Talan väckt den 7 juli 2021 – Banque postale mot Gemensamma resolutionsnämnden

(Mål T-383/21)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Sökande: La Banque postale (Paris, Frankrike) (ombud: advokaterna A. Gosset-Grainville, M. Trabucchi och M. Dalon)

Svarande: Gemensamma resolutionsnämnden

Yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

med stöd av artikel 263 FEUF ogiltigförklara beslut nr SRB/ES/2021/22 av den 14 april 2021 om beräkning av förhandsbidragen till Gemensamma resolutionsfonden för år 2021, i den mån det rör sökanden,

med stöd av artikel 277 FEUF förklara att följande bestämmelser i förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen, genomförandeförordningen och den delegerade förordningen inte ska tillämpas:

artiklarna 69.1, 69.2, 70.1 och 70.2 a och b i förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen,

artiklarna 4.2, 6 och 7 i samt bilaga I till den delegerade förordningen,

artikel 4 i genomförandeförordningen, och

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sin talan åberopar sökanden åtta grunder.

Första grunden: Åsidosättande av likabehandlingsprincipen, eftersom bestämmelserna i förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen och den delegerade förordningen om beräkningen av förhandsbidragen till den gemensamma resolutionsfonden inte återspeglar vare sig den verkliga storleken av eller den verkliga risken för instituten.

Andra grunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen, eftersom den mekanism för förhandsbidrag till resolutionsfonden som föreskrivs i förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen och den delegerade förordningen baserar sig på en bedömning som på ett konstlat sätt förvärrar riskprofilen för stora franska institut, såsom sökanden, och därmed leder till ett oproportionerligt högt bidragsbelopp.

Tredje grunden: Åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen, eftersom den beräkning av beloppen för förhandsbidragen som fastställs i förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen, den delegerade förordningen och genomförandeförordningen dels inte kan förutses med precision tillräckligt tidigt, dels inte i så hög grad beror på institutets egen situation och riskprofil som på institutets situation i förhållande till andra bidragsgivande institut. Slutligen anser sökanden att kommissionen inte borde ha haft ansvaret för att fastställa riskindikatorerna i den delegerade förordningen, eftersom dessa kriterier har en i hög grad strukturell och avgörande roll vid fastställandet av bidragsbeloppen (artikel 290 FEUF).

Fjärde grunden. Åsidosättande av principen om god förvaltningssed eftersom det angripna beslutet inte innehåller tillräckligt tydliga och fullständiga uppgifter för att motivera och kontrollera det bidragsbelopp som ska betalas.

Femte grunden. Åsidosättande av principen om ett effektivt domstolsskydd. Även till stöd för denna grund gör sökanden gällande att det angripna beslutet inte innehåller tillräckligt tydliga och fullständiga uppgifter för att motivera och kontrollera det bidragsbelopp som ska betalas.

Sjätte grunden. Åsidosättande av motiveringsskyldigheten när det gäller begränsningen av användningen av oåterkalleliga betalningsåtaganden, på grund av att det inte tillräckligt precist och detaljerat i det angripna beslutet anges varför det är nödvändigt dels att fastställa taket för utnyttjandet av oåterkalleliga betalningsåtaganden till 15 procent, dels att endast godta kontanter som garanti.

Sjunde grunden. Uppenbart felaktig bedömning. Sökanden gör i detta hänseende gällande att de risker för procyklikalitet och likviditet som Gemensamma resolutionsnämnden har angett för att begränsa utnyttjandet av oåterkalleliga betalningsåtaganden är ogrundade, bland annat med hänsyn till de oåterkalleliga betalningsåtagandenas särdrag och det sammanhang de används i.

Åttonde grunden. Felaktig rättstillämpning. Sökanden gör gällande att Gemensamma resolutionsnämnden dels stödjer sig på en felaktig tolkning av de bestämmelser som möjliggör en användning av oåterkalleliga betalningsåtaganden genom att föreskriva samma åtgärd för alla institut på grundval av en abstrakt analys, dels fråntar dessa bestämmelser deras ändamålsenliga verkan eftersom andelen oåterkalleliga betalningsåtaganden systematiskt och utan tillräckliga skäl begränsas till det lagstadgade minsta möjliga.

____________