CURIA - Documents

Home > Search form > List of results > Documents

Start printing

Language of document : ECLI:EU:T:2015:984

TRIBUNALENS DOM (första avdelningen)

den 16 december 2015 (*)

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Europeiska marknaden för flygfrakt – Avtal och samordnade förfaranden avseende flera delar av priset på flygfraktstjänster (införande av bränsletillägg och säkerhetstillägg, beslut att inte betala provision på tilläggen) – Artikel 101 FEUF, artikel 53 i EES-avtalet och artikel 8 i avtalet mellan gemenskapen och Schweiz om luftfart – Motiveringsskyldighet”

I mål T‑67/11,

Martinair Holland NV, Haarlemmermeer (Nederländerna), företrätt av advokaten R. Wesseling,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, inledningsvis företrädd av S. Noë, N. von Lingen och C. Giolito, därefter av S. Noë, C. Giolito och A. Dawes, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av B. Doherty, barrister,

svarande,

angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2010) 7694 slutlig av den 9 november 2010 om ett förfarande enligt artikel 101 FEUF, artikel 53 i EES-avtalet och artikel 8 i avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om luftfart (ärende COMP/39258 – Flygfrakt), i den mån det rör sökandebolaget, eller, åtminstone, ogiltigförklaring av artikel 5 b i detta beslut, i den mån som sökandebolaget härigenom påförs böter, alternativt nedsättning av böterna,

meddelar

TRIBUNALEN (första avdelningen)

sammansatt av ordföranden H. Kanninen (referent) samt domarna I. Pelikánová och E. Buttigieg,

justitiesekreterare: handläggaren S. Spyropoulos,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 21 maj 2015,

följande

Dom

Bakgrund till tvisten

1 Sökandebolaget, Martinair Holland NV, är ett lufttransportföretag som är verksamt på marknaden för flygfrakt.

2 Den 7 december 2005 mottog Europeiska gemenskapernas kommission en ansökan om immunitet enligt kommissionens meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 45, 2002, s. 3) (nedan kallat 2002 års meddelande om förmånlig behandling). Ansökan hade framställts av Deutsche Lufthansa AG (nedan kallat Lufthansa) och dess dotterbolag, Lufthansa Cargo AG och Swiss International Air Lines AG (nedan kallat Swiss). Enligt ansökan hade flera företag som var aktiva på marknaden för flygfrakt (nedan kallade transportörerna) konkurrensbegränsande kontakter med varandra. Nämnda kontaker avsåg bland annat:

– det bränsletillägg (nedan kallat BT) vilket hade införts för att bemöta den stigande kostnaden för bränsle, och

– det säkerhetstillägg (nedan kallat ST) vilket hade införts för att bemöta kostnaden för vissa säkerhetsåtgärder vilka föreskrivs sedan terroristattackerna den 11 september 2001.

3 Den 14 och den 15 februari 2006 genomförde kommissionen oanmälda inspektioner i enlighet med artikel 20 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 FEUF] och [102 FEUF] (EGT L 1, s. 1).

4 Efter inspektionerna lämnade flera transportörer, däribland sökandebolaget, in ansökningar med stöd av 2002 års meddelande om förmånlig behandling.

5 Den 19 december 2007 riktade kommissionen ett meddelande om invändningar till 27 transportörer, däribland sökandebolaget (nedan kallat meddelandet om invändningar). Enligt kommissionen hade dessa transportörer åsidosatt artikel 101 FEUF, artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (nedan kallat EES) och artikel 8 i avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om luftfart (nedan kallat avtalet med Schweiz), genom att delta i en global kartell vilken bland annat avsåg BT, ST och ett beslut att inte betala provision på tilläggen (nedan kallat beslutet att inte betala provision). Transportörerna yttrade sig skriftligen över meddelandet om invändningar. Ett muntligt hörande ägde rum den 30 juni–4 juli 2008.

6 Den 9 november 2010 antog kommissionen beslut K(2010) 7694 slutlig om ett förfarande enligt artikel 101 FEUF, artikel 53 i EES-avtalet och artikel 8 i avtalet med Schweiz (ärende COMP/39258 – Flygfrakt) (nedan kallat det angripna beslutet). Det angripna beslutet riktade sig till följande 21 transportörer (nedan kallade de anklagade transportörerna):

– Air Canada,

– Air France-KLM,

– Société Air France SA (nedan kallat Air France),

– Koninklijke Luchtvaart Maatschappij NV (nedan kallat KLM),

– British Airways plc,

– Cargolux Airlines International SA (nedan kallat Cargolux),

– Cathay Pacific Airways Ltd (nedan kallat CPA),

– Japan Airlines Corp.,

– Japan Airlines International Co. Ltd (nedan kallat Japan Airlines),

– LAN Airlines SA (nedan kallat LAN),

– LAN Cargo SA,

– Lufthansa Cargo,

– Lufthansa,

– Swiss,

– sökandebolaget,

– Qantas Airways Ltd (nedan kallat Qantas),

– SAS AB,

– SAS Cargo Group A/S (nedan kallat SAS Cargo),

– Scandinavian Airlines System Denmark-Norway-Sweden (nedan kallat Scandinavian Airlines),

– Singapore Airlines Cargo Pte Ltd (nedan kallat SAC), och

– Singapore Airlines Ltd.

7 De anmärkningar som tillfälligt hade riktats mot övriga mottagare av meddelandet om invändningar drogs tillbaka.

8 I skälen till det angripna beslutet beskrivs en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 101 FEUF, artikel 53 i EES-avtalet och artikel 8 i avtalet med Schweiz, vilken omfattar hela EES och Schweiz, genom vilken de anklagade transportörerna ska ha samordnat sina priser på frakttjänster.

9 Det angripna beslutets artikeldel har, i den mån som sökandebolaget berörs därav, följande lydelse:

”Artikel 1

Följande företag har överträtt artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet genom att delta i en överträdelse som består i såväl avtal som samordnade förfaranden genom vilka nämnda företag har samordnat olika delar av priset på frakttjänster … på flyglinjer mellan flygplatser belägna inom EES, under följande perioder:

…

i) [sökandebolaget], från den 22 januari 2001 till den 14 februari 2006;

…

Artikel 2

Följande företag har överträtt artikel 101 FEUF genom att delta i en överträdelse som består i såväl avtal som samordnade förfaranden genom vilka nämnda företag har samordnat olika delar av priset på frakttjänster … på flyglinjer mellan flygplatser belägna inom Europeiska unionen och flygplatser belägna utanför EES, under följande perioder:

…

o) [sökandebolaget] från den 1 maj 2004 till den 14 februari 2006;

…

Artikel 3

Följande företag har överträtt artikel 53 i EES-avtalet genom att delta i en överträdelse som består i såväl avtal som samordnade förfaranden genom vilka nämnda företag har samordnat olika delar av priset på frakttjänster … på flyglinjer mellan flygplatser belägna i länder som är parter i EES-avtalet, men som inte är medlemsstater, och flygplatser belägna i tredje länder, under följande perioder:

…

m) [sökandebolaget], den 19 maj 2005 till den 14 februari 2006;

…

Artikel 4

Följande företag har överträtt artikel 8 i avtalet [med Schweiz] genom att delta i en överträdelse som består i såväl avtal som samordnade förfaranden genom vilka nämnda företag har samordnat olika delar av priset på frakttjänster … på flyglinjer mellan flygplatser belägna inom unionen … och flygplatser belägna i Schweiz, under följande perioder:

…

i) [sökandebolaget], från den 1 juni 2002 till den 14 februari 2006;

…

Artikel 5

För de överträdelser som anges i artiklarna 1–4 åläggs företagen följande böter:

…

m) [sökandebolaget]: 29 500 000 [euro];

…

Artikel 6

De företag som avses i artiklarna 1–4 ska omedelbart upphöra med de överträdelser som avses i nämnda artiklar, om så inte redan har skett.

Företagen ska framöver avstå från sådant agerande eller beteende som avses i artiklarna 1–4 och från ageranden och beteenden som har samma eller liknande syfte eller resultat.

Artikel 7

Detta beslut riktar sig till följande företag:

…

[sökandebolaget]

…”

Förfarandet

10 Sökandebolaget har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 24 januari 2011. Kommissionen inkom med svaromål den 27 maj 2011.

11 Genom beslut av den 29 juni 2011 fastställde tribunalen, i enlighet med artikel 47.1 i rättegångsreglerna från den 2 maj 1991, att ytterligare skriftväxling inte var nödvändig.

12 Genom beslut av tribunalens ordförande av den 1 december 2011 ersattes en av domarna på tribunalens sjätte avdelning, vilken var den dömande sammansättning i vilken referenten ingick, av en annan domare.

13 Genom beslut av tribunalens ordförande av den 17 januari 2013 ersattes referenten av en ny domare och förevarande mål tilldelades en ny referent, som tjänstgör på sjätte avdelningen.

14 På uppmaning av tribunalen, vilken framställts inom ramen för åtgärder för processledning enligt artikel 64 i rättegångsreglerna från den 2 maj 1991, yttrade sökandebolaget sig över svaromålet, genom handling som inkom till tribunalens kansli den 5 juli 2013. Kommissionen yttrade sig över detta yttrande genom skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 27 september 2013.

15 Med hänsyn till att sammansättningen av tribunalens avdelningar hade ändrats, förordnades referenten att tjänstgöra på första avdelningen. Förevarande mål tilldelades följaktligen den avdelningen den 2 oktober 2013.

16 På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen (första avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet. Inom ramen för åtgärder för processledning enligt artikel 64 i rättegångsreglerna från den 2 maj 1991 ställde tribunalen dessutom skriftliga frågor till parterna, vilka svarade inom den utsatta fristen.

17 Den 28 april 2015 uppmanade tribunalen sökandebolaget att meddela tribunalen huruvida förhandlingsrapporten innehöll uppgifter vilka var konfidentiella i förhållande till allmänheten. Genom två e-postmeddelanden av den 4 maj 2015 begärde sökandebolaget att vissa uppgifter i förhandlingsrapporten inte skulle offentliggöras och yttrade sig över nämnda rapport, vilket tribunalen beaktade.

18 Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 21 maj 2015.

Parternas yrkanden

19 Sökandebolaget har yrkat att tribunalen

– helt eller delvis ska ogiltigförklara artiklarna 1–7 i det angripna beslutet, i den mån de avser sökandebolaget, eller

– sätta ned det bötesbelopp som anges i artikel 5 m i det angripna beslutet, och

– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

20 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

– ogilla talan, och

– förplikta sökandebolaget att ersätta rättegångskostnaderna.

Rättslig bedömning

21 Sökandebolaget har åberopat två grunder till stöd för sin talan. Den första grunden avser ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten, rätten till god förvaltning, rätten till ett effektivt rättsmedel och till en rättvis rättegång samt av rätten att presumeras vara oskyldig och rätten till försvar. Den andra grunden avser en uppenbart oriktig bedömning vid beräkningen av böterna samt ett åsidosättande av förordning nr 1/2003, riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 (EUT C 210, 2006, s. 2), proportionalitetsprincipen, likabehandlingsprincipen och motiveringsskyldigheten.

22 Den första grunden har delats upp i två delar. Den första delen avser ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten och av rätten till god förvaltning. Den andra delen avser ett åsidosättande av rätten till god förvaltning, rätten till ett effektivt rättsmedel och till en rättvis rättegång samt av rätten att presumeras vara oskyldig och rätten till försvar.

23 I den första grundens första del har sökandebolaget bland annat gjort gällande att det av det angripna beslutet inte går att utläsa omfattningen eller arten av den eller de överträdelser som sökandebolaget påstås ha gjort sig skyldigt till. I det angripna beslutets artikeldel hänvisas nämligen till fyra överträdelser vilka är kopplade till olika perioder och flyglinjer, och till vilka olika transportörer är skyldiga, samtidigt som skälen avser en enda, fortlöpande och världsomspännande överträdelse, vilken avser samtliga flyglinjer. Sökandebolaget har tillagt att med tanke på att kommissionen i det angripna beslutet endast prövade huruvida villkoren för att tillämpa artikel 101 FEUF, artikel 53 i EES-avtalet och artikel 8 i avtalet med Schweiz var uppfyllda med avseende på den påstådda världsomspännande kartellen kan fastställandet i artikeldelen av de fyra överträdelserna inte grunda sig på den bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen som återfinns i skälen. Kommissionen prövade i det angripna beslutet inte frågan huruvida de faktiska omständigheterna och den insamlade bevisningen stödde de specifika fyra överträdelser vilka avses i artiklarna 1–4 i detta beslut.

24 I den första grundens första del har sökandebolaget följaktligen i sak anfört att det angripna beslutet är bristfälligt motiverat i den mån som skälen och artikeldelen i detta beslut är motstridiga, vilket kommissionen har bestritt.

25 Det ska erinras om att enligt fast rättspraxis ska det av den motivering som krävs enligt artikel 296.2 FEUF klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och kan tillvarata sina rättigheter och så att Europeiska unionens domstol ges möjlighet att utföra sin prövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 1998, British Airways m.fl./kommissionen, T‑371/94 och T‑394/94, REG, EU:T:1998:140, punkt 89, och dom av den 29 juni 2012, GDF Suez/kommissionen, T‑370/09, REU, EU:T:2012:333, punkt 117). Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 april 1998, kommissionen/Sytraval och Brink’s France, C‑367/95 P, REG, EU:C:1998:154, punkt 63, och dom av den 15 mars 2000, Cimenteries CBR m.fl./kommissionen, T‑25/95, T‑26/95, T‑30/95–T‑32/95, T‑34/95–T‑39/95, T‑42/95–T‑46/95, T‑48/95, T‑50/95–T‑65/95, T‑68/95–T‑71/95, T‑87/95, T‑88/95, T‑103/95 och T‑104/95, REG, EU:T:2000:77, punkt 469).

26 Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av ett beslut uppfyller kraven i artikel 296 FEUF inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området (se, för ett liknande resonemang, dom kommissionen/Sytraval och Brink’s France, punkt 25 ovan, EU:C:1998:154, punkt 63, och dom av den 2 februari 2012, Denki Kagaku Kogyo och Denka Chemicals/kommissionen, T‑83/08, EU:T:2012:48, punkt 91).

27 När kommissionen motiverar ett beslut vilket antagits för att säkerställa tillämpning av konkurrensreglerna är den emellertid, enligt artikel 296 FEUF, skyldig att åtminstone nämna de faktiska omständigheter och de överväganden som har väsentlig betydelse för systematiken i beslutet, för att på så sätt göra det möjligt för den behöriga domstolen och berörda parter att få kännedom om på vilka villkor kommissionen har tillämpat unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom Denki Kagaku Kogyo och Denka Chemicals/kommissionen, punkt 26 ovan, EU:T:2012:48, punkt 91).

28 Motiveringen ska dessutom vara logisk och får bland annat inte innehålla motsägelser som kan hindra förståelsen av de skäl som ligger bakom rättsakten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juli 2008, Bertelsmann och Sony Corporation of America/Impala, C‑413/06 P, REG, EU:C:2008:392, punkt 169, och dom av den 29 september 2011, Elf Aquitaine/kommissionen, C‑521/09 P, REU, EU:C:2011:620, punkt 151).

29 Det ska tilläggas att – oberoende av bestämmelserna i artikel 23.5 i förordning nr 1/2003, av vilka det framgår att besluten att ålägga böter för överträdelse av konkurrensrätten inte är av straffrättslig art – ett åsidosättande av artikel 101.1 FEUF, artikel 53 i EES-avtalet och artikel 8 i avtalet med Schweiz förutsätter ett agerande som generellt sett anses vara illojalt, är till nackdel för allmänheten och vilket verkligen drar vanära över förövaren samt för de ansvariga företagen kan ge upphov till böter på upp till 10 procent av årsomsättningen, vilket obestridligen är en sträng påföljd (se, i detta avseende, generaladvokaten Sharpstons förslag till avgörande i mål KME Germany m.fl./kommissionen, C‑272/09 P, REU, EU:C:2011:63, punkt 64). Med hänsyn till de ifrågavarande överträdelsernas art och till arten av och strängheten i de därtill knutna sanktionsåtgärderna (se dom av den 27 mars 2014, Saint-Gobain Glass France m.fl./kommissionen, T‑56/09 och T‑73/09, REU, EU:T:2014:160, punkt 78 och där angiven rättspraxis) omfattas dessa av straffrätten i den mening som avses i artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), såsom bland annat framgår av Europadomstolens dom A. Menarini Diagnostis mot Italien (nr 43509/08, § 39–44, den 27 september 2011).

30 I punkterna 58 och 59 i domen A. Menarini Diagnostis mot Italien, punkt 29 ovan, erinrade Europadomstolen dessutom om att om en administrativ myndighet genom beslut ålägger ett ”straff” bör den berörda ha möjlighet att få beslutet överprövat av en domstol som erbjuder sådana garantier som föreskrivs i artikel 6 i Europakonventionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2013, Schindler Holding m.fl./kommissionen, C‑501/11 P, REU, EU:C:2013:522, punkt 34).

31 Principen om ett effektivt domstolsskydd, vilken är en allmän unionsrättslig princip som i dag återfinns i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och som utgör unionsrättens motsvarighet till artikel 6.1 i Europakonventionen (se dom av den 10 juli 2014, Telefónica och Telefónica de España/kommissionen, C‑295/12 P, REU, EU:C:2014:2062, punkt 57 och där angiven rättspraxis), kräver emellertid att artikeldelen i ett beslut som antagits av kommissionen och i vilket åsidosättanden av konkurrensreglerna fastställs, är särskilt klar och precis samt att de företag som hållits ansvariga och har ålagts sanktioner ska kunna förstå varför de funnits vara ansvariga och har ålagts sanktioner och kunna bestrida detta ansvar och sanktionerna, såsom de formulerats i nämnda artikeldel.

32 Det ska nämligen erinras om att det är i beslutets artikeldel som kommissionen anger arten och omfattningen av de överträdelser för vilka den ålägger sanktioner. När det gäller just omfattningen och arten av överträdelserna är det i princip artikeldelen och inte skälen som är av betydelse. Det är endast om artikeldelen är otydligt formulerad som den ska tolkas med hjälp av skälen i beslutet. Vid fastställelse av till vilka personer ett beslut i vilket kommissionen har konstaterat en överträdelse är riktat ska, enligt vad unionsdomstolen har slagit fast, endast beslutets artikeldel beaktas, förutsatt att den inte är otydligt formulerad (dom av den 16 december 1975, Suiker Unie m.fl./kommissionen, 40/73–48/73, 50/73, 54/73–56/73, 111/73, 113/73 och 114/73, REG, EU:C:1975:174, punkt 315, och dom av den 11 december 2003, Adriatica di Navigazione/kommissionen, T‑61/99, REG, EU:T:2003:335, punkt 43).

33 Det ska för övrigt erinras om att artikel 101.1 FEUF har direkt effekt i förhållandena mellan enskilda och ger enskilda rättigheter med innebörden att dessa personer kan begära ersättning för skada som ett avtal eller beteende som kan begränsa eller snedvrida konkurrensen påstås ha orsakat personen i fråga. Nationella domstolar som har att tillämpa denna bestämmelse är således inte enbart skyldiga att, inom ramen för sin behörighet, säkerställa att dessa ges full verkan, utan ska även skydda dessa rättigheter (dom av den 6 juni 2013, Donau Chemie m.fl., C‑536/11, REU, EU:C:2013:366, punkterna 21 och 22). Var och en har således rätt att begära ersättning för uppkommen skada när det föreligger ett orsakssamband mellan skadan och en konkurrensbegränsande samverkan eller något annat förfarande som är förbjudet enligt artikel 101 FEUF (dom av den 13 juli 2006, Manfredi m.fl., C‑295/04–C‑298/04, REG, EU:C:2006:461, punkt 61, och dom av den 6 november 2012, Otis m.fl., C‑199/11, REU, EU:C:2012:684, punkt 43).

34 I enlighet med artikel 16.1 i förordning nr 1/2003 får nationella domstolar när de fäller avgöranden om avtal, beslut eller förfaranden enligt artikel 101 FEUF som redan är föremål för ett beslut av kommissionen emellertid inte fatta beslut som strider mot detta beslut.

35 I detta sammanhang ska en nationell domstol, i strid med vad kommissionen gjort gällande vid förhandlingen, inte bara anses fatta ett beslut som strider mot det beslut som denna institution antagit när den nationella domstolen gör en annan rättslig kvalificering av det undersökta konkurrensbegränsande beteendet än vad kommissionen har gjort, utan även om nämnda domstols beslut skiljer sig från kommissionens vad avser den tidsperiod under vilken det undersökta beteendet pågått eller nämnda beteendes geografiska omfattning eller vad avser frågan om ansvaret för de personer som utgjort föremål för undersökningen av det aktuella beteendet och vilkas eventuella ansvar har undersökts i kommissionens beslut.

36 Av detta följer att det beslut som antagits av kommissionen är bindande för de nationella domstolarna i den mån som nämnda beslut inte ogiltigförklarats. Detta innebär att beslutets artikeldel måste kunna förstås på ett entydigt sätt.

37 I synnerhet ska de nationella domstolarna, av den tydligt formulerade artikeldelen i ett beslut i vilket en överträdelse av konkurrensregler fastställs, kunna utläsa överträdelsens omfattning och identifiera de ansvariga personerna, för att kunna dra de nödvändiga slutsatserna med avseende på de krav på ersättning för skada som orsakats av överträdelsen vilka ingetts av personer som skadats av denna överträdelse.

38 Slutligen ska det noteras att den fulla verkan av artikel 101 FEUF skulle undergrävas om det uppställdes ett tvingande krav på att ett avtalsförhållande måste föreligga mellan två personer för att den ena ska kunna begära ersättning från den andra för uppkommen skada (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2014, Kone m.fl., C‑557/12, REU, EU:C:2014:1317, punkt 33). Det är således inte uteslutet att en person som bedöms vara ansvarig för en överträdelse av konkurrensreglerna vilken fastställts av kommissionen är skyldig att ersätta skada som kunder till andra personer vilka bedömts ansvara för samma överträdelse lidit. I sådana fall kan regressanspråk mellan dessa personer prövas vid de nationella domstolarna, om denna möjlighet föreskrivs i nationell rätt. Lydelsen av artikeldelen i ett beslut i vilket en överträdelse av konkurrensregler fastställs är således i detta avseende av betydelse då den till sin natur fastställer de berörda personernas inbördes rättigheter och skyldigheter.

39 Den nationella domstolen kan även, om detta föreskrivs i nationell rätt, vara skyldig att fastställa att samtliga personer vilka bedömts ansvara för en överträdelse av konkurrensreglerna som fastställts av kommissionen solidariskt ska ersätta den uppkomna skadan. Också i ett sådant fall kan lydelsen av artikeldelen i ett beslut i vilket en överträdelse av konkurrensreglerna fastställs, med avseende på de berörda personerna, vara av betydelse.

40 Mot bakgrund av övervägandena ovan ska tribunalen till att börja med undersöka huruvida skälen och artikeldelen i det angripna beslutet, såsom sökandebolaget har anfört, är motstridiga.

41 Vad avser artikeldelen i det angripna beslutet har artiklarna 1–4 i detta beslut följande lydelse:

”Artikel 1

a) Air France-KLM, från den 7 december 1999 till den 14 februari 2006;

b) … Air France, från den 7 december 1999 till den 14 februari 2006;

c) KLM …, från den 21 december 1999 till den 14 februari 2006;

d) British Airways …, från den 22 januari 2001 till den 14 februari 2006;

e) Cargolux …, från den 22 januari 2001 till den 14 februari 2006;

f) Lufthansa Cargo …, från den 14 december 1999 till den 7 december 2005;

g) … Lufthansa …, från den 14 december 1999 till den 7 december 2005;

h) Swiss …, från den 2 april 2002 till den 7 december 2005;

i) [sökandebolaget], från den 22 januari 2001 till den 14 februari 2006;

j) SAS …, från den 17 augusti 2001 till den 14 februari 2006;

k) SAS Cargo …, från den 1 juni 2001 till den 14 februari 2006;

l) Scandinavian Airlines …, från den 13 december 1999 till den 28 december 2003.

Artikel 2

Följande företag har överträtt artikel 101 FEUF genom att delta i en överträdelse som består i såväl avtal som samordnade förfaranden genom vilka nämnda företag har samordnat olika delar av priset på frakttjänster … på flyglinjer mellan flygplatser belägna inom … unionen och flygplatser belägna utanför EES, under följande perioder:

a) Air Canada, från den 1 maj 2004 till den 14 februari 2006;

b) Air France-KLM, från den 1 maj 2004 till den 14 februari 2006;

c) … Air France, från den 1 maj 2004 till den 14 februari 2006;

d) KLM …, från den 1 maj 2004 till den 14 februari 2006;

e) British Airways …, från den 1 maj 2004 till den 14 februari 2006;

f) Cargolux …, från den 1 maj 2004 till den 14 februari 2006;

g) [CPA], från den 1 maj 2004 till den 14 februari 2006;

h) Japan Airlines Corp., från den 1 maj 2004 till den 14 februari 2006;

i) Japan Airlines …, från den 1 maj 2004 till den 14 februari 2006;

j) LAN …, från den 1 maj 2004 till den 14 februari 2006;

k) LAN Cargo …, från den l maj 2004 till den 14 februari 2006;

l) Lufthansa Cargo …, från den 1 maj 2004 till den 7 december 2005;

m) … Lufthansa …, från den 1 maj 2004 till den 7 december 2005;

n) Swiss …, från den 1 maj 2004 till den 7 december 2005;

o) [sökandebolaget], från den 1 maj 2004 till den 14 februari 2006;

p) Qantas …, från den 1 maj 2004 till den 14 februari 2006;

q) SAS …, från den 1 maj 2004 till den 14 februari 2006;

r) SAS Cargo …, från den 1 maj 2004 till den 14 februari 2006;

s) [SAC], från den 1 maj 2004 till den 14 februari 2006;

t) Singapore Airlines …, från den 1 maj 2004 till den 14 februari 2006.

Artikel 3

a) Air Canada, från den 19 maj 2005 till den 14 februari 2006;

b) Air France-KLM, från den 19 maj 2005 till den 14 februari 2006;

c) … Air France, från den 19 maj 2005 till den 14 februari 2006;

d) KLM …, från den 19 maj 2005 till den 14 februari 2006;

e) British Airways …, från den 19 maj 2005 till den 14 februari 2006;

f) Cargolux …, från den 19 maj 2005 till den 14 februari 2006;

g) [CPA], från den 19 maj 2005 till den 14 februari 2006;

h) Japan Airlines Corp., från den 19 maj 2005 till den 14 februari 2006;

i) Japan Airlines …, från den 19 maj 2005 till den 14 februari 2006;

j) Lufthansa Cargo …, från den 19 maj 2005 till den 7 december 2005;

k) … Lufthansa …, från den 19 maj 2005 till den 7 december 2005;

l) Swiss …, från den 19 maj 2005 till den 7 december 2005;

m) [sökandebolaget], från den 19 maj 2005 till den 14 februari 2006;

n) Qantas …, från den 19 maj 2005 till den 14 februari 2006;

o) SAS …, från den 19 maj 2005 till den 14 februari 2006;

p) SAS Cargo …, från den 19 maj 2005 till den 14 februari 2006;

q) [SAC], från den 19 maj 2005 till den 14 februari 2006;

r) Singapore Airlines …, från den 19 maj 2005 till den 14 februari 2006.

Artikel 4

a) Air France-KLM, från den 1 juni 2002 till den 14 februari 2006;

b) … Air France, från den från den 1 juni 2002 till den 14 februari 2006;

c) KLM …, från den 1 juni 2002 till den 14 februari 2006;

d) British Airways …, från den 1 juni 2002 till den 14 februari 2006;

e) Cargolux …, från den 1 juni 2002 till den 14 februari 2006;

f) Lufthansa Cargo …, från den 1 juni 2002 till den 7 december 2005;

g) … Lufthansa …, från den 1 juni 2002 till den 7 december 2005;

h) Swiss …, från den 1 juni 2002 till den 7 december 2005;

i) [sökandebolaget], från den 1 juni 2002 till den 14 februari 2006;

j) SAS …, från den 1 juni 2002 till den 14 februari 2006;

k) SAS Cargo …, från den 1 juni 2002 till den 14 februari 2006;

l) Scandinavian Airlines …, från den 1 juni 2002 till den 28 december 2003.”

42 Sökandebolaget har i sak gjort gällande att en bokstavstolkning av artiklarna 1–4 i det angripna beslutet leder till slutsatsen att fyra olika överträdelser, som var och en utgör en enda och fortlöpande överträdelse, har ägt rum, vilka alla avser olika kategorier av flyglinjer. Denna tolkning ligger närmare till hands än tolkningen att fråga är om en enda, fortlöpande överträdelse vilken avser samtliga flyglinjer som berörs av den konkurrensbegränsande samverkan, såsom angetts i skälen till beslutet.

43 Detta bekräftas av avfattningen av artiklarna 5 och 6 i det angripna beslutet, vilka har följande lydelse:

”Artikel 5

För de överträdelser som anges i artiklarna 1–4 åläggs företagen följande böter:

…

Artikel 6

De företag som avses i artiklarna 1–4 ska omedelbart upphöra med de överträdelser som avses i nämnda artiklar, om så inte redan har skett.

…”

44 Sökandebolaget har nämligen betonat att det i artiklarna 5 och 6 i det angripna beslutet hänvisas till ”överträdelser”, i plural, och inte till ”en överträdelse”, i singular.

45 I detta avseende ska det allra först noteras att, såsom kommissionen gjort gällande i sitt svar med anledning av de åtgärder för processledning som avses i punkt 16 ovan, den omständigheten att artikeldelen i ett beslut, i vilket överträdelser av konkurrensreglerna fastställs, delats upp i fyra olika artiklar inte nödvändigtvis beror på att fyra olika överträdelser föreligger.

46 Denna uppdelning skulle kunna bero på att de konkurrensbegränsande beteenden som utgör den enda, fortlöpande överträdelse som beskrivs i det angripna beslutet, har skett i strid med tre bestämmelser vilka förbjuder samma beteende, men vilkas tillämpningsområden i geografiskt och tidsmässigt hänseende skiljer sig åt.

47 Kommissionen har för övrigt, i punkterna 815–817 i det angripna beslutet samt i sina skriftliga yttranden vid tribunalen, angett att institutionen fram till den 1 maj 2004 bara hade genomförandebefogenheter att tillämpa artikel 101 FEUF på internationella flygtransporter mellan flygplatser belägna inom unionen och därmed inte kunde tillämpa artikel 101 FEUF på konkurrensbegränsande avtal och förfaranden vilka avsåg flyglinjer mellan flygplatser som är belägna inom unionen och flygplatser som är belägna utanför EES. Kommissionen har dessutom, i skälen 818–821 i det angripna beslutet, förklarat att fram till den 19 maj 2005 var institutionen endast behörig att tillämpa artikel 53 i EES-avtalet på flygtransporter mellan flygplatser belägna inom EES och det var först detta datum som institutionen blev behörig att tillämpa denna bestämmelse på flyglinjer mellan flygplatser belägna i länder som är parter i EES-avtalet, men som inte är medlemsstater, och flygplatser belägna i tredje länder. Det framgår för övrigt av skälen 822–825 i det angripna beslutet att kommissionen bedömde att den var behörig att tillämpa artikel 8 i avtalet med Schweiz på flyglinjer mellan flygplatser belägna inom unionen och flygplatser belägna i Schweiz från och med den 1 juni 2002.

48 Såsom kommissionen uppgett i det svar som avses i punkt 16 ovan samt vid förhandlingen föranledde följaktligen åsidosättandet av tre bestämmelser (artikel 101 FEUF, artikel 53 i EES-avtalet och artikel 8 i avtalet med Schweiz, i vilka kommissionens behörighet att tillämpa respektive bestämmelse med avseende på tiden (ratione temporis) och i geografiskt hänseende (ratione loci) fastställs), kommissionen att dela upp artikeldelen i det angripna beslutet i sju artiklar. Upplägget i de första fyra artiklarna är följande:

– Artikel 1 rör kommissionens behörighet att tillämpa artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet på flyglinjer mellan flygplatser belägna inom EES, under perioden den 7 december 1999 till den 14 februari 2006.

– Artikel 2 rör kommissionens behörighet att tillämpa artikel 101 FEUF på flyglinjer mellan flygplatser belägna inom unionen och flygplatser belägna utanför EES, under perioden från den 1 maj 2004 till den 14 februari 2006.

– Artikel 3 rör kommissionens behörighet att tillämpa artikel 53 i EES-avtalet på flyglinjer mellan flygplatser belägna i länder som är parter i EES-avtalet, men som inte är medlemsstater, och flygplatser belägna i tredje länder, under perioden från den 19 maj 2005 till den 14 februari 2006.

– Artikel 4 rör kommissionens behörighet att tillämpa artikel 8 i avtalet med Schweiz på flyglinjer mellan flygplatser belägna inom unionen och flygplatser belägna i Schweiz, under perioden från den 1 juni 2002 till den 14 februari 2006.

49 Sökandebolaget har varken bestritt att kommissionens behörighet varierar beroende på vilka flyglinjer som berörs eller att uppdelningen av artikeldelen i det angripna beslutet föranleddes av kommissionens varierande behörighet.

50 Sökandebolaget har däremot påpekat att samtliga anklagade transportörer, enligt skälen i det angripna beslutet, hade deltagit i de konkurrensbegränsande beteenden vilka den enda, fortlöpande och världsomspännande överträdelsen bestod av, oberoende av vilka flyglinjer som trafikerades, samt att artiklarna 1–4 i detta beslut fastställer fyra olika överträdelser, vilka alla avser olika kategorier av flyglinjer, i vilka enbart ett visst antal av de anklagade transportörerna har deltagit.

51 Av det angripna beslutet följer att endast elva av 27 anklagade transportörer, det vill säga Air France-KLM, Air France, KLM, British Airways, Cargolux, Lufthansa, Lufthansa Cargo, Swiss, sökandebolaget, SAS och SAS Cargo, omnämns i var och en av de första fyra artiklarna. Transportörerna Air Canada, CPA, Japan Airlines Corp., Japan Airlines, Qantas, SAC och Singapore Airlines omnämns såväl i artikel 2 som i artikel 3 i nämnda beslut. Transportören Scandinavian Airlines omnämns såväl i artikel 1 som i artikel 4 i detta beslut. Vad avser transportörerna LAN och LAN Cargo omnämns de endast i artikel 2 i samma beslut.

52 Det ska emellertid noteras att perioden från den 1 maj 2004 till den 14 februari 2006, med avseende på vilken det fastställts att de transportörer som omnämns i artikel 2 i det angripna beslutet har deltagit i det konkurrensbegränsande beteendet, samt perioden från den 19 maj 2005 till den 14 februari 2006, med avseende på vilken det fastställts att de transportörer som omnämns i artikel 3 i nämnda beslut har deltagit i nämnda beteende, helt omfattas av den period som avses i artikel 1 i detta beslut, vilken sträckte sig från den 7 december 1999 till den 14 februari 2006, samt av den period som avses i artikel 4 i samma beslut, vilken började den 1 juni 2002 och slutade den 14 februari 2006, såsom följer av punkt 41 ovan.

53 För det fall de konkurrensbegränsande beteendena ska anses utgöra en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 101 FEUF, artikel 53 i EES-avtalet och artikel 8 i avtalet med Schweiz, vilken berör samtliga flyglinjer som omfattas av den konkurrensbegränsande samverkan, i vilken samtliga anklagade transportörer deltagit, bör följaktligen de transportörer som omnämns i artikel 2 i det angripna beslutet även omnämnas i artiklarna 1 och 4 i nämnda beslut. Dessutom bör alla transportörer som enligt artikel 2 i detta beslut deltagit i de beteenden som avses i denna artikel under en period som sträcker sig bortom den 19 maj 2005 också omnämnas i artikel 3 i samma beslut.

54 De första fyra artiklarna i det angripna beslutet kan således inte tolkas så, att de fastställer en enda, fortlöpande överträdelse vilken avser samtliga flyglinjer som omfattas av den konkurrensbegränsande samverkan, i vilken samtliga anklagade transportörer deltagit. Med beaktande av att flera av de anklagade transportörerna inte omnämns i artiklarna 1, 3 och 4 i det angripna beslutet är det tvärtemot nödvändigt att tolka artiklarna 1–4 i nämnda beslut på något av följande sätt:

– I artikeldelen i det angripna beslutet fastställs fyra olika, enskilda och fortlöpande överträdelser vilka var och en avser olika kategorier av flyglinjer, vilket för övrigt skulle kunna förklara användningen av ordet ”överträdelser”, i plural, i artiklarna 5 och 6 i nämnda beslut, vilket är vad sökandebolaget har gjort gällande.

– I nämnda artikeldel fastställs en enda, fortlöpande överträdelse för vilken ansvar endast tillskrivs de transportörer som, på de flyglinjer vilka avses i var och en av artiklarna 1–4 i det angripna beslutet, direkt deltagit i de beteenden som avses i var och en av nämnda artiklar eller har haft kännedom om samverkan på dessa flyglinjer, med avseende på vilken de godtagit risken.

55 Den sistnämnda tolkningen har sin förklaring i att kommissionen saknar rätt att hålla ett företag, som har deltagit direkt i ett eller flera av de konkurrensbegränsande beteenden som utgör en enda, fortlöpande överträdelse, ansvarigt för beteenden, vilka har planerats eller genomförts av deltagare i denna överträdelse, i vilka det förstnämnda företaget inte har deltagit direkt, med mindre att det har styrkts att företaget avsåg att genom sitt eget beteende bidra till att uppnå de gemensamma mål som de andra deltagarna i kartellen eftersträvade, och att det hade kännedom om samtliga andra beteenden med samma syfte, eller att företaget rimligen kunde förutse dem och att det var berett att godta den risk som detta innebar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 december 2012, kommissionen/Verhuizingen Coppens, C‑441/11 P, REU, EU:C:2012:778, punkt 44).

56 Såsom parterna själva har anfört visar emellertid en genomläsning av samtliga skäl i det angripna beslutet, och i synnerhet skälen 1, 95–97, 100, 101, 855, 856 och 864–879 häri, att kommissionen beskriver ett enda fall av konkurrensbegränsande samverkan, vilket kvalificerats såsom en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 101 FEUF, artikel 53 i EES-avtalet och artikel 8 i avtalet med Schweiz. Denna överträdelse avser alla flyglinjer som omfattas av den konkurrensbegränsande samverkan och samtliga anklagade transportörer ska ha deltagit i densamma. Nämnda transportörer ska, inom ramen för en enda global plan och med hjälp av ett enda kontaktnät för bilaterala och multilaterala kontakter, ha samordnat sina beteenden med avseende på dels utvecklingen av BT och ST, dels beslutet att inte betala provision. Denna samordning ska ha varit världsomspännande och rörde följaktligen samtidigt samtliga flyglinjer som avses i nämnda beslut.

57 I skäl 892 i det angripna beslutet har kommissionen till och med understrukit att den konkurrensbegränsande samverkan som beskrivs i punkt 56 ovan utgjorde en enda överträdelse och att det i förevarande fall skulle vara ”konstlat att dela upp” de konkurrensbegränsande beteenden som utgjorde den enda, fortlöpande överträdelsen i olika överträdelser.

58 Det föreligger således en motsägelse mellan skälen i det angripna beslutet – vilka beskriver en enda, fortlöpande överträdelse, vilken avser samtliga flyglinjer som omfattas av den konkurrensbegränsande samverkan och i vilken samtliga anklagade transportörer ska ha deltagit – och artikeldelen i nämnda beslut, vilken antingen fastställer fyra olika, enskilda och fortlöpande överträdelser eller en enda, fortlöpande sådan för vilka/vilken endast de transportörer som, på de flyglinjer som avses i artiklarna 1–4 i det angripna beslutet, direkt har deltagit i de beteenden som avses i var och en av nämnda artiklar eller som har haft kännedom om en samverkan på dessa flyglinjer, med avseende på vilken de godtagit risken, hålls ansvariga.

59 Denna slutsats påverkas inte av kommissionens argument, vilket institutionen framförde i sitt svar med anledning av de åtgärder för processledning som avses i punkt 16 ovan, enligt vilket den omständigheten att vissa av de anklagade transportörerna inte omnämns i artiklarna 1, 3 och 4 i det angripna beslutet kan ha sin förklaring i att nämnda transportörer inte trafikerade de flyglinjer som omfattas av dessa bestämmelser och inte beror på att dessa artiklar fastställer fyra enskilda och fortlöpande överträdelser.

60 Den alternativa tolkningen av artikeldelen i det angripna beslutet, såsom den föreslagits av kommissionen, skulle nämligen strida mot själva idén om en enda, fortlöpande överträdelse vilken består av ett antal konkurrensbegränsande beteenden för vilka samtliga deltagare ansvarar, och detta oberoende av vilka de berörda flyglinjerna är, såsom bland annat följer av kommissionens iakttagelser i skälen 862 och 873 i nämnda beslut, av vilka det följer att institutionen i förevarande fall tillämpade de principer som följer av rättspraxisen enligt vilken en person kan hållas ansvarig för ett företags deltagande i en enda, fortlöpande överträdelse även om det är fastställt att det berörda företaget har deltagit direkt endast i ett eller flera av de moment som tillsammans utgör överträdelsen, om företaget kände till eller borde ha känt till att den samverkan som det deltog i var en del av en övergripande plan och att denna övergripande plan omfattade samtliga moment som tillsammans utgör överträdelsen (dom av den 14 maj 1998, Buchmann/kommissionen, T‑295/94, REG, EU:T:1998:88, punkt 121, och dom av den 20 mars 2002, HFB m.fl./kommissionen, T‑9/99, REG, EU:T:2002:70, punkt 231).

61 Den alternativa tolkningen av artikeldelen i det angripna beslutet, såsom den föreslagits av kommissionen, motsäger också vissa påståenden i nämnda beslut. Ett sådant påstående återfinns i skäl 881, enligt vilket det för att dra slutsatsen att en enda, fortlöpande överträdelse förelåg inte var nödvändigt att ”transportörerna var faktiska eller potentiella konkurrenter till samtliga deltagare i den konkurrensbegränsande samverkan eller endast var faktiska eller potentiella konkurrenter på en viss flygsträcka”. Ett annat sådant påstående återfinns i skäl 825, enligt vilket det inte är nödvändigt att fastställa att en överträdelse föreligger med avseende på en specifik flygförbindelse, utan det räcker att framlägga bevisning för att en global kartell föreligger (”samtliga omständigheter som beskrivs i [punkt] 4 i det angripna beslutet ingår i bevisningen för den världsomspännande kartell som beskrivs i [detta] beslut”).

62 Det följer således av skälen i det angripna beslutet att dessa beskriver en enda, fortlöpande överträdelse inte bara med avseende på tre moment i överträdelsen, nämligen BT, ST och beslutet att inte betala provision, utan även med avseende på samtliga flyglinjer som trafikeras av de anklagade transportörerna.

63 Den alternativa tolkningen av artikeldelen i det angripna beslutet, såsom den föreslagits av kommissionen, leder således också till slutsatsen att en motsägelse föreligger mellan skälen och artikeldelen i detta beslut.

64 Tribunalen konstaterar vidare att de transportörer som omnämns i artiklarna 1–4 i det angripna beslutet, i strid med vad kommissionen har anfört (se punkt 59 ovan), anses ansvara för hela den överträdelse som avses i varje artikel, utan att det, med avseende på var och en av dessa artiklar, görs åtskillnad mellan de flyglinjer som trafikerades av nämnda transportörer under överträdelseperioden och de flyglinjer som inte trafikerades av dessa företag.

65 Kort sagt visar en tolkning av artikeldelen i det angripna beslutet, såsom den som föreslagits av kommissionen, att artikeldelen grundar sig på två motstridiga resonemang. Å ena sidan hålls den transportör som omnämns i någon av de första fyra artiklarna i nämnda beslut ansvarig för konkurrensbegränsande beteenden som transportören har deltagit i, även om transportören inte trafikerade samtliga flyglinjer som omfattas av artikeln i fråga. Å andra sidan undslipper samma transportör, vilken inte omnämns i en annan artikel, allt ansvar för konkurrensbegränsande beteenden i vilka transportören faktiskt har deltagit, om transportören inte trafikerade någon av de flyglinjer som omfattas av nämnda artikel.

66 Det ska dessutom noteras att kommissionen i det svar som avses i punkt 16 ovan för första gången motiverade den omständigheten att vissa av de anklagade transportörerna inte omnämns i artiklarna 1, 3 och 4 i det angripna beslutet med institutionens ”befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar”. Enligt kommissionen ger denna befogenhet institutionen rätt att inte hålla vissa deltagare i en global kartell ansvariga för alla de konkurrensbegränsande beteenden som kartellen består av, och i vilka de faktiskt deltagit, under förutsättning att detta sker på grundval av objektiva och icke-diskriminerande kriterier. Samtidigt har kommissionen medgett att det hade varit möjligt att omnämna samtliga transportörer i artiklarna 1, 3 och 4 i nämnda beslut.

67 Kommissionen har inte bara underlåtit att redogöra för den rättsliga grunden för denna befogenhet, utan har även underlåtit att förklara hur denna befogenhet låter sig förenas med kommissionens önskan att tillämpa de principer som följer av den rättspraxis som citeras i skälen 862 och 873 i det angripna beslutet, och som omnämns i punkt 60 ovan.

68 Slutligen konstaterar tribunalen att inte heller skälen i det angripna beslutet är helt konsekventa. Nämnda skäl innehåller nämligen bedömningar vilka med svårighet låter sig förenas med förekomsten av en enda kartell vilken täcker samtliga flyglinjer som avses i artikeldelen, såsom denna kartell beskrivs i samma skäl (se punkt 56 ovan).

69 Tribunalen konstaterar i likhet med sökandebolaget att kommissionen, i skäl 1124 i det angripna beslutet, beaktade varje anklagad transportörs första konkurrensbegränsande kontakt såsom den tidpunkt vid vilken transportören började delta i överträdelsen. Undantag gjordes för vissa transportörer vilka enligt kommissionen inte skulle hållas ansvariga för överträdelsen med avseende på flyglinjer mellan flygplatser belägna inom EES. Det rörde sig närmare bestämt om transportörerna Air Canada, CPA, Japan Airlines, LAN Cargo och SAC. För dessa transportörer fastställdes den 1 maj 2004 som det datum då överträdelsen började, trots att kommissionen samtidigt uppgav att nämnda transportörer hade deltagit i den övergripande konkurrensbegränsande samverkan som beskrivs i punkt 56 ovan före detta datum. Kommissionen motiverade sitt val av datum med att ”det först [var detta] datum som förordning nr 1/2003 [blev] tillämplig på de berörda tjänsterna och som en överträdelse fastställdes vad avser [de berörda transportörerna]”.

70 Ovan (se punkt 60) har emellertid visats att kommissionen i skälen i det angripna beslutet särskilt angav att den hade tillämpat de principer som följer av rättspraxis enligt vilken en person, när fråga är om en enda, fortlöpande överträdelse, kan hållas ansvarig för ett företags deltagande i en överträdelse även om det är fastställt att det berörda företaget har deltagit direkt endast i ett eller flera av de moment som tillsammans utgör överträdelsen, om företaget kände till eller borde ha känt till att den samverkan som det deltog i var en del av en övergripande plan och att denna plan omfattade samtliga moment som tillsammans utgör överträdelsen.

71 Tribunalen konstaterar sålunda att även om det i skälen i det angripna beslutet fastställs att en enda, fortlöpande överträdelse föreligger vilken avser samtliga flyglinjer som omfattas av den konkurrensbegränsande samverkan, innehåller dessa skäl icke desto mindre betydande interna motsägelser.

72 Av det ovan anförda följer således att det angripna beslutet innehåller motsägelser, dels mellan skälen och artikeldelen, dels mellan olika skäl.

73 För det andra ska tribunalen pröva huruvida de interna motsägelserna i det angripna beslutet, såsom sökandebolaget har gjort gällande, äventyrar nämnda bolags rätt till försvar, genom att nämnda motsägelser gör det omöjligt för sökandebolaget att förstå arten och omfattningen av den fastställda överträdelsen/de fastställda överträdelserna samt hindrar tribunalen från att utföra sin prövning.

74 Det ska i detta hänseende erinras om att enbart den omständigheten att det föreligger en motsägelse mellan skälen och artikeldelen i ett beslut inte räcker för att detta ska anses vara bristfälligt motiverat, under förutsättning att, för det första, sökanden på grundval av beslutet i dess helhet kan identifiera och åberopa denna motsägelse, för det andra, lydelsen av artikeldelen är tillräckligt tydlig och precis för att sökanden ska kunna förstå beslutets exakta innebörd och, för det tredje, den bevisning vilken använts för att visa att sökanden deltagit i de överträdelser för vilka sökanden hålls ansvarig i artikeldelen tydligt identifieras och undersöks i skälen (se, för ett liknande resonemang, dom Adriatica di Navigazione/kommissionen, punkt 32 ovan, EU:T:2003:335, punkterna 49–52).

75 I förevarande fall är emellertid ingen av de båda möjliga tolkningarna av artikeldelen i det angripna beslutet, vilka avses i punkt 54 ovan, förenliga med skälen i nämnda beslut. Eftersom tribunalen inte kan välja någon av dessa tolkningar utan att ersätta kommissionens bedömning med sin egen räcker det följaktligen att pröva, med avseende på åtminstone en av de båda möjliga tolkningarna, huruvida de interna motsägelserna i det angripna beslutet har varit av sådant slag att de äventyrar sökandebolagets rätt till försvar och hindrar tribunalen från att utföra sin prövning.

76 Vad avser den första tolkningen, det vill säga den tolkning som innebär att fyra olika, enskilda och fortgående överträdelser föreligger, vilket för övrigt är den tolkning som förordas av sökandebolaget, konstaterar tribunalen att även om sökandebolaget har kunnat utläsa att en motsägelse föreligger, bland annat mellan skälen och artikeldelen i det angripna beslutet, och av lydelsen av artikeldelen har kunnat utläsa att den fastställer fyra olika överträdelser, har sökandebolaget likväl inte kunnat förstå i vilken mån som den bevisning som tagits upp i skälen, vilken avser förekomsten av en enda, fortlöpande överträdelse, kunde visa att de fyra olika överträdelser som fastställs i artikeldelen föreligger. Detta innebär att sökandebolaget inte heller har kunnat bestrida att bevisningen kan styrka detta.

77 I skälen 692–806 i det angripna beslutet valde kommissionen nämligen att inte differentiera den bevisning som åberopades mot var och en av de anklagade transportörerna med avseende på de flyglinjer eller de kategorier av flyglinjer som bevisningen avsåg. Kommissionen tog enbart ställning till om det på grundval av denna bevisning var möjligt att fastställa att dessa transportörer hade deltagit i den övergripande konkurrensbegränsande samverkan som beskrivs i skälen till detta beslut. Kommissionen undersökte inte huruvida nämnda bevisning stödde förekomsten av de fyra enskilda och fortlöpande överträdelser som fastställs i det angripna beslutets artikeldel. Bevisningen differentierades endast med avseende på den samordning som påverkade BT, ST respektive beslutet att inte betala provision.

78 Med den första möjliga tolkningen av artikeldelen var det inte heller, vilket sökandebolaget har gjort gällande, möjligt för detsamma att begripa den logik som låg bakom kommissionens bedömning att sökandebolaget hade gjort sig skyldigt till en överträdelse, inklusive på flyglinjer vilka inte trafikerades av sökandebolaget inom de parametrar som definierades i varje artikel i det angripna beslutet, och därmed, att bedöma huruvida det diskriminerades i förhållande till övriga anklagade transportörer, vilka bara bedömdes ansvara för två överträdelser, eller så lite som en överträdelse, med anledning av att de inte trafikerade vissa flyglinjer.

79 I detta hänseende ska det noteras att det inte av nämnda beslut klart går att utläsa varför vissa transportörer inte omnämns i vissa artiklar i det angripna beslutet. Sökandebolaget har för övrigt gjort gällande att det på grundval av nämnda beslut inte går att förstå huruvida beslutet att inte omnämna vissa transportörer berodde på att de inte trafikerade vissa flyglinjer. Det var först efter den åtgärd för processledning som avses i punkt 16 ovan som kommissionen preciserade för tribunalen att vissa transportörer inte omnämndes i vissa artiklar i samma beslut med anledning antingen av att de inte trafikerade de flyglinjer som anges i dessa artiklar eller av att deras omsättning på dessa flyglinjer under år 2005 understeg 30 000 euro.

80 I detta sammanhang ska det erinras om att den som berörs av en rättsakt som går vederbörande emot, enligt fast rättspraxis i princip ska underrättas om skälen samtidigt som vederbörande underrättas om rättsakten, och att en brist i detta avseende inte kan rättas till genom att vederbörande underrättas om skälen för rättsakten under förfarandet vid unionsdomstolen (dom av den 26 november 1981, Michel/parlamentet, 195/80, REG, EU:C:1981:284, punkt 22, och dom av den 28 juni 2005, Dansk Rørindustri m.fl./kommissionen, C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, REG, EU:C:2005:408, punkt 463).

81 Om detta inte sker undergrävs syftet med skyldigheten att motivera ett individuellt beslut, vilket enligt fast rättspraxis är att ge den som berörs av beslutet tillräckliga upplysningar för att denna person ska kunna bedöma om beslutet är välgrundat eller är behäftat med ett fel som innebär att dess lagenlighet kan bestridas och att göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva beslutets lagenlighet (se, för ett liknande resonemang, dom Dansk Rørindustri m.fl./kommissionen, punkt 80 ovan, EU:C:2005:408, punkt 462 och där angiven rättspraxis).

82 I förevarande fall var det just den omständigheten att uppgifterna lämnades för sent som ledde till att sökandebolaget först under förhandlingen kunde åberopa att principen om likabehandling av de anklagade transportörerna hade åsidosatts. Det var nämligen först vid denna tidpunkt som sökandebolaget kunde upptäcka att det, med beaktande av dess omsättning på flyglinjerna mellan flygplatser belägna inom unionen och flygplatser belägna i Schweiz under år 2005, inte borde ha omnämnts i artikel 4 i det angripna beslutet.

83 Tribunalen anser dessutom att den inte, utan dessa uppgifter, kan pröva huruvida det angripna beslutet är lagenligt då den inte kan bedöma huruvida den bevisning som kommissionen har anfört för att visa att en enda, fortlöpande överträdelse föreligger räcker för att visa att de fyra överträdelser vilka fastställs i nämnda besluts artikeldel föreligger.

84 Av detta följer att motiveringen i det angripna beslutet är behäftat med sådana brister att det ska ogiltigförklaras.

85 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första grundens första del godtas.

86 Det angripna beslutet ska följaktligen ogiltigförklaras i den mån som det avser sökandebolaget, utan att det är nödvändigt att pröva övriga grunder och argument som har framförts av sökandebolaget.

Rättegångskostnader

87 Enligt artikel 134.1 i tribunalens rättegångsregler ska rättegångsdeltagare som har tappat målet förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökandebolaget har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen har tappat målet, ska sökandebolagets yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (första avdelningen)

följande:

1) Kommissionens beslut K(2010) 7694 slutlig av den 9 november 2010 om ett förfarande enligt artikel 101 FEUF, artikel 53 i EES-avtalet och artikel 8 i avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om luftfart (ärende COMP/39258 – Flygfrakt) ogiltigförklaras, i den mån det rör Martinair Holland NV.

2) Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ska ersätta Martinair Hollands rättegångskostnader.

Kanninen

Pelikánová

Buttigieg

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 16 december 2015.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: engelska.