TRIBUNALENS DOM (avdelningen för överklaganden)

den 16 december 2010

Mål T‑175/09 P

Europeiska unionens råd

mot

Willem Stols

”Överklagande – Personalmål – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer – Uppenbart oriktig bedömning – Missuppfattning av bevisningen”

Saken: Överklagande av den dom som Europeiska unionens personaldomstol (första avdelningen) meddelade den 17 februari 2009 i mål F-51/08, Stols mot rådet (REGP 2009, s. I‑A-1-27 och II‑A-1-119), med yrkande om upphävande av nämnda dom.

Avgörande: Den dom som Europeiska unionens personaldomstol (första avdelningen) meddelade den 17 februari 2009 i mål F-51/08, Stols mot rådet (REGP 2009, s. I‑A‑1‑27 och II‑A‑1‑119) upphävs. Målet återförvisas till personaldomstolen. Beslut om rättegångskostnader meddelas i samband med att tvisten slutligt avgörs.

Sammanfattning

1.      Överklagande – Grunder – Felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna – Avvisning – Tribunalens prövning av bevisvärderingen – Ej möjlig utom vid missuppfattning

(Artikel 225 A tredje stycket EG; domstolens stadga, bilaga I, artikel 11.1)

2.      Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer

(Artiklarna 230 EG och 236 EG)

1.      Enligt artikel 225 A tredje stycket EG och artikel 11.1 i bilaga I till domstolens stadga, ska ett överklagande till tribunalen vara begränsat till rättsfrågor. Det kan grundas på bristande behörighet hos personaldomstolen, på rättegångsfel vid nämnda domstol som kränker den berörda partens intressen eller på att personaldomstolen har åsidosatt gemenskapsrätten.

Det framgår av dessa bestämmelser att det till stöd för ett överklagande enbart kan anföras grunder som avser åsidosättande av rättsregler, vilket utesluter all bedömning av de faktiska omständigheterna. Den domstol som prövar målet i första instans är ensam behörig att dels fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, dels bedöma de faktiska omständigheterna. Bedömningen av de faktiska omständigheterna utgör således inte, såvida inte bevisningen vid domstolen i första instans har missuppfattats, en rättsfråga som är underställd tribunalens prövning.

En sådan missuppfattning ska framstå som uppenbar av handlingarna i målet utan att det ska vara nödvändigt att göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen.

(se punkterna 20, 21 och 40)

Hänvisning till

Domstolen: 28 maj 1998, New Holland Ford mot kommissionen, C‑8/95 P, REG 1998, s. I‑3175, punkt 72; 6 april 2006, General Motors mot kommissionen, C‑551/03 P, REG 2006, s. I‑3173, punkt 54

Förstainstansrätten: 12 juli 2007, Beau mot kommissionen, T‑252/06 P, REGP 2007, s. I‑B‑1‑13 och II‑B‑1‑63, punkterna 45 och 46; 12 mars 2008, Rossi Ferreras mot kommissionen, T‑107/07 P, REGP 2008, s. . I‑B‑1‑5 och II‑B‑1‑31, punkt 29; 8 september 2008, Kerstens mot kommissionen, T‑222/07 P, REGP 2008, s. . I‑B‑1‑37 och II‑B‑1‑267, punkt 62

2.      Inom ramen för en talan om ogiltigförklaring som väcks av en tjänsteman ska den bedömning, i princip oangripbar, som domstolen i första instans gör av de faktiska omständigheterna, ske inom ramen för den prövning av lagenligheten som nämnda domstol ska göra enligt artikel 230 EG och 236 EG och, särskilt med iakttagande av principen om att gemenskapsdomstolen (nu unionsdomstolen) inte kan ersätta administrationens bedömning med sin egen om administrationen har ett utrymme för skönsmässig bedömning. Tillsättningsmyndigheten har, vid den jämförande bedömningen av de befordringsbara tjänstemännens kvalifikationer, ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Domstolens prövning ska vad gäller sådana mål enbart avse frågan huruvida administrationen, med hänsyn till den metod som den kan ha använt för att komma fram till sin bedömning, har hållit sig inom godtagbara gränser och inte har använt utrymmet för eget skön på ett uppenbart oriktigt sätt. Domstolen kan således inte ersätta tillsättningsmyndighetens bedömning av de befordringsbara tjänstemännens kvalifikationer och meriter med sin egen.

(se punkterna 22 och 23)

Hänvisning till

Domstolen: 21 april 1983, Ragusa mot kommissionen, 282/81, REG 1983, s. 1245, punkterna 9 och 13; 3 april 2003, parlamentet mot Samper, C‑277/01 P, REG 2003, s. I‑3019, punkt 35; 22 november 2007, Spanien mot Lenzing, C‑525/04 P, REG 2007, s. I‑9947, punkterna 56–61; 29 juni 2010, kommissionen mot Alrosa, C‑441/07 P, REUP 2010, s. I‑5949; 2 september 2010, kommissionen mot Scott, C‑290/07 P, REUP 2010, s. I‑7763, punkterna 67, 72, 79–81 och 84

Förstainstansrätten: 19 mars 2003, Tsarnavas mot kommissionen, T‑188/01–T‑190/01, REGP 2003, s. I‑A‑95 och II‑495, punkt 97; 15 september 2005, Casini mot kommissionen, T‑132/03, REGP 2005, s. I‑A‑253 och II‑1169, punkt 52