PERSONALDOMSTOLENS BESLUT

(första avdelningen)

den 25 november 2009

Mål F-5/09

Ayo Soerensen Ferraresi

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Personalmål – Tjänstemän – Skadeståndstalan – Upptagande till sakprövning – Klagomål – Rättsakt som går någon emot”

Saken: Ayo Soerensen Ferraresi har väckt talan enligt artiklarna 236 EG och 152 EA, med yrkande om att kommissionen ska utge ersättning, vars belopp kan fastställas av expert eller till ett skäligt belopp, för den fysiska, ideella och ekonomiska skada som hon lidit.

Avgörande: Talan avvisas. Ayo Soerensen Ferraresi ska ersätta rättegångskostnaderna.

Sammanfattning

1.      Förfarande – Talans upptagande till sakprövning – Framställande av invändning om rättegångshinder

(Personaldomstolens rättegångsregler, artiklarna 76 och 78)

2.      Tjänstemän – Talan – Begäran om skadestånd för skada som orsakats av ett agerande som inte utgör något beslut

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

3.      Tjänstemän – Talan – Tidsfrister – Begäran om skadestånd riktad till en institution – Iakttagande av en skälig tidsfrist

(Domstolens stadga, artikel 46; tjänsteföreskrifterna, artikel 90.1)

4.      Tjänstemän – Talan – Talan om ogiltigförklaring som inte väckts inom fristen – Skadeståndstalan – Skäl att låta fristerna i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna börja löpa på nytt – Föreligger inte

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

5.      Tjänstemän – Talan – Skadeståndstalan – Självständig i förhållande till talan om ogiltigförklaring

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

1.      Även när svaranden i en särskild skrivelse har framställt en invändning om rättegångshinder på grundval av artikel 78 i personaldomstolens rättegångsregler och sökanden har yttrat sig över denna invändning, har rätten frihet att fatta beslut på grundval av artikel 76 i rättegångsreglerna om det är uppenbart att talan ska avvisas.

(se punkt 14)

Hänvisning till

Personaldomstolen 30 oktober 2008, de förenade målen F-48/08 och F-48/08 AJ, Ortega Serrano mot kommissionen, REGP s. I‑A‑1‑0000 och II‑A‑1‑0000, punkt 23, vilka har överklagats till förstainstansrätten som mål T‑583/08 P

2.      Mobbning utgör ett agerande som inte är att se som ett beslut. Det ankommer således på den tjänsteman som vill erhålla ersättning för den skada som följer av detta agerande att lämna in en begäran i den mening som avses i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna. Det är bara ett uttryckligt eller underförstått avslag på en sådan begäran som kan utgöra ett beslut som går sökanden emot mot vilken ett klagomål får framställas, och det är först när detta klagomål uttryckligen eller underförstått avslås som talan om skadestånd får väckas vid personaldomstolen.

(se punkterna 22, 26 och 27)

Hänvisning till

Förstainstansrätten 25 september 1991, T‑5/90, Marcato mot kommissionen, REG 1991, s. II‑731, punkterna 49 och 50, 28 juni 1996, T‑500/93, Y mot domstolen, REGP 1996, s. I‑A‑335 och II‑977, punkterna 64 och 66

Personaldomstolen 1 februari 2007, F-42/05, Rossi Ferreras mot kommissionen, REGP 2007, s. I‑A‑1‑0000 och II‑A‑1‑0000, punkterna 58–61

3.      Yrkanden om ersättning för skada till följd av ett agerande som inte är att se som ett beslut ska framställas inom en rimlig tidsfrist från det att sökanden fick kännedom om den situation som den har anfört klagomål mot, trots att det i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna inte föreskrivs någon tidsfrist för att inge en begäran om skadestånd. Det föreligger nämligen en skyldighet att iaktta en rimlig tidsfrist i samtliga fall där föreskrifter i detta hänseende saknas, men rättssäkerhetsprincipen eller principen om skydd för berättigade förväntningar utgör hinder för att gemenskapsinstitutioner eller fysiska eller juridiska personer agerar utan tidsmässiga inskränkningar, vilket bland annat kan äventyra stabiliteten i redan etablerade rättsförhållanden. Vad gäller en talan om skadestånd som kan leda till betalningsskyldighet för gemenskapen, är iakttagandet av en rimlig tidsfrist för att inkomma med en begäran om skadestånd även av betydelse för skyddet för de offentliga finanserna, vilket särskilt kommer till uttryck vad gäller en talan om utomobligatoriskt ansvar genom den preskriptionsfrist på fem år som föreskrivs i artikel 46 i domstolens stadga.

Huruvida tidsfristen är rimlig ska bedömas med hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall och i synnerhet med hänsyn till tvistens betydelse för den berörde, sakens komplexitet samt parternas uppträdande.

(se punkterna 35, 37 och 38)

Hänvisning till

Förstainstansrätten 5 oktober 2004, T‑45/01, Sanders m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. II‑3315, punkterna 59 och 67, 5 oktober 2004, T‑144/02, Eagle m.fl. mot kommissionen, REGP 2004, s. II‑3381, punkterna 65 och 66

Personaldomstolen 4 november 2008, F-87/07, Marcuccio mot kommissionen, REGP 2008, s. I‑A‑1‑0000 och II‑A‑1‑0000, punkt 27, vilken har överklagats till förstainstansrätten som mål T‑16/09 P

4.      En tjänsteman som har underlåtit att, inom de i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna föreskrivna fristerna, väcka talan om ogiltigförklaring av en rättsakt som går honom emot, kan inte reparera denna underlåtenhet och på så sätt få nya tidsfrister för talan att börja löpa genom att väcka talan om skadestånd för en skada som samma rättsakt har förorsakat.

(se punkt 27)

5.      Med hänsyn till att en skadeståndstalan är självständig i förhållande till en talan om ogiltigförklaring, kan en tjänsteman väcka en separat talan om ersättning för skada som följer av att en rättsakt som går honom emot är rättsstridig, om han inom föreskriven frist har väckt talan om ogiltigförklaring mot denna rättsakt. För det fall tjänstemannen väljer att göra så ska han emellertid väcka skadeståndstalan inom en rimlig tidsfrist.

(se punkt 36)

Hänvisning till

Personaldomstolen 1 februari 2007, F-125/05, Tsarnavas mot kommissionen, REGP 2007, s. I‑A‑1‑0000 och II‑A‑1‑0000, punkterna 76–78