Vid … konsument[avtal] … bör den svagare parten skyddas genom behörighetsbestämmelser som är förmånligare för dennes intressen än de allmänna bestämmelserna.”
4. I artikel 2.1 i förordningen återfinns huvudregeln att talan mot den som har hemvist i en medlemsstat ska väckas vid domstol i den medlemsstaten.
5. I artikel 5 föreskrivs ett antal partiella undantag till huvudregeln. När det gäller avtal föreskrivs följande:
”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat kan väckas i en annan medlemsstat
1) a) om talan avser avtal, vid domstolen i uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser;
b) i denna bestämmelse, och såvida inte annat avtalats, avses med uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser
– vid försäljning av varor, den ort i en medlemsstat dit enligt avtalet varorna har eller skulle ha levererats,
– vid utförande av tjänster, den ort i en medlemsstat där enligt avtalet tjänsterna har eller skulle ha utförts;
c) om punkt b inte gäller, skall punkt a gälla,
…”
6. Bestämmelserna i artikel 5 innebär inte att det saknas möjlighet att väcka talan i den medlemsstat där svaranden har hemvist. De medför blott, i den mån de kan tillämpas, att det finns en alternativ behörighetsgrund.
7. I artiklarna 15 och 16 i avsnitt 4 i förordningen, vilket har rubriken ”Behörighet vid konsumenttvister”, föreskrivs följande:
”Artikel 15
1. Om talan avser avtal som har ingåtts av en person, konsumenten, för ändamål som kan anses ligga utanför dennes affärsverksamhet eller yrkesverksamhet, gäller i fråga om behörigheten … bestämmelserna i detta avsnitt
a) om avtalet gäller köp av varor där betalningen skall erläggas i särskilda poster, eller
b) om avtalet gäller lån som skall återbetalas i särskilda poster eller någon annan form av kredit om lånet eller krediten var avsedd att finansiera köp av varor, eller
c) i övriga fall, om avtalet har ingåtts med en person som bedriver kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet i den medlemsstat där konsumenten har hemvist eller, på något sätt, riktar sådan verksamhet till den medlemsstaten eller flera stater, däribland den medlemsstaten, och avtalet faller inom ramen för sådan verksamhet.
…
Artikel 16
…
2) Talan mot en konsument får av den andra avtalsparten väckas endast vid domstolarna i den medlemsstat där konsumenten har hemvist.
…”
8. Även om förordningen ersatte Brysselkonventionen har domstolen uttalat att dess tolkning är giltig även för bestämmelserna i förordningen, när bestämmelserna i dessa två rättsakter kan anses motsvara varandra.(7)
Nationell rätt
9. I 75 § i avdelning I i lag nr 191/1950 om växlar och checkar (Zákon směnečný a šekový) (nedan kallad ZSS) anges vissa formkrav som ska vara uppfyllda för att en egen växel ska vara giltig. Växeln ska bland annat innehålla ett ovillkorligt åtagande att betala ett bestämt belopp. Dessutom ska tid och plats för betalningen specificeras. Enligt 76 § är en egen växel som inte uppfyller dessa krav, med vissa undantag, ogiltig.
10. Enligt 10 § i avdelning I i ZSS ska en egen växel som är ofullständig vid utställandet anses utgöra ett instrument som ännu inte fullt ut har förvärvat status som en fullvärdig växel. När växeln sedan kompletteras anses den ha varit fullständig redan vid utställandet. Det finns ingen bestämmelse i nationell rätt som föreskriver att en sådan växel endast är giltig om den kompletterats i enlighet med ett avtal som träffats härom. Växeln är således giltig även om innehavaren har kompletterat den på ett sätt som inte är förenligt med ett sådant avtal. Om innehavaren har kompletterat växeln på ett inkorrekt sätt har växelgäldenären emellertid oftast rätt att framställa en invändning mot växelinnehavaren.
11. Enligt 32 § punkterna 1 och 2 i avdelning I i ZSS är den som har tecknat växelborgen bunden på samma sätt som den fysiska eller juridiska person för vilken han har ställt säkerhet och borgensmannens åtagande gäller även då den betalningsförpliktelse han har ställt säkerhet för inte kan göras gällande, förutsatt att detta inte beror på formfel.
12. Enligt nationell rätt anses en växel utgöra en abstrakt säkerhet som saknar avtalskaraktär, även om den, i materiellt hänseende, har utställts enligt ett avtal härom.(8)
Bakgrund, förfarandet och tolkningsfrågorna
13. Feichter-CZ s.r.o. (nedan kallat låntagaren eller låntagarbolaget), ett bolag med säte i Tjeckien, ingick den 28 april 2004 ett avtal om löpande kredit (nedan kallat kreditavtalet) med bolaget Česká Spořitelna a.s. (nedan kallat långivaren), käranden i det nationella målet, vilket likaledes har hemvist i Tjeckien. Det lån som beviljades enligt kreditavtalet skulle användas i låntagarens rörelse. Samma dag utställde och överlämnade låntagaren en egen växel på beloppet 5 000 000 CZK till långivaren (vilket motsvarar omkring 193 000 euro till nuvarande växelkurs).
14. När växeln utställdes var den ofullständig på så sätt att den inte angav exakt belopp, datum och plats för betalning. Den undertecknades för låntagarens räkning av Gerald Feichter, svaranden i det nationella målet, i hans egenskap av verkställande direktör i låntagarbolaget. Gerald Feichter undertecknade även växeln i egenskap av privatperson, varvid han angav ”såsom växelborgen”. Härigenom blev han personligen betalningsansvarig enligt de villkor som angavs i växeln.(9) Gerald Feichter var närstående till låntagarbolaget genom att han var dess verkställande direktör och härutöver ägde han, då de aktuella avtalen ingicks, 60 procent av aktierna i bolaget.(10)
15. Långivaren kompletterade sedan växeln med växelbeloppet samt datum och plats för betalningen enligt ett tilläggsavtal mellan långivaren, låntagaren och Gerald Feichter (nedan kallat tilläggsavtalet).
16. Betalning uteblev, trots att växeln på förfallodagen uppvisades för betalning på den plats där betalning skulle ske.
17. Mot bakgrund härav väckte långivare talan mot Gerard Feichter vid Městský soud v Praze (allmän domstol i första instans i Prag) med yrkande om att han skulle förpliktas att betala växelfordran jämte ränta på beloppet med sex procent per år från den 28 maj 2008 intill betalning sker och provision på 16 666 CZK (vilket motsvarar omkring 645 euro till nuvarande växelkurs).
18. Gerard Feichter har i det nationella målet invänt att Městský soud v Praze saknar behörighet att pröva den talan som väckts mot honom. Grunden för invändningen är att en talan om att han ska förpliktas att betala i enlighet med växeln, eftersom han är en fysisk person med hemvist i Österrike, omfattas av artiklarna 15 och 16 i förordningen avseende behörighet vid konsumenttvister och därför ska väckas i den medlemsstaten.
19. Den nationella domstolen är av den uppfattningen att det måste fastställas hur artikel 15 i förordningen ska tolkas för att den ska kunna avgöra huruvida den är behörig att pröva målet. Vidare anser den nationella domstolen att den, av processekonomiska skäl, samtidigt bör anmoda om ett klargörande av hur artikel 5.1 a i förordningen ska tolkas. Denna artikel kan nämligen bli relevant vid fastställandet av behörigheten i det nationella målet om EU-domstolen skulle finna att artikel 15 inte är tillämplig. Den har således hänskjutit följande frågor till domstolen för förhandsavgörande:
”1) Kan begreppet ’talan [som] avser avtal som har ingåtts av en person, konsumenten, för ändamål som kan anses ligga utanför hans affärsverksamhet eller yrkesverksamhet’ i artikel 15.1 i [förordningen] tolkas så, att det även omfattar en talan avseende betalning enligt en egen växel som var ofullständig vid utställandet, när borgenären har väckt denna talan mot den som har tecknat växelborgen för växelutställarens förpliktelser enligt växeln?
2) Oavsett svaret på den första frågan, kan begreppet ’talan [som] avser avtal’ i artikel 5.1 a i förordningen tolkas så, att det – endast på grund av innehållet i handlingen som sådan – även omfattar en talan avseende betalning enligt en egen växel som var ofullständig vid utställandet, när borgenären har väckt denna talan mot den som har tecknat växelborgen för växelutställarens förpliktelser enligt växeln?”
20. Långivaren, Republiken Tjeckien, Schweiziska edsförbundet(11) och Europeiska kommissionen har ingett skriftliga yttranden till domstolen. Vid förhandlingen den 27 juni 2012 inställde sig Republiken Tjeckien och kommissionen och yttrade sig muntligen.
Bedömning
Inledande anmärkningar
Huruvida tolkningsfrågorna kan prövas
21. Långivaren har hävdat att domstolen ska avvisa den första frågan, eftersom den är rent hypotetisk. Såsom jag förstår långivarens argument i detta hänseende följer detta av att Gerard Feichter (enligt långivarens mening) inte är att anse som konsument i den mening som avses i artikel 15 i förordningen.
22. Den nationella domstolen har emellertid anfört i beslutet om hänskjutande att det är av avgörande vikt att få ett svar på frågan om tolkningen av ovannämnda bestämmelse för att den ska kunna avgöra om den har behörighet i det nationella målet. Eftersom det förefaller som om Gerard Feichters bestridande i det nationella målet huvudsakligen grundar sig på argumentet att han är konsument i den mening som avses i artiklarna 15 och 16 i förordningen finns det ingen grund för att påstå att den första frågan är hypotetisk. Invändningen om rättegångshinder ska således avslås.
Bakgrund
23. Innan jag behandlar de frågor som den nationella domstolen ställt vill jag göra en allmän anmärkning. Särskilt när det är fråga om start av en verksamhet, men även i andra fall, är det normalt bruk att en långivare som ska låna ut pengar till en juridisk person ställer som villkor att en eller flera av de fysiska personer som äger eller ingår i ledningen för den aktuella juridiska personen ställer säkerhet för lånet. Anledningen till detta är uppenbar. Den juridiska personen har, då låneavtalet ingås, få eller inga tillgångar som kan tas i anspråk för fullgörande av återbetalningsförpliktelsen. Även om både långivaren och låntagaren hoppas och tror att verksamheten kommer att generera tillräckligt med tillgångar i och med de medel som ställs till dess förfogande så är det inte säkert att så blir fallet. Långivaren måste, av affärsmässiga skäl, se till att det finns andra möjligheter till återbetalning av lånet för det fall verksamheten inte utvecklar sig som planerat. Sådana avtal ingås dagligen i unionen och är inte på något sätt ovanliga.
24. Mot bakgrund av de omständigheter som föreligger i detta fall, såsom de beskrivits i beslutet om hänskjutande och sammanfattats ovan, är det här fråga om just ett sådant händelseförlopp. Det rör sig i detta fall om en enkel situation utan sådana komplikationer som kan uppstå i mer invecklade lånearrangemang där en långivare exempelvis kan ingå avtal med en annan affärspartner, varvid en egen växel endosseras eller överlåts som en del av det underliggande avtalsförhållandet. I det nationella målet är det inte heller, enligt vad som framgår av beslutet om hänskjutande, tvistigt på vilken plats betalningen ska ske enligt den växel som ligger till grund för långivarens betalningskrav mot Gerard Feichter, såsom den som tecknat växelborgen för växelgäldenärens förpliktelser enligt växeln. Domstolen har, med andra ord, ombetts att ta ställning till ett antal transaktioner som under alla förhållanden måste anses vara okomplicerade, och de ska som sådana bedömas av domstolen.
Fråga 1
25. Genom den första frågan önskar den nationella domstolen få klarhet i huruvida behörighetsreglerna för konsumentavtal i artikel 15.1 i förordningen är tillämpliga i det mål den har att avgöra.
26. Eftersom artiklarna 15 och 16 utgör lex specialis i förhållande till artikel 5.1 i förordningen(12) bör man först ta ställning till om de förstnämnda är tillämpliga innan man prövar relevansen av den sistnämnda. Regeln i artikel 16.2 är exklusiv. Om domstolarna i den medlemsstat där Gerard Feichter har hemvist är behöriga enligt den bestämmelsen saknar behörighetsreglerna för avtalstvister i artikel 5.1 per definition relevans.
27. Som kommissionen har anfört ska två villkor vara uppfyllda för att artiklarna 15 och 16 ska vara tillämpliga. För det första ska det aktuella avtalet ha ingåtts av en konsument. För det andra ska avtalet falla under en av de kategorier som räknas upp i artikel 15.1. Dessa villkor är kumulativa.
28. Syftet med artiklarna 15 och 16 är att säkerställa ett tillfredsställande skydd för konsumenten, såsom varande den ekonomiskt svagare och juridiskt mindre erfarna avtalsparten i jämförelse med medkontrahenten, som är näringsidkare.(13) De har således ett annat mål än artikel 5 i förordningen, vilken är att det ska finnas ett nära samband mellan tvisten och den domstol som är behörig enligt dessa undantag.(14)
29. Det är möjligen av denna anledning som domstolen har tenderat att tolka artiklarna 15 och 16 restriktivt.(15) Domstolen fann således, i domen i målet Benincasa(16), att ”endast avtal som har ingåtts för att tillgodose en enskilds privata konsumtion … omfattas av de bestämmelser som är avsedda att skydda konsumenten, vilken anses vara den ekonomiskt svagare parten. Det särskilda skydd som eftersträvas i dessa bestämmelser är inte motiverat då det är fråga om avtal som rör affärs- eller yrkesverksamhet …”.(17) Bestämmelserna är endast tillämpliga när talan ”kan anses röra ett avtal som har ingåtts av en konsument för ändamål som ligger utanför dennes affärsverksamhet eller yrkesverksamhet”.(18)
30. Jag har tillämpat dessa principer på tvisten i det nationella målet och har följande anmärkningar.
31. Den nationella domstolen har, till hjälp för EU-domstolen, inkommit med detaljerade upplysningar om de faktiska omständigheter som den anser ska beaktas vid prövningen av tolkningsfrågorna. Dessa upplysningar har sammanfattats i punkterna 13–18 ovan. De avser bland annat syftet med kreditavtalet och Gerard Feichters roll när det gäller hans deltagande i den dokumentation som gjorts tillgänglig för långivaren enligt det avtalet och tilläggsavtalet, inbegripet den egna växeln. Det är en integrerad del i förfarandet för förhandsavgörande att den nationella domstolen inkommer med sådana upplysningar. Härigenom kan domstolen ge ett användbart svar på de frågor som ställts och risken minimeras för att domstolens svar avseende unionsrätten blir hypotetiskt, för att det inte omfattar aspekter som är väsentliga för avgörandet av tvisten vid den nationella domstolen eller för att det rör ämnen som inte är relevanta i tvisten.
32. I normala fall ankommer det på den nationella domstolen att tillämpa EU-domstolens svar på de omständigheter som föreligger i det mål den har att avgöra, även om EU-domstolen kan ge viss vägledning mot bakgrund av handlingarna i målet och de skriftliga och muntliga yttranden som har avgetts.(19) I vissa fall kan EU-domstolen emellertid komma fram till att den kan ge den nationella domstolen ett mer fullständigt svar. I målet British Telecommunications(20), som handlade om en medlemsstats skyldighet att betala ersättning för skada som uppstått till följd av underlåtenhet att på ett korrekt sätt införliva ett direktiv, anförde domstolen således följande: ”Även om det ankommer på de nationella domstolarna att bedöma om förutsättningarna för medlemsstaternas ansvar för överträdelser av gemenskapsrätten är uppfyllda eller inte, kan konstateras att domstolen i det förevarande målet förfogar över samtliga tolkningsdata som krävs för att bedöma om omständigheterna i det aktuella fallet skall kvalificeras som utgörande en tillräckligt klar överträdelse av gemenskapsrätten.”(21)
33. Det förefaller som om samma princip är analogt tillämplig i detta fall. Eftersom den nationella domstolen haft vänligheten att inkomma med detaljerade upplysningar om bakgrunden till den aktuella tvisten kan domstolen på egen hand pröva huruvida Gerard Feichter uppfyller definitionen på ”konsument” i artiklarna 15 och 16 i förordningen. Det finns inga indikationer på att han gjorde de aktuella åtagandena, varken när det gäller tecknande av växelborgen eller tilläggsavtalet, i syfte att använda medlen för privat konsumtion eller i ett syfte som faller utanför hans affärsverksamhet eller yrkesverksamhet, snarare tvärtom. Avtalen ingicks som säkerhet för en kredit till låntagarbolaget, en kommersiell aktör, för användning i dess rörelse. Gerard Feichter var närstående till låntagarbolaget. Hans efternamn ingick i bolagets firmanamn, och han var verkställande direktör och majoritetsaktieägare i bolaget.(22)
34. Mot bakgrund härav anser jag att Gerard Feichter inte har ställning som konsument i detta fall, vilket krävs för att kan ska kunna vinna framgång med den invändning om bristande behörighet som han framställt i det nationella målet. Det faktum att en svarande är en fysisk person och, som sådan, kan vara konsument när det gäller vissa transaktioner i det dagliga livet innebär inte i sig att vederbörande automatiskt kan göra gällande artikel 15.1 i förordningen när det väcks talan mot honom eller henne.
35. Det blir därmed inte relevant att pröva huruvida avtalet ingår i någon av de kategorier som anges i artikel 15.1.
36. För fullständighetens skull vill jag göra ett par tillägg avseende beskaffenheten av ett ”avtal som har ingåtts av en person, konsumenten” i den mening som avses i artiklarna 15 och 16 i förordningen. Eftersom jag anser att denna fråga inte är relevant för avgörande av tvisten i det nationella målet ska jag hålla mig kort och inte gräva ned mig i detaljer.
37. Det förefaller som om den situation som föreligger i det nationella målet är ett klart exempel på ett fall där säkerhet har ställts av en privatperson som inte omfattas av bestämmelserna om konsumenter i artiklarna 15 och 16 i förordningen. Det finns inga uppgifter som domstolen har tagit del av som tyder på att den (betydande) kredit som beviljats låntagaren, och för vilken det ställts säkerhet i form av växelborgen, hade något att göra med finansieringen av en fysisk persons inköp av konsumtionsvaror.
38. Låt oss ta ett annat exempel, för att åskådliggöra den motsatta situationen. En underårig önskar köpa en smartphone men säljaren, som befinner sig i en annan medlemsstat, vill endast ingå köpeavtal med den underårige om dennes föräldrar går med på att ställa säkerhet för den underåriges åtaganden enligt avtalet. Föräldrarna ställer den säkerhet som säljaren kräver, och den underårige köper smartphonen. I det avtal som ingåtts med säljaren är det uppenbart att den underårige är konsument. Om säljaren väcker talan mot den underårige på grundval av avtalet kan denne åberopa artiklarna 15 och 16 i förordningen.
39. Men vilken ställning har föräldrarna? Enligt min mening har de också rätt till skydd enligt ovannämnda bestämmelser, vilket återspeglar själva systematiken i förordningen. Det är visserligen troligt att de är mer världsvana och ekonomiskt kreditvärdiga än sitt barn men de kan icke desto mindre förväntas vara ekonomiskt svagare och juridiskt mindre erfarna än den professionella medkontrahent som säljaren representerar.(23) Ett krav mot föräldrarna på grundval av de avtal som de ingått med säljaren måste således anses omfattas av uttrycket ”talan [som] avser avtal som har ingåtts av en person, konsumenten” i artikel 5.1.
40. Även om det kan vara intressant att dra sådana paralleller ligger detta exempel långt från situationen i förevarande fall. För att uttrycka det enkelt, Gerard Feichter är inte ”konsument” i den mening som avses i artiklarna 15 och 16 i förordningen.
41. Mot bakgrund av ovanstående anser jag att den nationella domstolens första fråga ska besvaras så, att när en egen växel ingår i en serie avtal som en kommersiell aktör ingått för rörelseändamål, varvid en fysisk person som tecknar växelborgen är närstående till denna aktör, ska växelborgen anses ha tecknats för ett ändamål som ligger inom affärsverksamheten eller yrkesverksamheten i den mening som avses i artikel 15.1 i förordningen. Härav följer att situationen inte omfattas av begreppet ”talan [som] avser avtal som har ingåtts av en person, konsumenten, för ändamål som kan anses ligga utanför dennes affärsverksamhet eller yrkesverksamhet” i artikel 15.1.
Fråga 2
42. Den andra frågan avser i allt väsentligt tillämpligheten av behörighetsreglerna när det gäller ”talan [som] avser avtal” i artikel 5.1 a i förordningen.
43. Domstolen har slagit fast att även om denna bestämmelse inte kräver att det ingåtts ett avtal så måste det som ett minimum finnas en identifierbar förpliktelse. Detta är nödvändigt för att artikel 5.1 a ska kunna tillämpas, eftersom den nationella domstolens behörighet fastställs utifrån uppfyllelseorten för den aktuella förpliktelsen.(24)
44. Det måste röra sig om en förpliktelse som en part frivilligt har åtagit sig gentemot en annan. En tolkning av bestämmelsen på ett sådant sätt att det inte ställdes ett sådant krav skulle gå utöver de fall som avses i förordningen.(25) Domstolen har sammanfattat detta krav genom att uttala att innan bestämmelsen om särskild behörighet i artikel 5.1 a i förordningen kan tillämpas måste det ”fastställas att en rättslig förpliktelse som en part frivilligt har åtagit sig gentemot en annan person föreligger och att kärandens talan grundas på denna förpliktelse”.(26)
45. Det råder inget tvivel om att långivaren och låntagaren i detta fall hade ingått ett avtal. Långivaren åtog sig att ställa medel till förfogande för låntagaren enligt kreditavtalet, och låntagaren var skyldig att betala tillbaka medlen i enlighet med detta avtal. Gerard Feichter befann sig i en annan situation, eftersom han inte var part i kreditavtalet. Tecknandet av växelborgen gav emellertid, enligt min mening, upphov till en rättslig förpliktelse som Gerard Feichter frivilligt åtog sig. Enligt 32 § ZSS punkterna 1 och 2 blev han bunden på samma sätt som den person för vilken han ställde säkerhet, det vill säga låntagaren.(27) Det saknar således betydelse vid fastställandet av behörighet enligt artikel 5.1 a att långivarens åtagande inte direkt avsåg Gerard Feichter.
46. Jag anser inte heller att det har någon betydelse att den egna växeln var ofullständig vid utställandet och således ansågs utgöra ett instrument som ännu inte fullt ut hade förvärvat status som en fullvärdig växel. Det är på den tidpunkt då talan väcks som frågan om behörighet uppkommer. Eftersom den aktuella växeln utställdes som säkerhet för en löpande kredit kunde den inte, per definition, utställas i fullständigt skick vid den tidpunkt då kreditavtalet ingicks.
47. Det ska tilläggas att det faktum att en växel enligt nationell rätt klassificeras som en abstrakt säkerhet som saknar avtalskaraktär(28) inte föranleder någon annan bedömning. Domstolen har vid upprepade tillfällen påpekat att de begrepp som används i Brysselkonventionen, särskilt begreppen som figurerar i artiklarna 5.1, 5.3 och 13(29), ska tolkas självständigt, huvudsakligen med beaktande av konventionens system och syften, för att säkerställa att konventionen tillämpas enhetligt i samtliga konventionsstater(30). Jag ser ingen anledning att inta någon annan ståndpunkt vad gäller förordningen.(31)
48. Jag anser således att artikel 5.1 a i förordningen skulle kunna tillämpas på omständigheterna i det nationella målet.
49. För att fastställa huruvida denna artikel rent faktiskt är tillämplig i det nationella målet ankommer det på den nationella domstolen att avgöra om uppfyllelseorten för den aktuella förpliktelsen ligger inom dess domkrets(32). Ingen av de specifika bestämmelserna i artikel 5.1 b är relevanta, eftersom det aktuella avtalet inte avser försäljning av varor eller tillhandahållande av tjänster. Härav följer att det är platsen för betalningen som blir avgörande. I beslutet om hänskjutande framgår att platsen för betalningen enligt den egna växeln är Prag, och det framgår även att Gerard Feichter inte har bestritt denna omständighet. Jag vill endast tillägga att en avtalsklausul om att återbetalning av lån ska ske på långivarens affärsställe under alla förhållanden måste anses vara uttryck för normalt bruk i kommersiella låneavtal.
50. Omedelbart verkar tvisten härmed vara avgjord. Eftersom uppfyllelseorten för förpliktelsen, vilken utgör grunden för domstolens behörighet, är otvistig mellan parterna kan den domstol där talan har väckts fastställa att den har behörighet i målet.
51. Den nationella domstolen har emellertid ställt frågan huruvida det faktum att den egna växeln inte var ifylld vid utställandet utan senare kompletterades av låntagaren har någon betydelse i det aktuella fallet. Den nationella domstolen har framhävt att det inte kan uteslutas att platsen för betalningen angavs i strid med villkoren i tilläggsavtalet eller att tilläggsavtalet var ogiltigt på grund av oklarhet eller av något annat skäl. Om så var fallet skulle det inte vara fråga om en förpliktelse som en part frivilligt har åtagit sig gentemot en annan.(33)
52. Jag har förståelse for detta argument, men eftersom det inte förefaller som om Gerard Feichter har några invändningar när det gäller uppfyllelseorten uppkommer inte frågan i detta fall. Om platsen för betalning enligt växeln av en eller annan grund hade bestritts skulle jag emellertid komma med följande resonemang.
53. Domstolen har, genom att hänvisa till en förpliktelse som en part frivilligt har åtagit sig gentemot en annan, gett en förklaring av hur begreppet ”avtal” i förordningen ska tolkas. Om det i ett visst fall inte är möjligt att följa de riktlinjer som EU-domstolen angett kan den nationella domstolen inte stödja sig på uttrycket ”talan [som] avser avtal” när den ska fastställa sin behörighet. Detta innebär dock inte att en förpliktelse vars innehåll är tvistigt automatiskt faller utanför begreppet.
54. Det ligger i förordningens natur att dess bestämmelser kan tillämpas just i sådana fall där det råder oenighet. I ett annat, men närliggande, sammanhang har domstolen uttalat att artikel 5.1 a är tillämplig även i ett sådant fall då förekomsten av det avtal som ligger till grund för kravet är tvistig mellan parterna(34). Om så inte hade varit fallet skulle denna bestämmelse riskera att fråntas sin verkan, eftersom den skulle kunna sättas ur spel blott genom att en av parterna hävdar att det inte finns något avtal.
55. Jag anser att samma resonemang kan tillämpas analogt i detta fall. Det skulle vara mycket lätt för en svarande som önskade sätta förordningen ur spel att bestrida inte hela det avtal som ligger till grund för kravet utan endast den klausul i detta avtal som skulle kunna åberopas som grund för behörighet för den aktuella domstolen. Om en sådan invändning godtogs skulle hela syftet med lagstiftningen, vilken huvudsakligen har som mål att skapa säkerhet inom dess avsedda tillämpningsområde, riskera att gå förlorat.(35)
56. Det ska dock inte heller ges möjlighet för en skrupelfri eller obetänksam kärande att göra gällande behörighet på felaktiga grunder endast genom att, utan rättslig grund, hävda att det föreskrivs i ett avtal att den förpliktelse som påstås utgöra grunden för behörigheten ska uppfyllas på en bestämd ort.
57. Om uppfyllelseorten för den aktuella förpliktelsen är tvistig i ett mål som ”avser avtal” i den mening som avses i artikel 5.1 a i förordningen föreslår jag att den nationella domstolen först prövar svarandens invändning i detta hänseende. Om det är uppenbart att de finns fog för invändningen ska den nationella domstolen fastställa att den inte är behörig, om det inte står klart att det finns andra tillräckligt underbyggda skäl för den att pröva och avgöra det anhängiggjorda målet. Därefter ska den nationella domstolen, vid behov, pröva kärandens påstående om att den är behörig. Om detta är uppenbart ogrundat ska den nationella domstolen avvisa det aktuella målet. Om (såsom oftast är fallet) bedömningen är svårare, ska domstolen pröva huruvida käranden har lagt fram prima facie-bevis för att den aktuella bestämmelsen i förordningen är tillämplig. Om så är fallet kan den nationella domstolen fastställa att den är behörig.
58. Mot bakgrund av det ovanstående anser jag att den nationella domstolens andra fråga ska besvaras så, att begreppet ”talan [som] avser avtal” i artikel 5.1 a i förordningen omfattar en borgenärs krav enligt en egen växel som var ofullständig vid utställandet (men senare kompletterats) mot den som tecknat växelborgen för växelutställarens förpliktelser enligt växeln.
Avslutande anmärkningar
59. Om de slutsatser som dragits ovan tillämpas på det nationella målet synes det stå klart att den nationella domstolen har behörighet att pröva målet. Ett sådant resultat är, enligt min mening, inte bara i överensstämmelse med ordalydelsen och den allmänna systematiken i förordningen, utan det återspeglar även de underliggande faktiska omständigheterna i målet. Om förordningen tillämpades på något annat sätt i ett sådant här fall skulle utgången, enligt min mening, bli fullkomligt absurd.
60. Låt mig illustrera detta med ett exempel som rör situationen för låneinstitut hemmahörande i en ny medlemsstat (exempelvis på Balkan). Ett antal företag från andra medlemsstater önskar etablera dotterbolag där för att expandera sin verksamhet. Dessa dotterbolag har, vid den aktuella tidpunkten, inga eller inga nämnvärda medel. Låntagarna ställer som villkor för att ställa medel till rådighet för dessa dotterbolag att bolagens direktörer och/eller ägare ställer säkerhet för lånen. Bland de personer som ställer säkerhet enligt avtalen finns ett antal personer med hemvist i (exempelvis) Finland och Litauen. Enligt min mening är det över huvud taget inte, och ska inte heller vara, tänkbart att de aktuella långivarna skulle sakna möjlighet att väcka talan för ianspråktagande av de aktuella säkerheterna i sin egen medlemsstat. Allt annat skulle strida mot sunt förnuft.
Förslag till avgörande
61. Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som ställts av Městký soud v Praze enligt följande:
1) När en egen växel ingår i en serie avtal som en kommersiell aktör ingått för rörelseändamål, varvid en fysisk person som tecknar växelborgen är närstående till denna aktör, ska växelborgen anses ha tecknats för ett ändamål som ligger inom affärsverksamheten eller yrkesverksamheten i den mening som avses i artikel 15.1 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. Härav följer att situationen inte omfattas av begreppet ”talan [som] avser avtal som har ingåtts av en person, konsumenten, för ändamål som kan anses ligga utanför dennes affärsverksamhet eller yrkesverksamhet” i artikel 15.1.
2) Begreppet ”talan [som] avser avtal” i artikel 5.1 a i förordningen omfattar borgenärens krav enligt en egen växel som var ofullständig vid utställandet (men senare kompletterats) mot den som tecknat växelborgen för växelutställarens förpliktelser enligt växeln.