DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL
(andra avdelningen)
den 23 oktober 2012
Mål F‑44/05 RENV
Guido Strack
mot
Europeiska kommissionen
”Personalmål ‒ Tjänstemän ‒ Återförvisning till personaldomstolen efter upphävande ‒ Upphävande av immuniteten för anställda vid en institution på grund av muntliga och skriftliga uttalanden under ett rättsligt förfarande ‒ Tillsättning av en tjänst som enhetschef ‒ Avslag på ansökan om tjänst ‒ Talan om ogiltigförklaring ‒ Berättigat intresse av att få saken prövad hos den sökande som uteslutits ‒ Rättskraft ‒ Rättegångsfel ‒ Intresseavvägning ‒ Skadeståndstalan ‒ Ideell skada som uppkommit till följd av ett fel”
Saken: Återförvisning av ett mål där talan ursprungligen väcktes enligt artikel 236 EG och artikel 152 EA till personaldomstolen genom dom meddelad av Europeiska unionens tribunal den 9 december 2010 i mål T-526/08 P, kommissionen mot Strack (nedan kallad domen om återförvisning), avseende Guido Stracks talan om ogiltigförklaring av beslutet av Byrån för Europeiska gemenskapernas officiella publikationer (nedan kallad Publikationsbyrån) att avslå hans ansökan om tjänsten som chef för enheten för anbudsinfordringar och kontrakt (A 5/A 4) vid Publikationsbyrån (nedan kallad den omtvistade tjänsten) och beslutet att tillsätta A på den omtvistade tjänsten, samt talan om att Europeiska kommissionen skulle förpliktas att utge skadestånd för den ideella skada som påstods ha uppkommit.
Avgörande: Yrkandet om att häva immuniteten avvisas. Beslutet att tillsätta A och beslutet av kommissionen att avslå Guido Stracks ansökan ogiltigförklaras. Talan ogillas i övrigt. Kommissionen ska bära sina rättegångskostnader i mål F‑44/05, Strack mot kommissionen, mål T‑526/08 P, kommissionen mot Strack, och mål F-44/05 RENV, Strack mot kommissionen, och ersätta Guido Stracks rättegångskostnader i samma mål.
Sammanfattning
1. Talan väckt av tjänstemän – Personaldomstolens behörighet – Yrkande om hävande av den immunitet som parternas företrädare åtnjuter – Begäran har inte framställts av en domstol eller en behörig nationell myndighet – Avvisning
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 11 och 47; domstolens stadga, artikel 19 femte stycket; personaldomstolens rättegångsregler, artikel 30)
2. Talan väckt av tjänstemän – Föregående administrativt förfarande – Förfarandets gång – Tidsfrister
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)
3. Talan väckt av tjänstemän – Berättigat intresse av att få saken prövad – Yrkande om ogiltigförklaring av beslutet att tillsätta en tjänsteman eller anställd framställd av tredjeman – Upptagande till sakprövning – Ogiltigförklaring utgör en alltför långtgående sanktionsåtgärd – Saknar betydelse
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)
4. Talan väckt av tjänstemän – Grund avseende rättegångsfel – Grund saknar verkan om det inte är möjligt att nå ett annat resultat då förfarandet genomförs korrekt
5. Talan väckt av tjänstemän – Dom om ogiltigförklaring – Verkningar – Ogiltigförklaring av ett beslut om tillsättning av en ledig tjänst – Huruvida ogiltigförklaring utgör en alltför långtgående sanktionsåtgärd – Bedömningskriterier – Intresseavvägning – Möjlighet att ex officio förplikta svarandeinstitutionen att utge ersättning i de fall urvalsförfarandet inte ogiltigförklaras
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91)
6. Tjänstemän – Rekrytering – Administrationens skyldighet att besätta en ledig tjänst – Föreligger inte – Undantag
7. Talan väckt av tjänstemän – Dom om ogiltigförklaring – Verkningar – Ogiltigförklaring av ett beslut om tillsättning – Berättigade förväntningar hos den tjänsteman som har tillsatts efter ett felaktigt urvalsförfarande – Föreligger inte
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91)
8. Talan väckt av tjänstemän – Skadeståndstalan – Ogiltigförklaring av den angripna rättsstridiga rättsakten – Lämplig ersättning för ideell skada – Gränser
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91)
1. Vad gäller yrkandet om hävande av den immunitet som en parts företrädare åtnjuter enligt artikel 30 i personaldomstolens rättegångsregler, anges inte uttryckligen i denna bestämmelse att en begäran om att häva immuniteten kan inges av en av parterna. Eftersom den immunitet som föreskrivs i artikel 30 i rättegångsreglerna syftar till att skydda partsföreträdare mot eventuella rättsliga åtgärder och med hänsyn till bestämmelsens ratio legis, anser personaldomstolen att den endast har skyldighet att ta ställning till en begäran om att häva immuniteten om denna begäran framställs av en domstol eller en behörig nationell myndighet. Personaldomstolen kan således inte bevilja en parts begäran om hävande av immuniteten då tribunalen inte har behörighet att göra det.
Artikel 30 ska nämligen tolkas mot bakgrund av artikel 19 femte sycket i domstolens stadga, vilken utgör rättslig grund för denna bestämmelser. Vid tolkningen av denna bestämmelse ska det även beaktas att immuniteten för partsföreträdare återspeglar advokaternas yttrandefrihet, vilken stadgas i artikel 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och i artikel 10 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Det är visserligen riktigt att förfarandet vid personaldomstolen inte är ett brottmålsförfarande, men icke desto mindre är det så att artikel 10 i nämnda konventionen allmänt skyddar advokaters yttrandefrihet och bidrar till att i praktiken genomföra rätten till en rättvis rättegång. Vid tolkningen av artikel 30 i rättegångsreglerna ska slutligen artikel 47 första och andra styckena i stadgan beaktas, vilken syftar till att säkerställa den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, däribland möjligheten att erhålla rådgivning och att låta sig försvaras och företrädas.
(se punkterna 73‒76 och 79)
Hänvisning till
Domstolen: 22 december 2010, DEB Deutsche Energiehandels- und Beratungsgesellschaft mbH, C‑279/09, punkterna 45 och 46
2. Längden på det administrativa förfarandet kan i princip inte vara orimlig, eftersom den, på grund av de olika tidsfrister som föreskrivs i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, inte kan överstiga fjorton månader och tio dagar, om förfarandet har inletts genom en ansökan, och tio månader och tio dagar, om förfarandet har inletts genom ett klagomål.
(se punkt 90)
3. Yrkanden om ogiltigförklaring av beslutet att tillsätta en tjänsteman eller anställd som framställs av tredje man kan tas upp till sakprövning.
När den rättsakt som ska ogiltigförklaras är gynnande för en tjänsteman eller anställd, vilket är fallet med ett tillsättningsbeslut, ankommer det visserligen på rätten att kontrollera huruvida en ogiltigförklaring skulle utgöra en alltför långtgående sanktionsåtgärd för den oegentlighet som har förekommit, men denna skyldighet som åligger rätten saknar betydelse för huruvida tredje man, som framställt yrkandet om ogiltigförklaring, har ett berättigat intresse av att få saken prövad.
I det avseendet kan dels rättens prövning av huruvida en ogiltigförklaring utgör en alltför långtgående sanktionsåtgärd för den oegentlighet som har förekommit ske först efter prövningen av det angripna beslutets lagenlighet, och vid denna prövning ska särskilt det konstaterade felets allvar beaktas.
Dels kan, även när en ogiltigförklaring av ett beslut utgör en alltför långtgående sanktionsåtgärd med hänsyn till det konstaterade felet, en sökande erhålla en fördel genom yrkandet om ogiltigförklaring av detta beslut, eftersom det förhållandet att ogiltigförklaringen av ett beslut som är behäftat med en oegentlighet utgör en alltför långtgående sanktionsåtgärd inte hindrar att rätten bifaller yrkandet men överlåter på administrationen att försöka hitta en skälig lösning på tvisten, eller att den rent av ex officio beslutar om skadestånd till sökanden för den oegentlighet som har förekommit.
(se punkterna 105‒108)
Hänvisning till
Domstolen: 23 januari 1975, de Dapper mot parlamentet, 29/74, punkt 16; 5 juni 1980, Oberthür mot kommissionen, 24/79, punkterna 13 och 14; 6 juli 1993, Kommissionen mot Albani m.fl., C‑242/90 P, punkt 13
Förstainstansrätten: 10 juli 1992, Barbi mot kommissionen, T‑68/91, punkt 36; 20 juli 2001, Brumter mot kommissionen, T‑351/99, punkt 97; 14 november 2006, Neirinck mot kommissionen, T‑494/04, punkterna 66 och 67
Personaldomstolen: 22 oktober 2008, Tzirani mot kommissionen, F‑46/07, punkt 38; 5 maj 2010, Bouillez m.fl. mot rådet, F‑53/08, punkt 90; 29 september 2010, Brune mot kommissionen, F‑5/08, punkt 18
4. För att ett förfarandefel ska leda till en ogiltigförklaring av de angripna besluten, krävs det att förfarandet utan detta fel skulle ha kunnat leda till ett annat resultat. Däremot krävs det inte att sökanden visar att rättsakten med nödvändighet skulle ha haft ett annat innehåll om det aktuella förfarandefelet inte hade förekommit, och det räcker att det inte är helt uteslutet att administrationen kan anta ett annat beslut, för att förekomsten av en yttre brist på lagenlighet ska medföra en ogiltigförklaring av den aktuella rättsakten.
(se punkt 114)
Hänvisning till
Domstolen: 21 mars 1990, Belgien mot kommissionen, C‑142/87, punkt 48
Personaldomstolen: 13 september 2011, Nastvogel mot rådet, F‑4/10, punkt 94
5. Det ankommer på rätten, när de beslut som ska ogiltigförklaras är gynnande för en annan tjänsteman än sökanden, vilket är fallet med ett tillsättningsbeslut, att först kontrollera huruvida en ogiltigförklaring utgör en alltför långtgående sanktionsåtgärd för den oegentlighet som har förekommit.
Det ska i det avseendet erinras om att de slutsatser som unionsdomstolen drar av en oegentlighet i beslut som antagits efter ett uttagningsprov för rekrytering inte är desamma när det gäller beslut som antagits efter ett uttagningsprov som syftar till att upprätta en förteckning över godkända sökande och beslut som antagits efter ett uttagningsprov som anordnats för att tillsätta en viss tjänst. När det gäller ett uttagningsprov som syftar till att upprätta en förteckning över godkända sökande utgör nämligen en ogiltigförklaring av samtliga individuella beslut att föra in namnet på varje enskild sökande i denna förteckning i princip en alltför långtgående sanktionsåtgärd. I fråga om beslut som antagits efter ett internt uttagningsprov för att tillsätta en viss tjänst gör däremot unionsdomstolen en prövning från fall till fall, varvid den bedömer arten av den oegentlighet som har förekommit och gör en intresseavvägning.
När det är fråga om ett förfarandefel i ett internt uttagningsprov för att tillsätta en viss tjänst, prövar unionsdomstolen huruvida detta fel endast har påverkat prövningen av sökandens ansökan eller huruvida det har gjort prövningen av samtliga ansökningar ogiltig. I det förstnämnda fallet ska förfarandefelet inte anses vara sådant att det motiverar en ogiltigförklaring av beslutet att tillsätta den kandidat som valts ut. I det sistnämnda fallet gör unionsdomstolen en avvägning mellan de berörda intressena, vilka ska bedömas vid den tidpunkt då talan väcktes.
I det avseendet beaktar unionsdomstolen först sökandens intresse av att bli föremål för ett felfritt urvalsförfarande och därefter intresset för den tjänsteman som tillsattes efter det felaktiga urvalsförfarandet och att denna tjänsteman i god tro har kunnat förlita sig på att det beslut varigenom han tillsattes var lagenligt.. Slutligen undersöker gemenskapsdomstolen tjänstens intresse, det vill säga bland annat lagenlighet, budgetkonsekvenserna av att rättsstridiga beslut inte ogiltigförklaras, de eventuella svårigheterna att verkställa avgörandet, eventuell skadlig inverkan på tjänstens kontinuitet och riskerna för en försämrad arbetsstämning inom institutionen.
(se punkterna 116–119)
Hänvisning till
Personaldomstolen: ovannämnda målet Bouillez m.fl. mot rådet, punkterna 82, 83, 85 och 87‒89, och där angiven rättspraxis
6. Även om tillsättningsmyndigheten inte är skyldig att fullfölja ett urvalsförfarande, får den besluta att avstå endast av sakliga och tillräckliga skäl som var okända när den inledde förfarandet.
(se punkt 122)
Hänvisning till
Personaldomstolen: 14 april 2011, Šimonis mot kommissionen, F‑113/07, punkt 90
7. En tjänsteman som har tillsatts efter ett felaktigt urvalsförfarande kan inte göra gällande berättigade förväntningar på att få behålla sin tillsättning, trots att åtta år har gått sedan det aktuella tillsättningsbeslutet antogs, eftersom dessa beslut har angripits inom tidsfristerna för väckande av talan. Under dessa omständigheter kunde nämligen nämnda tjänsteman inte vara ovetande om att hans tillsättning skulle bli definitiv först om sökandens talan ogillades.
(se punkt 123)
Hänvisning till
Personaldomstolen: ovannämnda målet Bouillez m.fl. mot rådet, punkt 88
8. Ogiltigförklaringen av en rättsakt av administrationen som har angripits av en tjänsteman tycks dock i sig utgöra en lämplig och i princip tillräcklig gottgörelse för all ideell skada som tjänstemannen kan ha lidit, om vederbörande inte visar att han har lidit en ideell skada som kan särskiljas från den oegentlighet som föranledde ogiltigförklaringen och som inte kan gottgöras fullt ut genom denna ogiltigförklaring. Så är fallet, för det första, när den ogiltigförklarade rättsakten innehåller en uttrycklig negativ bedömning av sökandens förmågor som skulle kunna skada denne, för det andra, när den oegentlighet som har förekommit är särskilt allvarlig och, för det tredje, när ogiltigförklaringen saknar ändamålsenlig verkan och därför inte i sig kan utgöra en lämplig och tillräcklig gottgörelse för all ideell skada som den angripna rättsakten har orsakat.
(se punkt 128)
Hänvisning till
Personaldomstolen: 12 maj 2011, AQ mot kommissionen, F‑66/10, punkterna 105, 107 och 109