Language of document : ECLI:EU:T:2022:723

TRIBUNALENS DOM (sjunde avdelningen i utökad sammansättning)

den 23 november 2022 (*)

”Talan om ogiltigförklaring och skadestånd – Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Den europeiska marknaden för stål för spännarmering – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet konstateras – Uppskov med skyldigheten att ställa en säkerhet – Etappindelning av preliminära betalningar – Dom i vilken beslutet delvis ogiltigförklaras och böter fastställs till samma belopp som de böter som ursprungligen ålagdes – Avräkning av preliminära betalningar – Dröjsmålsränta – Artikel 266 första stycket FEUF – Obehörig vinst – Tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge rättigheter åt enskilda – Återbetalning av felaktigt utbetalda belopp – Rättslig grund saknas – Rättsstridighet”

I mål T‑275/20,

Westfälische Drahtindustrie GmbH, Hamm (Tyskland),

Westfälische Drahtindustrie Verwaltungsgesellschaft mbH & Co. KG, Hamm,

Pampus Industriebeteiligungen GmbH & Co. KG, Iserlohn (Tyskland),

företrädda av advokaterna O. Duys och N. Tkatchenko,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av P. Rossi och L. Mantl, båda i egenskap av ombud,

svarande,

meddelar

TRIBUNALEN (sjunde avdelningen i utökad sammansättning),

vid överläggningen sammansatt av ordföranden R. da Silva Passos samt domarna V. Valančius, I. Reine, L. Truchot och M. Sampol Pucurull (referent),

justitiesekreterare: E. Coulon,

efter den skriftliga delen av förfarandet, bland annat med beaktande av:

–        ansökan som inkom till tribunalens kansli den 11 maj 2020,

–        invändningen om rättegångshinder och bristande behörighet, som kommissionen framställde i enlighet med artikel 130 i tribunalens rättegångsregler i en separat handling som inkom till tribunalens kansli den 13 augusti 2020,

–        beslutet av den 1 februari 2021 att invändningen om rättegångshinder ska prövas i samband med att målet avgörs i sak,

med beaktande av att ingen av parterna tre veckor efter delgivningen av underrättelsen om att det skriftliga förfarandet avslutats hade inkommit med någon begäran om muntlig förhandling och av att tribunalen således, med tillämpning av artikel 106.3 i rättegångsreglerna, har beslutat att avgöra målet på handlingarna,

följande

Dom

1        Sökandena, Westfälische Drahtindustrie GmbH (nedan kallat WDI), Westfälische Drahtindustrie Verwaltungsgesellschaft mbH & Co. KG (nedan kallat WDV) och Pampus Industriebeteiligungen GmbH & Co. KG (nedan kallat Pampus),  har i första hand yrkat, med stöd av artikel 263 FEUF, att tribunalen ska ogiltigförklara Europeiska kommissionens skrivelse av den 2 mars 2020, genom vilken kommissionen ålade sökandena att till kommissionen betala 12 236 931,69 euro, som enligt kommissionen motsvarar det belopp som återstår av de böter sökandena ålades att betala den 30 september 2010, vidare att det ska konstateras att böterna betalades till fullo den 17 oktober 2019 genom betalningen av 18 149 636,24 euro samt att kommissionen ska förpliktas att till WDI betala ett belopp på 1 633 085,17 euro jämte ränta från och med sistnämnda datum på grund av att kommissionen gjort en obehörig vinst. I andra hand yrkar sökandena, med stöd av artikel 268 FEUF, att kommissionen ska förpliktas att till sökandena betala 12 236 931,69 euro, som kommissionen krävt av WDI, samt ett belopp motsvarande den överskjutande delen av den betalning kommissionen erhållit, som uppgår till 1 633 085,17 euro, jämte ränta från den 17 oktober 2019 till dess att hela det belopp som ska betalas har betalats.

I.      Bakgrund till tvisten

2        Sökandena är leverantörer av stål för spännarmering.

3        Genom kommissionens beslut K(2010)4387 slutlig av den 30 juni 2010 i ett ärende enligt artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/38344 – Stål för spännarmering) (nedan kallat SSA-beslutet) ålade kommissionen sanktionsåtgärder för flera företag, bland annat sökandena, för deras deltagande i konkurrensbegränsande samverkan på marknaden för spännarmering. Kommissionen ålade WDI böter på 56 050 000 euro. Kommissionen fastställde att WDV och Pampus var solidariskt ansvariga för överträdelsen upp till 45 600 000 euro respektive 15 485 000 euro.

4        Denna sanktionsåtgärd angavs i artikel 2 första stycket punkt 8 i SSA-beslutet.

5        Under det administrativa förfarandet ansökte sökandena om nedsättning av böterna på grund av bristande betalningsförmåga, med stöd av punkt 35 i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 (EUT C 210, 2006, s. 2) (nedan kallade 2006 års riktlinjer). I denna punkt föreskrivs följande:

”I undantagsfall kan kommissionen på begäran beakta ett företags faktiska betalningskapacitet i en viss ekonomisk kontext och i ett samhällssammanhang. För att kommissionen skall sätta ned böterna med hänsyn till företagets faktiska betalningskapacitet räcker det inte med att ett företag har en ogynnsam ekonomisk situation eller går med förlust. Böterna kan sättas ned endast om det finns objektiva bevis för att böter som åläggs på de villkor som fastställs i riktlinjerna för beräkning av böter oåterkalleligen skulle äventyra det berörda företagets ekonomiska bärkraft och leda till att företagets tillgångar förlorade allt värde.”

6        I SSA-beslutet avslog kommissionen sökandenas ansökan om att göra ett undantag och sätta ned böterna på grund av bristande betalningsförmåga.

7        Genom ansökan som registrerades av tribunalens kansli den 14 september 2010 väckte sökandena talan om ogiltigförklaring eller ändring av SSA-beslutet. Målet registrerades under nummer T‑393/10.

8        Genom beslut K(2010) 6676 slutlig av den 30 september 2010 (nedan kallat beslutet av den 30 september 2010) ändrade kommissionen SSA-beslutet, bland annat dess artikel 2 första stycket punkt 8, i syfte att sätta ned de böter som ålagts vissa företag (nedan tillsammans kallade det omtvistade beslutet). WDI:s böter fastställdes således till 46 550 000 euro. Kommissionen fastställde att WDV och Pampus var solidariskt ansvariga för överträdelsen upp till 38 855 000 euro respektive 15 485 000 euro.

9        I beslutet av den 30 september 2010 fastställdes att böterna, med avvikelse från artikel 2 andra stycket i SSA-beslutet, skulle betalas inom tre månader från dagen för delgivning av beslutet av den 30 september 2010 och att ränta automatiskt skulle börja löpa efter utgången av denna period enligt den räntesats som Europeiska centralbanken (ECB) tillämpade på sina huvudsakliga återfinansieringstransaktioner den första vardagen i den månad under vilken beslutet av den 30 september antogs, med tillägg av 3,5 procentenheter. Det föreskrevs även att om ett företag som bötfällts väckte talan, kunde detta företag vid utgången av denna frist täcka böterna antingen genom att ställa en bankgaranti eller genom att betala böterna preliminärt i enlighet med artikel 85a.1 i kommissionens förordning (EG, Euratom) nr 2342/2002 av den 23 december 2002 om genomförandebestämmelser för rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EGT L 357, 2002, s. 1).

10      Den 3 december 2010 inkom sökandena till tribunalens kansli med en ansökan om interimistiska åtgärder i mål T‑393/10, som i huvudsak avsåg uppskov med verkställigheten av det omtvistade beslutet till dess att dom meddelats i målet rörande huvudsaken.

11      Genom skrivelse av den 14 februari 2011 avslog generaldirektören för kommissionens generaldirektorat (GD) Konkurrens en ny begäran från sökandena om nedsättning av böterna på grund av deras betalningsförmåga (nedan kallad skrivelsen av den 14 februari 2011).

12      Genom beslut av den 13 april 2011, Westfälische Drahtindustrie m.fl./kommissionen (T‑393/10 R, EU:T:2011:178) (nedan kallat det interimistiska beslutet), biföll tribunalens ordförande delvis en ansökan om en interimistisk åtgärd som framställts av sökandena. Det förordnades om uppskov med verkställigheten av skyldigheten att ställa en bankgaranti till förmån för kommissionen för att undvika omedelbar betalning av böterna, på villkor att sökandena till kommissionen preliminärt betalade dels 2 000 000 euro före den 30 juni 2011, dels månatliga belopp på 300 000 euro den 15:e varje månad från den 15 juli 2011 till dess att något annat beslutas, men som längst till dess att målet avgjordes i sak.

13      I domen av den 15 juli 2015, Westfälische Drahtindustrie m.fl./kommissionen (T‑393/10, EU:T:2015:515) (nedan kallad domen av den 15 juli 2015), slog tribunalen fast att kommissionen inte hade gjort något fel när den i det omtvistade beslutet konstaterade att sökandena hade överträtt artikel 101 FEUF.

14      Tribunalen ogiltigförklarade dock det omtvistade beslutet, i den del sökandena påfördes böter, och skrivelsen av den 14 februari 2011, med motiveringen att kommissionen hade gjort fel när den prövade sökandenas faktiska betalningskapacitet.

15      Tribunalen ålade, vid utövande av sin obegränsade behörighet, sökandena att betala böter till ett belopp som var identiskt med det bötesbelopp som de hade ålagts i det omtvistade beslutet, vilket återspeglades i domslutet i domen av den 15 juli 2015.

16      Domslutet har följande lydelse:

”1)      Det finns inte längre skäl att pröva talan vad gäller nedsättning av de böter som ålagts [WDI] och [WDV] i beslut … av den 30 september 2010.

2)      Artikel 2 [första stycket].8 i [det omtvistade beslutet] ogiltigförklaras.

3)      Skrivelsen … av den 14 februari 2011 ogiltigförklaras.

4)      [WDI], [WDV] och Pampus … förpliktas att solidariskt erlägga böter om 15 485 000 euro.

5)      [WDI] och [WDV] förpliktas att solidariskt erlägga böter om 23 370 000 euro.

6)      [WDI] e förpliktas att erlägga böter om 7 695 000 euro.

7)      Talan ogillas i övrigt.

8)      [WDI], [WDV] och Pampus … ska bära hälften av sina egna kostnader, inklusive de kostnader som är hänförliga till det interimistiska förfarandet. Kommissionen ska bära sina egna kostnader samt hälften av de kostnader som [WDI], [WDV] och Pampus […] har haft, inklusive de kostnader som är hänförliga till det interimistiska förfarandet.”

17      För att verkställa det interimistiska beslutet hade WDI preliminärt betalat sammanlagt 16 400 000 euro till kommissionen under perioden den 29 juni 2011–16 juni 2015.

18      Efter avkunnandet av domen av den 15 juli 2015 tog sökandenas ombud kontakt med kommissionens generaldirektorat för budget för att i godo komma överens om en betalningsplan för de böter som fastställts i punkterna 4–6 i domslutet i nämnda dom. Det uppstod då meningsskiljaktigheter vad gäller den tidpunkt från vilken räntan på dessa böter skulle börja löpa. Sökandena ansåg nämligen att räntan skulle börja löpa från och med avkunnandet av domen av den 15 juli 2015, medan räntan enligt GD Budget skulle betalas från och med den dag som följer av artikel 2 andra och tredje styckena i det omtvistade beslutet, det vill säga, vad beträffar sökandena, inom tre månader från delgivningen av beslutet av den 30 september 2010. Detta ställningstagande kom till uttryck i ett e-postmeddelande från GD Budget av den 12 augusti 2015, som svar på ett e-postmeddelande från sökandenas företrädare av den 5 augusti 2015, och upprepades vid ett möte som ägde rum den 4 september 2015 mellan kommissionen och WDI.

19      Den 17 november 2015 tillställde WDI kommissionen ett förslag till en plan för avbetalning av böterna, till och med den 15 december 2029, genom månatliga avbetalningar på 300 000 euro och på grundval av dröjsmålsränta från och med den 15 januari 2011, beräknad enligt en räntesats på 4,5 procent.

20      Den 27 november 2015 översände kommissionen en plan för avbetalning av böterna till WDI till och med den 15 mars 2030. Planen byggde även på månatliga avbetalningar på 300 000 euro och utgick från att fordran förföll till betalning den 4 januari 2011 och skulle betalas jämte dröjsmålsränta på 4,5 procent.

21      Sökandena överklagade domen av den 15 juli 2015 och bestred bland annat att tribunalen, med utövande av sin obegränsade behörighet, beaktade deras betalningsförmåga år 2015, och inte år 2010. Överklagandet ogillades genom beslut av den 7 juli 2016, Westfälische Drahtindustrie och Pampus Industriebeteiligungen/kommissionen (C‑523/15 P, EU:C:2016:541).

22      Efter det att överklagandet hade ogillats begärde sökandena att tribunalen skulle tolka domen av den 15 juli 2015 på så sätt att ränta på det bötesbelopp som ålades i den domen skulle betalas från och med den dag då domen meddelades. I andra hand yrkade sökandena att tribunalen skulle korrigera eller komplettera denna dom genom att precisera från vilket datum räntorna skulle börja löpa.

23      Genom beslut av den 17 maj 2018, Westfälische Drahtindustrie m.fl./kommissionen (T‑393/10 INTP, ej publicerat, EU:T:2018:293), avvisade tribunalen dessa yrkanden. När det gäller begäran om tolkning erinrade tribunalen om att en sådan begäran, för att kunna tas upp till sakprövning, måste avse en fråga som prövats i den dom som ska tolkas. Frågan om när den dröjsmålsränta som skulle betalas skulle börja löpa i händelse av ändrad betalning av det bötesbelopp som ålagts sökandena hade emellertid inte behandlats i domen av den 15 juli 2015. Enligt tribunalen syftade sökandenas begäran till att erhålla ett yttrande om konsekvenserna av domen av den 15 juli 2015, vilket inte omfattades av en begäran om tolkning som ingetts med stöd av artikel 168.1 i tribunalens rättegångsregler. De två övriga ansökningarna ansågs ha kommit in för sent.

24      Den 16 oktober 2019 underrättade WDI kommissionen dels om att bolaget redan hade betalat 31 700 000 euro, dels om att bolaget hade för avsikt att genast betala återstående böter, i kapitalbelopp och ränta, som bolaget uppskattade till 18 149 636,24 euro. Vid beräkningen beaktade WDI upplupen ränta från och med den 15 oktober 2015, det vill säga tre månader efter avkunnandet av domen av den 15 juli 2015, och tillämpade en räntesats på 3,48 procent.

25      Den 17 oktober 2019 betalade WDI in nämnda belopp på 18 149 636,24 euro till kommissionens bankkonto, vilket innebar att hela beloppet för de betalningar som gjorts sedan den 29 juni 2011 betalades in och det totala beloppet för böterna, på 49 849 636,24 euro, blev betalt.

26      Genom skrivelse av den 2 mars 2020 (nedan kallad den angripna rättsakten) meddelade kommissionen att den inte instämde i WDI:s ståndpunkt i dess skrivelse av den 16 oktober 2019. Kommissionen angav att räntan, i enlighet med de kriterier som fastställdes i domen av den 14 juli 1995, CB/kommissionen (T‑275/94, EU:T:1995:141), inte började löpa från och med domen av den 15 juli 2015, utan från och med det datum som angavs i det omtvistade beslutet, det vill säga den 4 januari 2011, och med en räntesats på 4,5 procent. Kommissionen förelade följaktligen WDI att till kommissionen betala ett belopp på 12 236 931,69 euro, vilket motsvarade det utestående beloppet, med beaktande av valutadatumet den 31 mars 2020.

II.    Parternas yrkanden

27      Sökandena har i ansökan yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara den angripna rättsakten,

–        följaktligen fastställa att kommissionen skulle avräkna de betalningar som gjorts av WDI under perioden från den 29 juni 2011 till den 16 juni 2015 (16 400 000 euro), jämte ränta på detta belopp under denna period (1 420 610 euro), det vill säga totalt 17 820 610 euro, från de böter som tribunalen ålade WDI inom ramen för sin obegränsade behörighet i domen av den 15 juli 2015, med verkan från detta datum, och att böterna därför helt betalades genom WDI:s betalning den 17 oktober 2019 med ett belopp på 18 149 636,24 euro,

–        förplikta kommissionen att till WDI betala ett belopp på 1 633 085,17 euro jämte ränta från den 17 oktober 2019 till dess att hela det belopp som skulle betalas hade betalats.

–        i andra hand, för det fall tribunalen inte bifaller de tre första yrkandena, förplikta Europeiska unionen, företrädd av kommissionen, att dels betala skadestånd till sökandena motsvarande det belopp som yrkats i den angripna rättsakten, det vill säga 12 236 931,69 euro, dels betala ett belopp på 1 633 085,17 euro till WDI, jämte ränta från och med den 17 oktober 2019 till dess full betalning skett, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

28      Sökandena har i sitt yttrande över invändningen om rättegångshinder och bristande behörighet yrkat att tribunalen ska

–        bifalla de yrkanden som framställts i ansökan genom tredskodom i den mening som avses i artikel 123 i rättegångsreglerna,

–        i andra hand, ogilla invändningen om rättegångshinder och bristande behörighet,

–        i tredje hand, pröva denna invändning i samband med att målet avgörs i sak, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

29      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        i första hand avvisa talan, eller i andra hand ogilla den, och

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

III. Rättslig bedömning

A.      Sökandenas yrkande att tribunalen ska bifalla deras yrkanden i tredskodom

30      Sökandena har i sina yttranden över invändningen om rättegångshinder och bristande behörighet begärt att tribunalen ska bifalla deras yrkanden genom tredskodom, enligt artikel 123 i rättegångsreglerna, eftersom kommissionen har framställt sin invändning för sent.

31      Sökandena har i detta avseende påpekat att tribunalen genom skrivelse av den 26 maj 2020 informerade dem om att ansökan hade delgetts kommissionen. Under dessa omständigheter löpte fristen för att framställa en invändning om rättegångshinder och bristande behörighet ut den 5 augusti 2020. Denna invändning ingavs emellertid inte förrän den 13 augusti 2020.

32      I artikel 123.1 i rättegångsreglerna föreskrivs att om tribunalen konstaterar att en rätteligen instämd svarande inte inkommit med svaromål i den form eller inom den frist som föreskrivs i artikel 81 i dessa rättegångsregler, får sökanden yrka att tribunalen genom tredskodom bifaller hans talan, om inte annat följer av artikel 45 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol.

33      Det följer av artikel 81 jämförd med artikel 130.1 i rättegångsreglerna att en invändning om rättegångshinder eller bristande behörighet som svaranden har framställt genom särskild handling ska framställas inom två månader från delgivningen av ansökan. Enligt artikel 60 i rättegångsreglerna ska denna tidsfrist i förekommande fall förlängas med tio dagar, med hänsyn till avstånd.

34      I artikel 6 andra stycket i tribunalens beslut av den 11 juli 2018 om ingivande av inlagor och om delgivning av inlagor samt domar och beslut med hjälp av datasystemet e-Curia (EUT L 240, 2018, s. 72) föreskrivs att mottagarna av de delgivningar som avses i detta beslut underrättas med e-post varje gång de delges en handling med hjälp av e-Curia. I tredje stycket i artikel 6 preciseras att en inlaga anses vara delgiven vid den tidpunkt då mottagaren (företrädaren eller assistenten) begär tillgång till handlingen med hjälp av e-Curia. I avsaknad av en begäran om tillgång till handlingen ska handlingen dessutom anses ha delgetts vid utgången av den sjunde dagen efter den dag då det e-postmeddelande genom vilket mottagaren underrättades om att delgivning skett skickades.

35      Eftersom kommissionen i förevarande fall framställde invändningen om rättegångshinder och bristande behörighet inom den föreskrivna fristen, anmodade tribunalen inte sökandena att i enlighet med artikel 123.1 i rättegångsreglerna yttra sig över möjligheten att genom tredskodom bifalla deras yrkanden.

36      Det framgår nämligen av informationen från e-Curia att kansliet genom e-postmeddelande av den 2 juni 2020 underrättade sökandena om delgivningen genom e-Curia av den ovan i punkt 31 nämnda skrivelsen av den 26 maj 2020. Genom e-postmeddelande av den 2 juni 2020 underrättade kansliet även kommissionen om att det hade översänts en skrivelse med hjälp av datasystemet e-Curia, som även den var daterad den 26 maj 2020, genom vilken ansökan och de bilagor som åtföljde den delgavs. Kommissionen fick tillgång till dessa handlingar genom datasystemet e-Curia den 3 juni 2020. Enligt artikel 6 tredje stycket i tribunalens beslut av den 11 juli 2018 om ingivande av inlagor och om delgivning av inlagor samt domar och beslut med hjälp av datasystemet e-Curia, som det erinrats om i punkt 34 ovan, är den 3 juni 2020 den dag då fristen på två månader och tio dagar som gällde för denna institution för att framställa en invändning om rättegångshinder och bristande behörighet började löpa. Eftersom invändningen inkom den 13 augusti 2020, iakttogs denna frist.

37      Härav följer att sökandenas yrkande om att tribunalen ska bifalla deras talan genom tredskodom ska ogillas.

B.      Föremålet för talan

38      Föremålet för talan är en talan om ogiltigförklaring, ett yrkande om fastställelse och betalning avseende obehörig vinst samt, i andra hand, yrkande om ersättning för den skada som lidits till följd av kommissionens rättsstridiga handlande. Dessa yrkanden framställdes i sökandenas fyra första yrkanden som återges i punkt 27 ovan.

39      Dessa fyra yrkanden från sökandenas sida grundar sig på påståendet att tribunalen i domen av den 15 juli 2015 för det första ogiltigförklarade de böter som kommissionen hade beslutat om i det omtvistade beslutet med retroaktiv verkan (ex tunc). Ogiltigförklaringen gav upphov till en fordran till förmån för sökandena, motsvarande det belopp som de preliminärt betalade mellan den 29 juni 2011 och den 16 juni 2015, i enlighet med det interimistiska beslutet (16 400 000 euro), jämte ränta (1 420 610 euro). Enligt domen av den 12 februari 2019, Printeos/kommissionen (T‑201/17, EU:T:2019:81), hade dessa förfallit. För det andra fastställde tribunalen nya böter med verkan från avkunnandet av domen av den 15 juli 2015. Klagandena har betecknat det sistnämnda som ”tribunalens böter”, i motsats till ”de ogiltigförklarade böterna” av år 2010.

40      Yrkandet om ogiltigförklaring, som ingår i sökandenas första yrkande, avser den angripna rättsakten, genom vilken kommissionen anmodade sökandena att till kommissionen betala ett belopp på 12 236 931,69 euro, vilket enligt kommissionen motsvarade det resterande bötesbeloppet med beaktande av valutadatumet den 31 mars 2020.

41      Begäran om fastställelse i sökandenas andra yrkande syftar till att tribunalen ska fastställa att kommissionen, för att följa domen av den 15 juli 2015, skulle avräkna WDI:s betalningar mellan den 29 juni 2011 och den 16 juni 2015 (16 400 000 euro), jämte ränta (1 420 610 euro) från de böter som tribunalen ålagt och att böterna därför helt hade betalats den 17 oktober 2019 genom att WDI betalade 18 149 636,24 euro.

42      Yrkandet som avser obehörig vinst i sökandenas tredje yrkande syftar till att kommissionen ska återbetala ett belopp på 1 633 085,17 euro till WDI, jämte ränta från och med den 17 oktober 2019.

43      Detta yrkande förklaras av ett räknefel som sökandena påstår sig ha gjort i sina tidigare begäranden till kommissionen.

44      WDI hade nämligen i sitt e-postmeddelande av den 5 augusti 2015 och i sin skrivelse av den 16 oktober 2019 endast begärt att kommissionen skulle avräkna det belopp som betalats i enlighet med det interimistiska beslutet (det vill säga 16 400 000 euro) från böterna, utan att lägga till ränta på detta belopp under perioden från den 29 juni 2011 till den 16 juni 2015 (1 420 610 euro), eller sammansatt årsränta sedan den 15 juli 2015. Enligt sökandena var, i enlighet med en ny beräkning av den 7 maj 2020 som de ingav till tribunalen och med beaktande av denna ränta, det belopp som sökandena hade kvar att betala den 17 oktober 2019 för att betala det återstående beloppet av ”tribunalens böter” endast 16 516 551,07 euro, och inte 18 149 636,24 euro, såsom beräknades den 16 oktober 2019, vilket enligt sökandena medförde att kommissionen erhöll 1 633 085,17 för mycket.

45      Slutligen syftar skadeståndstalan, som framställts i andra hand i förhållande till de tre övriga yrkandena och som framställts i det fjärde yrkandet, till att tribunalen ska förplikta kommissionen att ersätta den skada som sökandena påstår sig ha lidit inom ramen för verkställandet av domen av den 15 juli 2015 till ett belopp som motsvarar det belopp som kommissionen krävde i den angripna rättsakten (12 236 931,69 euro) och det överskjutande belopp som denna institution erhöll den 17 oktober 2019 (1 633 085,17 euro), jämte ränta från och med detta datum. Enligt sökandena utgör det felaktiga genomförandet av domen av den 15 juli 2015 ett tillräckligt klart åsidosättande av de skyldigheter som åligger kommissionen enligt artikel 266 första stycket FEUF. Den skada som lidits motsvarar förlusten till följd av kravet på det belopp som felaktigt uppburits för att följa denna dom.

46      Härav följer att det finns ett samband mellan det andra, det tredje och det fjärde yrkandet som avses i punkt 27 ovan.

47      Ett av de konstateranden som avses i det andra yrkandet, nämligen kommissionens skyldighet att, för att följa domen av den 15 juli 2015, från det resterande bötesbeloppet inte endast avräkna de belopp som betalades preliminärt av WDI mellan den 29 juni 2011 och den 16 juni 2015, utan även den ränta som är hänförlig till detta bötesbelopp, ligger till grund för begäran om återbetalning av ett belopp på 1 633 085,17 euro jämte ränta från den 17 oktober 2019 i det tredje yrkandet.

48      När det gäller den tredje grunden, ska det erinras om att en talan grundad på obehörig vinst förvisso inte regleras av reglerna om utomobligatoriskt skadeståndsansvar i strikt bemärkelse. För att sådant skadeståndsansvar ska uppstå krävs att ett antal villkor är uppfyllda, nämligen att det agerande som läggs unionen till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan agerandet och den åberopade skadan. En talan grundad på obehörig vinst skiljer sig från en talan som väcks enligt reglerna om utomobligatoriskt skadeståndsansvar på så sätt att det inte krävs att sökanden styrker att svaranden handlat rättsstridigt, eller ens att svaranden alls har agerat, utan endast att sökanden styrker att svaranden gjort en vinst utan giltig rättslig grund och att sökanden gjort en härmed sammanhängande förlust. (se dom av den 16 december 2008, Masdar (UK)/kommissionen, C‑47/07 P, EU:C:2008:726, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

49      Oavsett dessa kännetecken kan en enskild emellertid inte förvägras möjligheten att väcka talan om obehörig vinst mot unionen enbart av den anledningen att det i EUF‑fördraget inte uttryckligen föreskrivs något rättsligt förfarande för en sådan typ av talan. Det skulle strida mot principen om ett effektivt domstolsskydd att tolka artikel 268 FEUF och artikel 340 andra stycket FEUF på så sätt att en sådan möjlighet inte finns (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juli 2020, Republiken Tjeckien/kommissionen, C‑575/18 P, EU:C:2020:530, punkt 82 och där angiven rättspraxis).

50      Såsom kommissionen har medgett i sitt svaromål kan det i förevarande fall anses att det tredje och det fjärde yrkandet innehåller skadeståndsyrkanden som grundar sig på artikel 268 FEUF och artikel 340 andra stycket FEUF. Beloppet på 1 633 085,17 euro jämte ränta från och med den 17 oktober 2019 yrkas alternativt i båda yrkandena.

51      Med hänsyn till sambanden mellan det andra, det tredje och det fjärde yrkandet, vilka redan har konstaterats i punkterna 46–50 ovan, och det faktum att det, såsom framgår av punkterna 40 och 45 ovan, även finns ett samband mellan det yrkande om ogiltigförklaring som är föremål för det första yrkandet och en del av det yrkande om skadestånd som är föremål för det fjärde yrkandet, anser tribunalen att det, med hänsyn till intresset av en god rättskipning, är lämpligt att börja med att göra en sammanvävd prövning av det andra, det tredje och det fjärde yrkandet som avses i punkt 27 ovan, avseende de slutsatser som ska dras av domen av den 15 juli 2015.

52      Därefter kommer tribunalen att pröva sökandenas första yrkande, som avser ogiltigförklaring av den angripna rättsakten.

C.      Sökandenas andra, tredje och fjärde yrkande: Vilka slutsatser som ska dras av domen av den 15 juli 2015

1.      Huruvida talan kan tas upp till sakprövning och tribunalen är behörig

53      Kommissionen har gjort gällande att sökandenas andra, tredje och fjärde yrkande inte kan tas upp till sakprövning och att tribunalen saknar behörighet att pröva det andra yrkandet.

54      Vad gäller det andra yrkandet har kommissionen gjort gällande att det, förutom att det inte grundar sig på någon ”rättslig bestämmelse eller processrättslig bestämmelse”, i strid med artikel 76 d i rättegångsreglerna, syftar till att tribunalen ska meddela en fastställelsedom som, efter ogiltigförklaringen av den angripna rättsakten, ålägger kommissionen att avräkna de belopp som betalats före domen av den 15 juli 2015, jämte ränta, från de böter som anges i domslutet i denna dom.

55      I detta hänseende räcker det att konstatera att det i unionens processrätt inte finns något rättsmedel som gör det möjligt för domstolen att ta ställning via en allmän eller principiell förklaring (se dom av den 21 mars 2012, Fulmen och Mahmoudian/rådet, T‑439/10 och T‑440/10, EU:T:2012:142, punkt 41 och där angiven rättspraxis). Inom ramen för den prövning av lagenligheten som görs med stöd av artikel 263 FEUF är tribunalen inte heller behörig att utfärda förelägganden mot unionens institutioner, organ och byråer (se beslut av den 26 oktober 1995, Pevasa och Inpesca/kommissionen, C‑199/94 P och C‑200/94 P, EU:C:1995:360, punkt 24 och där angiven rättspraxis; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 25 september 2018, Sverige/kommissionen, T‑260/16, EU:T:2018:597, punkt 104 och där angiven rättspraxis).

56      Härav följer att det andra yrkandet, som gäller bristande behörighet, ska underkännas.

57      Kommissionen anser att det tredje och det fjärde yrkandet inte kan tas upp till sakprövning, eftersom de syftar till att ifrågasätta en rättsakt som vunnit laga kraft, nämligen det omtvistade beslutet. Kommissionen anser nämligen att sökandena genom dessa yrkanden vill erhålla återbetalning av belopp som redan förfallit till betalning för de böter som ålagts genom det omtvistade beslutet, vars belopp senare fastställdes genom domen av den 15 juli 2015.

58      Kommissionen har i sitt svar på en skriftlig fråga från tribunalen inte påstått att det tredje och det fjärde yrkandet syftar till att ifrågasätta andra rättsakter som kommissionen skulle ha antagit och som skulle ha blivit slutgiltiga om talan inte väckts. Enligt kommissionen utgör nämligen inte alla e-postmeddelanden och skrivelser som kommissionen skickade till sökandena omedelbart efter domen av den 15 juli 2015 rättsakter mot vilka talan kan väckas med stöd av artikel 263 fjärde stycket FEUF, eftersom det rör sig om genomförandeakter till det omtvistade beslutet.

59      Sökandenas fjärde yrkande avser inte att ifrågasätta det omtvistade beslutet, utan att de ska erhålla ersättning för den skada som orsakats av ett påstått felaktigt genomförande av domen av den 15 juli 2015.

60      Det ska påpekas att en skadeståndstalan enligt artikel 268 FEUF kan väckas vid fel som begåtts av kommissionen eller dess anställda inom ramen för verkställandet av ett avgörande från tribunalen (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 17 maj 2018, Westfälische Drahtindustrie m.fl./kommissionen, T‑393/10 INTP, ej publicerat, EU:C:2018:293, punkt 21).

61      Den omständigheten att det i förevarande fall förekommit skriftväxling mellan kommissionen och sökandena angående verkställandet av domen av den 15 juli 2015 utgör inte heller hinder för rätten att väcka skadeståndstalan med stöd av artikel 268 FEUF och artikel 340 andra stycket FEUF.

62      Såsom framgår av punkterna 44 och 45 ovan, har det skadeståndsyrkande som sökandena framställt i det fjärde yrkandet en vidare räckvidd än den begäran som förkastades av kommissionen i dess e-postmeddelande av den 12 augusti 2015. I detta yrkande beaktades inte den ränta som genererats av beloppet på 16 400 000 euro under perioden från den 29 juni 2011 till den 16 juni 2015. Även om det antas att detta e-postmeddelande hade kunnat bli föremål för en talan med stöd av artikel 263 fjärde stycket FEUF, vilket kommissionen har bestritt, skulle en ogiltigförklaring av denna rättsakt inte ha lett till samma resultat som det som avses i det skadeståndsyrkande som framställts vid tribunalen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 september 2019, Europeiska unionen/Guardian Europe och Guardian Europe/Europeiska unionen, C‑447/17 P och C‑479/17 P, EU:C:2019:672, punkterna 49–64).

63      Vad gäller det tredje yrkandet avser även detta skadestånd (se punkterna 49–50 ovan). Den syftar inte till att ifrågasätta ett beslut av kommissionen som vunnit laga kraft, utan till att visa att det saknas rättslig grund för kommissionens krav på ett överskjutande belopp på 1 633 085,17 euro. Detta överskjutande belopp förklaras av att WDI gjorde fel den 17 oktober 2019 när bolaget beräknade det återstående beloppet av de omtvistade böterna utan att beakta den ränta på 16 400 000 euro som hade genererats under perioden från den 29 juni 2011 till den 16 juni 2015.

64      Det tredje och det fjärde yrkandet kan följaktligen tas upp till sakprövning.

65      Av det ovan anförda följer att kommissionens invändning endast är välgrundad med avseende på sökandenas andra yrkande.

2.      Prövning i sak

66      Tribunalen anser att det, med hänsyn till en god rättskipning, är motiverat att först pröva sökandenas fjärde yrkande om skadestånd på grund av att kommissionens handlande var rättsstridigt, innan tribunalen prövar det tredje yrkandet, avseende förekomsten av en obehörig vinst hos kommissionen.

a)      Skadeståndsyrkandet som grundar sig på att kommissionens agerande var rättsstridigt

67      Det ska inledningsvis erinras om att unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar förutsätter att tre kumulativa villkor är uppfyllda, nämligen att den rättsregel som har överträtts har till syfte att ge enskilda rättigheter, att överträdelsen är tillräckligt klar, att skadan är visad att det finns ett direkt orsakssamband mellan åsidosättandet av skyldigheten och den skada som de drabbade personerna har lidit (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juli 2000, Bergaderm och Goupil/kommissionen, C‑352/98 P, EU:C:2000:361, punkterna 39–42, och dom av den 6 september 2018, Klein/kommissionen, C‑346/17 P, EU:C:2018:679, punkterna 60 och 61 och där angiven rättspraxis). Om en unionsinstitution endast förfogar över ett begränsat, eller till och med obefintligt, utrymme för bedömning, kan redan den omständigheten att unionsrätten har överträtts i sig vara tillräcklig för att visa att det är fråga om en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten, som kan göra att unionen ådrar sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar (se dom av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos, C‑301/19 P, EU:C:2021:39, punkt 103 och där angiven rättspraxis).

68      Sökandena har gjort gällande att kommissionen inte på ett korrekt sätt har följt domen av den 15 juli 2015, vilket utgör ett tillräckligt klart åsidosättande av de skyldigheter som åligger kommissionen enligt artikel 266 första stycket FEUF. Den skada som lidits, för vilken de begär ersättning, motsvarar enligt sökandena det belopp som kommissionen krävde i den angripna rättsakten, det vill säga 12 236 931,69 euro, och det överskjutande belopp som kommissionen erhöll den 17 oktober 2019, det vill säga 1 633 085,17 euro, jämte ränta från och med detta datum.

69      Sökandena har till stöd för sitt skadeståndsyrkande, som grundar sig på att kommissionens handlande var rättsstridigt, i huvudsak åberopat fyra grunder.

70      Inom ramen för den första grunden, avseende åsidosättande av artikel 266 första stycket FEUF, har sökandena gjort gällande att de böter som de ålagts genom det omtvistade beslutet ogiltigförklarades med retroaktiv verkan (ex tunc) genom domen av den 15 juli 2015 och ersattes av ”tribunalens böter” som endast kunde utkrävas från och med den dag då domen meddelades.

71      Genom den andra grunden har sökandena gjort gällande att de belopp som preliminärt betalades mellan den 29 juni 2011 och den 16 juni 2015 i enlighet med det interimistiska beslutet inte hade förfallit till betalning och att WDI hade rätt till återbetalning av dessa belopp jämte ränta för denna period, i enlighet med domen av den 15 juli 2015 och genom ogiltigförklaringen i efterhand (ex tunc) av de böter som ursprungligen ålades. Eftersom de ogiltigförklarade böterna ersattes av ”domstolens böter”, borde dessa belopp ha avräknats från betalningen av böterna år 2015. Sökandena har inom ramen för denna grund gjort gällande att kommissionen har åsidosatt inte bara artikel 266 första stycket FEUF, utan även artikel 98.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 av den 18 juli 2018 om finansiella regler för unionens allmänna budget, om ändring av förordningarna (EU) nr 1296/2013, (EU) nr 1301/2013, (EU) nr 1303/2013, (EU) nr 1304/2013, (EU) nr 1309/2013, (EU) nr 1316/2013, (EU) nr 223/2014, (EU) nr 283/2014 och beslut nr 541/2014/EU samt om upphävande av förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 (EUT L 193, 2018, s. 1).

72      Inom ramen för den tredje grunden har sökandena gjort gällande att kommissionens skyldighet att betala dröjsmålsränta från den 4 januari 2011 strider mot artikel 266 första stycket FEUF samt artikel 99.4 och artikel 98.1 första stycket b i förordning 2018/1046. Detta eftersom böterna inte förföll till betalning förrän den 15 juli 2015.

73      Den fjärde grunden, som även den avser ett åsidosättande av artikel 266 första stycket FEUF och artikel 99.4 d i förordning 2018/1046, avser den räntesats som kommissionen fastställde, vilken motsvarar den räntesats som fastställts i beslutet av den 30 september 2010. Enligt sökandena borde en ny och lägre räntesats ha fastställts för ”tribunalens böter”, beräknad med utgångspunkt i den genomsnittliga räntesats som ECB tillämpade i augusti 2015 för sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner.

74      Tribunalen påpekar inledningsvis att de konsekvenser som sökandena har gjort gällande inom ramen för den andra, den tredje och den fjärde grunden endast kan härledas ur domen av den 15 juli 2015 om den förutsättning som anförts inom ramen för den första grunden är riktig.

75      Alla de rättsstridigheter som sökandena har gjort gällande utgår nämligen från antagandet att de böter som ålades i det omtvistade beslutet inte ”upprätthölls” eller ”bekräftades” av tribunalen, utan upphävdes och ersattes av ”tribunalens böter”.

76      Detta antagande följer av den första grunden, som avser verkningarna av ogiltigförklaringen i domen av den 15 juli 2015 av de böter som ålagts genom det omtvistade beslutet, vilka inte undanröjdes av att tribunalen, när den utövade sin obegränsade behörighet, beslutade om böter med exakt samma belopp.

77      Tribunalen konstaterar vidare att sökandena, inom ramen för den andra och den tredje grunden, har framfört vissa argument till stöd för det antagande som görs inom ramen för den första grunden. Även dessa argument kommer att prövas tillsammans med den första grunden.

1)      Den första grunden: Felaktig bedömning av verkningarna av att de böter som ålades genom det omtvistade beslutet ogiltigförklarades genom domen av den 15 juli 2015

78      Till stöd för den första grunden har sökandena gjort gällande att kommissionen åsidosatte sina skyldigheter enligt artikel 266 första stycket FEUF efter avkunnandet av domen av den 15 juli 2015, varigenom de böter som ålagts genom det omtvistade beslutet ogiltigförklarades. Dessa skyldigheter följer såväl av domslutet i nämnda dom som av de skäl som ligger till grund för den.

79      Inledningsvis, vad gäller domslutet i domen av den 15 juli 2015, ogiltigförklarades de böter som ålades i artikel 2 första stycket punkt 8 i det omtvistade beslutet utan att tribunalen beslutat att begränsa verkningarna i tiden av en sådan ogiltigförklaring. Artikel 2 första stycket punkt 8 i det omtvistade beslutet kan således inte längre utgöra grund för en fordran.

80      Sökandena har därefter, enligt vad som anges i domen av den 15 juli 2015, ”förpliktats” att betala nya böter, som uppgår till samma belopp som de böter som ålades i artikel 2 första stycket punkt 8 i det omtvistade beslutet. Det rör sig om ett andra självständigt beslut som meddelats efter ogiltigförklaringen av de ursprungliga böterna och som inte påverkar denna ogiltigförklaring.

81      Slutligen förpliktade tribunalen kommissionen att bära sina rättegångskostnader och ersätta hälften av sökandenas rättegångskostnader, inbegripet kostnaderna för det interimistiska förfarandet. Detta fastställande visar att sökandenas talan var framgångsrik, eftersom de ogiltigförklarade böterna med nödvändighet ersattes av ”tribunalens böter” på grund av den konstaterade rättsstridigheten. Kommissionens ståndpunkt innebär enligt sökandena att sökandena döms två gånger i strid mot principen ne bis in idem.

82      Vidare vad gäller domskälen i domen av den 15 juli 2015 har sökandena för det första gjort gällande att tribunalen otvetydigt förklarade att kommissionen inte hade rätt att ålägga dem böter vare sig år 2010 eller år 2011.

83      För det andra har sökandena hävdat att tribunalen, inom ramen för utövandet av sin obegränsade behörighet och i motsats till den situation som förelåg i det mål som avgjordes genom domen av den 14 juli 1995, CB/kommissionen (T‑275/94, EU:T:1995:141), inte hade för avsikt att ”besluta om kontinuitet” för de av kommissionen påförda böterna.

84      Hänvisningen i punkt 335 i domen av den 15 juli 2015 till ”den situation som råder vid den tidpunkt då den fattar sitt beslut” understryker oavhängigheten och autonomin hos ”tribunalens böter” som tribunalen fastställde.

85      Sökandena har vidare påpekat att tribunalen, i punkt 346 i domen av den 15 juli 2015, konstaterade att efter den preliminära betalningen av mer än 15 000 000 euro, ”[f]rågan huruvida sökandenas finansiella situation [gjorde] det möjligt för dem att betala böterna … därför [skulle] utgå från ett belopp motsvarande endast cirka två tredjedelar av det belopp som WDI ursprungligen ålades att betala”, det vill säga 46 550 000 euro. Detta påstående visar att tribunalen utgick från principen om direkt avräkning av preliminärt inbetalda belopp av ”tribunalens böter” som den hade beslutat om, vilket innebar att ränta inte kunde utgå retroaktivt från och med den 4 januari 2011.

86      Det framgår även av punkt 356 i domen av den 15 juli 2015 att böterna inte ansågs vara förfallna till betalning före den 15 juli 2015. Sökandena har nämligen påpekat att tribunalen i denna punkt erinrade om att den omständigheten att sökandenas ansökan om interimistiska åtgärder delvis hade bifallits innebar att ”utkrävandet av det totala bötesbelopp som sökandena ålades att betala [blev] uppskjutet fram till dess att förevarande dom meddelas”.

87      Det framgår dessutom av beslutet av den 17 maj 2018, Westfälische Drahtindustrie m.fl./kommissionen (T‑393/10 INTP, ej publicerat, EU:T:2018:293), att tribunalen inte prövade räntefrågan i domen av den 15 juli 2015, vilket bekräftar att de inte var förfallna till betalning till följd av ogiltigförklaringen av de böter som ålades genom det omtvistade beslutet.

88      För det tredje har sökandena, som svar på en skriftlig fråga från tribunalen, gjort gällande att tribunalen i domen av den 15 juli 2015 inte hade dömt på ett sätt som innebar reformatio in pejus. Tvärtom är den ändring av bötesbeloppet som domstolen nämnde i punkt 42 i beslutet av den 7 juli 2016, Westfälische Drahtindustrie och Pampus Industriebeteiligungen/kommissionen (C‑523/15 P, EU:C:2016:541), med nödvändighet till deras fördel.

89      Kommissionen har bestritt sökandenas argument.

90      Det ska i detta hänseende påpekas att den befogenhet kommissionen har enligt artikel 23.2 a i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101] och [102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1) att ålägga böter genom beslut innebär en rätt att kräva dröjsmålsränta för det fall böterna inte betalas inom den frist som anges i beslutet (se, analogt, dom av den 14 juli 1995, CB/kommissionen, T‑275/94, EU:T:1995:141, punkt 81). Enligt artikel 299 FEUF är detta beslut verkställbart.

91      I artikel 2 andra och tredje styckena i det omtvistade beslutet föreskrevs att böterna skulle betalas inom tre månader från dagen för delgivning och att ränta automatiskt skulle börja löpa efter utgången av denna period enligt den räntesats som ECB tillämpade på sina huvudsakliga återfinansieringstransaktioner den första vardagen i den månad under vilken det beslutet antogs, med tillägg av 3,5 procentenheter. I fjärde stycket i artikel 2 i det omtvistade beslutet föreskrevs att om ett företag som bötfällts väckte talan, kunde detta företag vid utgången av denna frist täcka böterna antingen genom att ställa en bankgaranti eller genom att betala böterna preliminärt.

92      Sökandena gjorde bland annat gällande att de saknade betalningsförmåga för att betala de böter som ålagts genom det omtvistade beslutet och ansökte därför med stöd av artikel 278 FEUF om uppskov med verkställigheten av detta beslut vid tribunalen.

93      Tribunalens ordförande biföll i beslutet om interimistiska åtgärder endast delvis denna begäran. Tribunalen förordnade nämligen endast om uppskov med verkställigheten av sökandenas skyldighet att ställa en bankgaranti till förmån för kommissionen för att undvika omedelbar indrivning av böterna, på villkoret att de före den 30 juni 2011 till kommissionen betalade ett belopp på 2 000 000 euro samt månatliga delbetalningar på 300 000 euro, den femtonde i varje månad från och med den 15 juli 2011 till dess att beslut meddelas i målet rörande huvudsaken.

94      Uppskovet med skyldigheten att ställa en bankgaranti medförde inte att fordran inte längre var förfallen till betalning. Fordran fortsatte att löpa med ränta (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 15 december 1999, DSR-Senator Lines/kommissionen, T‑191/98 RII, EU:T:1999:332, punkt 46).

95      Genom domen av den 15 juli 2015 upphävde tribunalen inledningsvis, i punkt 2 i domslutet i den överklagade domen, artikel 2 första stycket punkt 8 i det omtvistade beslutet, enligt vilken sökandena ålades böter på 46 550 000 euro. Därefter ”förpliktade” tribunalen, i punkterna 4–6 i det domslutet, sökandena att betala böter med samma belopp. Tribunalen fann nämligen, på grundval av de uppgifter som parterna hade lämnat angående sökandenas ekonomiska situation, såsom denna hade utvecklats efter antagandet av det omtvistade beslutet, att sökandena inte hade fog för sitt påstående att de borde beviljas en nedsättning av böterna på grund av deras bristande betalningsförmåga, av skäl liknande dem som anges i punkt 35 i 2006 års riktlinjer.

96      Såsom framgår av beslutet av den 17 maj 2018, Westfälische Drahtindustrie m.fl./kommissionen (T‑393/10 INTP, ej publicerat, EU:T:2018:293, punkt 14), har frågan om när dröjsmålsräntan på bötesbeloppet börjar löpa inte varit föremål för något meningsutbyte mellan parterna under domstolsförfarandet och har inte uttryckligen behandlats i domen av den 15 juli 2015, vare sig i domskälen eller i domslutet i den domen.

97      I avsaknad av en uttrycklig prövning av räntefrågan i domen av den 15 juli 2015, ska det fastställas huruvida det av denna dom följer att de böter som fastställdes av tribunalen var rättsligt åtskilda från dem som kommissionen ålade i det omtvistade beslutet.

98      Det kan antecknas att det redan av ordalydelsen i artikel 31 i förordning nr 1/2003 framgår att den obegränsade behörighet som tillerkänns unionsdomstolen inom konkurrensområdet, enligt vilken de kan upphäva, sätta ned eller höja de böter som ålagts av kommissionen, avser och är begränsad till de böter som inledningsvis ålagts av kommissionen. De böter som unionsdomstolen fastställer utgör således inte nya böter som i rättsligt hänseende skiljer sig från dem som ålagts av kommissionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juli 1995, CB/kommissionen, T‑275/94, EU:T:1995:141, punkterna 58 och 60).

99      När unionsdomstolen ersätter kommissionens bedömning med sin egen och inom ramen för sin obegränsade behörighet sätter ned bötesbeloppet, så innebär detta att den inom ramen för kommissionens beslut ersätter det belopp som ursprungligen fastställts i detta beslut med det belopp som följer av tribunalens egen bedömning. Kommissionens beslut ska således, på grund av den substituerande verkan av den dom som meddelas av unionsdomstolen, anses alltid ha varit det beslut som följer av unionsdomstolens bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juli 1995, CB/kommissionen, T‑275/94, EU:T:1995:141, punkterna 60–65 och 85–87).

100    I domen av den 15 juli 2015 ogiltigförklarade tribunalen inledningsvis det omtvistade beslutet i den del det fastställde det bötesbelopp som sökandena hade ålagts och fastställde därefter, med utövande av sin obegränsade behörighet, bötesbeloppet till samma nivå.

101    Domstolen har i detta avseende slagit fast att även om tribunalens utövande av sin lagenlighetsprövning av det omtvistade beslutet hade medfört att kommissionen ogiltigförklarade beslutet i den del sökandena ålades böter, innebar detta inte på något sätt att tribunalen av denna anledning fråntogs sin obegränsade behörighet (beslut av den 7 juli 2016, Westfälische Drahtindustrie och Pampus Industriebeteiligungen/kommissionen, C‑523/15 P, EU:C:2016:541, punkt 38). Domstolen påpekade även att den omständigheten att tribunalen slutligen fann det lämpligt att i det fallet fastställa ett bötesbelopp som var detsamma som det som fastställts i det omtvistade beslutet saknade betydelse för frågan huruvida detta utövande av dess obegränsade behörighet var lagligt (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 7 juli 2016, Westfälische Drahtindustrie och Pampus Industriebeteiligungen/kommissionen, C‑523/15 P, EU:C:2016:541, punkt 40).

102    Den omständigheten att tribunalen i domen av den 15 juli 2015 utövade sin obegränsade behörighet att fastställa bötesbeloppet till samma nivå som kommissionen fastställde i det omtvistade beslutet utgör således inte hinder för att tillämpa de principer som det erinrats om i punkterna 98 och 99 ovan. I förevarande fall hade kommissionen således fog för sin bedömning att de böter som fastställts av tribunalen, eftersom dessa inte var nya böter, förföll till betalning den 4 januari 2011.

103    De som sökandena har anfört kan inte påverka denna bedömning.

104    För det första ogiltigförklarade tribunalen visserligen, i punkt 2 i domslutet i domen av den 15 juli 2015, artikel 2 första stycket punkt 8 i det omtvistade beslutet, enligt vilken sökandena ålades böter, till skillnad från domslutet i domen av den 23 februari 1994, CB och Europay/kommissionen (T‑39/92 och T‑40/92, EU:T:1994:20), som begränsade sig till att fastställa böterna till ett lägre belopp, utan att först upphäva de böter som ursprungligen ålagts av kommissionen.

105    En sådan verkan som den som avses i punkt 99 ovan har emellertid redan erkänts i samband med ett domslut i vilken tribunalen först hade ogiltigförklarat det belopp för vilket ett moderbolag hölls solidariskt ansvarigt för betalning av de böter som kommissionen ålagt för att sedan, med utövande av sin obegränsade behörighet, på nytt fastställa detta belopp (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 maj 2016, Trioplast Industrier/kommissionen, T‑669/14, EU:T:2016:285, punkterna 15 och 56–62).

106    Det ska dessutom påpekas att ogiltigförklaringen av de böter som ålades genom det omtvistade beslutet, i motsats till vad sökandena har hävdat, inte motiverades av övervägandet att kommissionen inte hade rätt att ålägga sökandena böter vare sig år 2010 eller 2011 i avsaknad av faktisk betalningsförmåga vid denna tidpunkt.

107    Inom ramen för sin prövning av lagenligheten begränsade sig tribunalen till att konstatera att kommissionen hade gjort fel när den bedömde sökandenas faktiska betalningsförmåga men utan att ange att de inte kunde åläggas böter år 2010 och år 2011. Tribunalen drog inte heller någon annan slutsats av denna rättsstridighet än dels att artikel 2 första stycket punkt 8 i det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras, dels att det var motiverat att den, på sökandenas begäran, utövade sin obegränsade behörighet. Detta framgår tydligt av punkterna 324 och 332 i domen av den 15 juli 2015.

108    Inom ramen för sin egen prövning av sökandenas betalningsförmåga år 2015 konstaterade tribunalen, i punkt 346 i domen av den 15 juli 2015, att sökandena, på grundval av den preliminära betalningsplan som fastställdes i det interimistiska beslutet, redan sedan år 2011 hade kunnat betala ett belopp på mer än 15 000 000 euro.

109    Följaktligen konstaterade tribunalen i domen av den 15 juli 2015, i motsats till vad sökandena har gjort gällande, att sökandena hade en viss betalningskapacitet år 2010 och år 2011.

110    Av detta följer att de slutsatser som sökandena drar av tribunalens ogiltigförklaring av artikel 2 första stycket punkt 8 i det omtvistade beslutet saknar grund.

111    För det andra, vad gäller användningen av ordet ”förpliktas” i punkterna 4–6 i domslutet i domen av den 15 juli 2015, framgår det av fast rättspraxis att domslutet i en dom ska läsas mot bakgrund av de domskäl som föranlett domslutet och som utgör det nödvändiga stödet för detta, eftersom domskälen är nödvändiga för att fastställa den exakta innebörden av domslutet (se dom av den 14 juli 1995, CB/kommissionen, T‑275/94, EU:C:1995:141, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

112    Såsom domstolen redan har slagit fast framgår det av domskälen i domen av den 15 juli 2015 att tribunalen utövade sin obegränsade behörighet (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 7 juli 2016, Westfälische Drahtindustrie och Pampus Industriebeteiligungen/kommissionen, C‑523/15 P, EU:C:2016:541, punkt 41).

113    Såsom påpekats i punkt 99 ovan gjorde dock tribunalen, vid utövande av sin obegränsade behörighet, en retroaktiv ändring av det omtvistade beslutet.

114    Ordet ”förpliktas” i domslutet i domen av den 15 juli 2015 kan följaktligen inte tillskrivas den innebörd som sökandena har gett detta ord.

115    För det tredje går det inte att av punkterna 335, 346 och 356 i domen av den 15 juli 2015 dra slutsatsen att tribunalen begränsade den retroaktiva verkan av ändringen av det omtvistade beslutet.

116    Vad gäller hänvisningen i punkt 335 i domen av den 15 juli 2015 till sökandenas faktiska betalningskapacitet vid den tidpunkt då tribunalen avgjorde målet, har det redan slagits fast att det är möjligt för tribunalen att inom ramen för utövandet av sin obegränsade behörighet beakta omständigheter som hänför sig till tiden efter kommissionens beslut, utan att detta ger de böter som fastställts av tribunalen en rättslig karaktär som skiljer sig från de böter som ålagts av kommissionen. (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juli 1995, CB/kommissionen, T‑275/94, EU:T:1995:141, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

117    Vad sedan gäller uppskattningen i punkt 346 i domen av den 15 juli 2015, enligt vilken det bötesbelopp som återstod att betala vid detta datum motsvarade ”cirka två tredjedelar” av de böter som kommissionen ålagt, avsåg de belopp som tribunalen beaktade vid beräkningen visserligen endast böternas storlek.

118    Tribunalen har emellertid redan slagit fast att en sådan uppskattning inte utgör ett ställningstagande den dag från vilken den ränta som sökandena ska betala börjar löpa (beslut av den 17 maj 2018, Westfälische Drahtindustrie m.fl./kommissionen, T‑393/10 INTP, ej publicerat, EU:C:2018:293, punkt 17).

119    I motsats till vad sökandena har gjort gällande påverkas inte heller den retroaktiva verkan av tribunalens utövande av sin obegränsade behörighet, vilken det erinrats om i punkt 99 ovan, av detta konstaterande.

120    I punkt 346 i domen av den 15 juli 2015 konstaterade tribunalen nämligen endast att sökandena, för att följa det interimistiska beslutet, redan vid denna tidpunkt hade betalat ett belopp på mer än 15 000 000 euro, vilket motsvarade cirka en tredjedel av det bötesbelopp som ålades år 2010 (46 550 000 euro).

121    Eftersom tribunalen prövade sökandenas betalningskapacitet, kunde den inte bortse från den preliminära delbetalningen av böterna inom ramen för utövandet av sin obegränsade behörighet. Enbart uppskattningen av storleken på det utestående beloppet, uttryckt som kapitalbelopp, vid den tidpunkt då tribunalen meddelade dom innebär inte att kommissionen, för att följa domen av den 15 juli 2015, var skyldig att avräkna de preliminärt utbetalade beloppen jämte ränta på vad sökandena kallar ”tribunalens böter” som juridiskt sett skulle skilja sig från de böter som kommissionen påfört.

122    Vidare vad gäller punkt 356 i domen av den 15 juli 2015, påverkar inte heller denna punkt möjligheten att kräva betalning av ränta på det bötesbelopp som tribunalen fastställde från och med den 4 januari 2011.

123    I punkt 356 i domen av den 15 juli 2015 begränsade sig nämligen tribunalen till att svara på ett argument som sökandena anfört avseende åsidosättande av likabehandlingsprincipen. Tribunalen angav härvidlag att i och med att sökandena väckt talan mot det omtvistade beslutet, och i och med att deras ansökan om interimistiska åtgärder delvis hade bifallits, var utkrävandet av det totala bötesbelopp som de ålades att betala uppskjutet fram till dess att den domen meddelades – till skillnad från fallet för övriga företag som inte väckt talan.

124    Såsom det har erinrats om ovan i punkterna 92 och 93 beslutade tribunalens ordförande i det interimistiska beslutet endast om uppskov med verkställigheten av sökandenas skyldighet att ställa en bankgaranti till förmån för kommissionen för att undvika omedelbar indrivning av böterna, genom att själv fastställa en provisorisk betalningsplan till förmån för sökandena fram till den dag då dom senast skulle meddelas i målet rörande huvudsaken. Såsom angavs i punkt 94 ovan, medförde inte uppskovet med skyldigheten att ställa en bankgaranti att fordran inte längre var förfallen till betalning. Fordran fortsatte att löpa med dröjsmålsränta under domstolsförfarandet.

125    För det fjärde och sista förpliktades kommissionen att ersätta hälften av sökandenas rättegångskostnader med stöd av artikel 134.3 i rättegångsreglerna och förklaras av att artikel 2 första stycket punkt 8 i det omtvistade beslutet ogiltigförklarades.

126    Såsom har angetts i punkterna 104–110 ovan är emellertid de slutsatser som sökandena drar av denna ogiltigförklaring grundlösa.

127    Det har för övrigt redan slagits fast att när tribunalen, inom ramen för utövandet av sin obegränsade behörighet, bibehåller en del av bötesbeloppet, utgör inte skyldigheten att betala dröjsmålsränta från början utöver de böter som ursprungligen ålagts av kommissionen en sanktionsåtgärd, som skulle utgöra ett hinder för rätten att väcka talan. Såväl den omständigheten att böternas rättsliga beskaffenhet inte förändras när de revideras av unionens domstolar som principen om att talan inte ska förhindra verkställighet utgör nämligen hinder mot att kommissionen befriar det företag som inte genast har betalat böterna och vars talan delvis har bifallits från skyldigheten som åligger det att betala ränta på de böter som fastställs av unionens domstolar räknat från den dag då de böter som ålagts av kommissionen förföll till betalning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juli 1995, CB/kommissionen, T‑275/94, EU:T:1995:141, punkterna 86 och 87).

128    Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grunden.

2)      Den andra, den tredje och den fjärde grunden: Konsekvenserna av ogiltigförklaringen av de böter som ålagts genom det omtvistade beslutet

129    Såsom angetts ovan i punkterna 74 och 75 utgår den andra, tredje och fjärde grunden från den premiss som uppställts inom ramen för den första grunden, nämligen att de böter som kommissionen påfört har ogiltigförklarats och ersatts av ”tribunalens böter”.

130    Eftersom denna premiss har avfärdats inom ramen för prövningen av den första grunden, kan talan inte vinna bifall såvitt avser den andra, den tredje och den fjärde grunden.

3)      Slutsats

131    Eftersom talan inte kan bifallas på de grunder som sökandena har anfört, finner tribunalen att det inte föreligger någon rättsstridighet och än mindre ett tillräckligt klart åsidosättande av de skyldigheter som åligger kommissionen enligt artikel 266 första stycket FEUF, samt att sökandenas fjärde yrkande ska ogillas, utan att det är nödvändigt att pröva de övriga villkor för unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar som anges i punkt 67 ovan.

b)      Yrkandet som avser obehörig vinst

132    Sökandena har genom sitt tredje yrkande begärt att tribunalen ska förplikta kommissionen att till WDI återbetala ett belopp på 1 633 085,17 euro jämte ränta sedan den 17 oktober 2019 på grund av obehörig vinst för kommissionen.

133    Denna vinst härrör ur att sökandena gjorde en felaktig beräkning när WDI den 17 oktober 2019 betalade ett belopp på 18 149 636,24 euro till kommissionen, utan att beakta den ränta på 16 400 000 euro som hade genererats under perioden från den 29 juni 2011 till den 16 juni 2015.

134    Kommissionen har bestritt sökandenas argument.

135    Såsom kommissionen har understrukit återger de argument som sökandena har anfört till stöd för sitt yrkande om att det ska konstateras att kommissionen gjort en obehörig vinst endast de argument som redan anförts till stöd för det fjärde yrkandet, vilka prövats och underkänts i punkterna 67–131 ovan och som grundar sig på ett påstått rättsstridigt handlande från kommissionens sida.

136    Det framgår av skälen till att det fjärde yrkandet underkändes att kommissionen inte erhöll ett överskjutande belopp på 1 633 085,17 euro.

137    Härav följer att sökandenas tredje yrkande saknar grund och därför ska ogillas.

D.      Sökandenas första yrkande, avseende ogiltigförklaring av den angripna rättsakten

138    Sökandenas första yrkande avser ogiltigförklaring av den angripna rättsakten, genom vilken kommissionen anmodade WDI att till kommissionen betala ett belopp på 12 236 931,69 euro, vilket enligt kommissionen motsvarade det resterande bötesbeloppet med beaktande av valutadatumet den 31 mars 2020.

139    Till stöd för detta yrkande har sökandena åberopat de fyra grunder som prövats i punkterna 78–130 ovan samt en femte grund, avseende åsidosättande av artikel 266 första stycket FEUF och principen om god förvaltning. Inom ramen för denna sista grund har sökandena upprepat de argument som redan anförts till stöd för de fyra första grunderna.

140    Kommissionen har gjort gällande att det första yrkandet inte kan tas upp till sakprövning. Den angripna rättsakten är endast en uppdatering av den ursprungliga debetnotan från år 2010. Denna handling utgör inte grunden för en ny fordran gentemot sökandena, utan en formell underrättelse i den mening som avses i artikel 103.2 i förordning 2018/1046. Genom domen av den 15 juli 2015 åläggs inte några nya böter och domen påverkar inte frågan om dröjsmålsränta. Domen begränsar sig till en ogiltigförklaring av artikel 2 första stycket punkt 8 i det omtvistade beslutet. Artikel 2 tredje stycket i detta beslut, som rör betalning av dröjsmålsränta, har däremot förblivit oförändrad och således fullt ut tillämplig. Eftersom den angripna rättsakten är förberedande och rent bekräftande kan den enligt kommissionen inte bli föremål för talan.

141    Såsom framgår av punkterna 128 och 130 ovan kan talan inte vinna bifall såvitt avser sökandenas fyra första grunder, eftersom de saknar grund. Eftersom den femte grunden avser samma argument, kan talan inte heller bifallas på denna grund.

142    Under dessa omständigheter ska sökandenas första yrkande ogillas, utan att det är nödvändigt att pröva kommissionens invändning om rättegångshinder.

IV.    Rättegångskostnader

143    Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att sökandena ska förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader. Eftersom sökandena har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (sjunde avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      Westfälische Drahtindustrie GmbH, Westfälische Drahtindustrie Verwaltungsgesellschaft mbH & Co. KG och Pampus Industriebeteiligungen GmbH & Co. KG ska ersätta rättegångskostnaderna.

da Silva Passos

Valančius

Reine

Truchot

 

      Sampol Pucurull

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 23 november 2022.

Underskrifter


Innehållsförteckning



*      Rättegångsspråk: tyska.