Mål C‑59/08
Copad SA
mot
Christian Dior couture SA m.fl.
(begäran om förhandsavgörande från Cour de cassation (Frankrike))
”Direktiv 89/104/EEG – Varumärkesrätt – Konsumtion av varumärkesinnehavarens rättigheter – Licensavtal – Försäljning av varor försedda med varumärket i strid med en bestämmelse i licensavtalet – Fråga huruvida varumärkesinnehavaren ska anses ha gett sitt samtycke – Försäljning till lågprisförsäljare – Skada för varumärkets renommé”
Sammanfattning av domen
1. Tillnärmning av lagstiftning – Varumärken – Direktiv 89/104 – Licens – Varumärkesinnehavare som kan åberopa de rättigheter som är knutna till varumärket gentemot en licenstagare som överträder en licensbestämmelse om förbud mot försäljning av prestigevaror till lågprisförsäljare – Villkor
(Rådets direktiv 89/104, artikel 8.2)
2. Tillnärmning av lagstiftning – Varumärken – Direktiv 89/104 – En licenstagare som har fört ut varor på marknaden i strid med en bestämmelse i licensavtalet – Innehavarens samtycke saknas – Villkor
(Rådets direktiv 89/104, artiklarna 7.1 och 8.2)
3. Tillnärmning av lagstiftning – Varumärken – Direktiv 89/104 – En licenstagare som har fört ut prestigevaror på marknaden i strid med en bestämmelse i licensavtalet, vilket ändå ska anses ha skett med varumärkesinnehavarens samtycke – Innehavarens möjlighet att motsätta sig
(Rådets direktiv 89/104, artikel 7.2)
1. Artikel 8.2 i första direktivet 89/104 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar ska tolkas på följande sätt: En varumärkesinnehavare kan åberopa de rättigheter som är knutna till varumärket gentemot en licenstagare som överträder en licensbestämmelse som av hänsyn till varumärkets renommé innehåller ett förbud mot försäljning till lågprisförsäljare av varor, dock enbart under förutsättning att det fastställs att överträdelsen, med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, är till skada för den dragningskraft och prestigefyllda framtoning som ger nämnda varor en aura av lyx.
Kvaliteten på prestigevaror är inte enbart en följd av deras materiella egenskaper, utan även av den dragningskraft och prestigefyllda framtoning som ger varorna en aura av lyx.
Eftersom prestigevaror är artiklar i den högre prisklassen är varornas aura av lyx nämligen grundläggande för att konsumenterna ska kunna skilja dem från andra liknande varor.
Ett agerande som har en menlig inverkan på denna aura av lyx kan därför påverka själva kvaliteten på varorna.
Det ankommer på den nationella domstolen att, med hänsyn till omständigheterna i det mål som har anhängiggjorts vid den, fastställa huruvida licenstagarens överträdelse av en avtalsbestämmelse innehållande ett förbud mot försäljning till lågprisförsäljare har en menlig inverkan på prestigevarornas aura av lyx och således påverkar varornas kvalitet.
Vid denna bedömning ska hänsyn tas, för det första, till arten av de prestigevaror som är försedda med varumärket, omfattningen av licenstagarens försäljning till lågprisförsäljare som inte ingår i det selektiva distributionsnätet och huruvida denna försäljning sker systematiskt eller sporadiskt och, för det andra, till arten av de varor som dessa lågprisförsäljare normalt marknadsför och de vedertagna marknadsföringsmetoderna i lågprisförsäljarnas bransch.
(se punkterna 24–26, 31, 32 och 37 samt punkt 1 i domslutet)
2. Artikel 7.1 i första direktivet 89/104 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar ska tolkas på följande sätt: När varor som är försedda med varumärket förs ut på marknaden av en licenstagare i strid med en bestämmelse i licensavtalet ska varorna anses ha förts ut på marknaden utan varumärkesinnehavarens samtycke, om det fastställs att avtalsbestämmelsen är en sådan bestämmelse som avses i artikel 8.2 i direktivet.
När varor som är försedda med varumärket förs ut på marknaden av en licenstagare ska detta i princip anses ha skett med varumärkesinnehavarens samtycke, i den mening som avses i artikel 7.1 i direktivet.
Härav följer att varumärkesinnehavaren under sådana förhållanden, i syfte att göra gällande sina varumärkesrättigheter i förhållande till licenstagaren, inte framgångsrikt kan hävda att en licenstagare inte har uppfyllt sina skyldigheter enligt licensavtalet. Däremot innebär licensavtalet inte att varumärkesinnehavaren ger sitt absoluta och ovillkorliga samtycke till att licenstagaren för ut varor försedda med varumärket på marknaden.
I artikel 8.2 i direktivet föreskrivs nämligen uttryckligen att varumärkesinnehavaren kan åberopa de till varumärket knutna rättigheterna gentemot en licenstagare som överträder vissa licensbestämmelser.
(se punkterna 46–48 och 51 samt punkt 2 i domslutet)
3. När en licenstagare säljer varor till en lågprisförsäljare i strid med en bestämmelse i licensavtalet ska det göras en avvägning mellan å ena sidan det berättigade intresse som innehavaren av det varumärke som avses med licensavtalet har av att skyddas mot en lågprisförsäljare som inte ingår i det selektiva distributionsnätet, och som använder varumärket i kommersiellt syfte på ett sätt som kan vara till skada för varumärkets renommé, och å andra sidan lågprisförsäljarens intresse av att kunna återförsälja de ifrågavarande varorna på det sätt som är vedertaget i dennes bransch.
Om den nationella domstolen finner att försäljningen från licenstagaren till tredje man inte kan medföra försämring av kvaliteten på de varumärkesförsedda varorna, och att licenstagaren således ska anses ha fört ut varorna på marknaden med varumärkesinnehavarens samtycke, ankommer det följaktligen på nämnda domstol att, med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, bedöma huruvida tredje mans fortsatta marknadsföring av de varumärkesförsedda prestigevarorna, på det sätt som är vedertaget i dennes bransch, är till skada för varumärkets renommé.
Vid denna bedömning ska hänsyn tas till bland annat köparna vid nämnda återförsäljning och de konkreta omständigheterna vid marknadsföringen av prestigevarorna.
När en licenstagare har fört ut prestigevaror på marknaden i strid med en bestämmelse i licensavtalet men varorna ändå ska anses ha förts ut på marknaden med varumärkesinnehavarens samtycke, kan varumärkesinnehavaren sålunda med stöd av artikel 7.2 i första direktivet 89/104 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar åberopa en sådan avtalsbestämmelse i syfte att motsätta sig återförsäljning av nämnda varor, dock enbart under förutsättning att det fastställs att en sådan återförsäljning, med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, är till skada för varumärkets renommé.
(se punkterna 56–59 samt punkt 3 i domslutet)