TRIBUNALENS DOM (fjärde avdelningen)
den 24 januari 2024(*)
”Tillgång till handlingar – Förordning (EG) nr 1049/2001 – Handling som kommunicerats inom ramen för ett EU Pilot-förfarande gällande återbetalning av mervärdesskatt – Handling som härrör från en medlemsstat – Tillgång nekas – Medlemsstatens föregående medgivande – Undantag gällande skyddet för rättsliga förfaranden – Motiveringsskyldighet”
I mål T‑602/22,
Veneziana Energia Risorse Idriche Territorio Ambiente Servizi SpA (Veritas), Venedig (Italien), företrätt av advokat A. Pasqualin,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av A.-C. Simon och A. Spina, båda i egenskap av ombud,
svarande,
med stöd av
Republiken Italien, företrädd av G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av S. Fiorentino, avvocato dello Stato,
intervenient,
meddelar
TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)
sammansatt av ordföranden R. da Silva Passos samt domarna S. Gervasoni (referent) och N. Półtorak,
justitiesekreterare: V. Di Bucci,
efter den skriftliga delen av förfarandet
med beaktande av att ingen av parterna inom tre veckor efter delgivningen av underrättelsen om att den skriftliga delen av förfarandet avslutats hade inkommit med någon begäran om muntlig förhandling, och av att tribunalen, med tillämpning av artikel 106.3 i tribunalens rättegångsregler, har beslutat att avgöra målet på handlingarna,
med beaktande av beslutet av den 20 september 2023 vari kommissionen förelades att förete den handling som sökanden vägrats tillgång till och med beaktande av att kommissionen företedde handlingen den 26 september 2023,
följande
Dom
1 Veneziana Energia Risorse Idriche Territorio Ambiente Servizi SpA (Veritas), sökande i målet, har enligt artikel 263 FEUF yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara kommissionens beslut C(2022) 5221 final av den 15 juli 2022 att neka sökanden tillgång till den skrivelse som de italienska myndigheterna skickade den 17 oktober 2019 i EU Pilot-ärende 9456/19/TAXUD gällande återbetalning av den mervärdesskatt som felaktigt tagits ut på den italienska miljö- och hälsoskyddsavgiften (tariffa di igiene ambientale, vilken infördes genom artikel 49 i decreto legislativo n. 22 (lagstiftningsdekret nr 22), av den 5 februari 1997 (nedan kallad miljöavgiften)).
Tillämpliga bestämmelser
2 I artikel 4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, 2001, s. 43), föreskrivs följande i punkterna 2, 4 och 5:
”2. Institutionerna skall vägra att ge tillgång till en handling om ett utlämnande skulle undergräva skyddet för
…
– rättsliga förfaranden och juridisk rådgivning,
…
om det inte föreligger ett övervägande allmänintresse av utlämnandet.
…
4. För handlingar som härrör från tredje part skall institutionen samråda med den berörda tredje parten för att bedöma om de undantag som anges i punkterna 1 och 2 skall tillämpas, om det inte är uppenbart att handlingen skall eller inte skall lämnas ut.
5. En medlemsstat får begära att institutionen inte skall lämna ut en handling som härrör från denna medlemsstat utan att medlemsstaten dessförinnan har lämnat sitt medgivande.”
Bakgrund
3 EU Pilot-förfarandet är ett samarbetsförfarande mellan Europeiska kommissionen och medlemsstaterna och syftet är att ge kommissionen möjlighet att bilda sig en uppfattning om unionsrätten följs och tillämpas korrekt i medlemsstaterna i en viss fråga. Denna typ av förfarande ersatte från och med år 2008 den informella fasen i det administrativa förfarande som föregår ett fördragsbrottsförfarande enligt artikel 258 FEUF. EU Pilot-förfarandet syftar till att få eventuella överträdelser av unionsrätten att upphöra på ett effektivt sätt och i möjligaste mån undvika att ett fördragsbrottsförfarande inleds även om detta inte kan uteslutas (se dom av den 9 oktober 2018, Pint/kommissionen, T‑634/17, ej publicerad, EU:T:2018:662, punkt 31 och där angiven rättspraxis).
4 EU Pilot-ärende 9456/19/TAXUD inleddes i förevarande fall efter ett klagomål från sökanden (nedan kallat EU Pilot-förfarandet). Inom ramen för detta förfarande begärde kommissionen att italienska myndigheter skulle inkomma med förtydliganden gällande återbetalning av mervärdesskatt som felaktigt tagits ut på miljöavgiften.
5 Genom skrivelse av den 2 augusti 2021 informerade kommissionen sökanden om att den hade erhållit ett svar från de italienska myndigheterna och att kommissionen hade beslutat att inte inleda något överträdelseförfarande för bristande iakttagande av unionsrätten från dessa myndigheters sida.
6 Den 21 oktober 2021 ingav sökanden en ansökan till kommissionen om att få en kopia av de italienska myndigheternas svar som sammanfattades i skrivelsen av den 2 augusti 2021.
7 Kommissionen svarade i skrivelse av den 15 november 2021 (nedan kallat det ursprungliga svaret) och identifierade härvid först den begärda handlingen såsom de italienska myndigheternas skrivelse av den 17 oktober 2019 som skickats inom ramen för EU Pilot-förfarandet. Kommissionen vägrade därefter att bevilja tillgång till nämnda skrivelse med motiveringen att utlämnande av denna riskerade att undergräva skyddet för pågående rättsliga förfaranden i Italien enligt artikel 4.2 andra stycket i förordning nr 1049/2001.
8 Sökanden tillställde därefter kommissionen en bekräftande ansökan den 30 november 2021 vari kommissionen uppmanades att ompröva sin ståndpunkt.
9 Den 15 juli 2022 bekräftade kommissionen sitt beslut att vägra tillgång till de italienska myndigheternas skrivelse av den 17 oktober 2019 sedan dessa myndigheter motsatt sig att skrivelsen lämnades ut med stöd av artikel 4.5 i förordning nr 1049/2001 med åberopade av det undantag från rätten till tillgång som stadgas i artikel 4.2 andra stycket i förordningen (nedan kallat det angripna beslutet).
Parternas yrkanden
10 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
– såsom en åtgärd för bevisupptagning, förelägga kommissionen att inkomma med de italienska myndigheternas skrivelse av den 17 oktober 2019,
– likaså såsom en åtgärd för bevisupptagning, förelägga kommissionen att inkomma med de italienska myndigheternas svar på det samråd som föregick antagandet av det angripna beslutet,
– besluta om varje annan åtgärd för bevisupptagning som tribunalen finner lämplig, samt
– ogiltigförklara det angripna beslutet, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
11 Sedan kommissionen, i en bilaga till sitt svaromål, inkommit med sin skriftväxling med de italienska myndigheterna som ägde rum efter det inledande svaret och efter sökandens bekräftande ansökan, har sökanden begränsat sitt yrkande om att kommissionen ska förete de italienska myndigheternas svar till att gälla det svar som lämnades före den bekräftande ansökan (se punkt 10 andra strecksatsen ovan).
12 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
13 Republiken Italien har yrkat att talan ska ogillas.
Rättslig bedömning
14 Sökanden har anfört två grunder till stöd för sin talan. Den första grunden gäller åsidosättande av artikel 4.5 i förordning nr 1049/2001 och av motiveringsskyldigheten. Den andra grunden avser åsidosättande av artikel 4.2 andra strecksatsen i nämnda förordning, jämförd med artikel 4.5, av skyldigheten att företa en omsorgsfull prövning och av motiveringsskyldigheten.
Den första grunden: Åsidosättande av artikel 4.5 i förordning nr 1049/2001 och av motiveringsskyldigheten
15 Sökanden har för det första gjort gällande att med hänsyn till den motsägelse som föreligger mellan å ena sidan det ursprungliga svaret – som inte alls hänvisar till artikel 4.5 i förordning nr 10449/2001 och de italienska myndigheternas rätt att motsätta sig utlämnande enligt denna bestämmelse – och å andra sidan det angripna beslutet – i vilket både denna bestämmelse och möjligheten att motsätta sig utlämnande nämns – kan bolaget inte bedöma vilket förfarande som tillämpats och om detta förfarande tillämpats korrekt. Sökanden har i repliken preciserat att bolaget inte klandrar kommissionen för att det föreligger en skillnad mellan det ursprungliga svaret och det angripna beslutet, utan för att detta beslut är behäftat med en felaktighet i så måtto att det däri felaktigt angetts att det ursprungliga svaret grundades på bestämmelserna i artikel 4.4 och 4.5 i förordning nr 1049/2001.
16 Sökanden har härav, för det andra, dragit slutsatsen att i den mån det inte under förfarandet vid kommissionen framkommit att de italienska myndigheterna tidigare ska ha gett uttryck för sin vilja, krävs det en fullständig bedömning av ansökan om tillgång. Denna situation skiljer sig från det fall att en medlemsstat faktiskt har motsatt sig utlämnande, då kommissionen enligt rättspraxis får göra en första undersökning av denna invändning mot att en handling lämnas ut. I förevarande fall har kommissionen emellertid inte gjort den fördjupade undersökning som krävs och inte gjort den självständiga bedömning som erfordras när de italienska myndigheterna inte gjort bruk av den möjlighet som föreskrivs i artikel 4.5 i förordning nr 1049/2001.
17 Tribunalen påpekar för det första, såvitt gäller påståendet att motiveringsskyldigheten har åsidosatts, att sökanden i praktiken endast kritiserat att kommissionen grundade sig på artikel 4.5 i förordning nr 1049/2001.
18 Motiveringsskyldigheten utgör nämligen en väsentlig formföreskrift som ska särskiljas från frågan huruvida motiveringen är välgrundad, vilken ska hänföras till frågan huruvida den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende (dom av den 22 mars 2001, Frankrike/kommissionen, C‑17/99, EU:C:2001:178, punkt 35, och dom av den 15 september 2016, Philip Morris/kommissionen, T‑796/14, EU:T:2016:483, punkt 28). En rättsakt som inte gör det möjligt att förstå varför, på vilken grund eller anledningen till att den antagits är otillräckligt motiverad med avseende på den formella motiveringsskyldigheten. Motiveringen till en rättsakt, det vill säga dess skäl och rättfärdigandegrunder, kan vara tillräckligt känd och begriplig men otillräcklig för att rättsakten ska anses motiverad i rättsligt hänseende, i så måtto att motiveringen inte är tillräckligt underbyggd, relevant eller i överensstämmelse med tillämpliga bestämmelser.
19 Sökanden har emellertid förtydligat sina argument i repliken och preciserat att bolaget inte kritiserade kommissionen för någon föreliggande skillnad mellan det ursprungliga svaret och det angripna beslutet som hindrar sökanden från att få kännedom om, förstå och således bestrida beslutets motivering – vilket skulle ha inneburit ett formellt bestridande. I stället riktar sökanden kritik mot att kommissionen felaktigt grundat sitt beslut på artikel 4.5 i förordning nr 1049/2001 i avsaknad av en rent faktisk invändning från de italienska myndigheternas sida, i synnerhet före det ursprungliga svaret (se punkt 15 ovan). Härigenom har sökanden gjort gällande att det angripna beslutet inte är förenligt med tillämpliga bestämmelser.
20 I den mån det angripna beslutet hänvisar till artikel 4.4 och 4.5 i förordning nr 1049/2001 kan det under alla omständigheter anses ge sökanden möjlighet att få kännedom om beslutsskälen och tribunalen möjlighet att kontrollera deras lagenlighet i enlighet med de krav som uppställs i rättspraxis om iakttagande av motiveringsskyldigheten (se dom av den 24 maj 2011, NLG/kommissionen, T‑109/05 och T‑444/05, EU:T:2011:235, punkt 81 och där angiven rättspraxis). Det framgår nämligen tvivelsutan av det angripna beslutet att samråd skett med de italienska myndigheterna i enlighet med artikel 4.4 i förordningen och att dessa myndigheter motsatt sig utlämnande av deras skrivelse av den 17 oktober 2019 med stöd av artikel 4.5 i samma förordning. Kommissionen anger i inledningen (punkt 1) särskilt att den antog ett ursprungligt svar varigenom tillgång vägrades efter samrådet med de italienska myndigheterna med tillämpning av artikel 4.4 och 4.5 i förordningen. En del av det angripna beslutet (punkt 2.1) ägnas därefter åt en redogörelse för skälen till att de italienska myndigheterna motsatt sig utlämnande.
21 Det är riktigt att artikel 4.5 i förordning nr 1049/2001 inte nämndes i det ursprungliga svaret. Detta förhållande innebär emellertid inte att det angripna beslutet är otillräckligt motiverat. Även utan hänvisning till denna bestämmelse anges klart och tydligt i det ursprungliga svaret att de italienska myndigheterna motsatte sig utlämnande av deras skrivelse av den 17 oktober 2019. Frågan huruvida motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 296 FEUF ska visserligen bedömas med hänsyn till dess kontext, men framför allt med avseende på rättsaktens lydelse, som i förevarande fall är tydlig (se punkt 20 ovan), och samtliga rättsregler som reglerar det berörda ämnesområdet (dom av den 2 april 1998, kommissionen/Sytraval och Brink’s France, C‑367/95 P, EU:C:1998:154, punkt 63, och dom av den 15 september 2016, Philip Morris/kommissionen, T‑796/14, EU:T:2016:483, punkt 29). Såsom kommissionen och Republiken Italien har påpekat föreskrivs i artiklarna 7 och 8 i nämnda förordning emellertid ett förfarande i två etapper. Detta förfarande gör det möjligt för den berörda institutionen att handlägga en inledande ansökan mer skyndsamt innan den i förekommande fall, vid en bekräftande ansökan, antar ett avslagsbeslut med en utförlig, och därmed mer fullständig, ståndpunkt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 januari 2010, Internationaler Hilfsfonds/kommissionen, C‑362/08 P, EU:C:2010:40, punkt 54, och dom av den 11 december 2018, Arca Capital Bohemia/kommissionen, T‑440/17, EU:T:2018:898, punkt 18). Det faktum att artikel 4.5 i förordning nr 1049/2001 inte nämns i det ursprungliga svaret ger följaktligen inte stöd för några tvivel om att det angripna beslutet verkligen grundas på denna bestämmelse.
22 Det finns än mindre anledning till några sådana tvivel då det framgår av sökandens inlagor att motiveringen av det angripna beslutet gav bolaget möjlighet att förstå att beslutet grundades på artikel 4.5 i förordning nr 1049/2001. Bolaget har nämligen bestridit att denna bestämmelse använts som grund för beslutet i förevarande fall med motiveringen att de italienska myndigheterna inte använt sig av den möjlighet som föreskrivs i nämnda bestämmelse.
23 Vad för det andra just beträffar påståendet om att artikel 4.5 i förordning nr 1049/2001 felaktigt använts som grund för det angripna beslutet har det tidigare slagits fast att det inte följer av vare sig denna bestämmelse eller av rättspraxis att det, för att kunna framställa en invändning, är nödvändigt att den medlemsstat som handlingen härrör från först framställt en särskild formell begäran till den berörda institutionen. Det fordras inte heller att medlemsstaten uttryckligen åberopar den bestämmelsen. Det finns inget i lydelsen i denna bestämmelse – som är en processuell bestämmelse som rör förfarandet för att anta ett unionsbeslut (dom av den 18 december 2007, Sverige/kommissionen, C‑64/05 P, EU:C:2007:802, punkterna 78 och 81, och dom av den 21 juni 2012, IFAW Internationaler Tierschutz-Fonds/kommissionen, C‑135/11 P, EU:C:2012:376, punkt 53) – som säger att medlemsstaten måste framställa en formell begäran, utan vilken medlemsstatens invändning mot att en handling lämnas ut inte kan beaktas vid antagandet av beslutet (dom av den 8 februari 2018, POA/kommissionen, T‑74/16, ej publicerad, EU:T:2018:75, punkterna 32–34). Till skillnad från vad sökanden har påstått är medlemsstaten således inte skyldig att gå till väga i två etapper för att motsätta sig utlämnande av en av sina handlingar: först genom att be kommissionen att inte lämna ut den aktuella handlingen utan medlemsstatens föregående medgivande, och därefter genom att vägra ge ett sådant medgivande.
24 Härav kan vidare även följande slutsatser dras. Till skillnad från vad sökanden har hävdat utesluter inte det faktum att samråd skett med den berörda medlemsstaten enligt artikel 4.4 i förordning nr 1049/2001 att artikel 4.5 i samma förordning sedan tillämpas. Dessa båda bestämmelser utesluter inte varandra utan ska snarare uppfattas, såsom framgår av förarbetena till förordningen (se Ändrat förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar, EUT 240 E, 2001, s. 165, punkt 2.4), som en bestämmelse som reglerar förhållandet till tredje part rent allmänt (punkt 4) och en bestämmelse som är tillämplig på sådana specifika tredje parter som medlemsstaterna och som återger förklaring nr 35 till Amsterdamfördraget (punkt 5) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 maj 2018, Malta/kommissionen, T‑653/16, EU:T:2018:241, punkterna 98 och 99, samt förslaget till avgörande av generaladvokat Poiares Maduro i målet Sverige/kommissionen, C‑64/05 P, EU:C:2007:433, punkt 48).
25 För att garantera en effektiv tillämpning av artikel 4.5 i förordning nr 1049/2001 – bland annat genom att ge den berörda medlemsstaten möjlighet att kräva att dess föregående medgivande erfordras för att en handling som medlemsstaten är upphovsman till ska kunna lämnas ut – krävs även att den berörda medlemsstaten får kännedom om att den finns en ansökan om tillgång till handlingen, vilket just är föremålet för det samråd som föreskrivs i artikel 4.4 i samma förordning.
26 Tribunalen finner därför att de invändningar mot att skrivelsen av den 17 oktober 2019 lämnas ut som de italienska myndigheterna gett uttryck för efter samrådet, vilka också framgår av de e‑postmeddelanden som tillställdes kommissionen den 31 mars, 5 april och 6 maj 2022, återspeglar dessa myndigheters vägran att den nämnda skrivelsen lämnas ut utan deras föregående medgivande och att de därefter motsatte sig detta utlämnande enligt artikel 4.5 i förordning nr 1049/2001. Närmare bestämt angav dessa myndigheter den 31 mars 2022 att de, i väntan på att erhålla de erfordrade uppgifterna, inte kunde gå med på att skrivelsen lämnades ut. Den 5 april 2022 bekräftade de att de motsatte sig utlämnande och den 6 maj 2022 inkom de med ytterligare preciseringar avseende sin vägran. Härav följer att de italienska myndigheterna verkligen gett uttryck för sin vilja, något som föregick det angripna beslutet, att motsätta sig utlämnande. Detta är tillräckligt i avsaknad av några specifika tidsfrister i artikel 4.5 i förordning nr 1049/2001 annat än kravet på att medlemsstaten ”dessförinnan” ska ha lämnat sitt medgivande till att handlingen lämnas ut.
27 Det saknar härvid relevans att kommissionen inte – såsom den påstår i det angripna beslutet utan att Republiken Italien bekräftat detta i sin interventionsinlaga – styrkt att de italienska myndigheterna gett uttryck för att de motsatte sig utlämnande redan innan det ursprungliga svaret skickades.
28 Det var därför med fog som kommissionen grundade sig på artikel 4.5 i förordning nr 1049/2001. I enlighet med den kontroll av de skäl för att vägra utlämnande som åberopats av den medlemsstat som berörs av denna bestämmelse (se punkt 40 nedan), ankom det således inte på kommissionen att göra någon uttömmande bedömning av skälen för de italienska myndigheternas beslut att motsätta sig utlämnande.
29 Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första grunden. Det saknas härvid anledning att förelägga kommissionen att inkomma med sin skriftväxling med de italienska myndigheterna innan det ursprungliga svaret skickades.
Den andra grunden: Åsidosättande av artikel 4.2 andra strecksatsen i förordning nr 1049/2001, jämförd med artikel 4.5, av skyldigheten att genomföra en omsorgsfull prövning, och av motivationsskyldigheten.
30 Sökanden har kritiserat kommissionen för att ha åsidosatt sin skyldighet att kontrollera och förklara på vilket sätt tillgång till den begärda handlingen på ett konkret och faktiskt sätt kan undergräva det skyddade intresset, i förevarande fall skyddet för rättsliga förfaranden enligt artikel 4.2 andra stycket i förordning nr 1049/2001. Nämnda skyldighet kvarstår nämligen även för det fall det gjorts en första undersökning av invändningen mot utlämnande. Sökanden grundar sig här på nödvändigheten att göra en restriktiv tolkning av undantagen från allmänhetens rätt till tillgång till handlingar samt på den hypotetiska formulering som använts i det angripna beslutet. Sökanden har vidare anfört att det endast omnämns ett pågående nationellt rättsligt förfarande, som för övrigt inte preciseras närmare, och att det inte lämnas någon förklaring till på vad sätt parternas likställdhet i processen inför domstol undermineras i förhållande till sökanden, som är den som ansökt om tillgång i förevarande fall. Sökanden har vidare i sitt yttrande över interventionsinlagan betonat de otillräckliga skäl som framförts av de italienska myndigheterna för att vägra tillgång och som går ut på att det är mycket troligt att det kommer att framställas en begäran om förhandsavgörande i de aktuella nationella rättsliga förfarandena. Den motivering som angavs i det angripna beslutet är vidare otillräcklig, vag och saknar all substans.
31 Sökanden har i sin replik understrukit – och härvid hänvisat till rättspraxis – att det är nödvändigt att det föreligger ett faktiskt samband mellan det begärda utlämnandet och att den processuella jämvikten bryts i ett specifikt mål, medan det enda förfarande som sökanden var part i var definitivt avslutat innan det angripna beslutet antogs. Sökanden har för övrigt gjort gällande att bolaget, i motsats till vad kommissionen påstått inom ramen för förevarande mål, har påtalat för de italienska myndigheterna att det var nödvändigt att förklara på vilket sätt utlämnandet av den begärda handlingen konkret och faktiskt skulle undergräva det aktuella skyddsintresset, i synnerhet som kommissionen själv ansåg att handlingen kunde lämnas ut. Bolaget har tillagt att kommissionen under alla omständigheter har åsidosatt sin skyldighet att pröva om medlemsstaten hade lämnat en erforderlig motivering till sin ståndpunkt genom att försäkra sig om att det verkligen fanns en sådan motivering och redogöra för den i det angripna beslutet.
32 Tribunalen erinrar om att syftet med förordning nr 1049/2001, såsom anges i skäl 4 och artikel 1 däri, är att ge allmänheten största möjliga tillgång till institutionernas handlingar (dom av den 1 juli 2008, Sverige och Turco/rådet, C‑39/05 P och C‑52/05 P, EU:C:2008:374, punkt 33, och dom av den 25 september 2014, Spirlea/kommissionen, T‑669/11, EU:T:2014:814, punkt 40). Enligt artikel 2.3 i förordningen omfattar detta inte bara handlingar som upprättats av en institution, utan även sådana som mottagits av en institution från tredje parter, däribland medlemsstaterna, såsom uttryckligen anges i artikel 3 b i förordningen.
33 Rätten till tillgång till handlingar är emellertid underkastad vissa begränsningar av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen (dom av den 1 februari 2007, Sison/rådet, C‑266/05 P, EU:C:2007:75, punkt 62, och dom av den 25 september 2014, Spirlea/kommissionen, T‑669/11, EU:T:2014:814, punkt 41). I synnerhet föreskrivs i artikel 4.5 i förordning nr 1049/2001 att en medlemsstat får begära att institutionen inte ska lämna ut en handling som härrör från denna medlemsstat utan medlemsstaten föregående medgivande.
34 I det aktuella fallet – vilket även framgår av prövningen av den första grunden – har Republiken Italien utnyttjat möjligheten som ges i artikel 4.5 i förordning nr 1049/2001 och begärt att kommissionen inte ska lämna ut skrivelsen av den 17 oktober 2019 från de italienska myndigheterna.
35 Utövandet av den befogenhet som den berörda medlemsstaten ges enligt artikel 4.5 i förordning nr 1049/2001 är nämligen begränsat av de materiella undantag som föreskrivs i artikel 4.1–4.3, genom att medlemsstaten endast ges en befogenhet att delta i institutionens beslut. Medlemsstatens föregående medgivande, vilket åsyftas i nämnda artikel 4.5, liknar således inte en skönsmässig vetorätt utan en form av samtycke som bekräftar att det inte föreligger skäl för undantag i enlighet med punkterna 1–3 i artikel 4. Det beslutsförfarande som har inrättats på detta sätt genom artikel 4.5 kräver således att institutionen och den berörda medlemsstaten håller sig till de materiella undantag som föreskrivs i artikel 4.1–4.3 (se dom av den 21 juni 2012, IFAW Internationaler Tierschutz-Fonds/kommissionen, C‑135/11 P, EU:C:2012:376, punkt 58 och där angiven rättspraxis).
36 Då genomförandet av unionsbestämmelserna på detta sätt gemensamt har anförtrotts den aktuella institutionen och den medlemsstat som har använt den möjlighet som föreskrivs i artikel 4.5 i förordning nr 1049/2001 och ett sådant genomförande följaktligen är beroende av den dialog som ska inledas dem emellan, ska de – i enlighet med skyldigheten att samarbeta lojalt som föreskrivs i artikel 4.3 FEU – agera och samarbeta så att de nämnda bestämmelserna kan tillämpas effektivt (dom av den 18 december 2007, Sverige/kommissionen, C‑64/05 P, EU:C:2007:802, punkt 85).
37 Den berörda medlemsstatens deltagande påverkar inte, såvitt gäller den som ansökt om att få en handling utlämnad, det förhållandet att det beslut som institutionen senare riktar till sökanden som svar på dennes ansökan om tillgång till en handling som institutionen innehar utgör en unionsrättsakt (dom av den 18 december 2007, Sverige/kommissionen, C‑64/05 P, EU:C:2007:802, punkt 94, och dom av den 21 juni 2012, IFAW Internationaler Tierschutz-Fonds/kommissionen, C‑135/11 P, EU:C:2012:376, punkt 60).
38 Av den rättspraxis som nämns i punkterna 32–37 ovan kan följande utläsas. För det första: den berörda medlemsstat som efter genomförd dialog med institutionen motsätter sig att den aktuella handlingen lämnas ut är skyldig att motivera varför med avseende på de undantag som räknas upp i artikel 4.1–4.3 i förordning nr 1049/2001. Institutionen ska nämligen inte godta en medlemsstats invändning att en handling som härrör från medlemsstaten inte ska lämnas ut om denna invändning saknar motivering eller om den inte har motiverats med hänvisning till dessa undantag. Om den berörda medlemsstaten inte lämnar en sådan motivering till institutionen, trots att institutionen uttryckligen uppmanat medlemsstaten att göra detta, ska institutionen, om den anser att inget av de nämnda undantagen är tillämpligt, ge tillgång till den begärda handlingen (dom av den 18 december 2007, Sverige/kommissionen, C‑64/05 P, EU:C:2007:802, punkterna 87 och 88).
39 Såsom framgår särskilt av artiklarna 7 och 8 i förordning nr 1049/2001 är institutionen själv skyldig att motivera sitt beslut att vägra tillgång till en handling för den som begärt sådan tillgång. En dylik skyldighet innebär att institutionen i sitt beslut ska hänvisa inte endast till att den berörda medlemsstaten har motsatt sig att den begärda handlingen lämnas ut, utan också till de skäl som denna medlemsstat har åberopat för att komma fram till att ett av de undantag från rätten till tillgång till handlingar som föreskrivs i artikel 4.1–4.3 i förordningen ska tillämpas. Sådana uppgifter möjliggör nämligen för den som begärt tillgång till handlingen att förstå bakgrunden och skälen till beslutet att vägra tillgång till handlingen och möjliggör för behörig domstol att i förekommande fall göra den prövning som det ankommer på den att göra (dom av den 18 december 2007, Sverige/kommissionen, C‑64/05 P, EU:C:2007:802, punkt 89).
40 Härav följer, för det andra, att det inte åligger institutionen att, med avseende på den handling vars utlämnande vägrats, göra en fullständig prövning av skälen till medlemsstatens invändning med hänvisning till undantagen i artikel 4 i förordning nr 1049/2001 (dom av den 21 juni 2012, IFAW Internationaler Tierschutz-Fonds/kommissionen, C‑135/11 P, EU:C:2012:376, punkt 65, och dom av den 5 april 2017, Frankrike/kommissionen, T‑344/15, EU:T:2017:250, punkt 45). Skyldigheten att göra en konkret och individuell prövning, vilken följer av principen om öppenhet, är således inte tillämplig när ansökan om tillgång avser en handling som härrör från en medlemsstat enligt artikel 4.5 i förordning nr 1049/2001 (dom av den 25 september 2014, Spirlea/kommissionen, T‑669/11, EU:T:2014:814, punkt 81, och dom av den 8 februari 2018, POA/kommissionen, T‑74/16, ej publicerad, EU:T:2018:75, punkt 61). Ett krav på en sådan fullständig prövning skulle nämligen kunna leda till att den berörda institutionen, efter det att denna prövning gjorts, felaktigt lämnar ut handlingen i fråga till den som begärt tillgång till den trots att det föreligger en vederbörligen motiverad invändning från den medlemsstat från vilken handlingen härrör (dom av den 21 juni 2012, IFAW Internationaler Tierschutz-Fonds/kommissionen, C‑135/11 P, EU:C:2012:376, punkt 64).
41 Institutionens skyldighet att göra en omsorgsfull prövning innebär däremot att den ska undersöka huruvida de förklaringar som medlemsstaten har gett för att motsätta sig utlämnandet av dess handlingar vid första påseende förefaller vara välgrundade. Institutionen ska, mot bakgrund av omständigheterna i ärendet och tillämpliga rättsregler, avgöra huruvida den motivering som medlemsstaten har anfört till stöd för sin invändning vid första påseende kan utgöra grund för en sådan vägran och, följaktligen, om det därigenom är möjligt för institutionen att ikläda sig det ansvar som den ges enligt artikel 8 i förordning nr 1049/2001. Det gäller att undvika att institutionen antar ett beslut som den inte anser är försvarbart, då institutionen är upphovsman till beslutet och således ansvarig för att beslutet är lagenligt (se dom av den 6 februari 2020, Compañía de Tranvías de la Coruña/kommissionen, T‑485/18, EU:T:2020:35, punkt 70 och där angiven rättspraxis).
42 Genom förevarande grund har sökanden just gjort gällande att såväl motiveringsskyldigheten (den första anmärkningen) som skyldigheten att göra en omsorgsfull prövning (den andra anmärkningen) har åsidosatts samt bestritt resultatet av den prövningen (den tredje anmärkningen).
43 Vad för det första gäller iakttagande i förevarande fall av motiveringsskyldigheten, påpekar tribunalen följande. I punkt 2.1 i det angripna beslutet angav kommissionen att de italienska myndigheterna, med åberopande av artikel 4.2 andra strecksatsen i förordning nr 1049/2001, hade grundat sin vägran på att integriteten i pågående rättsliga förfaranden om återbetalning av mervärdesskatt riskerade att undergrävas. Nämnda myndigheter lämnade identifieringsuppgifter till dessa förfaranden. Dessa myndigheter grundande vidare sin vägran på risken för att parternas likställdhet i processen skulle undermineras om motparten i dessa förfaranden skulle medges tillgång till skrivelsen av den 17 oktober 2019, vilken hade tillställts unionens myndigheter på konfidentiell basis inom ramen för EU Pilot-förfarandet gällande återbetalning av mervärdesskatt som felaktigt tagits ut på miljöavgiften. Kommissionen nämnde även de eventuella beslut att från EU-domstolen begära förhandsavgörande som de italienska myndigheternas påtalat med hänvisning till att den mervärdesskatt som var föremål för de nationella förfarandena omfattades av harmoniserade europeiska regler.
44 Tribunalen konstaterar följaktligen att kommissionen försäkrat sig om att de italienska myndigheternas invändning var motiverad och redogjort för de åberopade skälen i det angripna beslutet. Kommissionen har härigenom möjliggjort för sökanden att förstå varför de italienska myndigheternas skrivelse av den 17 oktober 2019 inte lämnades ut.
45 Den första anmärkningen, rörande åsidosättande av motiveringsskyldigheten, kan således inte godtas.
46 Vad sedan för det andra gäller frågan huruvida kommissionen iakttagit sin skyldighet att göra en omsorgsfull prövning av de italienska myndigheternas invändning mot utlämnande, gör tribunalen följande bedömning. I punkt 2.2 i det angripna beslutet, med rubriken ”Kommissionens bedömning prima facie”, redogjorde kommissionen först för tillämpliga bestämmelser, i synnerhet för artikel 4.2 andra strecksatsen i förordning nr 1049/2001 och tillhörande rättspraxis, och påpekade därefter att de italienska myndigheterna hade understrukit att deras skrivelse av den 17 oktober 2019 innehöll myndigheternas ståndpunkt i frågan om återbetalning av den mervärdesskatt som felaktigt tagits ut på miljöavgiften, att denna fråga var aktuell i de mål som pågick vid italienska domstolar vars identifieringsuppgifter lämnats, och att det var högst troligt att det skulle komma att begäras förhandsavgörande av EU-domstolen. Kommissionen fann därefter att utlämnande av denna skrivelse skulle försätta dessa myndigheter i en klart ofördelaktig situation i förhållande till övriga parter, eftersom de i sådant fall skulle känna till myndigheternas ståndpunkt i förväg och därmed skulle ha möjlighet att anpassa och finslipa sina argument vilket i sin tur skulle medföra en systematisk fördel för dem. Således drog kommissionen slutsatsen att det förelåg en reell och icke hypotetisk risk för att skyddet för de i Italien pågående rättsliga förfarandena allvarligt skulle äventyras och undergrävas enligt artikel 4.2 andra strecksatsen i förordning nr 1049/2001.
47 Denna analys motsvarar den prima facie-bedömning som krävs enligt rättspraxis (se punkterna 40 och 41 ovan).
48 För kommissionen gäller det nämligen endast att kontrollera om de omständigheter som åberopats av de italienska myndigheterna gör det sannolikt att skyddet för rättsliga förfaranden skulle undergrävas i den mening som avses i artikel 4.2 andra strecksatsen i förordning nr 1049/2001. En sådan sannolikhetskontroll medför med nödvändighet användning av icke klart bekräftande uttryck, vilket kommissionen således inte kan lastas för.
49 Det ankommer däremot inte på kommissionen att försäkra sig om att skyddet för rättsliga förfaranden i Italien rent konkret och faktiskt har undergrävts. I motsats till vad sökanden har påstått, varvid de italienska myndigheterna erinrats om nödvändigheten att förklara på vilket sätt utlämnande av den begärda handlingen på ett konkret och faktiskt sätt skulle undergräva skyddet för det aktuella intresset, nöjde sig kommissionen med att uppmärksamma dessa myndigheter på deras skyldighet att göra en sådan kontroll, men ansåg sig inte skyldig att själv göra en dylik kontroll.
50 Det faktum att kommissionen, efter den bekräftande ansökan, påpekat för de italienska myndigheterna att kommissionen ansåg att deras skrivelse av den 17 oktober 2019 kunde lämnas ut utgör likaså stöd för att det gjorts en omsorgsfull prövning i förevarande fall, då detta påpekande åtföljdes av en begäran om ytterligare förklaringar och en erinran om de kriterier i rättspraxis som möjliggör skydd för det aktuella intresset i enlighet med rättspraxis i punkt 41 ovan och den dialog som måste föras mellan kommissionen och den berörda medlemsstaten enligt skyldigheten om lojalt samarbete (se punkt 36 ovan).
51 Härav följer att talan inte heller kan bifallas såvitt avser den andra anmärkningen om att kommissionen skulle ha åsidosatt sin skyldighet att genomföra en omsorgsfull prövning av varför de italienska myndigheterna motsatte sig att handlingen lämnades ut.
52 Vad för det tredje gäller frågan huruvida det finns stöd för att vägra att lämna ut de italienska myndigheternas skrivelse av den 17 oktober 2019 med stöd av skyddet för rättsliga förfaranden enligt artikel 4.2 andra strecksatsen i förordning nr 1049/2001, gör tribunalen följande bedömning. När en medlemsstat åberopar artikel 4.5 i förordningen och gör gällande något av de skäl för att vägra utlämnande som stadgas i punkt 1–3 i artikel 4, är unionsdomstolen behörig att – på begäran av den sökande som har vägrats tillgång till handlingar av en institution, och för dennes domstolsskydd – pröva huruvida denna vägran med fog kunde grundas på nämnda undantag, oavsett huruvida denna vägran följer av den bedömning av undantagen som institutionen själv har gjort eller av den som den berörda medlemsstaten har gjort (dom av den 21 juni 2012, IFAW Internationaler Tierschutz-Fonds/kommissionen, C‑135/11 P, EU:C:2012:376, punkt 72, och dom av den 24 maj 2011, Batchelor/kommissionen, T‑250/08, EU:T:2011:236, punkt 67). När tillgång vägras med stöd av artikel 4.5 i förordning nr 1049/2001, gör unionsdomstolen således en fullständig prövning av kommissionens avslagsbeslut som grundas på den berörda medlemsstatens materiella bedömning av huruvida undantagen i artikel 4.1–4.3 i nämnda förordning är tillämpliga. Detta sker även om kommissionen har nekat tillgång till en handling som härrör från en medlemsstat sedan kommissionen, efter en prima facie-bedömning, har konstaterat att medlemsstatens skäl för att motsätta sig utlämnande inte var uppenbart grundlösa (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 juni 2012, IFAW Internationaler Tierschutz-Fonds/kommissionen, C‑135/11 P, EU:C:2012:376, punkterna 70–72).
53 Tribunalen erinrar vidare om att enligt artikel 4.2 andra strecksatsen i förordning nr 1049/2001 ska institutionerna vägra tillgång till en handling om ett utlämnande skulle undergräva skyddet för rättsliga förfaranden, om det inte föreligger ett övervägande allmänintresse av utlämnandet.
54 Skyddet för rättsliga förfaranden förutsätter särskilt att såväl iakttagandet av principen om parternas likställdhet i processen som en god rättskipning och det rättsliga förfarandets integritet säkerställs (dom av den 6 februari 2020, Compañía de Tranvías de la Coruña/kommissionen, T‑485/18, EU:T:2020:35, punkt 38).
55 Vad beträffar iakttagandet av principen om parternas likställdhet i processen ska det noteras att om innehållet i de handlingar vari anges en institutions eller en medlemsstats ståndpunkt i en tvist blev föremål för offentlig debatt, skulle den kritik som riktades mot dessa riskera att otillbörligen påverka den ståndpunkt som institutionen eller medlemsstaten försvarar inför de aktuella domstolarna. En annan parts tillgång till handlingar som avser en institutions eller en medlemsstats ståndpunkt i ett pågående rättsligt förfarande skulle dessutom kunna snedvrida den absolut nödvändiga balansen mellan parterna i ett mål – en balans som utgör grund för principen om parternas likställdhet i processen – eftersom endast den institution eller den medlemsstat som berörs av en ansökan om tillgång till handlingar, och inte samtliga parter i förfarandet, skulle omfattas av skyldigheten att lämna ut sådana. Det är dock nödvändigt att iaktta principen om parternas likställdhet i processen, eftersom den är en naturlig följd av själva begreppet rättvis rättegång (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2010, Sverige m.fl./API och kommissionen, C‑514/07 P, C‑528/07 P och C‑532/07 P, EU:C:2010:541, punkterna 86 och 87 och där angiven rättspraxis, och dom av den 28 juni 2012, kommissionen/Éditions Odile Jacob, C‑404/10 P, EU:C:2012:393, punkt 132).
56 Vad vidare beträffar en god rättskipning och det rättsliga förfarandets integritet, erinrar tribunalen om att uteslutandet av dömande verksamhet från tillämpningsområdet för rätten till tillgång till handlingar motiveras av kravet på att meningsutbytet mellan parterna och den berörda domstolens överläggningar i det aktuella målet ska garanteras äga rum ostört under hela domstolsförfarandet, utan yttre påverkan på den dömande verksamheten. Om de handlingar som innehåller den ståndpunkt som en institution eller en medlemsstat försvarar i ett pågående rättsligt förfarande lämnades ut, skulle det emellertid vara möjligt att, om så endast enligt allmänhetens uppfattning, utöva yttre påverkan på den dömande verksamheten och undergräva det ostörda meningsutbytet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2010, Sverige m.fl./API och kommissionen, C‑514/07 P, C‑528/07 P och C‑532/07 P, EU:C:2010:541, punkterna 92 och 93).
57 Enligt artikel 4.2 andra strecksatsen i förordning nr 1049/2001 utgör allmänintresset således hinder för att lämna ut innehållet i handlingar som upprättats enbart för ett särskilt rättsligt förfarande. Dessa handlingar innefattar inlagor eller andra handlingar som ingetts under ett rättsligt förfarande, interna handlingar som rör handläggningen av ett pågående ärende, och meddelanden avseende ärendet mellan det berörda generaldirektoratet och rättstjänsten eller en advokatbyrå (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 februari 2020, Compañía de Tranvías de la Coruña/kommissionen, T‑485/18, EU:T:2020:35, punkt 41 och där angiven rättspraxis).
58 Artikel 4.2 andra strecksatsen i förordning nr 1049/2001 utgör även hinder för att lämna ut handlingar som inte har upprättats enbart med avseende på en särskild tvist, men vilkas utlämnande inom ramen för en särskild tvist kan undergräva principen om parternas likställdhet i processen. För att detta undantag ska kunna tillämpas krävs emellertid att de begärda handlingarna, vid den tidpunkt när beslutet om att neka tillgång till handlingarna fattas, har en relevant koppling till ett pågående rättsligt förfarande. Även om handlingarna i fråga inte har upprättats inom ramen för ett särskilt rättsligt förfarande skulle det berörda rättsliga förfarandets integritet och principen om parternas likställdhet i processen i sådant fall allvarligt kunna skadas, om en part har privilegierad tillgång till den andra partens interna information, vilken har en nära koppling till de juridiska aspekterna i en pågående eller potentiell, men nära förestående tvist (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 februari 2020, Compañía de Tranvías de la Coruña/kommissionen, T‑485/18, EU:T:2020:35, punkt 42 och där angiven rättspraxis).
59 Det har i förevarande fall inte bestridits att de italienska myndigheternas skrivelse av den 17 oktober 2019 inte har upprättats enbart med avseende på en särskild tvist. Det rör sig här om ett svar från dessa myndigheter på en begäran om upplysningar från kommissionen inom ramen för ett EU Pilot-förfarande som inletts gentemot dessa myndigheter till följd av klagomål gällande återbetalning av mervärdesskatt som felaktigt tagits ut på miljöavgiften. Tribunalen erinrar om att syftet med EU Pilot-förfarandet är att kontrollera huruvida unionsrätten följs och tillämpas korrekt i medlemsstaterna (se punkt 3 ovan). Kommissionen skickar i detta syfte regelmässigt skrivelser till såväl berörda medlemsstater som berörda medborgare och företag där kommissionen begär in upplysningar och uppgifter (dom av den 25 september 2014, Spirlea/kommissionen, T‑669/11, EU:T:2014:814, punkt 64). Det är således fråga om ett administrativt förfarande som kan utmynna i att ett fördragsbrottsförfarande inleds, inbegripet att en talan om fördragsbrott väcks vid domstolen. Detta har dock inte skett i förevarande fall, eftersom kommissionen beslutat att inte inleda något sådan förfarande (se punkt 5 ovan).
60 De italienska myndigheterna har emellertid inför kommissionen gjort gällande att utlämnande av de italienska myndigheternas skrivelse av den 17 oktober 2019 skulle kunna undergräva den ståndpunkt som behöriga myndigheter intar i egenskap av parter i ett antal mål vid italienska domstolar. De har därvid gett in en sammanfattande tabell över samtliga berörda rättsliga förfaranden (nedan kallad tabellen); denna tabell har kommissionen lämnat in i form av en bilaga till sitt svaromål.
61 Det är inledningsvis viktigt att påpeka att till skillnad från vad sökanden har anfört så framgår det av tabellen att flera förfaranden pågår, inte endast ett. Med hänsyn till denna tabell och till att det vid flera tillfällen nämnts i det angripna beslutet att ett flertal nationella rättsliga förfaranden pågick (punkt 2.1 fjärde, åttonde och nionde stycket, varav ett hänvisar till tabellen, och punkt 2.2 tolfte och fjortonde stycket) får angivelsen av ett enda förfarande i de båda sista styckena i punkt 2.2 i det angripna beslutet anses som ett skrivfel. Undantaget avseende skyddet för rättsliga förfaranden kan, under alla förhållanden, utgöra skäl för att vägra utlämnande, även om det endast rör sig om ett rättsligt förfarande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 september 2016, Philip Morris/kommissionen, T‑796/14, EU:T:2016:483, punkt 98).
62 I den mån sökanden stöder sig på det faktum att bolaget endast är part i ett enda av dessa förfaranden som anges i tabellen – vilket för övrigt hade avslutats då beslut fattades angående ansökan om tillgång – påpekar tribunalen följande. Ett utlämnande av de italienska myndigheternas skrivelse av den 17 oktober 2019 skulle kunna ge skrivelsen mycket stor publicitet, vilket i sin tur bland annat skulle ge parterna i övriga ännu pågående förfaranden möjlighet att dra fördel härav gentemot de italienska myndigheterna inom ramen för dessa förfaranden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 februari 2020, Compañía de Tranvías de la Coruña/kommissionen, T‑485/18, EU:T:2020:35, punkt 56).
63 Tribunalen ska därefter pröva om de italienska myndigheternas skrivelse av den 17 oktober 2019 har ett relevant samband med något annat av de andra nationella rättsliga förfaranden som anges i tabellen än det som sökanden var part i och som redan avslutats när beslut fattades angående ansökan om tillgång.
64 Det framgår härvid av tabellen att av de tolv förfaranden som anges däri – med undantag för det förfarande som sökanden var part i – var nio stycken pågående när beslut fattades angående ansökan om tillgång såsom krävs enligt rättspraxis avseende artikel 4.2 andra strecksatsen i förordning nr 1049/2001 (se dom av den 6 februari 2020, Compañía de Tranvías de la Coruña/kommissionen, T‑485/18, EU:T:2020:35, punkt 42 och där angiven rättspraxis). Dessa förfaranden avsåg mål som anhängiggjorts av eller mot den italienska skattemyndigheten gällande återbetalning av mervärdesskatt på miljöavgiften med tillämpning av artikel 30ter.2 i decreto n. 633 del Presidente della Repubblica – Istituzione e disciplina dell’imposta sul valore aggiunto (dekret nr 633 av Republikens president om införande av regler om mervärdesskatt), av den 26 oktober 1972 (ordinarie tillägg till GURI nr 292, av den 11 november 1972).
65 Det finns således ett uppenbart samband mellan dessa förfaranden, som rör tvister mellan den italienska skattemyndigheten och skattskyldiga gällande återbetalning av mervärdesskatt på miljöavgiften, och de italienska myndigheternas skrivelse av den 17 oktober 2019 vilken getts in för att efterkomma ett föreläggande angående en bevisupptagningsåtgärd. Skrivelsen innehåller ett ställningstagande från italienska ministeriella myndigheter om hur återbetalningen ska ske, vilket framgår av skrivelsens lydelse. Skrivelsen tillkännager nämligen de italienska myndigheternas ståndpunkt i den omtvistade fråga som aktualiserats i de förfaranden som pågår vid italienska domstolar. Härigenom styrks det relevanta samband som krävs enligt rättspraxis liksom den nära koppling som föreligger till de juridiska aspekter som är aktuella i de pågående tvisterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2023, Troy Chemical Company/kommissionen, T‑662/21, ej publicerad, EU:T:2023:442, punkt 57 och där angiven rättspraxis).
66 Parternas likställdhet i processen skulle kunna undergrävas allvarligt om en part hade privilegierad tillgång till den andra partens interna information, vilken visserligen har en nära koppling till de juridiska aspekterna i de pågående tvisterna men som getts in konfidentiellt till kommissionen inom ramen för EU Pilot-förfarandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 september 2022, Leino-Sandberg/parlamentet, T‑421/17 RENV, ej publicerad, EU:T:2022:592, punkt 41 och där angiven rättspraxis). Utlämnande av de italienska myndigheternas skrivelse av den 17 oktober 2019 skulle, på så vis, tvinga dessa myndigheter att försvara sig mot påståenden från motparten mot överväganden som återfinns i denna skrivelse som myndigheterna inte åberopat för att försvara sig inför italienska domstolar och skulle härigenom inverka negativt på deras försvar, medan övriga parter i de aktuella förfarandena inte skulle utsättas för en sådan press (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 september 2022, Leino-Sandberg/parlamentet, T‑421/17 RENV, ej publicerad, EU:T:2022:592, punkt 51 och där angiven rättspraxis). Med hänsyn till skillnaden mellan å ena sidan EU Pilot-förfarandet, som syftar till att få eventuella överträdelser av unionsrätten klarlagda, och å andra sidan de pågående nationella rättsliga förfarandena som är aktuella mellan den italienska skattemyndigheten och skattskyldiga personer, är de omständigheter som de italienska myndigheterna åberopat inför kommissionen och de nationella domstolarna inte nödvändigtvis desamma, vilket Republiken Italien har påpekat.
67 Om de italienska myndigheternas skrivelse av den 17 oktober 2019 – vilken redogör för den ståndpunkt som dessa myndigheter försvarar i en central fråga i flera pågående rättsliga förfaranden – lämnades ut skulle det vidare vara möjligt att, om så endast enligt allmänhetens uppfattning, utöva yttre påverkan på den dömande verksamheten och undergräva det ostörda meningsutbytet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2010, Sverige m.fl./API och kommissionen, C‑514/07 P, C‑528/07 P och C‑532/07 P, EU:C:2010:541, punkterna 92 och 93). Uteslutande av dömande verksamhet från tillämpningsområdet för rätten till tillgång till handlingar motiveras emellertid av kravet att meningsutbytet mellan parterna jämte den berörda domstolens överläggningar i det aktuella målet ska garanteras äga rum ostört under hela domstolsförfarandet, utan yttre påverkan på den dömande verksamheten (se dom av den 6 februari 2020, Compañía de Tranvías de la Coruña/kommissionen, T‑485/18, EU:T:2020:35, punkt 40 och där angiven rättspraxis).
68 Denna bedömning ändras inte av sökandens argument att enbart påståendet om att det är högst troligt att berörda italienska domstolar kommer att begära förhandsavgörande inte är tillräckligt för att motivera vägran att lämna ut de italienska myndigheternas skrivelse av den 17 oktober2019.
69 Det har förvisso redan slagits fast att för att undantaget i artikel 4.2 andra strecksatsen i förordning nr 1049/2001 ska kunna tillämpas på handlingar som inte upprättats inom ramen för ett specifikt rättsligt förfarande, krävs att de begärda handlingarna, vid den tidpunkt när beslutet om att neka tillgång till handlingarna fattas, har en relevant koppling antingen till en tvist som är anhängig vid unionsdomstolen och med avseende på vilken den berörda institutionen har åberopat undantaget, eller till ett pågående förfarande vid nationell domstol, på villkor att det under förfarandet uppkommit en fråga som rör tolkningen eller giltigheten av en unionsrättsakt, vilket innebär att det med hänsyn till vad målet handlar om framstår som högst troligt att en begäran om förhandsavgörande kommer att framställas (dom av den 15 september 2016, Philip Morris/kommissionen, T‑796/14, EU:T:2016:483, punkterna 88 och 89, samt dom av den 7 februari 2018, Access Info Europe/kommissionen, T‑852/16, EU:T:2018:71, punkt 67).
70 De domar som nämns i punkt 69 ovan meddelades emellertid i mål som aktualiserade handlingar upprättade av institutionerna själva och inte, såsom i förevarande fall, handlingar som härrör från medlemsstaterna och som översänts till en institution. Vad gäller en handling som upprättats av en institution kan parternas likställdhet i processen och den berörda institutionens förmåga att försvara sig endast skadas inom ramen för ett förfarande som institutionen är part i, det vill säga i princip förfaranden inför unionsdomstolen.
71 När det rör sig om en handling som härrör från en medlemsstat och som har samband med pågående förfaranden vid de nationella domstolarna vilka den aktuella staten är part i, såsom i förevarande fall, är det däremot säkerställandet av parternas likställdhet i dessa nationella processer som ska beaktas. Således saknar det relevans i förevarande mål huruvida det var högst troligt att de italienska domstolar vid vilka de aktuella nationella förfarandena ägde rum skulle begära förhandsavgörande (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 27 mars 2014, Ecologistas en Acción/kommissionen, T‑603/11, ej publicerat, EU:T:2014:182, punkterna 56–65).
72 Det saknas således stöd för den tredje anmärkningen gällande att skyddet för rättsliga förfaranden inte skulle undergrävas genom att de italienska myndigheternas skrivelse av den 17 oktober 2019 lämnades ut.
73 Av det ovan anförda följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden. Talan ska därför ogillas i sin helhet och det saknas anledning att förordna om några ytterligare bevisupptagningsåtgärder.
Rättegångskostnader
74 Enligt artikel 134.1 i tribunalens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.
75 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska medlemsstater som har intervenerat bära sina rättegångskostnader. Republiken Italien ska följaktligen bära sina rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)
följande:
1) Talan ogillas.
2) Veneziana Energia Risorse Idriche Territorio Ambiente Servizi SpA (Veritas) ska bära sina egna rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som uppkommit för Europeiska kommissionen.
3) Republiken Italien ska bära sina rättegångskostnader.
da Silva Passos | Gervasoni | Półtorak |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 24 januari 2024.
Underskrifter